– Bosse Skoglund, salig i åminnelse.
”Det här liknar ju ingenting!”
Det är inte ett utbristande en recensent tjänar på att göra. Visst kan det vara tråkigt för artister att bli jämförda med andra artister, men i den här spalten handlar det mest om en inplacering genremässigt horisontellt och vertikalt, inget kvalitetsomdöme vid jämförelsen med fordom artist/er (är en till mig sänd promo-cd eller -lp inte bra, kommer den helt enkelt inte med, även om det skulle vara en skiva som föll dig, till skillnad från mig, i smaken).
Samtidigt tror jag att många artister skulle växa någon centimeter om jag just skrev att det här inte liknar någonting jag hört tidigare, att man skapat något unikt (som ibland kan bli till av en ren oplanerad tillfällighet, som Brian Eno och Robert Fripps ”No Pussyfootin’” som båda påstår bara uppstod i stunden, utan planering eller mål) – och då tänker jag inte på sådant som är så unikt att ingen mer än en människa hört det tidigare, som Rosemary Brown som spelade de stora tonsättarnas pianomusik, men med twisten att det bara rörde sig om musik de komponerat efter sin död och som hon, som medium, fått direkt från källan…
Visserligen kan det uppfattas som slentrianmässigt att för n:te gången säga att skivan påminner/låter/verkar vara inspirerad av/har spår av Camel eller Yes eller King Crimson, men håll med om att det ger en viss riktning för valet när du väl står på Rundgång i Malmö och överväger att köpa skivan – det må vara prog alltihopa, men Camels ”Breathless” och King Crimsons ”Red” låter inte riktigt likadana.
Så om artister blir förnärmade av denna bekväma liknelsebevekelse, kan jag inte låta bli att visa vad lyssnarkompassen står på, väl medveten om att artistens reaktion finns på hela skalan att njuta av att bli jämförd med vad John Wetton gjorde eller känna att man inte fört musiken framåt sedan 1971 med den nya skivan man precis skickat iväg för recension. Men, som sagt, är det inte bra, är det inte här.
Men
till skivorna, låt oss rafistulera bland senare tiders utgåvor:
Alberto Pinton Trios ”All The Difference” (Clear Now Records) är korthuggen improjazz med konstmusikaliska dofter i några spår.
Triosättningen är Vilhelm Bromander på ståas, Konrad Agnas (alla dessa Agnas!) på trummor och med upphovet själv på blås (barytonsax, klarinett, basklarinett, altflöjt; det sistnämnda ger en angenäm sälta).
Det blir som att bläddra i en gammaldags telefonkatalog, de musikaliska adresserna skiftar, men det finns en linje i den typografi bas och trummor stadigt levererar, jazzannonser går över i fetstilade företagsnamn som antyder att de lånat fjädrar från den samtida musiken.
Gula sidorna-känslan, av
det avgränsade och tydliga, blir avbrutet intressant i dessa små, korta,
upphävande förlopp. Ännu ett kapitel i Pintons utgivning, nästa kommer att vara
annorlunda, likt tidigare nedslag. Är tryckpressarna reda för ännu en katalog?
Ancastes debut ”A Source of Light” (egen utgivning) – hur ofta lyssnar du på prog från Costa Rica?
Det må vara Andrés Castillos enmansband (förutom att han skrivit musiken, sjunger han, spelar gitarr, klaver (av olika slag, syntar såväl som piano), bas och har programmerat trummorna), men har har gäster med här och var, som spelar riktiga trummor, blåser sax, tar ett fiol- eller flöjtsolo.
Men till skillnad från många enmansprojekt märks det inte i utförande eller produktion att det är Andrés som lirar med sig själv, det här är tämligen renlärig prog med litet neoprogglitter, skriven och komponerad mellan 2016 och 2020.
Jag gillar det jag hör (bara trummorna som låter onaturliga allt som oftast), framför allt sättet att kombinera klaviaturens färgskalor och Wil Schades rökiga tenorsax i spåret ”Back To Life” antyder hur det här kan låta i ett livesammanhang (livesammanhang? Han får väl klona sig…).
Talangfyllt, -fullt
och fullt tillfredsställande utan ett uns av självbefläckelse, aldrig enahanda,
ingen noodling.
Enrico Degani & Fabrizio Modonese Palumbos ”Time Lapses” (Auand Records): någonstans på någon intensivvårdsavdelning ligger Dorothy och yrar om Oz, drömmer om en raspig röst som sjunger ”Over The Rainbow” med hjärtmonitorns pipande som håller rytmen.
Sedan blir det åtta stycken som har mer med filmmusik och postrock än ”jazz” att göra, men det är väl där vi är, duon har improviserat fram en massa musik som de sedan redigerat till åtta stämningslägen, där det finns en myckenhet i stillhet och filmer-startade-bakom-ögonlocken (och även spår som bryter den förtrollningen och påminner om verklighetens svärta).
Degnai
är gitarrist så det är inte oväntat att det instrumentet, tydligt och rimligt igenkännbart,
dominerar ljudbilden allt som oftast. Mastern är gjord av James Plotkin, bara
det en kvalitetsstämpel på en vacker skiva som också avslutas av Dorothy på
IVA:n i Oz, drömmande om något ovan regnbågen…
Pan/Scans
”Kosmonauter” (Cineploit) är Christian Rzechaks andra skiva under det namnet
(den första, ”Cinematic Lies”, kom för fyra år sedan) och det här en på ett
sätt småskrabbig tidsmaskin till en tid som egentligen aldrig fanns, för den
lät aldrig så här, för här är ihällt några matskedar hur det lät i och före
berlinskolan i Tyskland, litet fransk retrosynt, en del synthwave och så
kryddat med hur en del av dagens sf-filmmusik låter (dessa jävla
infödingstrummor! – absolut inte frekventa här och långt ifrån så ofta
förekommande som i Ludwig Göranssons filmmusik). Efter gräddning och
utplacering på skiva blir det en fin pudding att förtära i sex delar (ack,
dessa lp-långa cd, där musiken inte luftas tillräckligt länge efter förtjänst!)
som blir det Christian själv kallar för ”ett retrofuturistiskt science
fiction-soundtrack”. Skönt när upphovsmannen vet vad han gör. Inget nytt, en
del gammalt, inget blått. Helt ok och mer en hyllning än något annat.
Jazz utan åthävor, välspelat, med gitarren i högsätet, i en närmast audiofil ljudbild trots att det är live? Det finner man på Gustav Lundgrens (gitarr), Jorge Rossys (trummor) och Doug Weiss (bas) lp ”Live At Fasching” (Lundgren Music) där de uppträder tillsammans på just denna scen (en lp som kom inslagen som en julklapp till skillnad från hur det brukar vara med tjocka, skyddande pappkartonger – ett smart sätt att få distributören att använda silkesvantarna vid hanteringen, skulle jag tro).
Det är tämligen omöjligt att inte gilla den här samarbetstyngda trions musicerande (spanjoren Rossy har spelat med Chick Corea, Herbie Hancock, Wayne Shorter, Brad Mehldau etcetera etcetera; Weiss med Scofield, Al Foster med flera) och inledande ”Till pappa” av kapellmästaren själv (ett stycke skrivet bara dagar efter det att han förlorade sin pappa) ger ett avstamp för en eftertänksam och välspelad kväll på klubben i sällskap med allt från Miles Davis till ”Tea For Two”.
Det märks att trion nött varandra tidigare (första skivinspelningen 2016) och det måste också påminnas om att produktionen är rent audiofil, trots att det rör sig om en liveplatta, och att pressningen likaledes är fläckfri med oerhört tysta skivsidor, något som är ovanligt i dag.
Heder åt ett sådant hantverk, både vid inspelning, mastring och
pressning. Och det som händer på scenen, självklart: dynamik utan dramatik.
The North Americans Are Coming! Ja, den där nordamerikanska, unga prog:en ger mersmak och jag har hittat fler guldkorn. Prog:ens tvättmaskin får de inlagda musikaliska tygstyckena av allehanda ursprung att tumla om, som på Gamma Repeaters ”Reverser In Neutral” (egen utgivning).
Kvartetten från Portland har gitarr och klaviatur i högsätet, trummor och bas står för de skiftande anslagen som blir inslag av den sorts influenser jag nämnde ovan, där skivsamlingen säkert är tät, med breda genreexempel från 1970 och framåt.
Inte en låt är den andra lik, vilket är befriande. Även här spelar texterna roll. Och Scott Jeffries, sångare och huvudsaklig gitarrist i bandet, tipsade om Moon Letters debut ”Until They Feel The Sun” (egen utgivning) och det tackar vi för, här bjuder Seattle-bandet på en given tidsresa till en enklare prog-värld med tvärflöjt och ”ringing guitars”, men ta låten ”Sea Battle”, där blir det händelsevis mer avancerat, så även här variation av rang och med en liten uppgradering av historieboken.
Sammaledes ett tips om Minnesota-bandet The Light In The Ocean, vars självbetitlade debut och uppföljaren ”The Pseudo-Scientific Study ofOceanic Neo-Cryptid Zoology” ger ett litet kraftfullare intryck än månbreven, som ett band Jonas Reingold skulle kunnat spela bas i, om du förstår vad jag menar.
Gitarren är framträdande, taktartsbytena inte ruskigt frekventa, men många innovativa passager, mestadels popsnörelånga, men avslutande ”Hamilton Big Boys” tar sig över tiominutersstrecket och får veckla ut sig litet mer. (Det finns också en liveplatta med dem på Bandcamp, inspelad i februari i år: ”Live at the Razzle Dazzle”, vilken låter fantastiskt lik albumen, med en förkärlek för de korta låtarna.)
Och om du tror att jag fortfarande tycker att ny prog från USA är något att hänga upp i julgranen redan så här års, tror du helt rätt. Nästa exempel är Austin-bandet Temple Gardens ”Redshift”, som kan sammanfattas som helt öronbedårande musik.
Som att tillbringa en natt på ett insiktshotell uppspikat på valfri betalvägg, psykedelisk rock på något så klassiskt och vedertaget som ett temaalbum, på science fiction-tema, gubevars. Eller kanske ett radiodrama. Ambitiöst och fantastiskt bra är det, jag lånar ur pressmaterialet, så du vet vad du har framför dig:
”The sci-fi concept of both the album and radio play follows a space patrolman named ’Miro’ who is exiled from a galactic armada due to a forbidden romance with his patrol ship’s AI guidance system. He goes on a series of adventures through the universe as he flees the terrible ’Galactik Kommandoh’ and seeks a way to hide from the all-seeing eye of the ’Matrioshka Brain’, a supercomputer the size of a planet that monitors the universe for the armada.”
Och som inte det räckte, alltså intrigen (och jag vill nog säga att det inte bara är ”psykedelisk rock” de lyssnat på, jazzrock har ekat i tonårsrummen, vill jag lova, ta bara låten ”Galactik Kommandoh”), så är de mer ambitiösa än så:
”The release of the 13 track album is accompanied by a 4 part ’radio drama’ mini-series inspired by the ’golden age of radio’ and radio plays like those by Orson Welles and others. The release of the album is also supported by a music video for ’Redshift’ and several 360 degree ’listening’ videos that put you in the driver’s seat of the patrol ship as you listen through the album’s leading singles ’Redshift’ and ’Vacuum Sky’.”
Ambitiöst är bara förnamnet, det här är väldigt bra. Här har du ett gäng
skivor från Nordamerikas lovande unga i genren, bara att införskaffa och njuta.
Ack, dessa ungdomar, vad ska det bli av dem?
Men vi ger oss bara norrut, till Kanada och Ontario och Bank Swallows självbetitlade debut (egen utgivning) – egentligen skriver de samman bandnamnet till ”BankSwallows” men kallar debutskivan ”Bank Swallows”.
Jaja. Kvartetten
bjuder på en fin progupplevelse, där nästan allt är instrumentalt, med gitarrer
i lager och med något så genretypiskt som en mellotron som löper som en röd
tråd. Avslutande åttadelade sviten ”Nine Lives” (ett kvar?) får sträcka på
vingarna, om uttrycket ursäktas, i mer än tjugo minuter, med gott om plats för
solon (två av medlemmarna delar på dessa och har gjort det lätt för oss
lyssnare att skilja dem åt genom att ha olika placering av dem i ljudbilden),
en fantastiskt vandrande bas i Squire-land och utmärkt stämsång, en självklar
avslutning på en väldigt rekommendabel skiva.
Wendra
Hills ”Ungdomskilden” (Plydate Records) är den Oslo-baserade nästan-impro-duons
(här som trio) andra skiva och mycket kretsar kring rytmer som bildar basen för
på- och tillägg, bitvis enerverande suggestivt, med de stämningar och
riktningar musiken tar. Hade tillkomstsättet varit mig okänt, hade jag nog hört
detta som något mer genomplanerat än den bakgrundsbild som musikerna målar i
pressmaterialet. Du möter dessa musikaliska infödingar från Oslo, Växjö och Førde
men du vet inte riktigt vilken fjärde eller femte värld de tar dig med till. Fascinerande
utan att vara tillgjort.
The Wood Demons ”Angels Of Peckham Rye” (egen utgivning), deras andra skiva, är som en liten sammanfattning av Canterbury-prog, Barclay James Harvest och något halvpastoralt, accentuerat av syntmattor och en smått orientalisk violin på några spår, liksom stämsång och den ofrånkomliga akustiska gitarren – och redan på fjärde spåret rycker du till när de eldar på med hårdrocksgitarrer och ylande sax i ”Starstruck” och du börjar undra hur det sett ut i skrivarlyan – och då svalnar allt igen, mellotronliknande syntar och pastorala stämningar infinner sig åter.
Och de är luriga, för när vi kommer till titelspåret är det
mer välspelad, rent traditionell (vad jag nu menar med det) prog baserad på William
Blake – och avslutande ”All Heaven Breaking Loose” är en rätt rak rocklåt, som
om Eloy hade gjort den, förvisso. Men ändå. En skiva fylld av överraskningar
och en härligt frånvarande linje.
- Jan-Erik Zandersson
