måndag

That's all folks!

 

Denna musiksidas första inlägg lades ut torsdagen den 9 juli 2009. Det har varit en fantastiskt stimulerande och rolig tid. Men nu är den över. 

Materialet kommer att ligga kvar som ett referensbiblioteket att botanisera i. Det finns tusentals tämligen unika tips, reflektioner och inspel. 

Nedan kan du läsa Jan-Erik Zanderssons sista betraktelse.

Stort tack till dig som följt sidan under åren. Och glöm aldrig att ...


                                Allting på jordens rund måste förgå 

                                Men vår fru Musica

                                men vår fru Musica, 

                                men vår fru Musica, 

                                hon skall bestå!

Jan-Erik Zandersson: 

Nu när jag lagt ner sysselsättningen att skriva om musik på denna sajt upphör, vad ska jag göra med anteckningarna som skulle blivit en spalt - 56 skivor har jag skrivit stödord till, vissa måste jag erkänna att jag inte riktigt kan placera längre, andra tyder på utsvävningar i det limbo Ruben & Sixtens frånfälle placerade mig i (och som verkar vara en permanent del av mitt fortsatta liv), eller i alla fall någon form av känslovakuum musiken antingen förstärkte eller helt enkelt inte kunde rå på (nej, jag lyssnade inte på Bach under flera veckor, något som annars varit närmast en behövlig, genuint efterfrågad daglig dos). Vissa fragment är nästan färdiga, som det här ur en tänkt inledning:

Det brittiska skivbolaget Silva Screen, som bara utger soundtracks och tv-seriemusik, men med den äran, bröt en barriär när de presenterade sitt senaste släpp ”The Adventures of Robinson Crusoe (Original Television Soundtrack)” av Robert Mellin och Gian-Piero Reverberi: det var första gången jag sett att någon tar mer betalt om du vill köpa nedladdning (även i usel mp3-kvalitet) än om du vill köpa cd:n! (Nedladdningen kostar €11.99, cd:n €10.99 (och en knastrande dubbel-lp:n multum, som vanligt, ojämförligt och omotiverat mest: €29.99).). Notervärt är också att musiken till den nya versionen av Dune på filmduken, trots att det är Hans Zimmer som skrivit musiken, bara finns att köpa som cd-r! Kulturskymning! Inget annat än kulturskymning!

Jag tänker mig att det kan vara intressant att skriva om prog från oväntade länder: 

Prog från Kuwait? Jomen, Bader Nana varierar sig mellan skivorna, den fjärde och senaste finns här


Den klassiska musiken berör jag bara ytligt och har kanske inte helt tagit till mig dB Productions-skivan med ännu ett inhemskt ”fynd” från förra sekelskiftet, av det motsatta könet: ”Kammarporträtt: Laura Netzel”


Jag var också lagom entusiastisk till Karin Rehnqvist/Ellen Lindquist-skivan på norska Lawo. Bäst av de klassiska, om den nu ska karakteriseras som sådan, var The Gothenburg Combos senaste skiva i sin snart helt egna genre med gitarrmusik-från-hela-världen-men-egentligen-från-Göteborg ”Nomad” (egen utgivning).

Elektronisk musik på kassett kan jag inte låta bli när jag får den, som God Tons ”Ettor. Nollor.” (egen utgivning) eller Joel St. Juliens ”Empathy” (Land & Sea) eller, den bästa i trion, Lehnbergs ”Smygsmärta” (Lamour).

En annan kassett fick mig att göra färdigt texten direkt: 

Sven Fredriks självbetitlade kassett (Lamour) får mig att ställa frågan: känner Svenska kraftnät till det här, hur deras ockerdebiteringar (värre ju längre söderut du kommer i landet) används av en trummande musiker? Kanske kunde kassetten hetat ”Kraftfält berättar” i stället för att nu föra en obetitlad tillvaro, det här är inget annat än otvungen postrock, statslös sådan, som i realiteten kunde varit producerad var som helst i världen, även Portland. Ibland kraftfullt och harmoniskt som vore han Necromonkey, det finstämnda göre sig icke besvär, men hur ofta, egentligen, kan du nynna en postrocklåt efter bara en genomlyssning? Säger en del om kvaliteten, där Darwin får spela en roll, händerna går omedvetet till den stora volymkontrollen på förstärkaren, den vrids märkbart åt höger, högtalarelementen får en workout som gör dem väl, dammet får inte tillfälle att lägga sig – för mitt i börjar det med pumpande, dunkande techno som om själve djävulen släppts lös, som ett Sven Fredrik-firande av skivbolaget Tresor. Oväntat, lysande. Och så håller det på. En kassett att dela ut till menigheten med frågan ”vad är det här?”

Den uttalat progressiva musiken finns givetvis med, med flera titlar. Isildurs Bane & Peter Hammills ”In Disequilibrium” (egen utgivning) har jag bara skrivit hyllande stickord till, med en tydlig riktning mot tonsättare Mats och en tänkt slutmening: 

”På omslaget återfinns även Van der Graaf Generators genialiske motor som skrivit de texter som finns till styckena på skivan, men musiken är inte hans, den är bara Mats’, så jag lämnar Hammill därhän; det här är en skiva med Isildurs bane, inga andra.” 

Ja, kejsaren är naken och Peter har inget här att göra. 


En annan höjdare var Simon Steenslands ”Let’s Go To Hell” (Transubstans Records) vars otämjda egensinne tilltalar mig rätt in i den där lilla förkalkning jag har mellan hjärnhalvorna, där jag allt mer tror att viss resonans ger mig de glädjekickar bara bra musik kan ge.

Svensk ambient av internationellt snitt finns på Slim Vics ”Mörkrets narr” (Lamour) och han var, trots sin vinylvurm, klok nog att låta det här nästan åttio minuter, spröda stycket väldigt klassisk ambient (som möbelmusik) återges på cd. Han låg också bakom Gävle-Stockholm Dubs ”Ingemansland” (Lamour) som defintivt inte var dub, utan bra ambient mot IDM-hållet.

Bandet Urtidsdjur hade jag rätt mycket kontakt med i samband med att de gav ut sin självbetitlade debut-lp, de ville så gärna bli recenserade men också uppskattade för allt jobb de lagt ner på sin musik. Ett tag efter släppet hade vi mer e-postkontakt och de hade en idé att utge även en helt instrumental version av lp:n, vad tyckte jag om det? 

Jag exemplifierade med den danska Grammis-vinnande progskivan från Dizzy Mizz Lizzy som också, året efter eller så, utkom i en begränsad upplaga med all sång borttagen, och grabbarna i Urtidsdjur bestämde de sig för att göra sammaledes, om än bara digitalt. Jag fick den ”skivan” och tre låtar som blev över från debuten och, nästan som i det danska fallet, blir det nästan än bättre utan sång och text, märkligt nog, kanske mest för att fokus flyttas från vad som sägs till vad som spelas och hur det görs, men utan att peka ut ursprungsversionerna som ”sämre”. 

Eivind Aarsets ”Phantasmagoria, Or A Different Kind Of Journey” (Jazzland) har jag bara noterat som ”bäst” och likande gula lappar måste suttit på väggen när jag lyssnade på skivan första gången och jag kan bara hålla med mig själv, det här är så smärtsamt innovativt att man undrar hur hjärnvindlingarna hos Eivind rör sig.


Filmmusik i form av tv-seriemusik gillade jag: Långbacka/Bådagårds ”Glaciär” (L/B Productions), 38 minuter digitalt, så typiskt lp-lång, instrumentalmusik i tydlig folkton, passande nog med tanke på var tv-serien utspelar sig.

Gammal konsert tog jag också till mig, när CEX33 Viltvarnings ”Live At Fasching 2002 – Vild Life Alert!” dök upp.

Freedom Trees ”Modern Acoustic World Jazz Rock” (Music Makes You Happy Records) har jag skrivit plustecken för, svänget på Galento Sound Service vol 2.:s ”Folk Modern Music” må vara mindre unikt men det hindrade inte att jag gillade det jag hörde (även om jag längtar tillbaka till herr Galentos egna mer filmiska instrumentalskivor från svunna tider).

Plus i kanten fick Poliversos ep ”Sunbound” (ett band från Dresden), liksom Audiolepsias ”Waves & Particles” (egen utgivning), Shurakays dubbel-cd ”Overseas Tales”, The Sun Or The Moons ”Cosmic” (egen utgivning) och Time Is A Mountains ”III”, alla så där okända för de flesta men som bara är fynd på fynd i recensionsskivehögen. 

Där finns också Forgonias självbetitlade debut (egen utgivning) och uppföljaren ”The Mountain” (egen utgivning) som är så självklart bra prog att alla som köper ännu en liveplatta med Yes, ännu en box med King Crimson, mer skåpmat från Porcupine Tree, borde lyfta blicken, dra kreditkortet och köpa de här skivorna i stället.

Att gamle studioräven äntligen hamnade på skiva var också en välgärning, även om media varit väldigt tysta om Ulf Andersson Quintets ”Turdus Merula” (PB7), annars ett skivbolag som brukar få eller ta plats.

Osslers ”Regn av glas” (ST4T) formulerade jag mig också kring, åtminstone en inledning:

 (…) infriar mina högt ställda förväntningar, det här är en skiva som en rysk docka, där det finns mer och mer ju fler tanter man skruvar av på magen. Och det är så mycket bättre än många internationella försök att göra den här sortens landskapsförvridande musik, kanske blir jag färgad av att texterna är så onödigt begripliga.

Också det var en hundskiva, ser jag.

Lucifers ”IV” (Century Media) fick jag i samma brev från PR-Liza och konstaterade lakoninskt i anteckningsfilen att visst är det rätt anmärkningsvärt hur många hårdrockare som är troende kristna, även om de nu valt Guds egenhändigt skapade motståndare som favorit bland gudomarna? Hur skivan lät? Ganska rak, melodiös hårdrock som borde fått mer inspiration från 70-talets dito för att bibehålla mitt intresse, som rockabilly spelad av ett dansband (The Hubcaps, t.ex.); en haltande jämförelse, men ändå.

Fler skivor tyckte jag om och ville återvända till för att skriva om, som Charlotte Greves ”Sediments We Move” (New Amsterdam/Figureight), Memory Pearls smärtsamt vackra, finstämda instrumentala ”Music For 7 Paintings” (Atlin Village), Modern Stars ”Psychindustrial” (Miacameretta Records), Irans småspretiga men väldigt intressanta ”Persis” (Aagoo Records – ett favoritskivbolag), Delwoods självbetitlade (Honest House) och postrocknestorerna Larsens senaste nedslag ”A Chronicle” (Witty Books).


En annan av de som kunde betitlas ”periodens bästa” var den överraskande lp:n out of the blue från Cassius Lambert (egentligen Pelle Lindsjö från Abbekås), ”Vendi” (Kaprifol Recordings), där han gör onämnbara och outgrundliga saker med sin elbas och är fortfarande en kille med talang som formligen rinner ur öron och ur händer/fingrar. På sina tidigare skivor skrev han jazzrockande prog för olika stora ensembler och är också basist i rocktrion CB3 (en gång i tiden utskriven som Charlotta’s Burnin’ Trio, med klart proginspirerade, hyfsat långa, kraftfulla instrumentalstycken med landets sexigaste gitarrist i täten). Vad han också är, är en av landets i särklass mest intressanta musiker, det är bara det att vi inte är så många som upptäckt det än.

Och så fanns det nitton skivor från ryska R.A.I.G. med prog, spacerock, hårdrock och stoner, skivor som jag verkligen, i de allra flesta fallen, skulle varit själslig sponsor åt, men så blev det inte:

  •  twkc: ”B2”
  • dirtpill: ”somedevil”
  •  Grey Mouse: ”Animalism”
    •  Grey Mouse: ”A Moment Of Weakness”
    •  Grey Mouse: ”Blind & Ugly”
    •  Grey Mouse: ”Trip”
    •  Juice Oh Yeah: s/t
    •  Ciolkowska: ”Psychedelia”
    •  Crust: ”Stoic”
    •  The Grand Astoria: ”From The Great Beyond”
    •  Disen Gage: ”The Reverse May Be True”
    •  Mother Sea And The Old Serpent: ”Chthonic”
    •  Remote: ”The Gift”
    •  Dogs Bite Back: ”Back? Forward!”
    •  The Moon Mistress: ”Silent Voice Inside”
    •  Transnadeżnost’: ”Monomyth”
    •  Pree Tone: ”Brekka”
    •  Gangrened: ”We Are Nothing”
    •  The Watchdogs: ”The Stone And The Horde”
    Jan-Erik Zandersson