Vad passar bättre som avslutning på Finland hundra år-serien än en spellista med jubileumsårets bästa album? Flera trådar i listan löper bakåt till den musik från 70-talet som Jan-Erik Liljeström presenterat. Den tydligaste är Verneri Pohjolas magnifika album “Pekka”, där han tolkar sin pappas musik. Pappan i fråga är Pekka Pohjola, en ytterst kreativ kompositör och basist som gick bort 2008, endast 56 år gammal. All about Jazz Roger Farbey kommenterar en av låtarna så här i sin hyllningsrecension (fem stjärnor).
"First Morning" ("Ensimmäinen Aamu") is from Pekka Pohjola's 1974 album Harakka Bialoipokku and is an absolute killer, its memorable and uplifting anthemic theme instantly sending shivers down the spine.
A longish track at ten minutes, it's held-together by the natural cohesiveness of this quintet. Pohjola's soaring trumpet soloing here is spectacular.
Listan har satts samman av Music Finland, och deras kommentarer kan man läsa här. Den som efter detta fortfarande inte fått nog av det grannlandet har att erbjuda musikaliskt kan ta del av ytterligare en fullmatad spellista - 100 Finnish songs you should hear.
Jag kan inte lämna Finland åt sitt öde utan att posta något med Wigwam. Det får bli en kort, men naggande god ballad av Jim Pembroke från min favvoplatta ”Fairyport” från 1971.
Wigwam var tillsammans med Tasavallan Presidentti finsk progs stoltaste flaggskepp under 70-talet. Många musikstilar rymdes under Wigwams tak, ofta på samma skiva.
Bandet bildades liksom Tasavallan Presidentti ur askan av Blues Section, ett kortlivat band som fanns 1967-68. Många namnkunniga finska musiker ingick i Blues Section: Jim Pembroke, Eero Koivistoinen, Ronnie Österberg, Hasse Walli och Måns Groundström. När Pembroke övergett bandet ersattes han av den andre sjungande engelsmannen i exil Frank Robson.
Tycker Wigwam var som mest spännande då Jukka Gustavson och Pekka Pohjola ingick i laguppställningen (1970-74), men 3 starka låtskrivare och 2 sångare blev till slut för mycket och bandet splittrades efter att Jukkas magnum opus "Being" släppts då både Jukka och Pekka lämnade skutan.
Pekka Pohjola nobbade Zappa när han erbjöd honom platsen som basist i hans band. Hans motivering var det något diffusa "Too much bullshit". Barbara Streisand ville spela in "Lost Without A Trace" på hennes miljonsäljande album "The Way We Were", men fick nobben av Jim och Love Records för att de tyckte att hon var för kommersiell. Prov på finsk sisu eller dumdristighet? Ja, det är frågan, men uppfriskande idealism visade de i alla fall prov på.
Wigwam fortsatte med Jim Pembroke vid rodret och släppte 1975 sitt bäst säljande album "Nuclear Nightclub". De lyckades dock aldrig nå samma höjder igen och 1978 upplöstes gruppen.
Mellan 1991 och 2006 var Wigwam aktivt med de 2 konstanta medlemmarna Pembroke och Pekka Rechardt på gitarr. Sedan flyttade Jim till USA och Wigwam verkade vara ett minne blott, men under detta decennium har bandet Wigwam Revisited! med Jukka Gustavson och Måns Grundström tagit upp tråden och återuppväckt den gamla Wigwam repertoaren.
Även Wigwam hade sina inslag av missbruk, sjukdom och död. Trummisen Ronnie Österberg tog livet av sig på självständighetsdagen 1980, endast 32 år gammal. Den gudabenådade musikanten Pekka Pohjola dog i november 2008 vid 56 års ålder i sviterna av alkoholism.
Ett riktigt tufft liveklipp med Lahtis egna variant av Cream, Charlies, som faktiskt var nästan jämntida med originalet. Bandet drog igång redan 1966 och släppte sina kultförklarade plattor "Julisteiden liimaajat" och "Buttocks" 1970.
I detta liveklipp från Catacombi disco i Lahti från maj 1971 ser vi Wellu Lehtinen (som snart skule lämna bandet och gå till Haikara) på sång, Eero Ravi på gitarr, "Pitkä" Lehtinen bas, Ari Ahlgren på trummor och Igor Sidorow på sax.
Låten Kinda Hurtin' blev vad jag förstår ej inspelad i studio och Charlies upplöstes samma år.
Konsta Jylhä från Kaustby var spelman åtminstone i tredje generationen och han framträdde från mitten av 40-talet tillsammans med ensemblen Kaustisen Purppuripelimannit. Fr.o.m. 1964 började Jylhä även att komponera egen musik vilket gjorde det lättare för andra folkmusiker att tillstå att de framförde egenkomponerat material.
1968 var Konsta en av initiativtagarna till den första folkmusikfestivalen i Kaustby och under större delen av 70-talet var han och Kaustisen Purppuripelimannit festivalens dragplåster. Han blev därigenom en centralgestalt för den finländska folkmusikvågen.
Sjukdom och ett tilltagande allvar gjorde att Konsta alltmer riktade sin uppmärksamhet mot religiösa melodier. En andlig vänskapskrets blev en viktig del i Konstas liv och de hjälpte till att sätta texter till Konstas melodier genom att enligt egen utsago mottaga orden från ovan.
Vad det tilltagande allvaret under senare delen av Konstas liv medförde i övrigt vet jag mycket lite om, men Konsta var redan tidigare känd som spelmannen som grät då han spelade. När han här under en konsert 1971 drämmer till med den egenkomponerade hiten ’Vaiennut Viulu’ (Fiolen som tystnat) var det inte speciellt muntert varken på scenen eller bland den månghövdade publiken. Den översta kommentaren till klippet är ”Konsta itkee ja minäkin itken” (Konsta gråter och det gör även jag) och så kan det förstås vara när molltonerna bottnar rejält i själen.
Konsta Jylhä avled i september 1984, men hans minne lever kvar och så gör också folkmusikfestivalen i Kaustby.
1991 var Nicklas Barker, Per Andersson och jag i London på semester. När vi stod i kön för att komma in på T&C2 och se Daevid Allen hörde vi hur ett sällskap framför oss talade finska. När vi nästa dag hamnade på en restaurang för att kolla upp en orkester vid namn Giles, Giles & Maxwell var det inte många som verkade vara där p.g.a. bandet. Dock dök till vår förvåning det finska gänget upp även där. Vi började snacka med dem och de var liksom vi där för att se om Giles och Giles var bröderna Michael och Peter (Giles, Giles & Fripp, King Crimson, McDonald & Giles). Så var det nu inte, utan den ena var Peter och den andre var hans fru. Blyga över att träffa en sådan legend meddelade vi Peter varför vi var där och han tyckte det var kul att ha så långväga gäster att spela för.
Två personer i det finländska sällskapet, Jussi Kärkkäinen och Niko Luoma, spelade i ett band vid namn Steamengine som precis gjort sin första demoinspelning. De gav oss ett kassettband med demon och det var början på utbyten av demos och blandband mellan oss under några år.
1996 fick vi äntligen spela på samma progfestival som dem i Helsingfors och vid det laget hade Steamengine sedan länge bytt namn till det finska liktydiga Höyry-kone. Under 1996 och 1997 gjorde vi sedan ett antal spelningar ihop i både Finland och Sverige och Höyry-kone spelade skjortan av oss för det mesta.
Jussi blev så småningom våran livetekniker under ett antal år och han producerade även Anekdoten-skivan ”Live EP” som släpptes i Japan 1997. Peter Nordins spelade trummor på två låtar på Höyry-kones andra album “Huono Parturi” och turnerade även med dem i Europa sommaren 1997.
Tyvärr rann bandet ut i sanden i slutet av 90-talet då Topi Lehtipuu lämnade dem för en internationell karriär som operasångare. Ur askan reste sig det utmärkta balkaninspirerade Alamaailman Vasarat där tidigare Höyry-kone medlemmar Jarno Stakula Sarkula, Marko Manninen och Teemu Hänninen ingick.
Det finns många kanonlåtar att välja på med Höyry-Kone, men 'Myrskynmusiikkia' tror jag fanns med redan på deras andra demo och har en speciell plats i hjärteroten.
Plattorna ”Hyönteisiä Voi Rakkasta” (1995) och ”Huono Parturi” (1997) gavs ut på CD av Borlänges egna proglabel APM. Den andra och sista studioplattan ”Huono Parturi” har även getts ut på vinyl av norska labeln Pancromatic 2015.
För ytterligare lyssning rekommenderar jag att slå ett öra till "Live in Sweden" inspelad på Cozmoz i Borlänge 1996 under samma kväll som våran ”Live EP” spelades in.
Denna inspelning tycker jag verkligen skulle förtjäna en release på fysisk media, men den finns än så länge endast tillgänglig digitalt, bl a på Spotify.
Detta klipp med Elonkorjuu inspelat av finsk TV 18 november 1971 är ett utmärkt exempel på då rörliga bilder är till hjälp för att förstå ett bands storhet. Det är något visst med ungdomlig energi och gossarna i Elonkorjuu spelar verkligen för livet i ”Ocean Song”.
Bandet bildades 1969 i Borgå och spelade in sin första skiva ”Harvest Time” 1972.
Just året 1972 var för övrigt ett gyllene år för progressiv rock i Finland. Wigwam släppte i och för sig sitt storverk "Fairyport" redan 1971, men Tasavallan Presidentti formtoppade med "Lambert Land" och Elonkorjuu, Haikara och Kalevala släppte alla legendariska debutalbum 1972.
"Harvest Time" har uppnått kultstatus och originalpressen i gott skick (liksom de övriga debutplattorna nämnda ovan) kan idag betinga ett pris på över 10 000 kronor.
Jag vill passa på att slå ett slag för YLEs Eläva Arkisto där jag hittade klippet nedan. Man kan där botaniserat bland fina live-inspelningar med Haikara, Yellow, Tasavallan Presidentti, Kalevala, Yellow, Nimbus, Finnforest m fl.
Elonkorjuu återuppstod 2003 med originalmedlemmarna Jukka Syrenius och basisten Veli-Pekka Pessi, men tyvärr är det inte mycket som minner om fornstora dagar längre.
Även ”Harvest Time” har släppts av Svart Records i en limiterad vinylutgåva.
Ponera att du på 70-talet bläddrar i en skivback på en loppis i Lahti och drar upp Haikaras debut-LP. Det surrealistiska Dali-inspirerade konstverket som pryder omslaget (målat av bandets trummis Markus Heikkerö) skulle i alla fall väcka min nyfikenhet. Tänk dig sedan lyckan när du släpper ner nålen och möts av denna musik.
Finlands svar på Van der Graaf Generator peakade redan på första plattan 1972 och låtskrivaren och multiinstrumentalisten Vesa Lattunen dog (i alla fall så vitt jag kan utröna) i sviterna av alkoholism 2005.
Originalet är förstås mycket eftertraktat idag, men Svart Records har släppt både debuten och uppföljaren "Geafar" i fina nyutgåvor för den som kan tänka sig att nöja sig med dylikt.
Att finska är världens mest lämpade språk för rock’n’roll-lyrik torde vara oomtvistat. Om ni mot förmodan inte nåtts av denna insikt är det bara att slå ett öra till denna länk så kommer alla era tvivel på skam.
Jag skulle förmodligen tveka att inleda en rocklåt med textraden ”Arkeologen gräver sand”, men på finska låter ”Arkeologi santaa kaivaa” gjutet. Denna låt handlar dock ej om arkeologi. Nej, Yellow från Åbo hade den synnerligen goda smaken att på enda skivan ”Keltakuume” (1975) i hela fyra låtar avhandla just företeelsen rock och vad den gör med oss människor (de andra är ”Don’t Stop The Music”, ”Joo Jussi” och ”Rokki-Riita”).
I ”Arkeologi Santaa Kaivaa” förmedlar kompositören, sångaren och organisten Hannu Takala att personer runt om i världen gör både det ena och det andra, men att rocken förblir hans liv och att rocka i realiteten är det enda han kan.
Vad gjorde då Hannu när Yellows drömmar om ära och berömmelse gick i kras kanske ni undrar? Jo, han startade studion Auran Äänipaja och spelade där in barnskivor och finsk schlager. Han släppte även skivan "Hammond Suosikit" (1985) där han närmast kan liknas vid en senfärdig finsk efterföljare till Klaus Wunderlich. Jag vill inte gå så långt som att påstå att Hannu for med osanning i denna låt, men livet blir ju som bekant inte alltid som man tänkt sig.
Som uppvärmning till lördagens begivenheter passar ”Arkeologi Santaa Kaivaa” ypperligt. Så stäm upp med Hannu i devisen ”Rokki on elämä mun” ("Rocken är mitt liv")!
Vad passar bättre som avslutning på Finland hundra år-serien än en spellista med jubileumsårets bästa album? 
