Visar inlägg med etikett usa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett usa. Visa alla inlägg

söndag

District 97–Trouble With Machines (2012)

trouble_with_machines

District 97 var Chicago-bandet som med albumet Hybrid Child 2010 överraskade rejält. Ett gäng unga musiker som utan att skämmas gjorde musik i utpräglad progressiv sjuttiotalsanda. Det lät som att man blåste nytt liv i den gamla trötta genren.

Med sångerskan Leslie Hunt i frontlinjen, en före detta finalist i American Idol, och en kraftfull stråke från cellisten Katinka Klein från Chicago-symfonikerna skapade man ett sound som visserligen inte var revolutionerande, men som ändå kändes i viss mån nyskapande, samtidigt som det vilade på tradition.

Låten I Can’t take You With Me var något så ovanligt som en progrocklåt med hit-potential. Och Mindscan, som gestaltade en alien abduction var en svit av klassiskt märke.

När man hör bandets nya Trouble with Machines inser man för det första hur mycket Kleins cellospel betydde (hon har lämnat gruppen och finns bara med på en av låtarna). För det andra hur lätt det är att gå vilse när man vill (för) mycket.

Det som mer är något annat står klart är att bandet borde fått bättre hjälp med att renodla det säregna uttryck man var på väg mot på debutplattan. Man borde valt en producent med omsorg, som hade kunnat ta fram det som var exklusivt med gruppens musik. Nu har man gjort tvärtom.

Där musiken var lekfull, pigg och udda är den nu slipad och opersonlig. Leslie Hunts röst, som på Hybrid Child var naken och uttrycksfull, låter nu betydligt mer ansträngd och oengagerad. (Samtidigt är hennes sånginsats det allra bästa på albumet).

Man har ändrat attityd och försöker sig på att vara vuxna och mogna, när det i själv verket var den ungdomliga nyfikenheten och oförskräcktheten som var charmen med gruppens musik. Där man var lekfull är man nu allvarlig.

Albumet lider inte brist på idéer och infall. Men de spretar åt för många håll och glider knappast harmoniskt in i varandra. Man har gått i fällan att komplicera musiken för komplikationens egen skull. Det cellon tillförde i form energi, personlighet och faktiskt även rytm, saknas här.

Som om man anat att det man själva har att erbjuda inte håller måttet har man kallat in John Wetton på sång. Men dessvärre låter man honom prata i stället för att sjunga. Dessutom hörs det att den gamle prog-räven Wetton inte är ung längre. Magin och lystern som fanns i rösten är borta.

Det bandet försöker sig på här har andra redan gjort bättre. Flera gånger om. Det låter inte ens som att man har särskilt kul när man spelar, utan snarare som att man tar i från tårna för att säkra en plats i prog n roll hall of fame.

På Hybrid Child mötte vi ett gäng unga nyfikna musiker som lirade för att det var skoj. Nu låter de som ett gäng Dream Theater- wannabes.

Oh, well, jag kanske dömer för hårt? Albumet går trots allt att lyssna på med viss behållning. Men mina förväntningar kom rejält på skam den här gången.  

Köp.

Lyssna:

D 97

1. Back And Forth (8:43)
2. Open Your Eyes (4:25)
3. The Actual Color (5:47)
4. The Perfect Young Man (10:01)
5. Who Cares? (4:54)
6. Read Your Mind (7:31)
7. The Thief (13:42)

- Leslie Hunt / lead & backing vocals
- Rob Clearfield / keyboards, guitar
- Jim Tashjian / guitar, backing vocals
- Patrick Mulcahy / bass
- Jonathan Schang / drums, percussion
guest musician:
- John Wetton / vocals (4)
- Katinka Kleijn / cello (6

lördag

Dream Theater, Hovet 25 januari 2012

16b8046685fb_132752869316_galleristorbild: gaffa.se

Första turnén utan Mike Portnoy tycks fungera mycket bra för gruppen Kommentarerna är över lag positiva. Men som vanligt måste flera recensenter leverera meningslösa påpekanden om att musikerna är skickliga på sina instrument. Med ord som “rappa hinderbaneövningar över tangenterna” och “spelskicklig övermänsklighet” och”Två timmars Dream Theater kan bitvis få det att klia i huden av ren duktighetsallergi” (Aftonbladet).

Som om spelskicklighet vore något negativt, något att skämmas över.

Vi har hört det förr och jag undrar hur dom orkar rabbla detta mantra ännu en gång. Total brist på fantasi och total brist på musikalisk kunnande är det.  Trist att rockrecensioner fortfarande 2012 dras med denna sjukdom.

Universum Nolls Micke skriver så här:

Konserten med Dream Theater var mycket bra, med positiva överraskningar. Bla. spelade de några låtar akustiskt som jag gillade skarpt (tex Wait for Sleep). Dock saknade jag Mike Portnoy trots allt, och den publikkontakt han alltid medför! Mangini är mycket tekniskt duktig, men det kändes som han under hela konserten gömde sig bakom sitt enorma trumset (största jag sett sedan Neil Peart var här senast).

Annars var ljudet bättre än på länge, och LeBries röst höll över förväntan. Låtvalen hade tyngdpunkten på nya albumet, som brukligt, men var det som gjorde denna konsert enbart blev mycket bra istället för underbar i mina öron. Att de spelade Dark Eternal Night från Systematic Chaos blev dock ett stort tummen upp från mig!

Linnea Olsson i SvD skriver

Dream Theater Hovet Stockhom 2012_43

Den eventuella chocken efter trumsnillet Mike Portnoys avhopp har lagt sig och ersättaren Mike Mangini är väl integrerad i bandet – inte minst tekniskt. Faktum är att samtliga medlemmar låter som sitt bästa /…/ Två låtar ruskar om: The dark eternal light med sitt charmiga cirkuskaos i mitten, samt On the backs of angels från senaste albumet A dramatic turn of events. Den senare har ett fantastiskt fint gitarrintro, och att den sätter en sådan fyr på publiken vittnar om en samspelthet band och fans emellan där blicken är vänd framåt.

Setlist

  1. Dream Is Collapsing (från filmen Inception)

  2. Bridges in the Sky

  3. 6:00

  4. Build Me Up, Break Me Down

  5. Surrounded

  6. The Dark Eternal Night

  7. Drum Solo

  8. A Fortune in Lies

  9. Outcry

  10. Wait for Sleep

  11. Far from Heaven

  12. On the Backs of Angels

  13. War Inside My Head

  14. The Test that Stumped Them All

  15. The Spirit Carries On

  16. Breaking All Illusions

  17. Encore:
  18. Pull Me Under

Läs också en rapport från Rocksverige,

Fler konsertbilder från Gaffa.se, makebelievestudios.se, artrock.se

 

tisdag

Blocco Mentale – Poa (1973)

blocco3

En italienare från 1973. Fem killar från Viterbo.


Visa större karta

Gruppen gjorde bara denna enda platta "Πoa", som är grekiska och betyder gräs. Ursprungsvinylen, som pressades i 2000 ex, sägs vara värda enorma summor i dag. Texterna handlar om miljöförstöring och är ett tidigt exempel på tanken att vårt konsumtionssamhälle inte är hållbart i längden (redan 1973, således!). Så här skriver man i konvolutet.

"We'd like to talk about nature. With these few tracks we'd like to remind the little green world that is still around us. Maybe there could be a different world than the one we've created, maybe you could discover too all the values of life that we have been lately disregarding. With love."

blocco2

Kanske inte någon superoriginell musik, den låter snarlikt flera andra italienska band från den här tiden (PFM, Le Orme, New Trolls), men ändå intressant och klart värt att höra. Om inte annat som ett enastående tidsdokument från det ljuva sjuttiotalet.

Låten Impressione är plattans höjdpunkt med fint hammond- och mellotronspel. Alla i bandet sjunger och stämsången håller hög klass. Tenorsaxofonen kommer stundtals nästan upp i David Jackson-nivå (VdGG). Pianospelet och tvärflöjten är också njutbara.

Bandet hade verkligen förtjänat en större framgång. När denna uteblev fortsatte man med en mer kommersiell inriktning under namnet Limousine.

Den som vill lyssna på smakprov och samtidigt i realtid få den italienska texten översatt till engelska kan göra det i youtubeklippet nedan.

Albumet finns även på Spotify: Blocco Mentale – Poa

 

Och missa inte detta underbara klipp där bandet presenterar sin ekologiska filosofi i italiensk tv. Tidsdokument, som sagt:

Tracks Listing

1. Capita (4:44)
2. Aria e mele (4:34)
3. Impressione (8:27)
4. Io e me (4:27)
5. La nuova forza (7:37)
6. Ritorno (5:34)
7. Verde (3:52)
Bonus on Mellow CD:
8. L`amore muore a vent`anni
9. Lei e musica
Total Time: 39:15

Line-up

- Aldo Angeletti / solist vocals, bass
- Michele Arena / vocal, drums
- Gigi "Roso" Bianchi / vocals, guitar
- Filippo Lazzari / vocals, keyboards and harmonica
- Dino Finocchi / solist vocals, sax and flute

onsdag

Glass Hammer: Cor Cordium (2011)

0crpp21

Eftersom detta är ett av årets mest njutbara album skall det recenseras på rätt sida årsskiftet.

Glass Hammer gjorde en av fjolårets bästa plattor i If. Nya Cor Cordium (som är latin och betyder hjärta av hjärtan) är ännu bättre.

Visst, det låter väldigt, väldigt, väldigt mycket Yes. Som vanligt när det gäller Glass Hammer. Framförallt Jon Davisons sång är nästan en kopia av det Jon Anderson gör. Och Yes är inte det enda band jag hör tydliga spår av. Ibland tror jag att både ELP och Gentle Giant har återförenats. Genesis får också en släng av sleven. Framför allt i den 18 minuter långa To Someone.

Men varför inte? Alla grupper kan ju inte tjurskalligt vända allt det gamla ryggen och gå ut i vildmarken för att bryta ny musikalisk mark. Några måste ju vara kvar hemma vid spisen och hålla grytan med den gamla symfoniska husmanskosten kokande. Inte minst när den smakar så bra som efter Glass Hammers varsamma kryddning.

Med så många blinkningar och rena efterapningar hade detta förstås lätt kunnat bli på gränsen till skrattretande. Men Cor Cordium  är långt därifrån. Det är ett album som bjuder på stor och vacker dramatik, för att inte säga romantik, en flödande orgel, akustiskt piano, sitar, violin och diverse gitarrer. Och en musikalitet som känns lång väg.

Gruppen lyckas hålla intresset uppe alla albumets 62 minuter. Jag är hela tiden på helspänn inför vad som komma skall. Som en bra film där regin samverkar med både manus och skådespeleri är det välspelat, vackert och genomtänkt i alla delar. Även albumets art-work är stiligt. Det är gjort av Tom Kuhn.

Om jag har någon kritik så är det att jag personligen inte kan låta bli att tänka in Jon Anderson när han var som bäst som vokalist här. Med Anderson vid mikrofonen hade Cor Cordium räknats som lika bra som något av Yes allra bästa album.

Så är det alltså detta vi vill ha och behöver? Ett band nöjer sig med att bara apa efter de gamla sjuttiotals-gudarna? Svaret på den frågan är ett rungande ja. Åtminstone veckan mellan jul och nyår.

Låtlista

1. Nothing Box (10:53)
2. One Heart (6:20)
3. Salvation Station (5:08)
4. Dear Daddy (10:30)
5. To Someone (18:15)
6. She, A Lonely Tower (10:57)

Totalt 62:03

Line-up

 - Fred Schendel / keyboards, steel guitar, backing vocals
- Steve Babb / bass guitar, keyboards, backing vocals
- Jon Davison / lead vocals, acoustic guitars
- Alan Shikoh / guitars (electric and acoustic), sitar

With:
- Randall Williams / drums
- Jeffrey Sick / violin on Dear Daddy
- Ed Davis / viola on Dear Daddy

Köp den från www.glasshammer.com

Hör den på progstreaming.

torsdag

Cathedral – den bästa amerikanska progrock plattan?

Vi förflyttar oss till usa. Ett land som ofta glöms bort i progressive-sammanhang. Inte utan anledning. Hjältarna är nu en gång för alla brittiska, europeiska, och (ibland) sydamerikanska. 

Vilket band från usa kan ens komma i närheten av britterna i deras bästa stunder? Jag pratar om den klassiska tiden, alltså sent sextio- tidigt sjuttiotal. 

Kansas? Har dom en bra dag kanske dom tar sig halvvägs. Frank Zappa? Zappa är Zappa - ett helt eget universum. 

Happy the Man? Är förmodligen dom som kommer närmast. Och Pentwater, som jag tänker återkomma till. Det fanns även ett band som hette Starcastle, men de var, trots att de gjorde egna låtar, ett Yes-cover band.

Cathedral´s Stained Glass Stories från 1978 har ibland kallats det bästa amerikanska progrock albumet nånsin. Och en del ligger det väl i det. Det finns dock inget att peka på som talar om att detta band kommer från usa. De här killarna har lyssnat på sina brittiska förebilder mer än en gång. 

De har lånat allt de tyckt om, men inte lyckats plocka fram något ur egen fatabur. Plattan har fem låtar som klockar in på mellan åtta och tio minuter. Instrumenteringen den vanliga och alla de välbekanta ingredienserna finns där. Det verkar faktiskt som att man har varit ute efter att slå någon sorts världsrekord i takt- och temabyten. Med andra ord: man vill för mycket.

Allt som oftast låter det som att bandet givit sig in på något de inte riktigt ror i land med. Att de tagit sig vatten över huvudet. Idéer och fantasifulla infall saknas inte, men den tajming, tajthet och samspelthet som krävs för att genomföra dem saknas tyvärr. 

Vill man göra så många taktbyten och flitiga temaändringar och använda så mycket polyrytmik så måste man dels vara individuellt skickligare på instrumenten, dels måste den musikaliska telepatin mellan bandmedlemmarna vara mer utvecklad. 

Även ljudbilden irriterar. Det är en amatörmässig, oharmonisk och grötig mix med störande mycket eko. En grundlig ommixning skulle kunna ge plattan ett rejält lyft.

Det låter kanske som att jag inte gillar det här, men det gör jag. Bortser man från invändningarna är denna platta väldigt underhållande. Allt är definitivt inte svagt, den akustiska gitarr som här och där dyker upp ur ljudmassan är t ex mycket uppfriskande. Ett annat plus är att mellotronen används flitigt. Och ambitionen att skapa bra progressive, vilket bandet tveklöst har haft, förtjänar respekt.