Här är Bob Dylans Nobelföreläsning

Universum Noll har i dag lyckats komma över det nobeltal som Bob Dylan vid sitt Sverigebesök i helgen tänker hålla. Vi har dessutom översatt det från engelska.

Ärade ledamöter i Svenska Akademien

Först av allt skulle jag vilja veta vilken typ av cannabis det är ni regelbundet röker. Det verkar vara riktigt bra grejor. Jag är själv en finsmakare när det gäller röka, ständig på jakt efter kvalitet. Så om ni vill berätta var det ni använder är odlat, och var ni köper det, så är jag tacksam.

Ryktet om att det var jag som för första gången tände på grabbarna i Beatles är sant. Det är inom parentes sagt mitt enda betydelsefulla bidrag till musikhistorien. De låtar John och Paul skrev i början var som vi alla vet rent skräp. Men efter det sinnesutvidgande mötet med mig fredagen den 28 augusti 1964, på hotell Delmonico i New York skapade de det ena mästerverket efter det andra.  

Mina egna texter har faktiskt samtliga tillkommit antingen när jag varit bakfull, eller svårt nedrökt på riktigt bra gräs.

Jag antar att ni som välutbildade och litteraturintresserade individer är bekanta med HC Andersens saga Kejsarens nya kläder. Två bedragare utger sig för att vara skräddare och får i uppdrag att sy kläder till kejsaren. De påstår att de använder ett magiskt tyg som gör att obegåvade personer inte kan se det. I själva verket använder de inget tyg alls, men då ingen vill framstå som dum låtsas alla som att de ser "kläderna", och kejsaren vandrar omkring naken. Till sist ropar ett litet barn: "Han har ju inga kläder på sig!"

Under hela mitt artistliv jag burit med mig den berättelsen. Trots att jag i åratal väntat på att sagan Bob Dylan skulle få samma tänkvärda upplösning som Andersens, så har det slutet vägrat infinna sig. Barnet har inte dykt upp.

Och nu, när jag tilldelats världens mest prestigefyllda litteraturpris, inser jag att det heller inte kommer att hända. Det är bara jag själv som kan göra slut på detta absurda drama. Förklara för världen hur allt egentligen ligger till.

I början av karriären tyckte jag skämtet var kul. Jag öste på med mina pretentiösa draveltexter till de tre gitarrackord som jag med nöd och näppe lyckats lära mig. Jag stämde inte gitarren och struntade i tonarter.

Till min egen förvåning funkade det. Jag fick skivkontrakt, tjänade pengar och nådde både ära och berömmelse. Jag ville se hur långt jag kunde driva skämtet och lät det rulla på.

Efter några år blev jag dock trött på spelet. Jag längtade efter att någon likt barnet i sagan skulle kliva fram och avslöja mig som den bondfångare jag var. Jag ville att någon skulle utbrista: Bob är naken! Och att alla skulle se att det verkligen var så.

När detta inte hände började jag anstränga mig för att göra det omöjligt för någon att fortsätta tro på bluffen. Jag ville provocera fram den slutgiltiga demaskeringen. Sätta punkt för mitt eget nonsensdrama.

Jag bytte den akustiska gitarren mot en elgitarr, lämnade folkmusiken och började spela rock. Jag skaffade ett kompband med elförstärkta instrument, och vräkte på på högsta möjliga volym. Jag hoppades detta skulle skrämma i väg fansen en gång för alla.

Till en början tycktes det fungera. Min trogna publik buade ut mig och vände mig ryggen. Det blev en kort respit, för innan jag visste ordet av dök en annan publikskara upp, som älskade mitt nya sound. Min popularitet växte ytterligare.

Jag gifte mig och gick under jorden en tid. Slutade ge ut plattor, skaffade hund, odlade skägg och tomater. Detta gav myten om mig ytterligare näring. Hemlighetsmakeriet blev som en extra krydda.

Det var då jag bestämde mig för att plocka fram det riktigt tunga artilleriet. Jag skulle göra mig själv helt omöjlig som artist.

När jag stod på scen slarvade jag mig igenom låtarna, jag sluddrade, kraxade som en kråka och spelade medvetet fel. Stod bortvänd från publiken konserterna igenom. Ibland hade jag på mig en tältliknande jacka med en huva neddragen över huvudet. Jag sa inte ett ord mellan låtarna, presenterade inte musikerna och gav inga extranummer.

Det fick inte önskad effekt. Men jag gav inte upp. När jag spelade in låten Lay Lady Lay försökte jag sjunga helt och hållet genom näsan. Trots det blev den en stor hit.

Sedan började jag skriva rena nonsenstexter. Till exempel den här:

Wiggle, wiggle, wiggle like a bowl of soup
Wiggle, wiggle, wiggle like a rolling hoop
Wiggle, wiggle, wiggle like a ton of lead
Wiggle—you can raise the dead

Och den här:

If dogs run free, then what must be
Must be, and that is all
True love can make a blade of grass
Stand up straight and tall
In harmony with the cosmic sea
True love needs no company
It can cure the soul, it can make it whole
If dogs run free

Det tjänade ingenting till. Publiken fortsatte dyrka marken jag gick på. En hel generation växte upp med mig som förebild. Artister byggde hela sina karriärer på att apa efter mig. Tre taskigt spelade ackord, texter med obegripliga budskap och idel nödrim. Jag fattade ingenting. Hur var detta möjligt?

Kallsvettig låg jag vaken på nätterna och grubblade över hur jag skulle kunna ta mig ut fängelset jag själv byggt. Jag jämförde mig med andra artister som verkligen hade något väsentligt att säga värden, både med sina texter och sin musik: Zappa, Hendrix, Hammill, Lennon, Cohen, Bowie.

Till min egen förskräckelse upptäckte jag att kändisskapet och min uppburna position blivit till en vana, en livsstil. Det var som ett missbruk, jag var så att säga medberoende till min egen berömmelse.

Min desperation har hela tiden vuxit. Jag har gradvis tagit till allt grövre metoder, men hittills har inget hjälpt. Det är som att min publik uteslutande består av masochister, ju mer jag fönedrar dem, desto mer njuter de.

Inte ens nu, när jag bara sjunger gamla olyssningsbara så kallade ”örhängen”, som jag anstränger mig för att framföra så smörigt, hallickartat och vulgärt som möjligt, inte ens nu fattar publiken att de är utsatta för ett enda megastort practical joke. Mitt nya trippelalbum med 30 sådana ”evergreens” höjs till skyarna av kritiker och publik.

Att jag kunde lura en generation blåögda revolutionsromantiker på sextiotalet förvånar mig egentligen inte. Men att jag skulle kunna baxa bedrägeriet ända till dessa fina salonger, fram till nobelpriset i litteratur, det hade jag faktiskt inte i min vildaste fantasi kunnat tro.

Jag gör här och nu ett sista försök att sätt punkt.

Plocka fram era gamla HC Andersen böcker, eller gå till närmsta bibliotek och låna ett exemplar. Leta upp berättelsen om Kejsarens nya kläder. Ta fram en filtpenna. Stryk över kejsaren, och skriv i stället namnet Bob Dylan.

Tack för ordet.

Zandersson november

Hur progressiv är den progressiva musiken? Är det egentligen, på riktigt, progressiv musik den Steve Hackett åker världen runt med, där han nogsamt återger Genesis-låtar från det tidiga sjuttiotalet? Då var musiken progressiv, är den det fortfarande, när den framförs nu, eller är det bara samma förhållningssätt som gör att vi lutar oss tillbaka i något bekant, bekvämt, bara för att det är – bekant, bekvämt? Eller är kanske musiken för evigt progressiv men Steves framförande exempel på något regressivt?

Progcovers. Nu tänker jag inte på kopiebanden som gör ”Second’s Out” från början till slut, minutiöst återgivet, utan de som kryddar anrättningen. Oaksenham som gör Gentle Giants ”On Reflection” i ett instrumentalt arrangemang på skivan ”Conquest Of The Pacific” som passar så väl med resten av skivan (som i övrigt låter som ett bakgårdsmöte mellan Jethro Tull och just GG). Eller när hyfsat färska konstellationen Fuzz med Ty Segall avslutar med ”21st Century Schizoid Man” på sitt turnéstopp i Raleigh, North Carolina. Roligast blir det kanske på skivor som ”Gentle Tracks”-dubbeln där en massa okända och några kända artister gör, ibland högst, personliga, tolkningar av Gentle Giants låtskatt. District 97 som kompband till John Wetton på turné just nu; bra idé. När stråkkvartetten Omega tar sig an ”The Dark Side Of The Moon”; även det en bra idé. Eller när radiostorbandet hr-Bigband spelar Kraftwerk vid Jazzfestivalen i Frankfurt häromveckan; lysande idé. Det är de mötena som är spännande, inte de in-i-minsta-detalj-återgivande nyinspelningarna (och det får jag väl äta upp när jag har Camels uppdaterade version av ”The Snow Goose” i min hand…)

Alla dessa ”sleepers” som vore de underlag för en transsibirisk järnväg. Ultrasounds ”Everything Picture” från 1999 där allt, till och med den berömda köksvasken, finns med. Eller Medals ”Drop Your Weapon” från samma år, progressivt som en blandning mellan Pink Floyd och Radiohead circa ”OK Computer”, men som du kanske inte haft tillfälle att höra än?

Sex nyanser av en svart änka. Det italienska skivbolaget Black Widow skickade en trave cd och det är verkligen nyanserat, om man säger så, sex nedslag i en katalog vars moderbolag snart är uppe i 150 titlar. Först ut är Il Cerchio d’Oro som nu kommer med ett nytt album, de har en fyrtioårig karriär bakom sig men skivorna har inte kommit förrän på senare år (2005 kom t.ex. ”La Quadratura Del Cerchio” som innehöll outgivet från 1974!) och här är det oerhört klassiska, traditionella och därmed fenomenala ursprungsprogressiva tongångar à la ett italienskt sjuttiotal, skivan heter ”Dedalo e Icaro” och visst är det Ikaros-myten som bildar grundtema den här gången (på förra skivan var det Columbus som inspirerade), inbjudna musikkompisar från PFM och Delirium förstärker något jag redan tror är en stark laguppställning. Det här är musik som andas in och andas ut, ebb och flod, eftertänksamhet och intensitet – men framför allt musik som minner om den mytomspunna perioden i den progressiva musikens Italien samtidigt som den tar de uppstudsiga nykomlingarna jag skrev om härom månaden i handen och leder in i något nygammalt; bekant men spännande. Välspelat, idérikt, traditionellt och utmanande (och cd:n har bonusspår där man kan få se bandet live).

Nästa skiva är Arabs In Aspics ”Pictures In A Dream” och blir du förvånad om jag påstår att även den är en fullpoängare, att övning ger färdighet som den här norska konstellationen och det de lärt sig under sina första femton år? Tanken är ju att här lyfta fram det som är bra och undvika det som inte är det (ett frustrerat undantag var givetvis Trummor & Orgel-kommentaren förra gången, då en tajt spelande duo i de innovativa utmarkerna nu blir simpel pop – habilt, men missriktat) och då passar detta norska bröllop mellan stonerrock i Black Sabbaths efterföljd och en mellotrondriven sjuttiotalsprog av tyngre slag bra, eftersom riffglädjen paras med melodier, denna form av utmärkta registrerade partnerskap där musikernas historiekunskaper leder musiken vidare, bortom återvändsgränder och smala musikprång.

Vidare med Ingranaggi della Valles ”In Hoc Signo” och bortser jag från det alternativhistoriska korsriddaromslaget på cd:n, är jag rädd att superlativerna börjar ta slut. Som Il Giardino Onirico och Progenesi är detta ny, ung progressiv rock, gruppen kommer från Rom, detta är debutskivan och där slutar vi prata fakta, resten är känslor, inget annat än stora, bedövande känslor av en just storslagen skiva i denna nu redan i detta stycke så omtjatade genre av utmärkt italienskt snitt, med ett uppdaterat, fusiondoftande sound i en uttalat symfonirockande dräkt – och just där är väl det som kanske är avgörande för de här nya banden, att de är uppdaterande, att ingen gjorde prog av detta slag i Italien 1972 men att man kan göra det idag och samtidigt känna historiens vingslag vibrera i studion, med musiker som är ohemult skickliga (trummisen! sångaren! sologitarristen!). Makalös skiva.

Och jag är rädd att fortsätter med Il Tempo delle Clessidres andra skiva tre år efter debuten, ”alieNatura”. Ibland vill man bara skriva: ”det här är bra, skaffa skivan och lyssna själv, du behöver bara min rekommendation, inte min beskrivning”, men ok, då, det här är klaviaturdriven symfonirock som drar på, lugnar ner sig, är komplex när den behöver, enkel och rättfram när det är påkallat. De är från Genua i nordväst, började spela tillsammans 2006 och må de fortsätta med det länge än, nu när tendensen är att italienska progband har mer än en skiva i sig, vilket inte alltid var fallet under det gyllene sjuttiotalet.

Vidare. Något som låter gammalt och som är lagom stökigt som vore det inspelat på Hawkwinds bakgård dåförtiden med 1970 på almanackan är Desert Wizards’ nya skiva ”Ravens”, det är psykedelisk, rymdig, skitig hårdrock med klara Pink Floyd-vibbar som bara är hur kul som helst att lyssna på, inga pretentioner, bara välgjort, tillbakablickande och inte utvecklande det minsta, som ett par hårdrockens väl ingångna morgontofflor. Avslutningsvis ännu ett band från Genua, Fungus, som på ”The Face Of Evil” bjuder litet tyngre progressiv rock, men med ett grund-DNA från det där jämrans sjuttiotalet, texterna är litet mer är de som kan återfinnas i de gulliga genrerna death metal eller black metal, omslaget väl puerilt, men bliv icke bortskrämd av dessa ytligheter, det här är långt mer välkonstruerat än mycken samtida hårdrocksbetonad prog och tacksamt långt från avarten prog metal. Så, sammanfattningen är enkel och historietyngd: Black Widow – a trademark of quality.

Norge. Det finns en fin generation av genreöverskridare där. Ole Jørn Myklebust är en sådan, det visar han på nya ”Jorba” (Finito Bacalao Records), hans andra solokvist, men med ett tungt cv i bagaget, trumpet är hans instrument liksom, skulle jag vilja lägga till, studion. ”Jorba” är samiska för ”cirkel” men förleds inte att tro att det spelar någon roll, det samiska, däremot spelar just cirkeln roll, säger han själv, att han på den här skivan gått varvet runt, tar med sig det han lärt sig så här långt. Det här är flämtande trumpet, inte i det land som Molvaer, Hassell eller Kajfeš bebor, närmare en renodlat jazzig, lågmäld, rökig sådan, tydligast i Rodrigos uppslitna, utslitna konsert, ”Concierto de Aranjuez”, som blir en läckert, just rökig, tagning, de övriga styckena tassar höstligt tyst i en stillsam triokonstellation (piano, bas), men ljudbilden, därav ”studion som instrument” ovan, tangerar minimalism (och Chet Baker som någon annan skrivit om Myklebust tidigare nedslag), trots utbrott som i ”La Chapelle” där uppdämd energi måste få utlopp. Undrar vad som hänt om han samarbetat med danska Efterklang?

När det kommer ett paket med skivor från bolaget Denovali står jag allt mer och är lik en gammaldags grosshandlare, där jag nöjsamt vrider mina händer, balanserar på hälarna och säger ”vad har vi här, den här gången, månne?” med ett brett flin, full av förväntan. Denovali må tidigare ha varit litet väl frekvent utgivande, men nu har en sorts omsorgsfullhet blivit styrande och det gör att varje skiva som anländer är mer än värd att lyssna till, men oftast av olika skäl. Tre stycken den här gången. Argentinaren Sebastian Planos andra album, ”Impetus”, först, och här rör vi oss i en blandning av traditionellt modern och oresonligt vacker, känslomättad kammarmusik kryddad med elektronik. En sorts ersatz-Pärt för dem som inte är religiösa, men en småskalig storslagenhet som bara påtagliga känslor av saknad, melankoli, en skönhetstörst som passar en höst då naturen på ett smärtsamt vackert sätt begår sitt årstidssjälvmord för att fenixlikt återfödas om bara några månader. ECM hade gillat att utge denna skiva. Den andra är Piano Interrupteds ”The Unified Field”. Även detta är en ”andraskiva” från duon Tom Hodge (piano) och Franz Kirmann (elektronik), förstärkt med både cello och kontrabas den här gången. Titeln kommer från David Lynchs bok Catching The Big Fish där han just talar om att det finns ett sådant ”fält”, att saker som inte verkar hänga samman efter en tid visar sig faktiskt göra det, bildar ett ”fält”. Det är en aning vägledande för den musik vi hör på skivan, här är det också kammarmusik av modernt, vackert slag, men kanske mer medvetet filmiskt och känslomässigt varierande än Planos skiva ovan, det vilar även här en stillsamhet som både blir modus och utveckling, känslorna både byggs upp och underbyggs, det finns ett förlopp i musiken som gör den suggererande och attraktiv, inte bara vacker och lenande. Nummer tre är en 10”-ep med Floex, ”Gone” heter den och är en sorts pre-apokalyptisk musik. Floex är egentligen döpt till Tomáš Dvořák och ep:n innehåller tre, även här, vackra stycken/sånger och samt en remix av Hidden Orchestra, just det pre-apokalyptiska handlar om att han säger att ”vi lever i de sista dagarna av stabilitet och harmoni” och det kan han kanske ha rätt i, i vilket fall som ger det musiken en dimension av något förgånget, ett hopp som passerats, en förväntan på inget. Norska Jazzbanditts skiva ”2.0” (Hot Club Records) visar att en trio med två gitarrer och en bas kan göra storverk. Är det jazz eller något Zappa kunnat tugga sig igenom, eller bara besynnerligt intressant? Om den första skivan var mer lättillgänglig i jazzspår med Monk, Reinhardt, Coltrane, är den här, den andra, tillgänglig först om du anstränger dig, och det är gott så. Det svänger och kränger, taktartsbyten som vore det här en sorts progtrio, ett lugn mellan folkmusik och postrocken, intrikata vändningar som får mig att le framför högtalarna, allt från egen penna (utom en cover på Alf Prøysen, stilfullt nog), ännu en bit av jazzens framtid här och nu, långt från det traditionella men med en förankring i det som varit.

Belgaren Peter Van Hoesens ”Life Performance” (Tresor) är något så ovanligt post-Klaus Schulze som en technoproducent som vågar stå på scen och improvisera live en timme, bygga både rytmik och halvambient eftertänksamhet i stunden. Och resultatet är väldigt tilltalande, ett snitt i tiden, i levande livet, som inte återkommer mer än så här, förpackat, men där idéer snurrar runt, återkommer, där hela tiden något växer, nästan organiskt. En modig skiva som också är fullständig, trots det som borde vara ett mer improviserat kaos. Mer sådant bland de elektroniska pojkarna och flickorna efterlyses. Tilläggas kan att Van Hoesen tillsammans med Yves De Mey startat ett skivbolag, Archives Interieures, som bara ska utge cd. Inga lp, inga nedladdningar, bara cd, för att dels ha hög kvalitet på ljudet och dels slippa eventuellt vinylknaster. Första utgåvan är De Meys ep ”Frisson” och det är minimalt, svängigt och tillräckligt traditionellt för att appellera, med udda takter och varma, stadiga basgångar. Ep:n avslutas med två remixer av avslutningsspåret ”Isorhythmia” där ursprungets udda rytmik förstärks, inte minst av skivbolagsdirektörskompisen Van Hoesens version.

Fler technofiler från Berlin som en bit in i karriären blivit eftertänksamma, kanske mognat, och släpper ifrån sig annorlunda musik. Lorenz Brunners är en sådan man, under sitt alias Recondite har han pumpat techno på 12”:or, men när han på tunga bolaget Ghostly International debuterar med en fullängdare, ”Hinterland”, är det mjuka fältinspelningar och just eftertankens kranka blekhet i sin uppväxts sydbayerska landskap (det monokroma cd-omslagets dimhöljda granskogshöjder förstärker) och årstidernas och människornas växlingar som är basen, inte bara inspirationen. IDM för mjuka enhörningshovar och barrskogsambient på en och samma gång, en skiva som överraskade mig och förföljer mig denna höst.

Edmonton Aylers’ debut-lp (efter en första ep) ”Gentle Giant” hyllade jag litet stillsamt i Nya upplagan när den kom: ”Det här handlar om såväl pop som progressiv rock (ta bara skivnamnet! säger jag), det här är en debut som ger mig en positiv känsla av historiekännedom, i rätt nedstigande led i den svenska traditionen av folkmusikdoftande artrock men där ett lågmält, rent av småmysigt, anslag, gör att ingen låt växer förbi popsingellängd, minnande om trivsamma stunder i studion med hur många instrumentmöjligheter som helst och sång bara när det verkligen behövs.” Nu visar det sig att min siarförmåga var hyfsad, på nya skivan ”Pilgrim” är sången borta och kvar det som låg som en underliggande ton på debuten, det instrumentala ur djupet av skivsamlingen. Fascinerande, ännu en variant på temat ”svensk modern instrumentalmusik”, spänst, små känslor får växa till sig, minnen av skivbolaget Silence (när ska de få ändan ur vagnen och börja släppa den skatt av inspelningar de sitter på???), bandnamn som Barr och Vidderna sveper förbi, minsann om man inte också får litet progressiva tankar här och där – omväxling förnöjer, nedväxling fördröjer, var det, ja. (Och en notering: på omslaget till debut-lp:n stod bandmedlemmarna mangrant med varsin elbas; den här gången visar promobilden kvartetten utrustad med var sin cittra. Respekt.)

Skiva nummer fem från nordamerikanska trion Russian Circles, ”Memorial” (Sargent House) förankrar den där knepiga, påhittade genren ”post-metal” i något vettigt och inte sedan Isis’ dagar hört. Det här är tungt med begåvat järntunga riff och något som är mer postrock än något annat, en intressant del av den tyngre instrumentalmusiken med stor dynamik, variation och mörkerseende. Kanske kan man med den här skivan se dem som just Isis’ arvtagare, för här finns ”allt” på något sätt, genremässigt, trots att skivan inte ens är fyrtio minuter, trots att de flesta spåren klockar in runt fyra minuter, ibland också nära det skivbolaget Denovali släpper i en korsning mellan mörk ambient, drone och doom, ibland i samma landskap som Explosions In The Sky och deras bröder och systrar rör sig i. Det finns de rifftunga låtarna, de fjäderlätta, romantiskt klingande och skivans avslutande stillhet på väg mot ett ingenmansland. Något för dem som tror prog metal är något att lyssna till att lyssna till. Russian Circles visar att det inte finns någon återvändo för Russian Circles, bara en fortsatt utveckling av arvet.

Tonbruket har inte följt min uppmaning att släppa en liveskiva, men den möjligheten står dem alltid åter. Tredje skivan, ”Nubium Swimtrip” (ACT) fick de dessutom möjlighet att spela in i Abbey Road-studion med allt vad legendariska inspelningar där finns i väggarna, åtminstone i tanken. Och utvecklingen tar sig nya vägar på nya skivan, men ändå med igenkännandets glädje. De som varit tveksamma kategoriseringsmässigt kan vara lugna nu, detta är progressiv musik ut i fingerspetsarna, varierat, brett influerat och med en blandning mellan noterat och i stunden påkommet. Och det är så skönt att kunna hålla upp skivan, säga till den som följer sin n:te Yes-turné att det här, det här är dagens progressiva musik, smältdegelmusik, utvecklande musik som kan sin historia och kan tillföra något. Spretigt? Javisst, men håller också Bill Brufords citat från häromåret som sant än idag, ingen annan låter som Tonbruket, särskilt inte i progens hemland England. Man kan önska att fler jazzpojkar och -flickor med breda skivsamlingar i ungdomen hittade vidare till denna genre, i en brytpunkt mellan postrock och prog, så låter vi de unga italienarna ta modergenren vidare på minnesgoda äventyr som både säger hur det var och hur det kan vara sedan. Det finns gott om plats under progparaplyet.

Mamma och pappa till alla de sammanhängande genrer sajtägare Patrik säger att det ska handla om här är givetvis den klassiska musiken. Därför är det svårt att undvika att varje månad ge några tips av hög kaliber, i denna värld där den klassiska skivutgivningen aldrig varit större samtidigt som kvalitetsnivån är genomgående hög, även när det gäller den femtioelfte inspelningen av ett verk av krigshästkaraktär. Det blir en del sådana i det kommande, men först en fantastisk bok om Johann Sebastian Bach, dirigenten John Eliot Gardiners Music In The Castle Of Heaven (Allen Lane). Den är inte på något sätt heltäckande vad beträffar musiken, eftersom Gardiner fokuserar på körverken, Bachs roll som kyrkomusiker, men det spelar ingen roll, för detta musikaliska myller värdigt en Umberto Eco med spränglärda kommentarer om såväl musiken, det samtida politiska klimatet, samtida tonsättare och sentida influens på både Ingmar Bergman och Nalle Puh är en fantastisk läsupplevelse, helheten vad musiken beträffar får man hitta hos t.ex. Christoph Wolff eller Peter Williams (eller Johann Nikolaus Forkel som var först ut 1802), Gardiner bjuder på ett kalejdoskop där han vrider och vänder på Bach, hans liv, hans kantater och Gardiners egen pilgrimsresa när han tillbringade ett helt år med att vid rätt tillfälle spela rätt kantat, en enastående projekt som skivbolaget Deutsche Grammophon övergav tidigt och som tvingade John Eliot att utge hela kantatcykeln själv, ett av storverken från senare år på skiva, nyss återutgivet i en 56 skivor stark box.

Tipsen, så. – Unge norske Marcus Paus (född 1979) har fått en hel skiva (Aurora) för sin märkliga cellosonat och sina barockklingande 4 Memento Mori och Trauermusik där kammarmusikanslaget påminner om mer filmisk musik, en klart hörvärd cd. – Skivbolagen börjar bli flitiga att utge livekonserter där Sviatoslav Richter sitter bakom pianot och en av de mer elektriskt intensiva är Beethoven-recitalen från 1975 i Royal Festival Hall i London (Ica) där bland annat hammarklaversonaten, nr 29, tar andan ur lyssnaren.

– Keith Jarrett lämnar regelbundet jazzgenren för att spela barock och det är alls icke första gången han tar sig an Bach, de sex sonaterna för violin och klaver delar han med Michelle Makarski (ECM) och det är bra och stundtals väldigt bra; den som är ojämn är Jarrett, Michelle bjuder på en enastående uppvisning i bachspel, men, nåväl, det är piano och en violin med stålsträngar.

– Arvid Rundberg skrev, på tal om Beethoven, ”jag tillgodogör mig musik på samma sätt som solsken (…) sen förskoleåldern känner jag honom som en av de verkligt stora spelmännen”. Två inspelningar av Beethoven som sätter nya märken i dörrkarmen, verken sträcker sig ovan tidigare blyertsstreck. Först en av mina favoritpianister, András Schiff, som ger oss två versioner av Diabellivariationerna (ECM), först på ett Bechstein-piano som ger ett vackert stilleben, ett enastående framförande och när ett fortepiano tar plats på scen på den andra cd:n faller bitarna på plats, just så, det är den ljudbild Ludde hörde, det är så han tänkte, det är så det ska ljuda – en helt enastående dubbel. Den andra är ännu en box med Beethovens symfonier, nu är det Mariss Jansons som leder Bayerska radions kör och orkester i livetagningar från München och Tokyo (BR Klassisk, finns även på dvd), vid framförandena hyllade och nu på skiva också en omgång symfonitolkingar som dansar på nålens spets (och där börjar bli ack så trångt nu!), delar plats bland de bästa, både för en närhet till Beethovens intentioner, såväl besättnings - som tempomässigt, men också för det schwung, i brist på bättre ord, som Jansons får fram, dramatiken i mötet mellan musiker och lyssnare, stramt och karg när så är påkallat, dansant på lätta fötter vid andra tillfällen. (Att han också bjuder på verk av samtida tonsättare som ska kommentera Beethoven lämnar jag därhän – jag lyssnade på symfonierna för sig, resten för sig, mötet ter sig inte nödvändigt.).

– Fyra gånger Bach måste också nämnas. Först en knepig sak, Goldbergvariationerna arrangerade för två pianon (Two Pianists), som delvis klargör stämmorna men som inte adderar något – förutom en bra tagning av man-och-hustru-paret bakom flyglarna. Sedan Janine Jansens konsertsamling (Decca) där hon både är välljudande intresserad ömsom som hon i andra delar inte ger någon variation utan befinner sig i ett habilt framförandeläge. Sonaterna och partitorna för soloviolin finns det inte en enda dålig inspelning av, de är bara olika, så även finska Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilchs (Ondine). Hon är väldigt meriterad, men detta är hennes skivdebut solokvist (och samma vecka släppte Ondine också en cd där hon leder Finska barockorkestern i musik av Graupner) och jag kan inte påstå att det råder någon tveksamhet i hennes innerlighet, hennes fascination över Bibers Rosenkranssonater skiner nästan igenom i Bach också. Den fjärde är en dubbel, den andra volymen i norska LAWO Classics’ tänkta kompletta utgåva av Bachs orgelmusik, inspelad på Silbermann-orgeln i Arlesheim i Schweiz, Bachs favoritorgeltyp (som han också var ”agent” för!) som borgar för att Kåre Nordstoga frammanar ett ljud som Johann Sebastian måhända tänkt sig – kvaliteten på inspelningen ypperlig, påminnande om den som amerikanska Loft brukar leverera, den här serien kan bli en av de mer definitiva.

Och som avslutning: du som retar dig på allt skrål i baren när du går på konsert eller på dem som använder livemusiken som bakgrund för allt mer högljudda diskussioner framför scen, det finns inga hämningar hos klassiska lyssnare heller längre. Det finns bara en sak att säga till alla dessa struntsnackare och telefonfjantar: skäms, ett trefaldigt skäms. Går du inte på lokal för att se bandet, kan du med fördel dricka din Mariestads i hemmiljö med polarna.

- Jan-Erik Zandersson

jan-erik.zandersson@telia.com

Musik som omnämnts i detta inlägg:

Zandersson oktober

Hur vill du ha din prog? Hemmagjord som Il Castello di Atlantes ”Passo Dopo Passo”, tung och välspelad men med en sångare som aldrig borde fått nyckel till studion som på Dramas ”Flying Over The 21st Century”, poppigt enkel som Ilúvatars ”Children”, inte för tillkrånglad men vacker som Maxophones självbetitlade eller bara genomtänkt som Phaesis’ ”Labyrinte”? Det kan vara på så många sätt, väntat och oväntat.

Förra året på Way Out West fick jag några mer utomkroppsliga upplevelser, att musiken jag stod och lyssnade på fick ett eget, större liv och skapade nya synaptiska kopplingar, skapade ren vällust och en sorts välbefinnande som påminde om den tillfredsställelse man får när lösa pusselbitar faller på plats och visar en större bild, när rastret sammanfaller och förklaringen finns där. Det var så med Wilcos konsert. Har lyssnat både till mer americana-aktiga Wilco anno 1996–1997 och det som idag Nels Kline sätter sin gitarrprägel på med Jeff Tweedys vindlande, berättande låtar. Det var just det sistnämnda, när låtarna snurrade kring sig själva, Kline både manglade och lät gitarren vara änglalik, Glenn Kotches trummor drev på och drog ifrån, som skapade känslan jag försöker beskriva. Bon Iver senare samma kväll injagade samma känslor, med detta musikaliska stegrande som blev en progressiv gospel, man stirrade helt uppslukad mot scenen, uppslukad av musikens rörelse och egg, en fantastisk upplevelse.

Justin Vernon har lagt Bon Iver i någon form av malpåse efter de suggestiva fullängdarna och satsar nu för andra gången, tillsammans med postrockarna Collections of Colonies of Bees, på Volcano Choir och var debuten under detta namn 2009 en Bon Iver-doftande men ospretig historia, är denna andra fullängdare, ”Repave” (Jagjaguwar), något som kan betecknas som ”perfekt” och framstår som en av de riktigt progressivt progressiva skivorna hittills i år, kanske för att varje låt började som ett instrumentalstycke från CoCoB-medlemmarna som Vernon lade både hand och sång på. Varje låt, varje stycke, innehåller så mycket: väldigt rymliga ljudmattor, rytmmässiga formexperiment, himmelska körsatser, späd pop, bredspektrumattacker – skivan visar, för mig, hur dagens framåtsyftande progressiva musik kan låta, hur djupet i skivsamlingarna, postrockövningarna som ersatz-prog, lett fram till detta. ”Mästerverk” är ett för starkt ord, det är bara historien som kan bedöma, det tidsmässiga avståndet kommer att avgöra vilket storlek den här skivan egentligen har, men nu, idag, är den tveklöst säsongens tydligaste bevis för att den progressiva musiken överlevt 1972.

Det första jag såg med koppling till Henie-Onstad Kunstsenter på Høviksodden i Oslo var ett foto, ett vykort, som porträtterar Sonja Henie som antingen den framgångsrika skådespelerskan eller den rika arvtagerskan, sittandes i en slotts-/herrgårdssaktig miljö, klädd i vit muslin och mink, med hur mycket diamanter som helst runt finger, handled, hals och i öra, sitter i en pos så att allt det där ska stå fram, med röda rosor som bakgrund; frisyren avslöjar att vi inte är här och nu utan kanske femtio-, kanske sextiotal (Sonja föddes 1912 och dog redan 1969).

På hemsidan beskrivs HOK så här: Henie-Onstad Kunstsenter (HOK) åpnet i 1968 og markerte seg fra første stund som en viktig arena og visningssted for den nye kunsten. Institusjonen ble opprettet etter en donasjon fra kunstsamlerne Sonja Henie og Niels Onstad. Da man valgte å kalle stedet et ”kunstsenter” i stedet for ”museum” var dette et bevisst valg. Målet var å signalisere at dette ikke bare var et sted for bevaring av kunst, men også en eksperimentell arena for produksjon av kunst. Konstsamlingar och skulpturpark i all ära, men HOK är också en arena för gammal och ny musik av utforskande slag. Siden åpningen i 1968 har HOK vist tverrkunstnerisk og tidsbasert kunst side om side med billedkunst. I over 40 år har HOK jobbet med å presentere ledende nasjonale og internasjonale samtidskunstnere og musikere gjennom konserter, installasjoner, festivaler og bestillingsverk i Kunstsenterets Studiosal, auditorium og utescene. Och det är en imponerande lista, några exempel: Laurie Anderson, John Cage, Morton Subotnick, Soft Machine, Merzbow, Cluster, Steve Reich, Jim O’Rourke, Iannis Xenakis, Frank Zappa, John Lennon – och listan fortsätter.

Sedan 2009 driver man också skivbolag, Prisma Records, som leds av HOK:s kuratorer Lars Mørch Finborud och Lasse Marhaug och det är nu det börjar bli spännande, inte minst för den inhemska elektroakustiska musiken och de lustiga frisyrerna. Skivorna (det kan vara cd, lp, dvd eller simpla nedladdningar) har alltid koppling till HOK, antingen inspelade eller framförda där. Vi tar en i högen och börjar sedan gräva:

Här i Sverige har vi Elektronmusikstudion, EMS, som från 1964 gav en hel generation elektronmusikkompositörer en hemmahamn, likt Ircam i Frankrike. Bandkompositioner, konkret musik, framtidens musik från unga män, för det var mest män (även om det blivit bättre ju närmare nutiden vi kommer), som hette Ralph Lundsten, Lars-Gunnar Bodin eller Ákos Rózmann. Mindre känt är nog att det fanns en motsvarighet i Norge, NSEM, som giganten i norskt musikliv, Arne Nordheim, skapade tillsammans med Hal Clark.

Hal-vem-då? Ja, det var min fråga också. På tidigt sjuttiotal flyttade han från San Francisco till Norge för att fortsätta sina musikstudier och 1972 blev han producent/tonmeister på Heine-Onstad Kunstsenter där NSEM skapades, influerat av San Francisco Tape Music Centre där Clark studerat. Studion stod klar 1974 och då hade bland annat Don Buchla skapat sin Serie 500, ett digitalt/analogt elektroniskt hybridinstrument som dåförtiden lär varit ett av de mer avancerade. Hal Clark använde också studion han skapade och på den här korta cd:n, ”Hal Clark: Electro-Acoustic Works 1974–75”, bjuds vi på fyra väldigt elektroakustiska stycken, eftersom mycket av grundmaterialet är ”riktiga” instrument som behandlas via Buchla 500-systemet, det här är den sortens eam jag verkligen uppskattar, med sin ljudmässiga rikedom och konformismvägran. Och sedan då? Hal (som egentligen hette Harold) lämnade Norge efter tio år och bor nu i Vancouver i Kanada och skriver på en bok om det samtida musikkomponerandets ekologi och risken att tonsättaren ska förlora sin relevans i dagens mediastyrda värld.

Det var ett exempel. Här är fler: Stian Skagens ”The Inward Rising” (hans ljudsättning till en kritikerrosad installation tillsammans med Monica Winther 2008, men det här är mer komponerad noise, självständig från installationen, känns det som), Kåre Kolbergs ”Nova” (från en multimediainstallation 1972, råare, ett klassiskt bandstycke, även om jag är tveksam till att begreppet ”multimediainstallation” var uppfunnet då, det här är helt enkelt eam till Andreas Kjærs installation ”Sound Environment” som, eftersom vi talar om 1972 här, måste varit fantastiskt tidig i sin genre), Ingar Zach & Andreas Melands ”Music For Tinguely” (två solokonserter till en utställning med verk av Jean Tinguely; Zach slagverk, Meland laptop), Sigurd Berges ”Early Electronic Works” (som är just det, bandstycken, musique concrète och musik på tidiga syntar från sent sextio- eller tidigt sjuttiotal, tre rullband man hittade på HOK häromåret, han var likt Hal ovan aktiv i NSEM och det här är grundläggande i den norska eam-historien), Rolf Aamots ”Tonal Image Films 1968–1991” (abstrakta ljudstycken som skapats självständigt eller interagerande med andra ljudkällor, smarrigt) – och så kan det, som sagt, hålla på. För den som är svältfödd på elektroakustisk musik som inte kommer från Frankrike (där är man fortfarande tacknämligt flitig på att dokumentera eam på skiva, men så är ju Frankrike det land i Europa där det fortfarande säljs ojämförlikt flest skivor och där nedladdningar och annat onödigt, ljudmässigt lågtstående alls inte slagit igenom) kan man gå in på Heine Onstad Kunstsenters hemsida, www.hok.no, för fler exempel på elektronisk musik långt från allfarvägarna. Det senaste släppet från Prisma är en dvd med tre tv-filmer av eller med Arne Nordheim, där kanske den avslutande dokumentären om honom, gjord 1974, är mest fascinerande, i alla fall för mig som lyssnat på honom i så många år utan att veta onödigt mycket om honom. Dvd:n är släppt i samband med HOK:s utställning ”Arne Nordheim i kunsten: Ingen -ismer for meg, takk!”.

Ragnaröks Peter Bryngelsson har släppt en ny bok, Tystnader (Gidlunds) och det är en högst personlig odyssé i just det ämnet, med många utgångspunkter, inte minst i det han kallar ”illusionen om längtan efter tystnad”, och med nedslag i andra personers liv, i stadens tystnad, filmens, andra människors upplevelser av den, kända företrädare för tystnaden, havsdjupens tystnad och, ofrånkomligt, döden och det som kanske är en, låt säga, absolut tystnad. Det här är just betraktelser, med den kunskap livet gett Peter, inte minst inom filmmusiken, men också med en starkt personlig botten i hans eget liv, hans egna relationer till människor och ting – och musik – och det blir lika mycket en odyssé i hans egen känslovärld, hans egen fragmentariska biografi, som i tystnadsbegreppet, både stundtals patetiskt och insiktsfullt. En bok att göra nedslag i och inte läsa från pärm till pärm.

Tyska skivbolaget Denovali upphör aldrig, varken att påminna om att det finns en myckenhet av konstig musik där ute eller att leverera något som ger en stunds eftertanke. Först franska jazzcombon Dale Cooper Quartet & The Dictaphones och skivan ”Quatorze Pièces de Menace” som blandar rökig klubbjazz från femtiotalet med, än en gång, Twin Peaks-influerad musik, vriden till något mörkt hörn, här förtjänstfullt gästade av bl.a. Gaëlle Kerrien som vanligtvis återfinns tillsammans med favoriten Yann Tiersen. Enklast är nog att beskriva musiken som någon man kan läsa Jim Thompson-deckare till, det är en sorts konstnärlig sleeze som både är varmt mörk men med något undertryckt, gömt; stämningsskapande av rang och inte alls kopierande, tro mig (och använde The Black Keys bilder av samma bilmodell på omslaget till skivan ”El Camino” (och det var just det det inte var, det var en Plymouth Voyager/Dodge Caravan!), använder DCQ svartvita bilder av – taklampor).

Det andra exemplet är thisquietarmy, Eric Quach från Kanada, som på nya ”Hex Mountains” (hans tjugonde skiva?) inte bara levererar mörkt, dovt gitarrdrån som på tidigare skivor utan har bjudit in nästan normala musiker för att göra en sorts märklig, enerverande drånrock som både är subtil och uppjagande, fläskig bas och ett och annat blodisande tjut som får mig att rycka till. Märkligt. Mörk musik som passar en skånsk, fuktig, döende höst. (Och närslutet kan man se Califones nya ”Stitches” (Dead Oceans) som en sorts cowboysmusik från ett landskap som inte är verklighetens utan filmens, det borde kunna bli en uppgörelse vid OK Corral, men med ett grynigt filter som fastnat i filmestetiken från widescreen-sjuttiotalets mitt – tipin på skivans framsida är inte alls avslöjande (och låten ”Frosted Tips” sitter som den vore limmad i öronen).

Omgångens tacksamhetens tanke till de som fildelar livemusik går till den onämnde som såg till att jag fick höra Nordtyska radions storband tillsammans med gitarristen Nguyên Lê sätta tänderna i en hur-häftig-som-helst-storbandsversion av Pink Floyds ”The Dark Side Of The Moon” – en version långt ifrån löpande-band-stråkkvartettsversioner eller pianotranskriptioner, här blir det en levande best som kränger och svänger. Maria Pia de Vito sjunger och Gary Husband gästar på trummor. Att Lê gett sitt (och Michael Gibbs’) arrangemang en kostym som inte bara är storband, utan också är doppad i Asien, snurrad i afrikanska rytmer, gör det här än mer intressant. Leta upp och ladda ner.

Dessutom, det jag gissat när jag lyssnat på Nguyên Lês jazzskivor, bekräftar han i programmet till den här konserten: han var ett progfan redan som tonåring i Paris! Annars är det ju så att de som kopierar ”riktiga” band står som spön i backen, och när man ser turnéplaner för vissa stora kopiatorer från England och/eller Australien, förstår man att det verkligen är big business också. Därför är det trevligt att kunna tipsa om italienska Acoustic Pink Floyd som gör litet annorlunda versioner (och deras version av ”Atom Heart Mother” som ligger på youtube är rätt fantastisk när man samtidigt läser Ron Geesins bok The Flaming Cow om hur verket kom till och födslovåndorna i modern tid när någon velat sätta upp det). Mina gamla favoriter The Los Angeles Pink Floyd Cover Band har fått konkurrens!

John Lilja. Nu är vi i Norge igen. Robblerobble heter gruppen och ”Robblerobble2” heter skivan (Drollehålå). Johan Lilja skriver musiken och spelar kontrabas (övriga medlemmar: Petter Frost Fadnes, altsax, Dominique Brackeva, trombon, Vidar K. Schanche, elgitarr och Ståle Birkeland, trummor och sån’t) och det här blir jag, tacksamt nog, inte klok på. Det är nog jazz, för elektrisk jazz och smutsig Coltrane och en dutt Miles, ja, men samtidigt spelar de ju progressiv rock här och var, renlärig som de bodde i Italien och var svältfödda på gammal PFM och så blir det ett grävande på stället som vore de värsta stonerrockbandet som svenska Skraekoedlan eller Kungens män, hård rock men med efterhängsna melodier – och så tar det vägen någon annanstans, igen. Det vore för enkelt att prata om Zappa eller samtidsjazz i Tonbruket-tappning (för Zappa spelade ju allt någon gång under sin livstid, på sätt och vis), men den här sortens bokstödsmusik som mellan sig rymmer så mycket inspirationskällor och musikalisk snårighet, en dekokt värdig en erfaren musikhäxa i skogen, det är så oupphörligt intressant. Och nu blir jag ha-galen igen: jag vill ha deras första skiva! Jepp. Jag är imponerad, det här är en fantastiskt intressant skiva och jag undrar verkligen hur den första lät, med tanke på att den här skjuter prick åt alla håll, tvåan! Inte en bom så långt ögat ser.

IB Expo närmar sig. Missa inte, för allt vad du gör. Alltid en en-gång-i-livet-upplevelse, fullständigt unikt och fullständigt givande, varje år.

Det är nog en astronomisk term, att passera alldaglighetens gräns, på samma sätt som man kan vara bortom händelsehorisonten. Sagor & Swing i sin uppdaterade form som jag hade nöjet att se på Far i hatten i Malmös folkets park när Psykjunta hade sensommarupptakt, eller vad man ska kalla det för, inför nästa års hett emotsedda festival, de lät ankaret i det folkliga hänga mer fritt en bit från havsbottnen och i stället bunkra upp med sagolikt jazzsväng (ursäkta), precis som ”comebackskivan” (men de var väl aldrig borta, bytte bara trummis?) visade. De som nu fluffar vidare i en mindre intressant stratosfär är däremot Trummor & orgel som på förra skivan var poppigare, men som på femte skivan, ”Departure | Arrival”, inte alls känns fräscha längre, det är lättviktig pop och inlånad gitarr, nu melodiradiovänligt. Synd. Annat är det med Flying Colors nya livegrejor (dubbel-cd, trippel-lp och/eller dvd; Music Theories) där jag nu sett dvd:n, en konsertupptagning från Tilburg i Holland från september förra året, ett halvår efter det att debut-cd:n släppts. Av en ren händelse lyssnade jag på deras självbetitlade cd i bilen häromdagen och blev påmind om att det här är fullt godtagbar MOR-prog, om man nu får säga så, namnkunnigt som bandet är (Steve Morse, Mike Portnoy, Neal Morse, Dave LaRue and Casey McPherson), innehållsmässigt ojämnt som en skogsväg vid ett kalhygge, men tillräckligt med små glädjeämnen för att hålorna ska accepteras, trots hasplåtsfarliga djup. Bäst är det nog när det låter mycket Transatlantic och Steve Morses gitarr får göra tjänst och det är en känsla som dominerar mitt intryck av den nya live-dvd:n, kryddad med musik som ursprungligen har annat ursprung, alltså inte Flying Colors-låtar. Det blir en del tomgångskörning, skogsmaskiner på väg in i skogen, tomma, och inte på väg ut, fyllda med användbara, fällda träd. Den tre kvart långa dokumentären nästan trevligare än konsertfilmen, för oavsett vad man tycker om det musikaliska resultatet, är det ett gäng trevliga och musikaliskt välbevandrade herrar som funnit varandra.

Låt oss också betänka att det finns mer:

- Etiketter är svårt, det. Att kalla James Last för ”easy listening” är en ren parodi, för den som tycker att Last är lättlyssnad, lever säkert med en diagnos, känd eller okänd. Renodlad jazz blir det aldrig tal om här när vi beger oss ut i den stockholmska skärgården, ibland har den genren samma tendens när det gäller etiketteringen som en science fiction-kritiker skrev för mer än femtio år sedan, att det han pekade på, det var sf. Pianisten Daniel Karlsson, vars cv dyker upp litet varstans, inte minst i favoriterna Oddjob, har en trio varmed han försökt göra något litet annorlunda på ”Das taxibåt” (Brus & Knaster) – och visst är det pianot som styr båten, men det påminner om sådant som i e.s.t.:s kölvatten (ursäkta!) låter intressant runt världen, oavsett om det är Tingvall trio eller Tigran Mansurian, det blir ett improviserat sväng fjärran den så förhatliga reklambyråjazzen. När jag lyssnar på Peter Tegnérs skiva med egna gitarrkompositioner (som han också spelar själv), ”Music For Dreamers” (Euterpe), påminns jag om amerikanen Roger Lasley. Kanske inte i de minimalistiska styckena som blickar bakåt, utan när det blandas ”fingerpickin’” med spår av Sagor & Swing-folkmusik, där finns en samhörighet, dels i det förklätt enkla, dels, givetvis, i tekniken. Det här är kravlös musik dock fjärran muzaken, inte ens nära sådant som fotbollsspelare skulle gilla, utan en gitarrens Ralph Lundsten, så som denne låter idag. David Åhléns andra soloskiva, ”Selah” (Mishkan), är religiös, kristen, men att skriva dig det på näsan kanske leder fel. Inspirationen till låtarna kommer såväl från Psaltaren som den judiska böneboken Sidduren och det här blir meditativt, långt ifrån gospel men nära en sorts minimalistiska psalmer med Åhléns falsettröst i centrum.

- Factory Floors debut-cd, självbetitlad (DFA) är som en summering av elektronisk dansmusik, då och nu. Den låter både väldigt mycket här och nu, men det vissar förbi acid, techno, ja, alla de där stompande genrerna får ta plats, det är ett kontinuerligt sväng, som en perpetuum mobile-pendel som just svänger och svänger och svänger. Och visst kommer sig svänget också av att man låter riktiga trummor och trummaskiner har ett eget slagfält där allt, precis allt, rör sig, ibland i rent mänsklig otakt. Minst lika bra på dansgolvet och med samma intelligenta kopplingar till instrumentalmusik och ren ambient är Laurel Halos ”Chance Of Rain” (Hyperdub), långt mer flippad och inte lika väl sammanhållen som Factory Floors debut, men det är tunga rytmer, flippade, som sagt, rytmer.

Fler som kastar längtansfyllda blickar bakåt i danshistorien är gamle Luke Slater som nu skaffat sig ett nytt alias, L. B. Dub Corp, och på ”Unknown Origin” (Ostgut Ton) är det en myckenhet av sådant som kunde varit gammal house som hamnar i fokus (det är bara Benjamin Zephaniahs dubpoesi som ger mig smärre utslag), fluffigt, dansant men kanske ack så lättviktigt, månne det inte utgetts om det inte varit Slater som legat bakom? Men/och om det ska vara intelligent pop i höst, får jag föreslå CFCF:s ”Outside” (Dummy) som både kan te sig banal men blir en sorts soundtrack från upphovsmannens bussresor i ett kanadensiskt landskap färgat av att han hade Peter Gabriel i lurarna – och i brist på att Peter Gabriel gör egen, ny musik idag, så ...

Avslutningsvis, om man tycker innovativ house och rejält bakåtblickande disco är en sympatisk blandning, kan man med fördel skaffa skivbolaget Y-3:s jubileumssamling där de firar att de hållit på i tio år, det är en trippel-cd med spår alltifrån gamle Larry Heard som en gång i tiden i princip skapade Chicago-housen till Blackjoy från Paris och hans science fiction-disco, en riktigt kvalitetstyngd samling med idel tunga namn som ofta inte bara varit genredefinierande som artister, utan också som skapare av de skivbolag som varit avgörande för utvecklingen, årets snyggaste samling så här långt. (Lyssna och ladda ned den gratis här).

- Och så en handfull klassiska: framför mig har jag en cigarrlåda. Det var i alla fall min första tanke. Violinisten Henning Kraggerud har, detta år då man firar att det är 150 år sedan konstnären Edvard Munch föddes, lockat femton samtida tonsättare till att skriva kortare stycken inspirerade av Munch-målningar som Henning sedan fogat samman till en svit. Vår egen Daniel Nelson bidrar, men mest intressanta är, som väntat, Aaron Jay Kernis, men också Ondřej Kukal och Athanasia Tzanou överraskar där t.ex. Rolf Martinsson låter som Rolf Martinsson. Cigarrlådan? Jo, det är en påkostad utgåva, det här, med tryck av en antal av Munchs målningar bifogade i lådan. Mer från Norge: Jon Øivind Ness har gått mig spårlöst förbi, trots att han redan 1994 blev prisad av Norsk Komponistforening för ”Schatten”, utsett till ”Årets verk”. Nu har jag hört en märklig cd med tre verk från 2005, betitlad efter ett av dem: ”Fierce Kentucky Mothers Of Doom” (Aurora). Jepp, rätt långt från vad jag gissar ett förlag skulle döpt ett samtida musikstycke till. Det här verket är en konsert för två tromboner, de andra är pianokonserten ”Sunburst” och gitarrkonserten ”Bury My Heart At Katnosa” och norska radions orkester har ett göre att hålla ihop denna mullrande impressionism, själv kallar Ness det för ”dark ambient” och det säger en del om den humor han har – för det här är särpräglad musik, från just dissonantskärande skämt till något som kanske är mer allvarligt menat. Pianokonserten kallar han ”romantisk” när den egentligen spelar på alla känsloregister du kan tänka dig, gitarrkonserten handlar om sjön Katnusa norr om Oslo i ett vackert naturreservat, där gitarren är observatören som till sist får hjärtinfarkt och dör. Ja, så säger han, tonsättaren. Avslutande titelverket är inspirerat av Tarantinos extrembrutala film ”From Dusk Till Dawn” och, säger Ness, kanske inte så mycket en konsert för två tromboner som två fraktioner av orkestern som gör upp och där trombonisterna mot slutet ställer sig upp och blir solister. Häftig musik, tro mig. Vill du höra något som är fjärran från a) Norge och b) vår tid och som du c) aldrig hört tidigare, då har Andrea Zanis tolv cellokonserter spelats in med Martin Rummel som solist på en dubbel-cd (Capriccio), konserter som hittades häromåret, skrivna av en tonsättare vi i princip inte vet ett dyft om, men som jag blir nyfiken på, för det här är välgjorda konserter samtida med Vivaldi, varierade, med både intelligens, humor och värme. Avslutningsvis ett tips om en skiva med moderna körverk tolkade av kunniga Lettiska radions kör, Anders Hillborgs ”muo:aa:yiy:oum” och György Ligetis ”Lux Aeterna” har växt till att befinna sig i standardrepertoaren nu; skivan heter ”Mythes Étoilés” (Aurora) och är prickfri.

- Rachel Brown är en av världens skickligaste flöjtister och efter många år med romantisk och samtida musik, prisbelönta inspelningar och växande publik, fångades hos av den tidiga musiken och hos Händel och C.P.E. Bach kom hennes säregna, sensuella ton till sin rätt, med början i Händels första opus. På eget skivbolag har hon släppt Telemann: Sonater för soloflöjt och Private Passion: flöjtsonater av Quantz (båda: Uppernote). Telemanns tolv flöjtfantasier publicerade han själv 1728–29 och det är en cykel som avverkar alla tonarterna, på sitt sätt ett storverk för ett litet instrument, magnifikt i sitt omfång och rikedom. Rachel Browns tolkning får jag nog hålla som en av de absolut mest förnämliga (Bosgraafs inspelning en konkurrent och det finns flera), men hennes nu så fingeravtryckstydliga flöjtton (Roderick Cameron har gjort flöjten, en kopia av en 1700-talsmodell av Scherer) och hennes musikaliska insikter (och instinkter) gör detta till en cd som det nästan är skam att hon fått utge själv. Och en ren klockarkärlek verkar Rachel ha till Johan Joachim Quantz’ flöjtsonater (med generalbas) och på cd:n ”Private Passion” finns ett axplock av alla de verk han skrev till Fredrik den Store av Preussen (sju av runt 300!). Hon har letat fram, dammat av och släppt in ljus i Quantz’ skaparlyas förnämliga partitur och med en trio musiker bakom sig ger hon de här törhända något enkla styckena en variationsrikedom och glöd som t.ex. Mary Oleskieqicz inte lyckats med på cd tidigare, men där Rachel själv tidigare, med annat ursnitt på en Chandos-cd, visat var skåpet ska stå.

Jan-Erik Zandersson

jan-erik.zandersson@telia.com

Zandersson september

Jag är ha-galen. Det händer inte ofta, men nu är jag det. Killers Walk Among Us. Deras debut-lp. Den vill jag ha. Jag såg dem på scen på Inkonst i Malmö nyligen. Först ut var de lokala skrammelstorheterna If They Ask Tell Them We’re Dead och sedan blev jag väldigt överrumplad och glatt överraskad av huvudakten, som var just Killers Walk Among Us, ett relativt nystartat band från Göteborg som Victoria på deras skivbolag, Tenderversions, kallade för ”postrock med sång” men som i verkligheten, för mig, var right smack in the progressive music middle, påminde både om Porcupine Tree och Kaipa i modern tappning, med ”fröken Wakeman” på piano, fantastiskt välstrukturerade låtar, fin balans mellan instrumenten (brötgitarr, sologitarr som sjöng, skicklig pianist som sagt, rocktrummis utan några större jazzutsvävningar) trots det, som alltid, genomusla ljudet på Inkonst – blev väldigt glad över detta fynd. Debut-7”:an “Bonjour Tristesse”/”Denial Is Not Just A River” (båda låtarna ska återfinnas på debut-lp:n) ger inte riktigt samma bild som bandet gav live, men det är inte låtarnas fel per se, utan mer den mjäkiga, 4AD-lika produktionen som inte alls ger musiken den dynamiska bredd den förtjänar, är för jämntjock och otydlig – jag hoppas att den kommande lp:n är mixad mer distinkt, med mer rymd och tydligare avgränsningar mellan instrumenten, där den fruktiga basen kommer till sin rätt, de hårda/mjuka trummorna, den sjungande sologitarren.

Andra skivor att se fram emot de kommande månaderna är exempelvis Death & Vanillas nya dubbel-lp där de sägs ha lämnat de psykedeliska poplåtarna för att i stället ge sig hän över långa, i studion improviserade instrumentalstycken – att döma av det de spelade upp under Malmöfestivalen verkligen något att hålla utkik efter (och saknar man Death & Vanillas somriga pop har skivbolaget Kalligrammofon redan nu utgett en ersättande skiva, Most Valuable Players’ ”Left” som är idel solskenspop utan en sammanhängande tanke i strandkanten). Samma sak med småhemliga gruppen Swim och deras debut-ep, i ett melodiskt mellanrum mellan Röyksopp och The Knife.

1971 kom Planetariums enda skiva, ”Infinity”. Det var de inte ensamma om, att vara ett progressivt rockband från Italien som bara fick ur sig en endaste en skiva, exemplen på detta är många (E. A. Poe, någon?). En annan typisk kategori handlar om italienska progressiva rockband som fick ur sig mer än en skiva, men ändå hade mest att ge på debuten likt en ung debuterande författare; Calliopes ”La Terra dei Grandi Occhi” är ett sådant exempel, Consorzio Acqua Potabiles ”Nei Gorghi del Tempo” ett annat. PFM, Banco och Barrock tillhörde banden som däremot kunde fylla en hel karriär, litet upp och ner (och ibland, som hos PFM, väldigt mycket ner!), men mestadels upp, i alla fall under de år då man kunde förvänta sig storverk. Detta leder oss in på dagens italienska progressiva musik som de senaste dagarna bjudit på två trevliga bekantskaper (tack vare tips från läsekretsen, skyndar jag mig att tillägga – mer sådant!). Först Il Giardino Onirico, ett band bildat redan 2008 som skivdebuterade året därpå med den begränsat spridda sviten ”Complesso K”. ”Perigeo” kom i fjol och i år släpptes ”Complesso K MMXIII”. Och att lyssna på de här två senaste skivorna är som att uppleva att tiden stått still. Och att den samtidigt inte gjort det. Det här är, musikaliskt sett, en återgång till sjuttiotalets mest fantastiska del i den italienska progen, med berättande, tematiska sviter, med en idérikedom och medryckande riffglädje som just gör att det känns som tiden stått stilla, samtidigt är det här mer kraftfullt (nej, inte töntigt hårt som den s.k. progressiva metallen (tala om ett begrepp som faller på sin egen orimlighet!) – utan just kraftfullt, både i anslag och produktion), det förstärker det musikaliska budskapet med samma tyngd som Gentle Giant på sin tid kunde lägga i de mindre finlemmade delarna av musiken – och här är nästan det mest spännande att det känns som man befinner sig på en resa, från a till b, en varierad färd med återhämtningsställen, rekapituleringar, svävande språng och så de där härliga vansinnesritterna sporrade av gitarrer som inte ylar utan klär på musiken en förståndets dräkt. Med inlånade sopraner, idéer från annat än italienskt sjuttiotal (Pink Floyd lyser igenom, liksom Riverside och annat mer samtida) finns båda skivorna i de skivställ där etiketten är ”inte ett dåligt spår”. Rekommenderas villkorslöst till den som både vill minnas hur det var och känna att det fortfarande är relevant att vara där nu.

Progenesi är en annan ung italiensk grupp som rör sig i samma värld som Il Giardino Onirico (Progenesi från Milano, Il Giardino Onirico från norr om Rom…) på sin debutskiva ”Ulisse: L'Alfiere Nero”, ett konceptalbum baserat på berättelsen om den trojanska hästen, även här den italienska smältdegeln som blandar dåtid med nutid, lånar från jazz och akademi, här är det uteslutande instrumentalt och med mycket klaver av olika slag, syntmattor och hammondorgel, intrikata rytmer, utan minsta tvekan en ”progressiv rock, särskild kurs” att genomgå – och det finns inte en lugn stund här, det är inte aktuellt med någon form av passivt lyssnande, utan de blandar och ger av den rika paletten influenser, drar mig i öronen när jag tappar koncentrationen, pockar på uppmärksamheten och är ekvilibristiska så jag blir rent andfådd. Det är skivor som denna som hela tiden påminner mig om att det finns en värld bortom 1972, att det finns de som fortfarande är progressiva när det gäller progressiv musik, inte bara minutiöst kopierande eller bakåtblickande nostalgiker.

Varför blir jag glad av vit vinyl? SHXCXCHCXSH:s debut-lp ”STRGTHS” (Avian) som jag skrev om förra månaden är bara utgiven på vit vinyl. Gör det skivan bättre? Nej, men denna högst anonyma technoskiva (ingen text på omslaget, tvingats lägga en handskriven lapp i skivplasten så jag vet vad det är för skiva) är vacker att titta på och efter ett par genomspelningar har vinylen fått bort den där filmen som inte släpper fram allt ljudet förrän det slitits bort. Vinyl är vackrare än cd, både vinylen i sig som när den inte är svart ger alla möjligheter till färgsättningar och -kaskader; och omslagen, även en så kontemporär sak som filmmusiken till den lysande sf-filmen ”Moon” (Clint Mansell) växer litet ytterligare (som om den behövde det, Mansell är ett filmmusikens fynd) när man tittar på lp:ns typografiskt vackra framsida. Se det här som en konstpaus…

Ett litet paket från Inside Out bjöd på mer lyssnarnöje. Först ut The Tangent som idag mestadels utgörs av Andy Tillison, men som på nya ”Le Sacre du Travail” lockat flera namnkunniga deltagare till studion: Fripps polare Jakko Jakszyk och Theo Travis, trummisen Gavin Harrison och ”vår egen” Jonas Reingold och det är skönt att få en skiva som saknar vägledning (Inside Out hade lagt med en pressrelease till ”COMM” – alltså förra skivan, som kom 2011!), men kom först och främst ihåg att bandet, på olika sätt, funnits sedan slutet av 70-talet. För: det märks inte. Det här är tämligen klassisk, storslagen (nåja) symfonirock med gitarr i fokus, får nästa litet Marillion-vibbar här och där, men mestadels är det just den sortens symfonirock som låter sig anpassas till långa sviter och temata med innehåll. Låt oss kalla detta för Tillisons egen version av ”Dark Side Of The Moon” eftersom det handlar om frukten (eller fruktlösheten) av allt vårt lönearbete, våra ambitioner och om lönen mödan är värd (Andys svar är tydligt: nej, det är den inte). Så svarta texter som ”Le Sacre du Travail” innehåller har aldrig någonsin hans gamle kompis Roine Stolt presterat, men det valda formatet, svartsynen och hela temat gör den här The Tangent-skivan till de mer kreativa som kommit från det hållet på många år. (Dessutom: en av de få skivor jag har i min ägo där det står ”Mr Tillison’s hair by Fortuitous Chance Designs inc.” och jag undrar om de är frisörer eller perukmakare…)

Men huvudskälet till paketet från Inside Out var Maschines i förväg uppskrivna debut ”Rubidium”. Jag var i kontakt med Luke Machin i somras, det blev ett gäng trevliga e-brev och jag började se fram emot förstlingsverket. Kopplingen till The Tangent är uppenbar: dels är det så att Luke och Maschine-basisten Daniel Mash spelade i det bandet i tre år, dels har Andy Tillison rekommenderat dem till skivbolaget när de efterfrågade något nytt, hett. Debutalbum kan vara ett bekymmer att lyssna på, ta till sig, kommentera. Det är blir som en debutroman, alla känslor, tankar, en ramberättelse, allt som byggts upp inombords exploderar i ett enda nu och ibland är byggstenarna äldre än upphovsmannens hjärna vill erkänna. Luke påstår att den äldsta låten är fem år och det är kanske så, men tonårens lyssningsdiet från den hårdare delen av det progressiva tycker jag har satt sina spår. Luke är en skicklig gitarrist, men här blir det litet väl ofta för hårt, dynamikavsaknaden underminerar låtarna och det blir en sorts Dream Theatre av det hela (den som känner mig, vet att jag inte tycker om utslätad, hård prog likt den DT gjorde en gång i tiden). Så jag blir kluven. Jag får nog lyssna några gånger till, men det är nog litet för mycket metall i den här mixen och en del kluvna toppar kunde kapats. Frågan är vilken väg Luke & co nu tar, när debuten är avklarad, om det blir in i den rena progmetallen eller om metallen smälter till något mer innovativt?

Svensk prog är sällan en dussinvara, även om vi på senare år blivit smått bortskämda med en viss volym i skivutgivningen. Postures är ett band från Göteborg som själv släppte sin just självbetitlade debut i somras och som jag skulle sett live häromhelgen (tillsammans med de beprövade favoriterna Nevärlläjf) om inte en lunginflammation kommit emellan. Att lyssna på deras debut-cd påminner mig om varför det här med musik är så energigivande, att hitta något nytt mitt i det invanda, att få uppleva en grupp som tar tag i grejorna på proggenrens verktygshylla och börjar stuva om, men ändå med bekanta platser att hänga tillbaka verktygen på, litet snedare, en bit högre upp, till vänster. Det är inte särdeles experimentellt, taktartsbytena står inte som spön i backen, men det här är välkonstruerad, småpsykad progressiv rock med symfoniska förtecken, mycket instrumentalt men också med Paulina Nyströms uttrycksfulla röst som ledstjärna i vissa ”låtar”, om uttrycket godkänns. Det är en fin känsla i maggropen, jag sugs med i musiken, känslan är inte den att bli imponerad, utan just att det här fungerar så väl musikaliskt, när det finns ett flow som skapats av duktiga musiksnickare och -exekutörer, där det hänger samman. Bara de kan hålla sig ifrån vägens mitt och våga vara ännu mer vågade. Vad månde det bliva av detta? (Och jag förbannar att jag missade konserten.)

Den berlinskolelåtande elektroniska musiken har verkligen fått en renässans. Arp och Oneohtrix Point Never är två exempel som fastnat i något Tangerine Dream och Klaus Schulze drev till perfektion i början av 70-talet. Till och med ”Kosmischer Läufer: Secret Cosmic Music Of The East German Olympic Program 1972–83” (som du kan köpa här, tyvärr bara digitalt) visade att den här sortens elektroniska musik också kan vara till ren praktisk nytta – visst var man framsynta i gamla DDR? Holländska skivbolaget/webbshoppen Groove står för de mer intressanta utgåvorna i det mer renläriga landet fyllt med elektronisk musik. Ägaren, Ron Boots, har förutom ett dubbelt dussin egna skivor på sitt samvete också drivit den elektroniska musikfestivalen E-Live i Eindhoven sedan 1988, vilket bör göra den till den äldsta. En duo som borde ha sitt hem hos Groove bland VoLT, Vanderson, E=motion, Ian Boddy och de andra är Lisa & Kroffe, ett äkta par från Stockholm vars konsert jag såg på Psykjunta och fick ett kort prat med efteråt. De spelar just den där sortens transskapande berlinskoleelektronik som Edgar Froese och compagni brände in i asfalten, då med de telefonväxelstora moogtingestarna och mellotroner tunga som bly och så dessa sequencers som gjorde att det repetetivt hängde ihop. Döm av min förvåning när de båda påstår att det inte hört berlinskolemusik förrän häromåret när allt för många sagt att de minsann låter så. Darwin skulle bli något förvånad, att hitta samma utveckling 35–40 år senare, av sig själv, men jag tror att någon nattradiosändning eller gymnasialt blandband gjort ett långt större avtryck än de minns/vill erkänna. Hur som haver, fyraspårs-ep:n ”Origo” (Mojoscope) landar mitt i ett Berlin i mitten av sjuttiotalet mestadels, något uppdaterat med Mercor med krockkuddar och ett urbant landskap utan mur, det är en ep som snabbt svingar sig upp bland dem som gör berlinskolegrejen bäst nu (se ovan) och man får hoppas att fortsättningen är snarlik.

De fem som kallar sig Saigon kom jag först i kontakt med på en kassett där de delade utrymme med Flourecent Heights. Om den sistnämnde gör grynig, lägre-än-lo-fi-musik för cyberpunkens kopojkar en kväll under stjärnorna vid lägerelden, är Saigon det som händer i den övergivna, nedsläckta rymdstationen som fortfarande kretsar runt klotet i väntan på att entropin ska sköta sitt jobb, det kan vara förvirrande spår av ljud och musik som anas runt korridorens välvda fortsättning, eller så sprakar det till som minnen av något som fanns på en kassett och som nu blivit överspelat med något annat spratt. Långt ifrån ambient alltså, en sorts rymdkadettpop utan nödvändig tydlighet, som passar bland all övergiven bråte där i korridoren, musiken blir bråte den också, med melodier som minnen, men inte ofta. Tänd pannlampan, gravitationen är noll och syret tog slog för länge sedan. ”Ready For Romance?” heter lp:n (Saigon Musik). Och vill man röra runt i slik bråte men med och inte utan mer ambienta förväntningar, skulle jag plocka fram These Hidden Hands självbetitlade debut (Hidden Hundred) som inte är den där följsamma, in-och-ur-bakgrunden-musiken, utan den elektroniska tapeten som har revor här och där. Det märks att de är technogamlingar från Berlin som gett sig ut på inspirationsutfärd.

Precis som förra året vid den här tiden, har en av kamraterna i konsertupptagningssvängen laddat upp både fascinerande och spännande framträdanden från festivalen Prog Day i Chapel Hill i North Carolina.Det är en lyssnarfröjd för oss som inte var där och ett bekvämt sätt att hitta morgondagens intressanta progartister, varav många är välkända på hemmaplan redan (simakDialog från Indonesien…), listan på öronöppnare blir lång i takt med att inspirationskällorna blir uppenbara vid lyssningen: Corima, Dreadnaught, Hephystus, Mavara, Mörglbl, Out Of The Beardspace, Thank You Scientist – ja, lång kan den bli. Det är också via sådana inspelningar man kan stöta på okända band från hemmaplan spelandes på en festival långt bort i fjärran: Mud Walk, är ett sådant exempel, fem tjejer från Göteborg som spelar Led Zeppelin-inspirerad stonerrock med den äran, de hade jag inte hört talas om tidigare.

Skivbolaget Denovali har jag skrivit om tidigare. Historiskt sett (och inte minst att döma av deras sommarrea) har utgivningen kanske varit väl omfattande, men guldkornen/höjdpunkterna är relativt sett många. Nästa månad tänkte jag göra ett återinträde i den samtida atmosfären/utgivningen från dem, men redan nu vill jag påminna om två utgåvor. Den första är en smärre box, ”2006–2012”, välj mellan tre-cd-box eller en påkostad träbox med fem lp, med återutgivningar av tre av Greg Haines’ soloskivor: debuten ”Slumber Tides” (2006), ”Until The Point Of Hushed Support” (2010) och ”Digressions” (2012), det är stillsamhetens lov i en blandning av ambient och kammarmusik, en familjetillhörighet han delar med Tim Hecker och Nils Frahm (och, för all del, Roger Eno), vackert, finlemmat och musik som inte ställer krav eller är i vägen, det är ofrånkomlig musik, du kan inte låta bli att lyssna, njutningsfyllt. Så är det också med Poppy Ackroyds debutskiva ”Escapement” som kom i vintras, hon återfanns tidigare i Hidden Orchestra, nu bjuder hon på violin, piano och omgivning (fältinspelningar, elektroniska tagningar etc.) i en version av klassisk musik i samma skola om These New Puritans eller Hecker, Richter, Frahm, försiktig, slutförande, avgörande musik där det vackra blir modus långt från balsam. Tydligast märks det nog på lp-versionen (vit, givetvis…), där nålen gräver djupt i den musikaliska skönheten.

Annat som inte passerat öronen för att det varit recenserbart? Valinor’s Trees fyraspårsdemo från 2003 köpte jag troligen från Stefan Dimle eller från Record Heaven på Slottsskogen Goes Progressive häromåret, genant att inte lyssnat på denna förrän nu, nästan (bara nästan) bättre än deras studioalbum, mest för att demon är fläskigare producerad och har låten ”Harvest”, ett progstycke som har hitkänsla och som jag gått och gnolat på, konstigt men sant. Ryska Batisfera är också intressanta okända i mina öron, liksom Uzbekistans stolthet From.UZ, progressiv musik från Tasjkent, en orimlig tanke, egentligen. Annars har det varit mycket mangel, dvs. Mars Volta. ”The Bedlam In Goliath” tillhör definitivt en av 2008 års bästa progskivor, man blir ju rent andfådd.

Och dessa bör nämnas:

- Optic Nests ”Ride On Silver” (Moptaco Discs) gjorde att jag fick begå Rundgång och köpa debuten ”Entertainment”, för Daniel Fagerström, som egentligen är Optic Nest, hade jag tidigare bara hört i den härligt enerverande och tungt drånande konstellationen The Skull Defects, här är i vi ett helt annat land, elektronika som till hälften är smygpsykedelisk, till hälften nedsmutsad med tyngre ting från ett fabriksgolv. Den nya är långt mer rytmisk än debuten, men det kretsar fortfarande kring analog syntpop av lo-fi-slag. En skiva svår att låta bli. En upp-och-ner-vänd musikvärld där anything goes återfinns på holländska De Staats tredje (är det väl?) fullängdare ”I_Con” (Cool Green/Mascot), där det kan vara storslagna syntmattor, post-punk, något obestämt medeltida eller bara storslagna vandringar i ett stomprockland vi både känner igen och är undrande inför, en mäktig och överraskande skiva.

- Aggressiv storstadstechno av mörkt slag från USA, ett djävulskt dunka-dunka, ett djävulskt välproducerat dunka-dunka som fastnar i nutiden med de ”fältinspelningar” som inordnas det mörka kaoset (anrop från polisens ledningscentral, tåghjul som sjunger mot rälsen). Som om Kevin Saunderson (ja, bitvis låter det så ”gammalt”) gått och blivit småknäpp. På CLR är Drumcells debut (under detta namn) släppt, ”Sleep Complex”. Techno du inte vill stå i vägen för. Vill du ändå dansa, rekommenderar jag Washermans skiva ”Raw Poet” (Drumpoet Community) där det inte krävs något alls av dig, men än att du gillar en 909:a och bara låta enkla, medryckande rytmer lägga beslag på dig. Inga pretentioner. Låttitlar som ”Sneaker Girlz” och ”Belts Of Orion” har inget med verkligheten på skivan att göra. Mer ”på” och ”av” med lagom intelligent dansmusik varvad med mer ambienta spår är Marcel Dettmanns andra, kallad ”II” (Ostgut Ton), inget som får världen att skälva men det är väldigt välgjort, bitvis sinnrikt. Klart bråkigare är chilenaren Ricardo Tobars debut ”Treillis” (desire) som släpps 28 oktober, här är det mycket elektronisk brötgröt och hårda rytmer, mer ”punk” som han själv uttrycker det och kopplingen till My Bloody Valentine eller Kim Gordons nya skiva är mer självklar än till mer traditionell techno/electronica.

- Åt det mer jazziga hållet finns Gilbert Holmström New Quintets ”Tiden är kort!” (Moserobie) som är bebop, typ, från egen hand men nu med samtida musiker, de bästa i Jonas Kullhammars umgängeskrets, Gilbert själv är tenorist, hans är låtarna till 7/8. Mästerligt, svängigt, history in the making. Och nu vill jag höra debuten ”Utan misstankar” från 1965, hur det lät egentligen, ursprungligen, när Gilbert började gå. Och bestämt sig för att sluta gå, i alla fall i konstellationen Jonas Kullhammars kvartett, har ledaren sagt, efter en uppsjö skivor (underlättar säkert när man har eget skivbolag) och pastisch på pastisch blir det omslagsmässigt på avslutande ”Låt det vara” (Moserobie) där det blandas okontrollerat skronkande och bebop med eftertänksam skönhet och musikaliska funderingar – och ibland minner det mycket om trumpetkompisen Gorans Arkestra (och Goran är en av gästerna, liksom Jonas’ pappa Jan). Sisådär femton år senare är det alltså nu, med högst varierande skivutgåvor av vilka jag känner att jag inte ens nosat på en bråkdel och jag är inte alls orolig för fortsättningen, hur nu Kullhammars påmönstrade besättning kommer att se ut, inte minst nu när Jonas sitter och knåpar på musiken till filmatiseringen av Klas Östergrens böcker Gentlemen och Gangsters. (Och det kommer en allra sista skiva med kvartetten, på vinyl, i höst också.)

- Två singlar du inte får missa: Alice Bomans 12”-ep ”Skisser” (Adrian) med finstämda sånger, ursprungligen heminspelade skisser, låtidéer – en underskön ep, skivbolagsdirektören har än en gång visat fingertoppskänsla. Den andra är Les Big Byrds 7”:a ”They Worshipped Cats”/”Indus Waves” (Höga Nord) och konstellationen sprungen ur bl.a. Teddybears STHLM, Fireside, Ceasars och The Slaves pumpar på med motorisk krautrock värdig Moon Duo eller något annat fjärran Neu! men a-sidan får mig också att tänka på Patrick Cowley, av alla.

- Två rader om min gamla paradgren, klassisk musik: Mozarts kanske egentligen bästa, på alla sätt bästa opera, ”Così Fan Tutte”, har kommit i ännu en ny inspelning, Yannick Nézet-Séguin (DG) leder styrkorna och om man bortser från att tungviktare som Rolando Villazón absolut inte är i form/missuppfattat varför man är där, kan man med stor glädje konstatera att vår tids bästa Fiordiligi utan minsta tvekan är svenska Miah Persson, hon flyger högt, högt över de andra namnkunniga sångarna och, för att tala tonårsspråk, ”äger” rollen; med mer stuns i orkestern och jämnare besättning i det sjungna, hade detta varit en legendarisk inspelning, nu får vi nöja oss med att flina brett av lycka när Miah tar plats på scenen. Om vi spolar framåt i tiden, till ungefär nu, hittar vi en av Norges mer spännande tonsättare, Lars Petter Hagen, och på en skiva från Aurora med Oslofilharmonikerna under Rolf Gupta finns musikstycken som är lika mycket koncept som musik. Se själv: ”Funeral March Over Edvard Grieg” är kanske det men är mer metabegravningsmusik, ”Tveitt-Fragments” ska vara komponerade efter de delvis uppbrunna partitur funna i resterna av tonsättaren Geirr Tveitts gård 1970, ”Norwegian Archives” där han ger norsk folkmusik en helt annan, mer gräll dräkt. Och så håller det på, fascinerande.

- Jan-Erik Zandersson, janz@nyaupplagan.se