I dag fyller storverket Tubular Bells 40 år. Vi lyfter på alla tillgängliga hattar, tömmer bägaren i botten och hurrar oss hesa.
I mars samma år som Tubular Bells kom, alltså 1973, hade Pink Floyd släppt The Dark Side Of The Moon. (Bättre förr, någon?)
Tubular Bells blev en enorm succé och lade grunden till Virgin Records och skivbolagsdirektören Bransons förmögenhet.
Mike Oldfield var 19 år gammal när han spelade in Tubular Bells, där han själv trakterar samtliga instrument. För ett par år sedan övertog han rättigheterna till verket. Övertygad om att det trots sina 17 miljoner sålda ex ännu inte fyllt sin kommersiella potential gav han ut det i fyra nya versioner - standard, deluxe, vinyl och utlimate.
Det finns dessutom i en orkestrerad version, och i en variant som kallas Tubular Bells 2003, där Mike spelat in hela verket en gång till, med dagens teknik, och där John Cleese vid slutet av del ett introducerar de olika instrumenten (något som Vivian Stanshall gjorde på originalinspelningen).
För sommarolympiaden i London 2012 hade Mike arrangerat om en del av TB till invigningsceremonin.
I några intervjuer har Mike delat med sig av en del mindre kända uppgifter om sin bakgrund och om hur han mått under årens lopp. Han har öppet berättat om sin barndom med en psykiskt sjuk och alkoholiserad mamma, sitt eget drog- och alkoholberoende och sina panikångestattacker.
Under inspelningen av Tubular Bells var han "unhappy and terrified of life". Något som man knappast hör i musiken som bitvis är ljuv som en sommaräng.
Albumets framgång blev en chock för Mike och han flydde till landet där han isolerade sig och försökte döva paniken med alkohol. En "dålig lsd-tripp" skall ha varit bidragande orsak till svårigheterna.
Mike menar att det är först nu, efter att han fyllt 50 som han fått rätsida på sitt liv.
-...when I was yonger I had an encredible sensitivity, säger han. Och vidare: I can get along without being terrified now.
Att bosätta sig på en husbåt har bidragit till att han mår bättre. Där har han med sig sin franska hustru Fanny och deras söner. Han har sammanlagt nio barn med olika kvinnor, vilket har gjort det nödvändigt för honom att skaffa sig en mängd advokater:
- I don´t have friends, I just have lawyers. At the last count I had about 15 different sets of them for all kinds of problems.
Tubular Bells, Hergest Ridge, Ommadawn och Incantations, Oldfields fyra första album, är musikhistoriska mästerverk. Det är musik där lyssnaren gång på gång blir överraskad och kan upptäcka nya nyanser. Virgin-grundaren Branson sa nyligen så här om Tubular Bells: I've listened to it so much, my wife won't let me play it any more.
Efter de fyra första albumen blev Oldfields musik i mitt tycke allt mer fantasilös. Han har släppt Tubular Bells II (1992) och III (1998), som båda blivit stora kommersiella framgångar, men som saknar den originalitet som gjorde förstlingsverket unikt.
Apropå detta så läste jag nyligen att även de riktigt begåvad artisterna maximalt har ett eller högst två mästerverk i sig. Resten av produktionen är medioker och ibland rentav dålig. Mike gav oss fyra, vilket säger en del om hans storhet.
Ett tecken på att Tubular Bells lever är att The Tubular Bells 40th anniversay concert för närvarande drar fulla hus. Verket framförs där av två musiker:
Läs också How we made: Richard Branson and Mike Oldfield on Tubular Bells (The Guardian)
"I’ve been unhappy with Tubular Bells since I made it; it was done in such a rush. There are clicks and pops all over it, there’s mains hum over the whole thing, there’s bits where we chopped out clicks, it’s out of tune, it’s out of time, there’s distortion on the tubular bell, and I remade it – perfectly [laughs]. And in my local record shop they’ve had the original Tubular Bells there since I’d lived there, and they put the new one up, and after a month they took that down and put the old one back up. So you’re absolutely right. The production, and even tuning doesn’t matter, it’s the force and energy, idiosyncrasies that give it its character."
