Tre pärlor från 70-talsikoner - del 2: Andersson/Wakeman ”The living tree”

Karl-Göran Karlsson:

På sistone har det varit mycket skriverier om ett annat gammalt klassiskt 70-talsband – YES – som släppt en ny platta och turnerat i en tämligen omstuvad konstellation. Många har uttryckt sin besvikelse över denna YES-version, både rent musikaliskt och visuellt på konserterna. Framförallt har man saknat den givna frontfiguren i YES, sångaren Jon Anderson vars röst för många (inklusive mig själv!) helt enkelt varit själva själen i YES. Därför var det med viss förvåning man noterade detta skivsläpp 2011 (nästan samtidigt med nya YES-plattan) av de forna kollegorna i tidiga YES - Jon Anderson och Rick Wakeman. Det här är en skiva som verkligen domineras av dessa två herrar – Jon sjunger helt enkelt till ackompanjemang av Rick Wakeman. Men här och där är låtarna också smakfullt ackompanjerade av symfoniorkester. Jag tror till och med att Jon Anderson spelar harpa på flera ställen (väldigt snyggt!). Inte en trumma så långt man kan höra och kliniskt rent från elgitarrer. Hur bra kan detta bli då? Svar: Hur bra som helst! Hela plattan är en njutning. Framförallt imponeras jag av Rick Wakemans alldeles underbara spel på piano igenom varenda låt på plattan. Saknar inte trummor och gitarrer ett ögonblick! När det gäller Jons sång så kan man utan tvivel konstatera att rösten inte är helt lika stark som förut (den är märkt av de senaste årens sjukdom) men vad gör det när han ändå sjunger med denna enorma känsla. Det är mycket välbekanta toner för YES-fantasten och jag är säker på att alla gamla YES-fans kommer att älska den här plattan.

Vill först och främst lyfta fram titellåten (som finns i två delar, Part 1 och Part 2), en låt som sätter sig väldigt snabbt i huvudet och som man snabbt börjar nynna på efter ett par genomlyssningar. Jag älskar också den lite udda takten som påminner lite om en svensk polska. Ytterligare en underbart läcker liten låt är ”House of Freedom” där harmonierna riktigt sprudlar. Sen måste jag säga att den långa ”23/24/11” berörde mig djupt. Det är en mycket sorglig sång om det tragiska med krig och hur mycket elände detta ställt till i världen. Oerhört sorglig och tänkvärd. Jag fullkomligt älskar det långa slutet där Rick sakta marscherar ut i långsamma mollslingor. En lite mer upplyftande och positiv sång är ”Garden” som får en på gott humör igen. Som ni förstår är det här en platta som jag varmt rekommenderar. Det enda negativa som jag kan hitta är kanske att texterna ibland är lite väl religiöst flummiga men detta har vi ju nog vant oss vid vad gäller Jons verk genom åren så det kan man stå ut med.

 

Jon Anderson: Open (2011)

Jag trodde ärligt talat inte att Jon Anderson hade det här i sig… längre. Jag trodde sjukdom, åldrande och uppslitande konflikter med de forna kompisarna i Yes hade tärt så på hans allmäntillstånd att han förlorat sin kreativa ådra.

Att han tidigare varit kapabel till geniala musikaliska kompositioner är allom bekant. Men hans senaste försök, The Living Tree tillsammans med Rick Wakeman (2010), och Survival And Other Stories (2011) med musik av folk raggade via hans hemsida, har lämnat en hel del i övrigt att önska. Habila och småtrevliga anrättningar förvisso, men knappast nåt som fått mig att höja på öronbrynen.

Det gör däremot Open. Jag skulle kunna ösa på med en hel drös superlativer. Men nöjer med att konstatera att melodierna, harmonierna och … ja, rösten förstås, gör att man inte bara känner igen Yes från gruppens glansdagar, man skönjer även atmosfär och teman från Jons i särklass bästa soloalbum Olias Of Sunhillow (1976). Det skall dock sägas att det är en bit kvar till den Olias 2 som Anderson hintat om att han nån gång skall göra.

Det vi får är ett 20:54 långt, vackert, bitvis närmast sakralt kör- orkesterverk i fyra delar. Dynamiskt böljande mellan lugna och mer dramatiska partier. Akustiskt och elförstärkt om vartannat. En suverän rytmsektion och fina insatser på akustisk gitarr, elgitarr, fiol och tvärflöjt.

Jon berättar att han involverat sina grannar och folk från trakten där han bor :

I asked the local CalPoly 'A Cappella' group led by Robert Foster to come and help, then my wife Janee came in and sang like an angel…even my PR dude Billy James sang some parts.

Att det skulle vara amatörer inblandade märks dock inte alls. Det hela andas professionalitet i varje tum. Den här killen vad vad han håller på med och vad han vill. Han har åratal i diverse inspelningsstudios bakom sig och vet  hur en prog-sten skall slipas.

Texten är det sedvanliga new-age-flummet (peace, love, light and freedom) och kan med fördel lämnas därhän. (Den är dock en smula mer tilltalande än det nykristna mässande Neal Morse ägnar sig åt).

Jon är helt klart ett stort tack skyldig Stefan Podell och Alexandra Cutler-Fetkewicz som orkestrerat det hela (Stefan Podell tillskrivs också additional music). Det hade varit intressant att höra de ursprungliga versionerna, som Jon enligt egen utsago med hjälp av en akustiskt gitarr fick ur sig på blott tre dagar. Arrangemangen tyder på en lyhördhet och fingertoppskänsla utöver det vanliga.

Ingen tvekan om saken, mannen är frisk, på gott humör och musikaliskt på helt rätt väg. Den här musiken härbärgerar tveklöst betydligt mer av Yes verkliga själ än vad materialet från den nya inkarnationen av gruppen gör. Jon is the real deal.

Och inte nog med det, han försäkrar att detta bara är början på en rad kommande liknande verk: … I feel so happy to present it (Open) as one of many I hope to create over the coming years.

Det ser jag fram emot!

Open finns endast tillgänglig via iTunes.

OPEN

Music/Songs/Lyrics: Jon Anderson ( Warner Chappell/BMI)

Orchestration and additional Music: Stefan Podell (Super Karate Tunes/ASCAP)

Four Movements:

1. Sun is Calling

2. Please To Remember

3. Who Better Than Love

4. Sun it Sings You/Given Chase

Produced by Jon and Jane Anderson

Jon Anderson: Survival & Other Stories (2011)

 

Läs Universum Noll´s recension av Survival & Other Stories på Kulturbloggen.

Det lät som att Jon återhämtat sig röstmässigt bättre på The Living Tree, som han nyligen gjorde tillsammans med Rick Wakeman, än på Survival & Other Stories. Jag misstänker att låtarna på det här albumet kan vara inspelade före den, och att Jon då ännu inte var helt återställd efter den svåra sjukdom som drabbade honom 2008.

På Survival & Other Stories låter hans röst faktiskt här och där ganska fragil…(!?).

Jons sjukdom fick som följd att han lämnade/tvingades lämna Yes. Den nya konstellationen med Benoit David vid mikrofonen och Geoff Downes vid klaviaturerna släpper i juli albumet Fly from Here. Gruppens tjugoåttonde studioalbum och det första sedan Magnification (2001). Den första singeln från albumet - We Can Fly kan avlyssnas här.

I häftet som medföljer Survival & Other Stories skriver Jon om sin uppväxt och hur den musikaliska karriären såg ut fram till att han startade Yes. Hans första grupp hette The Warriors, och ett liveklipp från detta band kan beskådas nedan. Det är nästan lite märkligt att denne osäkre och falsksjungande spoling kunde utvecklas till den gigant inom den progressiva rocken som han sedermera blev.

Jon skriver under rubriken Survival – Making music is easy. It´s the business that´s hard i det medföljande häftet så här om slutet av sextiotalet, vilket säger en del om den anda som rådde då:

“Then “drugs”, hash, grass…and eventually LSD…Wow!! If Paul took LSD, so would I…Simple as that. Amazing years 66/67. Music everywhere. Great mind-blowing music. Frank Zappa. Beach Boys. Then “Sgt Pepper”. The greatest event in modern music. And Jimi Hendrix. Unbelievable times. It was late 67. I was a hippie. Peace, love and all that stuff. Always smiling. Hiding my fears. Spaced out. I left The Warriors one morning. They wouldn’t rehearse anymore. They told me to piss of I think. `I have these musical dreams I kept saying`. Piss of, John. Were sleeping…..

So off I went to Munich to live in Noras cupboard for 2 months. Had fun, felt lost. Even sat with Jimmi Hendrix there on the floor one night, and smoked a joint together. I told him my dreams, he just smiled a beautiful knowing smile….”

Nedan en aktuell telefonintervju med Jon om hälsoläget, nya plattan med mera:

Jon Anderson 'Survival & Other Stories' available through Voiceprint Records www.voiceprint.co.uk,

www.jonanderson.com, www.facebook.com/thejonanderson, www.olias-jewelry.com

Ett klipp med Jons första grupp The Warriors. Tidigt sextiotal:

 

Snygg bildsättning av Ocean Song och Meeting från Jon Andersons första och bästa soloalbum Olias of Sunhillow (1976):

Från Wikipedia:

Olias of Sunhillow is a progressive rock concept album by Jon Anderson, the lead singer of the band Yes. Released in 1976, it was his first solo album.
The album tells the story of an alien race and their journey to a new world due to catastrophe. Olias, the title character, is the chosen architect of the glider Moorglade, which will be used to fly his people to their new home. Ranyart is the navigator for the glider, and QoQuaq is the leader who unites the four tribes of Sunhillow to partake in the exodus.

Olias of Sunhillow på Spotify.