Karl-Göran Karlsson:
Agents of Mercys (AoM) nya skiva ”The Black Forest” har nu varit ute i handeln ett par månader. Det är det tredje skivsläppet från det stjärnspäckade svenska progressiva rockbandet som nu kanske rent av är på väg att ta över från det tidigare närmast gigantiska flaggskeppet (åtminstone internationellt sett) The Flower Kings (TFK). Men steget från TFK är ju inte långt eftersom även AoM till stor del leds av Roine Stolt – gitarristen som en gång i tiden drog igång TFK som sitt soloprojekt. Roine har ju själv gjort sig ett stort namn inom Progrock-världen, bl a som medlem i supergruppen Transatlantic. Men, övriga AoM-musiker går verkligen inte heller av för hackor:
- Nad Sylvan: Sång och keyboards (Nad var en av skaparna bakom den fantastiska Genesis-inspirerade plattan Unifaun som släpptes för tre år sedan)
- Lalle Larsson: Keyboardsvirtuosen som även spelar med Karmakanic och släppt flera egna soloplattor, bl a under namnet Weaveworld.
- Jonas Reingold: Genial basist i både Karmakanic och TFK.
- Walle Wahlgren: Mycket duktig trummis som spelat med Lalle och Jonas sen ett bra tag.
Den nya plattan är ett s k koncept-album kretsande kring diverse mörka teman som skräck, grymhet, maktlystnad, lust och girighet – ofta med inspiration från historiska skeenden. Flera av låtarna är långa och genomarbetade och tidvis mycket dramatiska, närmast påminnande om musik till en skräckfilm. Det här är nytt i jämförelse med tidigare plattor och kanske innebär något av ett närmande mot stilen i TFK (åtminstone vad gäller längden på låtarna). Exempel på detta är den magnifika titellåten och spåret ”Freak of life”. Men alla låtar är verkligen inte lika dramatiska och ambitiösa. Exempelvis låten ”A quiet little town” är mer avspänd och närmast lite ’funky’. Här får musikernas experimentlusta och spelglädje lite mer utrymme.
Låten ”Black Sunday” har också lite mer traditionellt rock-stuk och en rätt oemotståndlig refräng. Men här finns gott om keyboard-understöd av den typ vi är vana vid i progrock-sammanhang. Dessutom finns här gott om de typiska gitarriff som Roine skämt bort oss med genom åren.
Roines influenser är än mer tydliga i det två låtarna ”Citadel” och ”Between Sun & Moon”, inte minst p g a att Roine själv står för sången. Jag frågade Nad varför inte han själv sjöng hela texten på den förstnämnda låten (Nad sjunger en del i slutet av låten – alldeles utmärkt för övrigt!).”Vi sjöng båda två vid inspelningen men Roine valde sin egen variant vid mixningen”. På frågan om Roine är den som alltid har sista ordet sa Nad att det verkligen inte stämmer. Kanske i TFK men inte här. ”Alla musiker ges stort utrymme och inflytande”.
Att jag ställde frågan om vem som skall sjunga beror på att jag ibland får lite svårt att känna identiteten hos just Agents of Mercy som band. Det är närmast omöjligt att inte tänka på TFK när Roine sjunger. Det här blir supertydligt i ”Between the Sun & Moon” – en otroligt bra låt som hade passat lika bra på ett TFK eller ett Transatlantics album. På något sätt är denna låt så otroligt typisk för Roine Stolt. Han har onekligen en alldeles unik stil in den progressiva rocken. Och han har verkligen också en härlig sångröst som närmast för tanken till John Wetton i tidiga King Crimson. Så – när man serveras en så här härlig låt så känns det futtigt att börja anmärka på saker som bandets identitet. Vi fans struntar nog egentligen i det här (vi har heller inget val!) så länge detta gitarr- och låtskrivargeni fortsätter leverera toppklassnummer år efter år oavsett i vilken bandkonstellation han spelar. Det är bara att buga och tacka, Roine!
Det finns ytterligare en stark låt att kommentera på den nya skivan – balladen ”Elegy” (”Klagovisa” i svensk översättning). En låt som avviker betydligt från allt annat. Jag får starka associationer till klassisk fransk balladtradition eller varför inte sånger i Jaques Brels anda (Nads sång påminner faktiskt inte så lite om Rickard Wolfs Brel-tolkningar). Här visar Roine som kompositör sin enorma bredd. Det är dessutom en väldigt sorgsen sång – kanske rent av förklarat av det faktum att Roines far nyligen gick bort (hela skivan är förresten dedikerad till Roines far).
När det gäller musikernas insats på plattan så finns inte mycket att klaga på. Nads röst och teatraliska framtoning passar perfekt i de lite mer dramatiska låtarna (t ex titellåten). Men även hans insats som balladsångare i ”Elegy” imponerar. Emellertid måste jag säga att för mig är det Lalle Larsson som imponerar mest på denna platta. I snart sagt varenda låt sätter han stora musikaliska avtryck med alla sina keyboards. Jag har ibland tyckt att de improvisationsbaserade utsvävningarna han ägnar sig åt (t ex i avslutningen av låten ”Journey” på plattan ”Dramarama”) slirar över lite väl mycket i atonala och disharmoniska partier. Men på denna platta finns perfekt balans mellan experimentlusta och harmoniska strukturer. Kanske får han också en hel del hjälp av Nad Sylvan i en del av Mellotron-partierna (lite svårt att genomskåda) som ger en extra tyngd. Men framför allt älskar jag hans sagolikt fina partier på kyrkorgel. Lyssna exempelvis på avslutningen av titellåten. Det är härligt att höra Lalle likt Rick Wakeman sväva ut på detta magnifika instrument. Det går knappast att få en mäktigare avslutning på en låt än det tunga slutackordet han presterar här.
Till sist några korta kommentarer till den spelning AoM gjorde på Sweden Prog Fest i Stockholm 26 november. Någon längre turné har man ännu inte varit ute på utan än så länge har man bara gjort enstaka promotion-spelningar och festivalinhopp. Exempelvis spelade man AoM på Slottskogsfestivalen i Göteborg i somras där man bl a spelade titellåten till nya plattan. På ProgFest spelade man återigen titellåten (nu satt den mycket bättre än i Göteborg) men även ett flertal andra låtar på nya plattan. Skall speciellt nämna ”Elegy”, suveränt sjunget av Nad och kryddad med fina solon från Lalle. Andra fina nummer var ”Duke of Sadness” och ”Journey” från plattan ”Dramarama”. Alla musikerna var i högform, inte minst Roine som spelade mycket mer inspirerat än då jag såg honom i Göteborg. Han fick också äran att avsluta spelningen med egen sång i extranumret. Men återigen måste man framhålla Lalle Larssons insats på scenen. Exempelvis fick han utrymme till en egen liten stund på elpianot efter att de andra musikerna tillfälligt lämnade scenen. Då visade han vilken fullkomligt makalös pianist han är. Jag hoppas de där fingrarna är skyhögt försäkrade!
