måndag
torsdag
I dag lyssnar vi på Khan
Khan var ett engelskt canterbury-band, verksamt under åren 1971-1972.
Gruppen bildades av Steve Hillage och den första line-upen bestod av Steve Hillage (gitarr), Nick Greenwood (bas, från The Crazy World of Arthur Brown), Dick Heninghem (orgel) och Pip Pyle (slagverk). Pyle gick snabbt vidare till Gong och när bandet hade sin första spelning i juni 1971 hade han ersatts av Eric Peachey (från Dr K: s Blues Band). I oktober 1971 slutade också Dick Heninghem, och ersattes av Dave Stewart som var med under albumsessionerna.
Albumet Space Shanty släpptes i juni 1972 och följdes av en turné i Storbritannien som förband till Caravan. Låtarna på Space Shanty har några av de mest känslofyllda och härligt pittoreska texterna och kompositionerna från hela Canterbury-scenen. Låtar som "Stranded" och "Driving To Amsterdam" hör till det bästa som kommit från denna mytomspunna tradition. 
Sommaren 1972 satte Hillage ihop en ny version av bandet, med Dave Stewart på keyboards och Nigel Griggs på bas. Nytt material skrevs och repeterades, och några liveframträdanden ägde rum i september-oktober 1972. Decca vägrade dock att släppa en andra skiva. Hillage bröt upp bandet och gick med i Kevin Ayers band, och senare Gong.
En del material på Steve Hillages första soloalbum, Fish Rising, var ursprungligen tänkt för Khans aborterade andra album.
Hillage soloalbum håller sig oftast inom den typiska Canterbury jazz / prog / pop soundet, vilket gör den känslofyllda Space Shanty till en ganska unik "one-off- inspelning.
Källa Wikipedia.
Hör hela detta mästerliga album här.
Låtlista
- "Space Shanty – 9:01
- "Stranded" (Including "Effervescent Psycho Novelty No. 5") – 6:35
- "Mixed Up Man of the Mountains" (Nick Greenwood/Steve Hillage) – 7:15
- "Driving to Amsterdam" – 9:23
- "Stargazers" – 5:33
- "Hollow Stone" (Including "Escape of the Space Pilots") – 8:16
Läs mer:
lördag
U-N progtours takes you to Canterbury
Det Goa är för den psykedeliska transen och Seattle för grungen, det måste Canterbury vara för den progressiva rocken. Progsiten Progarchieves listar Canterbury scene som en egen och fristående undergrupp till den progressiva rocken.
Jag tror att en trollkarl i mitten på 1940 talet passerade denna gamla pilgrimsort. Han ristade sitt märke på ett antal hus i vilka några små pojkar bodde, och välsignade dem därigenom med en gudabenådad förmåga att skapa och framföra musik. Förtrollningen grodde och växte och slog ut i full blom 1963, då pojkarna träffades och bildade gruppen The Wilde Flowers.
Ursprunget till fenomenet Canterbur-sound är just denna mytomspunna grupp. I den ingick flera av de personer som senare skulle skapa det som kom att kallas Canterbury scene ( Brian Hopper, Hugh Hopper, Robert Wyatt , Richard Sinclair och Kevin Ayers).
Grupperna som uppstod ur The Wilde Flowers var bland andra Soft Machine, Caravan, Matching Mole och Hatfield & The North.
The Wilde Flowers existerade i tre år men spelade aldrig in någon skiva. Det var först 1995, när Voiceprint Records lyckats samla ihop ett antal demoinspelningar och ge ur dessa på en cd, som gruppen fick sin skivdebut
Ett annat kännetecken är att låttitlarna och texterna ofta har ett humoristiskt och lätt galet anslag, något som var helt främmande för t ex Jon Anderson i Yes, eller Pete Sinfield, som vid denna tid skrev King Crimsons texter.
Vad sägs t ex om A vist to Newport Hospital (Egg), eller Shaving is Boring, Let's Eat (Real Soon) (Hatfield and the North) och Have You Ever Bean Green? (Soft Machine).
Likheterna mellan Canterbury banden skall inte överdrivas. Caravan gjorde t ex ett flertal regelrätta pop-låtar (Golf Girl och Hello, Hello) något som var helt främmande för Soft Machine, som saknade sång och låg betydligt närmare fri improviserad jazz, och än mer främmande för Henry Cow och Soft Heap, som var experimentella avant-garde grupper.
Ett band som Hatfield & The North skapade en egen och unik mix genom att kombinera sofistikerade arrangemang, improviserade partier och låtar som gränsade till pop.
Inget av Canterbury banden blev lika stora som t ex ELP, Yes eller King Crimson. (Camel var det Canterbury band som fick den största kommersiella framgången). Deras påverkan på den progressiva rocken var dock minst lika stor.
Flertalet av de förtrollade pojkarna är fortfarande verksamma med att skapa musik och turnera. T ex Richard Sinclair och Rober Wyatt.
Gong, med Daevid Allen och Steve Hillage, släppte nyligen ny skiva och är ute på turné.
En Spotify spellista med ett urval Canterbury-låtar finns här.
Nedan följer även länkar till några Canterbury-pärlor på Spotify.
Caravan – In the Land of Grey and Pink (1971)
Gong - Gazeuse! (1976)
Gilgamesh – Gilgamesh (1975)
%5B3%5D.jpg "cover_544162392007 (1)")
Robert Wyatt – Rock Bottom (1974)
Steve Hillage – Fish Rising (1975)
Det finns även en hel del fina Canterbury klipp på youtube. Här följer ett urval:
Ett unikt musik- och tidsdokument. National Health i januari 1979. Phil Miller (gitarr), Dave Stewart (klaviatur), John Greaves (bas) och Pip Pyle (trummor). Lägg särskilt märke till orgelsoundet. Ett snarlikt klaviaturljud dyker upp lite varstans i Canterbury gruppernas musik.
.
Grupper: