Bokrecension: Chris McDonald - Rush and the Middle Class, Dreaming in Middletown

Gästrecensent Markus Enger:

Idén med boken verkar kul, att studera Rush och deras musik och koppla det till den Nordamerikanska medelklassen. Men räcker idén hela vägen?

För att tydliggöra utgångsläget: Jag kan inte kalla mig ett stort Rushfan, jag har några av deras plattor och uppskattar dom, jag har sett dom live inte mindre än tre gånger men jag har aldrig kommit att tillhöra deras mer fanatiska beundrarskara. Rush är ett schysst band men det finns andra band och artister jag fyra gånger av fem väljer att lägga på skivtallriken.

Icke desto mindre var det med en relativt stor nyfikenhet och förväntan
jag började läsa denna bok. Ganska snabbt falnade dock intresset.
Författaren Chris McDonald är, förutom ett Rushfan, en ethnomusicologist (finns det en svensk term?) och lärare vid Cape Breton University. Detta bidrar troligen till det avancerade akademiska språket som det inte är helt enkelt att ta sig an. Under läsningen av boken blev varje sida allt mer en kamp.

Chris McDonald analyserar både Rush som band och deras musik ur ett
medelklassperspektiv. Han lägger stor tonvikt vid deras uttryck för
eskapism i musiken och individualismen han anser Rush ger uttryck för. I
detta ser han likheter med de värderingar som präglar den Nordamerikanska medelklassen. Rush är så att säga en skapelse eller konsekvens av denna medelklass.

Men han går längre än så och analyserar även helt instrumentala låtar och ser hur dessa medelklassvärderingar gestaltas, dessutom kopplar han bandmedlemmarnas virtuositet på sina respektive instrument till
medelklassvärderingar. Ja, författaren lyckas efterhand faktiskt koppla
det mesta som har att göra med Rush och deras musik till medelklassen och de värderingar som där råder.

Som eventuellt framgår kan jag många gånger tycka Chris McDonald gör lite väl långsökta kopplingar mellan Rush och värderingar han menar utgör medelklassen i USA och Kanada. Ibland påminner det om uppsatser undertecknad själv skrev under studietiden då vissa teorier skulle appliceras på något fenomen. Med lite fantasi och kreativitet kunde man se lite vad som helst där man ville.

Det som gjorde mig lite besviken med boken är att sociologiska teorier
utgör boken tyngdpunkt och att Rush bara  kommer in ibland för att exemplifiera teorierna. Jag hade hoppats på det motsatta, att boken skulle handla om Rush och att samhällsteorierna skulle kopplas på bandet. De intressantaste partierna är där författaren analyserar en låt från början till slut och visar på hur medelklassen genomsyrar den. Det är dock relativt få av dessa partier.

För att till fullo uppskatta denna bok skall man troligen vara både ett
stort Rushfan och ha ett stort intresse för sociologi, speciellt teorier
som rör medelklassen. Är man bara det ena av de två, eller som mig,
egentligen inget av det, får man kämpa med denna bok. I slutändan är det nog det akademiska och relativt svåra engelska språket som gör boken så tungläst och rent ut sagt tråkig. Många gånger hände det att jag läste ett stycke, trodde jag förstod medan jag läste, men när jag väl läst klart insåg jag att jag inte hade förstått det jag precis läst. Och så var det bara att börja om igen.

En mening från bokens baksida sammanfattar både bokens handling och det som gjorde den lite jobbig att komma igenom:

"McDonald explores the ways in which Rush's critique of suburban life -
and its strategies for escape - reflected middle-class aspirations and
anxieties, while its performances manifested the dialectic in prog rock
between discipline and austerity".

En mening jag tror mig förstå till fullo, men så blir jag tveksam och får
läsa igen. Och då är det här ändå en enkel mening jämfört med mycket av det mer akademiska språket som utgör bokens insida.

Rush – Time Machine Tour. Globen 6 maj.

Bilder från Rockfoto.nu.

Aftonbladet: Precis så perfekt som det ska vara (betyg 4).

Med en sådan uttryckstolerant vision är det då oundvikligt att det emellanåt uppstår svackor – speciellt under en speltid som sträcker sig över 180 minuter. Det blir tydligt i första aktens tvära kast mellan reggae, new wave, rytmrock och sentida tyngd att alla bitar inte helt friktionslöst passar ihop. I synnerhet då det presenterade stavas ”Presto” eller ”Stick it out”

Expressen: Rush konsert ett blytungt maraton ((betyg 4).

Andra halvlek utgörs främst av nostalgifesten som de flesta kommit för. Albumet "Moving pictures" framförs i sin helhet, med "Witch hunt" som eldig klimax.
Något som bandet inte kan kontrollera är Geddy Lees röst. Den är inte perfekt, men att han 57 år gammal ens är i närheten av de höga tonerna är remarkabelt.
Bredvid sina kollegor framstår han närmast som en "Working man", en fin avslutning på en finfin maratonföreställning.

Filmklipp från matsodons kanal på Youtube:

 

 

setlist

1. The Spirit of Radio
2. Time Stand Still
3. Presto
4. Stick It Out
5. Workin' Them Angels
6. Leave That Thing Alone
7. Faithless
8. BU2B
9. Freewill
10. Marathon
11. Subdivisions
12. Tom Sawyer
13. Red Barchetta
14. YYZ
15. Limelight
16. The Camera Eye
17. Witch Hunt
18. Vital Signs
19. Caravan
20. Drum Solo
21. Closer to the Heart
22. 2112 Part I: Overture
23. 2112 Part II: The Temples Of Syrinx
24. Far Cry

Encore:

1. La Villa Strangiata
2. Working Man

DVD – recension: Rush – Beyond the Lighted Stage (2010)

Rush är världens bästa band och Geddy, Alex och Neil är världens mest sympatiska och begåvade killar…Ja, jag vet att detta inte är sant, men det är detta jag upplever när jag ser den här filmen.

Det är inte svårt att förstå att den här rullen vann publikens pris vid filmfestivalen i Tribeca. Den är så skickligt gjord och förmedlar en sådan mänsklighet och värme att den måste intressera många utanför kretsen av Rush fans.

Man behöver inte vara särskilt intresserad av Rush eller ens den typ av musik gruppen spelar för att uppskatta skildringen av hur grabbarna växer upp i en förort till Toronto, börjar spela, lär känna varandra och bildar bandet Rush. Och därefter hur bandet utvecklas musikaliskt och kommersiellt.

Höjdpunkterna i karriären varvas med vågdalarna, vilka också funnits. Efter Caress of Steel (1975) som floppade rejält, så trodde man till exempel att slutet nära. Skivbolaget krävde en mer hitlisteorienterad musik, krav som gruppen vägrade följa.

-We would rather go down fighting than making the record they wanted us to make, säger Geddy Lee.

I stället för att gå skivbolaget till mötes spelade man in 2112. När bolagets representanter hörde skivan fick de panik. De trodde fiaskot var ett faktum. Men 2112 blev en framgång och efter den var Rush fria att göra vad de ville.

Filmen är en timma och 45 minuter lång. Konsertbilder, som ofta i denna typ av filmer blir för långa, är här längdmässigt väl avvägda.

Musiker som Mike Portnoy, Billy Corgan (Smashing Pumpkins), Kirk Hammet (Metallica), Trent Reznor (Nine Inch Nails) och Gene Simmons (Kiss), dyker upp och berättar vad Rush betytt för dem. Och det är mycket.

Utöver detta en hel del tidstypiska foton, citat ur recensioner (som konsekvent varit negativa) och intervjuer med föräldrar och fans.

Skildringen av Neil Pearts sorgearbete efter att han på kort tid förlorat både sin 19-åriga dotter Selena och hustrun Jackie är gripande. Han gav sig ut på en motorcykelfärd kors och tvärs över hela den nordamerikanska kontinenten. En resa han själv skildrat i boken Ghost Rider: Travels on the Healing Road.

Filmen är indelad i fjorton kapitel som vart och ett markerar en period i bandets historia. Man får se hur gruppen utvecklats och försökt anpassa sig till rådande musikklimat. Särkilt road är jag av bilderna fån 80-talet när bandet i likhet med så många andra gör sitt bästa för att anamma den rådande tidsandan med sequensers, syntar och elektroniska trummor. Något man nu nästan ber om ursäkt för - varpå man får se hur de återupprättar sig själva som en power trio.

Själv har jag aldrig varit något stort fan av Rush. Jag äger ingen av deras plattor och har bara en vag uppfattning om vilka de är, hur de ser ut och i vilken ordning de släppts. Därför hade jag uppskattat lite tydligare referenser till de olika albumen, med presentation av omslagsbilder och årtal.

Men då hade kanske filmen förlorat den ”allmänna” karaktär som den nu har – fokus ligger på människorna bakom musiken - vilket trots allt är det som höjer den över en ”rockumentär” i mängden.

Sammanfattningsvis en mycket skickligt gjord film som aldrig släpper taget. Man sitter fängslad och följer bandets öden och äventyr. Och efteråt har man verkligen lust att höra gruppens musik. Om och om igen.

Läs en intervju med skaparna av filmen Sam Dunn och Scott MacFayden här.

Se ett reportage om filmen här.

Trailer:

Konsertrecensioner - Rush och Dream Theater i Quebec

Gästbloggare Markus Enger rapporterar från konserter med Rush och Dream Theater på sommarfestivalen i Quebec:

Rush, Quebecs sommarfestival 15:e juli 2010.

Konserten med Rush var den jag såg allra mest fram emot under festivalen. Jag har sett dem ett par gånger tidigare i Sverige, två konserter som gett mersmak. Rush hade dessutom som enda band under Quebecs sommarfestival fått hela kvällen på festivalens största scen, vanligtvis delar två band på kvällarna. Detta lovade gott och betydde sannolikt tre timmars musik från Alex, Geddy och Neil.

På utsatt tid visade de stora TV-skärmarna introduktionsfilmen till konserten, en film vars "handling" jag inte går in på här, men som vanligt när det gäller Rush så var filmen av det mer komiska slaget. Turnén de är ute på nu går under namnet "Time Machine Tour" och en tidsmaskinknapp användes ofta i introduktionsfilmen med diverse resultat. Vid ett tillfälle visades ett band liknande Rush (men ett ganska vridet sådant) med namnet Rash. Vid filmens slut stegade trion in på scenen till den stora publikens jubel och såklart bar sångaren/basisten Geddy Lee en T-shirt på vilken det stod Rash. Humor tycks vara ständigt närvarande i Rush relation till sin publik och media vilket jag uppskattar.

Första set bestod av en ganska vild blandning låtar där de rörde sig mellan olika år och plattor. Personligen uppskattade jag att de spelade Marathon (från LP:n Power Windows), en av mina favoriter och som jag inte hört tidigare live. Däremot fann jag att en del av det övriga låtvalet under det första setet inte föll mig helt i smaken och under vissa partier kändes konserten lite seg.

Andra set inleddes förstås med en fortsättning på introduktionsfilmen och fortsatte sedan med att bandet tog sig an hela plattan Moving Pictures, av många ansedd som deras bästa. Denna del av konserten var kvällen absoluta höjdpunkt då samtliga av dessa låtar är små mästerverk. Jag har tidigare sett Rush spela den klassiska låten Tom Sawyer live men då varit besviken på upplevelsen då det inte varit i närheten av versionen på plattan. Denna kväll var dock Tom Sawyer precis så mäktigt som den är i originalversionen och publikens allsång sände rysningar genom kroppen.

Efter genomspelningen av Moving Pictures tappade konserten återigen lite i tempo och intensitet. Vi fick höra en låt, Caravan, från den kommande plattan vilket i och för sig var kul, men låten i sig var inte något utöver det vanliga. Många uppskattar Neil Pearts obligatoriska trumsolo men personligen har jag lite svårt för dem och tycker de blir lite sega. Det som störde mig är att han körde mer eller mindre samma trumsolo som han gjorde på de tidigare konserterna jag sett, jag tycker gott han kunde förnya sig lite efter alla år.

Rush hit Closer to the heart kanske de är tvungna att spela på grund av publikens förväntningar men personligen tycker jag det är en ganska trist och lite smörig låt som inte låter speciellt mycket Rush. I slutet av konserten blev det dock intressantare igen då de spelade Overture och Temples of Syrinxs (från den klassiska plattan 2112). Som avslutning fick vi höra Far Cry.

Extranumren var inte speciellt spännande och när bandet vandrat av scenen avslutades hela konserten med ännu en film på TV-skärmarna. Denna var dock inte lika kul som de tidigare och ljudet hade svårt att nå fram. Kanske var detta avsiktligt för att slippa köra ännu ett extranummer, vem vet.

Jag ger denna konsert en trea med ett plus. Genomspelandet av Moving Pictures får en ohotad femma men det som drar ned betyget är dels, som tidigare nämnts, ett övrigt låtval som inte kändes ultimat, enligt min smak. Något som jag också saknar är mer kommunikation med publiken. Geddy Lee tackade några gånger för ovationerna men så mycket mer än så var det inte. Det hade varit fantastiskt kul att få höra någon historia om en låt eller någon upplevelse från åren som gått. Med tanke på hur länge de varit med måste de ha mycket att berätta.

En sak som Rush kanske inte kan beskyllas för var att ljudet inte var det bästa. Scenen är placerad på ett stort öppet fält där vinden kan föra ljudet i olika riktningar, ibland kom det från vänster, ibland från höger. Ibland hördes inte gitarren, plötsligt lät den öronbedövande etc. Detta var ett störningsmoment som fanns konserten igenom.

Ytterligare en detalj Rush är oskyldiga till är publiken, troligen drygt 100 000. Något som jag ofta upplevt på Quebecs festival är att folk uppträder som om de är på en bar, står och pratar högt och ljudligt och tycks behandla bandet som spelar som ett barband i bakgrunden. Detta blev oerhört tydligt denna kväll. Runtomkring mig stod stora grupper och förde vilda diskussioner medan Rush spelade, och ju mer öl som dracks ju högre blev samtalen. Jag talade med en granne dagen efter som också var på konserten och han berättade att han bytte plats cirka tio gånger för att komma bort från alla pratande människor. Men det kanske är så det blir på en stadsfestival där alla i publiken förmodligen inte är fans av bandet. Hur som helst var det ett störningsmoment som påverkade upplevelsen.

Sammanfattningsvis får dock konserten klart godkänt och det känns kul att återigen ha fått se Rush in action.

Setlist:

Set One
1.The Spirit Of Radio
2.Time Stand Still
3.Presto
4.Stick It Out
5.Workin' Them Angels
6.Leave That Thing Alone
7.Faithless
8.BU2B
9.Freewill
10.Marathon
11.Subdivisions

Set Two
12.Tom Sawyer
13.Red Barchetta
14.YYZ
15.Limelight
16.The Camera Eye
17.Witch Hunt
18.Vital Signs
19.Caravan
20.Drum Solo
21.Closer To The Heart Extended Intro
22.2112 Part I: Overture
23.2112 Part II: The Temples Of Syrinx
24.Far Cry

Encore:
25.La Villa Strangiato
26.Working Man

Dream Theater, Quebecs sommarfestival 9:e juli 2010

Dream Theater är ett band jag har hört mycket om, samtidigt som jag inte hört speciellt många av deras låtar. Ett par av min äldre brors album brukade ibland fylla huset vi växte upp i med dundrande musik, men det var länge sedan nu. Med andra ord gick jag som ett relativt oskrivet blad med ett öppet sinne för att ta del av kvällens begivenhet, den andra av Quebecs sommarfestivals sammanlagt elva kvällar.

Kvällens andra band var Iron Maiden vilket troligen bidrog till det höga åskådarantalet. Det är inte ovanligt med en publik på över hundratusen på den största scenen under festivalen. Jag gissar på en siffra runt denna under Dream Theaters spelning, en siffra som ständigt ökade under konserten. Publiken var till största delen riktiga “metalheads”, Quebec har länge varit ett fäste för både progressiv musik och metal, och kvällens första konsert sades ju vara en mix av just dessa två. Personligen tillhör jag inte den lite råbarkade och öldrickande metalpubliken (ölen sålde slut under kvällen, trots ett stort antal tältbarer i konsertområdet) men kände mig ändå välkommen. Som vanligt i Quebec låg marijuanaröken tät kvällen igenom, trots allt öldrickande.

Min upplevelse av låtarna under konserten är baserat på ett första-lyssnande och vi vet nog alla att ens uppfattning av musik kan förändras ju mer man lyssnar på den. Men det som genast slog mig var att både musiken och bandets attityd var mycket metal. Jag kom ofta på mig med att fundera över vad det progressiva inslaget bestod av och fann mig oftast utan svar. Sångarens blickar mot publiken och hans försök att få igång åskådarna hjälpte inte heller till att skapa en känsla av ett band med progressiva ambitioner. Mot slutet kom dock, enligt mig, ett regelrätt intrumentalt progressivt parti som gav tydliga vibbar av King Crimson, om ändock inslaget i ett paket av hård metal. Detta parti varade endast några minuter men visade ändå att Dream Theater har förmågan, men kanske inte inspirationen för tillfället, att ge sig ut på en del komplexare musikaliska utflykter i de progressiva landskapen.

Min spontana kommentar efter konserten var att det hela bestod av 90% metal och 10% progressivt, något som mitt sällskap höll med om.

Men jag upprepar, kanske behöver jag lyssna mer på Dream Theater för att förstå bandet bättre eller är det helt enkelt så att jag hade fel förväntningar? Det jag fick höra kanske är precis det Dream Theater är?

Konserten var hur som helst intressant och bra, jag är inte anti-metal och ska jag ge ett betyg blir det en trea. En besvikelse var att de bara spelade en timme, jag och många andra i publiken hade förväntat sig i alla fall en halvtimme mer. Eftersom Iron Maiden stod för dörren härnäst bekymrade sig inte publiken med att försöka få till stånd några extranummer, att det var det senare bandet som lockade mest rådde det ingen tvekan om.

Setlist:

1.As I Am
2.A Rite Of Passage
3.Home
4.Constant Motion
5.Panic Attack
6.Pull Me Under / Metropolis Pt. 1

(Märkligt låtval, reds.anm.),

The adventures of Tom Sawyer

Tom Sawyer singel

I den nyligen avslutade tv-serien Lost finns en karaktär som heter Sawyer.  Han hette från början James Ford, men när han var åtta blev hans föräldrar dödade av en bedragare som kallade sig Tom Sawyer. Detta ledde till att James antog samma namn och bestämde sig föra att viga sitt liv åt att hitta, och döda, bedragaren. Något han till sist lyckas med.

På youtube finns en film där denne Sawyer figurerar. Musiken till klippet kommer från det kanadensiska tremannabandet Rush´s låt med samma namn.

Detta är ett av otaliga exempel på hur Rush´s Tom Sawyer spridits över världen och använts i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Ett annat är South Parks härliga parodi -  

Tom Sawyer har använts i ett flertal filmer, tv-serier och även i politiska kampanjer (vilket bandet protesterade emot).

I det 82,dra Sopranos avsnittet “Walk like a man” stannar Tony Soprano vid vägkanten och ur hans bilstereo strömmar Tom Sawyer på högsta volym…

District 97 gjorde nyligen en cover på den -

  Rush tycks för närvarande åtnjuta större popularitet än nånsin. Nytt album - Clockwork Angels , dokumentärfilm –Beyond The Lighted Stage  samt sommarturné - The Time  Machine Tour. Bandet är omslagspojkar på nya numret av Classic rock Presents Prog.

Låten Tom Sawyer finns som första spår på albumet Moving Pictures från 1981, bandets åttonde studioalbum (som man spelar i sin helhet på den pågående turnén). Detta är gruppens kommersiellt mest framgångsrika album. Det låg som bäst på den amerikanska albumlistans tredjeplats. Fram till 1995 hade Moving Pictures sålt i 4 miljoner exemplar.

Bandets trummis Niel Pert säger:

“Tom Sawyer was a collaboration between myself and Pye Dubois, an excellent lyricist who wrote the lyrics for Max Webster. His original lyrics were kind of a portrait of a modern day rebel, a free-spirited individualist striding through the world wide-eyed and purposeful. I added the themes of reconciling the boy and man in myself, and the difference between what people are and what others perceive them to be - namely me I guess.”

Alex Lifeson beskriver sitt gitarrsolo i låten så här:

“ I winged it. Honest! I came in, did five takes, then went off and had a cigarette. I'm at my best for the first two takes; after that, I overthink everything and I lose the spark. Actually, the solo you hear is comped together from various takes.  ”

Låten användes i en tv-serie i Brasilien, vilket banade väg för gruppens enorma popularitet där. När Rush kom dit och spelade live upptäckte de att publiken kunde texten utantill, och de tog över sången.

Tom Sawyer finns i ett otal coverversioner, bland annat i jazz- och barockutförande.

Låten finns även i tv-spelet Rock Band. I detta youtubeklipp försöker sig bandet själva, med blandat resultat, på tv-spelsversionen:

Tom Sawyer utnämndes till den 19: e bästa hårdrockslåten genom tiderna av VH1. Den är nummer 61 på Music Radars lista över The100 greatest drum beats of all time.

Song Lyrics

 

Med tanke på att Tom Sawyer snart har trettio år på nacken kan man konstatera att den stått emot tidens tand mycket bra. Den är en av de där låtarna man kan höra om och om igen utan att tröttna. På den pågående turnén spelas den som fösta låt i andra set.

Nedan följer en närstude över Neil Peart när han spelarTom Sawyer: Det riktigt lyser om honom och det syns verkligen att han njuter av att spela låten:

Här finns några länkar som kan vara av intresse för den som vill läsa och lyssna mer -

Spotify spellista med coverversioner samt några av Rush egna. Missa inte live-versionen från Rush In Rio. Publikens bifall är makalöst! Listan hittar du här.

A Conversation with Rush -  en entimmas intervju med bandet från kanadensisk tv i mars 2010  här. (Tom Sawyer diskuteras vid 25.10 (“…one of the most difficult songs we ever recorded”).

Rush is a band – fansite med massor med information om bandet  här.

Läs vad andra bloggare skriver här.

Rush app för iPhone  här.