torsdag

Zandersson september 2021

Även den som tycker sig vara inlyssnad på den progressiva rocken är givetvis inte det, det inser jag varje gång jag beställer en hög fullkomligt fantastisk men för mig tidigare okänd musik från Johnny på Record Heaven, landets troligen bästa skola i prog för den som vill lära sig mer om den här sortens musik och hitta inspelningar du inte visste fanns. www.recordheaven.net är platsen där du hittar skolbänkarna, det är bara att slå sig ner. 

En höjdpunkt i sommar har varit norska vokalkvartetten Mjus skiva – tyvärr så här långt bara digitalt, men riktiga skivor lär vara på gång – ”Mju:Son” (egen utgivning) som är tolkningar (i många fall textsatta) av vår egen genialiske Björn J:son Lindhs musik från fyra av hans åttiotalsalbum. 

Det är en kongenial idé gruppen fått och jag har inte ens invändningar mot att de omfamnar Björn litet extra med egna texter, det passar så bra ihop med det han och Janne Schaffer (och andra kompisar) skapade innan han så tragiskt gick bort, definitivt i förtid. 

Texterna är inspirerade av originaltitlarna, men som även de transformerats: “Lake District” har blivit “Ved vatna”, “96 fjärilar” har blivit “Sommarfuglvenger”. Gaute Øvereng, en av sångarna, bas, i kvartetten (som i övrigt är Irene Åbrekk Kalvatn, sopran, Anne Marta Vinsrygg Vadstein, alt, och Svein Ola Lillestøl, tenor) har skrivit texterna och gjort arrangemangen, allt godkänt av Björns efterlevande (och av Schaffers fejja att döma, imponerat på Janne, som skriver att Björn själv hade varit stolt över tolkningarna). 

Det här är en sommarstark upplevelse för oss j:sonianer, all heder åt våra norska vänner som gjort denna fina, fina skiva, deras andra. 

Skes ”Insolubilia” (egen utgivning) är definitivt bland det bästa som hänt den gånga sommaren, solsken, ledighet och en komplett utgåva av Snobben-stripparna oräknat. 

Först en platsbestämning: Trots att det finns 25 musiker på skivan, är detta italienska klaverspelaren Paolo Botta (solodebuterande 2011 med ”1001 Autumni”, med i band som bland annat Yugen och Not A Good Sign) och skriver själv att 

”the style can be described as 70s Symphonic Prog meets Avant/RIO and Canterbury” 

till vilket jag vill lägga en balja italienskt, progressivt rödvin, för det här känns så välplacerat i den italienska prog:ens intelligenta huvudfåror, men smaksatt och eldig. 

Det femdelade verk som ger skivan sin titel är en mäktig historia, här är det verkligen ett möte mellan melodisk, attraktiv symfonirock och något mer franskt RIO, den stora musikerbesättningen har att göra i dessa skiftande känslolägen och jag är väldigt imponerad över hur fullgången både det verket och skivan som helhet är. 

Själv pratar Paolo om inspiration från allt från Gentle Giant till Änglagård, men det jag mest hör, förutom en hoper italienska progföräldrar som ler i den himmel dit gamla skivor förpassas när tycket och smaken förändrats, är mer dagens unga progmusiker från medelhavsområdet, skolade både i skivsamlingar högaktuella 1972 och på musikhögskolorna i dag, blandat med sådant som till exempel Isildurs Bane (när de inte samarbetar med trötta farbröder som Peter och Steve) bjuder på, inte minst vid den årliga IB Expon, denna prog:ens tidiga julafton i Halmstad i november. 

Vill du höra en av senare tiders fulländade, klassiska progskivor, då skaffar du den här (och kanske även debuten, som nu är återutgiven med en bonusskiva i form av en konsert, eller varför inte något med högintressanta Not A Good Sign?). Mer musik att bygga myten kring den progressiva musikens oantastlighet. 

Ännu ett debuterande ungt band i proggenren i USA (närmare bestämt Pittsburg, PA) är Haven State med 36 minuter välljud på ”Adapt” (egen utgivning, tyvärr bara digital så här långt). 

Kvartetten består av Josie Banks, sång, Cody House, gitarr, Brendan Mickoloff, bas, och Luke Martucci, trummor. 

Redan 2018 kom deras ep ”Stratus” och på nätet jämförs Josies kraftfulla röst med Concrete Blondes Johnette Napolitanos, vilket gjorde mig nyfiken och alls icke är fel när det hettar till (och Jim Mankeys band nappade jag på när deras debut kom 1986, helt enkelt för att Jim var med i den första uppsättningen av Ron & Russell Maels band Sparks, men en låt som ”Joey” från deras tredje lp, ”Bloodletting” (1990) är en av de där eviga låtarna som aldrig försvinner, aldrig blir dålig; du vet, en sådan där som, när du hör den första gången, får allting runt omkring dig att stanna, låten tar över tidsflödet helt och du har mött ännu en vägvält som kört över dig känslomässigt, Wikipedia berättar att 

”Napolitano mentioned in her book Rough Mix that the song was written about her relationship with Marc Moreland of the band Wall of Voodoo”

och eftersom Stan Ridgways band är ett annat favoritband, så – men åter till ämnet…). 

Stundtals ger detta en känsla av Mars Volta på semester, gitarren och sången styr, trummorna och basen står för det avkrokiga och rytmiskt spännande, men se det som något positivt. 

Visst var Mars Voltas’ hänsynslösa vänsterfilsmusik något att längta tillbaka till, men här ger det utrymme att andas, man hör till och med vad Josie sjunger, även om det är flera lager sång allt som oftast. Avgjort avigt i en väldigt snygg ljudbild, vänder och vrider på sig, står sällan stilla, de hinner onekligen med mycket på kort tid, definitivt på temat ”tiden går fort när man har roligt”.

 Vi fortsätter med härdande men utmärkt impro-post-bop från The Splendor, deras fjärde skiva, ”Royals” (Hoob Records), är en karta över frimodighet och en känsla för småskalighet, något som behövs när kvartetten (Lisen Rylander Löve, sax, Fabian Kallerdahl, piano, Josef Kallerdahl, bas, och Lars Källfelt, trummor) ångar på och ger rätt mycket mangel per skivminut när det vill sig, men det kan också vara smygande och försiktigt, grepp som de huvudsakliga komponisterna (kan man säga så om impro?) 

Lisen och Fabian tagit till även i andra konstellationer jag mött dem i. Utmärkt spänstigt, ibland är musik som gummiband som kan ha olika funktion beroende på sträckningen, ungefär som alternativa grusvägar på landet som börjar och slutar på samma ställen, med med goda vägvalsmöjligheter däremellan. 

John Derek Bishop under namnet ”Tortusa” har jag skrivit om här tidigare, både när han tog grundmaterial från Eivind Aarsets produktion och byggde ny musikmeccano av det, liksom när han och saxofonisten Inge Weatherhead Breistein skapade ambient i ett nedlagt bryggeri i Stavanger. 

Nu finns skivan ”Bre” (Jazzland) att tillgå, tre år har det tagit att basera en även här ambient experimentskiva på brottstycken av ljud från akustiska instrument, med flertalet gäster, inte minst tre av hans idoler: Arve Henriksen, Eivind Aarset och Erland Dahlen – inga dåliga idoler och inga dåliga musiker att få med på denna ypperligt välkonstruerade skiva, där en sorts målmedveten ambient lämnar skivor vars innehåll verkar hänt i stunden långt bakom sig. 

Det blir här, precis som i eam-skivorna jag skrev om förra gången, inte så intressant var alla ljud kommer från, utan det handlar om vad han mixtrar ihop baserat på alla ljud han inhämtat och knådat, men också de bidrag hans gästmusiker står för och denna rykande kittel gryningsmusik som är resultatet. Ofrånkomligt att det blir bra.

 

Alice Marias ”Edwins hus” (Dreamboat Music) är hennes debutskiva och det finns kopplingar till genialiske kompositören Tommy Galento Nilsson. 

Det här är stilla instrumentalmusik av längd vi cd-tillskyndare uppskattar (med en varning för avslutningen som är ett rejält stilbrott (skrivet utan att värdera det som något positivt eller negativt – bara något överraskande)). 

Pressmaterialet pratar om att det här är musik från skogen och säger nästan inte ett knyst om upphovskvinnan, vilket inte stör mig alls (och som är konststuderande och jobbar som undersköterska – kul att veta, men gör inget till eller från för att uppskatta hennes musik), viktigare är att den här närmast ambienta musiken anknyter till den tradition jag påminner om här då och då, den svenskt naturromantiska instrumentala som tar sig olika uttryck, men som antingen lånar brottstycken från de djupa skogarnas folkmusik (ingen jävla slättmusik här från t.ex. Skåne) eller bara stämningslägen som för oss nordbor startar den inre projektorn och den sepiatonade film där träd och övergivna hemman dominerar. 

Klokt av Dreamboat att utge den här, framför allt att ha förstånd att släppa den på cd och inte bara i det svarta, digitala hålet. 

God tons ”Droning” (egen utgivning) och de fem musikstyckena ”Drone_001” till ”Drone_005” är direkt falsk marknadsföring, för vi har alla vant oss vid att drånmusik i dag består av en sorts ljudmässig stiltje där inget egentligen händer, där vi förpassas till ett tillstånd, men där vi kanske/kanske inte noterar att drånandet närmast mikroskopiskt förändras i takt med att tiden går, men i många fall till ingen nytta alls. 

God ton gör det så mycket bättre, eftersom hans instrumentala byggstenar blir ett stämningsskapande verk där du hela tiden följer med i förändringarna, oavsett om det handlar om tempi eller instrumentering eller melodi, och även denna skiva placerar sig någonstans i det skogklädda landskap där svensk musik utan onödig sång placerar sig, med en vilja att både behaga men, framför allt, berätta, och berätta om något annat än drånandets allt mer påträngande stasis. Utmärkt och en brant kurva uppåt för varje utgivning… 

… som fortsätter, eftersom han redan åstadkommit en skiva till sedan ovanstående skrevs i konceptform: ”Staden”, där den illustrerande instrumentalmusiken fortsätter, men nu med en tydlig hälsning till hans egen stad, Stockholm och ljud och instrumentering från en hel annan tidsålder. 

Här har syntar och mixerbord mejslat ut dagsporträtt ur minnesfragment, faktiska upplevelser och de ytor som representerar torg, gator och hus i denna vattendominerade storstad, med kollektivtrafikens blodomlopp som grund för musikresor till och från de aparta delarna av den kropp som är Stockholm. 

Det blir en sorts motsats till förra skivan, eftersom vidderna, skogarna och det storslagna lugnet i ensligheten förbytts till den kravdrivande rörlighet som för evigt är förborgad i en stad och som nu, allt närmare post-corona, driver invånarna bort, de som kan, till andra platser där det finns luft, ljus och brist på oljud.

”I’m the passenger” tänker jag likt Iggy när jag lyssnar, ”and I ride and I ride”, samtidigt som omslaget på denna digitala utgåva antyder en annan strävan, där bilden är en mix av en stadsgata som dras genom en närmast himmelsk katedral (förra skivan, som jag placerade i trädkronorna, har ett öppet, inte särskilt upprört, hav på framsidan). Den känslan har jag aldrig fått på den röda linjen. 

Användande av ålderdomliga rytmer (säg 1982 eller så, ibland nästan disco eller i alla fall synthwave) och bleka, enkla syntslingor ger en bild av en stad som är mer gammal fackverksplåt än något mer modernt, känns inte bara som en kollektiv resa genom stadens rälstentakler, utan också som en tidsresa till ett åttiotal när den kollektiva resan inte var tillräckligt individuell och till och med Porsches bilar var menlöst fula, ett decennium helt förskonat från elegans, skönhet, utvecklande arkitektur och minnesvärda former. 

Lustigt nog lever ju musiken, i dess bästa delar, kvar, om man inte ser artisterna eller deras säljfilmer från dåtiden. Som sagt, ett nytt läge för God Ton, det här.

I en intervju på nätet förklarar italienska femmannabandet Pulsar Ensemble (bildat 2014 av Filippo Sala, som också skriver musiken) vad deras skiva ”Bizarre City” (egen utgivning), deras andra sedan debuten med ”Oddsquare” 2018, en digital liveplatta oräknad, egentligen är: 

”Bizarre city is our imaginary city, entirely made of sound. It’s an ideal metropolis, where anything is possible. It can be dreamy, surreal, mysterious, chaotic and naive – it’s what you want it to be. The listener takes a journey through its nine neighborhoods, nine sonic worlds that articulate the extremely diverse nature of this space.” 

Hur låter det då? Tja, enligt samma intervju är de influerade av band och artister som ”Tortoise, Mr. Bungle, Jaga Jazzist, Queens of the Stone Age, Don Cherry, Neu!, Big Beats Big Times, Radiohead, Pink Floyd, King Crimson, Talk Talk and many more”. 

Hur låter det då? Det kan jag svara på själv: som en sorts väldigt flygfärdig postrock som lånar friskt från olika progressiva strömningar post 1972, ungefär, men mestadels med mer jazzkänsla än något annat (förutom i exempelvis låten ”Flipper” som är halvtung postpunk mer än något annat). 

När jag lyssnade första gången, kunde jag få för mig att det var ännu ett av de innovativa banden som kommer från Norge. Fördomsfulla lilla jag, som inte är tillräckligt inlyssnad på samtida artrock från Italien (mer än sådant som t.ex. Black Spider släpper, som bär sina ränder från progressiv renässans med glöd från artister som är konservatorieutbildade). Utmärkt, ett intressant fynd.

Filip Bagewitz är en flitig gäst i de här spalterna och han är också en flitig gäst i en musik fjärran hans hemstad Göteborg på ”Silenced Dreams” (Suznak Records) där han har sin kvartett (Saman Alias, klarinetter, duduk och ney, Linus Klevebrant, bas, och Michael Andersson slagverk) med sig, andra skivan i den här konstellationen, fortfarande skriver Filip musiken som vore han en fullblodsarab, spelar oud och låter de småvindlande styckena också ta jazzfärg i kanterna, många gånger med slagverksarmadan drivande, trots musikvalet är det här så långt från musikalisk expropiering man kan komma, mer ett äktenskap mellan Mellanöstern och Andra Lång. 

Även om den gode Joe Bonamassa radat upp liveskivor de senaste åren (vilket inte gjort så mycket, eftersom nordamerikanska skivbolags förväntningar på hur ett modernt (sic!) studioalbum (sic!) med blues ska byggas har gjort att dessa inte varit så intressanta alla gånger (ack, dessa jävla MOR-ballader!)), så är det dags igen: ”Now Serving: Royal Tea, Live From The Ryman” (Provogue). 

Livealbum utan publik, värt att notera, men det som gör det intressant är att han numera har extranummer som förvånade åtminstone mig, högst oväntade men välfunna covers. Han slår ihop Jethro Tulls ”A New Day Yesterday” med Yes’ ”Starship Trooper” och låter gitarren bjuda Barre och Howe på innovativ konkurrens. Man börjar onekligen bli nyfiken på hur hans skivsamling ser ut där hemma på herrgården.

 Och värda att nämna är också den rejält (mestadels, åtminstone) postpunkiga ”Fall Off The Apex” (À Tant Rêver du Roi/Black Bassett/Rockerill) med den belgiska duon La Jungle, deras fjärde studioalbum. 

Spretigt och pulserande, infernaliskt dunkande eller bara partymusik för spastiker, med ljud och oljud (och just ”oljud” måste vara ett av de mest felaktiga ord som finns i det svenska språket, eftersom det inte syftar på tystnad utan motsatsen) om vartannat, jag vet inte vilken etikett jag vill sätta. 

Händelserikt är i alla fall och i alla hänseenden, denna skiva som duon dels påstår är uppbyggd av fem låtar med mellanspel, dels ger deras bild av dagens samhälleliga verklighet (vilket gör den intressant på andra plan, eftersom den spelades in förra våren). En cd-motsvarighet till att sitta i högerstolen i en Chevrolet Camaro av 1973 års modell när föraren tror att polisen sover.

Alex Zethson Ensembles ”Some Of Them Were Never Unprepared” (thanatosis produktion) är ett lp-långt stycke uruppfört så sent som i år och den sortens musik jag förväntar mig att Caprice eller Bis eller något annat av de musikkulturbärande skivbolagen tackar ja till och utger, som fallet är i Norge och Danmark (men aldrig här, numera (nåja, Bis syndar sällan, de har en fortsatt intressant och rimligt spräcklig utgivning) – se vilken omfattande och fantastisk utgivning Caprice hade på lp-tiden; nu verkar de bara sitta och rulla tummarna för alla sina statliga miljoner; de verkar ha lika roligt som jag har när jag läser veckobrevet ”Musikindustrin” som namnmässigt sätter fingret på problemet: industri: det behöver inte vara bra, det behöver inte vara viktigt, bara det säljer och ger skivbolagen en massa monetas och de anställda kan ha långa, kul och på hjonen imponerande titlar på engelska). 

Men åter till Zethson, som jag skrivit om tidigare och som kanske mer är känd som pianist/musiker (hos Kajfeš eller i någon Fire!-konstellation) och hans musik för preparerade stränginstrument och slagverk, enligt tonsättaren 

”inspirerat av bland annat javanesisk gamelan-musik och akustisk drone samt av de minimalistiska tonsättarna och musikerna Arnold Dreyblatt och Tony Conrad; det har skapats med just dessa musiker i åtanke” 

och det har han rätt i, med kanske tillägget om den minimalistiska rytmiken här. 

Om jag vill lägga någon drånbenämning på det här, med mer genomtänkta förtecken än den oerhörda mängd som, framför allt från elektroniska media, sköljer över oss stackars intresserade, vill jag kanske inte, det är mer något åt det transskapande (repetetiv minimalism, remember?) hållet – och får jag välja, låter det mer Dreyblatt och mindre Conrad, strävan efter någon form av disharmoni är inte så uttalad i Zethsons musik, eller varför inte sådant som John Cale roade sig med när han var ny i New York eller kanske något från valfritt loft på nedre Manhattan vid den tiden?  

En handfull klassiska skivor från Norge som avslutning: 

”Soccorsi – Works by Morten Eide Pedersen” (Lawo), den första av planerade två skivor med hans musik. Pedersen (1958–2014) rönte ödet att inte ha någon av sin musik publicerad eller inspelad när han hastigt gick bort. 

På den här skivan är det främst pianoverk (Signe Bakke spelar) som representeras (men också en gnutta kammarmusik), mestadels öppna verk från oavslutade sviten ”Tagebücher”. 

Av den biografiska informationen framgår att han var en musikalisk hjälpande hand för många och det är kanske då det blir så att ens egen musik inte sprids. Men det förtjänar den. Den kommande cd:n är tänkt att bara innehålla verk för ensemble. 

Jag vill också nämna ”Så kort ein sommar menneske har – sånger av Gisle Kverndokk” (Lawo). Gisle är född 1967 och hemma i Norge är han känd för sin musikdramatik: musikal och opera. 

Här har han främst tonsatt poesi av norskarna Liv Holtskog och Herman Wildenvey liksom åtta sonetter av Shakespeare. 

Framför gör mezzon Marianne Beate Kielland ackompanjerad av Nils Anders Mortensen på piano och det här blir en tidsresa till en långt mer romantisk, melodisk tid, för det här är samtidsmusik som hör hemma i en solig berså för hundra år sedan eller så, med båda tårta, kaffe och punsch framdukat. En minihyllning till det sångliga, på min ära. 

Mer som har det vackra som förtecken är Nils Henrik Asheims ”Hornflowers” (Lawo), där Nynorska brasskvintetten under Christian Eggen (där var han, igen!) och fläckvis förstärkt av harpa och slagverk, spelar musik som helt uppenbart har förtecken som handlar som skönhet, estetik och hur aparta byggklossar kan bilda ett vackert bygge när de väl kommer på plats. Tonsättaren (född 1960) är välutrustad med priser i hemlandet och den här skivan ger brasskvintetten ett material som vore de den klassiska musikens frälsningsarmé.   

- Jan-Erik Zandersson

söndag

Zandersson augusti 2021

 Till minne: Pekka Lunde 520702–210630.

 ”Alter Echo” med Dizzy Mizz Lizzy fick pris som den bästa danska rockskivan i fjol av den danska utgåvan av Gaffa – wow, en progskiva vinner pris i en tävling arrangerad av något som inte är en prog-tidning eller framröstad av enbart Marillion-fans. Men jag håller med; även om min kunskap om fjolårets rockutgivningar i Danmark är högeligen begränsad, så är det här en lysande platta, vilken inte blev sämre av den instrumentala version av skivan som släpptes härom månaden. Gån och köp.

Norrmannen (nu var vi där igen) Benjamin Mørk har köpt ett gammalt piano, en blåmålad flygel. Sedan har han roat sig med att sätta mikrofoner på olika ställen i det och spela in såväl mekaniken som själva pianoljuden (alltså det vi brukar kalla för ”pianoljud”: strängar som klubbas) och dra det ett par varv i sina elektroniska mojänger. Kvar finns en hybrid mellan sällsamma pianoljud och strofer, och sådant som är preparerat fast på annat sätt än när Cage tömde spik- och skruvlådan i sin flygel. ”Mechanical Piano” (Jazzland Recordings) heter denna stämningsladdade skiva med dessa små, mer eller mindre minimalistiska ljud ur denna kombination av elektronik, mekanik och ren musikalisk inspiration (och en cover på Ryuichi Sakamotos ledmotiv till Merry Christmas, Mr Lawrence passar så himla bra här). Remarkabel och ett utmärkt bevis på Cages motsats: att innovationen den här gången ger musikalisk substans och inte, som i Cages fall, bara en uppfinning.

Stearica från italienska staden Turin har jag skrivit om tidigare, till exempel skivan ”Fertile” som jag bland annat sade följande om: 

”Omslaget har inga enhörningar eller främmande planet-vidder utan är monokromt intetsägande, men det är definitivt inte musiken, här handlar det om kraftfull, nästan arg, samtida prog som får sin glöd av de dagshändelser, de revolutioner som äger rum på gator och torg i länder nära eller långt bort, när människor får nog av förtryck – så det är tematiskt prog som också skulle kunnat haft ett ’g’ till i epitetet. Närheten till postrock i Mogwais anda finns nära till hands.” 

Nu är de aktuella med den filmmusik de gjort till den klassiska stumfilmen Der Golem, wie er in die Welt kam (1920, regi Carl Boese och Paul Wegener), eller i alla fall tio stycken ur de fem delar filmen är uppdelad i: ”Golem 202020” (Monotreme Records). 

Visst kan man med fog kalla filmen för en skräckfilm, även om budskapet är långt djupare så, inte minst i Gustav Meyrinks roman som låg till grund, och Stearicas musik passar utmärkt, även om de tonat ner sig jämfört med skivan jag skrev om ovan. 

Det är en intressant subgenre, soundtracks till filmen som aldrig hade något, Matti Bye är ett utmärkt inhemskt exempel på någon som förfinat detta, liksom The Metrophonic Orchestra, som turnerat med Fritz Langs film Metropolis och lagt egen musik till (när jag såg dem hösten 2017 erkänner jag villigt att avslutningen av filmen och deras livemusik möttes på ett självklart sätt som gav mig gåshud). Gåshud ger förvisso inte Stearica, åtminstone inte i frånvaro av filmen, men bra är det, och ett intressant steg för bandet.

Drån, drån och åter drån. Det har blivit ett återkommande fenomen på skivor, att det drånas och att det inte är mycket av detta drånande som får ett musikaliskt innehåll utan anvisningar från upphovsmannen eller på-scen-sättande instruktioner och ritningar om 

a) var ljuden kommer från/hur de har uppkommit och 

b) vad de är tänkta att representera. 

Minns du tidiga ambientskivor i Enos efterföljd? Inte behövdes det en manual för att förstå dem, de var ofta så välproducerade att det viktigaste var lyssnarens upplevelse, inte vad tonsättaren hade för avsikt, oavsett om det var musik av Tim Story eller Harold Budd. 

Uppnåddes någon form av inre frid kombinerat med en bildskapande resa under lyssningen, kunde alla parter vara nöjda. Och här kommer då en drånljudande skiva till, Marta Forsbergs ”Tkać” (Thanatosis produktion), med två lp-långa stycken, där ”LED AND LOVE SOUNDS” baseras på violintoner Marta fryst i ögonblicket och som sedan sträckts ut, och ”Weave And Dream” spelas på en OP-1-synt, musikens drån ursprungligen för en ljud-och-ljus-installation. 

Behöver du veta det för att få en positiv upplevelse? Både ja och nej. ”Nej” för att det alltid din egen upplevelse som räknas, ”ja” för att respektera tonsättarens avsikter och ”nja” för att du måste vara nyfiken på vad du hörde, både det du upplevde och varför du borde upplevt något (annat, kanske). Vidgar vyerna gör musiken i vilket fall som.

Det händer att jag inte håller med – eller, snarare, det händer rätt ofta att jag inte håller med. The Emerald Dawns musik kallas för neoprog och jag håller inte med.

Hittills har Cornwall-trion som blev en kvartett släppt fyra album på World’s End Records och jag har svårt att se att en neo-stämpel går att sätta på någon av dessa. 

2014 kom debuten ”Searching For The Lost Key” med fyra stycken en bit ovan tiominutersstrecket och det är syntarna och en varierad gitarr långt fram i ljudbilden som dominerar, mestadels instrumentalt, med en något hemmabyggd produktion, det medges, men med smått symfonirockiga tendenser och gott om idéer, med inspirationskällor som H. P. Lovecraft och andra. 

”Visions” kom 2017 och är rena tvillingalbumet när det handlar om det musikaliska innehållet, skulle jag säga, med gitarrer, syntar (och en uppdykande saxofon här, precis som på debuten) och åter symfoniska ambitioner, med viss svärta men ändå en sorts så-här-vill-jag-att-min-prog-ska-låta-attityd (och det är nu trion blev en kvartett), med bra driv och bra idéer. 

Redan 2019 kom så ”Nocturne” och de håller sin linje, stämningsskapande prog, med samma bestyckning som på de två första skivorna, även här ett tjugominutersstycke som på andra skivan, där idématerialet får blomma ut (nu har det bytt basist, förresten), men det här kunde varit den tredje skivan i ett trippelalbum, de är till förvillelse lika och det handlar inte alls om att utvecklingskurvan planat ut, utan om ett konsekvent genomförande av hur de vill att prog ska låta, skulle jag säga eller åtminstone tro. Dessutom låter produktionen bättre den här gången. I år kom så den fjärde cd:n: ”To Touch The Sky”, där den sparsamma utvecklingen så smått fortsätter, inte minst att ge plats och utrymme för idéerna som fordom (första stycket 11 minuter, andra 15 och tredje 21), men det här börjar bli återhörandets glädje och igenkänningens trygghet och de har en helt egen liten, anspråkslös nisch inhuggen med lätta slag i prog-klippan. Dynamiken kanske är större den här gången, men det mesta känns igen, vilket ibland faktiskt är positivt, inte minst för mänskligheten i gemen, eftersom ingen uppskattar förändring, egentligen, på riktigt. The Emerald Dawn har hela tiden konsekventa musikaliska idéer i en given prog-form att förmedla, hela tiden påminnelser om att det invanda, det bekanta, även i en musikgenre som heter ”progressiv” har sin plats.

Om du sluter ögonen och lyssnar, kan det har vara inspelat när som helst. Du kan sitta på Fylkingen, i en studio vid Ircam eller bara höra något genom väggen från grannen när han spelar på sin Serge, en modulär synt. 

Det sistnämnda är sant och byt ut Ircam om EMS, i alla fall för en del av materialet. Hade det funnits elektricitet på den tiden, kunde man sagt att det var förkristen musik. 


Och vill man placera fältinspelningarna kunde Julien Boudarts ”Nome Polycephale: Ancient And Modern Myths vol. 1” (Carton Records) genomförts någonstans på verkstadsgolvet på Kockums i Malmö på sin tid och sedan behandlats elektroniskt, Sergen ger mestadels ifrån sig ljud som minner om sådant metall ger ifrån sig, oavsett behandling. 

Boudart har hållit på med elektronisk musik på olika sätt i snart trettio år, på egen hand eller i olika konstellationer/band, gärna med politiska förtecken, men inte förrän 2020 släppte han sitt första soloalbum i eget namn. 

Nå, det här handlar om att ta något uråldrigt och gifta det med ”vår tid, med global terror och förstörelse”, som han själv säger. Av musiken att döma var det mycket lugnare i urtiden och att det kunde låta så metalliskt långt innan man börjat utvinna metall är något som bara Fox Mulder kan svara på. Utmärkt eam är det, i vilket fall som.  

Granne med Julien, åtminstone tematiskt och ljudligt, finns norska Tine Surel Lange och hennes debutalbum ”Works For Listening 1–10” (Sofa Music), väldigt intressant eam producerad i tre studior (Notam i Norge, MISC i Litauen och vår egen EMS), byggd av vardagsljud som processats till sedvanlig, åtminstone mestadels, oigenkännlighet. 

Som vanligt när det gäller eam föreslår jag att du struntar i komponistens tankar och förväntningar och bara lyssnar med så öppna öron som möjligt, genom en så bra anläggning som möjligt (det är inte för inte att eam-konserter kallas ”högtalarkonserter”) och låter dina egna inre bilder skapas och växa. 

När det här är som mest abstrakt är det allra bäst. (Ibland vill jag att pressmaterialet bara ska säga ”lyssna för fan, vad hör du?” – vilket förvisso stämmer, eftersom jag alltid lyssnar innan jag tar del av vad jag förväntades uppleva). Två utmärkta eam-skivor i rad, minnande om tider som svunnit hän i genren, det är en ynnest att få ta del av. 

Så är det också med Bell Orchestres ”House Music” (Erased Tapes Records), den första skiva de släppt ifrån sig på eoner, att det räcker med att lyssna. 

Sällan jag sett så mycket ord (bortsett från valfri recension på Pitchfork…) om ett cd-långt musikstycke från upphovsmännen själva, men det här är både intressant och intresseväckande, även om de lyckas få det att svaja under speltiden, men sammanfattningen som The Times (nu citerat på bandets skivbolags hemsida) gav i recensionen i våras räcker gott, åt mig och åt dig: 

”Remarkably cohesive: a semi-classical/electronic/post-rock suite with the space to go off in all kinds of interesting directions.” 

Just så. Jag kunde inte sagt det bättre själv. 

Trots att lp:n kostar €50 och troligen är slutsåld, vill jag nämna ”Home” av och med

Boris Acket helt enkelt för att det är väldigt vacker musik, där drivkraften bakom kan förvåna: ”In the fall of 2018, Acket’s family was struck by personal distress, and to cope with these ill feelings, he would play music in his room with no specific result or goal in mind. ‘Behoefte-muziek’, as he calls it, which can be translated as ‘necessity-music’. By intuitively blending meditative synth repetitions, field recordings and electronic textures, Acket’s emotion, intuition and train of thought roam within a much-needed echo chamber. So, remarkably enough, a sonic world of his own making became the perfect sanctuary to escape in.” Förklaringar i all ära, ja, men vackert är det, synd bara att formatet han valt (skitdyr lp i illustrerad bok i liten upplaga) hindrar fysisk spridning, men du kan ju alltid köpa nedladdningen, om du lovar att det inte ska bli en vana.

 

Och om du, som jag, uppskattade Mighty Handfuls smått remarkabla skivor, blir du säkert intresserad, trots formatet, av att Gary Mackenzie släppt en digital trespårs-ep (som är tänkt att följas av två till), med bekanta fingeravtryck överallt på filerna.

 

Det är också läge att påminna om den holländska trion DeWolffs senaste skiva, ”Wolffpack” (Mascot), som är sedvanligt svängande som vore de landade från en skivstudio i en boogierockande stad i sjuttiotalets USA. Visst finns det utfyllnad, men det stör inte. Releasekonserten finns förresten här: 

Jag vill också passa på att, om än även här i förbigående, tipsa om rejält svängande techno som vore den från Tresor en gång i tiden och inte släppt så sent som i mars i år: spanske Edgar De Ramons debut ”De Tu a Tu” (TUTU). Ett åttaspårsalbum konstruerat som technoskivorna var en gång i tiden, med en stämningssättare som inledning innan det första dansstycket bankar loss och avslutande ”Rave Again” är både en riktningsvisare och något som låter som Richard Strauss kunde skrivit, om han levt nu och inte då och stundtals gått på klubb.

 

Avslutningsvis vill jag gärna nämna, trots att den inte utgetts på riktigt, bara digitalt, av någon outgrundlig anledning, musiken till den malmöitiska tv-polisserien Tunna blå linjen (Playground). 

Det är en intressant duo som skrivit den, Irya Gmeyner och Martin Hederos, och är mer än scenbakgrund, står, som så mycket av dagens film- och tv-musik, på egna ben i en växande genre av laddad, självständig samtidsmusik. 

Och när vi är inne på ämnet Martin Hederos, vill jag också, helt hastigt, rekommendera Hederosgruppens lp ”Storstrejk” i väntan, t.ex., på något nytt med Tonbruket.

 

- Jan-Erik Zandersson 

fredag

Zandersson juli 2021

”Jag tycker inte om att bli imponerad av musik. Jag tycker om att bli berörd.” 

– Bosse Skoglund, salig i åminnelse.

 


”Det här liknar ju ingenting!” 

Det är inte ett utbristande en recensent tjänar på att göra. Visst kan det vara tråkigt för artister att bli jämförda med andra artister, men i den här spalten handlar det mest om en inplacering genremässigt horisontellt och vertikalt, inget kvalitetsomdöme vid jämförelsen med fordom artist/er (är en till mig sänd promo-cd eller -lp inte bra, kommer den helt enkelt inte med, även om det skulle vara en skiva som föll dig, till skillnad från mig, i smaken). 

Samtidigt tror jag att många artister skulle växa någon centimeter om jag just skrev att det här inte liknar någonting jag hört tidigare, att man skapat något unikt (som ibland kan bli till av en ren oplanerad tillfällighet, som Brian Eno och Robert Fripps ”No Pussyfootin’” som båda påstår bara uppstod i stunden, utan planering eller mål) – och då tänker jag inte på sådant som är så unikt att ingen mer än en människa hört det tidigare, som Rosemary Brown som spelade de stora tonsättarnas pianomusik, men med twisten att det bara rörde sig om musik de komponerat efter sin död och som hon, som medium, fått direkt från källan… 

Visserligen kan det uppfattas som slentrianmässigt att för n:te gången säga att skivan påminner/låter/verkar vara inspirerad av/har spår av Camel eller Yes eller King Crimson, men håll med om att det ger en viss riktning för valet när du väl står på Rundgång i Malmö och överväger att köpa skivan – det må vara prog alltihopa, men Camels ”Breathless” och King Crimsons ”Red” låter inte riktigt likadana. 

Så om artister blir förnärmade av denna bekväma liknelsebevekelse, kan jag inte låta bli att visa vad lyssnarkompassen står på, väl medveten om att artistens reaktion finns på hela skalan att njuta av att bli jämförd med vad John Wetton gjorde eller känna att man inte fört musiken framåt sedan 1971 med den nya skivan man precis skickat iväg för recension. Men, som sagt, är det inte bra, är det inte här. 

Men till skivorna, låt oss rafistulera bland senare tiders utgåvor:

 

Alberto Pinton Trios ”All The Difference” (Clear Now Records) är korthuggen improjazz med konstmusikaliska dofter i några spår. 

Triosättningen är Vilhelm Bromander på ståas, Konrad Agnas (alla dessa Agnas!) på trummor och med upphovet själv på blås (barytonsax, klarinett, basklarinett, altflöjt; det sistnämnda ger en angenäm sälta). 

Det blir som att bläddra i en gammaldags telefonkatalog, de musikaliska adresserna skiftar, men det finns en linje i den typografi bas och trummor stadigt levererar, jazzannonser går över i fetstilade företagsnamn som antyder att de lånat fjädrar från den samtida musiken. 

Gula sidorna-känslan, av det avgränsade och tydliga, blir avbrutet intressant i dessa små, korta, upphävande förlopp. Ännu ett kapitel i Pintons utgivning, nästa kommer att vara annorlunda, likt tidigare nedslag. Är tryckpressarna reda för ännu en katalog?

 


Ancastes debut ”A Source of Light” (egen utgivning) – hur ofta lyssnar du på prog från Costa Rica? 

Det må vara Andrés Castillos enmansband (förutom att han skrivit musiken, sjunger han, spelar gitarr, klaver (av olika slag, syntar såväl som piano), bas och har programmerat trummorna), men har har gäster med här och var, som spelar riktiga trummor, blåser sax, tar ett fiol- eller flöjtsolo. 

Men till skillnad från många enmansprojekt märks det inte i utförande eller produktion att det är Andrés som lirar med sig själv, det här är tämligen renlärig prog med litet neoprogglitter, skriven och komponerad mellan 2016 och 2020. 

Jag gillar det jag hör (bara trummorna som låter onaturliga allt som oftast), framför allt sättet att kombinera klaviaturens färgskalor och Wil Schades rökiga tenorsax i spåret ”Back To Life” antyder hur det här kan låta i ett livesammanhang (livesammanhang? Han får väl klona sig…). 

Talangfyllt, -fullt och fullt tillfredsställande utan ett uns av självbefläckelse, aldrig enahanda, ingen noodling.  

 

Enrico Degani & Fabrizio Modonese Palumbos ”Time Lapses” (Auand Records): någonstans på någon intensivvårdsavdelning ligger Dorothy och yrar om Oz, drömmer om en raspig röst som sjunger ”Over The Rainbow” med hjärtmonitorns pipande som håller rytmen. 

Sedan blir det åtta stycken som har mer med filmmusik och postrock än ”jazz” att göra, men det är väl där vi är, duon har improviserat fram en massa musik som de sedan redigerat till åtta stämningslägen, där det finns en myckenhet i stillhet och filmer-startade-bakom-ögonlocken (och även spår som bryter den förtrollningen och påminner om verklighetens svärta). 

Degnai är gitarrist så det är inte oväntat att det instrumentet, tydligt och rimligt igenkännbart, dominerar ljudbilden allt som oftast. Mastern är gjord av James Plotkin, bara det en kvalitetsstämpel på en vacker skiva som också avslutas av Dorothy på IVA:n i Oz, drömmande om något ovan regnbågen…  

 

Pan/Scans ”Kosmonauter” (Cineploit) är Christian Rzechaks andra skiva under det namnet (den första, ”Cinematic Lies”, kom för fyra år sedan) och det här en på ett sätt småskrabbig tidsmaskin till en tid som egentligen aldrig fanns, för den lät aldrig så här, för här är ihällt några matskedar hur det lät i och före berlinskolan i Tyskland, litet fransk retrosynt, en del synthwave och så kryddat med hur en del av dagens sf-filmmusik låter (dessa jävla infödingstrummor! – absolut inte frekventa här och långt ifrån så ofta förekommande som i Ludwig Göranssons filmmusik). Efter gräddning och utplacering på skiva blir det en fin pudding att förtära i sex delar (ack, dessa lp-långa cd, där musiken inte luftas tillräckligt länge efter förtjänst!) som blir det Christian själv kallar för ”ett retrofuturistiskt science fiction-soundtrack”. Skönt när upphovsmannen vet vad han gör. Inget nytt, en del gammalt, inget blått. Helt ok och mer en hyllning än något annat.

 


Jazz utan åthävor, välspelat, med gitarren i högsätet, i en närmast audiofil ljudbild trots att det är live? Det finner man på Gustav Lundgrens (gitarr), Jorge Rossys (trummor) och Doug Weiss (bas) lp ”Live At Fasching” (Lundgren Music) där de uppträder tillsammans på just denna scen (en lp som kom inslagen som en julklapp till skillnad från hur det brukar vara med tjocka, skyddande pappkartonger – ett smart sätt att få distributören att använda silkesvantarna vid hanteringen, skulle jag tro). 

Det är tämligen omöjligt att inte gilla den här samarbetstyngda trions musicerande (spanjoren Rossy har spelat med Chick Corea, Herbie Hancock, Wayne Shorter, Brad Mehldau etcetera etcetera; Weiss med Scofield, Al Foster med flera) och inledande ”Till pappa” av kapellmästaren själv (ett stycke skrivet bara dagar efter det att han förlorade sin pappa) ger ett avstamp för en eftertänksam och välspelad kväll på klubben i sällskap med allt från Miles Davis till ”Tea For Two”. 

Det märks att trion nött varandra tidigare (första skivinspelningen 2016) och det måste också påminnas om att produktionen är rent audiofil, trots att det rör sig om en liveplatta, och att pressningen likaledes är fläckfri med oerhört tysta skivsidor, något som är ovanligt i dag. 

Heder åt ett sådant hantverk, både vid inspelning, mastring och pressning. Och det som händer på scenen, självklart: dynamik utan dramatik.

 


The North Americans Are Coming! Ja, den där nordamerikanska, unga prog:en ger mersmak och jag har hittat fler guldkorn. Prog:ens tvättmaskin får de inlagda musikaliska tygstyckena av allehanda ursprung att tumla om, som på Gamma Repeaters ”Reverser In Neutral” (egen utgivning). 

Kvartetten från Portland har gitarr och klaviatur i högsätet, trummor och bas står för de skiftande anslagen som blir inslag av den sorts influenser jag nämnde ovan, där skivsamlingen säkert är tät, med breda genreexempel från 1970 och framåt.

 Inte en låt är den andra lik, vilket är befriande. Även här spelar texterna roll. Och Scott Jeffries, sångare och huvudsaklig gitarrist i bandet, tipsade om Moon Letters debut ”Until They Feel The Sun” (egen utgivning) och det tackar vi för, här bjuder Seattle-bandet på en given tidsresa till en enklare prog-värld med tvärflöjt och ”ringing guitars”, men ta låten ”Sea Battle”, där blir det händelsevis mer avancerat, så även här variation av rang och med en liten uppgradering av historieboken. 

Sammaledes ett tips om Minnesota-bandet The Light In The Ocean, vars självbetitlade debut och uppföljaren ”The Pseudo​-​Scientific Study ofOceanic Neo​-​Cryptid Zoology” ger ett litet kraftfullare intryck än månbreven, som ett band Jonas Reingold skulle kunnat spela bas i, om du förstår vad jag menar. 

Gitarren är framträdande, taktartsbytena inte ruskigt frekventa, men många innovativa passager, mestadels popsnörelånga, men avslutande ”Hamilton Big Boys” tar sig över tiominutersstrecket och får veckla ut sig litet mer. (Det finns också en liveplatta med dem på Bandcamp, inspelad i februari i år: ”Live at the Razzle Dazzle”, vilken låter fantastiskt lik albumen, med en förkärlek för de korta låtarna.) 

Och om du tror att jag fortfarande tycker att ny prog från USA är något att hänga upp i julgranen redan så här års, tror du helt rätt. Nästa exempel är Austin-bandet Temple Gardens ”Redshift”, som kan sammanfattas som helt öronbedårande musik. 

Som att tillbringa en natt på ett insiktshotell uppspikat på valfri betalvägg, psykedelisk rock på något så klassiskt och vedertaget som ett temaalbum, på science fiction-tema, gubevars. Eller kanske ett radiodrama. Ambitiöst och fantastiskt bra är det, jag lånar ur pressmaterialet, så du vet vad du har framför dig:

 ”The sci-fi concept of both the album and radio play follows a space patrolman named ’Miro’ who is exiled from a galactic armada due to a forbidden romance with his patrol ship’s AI guidance system. He goes on a series of adventures through the universe as he flees the terrible ’Galactik Kommandoh’ and seeks a way to hide from the all-seeing eye of the ’Matrioshka Brain’, a supercomputer the size of a planet that monitors the universe for the armada.” 

Och som inte det räckte, alltså intrigen (och jag vill nog säga att det inte bara är ”psykedelisk rock” de lyssnat på, jazzrock har ekat i tonårsrummen, vill jag lova, ta bara låten ”Galactik Kommandoh”), så är de mer ambitiösa än så: 

”The release of the 13 track album is accompanied by a 4 part ’radio drama’ mini-series inspired by the ’golden age of radio’ and radio plays like those by Orson Welles and others. The release of the album is also supported by a music video for ’Redshift’ and several 360 degree ’listening’ videos that put you in the driver’s seat of the patrol ship as you listen through the album’s leading singles ’Redshift’ and ’Vacuum Sky’.” 

Ambitiöst är bara förnamnet, det här är väldigt bra. Här har du ett gäng skivor från Nordamerikas lovande unga i genren, bara att införskaffa och njuta. Ack, dessa ungdomar, vad ska det bli av dem?

 

Men vi ger oss bara norrut, till Kanada och Ontario och Bank Swallows självbetitlade debut (egen utgivning) – egentligen skriver de samman bandnamnet till ”BankSwallows” men kallar debutskivan ”Bank Swallows”. 

Jaja. Kvartetten bjuder på en fin progupplevelse, där nästan allt är instrumentalt, med gitarrer i lager och med något så genretypiskt som en mellotron som löper som en röd tråd. Avslutande åttadelade sviten ”Nine Lives” (ett kvar?) får sträcka på vingarna, om uttrycket ursäktas, i mer än tjugo minuter, med gott om plats för solon (två av medlemmarna delar på dessa och har gjort det lätt för oss lyssnare att skilja dem åt genom att ha olika placering av dem i ljudbilden), en fantastiskt vandrande bas i Squire-land och utmärkt stämsång, en självklar avslutning på en väldigt rekommendabel skiva.

 

Wendra Hills ”Ungdomskilden” (Plydate Records) är den Oslo-baserade nästan-impro-duons (här som trio) andra skiva och mycket kretsar kring rytmer som bildar basen för på- och tillägg, bitvis enerverande suggestivt, med de stämningar och riktningar musiken tar. Hade tillkomstsättet varit mig okänt, hade jag nog hört detta som något mer genomplanerat än den bakgrundsbild som musikerna målar i pressmaterialet. Du möter dessa musikaliska infödingar från Oslo, Växjö och Førde men du vet inte riktigt vilken fjärde eller femte värld de tar dig med till. Fascinerande utan att vara tillgjort.

 

The Wood Demons ”Angels Of Peckham Rye” (egen utgivning), deras andra skiva, är som en liten sammanfattning av Canterbury-prog, Barclay James Harvest och något halvpastoralt, accentuerat av syntmattor och en smått orientalisk violin på några spår, liksom stämsång och den ofrånkomliga akustiska gitarren – och redan på fjärde spåret rycker du till när de eldar på med hårdrocksgitarrer och ylande sax i ”Starstruck” och du börjar undra hur det sett ut i skrivarlyan – och då svalnar allt igen, mellotronliknande syntar och pastorala stämningar infinner sig åter. 

Och de är luriga, för när vi kommer till titelspåret är det mer välspelad, rent traditionell (vad jag nu menar med det) prog baserad på William Blake – och avslutande ”All Heaven Breaking Loose” är en rätt rak rocklåt, som om Eloy hade gjort den, förvisso. Men ändå. En skiva fylld av överraskningar och en härligt frånvarande linje.

 - Jan-Erik Zandersson

torsdag

MIN VÄN SÄLLSAM – en psykedelisk rock'n'roll-thriller, baserad på overkliga händelser.


 Vad får du om du blandar Absolut vodka, den psykedeliska drogen profetsalvia, The Beatles, indisk maffia och ett helgon med övernaturliga egenskaper? 

1 En enkel biljett till psykakuten 
X En månadslång baksmälla 
2 Boken Min vän Sällsam 

Den medelålders affärsjuristen Mats Mårtensson har aldrig kunnat släppa sin ungdomsvän Tarasios ”Sällsam” Andreadis. Denne mycket märkliga person försvann spårlöst dagen efter att de slutade gymnasiet. 

Mats tänker på honom varje dag. Sällsam dyker också ofta upp i Mats nattliga drömmar. 

Mats har för länge sedan gett upp hoppet om att få återse Sällsam. Men plötsligt får han ett livstecken från honom 


Min vän Sällsam är boken för dig som tycker att dagens feelgood-romaner lider brist på sprit, sex, droger, action och psykedelisk rock. 


En häpnadsväckande knivskarp, härligt märklig rövarhistoria berättad i full raketfart, kul och cool på en och samma gång, vild som en gammeldags hårdrockslåt på jukeboxen i en västgötsk sunkbar och galen likt en rabiessmittad hare som försöker rymma ur en asiatisk mikrovågsugn.
-  Zac O’Yeah 


Boken kostar 129:- + porto = 149:- 

Beställ genom att maila: patrik.stigsson@gmail.com 

Betalning sker med swish när boken kommer med posten


lördag

Zandersson februari 2021

 

Det finns en uppsjö fina, pampiga boxar där musiken är uppsamlad, insamlad, uppsnyggad, kommenterad, kärleksfullt omhändertagen, förlöst i den bästa ljudkvalitet som går att uppbringa, fångad från originalband ur de djupa studiovalven. 

Jag tänkte inte lägga in den förväntade passusen om att dessa små sköna ljudlådor oftast görs i upplagor så små att de mest väcker nasarnas lusta och lyssnarna oftast inte får en chans; undantagen finns och det finns även undantag åt andra hållet, boxar ingen levande själ lagt märke till (vem av er köpte exempelvis boxen med Splashs samlade musik?) – nej, jag tänker på de som inte behandlas vördsamt i sammetsklädda cd-boxar eller stenkaketunga vinyllådor, de som inte får den behandling som Bill Evans samlade produktion från ett skivbolag (eller ett annat) fått, eller samtliga konserter från en turné med Coltrane eller något åt det hållet, där både jazzbolagen och, inte minst, de klassiska mastodontbolagen, varit bra på att samla ihop allt tillgängligt på ett och samma ställe, under samma parasoll och på samma tema. 

Det finns försök här i inlandet, och nu tänker jag på jazzen, där det även i de fall man från ett avslutat livs hela produktion kan blicka bakåt inte gör det på något ordnat sätt, vare sig det är Hallberg eller Domnérus, eller varken. 


Själv saknar jag en given fyra-cd-box med Rune Öfwermans trios tre första lp med adderade singlar på den fjärde. Det är inte värdigt att trions första skiva bara finns ute i ett strömmat eländesuniversum av snuskigt komprimerad data i halvfärdiga ettor och nollor, när dessa viktiga skivor förtjänar att lyssnas på i den bästa ljudbild som tänkas kan. 

Var är boxen med Bengt-Arne Wallins musik? När kommer allt tidigt med Georg Riedel att få den behandling hans musik förtjänar (det finns åtminstone äntligen en vettig biografi)? Britta Lindells fantastiska skivor med knepig eller bara knäppig musik remastrade i en fin cd-box för bevarande in i evigheten? Staten borde ta sitt ansvar, förstå att vi kräva dessa fonogram, permanenta relikskrin med musik värdig en resa med en Voyager-sond.

Men till skivorna:

 

Violent Silences ”Twilight Furies” (Open Mind) är Johan Hedmans fjärde album och det fläktar friskt här, med spår som är åt det tyngre hållet, vilket känns lite omotiverat när det blir som mest ”ilskt”, men också sådant som fjäderlätt för sig mot något något som är litet väl enkelt, eller rentav jazz utan -rock. Men när det är bra, är det bra, med en myckenhet av klaviaturer, lager på lager, som skapar ljudbilden och det som är mest attraktivt, som något sjuttiotalets syntfarbröder eller kanske någon ny romantiker i stället för en neoprogare kunnat prestera. 

Nyligen lyssnade jag på Soniq Circus andra album för första gången på flera år och ibland är det så att ett album man tycker är bra när man hör det den första gångerna, växer upp tills man hör det igen, börjar skolan, skaffar moped, förlorar svendomen. 

Så tror jag det kan bli med det här albumet också, att delar jag är positiv till i dag, kommer jag att vara positiv även om tio år, fast av andra skäl (men skivan hade förtjänat fler tagningar av Erik Forsbergs sång). Simon M. Svensson (kanske science fiction-författare in spe, på samma tema som Robert A. Heinlein, Arthur C. Clarke, Sam J. Lundwall…) på bas och Hannes Ljunghall på en del klaviatur medverkar också i detta som lätt kan uppfattas som ett enmansband. 

Martin Küchens ”Det försvunnas namn” (Thanatosis) är tredje och sista delen i den trilogi han spelat in i olika kyrkor i Lund. Nu har han anlänt till Klosterkyrkan, en kyrka som får mina nackhår att resa sig när jag besöker den i dag, eftersom det var där jag såg Viggo Edén spela Bach dagen innan han dog, där cancern tagit sin tribut och kroppen var ett skal från tidens ände i pausen, men när han satt bakom cembalon och lät Bach flöda var det som Johann Sebastian fanns i environgerna och blåste kraft i hans själ, som när Rachel Podger anade att Bach glömde sig i skuggorna på orgelläktaren när hon fick skjuts i en konsert i en holländsk kyrka för många år sedan. 

Men Küchen bjuder på något annat, med sina saxofoner och sin iPhone (!) i släptåg, han mixtrar och mixar ljuden från saxofonerna, inte bara tonerna, utan klaffarna, luften innan den sätter musiken i rörelse, med ljudinslag från sin lille digitale hjälpreda. Det via telefonen lånade materialet kommer från en av mina (förvisso många, jättemånga) favoriter, Chris Watson, och skivan ”Outside The Circle Of Fire” (Touch). Den här sortens privata världsbyggen är alltid intressanta att bli insläppt i, uppleva andras himlar, vetefält och dikningsföretag.

Om man är trummis i bob hund har man gott om tid för annat. Som soloartist har 1900-skivorna gett Christian Gabel uttrycksmöjligheter som en uttolkare av platsbelägen musik från platser som inte finns, fast kanske ändå, i någon Jules Verne-roman. 

Eller så ska man lita på det han skriver i konvoluten. Det kan man inte i hans två senaste utgåvors fall, eftersom de, sorgligt nog, bara finns i etern som ettor och nollor, på hans eget bolag. 

”Mikrofilm” är den mer avancerade av de två, där han tagit gamla kassetter från sin första medvetna musikanttid i den övre, ensiffriga barna-/ungdomsåldern, med synt från Casio och på en portastudio inspelade ljud nu återanvända i ett mer kontemporärt sammanhang, som en dubbeltydig resa mellan då och nu, trots att Gabel hävdar att nostagi inte är hans forte. 

”Koda” är mer av ett samtida inslag, fullkomligt lysande ambientmusik (om man nu kan kalla musik ”lysande” som fungerar bäst när det är släckt), ett återbruk/insamlande av musik han gjort för olika konstinstallationer (konstigt namn, det där), filmer och närslutet. 

Skimrande vackert, genomtänkt på ett annat sätt än annan samtida ambient, den som alltid verkar vara så himla lätt att göra, det finns algoritmer i datorn som hjälper den som vill skapa något rogivande. 

Illusion of Gravitys ”Too Late” (egen utgivning) ger både och. Visst låter det bekant, som en swot-analys av modern prog. 

Möjligheterna handlar om att prog-genren har trogna fans, funnits länge, har en väldigt förlåtande och bred attityd till musik. Hoten där ute, som du har svårt att påverka, är att få lyssnare i konkurrens med de andra 400 skivorna som släpps varje vecka i västvärlden, att någon tycker att det här inte bara låter bekant, utan upplevelsen är att man hört det förut. 

Svagheterna ligger i uthålligheten, att spela musik och se strömningstjänsten som en marknadsförings- och inte en lyssnarkanal, eftersom den varken ger ett ljud värt namnet eller en märkbar intäkt för de flesta. 

Styrkorna ligger i musik i sig, kvaliteten, historiemedvetenheten och framförandet, de genuina musikanterna. Det är rimligen den rutan i swot:en vi ska uppehålla oss i när det gäller Illusion of Gravitys skiva. 

Debuten kom i slutet av förra året, men de har spelade ihop sedan 2013. Övning ger färdighet. Dessutom tycker jag skivan handlar om val, att de skulle kunna, spelskickliga som de bevisligen är, göra så mycket mer av det musikaliska materialet, men har insett att balansen ger ett större avtryck, avvägningarna mellan de instrument som tar plats i de olika styckena tyder på renodling och eftertanke.

Tungt är det mellan varven, men även detta är välvalt och inte störande som i hitte-på-genren ”prog metal” (som tillsammans med musik framförd på säckpipa, Mixed Medias båda lp och öststatsproducerad eurotechno tillhör det värsta jag kan höra), utan medvetna val, avvägningar mellan den vandrande basen, gitarrerna som växlar stämningar mellan fjällbäck och inferno, syntmattorna vars kanter inte behöver trimmas. Givetvis kommer de från Italien och som mycket av det jag hört på senare år därifrån finns det tydliga spår från landets många one-hit-wonder-progskivor från sjuttiotalet in i vår tid, med distinktionen att musikerna i dag som regel är bättre på sina instrument än sina genreförfäder, men utan att för den skull bli några garderobs-Santana. 

Utmärkt, ett utropstecken och jag är förvånad att de italienska progetiketterna inte velat utge denna skiva. 

Brueder Selke x Eric Maltz: ”Zero Crossing” (Flower Myth Records), en flyktig kassett med finstämd musik, som om spöken hade en rituell danstillställning i det övergivna fiskeläget på den lika övergivna höstliga kusten, smärtsamt vacker nattmusik som väcker minnen av ett dödens år vi bara vill lämna bakom oss, kanske en lägesbestämning för platser övergivna efter det att pesten passerat och pestens tid inte vill blekna ur minnet. 

Dagens fäbless för mördare i böcker och på film, dokumentärer om människor vi helst borde glömma, av grafiska skräckskildringar är ointressanta scener när hjärnans egen filmduk spelar upp ett motståndslöst intrigskapande när musiken tar fart och plats. 18 minuter man inte glömmer i brådrasket, där minnena lösgör sig ur nattens dimmor och döda och försvunna än en gång äntrar vårt medvetande. Kör dem på repeat en natt på låg ljudnivå och du vaknar som en annan, mer skräckslagen människa.


Halsters fem-cd-box ”Virtuous Mondays” (Konvoj Records) påminner mig om skiktröntgen. I alla fall om man ser en sådan först och främst som maskinen som konstaterar att man är frisk och inte var det sjuka sitter, är upplevelsen inne i röntgenmaskinens (som inte är en röntgenmaskin) tunnel och de ljuden som omsluter en, att jämföra med att återstifta bekantskapen med Xenakis’ mest tongivande elektroakustiska musik eller något annat jämförbart från ett bättre ljudande sjuttiotal, bandexperiment som loopar. 

Halster är en konstellation i Malmö (med delar av Ved som stadiga komponenter) som träffas varje måndag och spelar, ibland med gäster, ibland utan, improvisation handlar det om, men det går inte komma ifrån att den här magnifika boxen blir något annat än sådan impro som antingen är musiker som spelar mot varandra i ett rum eller sådan där bakgrundsberättelsen tar längre tid att berätta än verket är långt (vilket påminner mig om Terry Riley och LaMonte Youngs konsert när de skulle dekonstruera ett piano, om än inte samma motorsågsmassaker som Welin lyckades med en gång i tiden, men något som lät, under den korta framförandetiden, som något från en slöjdsal för okoncentrerade (och där radiointrot är längre än verket, med knorren att radioprataren inte är säker på när ljuden från den intilliggande konsertsalen bara är förberedelserna inför konserten och när i princip samma ljud utgör själva konserten)). 

Med det vill jag ha sagt att det Halster, vare sig de vill det eller har planerat det eller ens själva hör det, levererar på de här många skivorna är impro med en medveten riktning. 

Du kan inte hålla på och improvisera regelbundet utan att ge en form som åtminstone muskelminnet stöttar; fråga vilken barockmusiker som helst. 

Och det är lätt att bli missförstådd, ta bara den alltid aktuelle Beethoven som pianist, att han var otålig med instrumenten och deras begränsningar, att han inte själv var nöjd med sin egen musik när han spelade den, vilket forskningen säger är en efterkonstruktion baserad på hans frustration från livets slutskede, när inte bara hörseln var det sinne i kroppen som övergav honom. 


Tvärtom var han en mycket medveten musikant (hur biblioteket på musikhögskolan i Malmö fått för sig att gallra Tilman Skowronecks utmärkta avhandling Beethoven The Pianist (2007) är mig en gåta) och det var tre saker han såg som väsentliga vid framförandet (av sin egen musik, säkert av andras): tonlängden (pianot skulle ”sjunga”), tonens karaktär (som skulle vara personlig och inte ”träig”) och tonens styrka (1804 var han intresserad av fransk musik). 

Alla tre utgör hans strävan, alla tre kan vi som lyssnare uppfatta oavsett uttolkare - men hur han ville ha det och hur vi uppfattar det ljudande är fortfarande något där en Styx med varierande bredd befinner sig mellan. Så ock improvisationsmusiken. Men det här är, i mina öron, väldigt intressant musik över fem cd med varierande karaktär. Och det skadar inte heller att boxen är rasande snygg att titta på.


Rituals ep ”Glimpses From The Story Of Mr. Bogd (Tempus Fugit) är det första livstecknet i skivväg på mer än ett dussin år och jag erkänner villigt: jag hade inte känt igen de gamla svenska prog:arna vid ett blindtest eller ens kunnat placera dem tidsmässigt. 

En smula Flower Kings eller Neal Morse, en smula mer energi, aparta gitarrfigurer och inte så stora mått dynamik, men med de ofrånkomliga partierna med sång och akustisk gitarr och det lika ofrånkomliga spåret med en mer mystisk/teatralisk stämning - och det lika ofrånkomliga spåret med österländska influenser. 

Och då är det här bara en ep. 

Var det en lyckad comeback? Jag är kluven, avvaktar tills de två nya (!) fullängdarna är släppta (de här fyra spåren återfinns där (tre på den första och den fjärde på den andra), vilket gör ep:n något överflödig mer än på samlarmarknaden eller för den som är besatt av att höra hur Ritual låter just nu, i detta ögonblick, innan skivpressarna tagit sig an de två fullängdarna). 

Men ljudmässigt är det en väldigt snygg produktion, inte minst med ett basljud som hade gjort Jonas Reingold glad. Bäst avslutande låten ”The Mice” som är en klassisk proglåt med stora perspektiv, en berättelse utan för många enhörningar och en bra mix av instrument och melodier (men visst vill man strypa den som fick för sig att ha med en tamburin - eftersom låten ska spelas live, utsätter de en stackars ljudkille i konsertlokalen för en oerhörd plåga att få tamburinen att inte märkas så jävla mycket som den brukar vilja från scen; tamburiner kan med fördel stanna kvar på förskolan för att lära kidsen hålla takten).

 

Men så är det: ep:n är en försmak på två kommande skivor som båda är delar av samma berättelse, ett konceptalbum i två delar, med andra ord. Jag gissar att de inte ens släpps samtidigt (för varför skulle man få gjort två skivor och inte bara en dubbel-cd?). 

Ep:n gör därmed att jag till tre fjärdedelar bävar, till en fjärdedel är förväntansfull. Kanske inte riktigt så de tänkt det, bandet. (Värt att nämna att skivbolaget sedan tidigare är hejare på att återutge svensk prog, som just Ritual och Kaipa, men även andra favoriter från svunna tider som Anyone’s Daughter.) 

Abu Neins ”Secular Psalms” (Progress ProductionsAbu Neins ”Secular Psalms” (Progress Productions”) är den mörka synttrions debutfullängdare. 

Trion består av Dennis Lood (känd musikmogul i Malmö, med butiken Rundgång, skivbolaget Rundgång, otaliga evenemang och fingrar i alla tänkbara, kvalitetsmedvetna musiksyltburkar, liksom ett förflutet bland annat som basist i en av Ragnaröks bandkonstellationer), Erica Li Lundqvist och Anders Nordensson. 

Det här är musik med många dimensioner, trots att anslaget är likartat över skivan finns det osvikliga små popsnöreslingor, ljudbildsdetaljer som skiljer ut den från annat mörkt som mest är statiskt och erbarmligt tråkigt (säger jag som för många, många år sedan tröttnade på Front 242 och Klinik och liknande (avgörande var inte alls Front 242:s konsert på gamla KB vid Erikslust i Malmö, men den gjorde mig inte gladare)). 

För trots moll och mörker är detta, inser man, syntpop som kanske förklätts i något fjärran Page eller något syntband från Landskrona 1982, men ändå syntpop där gudföräldrarna är Robert Smith och Martin Gore (minimala syntar, 80-talsgitarr, gitarr som nog är en synt eller en synt som är en gitarr, rytmboxar – ja, du fattar). 

Det är dåtid nu och avslöjar vad bandmedlemmarna har i sina svällande skivsamlingar och vad (och hur!) de spelade luftsynt på pojk- och flickrummen en gång i tiden. 

Mörk syntwave utan att vara darkwave? Om man nu måste etikettera för att du ska hitta, förstås. Men strunta i om det är post-punk med gotiska förtecken eller om det bara är något budskapsbärande i cd-form (lp:n kommer senare), det enda jag vill påtala är att trion borde byta namn till Abu Ja, för de utgör själva en lösning på de problem texterna handlar om. 

Livet är svart - hurra! Som ett soundtrack till pestens år 2020, planerat eller ej. Och det är väldigt välproducerat av Dennis Lood själv. Premasteringen gjordes av Carl Nordström )som för många år sedan gjorde en fantastisk skiva minnande om DJ Shadows ”Endtroducing”: han kallade sig Affictionados och skivan heter ”This Is What It Is”) och Joakim Lindberg (från MF/MB/) gjorde slutmastern. Låter fantastiskt. 


En trio klassiska som avslutning: Först ”Unexpected Songs ”(Lawo) som är något så udda som ett album med samtida musik för countertenor. Allt oftare kläs barockverk med detta röstläge för att ersätta dåtidens kastrater och det finns nu en rad goda och mycket goda sångare, huvuddelen som även är utmärkta som tenorer. 

Norrmannen Daniel Sæter bjuder på stycken i varierade instrumentbesättningar av välkända tonsättaren som Arne Nordheim och Egil Hovland, men stycken av nya bekantskaper för mig (Conrad Baden och Kjell Mørk Karlsen) nyttjar countertenorens höjd på intressanta sätt, inte minst Karlsens avslutande, innerliga ”My Soul Thirsts For God”. 

”A Quiet Beauty” med musik av Johan Kvandal (Lawo) är en cd med Lina Johnsons (sopran) och Arfinn Tobiassens (orgel) personliga hyllning till kyrkomusikern Kvandal (som han var Vålerengens kyrka 1959–1974) och musik han, vad jag förstår, skrev under den tiden för sin kyrka, med folklig och gregoriansk inspiration. 

Ett lyckokast, eftersom pressmaterialet talar om ”stor musik för en stor röst och en stor orgel (i ett stort rum!)” har man valt Vår frälsares kyrka i Haugesund och den pampiga 1800-talsorgeln där. 

Innerlig musik som verkligen fyller alla skrymslen i vilken katedral som helst, med Lina och Arfinn som utmärkta inpiskare. 

”Toccatacapriccio” med Mårten Falk på gitarr (dB Productions) är ett pärlband av svenska tonsättare jag uppskattar väldeliga, de som blev lätt tillgängliga via statliga skivbolaget Caprices försorg (och Sveriges Radio och Swedish Society, icke att förglömma), frekventa lp där många av deras viktigaste verk dokumenterades, något som dels ter sig som en utopi i dag när Musikverket i princip inte gör något som helst vettigt i fonogramväg (en och annan box ett och annat år tjänar som undantag); att det blev Bis som blev det skivbolag som utger alla Allan Petterssons symfonier och inte en riksupplaga från Caprice är en skam - men så har Robert von Bahr alltid varit en så mycket bättre musiktillskyndare än någonsin de i dag tydligt navelskådande byråkratstollarna på det där ”verket”. Men jag tappade tråden).

 Mårten Falk är husgitarrist på dB Productions och har inte lämnat efter sig en enda cd som inte varit påfallande och övertygande bra. Så ock den här gången, när det mesta (utom två) av det som erbjuds dyker upp för första gången (och att man så mangrant tonsatte för gitarr under 1900-talet var mig fördolt). 

Och alla de tunga grabbarna är i princip representerade: Erland von Koch, Gunnar de Frumerie, Carl-Olof Anderberg, Bengt Hambræus, Sven-Eric Johanson, Gunnar Bucht och Karl-Birger Blomdahl. 

En underbar skiva, med en uppseendeväckande repertoar. dB Productions utgivningsrouletts nästa snurr inväntar jag med spänning, vad okänt ska Erik Nilsson då göra känt?

- Jan-Erik Zandersson