En höjdpunkt i sommar har varit norska vokalkvartetten Mjus skiva – tyvärr så här långt bara digitalt, men riktiga skivor lär vara på gång – ”Mju:Son” (egen utgivning) som är tolkningar (i många fall textsatta) av vår egen genialiske Björn J:son Lindhs musik från fyra av hans åttiotalsalbum.
Det är en kongenial idé gruppen fått och jag har inte ens invändningar mot att de omfamnar Björn litet extra med egna texter, det passar så bra ihop med det han och Janne Schaffer (och andra kompisar) skapade innan han så tragiskt gick bort, definitivt i förtid.
Texterna är inspirerade av originaltitlarna, men som även de transformerats: “Lake District” har blivit “Ved vatna”, “96 fjärilar” har blivit “Sommarfuglvenger”. Gaute Øvereng, en av sångarna, bas, i kvartetten (som i övrigt är Irene Åbrekk Kalvatn, sopran, Anne Marta Vinsrygg Vadstein, alt, och Svein Ola Lillestøl, tenor) har skrivit texterna och gjort arrangemangen, allt godkänt av Björns efterlevande (och av Schaffers fejja att döma, imponerat på Janne, som skriver att Björn själv hade varit stolt över tolkningarna).
Det här är en sommarstark upplevelse för oss j:sonianer, all heder åt våra norska vänner som gjort denna fina, fina skiva, deras andra.
Skes ”Insolubilia” (egen utgivning) är definitivt bland det bästa som hänt den gånga sommaren, solsken, ledighet och en komplett utgåva av Snobben-stripparna oräknat.
Först en platsbestämning: Trots att det finns 25 musiker på skivan, är detta italienska klaverspelaren Paolo Botta (solodebuterande 2011 med ”1001 Autumni”, med i band som bland annat Yugen och Not A Good Sign) och skriver själv att
”the style can be described as 70s Symphonic Prog meets Avant/RIO and Canterbury”
till vilket jag vill lägga en balja italienskt, progressivt rödvin, för det här känns så välplacerat i den italienska prog:ens intelligenta huvudfåror, men smaksatt och eldig.
Det femdelade verk som ger skivan sin titel är en mäktig historia, här är det verkligen ett möte mellan melodisk, attraktiv symfonirock och något mer franskt RIO, den stora musikerbesättningen har att göra i dessa skiftande känslolägen och jag är väldigt imponerad över hur fullgången både det verket och skivan som helhet är.
Själv pratar Paolo om inspiration från allt från Gentle Giant till Änglagård, men det jag mest hör, förutom en hoper italienska progföräldrar som ler i den himmel dit gamla skivor förpassas när tycket och smaken förändrats, är mer dagens unga progmusiker från medelhavsområdet, skolade både i skivsamlingar högaktuella 1972 och på musikhögskolorna i dag, blandat med sådant som till exempel Isildurs Bane (när de inte samarbetar med trötta farbröder som Peter och Steve) bjuder på, inte minst vid den årliga IB Expon, denna prog:ens tidiga julafton i Halmstad i november.
Vill du höra en av senare tiders fulländade, klassiska progskivor, då skaffar du den här (och kanske även debuten, som nu är återutgiven med en bonusskiva i form av en konsert, eller varför inte något med högintressanta Not A Good Sign?). Mer musik att bygga myten kring den progressiva musikens oantastlighet.
Ännu ett debuterande ungt band i proggenren i USA (närmare bestämt Pittsburg, PA) är Haven State med 36 minuter välljud på ”Adapt” (egen utgivning, tyvärr bara digital så här långt).
Kvartetten består av Josie Banks, sång, Cody House, gitarr, Brendan Mickoloff, bas, och Luke Martucci, trummor.
Redan 2018 kom deras ep ”Stratus” och på nätet jämförs Josies kraftfulla röst med Concrete Blondes Johnette Napolitanos, vilket gjorde mig nyfiken och alls icke är fel när det hettar till (och Jim Mankeys band nappade jag på när deras debut kom 1986, helt enkelt för att Jim var med i den första uppsättningen av Ron & Russell Maels band Sparks, men en låt som ”Joey” från deras tredje lp, ”Bloodletting” (1990) är en av de där eviga låtarna som aldrig försvinner, aldrig blir dålig; du vet, en sådan där som, när du hör den första gången, får allting runt omkring dig att stanna, låten tar över tidsflödet helt och du har mött ännu en vägvält som kört över dig känslomässigt, Wikipedia berättar att
”Napolitano mentioned in her book Rough Mix that the song was written about her relationship with Marc Moreland of the band Wall of Voodoo”
och eftersom Stan Ridgways band är ett annat favoritband, så – men åter till ämnet…).
Stundtals ger detta en känsla av Mars Volta på semester, gitarren och sången styr, trummorna och basen står för det avkrokiga och rytmiskt spännande, men se det som något positivt.
Visst var Mars Voltas’ hänsynslösa vänsterfilsmusik något att längta tillbaka
till, men här ger det utrymme att andas, man hör till och med vad Josie
sjunger, även om det är flera lager sång allt som oftast. Avgjort avigt i en
väldigt snygg ljudbild, vänder och vrider på sig, står sällan stilla, de hinner
onekligen med mycket på kort tid, definitivt på temat ”tiden går fort när man
har roligt”.
Lisen och Fabian tagit till även i andra konstellationer jag mött dem i. Utmärkt spänstigt, ibland är musik som gummiband som kan ha olika funktion beroende på sträckningen, ungefär som alternativa grusvägar på landet som börjar och slutar på samma ställen, med med goda vägvalsmöjligheter däremellan.
John Derek Bishop under namnet ”Tortusa” har jag skrivit om här tidigare, både när han tog grundmaterial från Eivind Aarsets produktion och byggde ny musikmeccano av det, liksom när han och saxofonisten Inge Weatherhead Breistein skapade ambient i ett nedlagt bryggeri i Stavanger.
Nu finns skivan ”Bre” (Jazzland) att tillgå, tre år har det tagit att basera en även här ambient experimentskiva på brottstycken av ljud från akustiska instrument, med flertalet gäster, inte minst tre av hans idoler: Arve Henriksen, Eivind Aarset och Erland Dahlen – inga dåliga idoler och inga dåliga musiker att få med på denna ypperligt välkonstruerade skiva, där en sorts målmedveten ambient lämnar skivor vars innehåll verkar hänt i stunden långt bakom sig.
Det blir här, precis som i
eam-skivorna jag skrev om förra gången, inte så intressant var alla ljud kommer
från, utan det handlar om vad han mixtrar ihop baserat på alla ljud han
inhämtat och knådat, men också de bidrag hans gästmusiker står för och denna rykande
kittel gryningsmusik som är resultatet. Ofrånkomligt att det blir bra.
Alice Marias ”Edwins hus” (Dreamboat Music) är hennes debutskiva och det finns kopplingar till genialiske kompositören Tommy Galento Nilsson.
Det här är stilla instrumentalmusik av längd vi cd-tillskyndare uppskattar (med en varning för avslutningen som är ett rejält stilbrott (skrivet utan att värdera det som något positivt eller negativt – bara något överraskande)).
Pressmaterialet pratar om att det här är musik från skogen och säger nästan inte ett knyst om upphovskvinnan, vilket inte stör mig alls (och som är konststuderande och jobbar som undersköterska – kul att veta, men gör inget till eller från för att uppskatta hennes musik), viktigare är att den här närmast ambienta musiken anknyter till den tradition jag påminner om här då och då, den svenskt naturromantiska instrumentala som tar sig olika uttryck, men som antingen lånar brottstycken från de djupa skogarnas folkmusik (ingen jävla slättmusik här från t.ex. Skåne) eller bara stämningslägen som för oss nordbor startar den inre projektorn och den sepiatonade film där träd och övergivna hemman dominerar.
Klokt av Dreamboat att utge den här, framför allt att ha förstånd att släppa den på cd och inte bara i det svarta, digitala hålet.
God tons ”Droning” (egen utgivning) och de fem musikstyckena ”Drone_001” till ”Drone_005” är direkt falsk marknadsföring, för vi har alla vant oss vid att drånmusik i dag består av en sorts ljudmässig stiltje där inget egentligen händer, där vi förpassas till ett tillstånd, men där vi kanske/kanske inte noterar att drånandet närmast mikroskopiskt förändras i takt med att tiden går, men i många fall till ingen nytta alls.
God ton gör det så mycket bättre, eftersom hans instrumentala byggstenar blir ett stämningsskapande verk där du hela tiden följer med i förändringarna, oavsett om det handlar om tempi eller instrumentering eller melodi, och även denna skiva placerar sig någonstans i det skogklädda landskap där svensk musik utan onödig sång placerar sig, med en vilja att både behaga men, framför allt, berätta, och berätta om något annat än drånandets allt mer påträngande stasis. Utmärkt och en brant kurva uppåt för varje utgivning…
… som fortsätter, eftersom han redan åstadkommit en skiva till sedan ovanstående skrevs i konceptform: ”Staden”, där den illustrerande instrumentalmusiken fortsätter, men nu med en tydlig hälsning till hans egen stad, Stockholm och ljud och instrumentering från en hel annan tidsålder.
Här har syntar och mixerbord mejslat ut dagsporträtt ur minnesfragment, faktiska upplevelser och de ytor som representerar torg, gator och hus i denna vattendominerade storstad, med kollektivtrafikens blodomlopp som grund för musikresor till och från de aparta delarna av den kropp som är Stockholm.
Det blir en sorts motsats till förra skivan, eftersom vidderna, skogarna och det storslagna lugnet i ensligheten förbytts till den kravdrivande rörlighet som för evigt är förborgad i en stad och som nu, allt närmare post-corona, driver invånarna bort, de som kan, till andra platser där det finns luft, ljus och brist på oljud.
”I’m the passenger” tänker jag likt Iggy när jag lyssnar, ”and I ride and I ride”, samtidigt som omslaget på denna digitala utgåva antyder en annan strävan, där bilden är en mix av en stadsgata som dras genom en närmast himmelsk katedral (förra skivan, som jag placerade i trädkronorna, har ett öppet, inte särskilt upprört, hav på framsidan). Den känslan har jag aldrig fått på den röda linjen.
Användande av ålderdomliga rytmer (säg 1982 eller så, ibland nästan disco eller i alla fall synthwave) och bleka, enkla syntslingor ger en bild av en stad som är mer gammal fackverksplåt än något mer modernt, känns inte bara som en kollektiv resa genom stadens rälstentakler, utan också som en tidsresa till ett åttiotal när den kollektiva resan inte var tillräckligt individuell och till och med Porsches bilar var menlöst fula, ett decennium helt förskonat från elegans, skönhet, utvecklande arkitektur och minnesvärda former.
Lustigt nog lever ju musiken, i dess bästa delar, kvar, om man inte ser artisterna eller deras säljfilmer från dåtiden. Som sagt, ett nytt läge för God Ton, det här.
I en intervju på nätet förklarar italienska femmannabandet Pulsar Ensemble (bildat 2014 av Filippo Sala, som också skriver musiken) vad deras skiva ”Bizarre City” (egen utgivning), deras andra sedan debuten med ”Oddsquare” 2018, en digital liveplatta oräknad, egentligen är:
”Bizarre city is our imaginary city, entirely made of sound. It’s an ideal metropolis, where anything is possible. It can be dreamy, surreal, mysterious, chaotic and naive – it’s what you want it to be. The listener takes a journey through its nine neighborhoods, nine sonic worlds that articulate the extremely diverse nature of this space.”
Hur låter det då? Tja, enligt samma intervju är de influerade av band och artister som ”Tortoise, Mr. Bungle, Jaga Jazzist, Queens of the Stone Age, Don Cherry, Neu!, Big Beats Big Times, Radiohead, Pink Floyd, King Crimson, Talk Talk and many more”.
Hur låter det då? Det kan jag svara på själv: som en sorts väldigt flygfärdig postrock som lånar friskt från olika progressiva strömningar post 1972, ungefär, men mestadels med mer jazzkänsla än något annat (förutom i exempelvis låten ”Flipper” som är halvtung postpunk mer än något annat).
När jag lyssnade första gången, kunde jag få för mig att det
var ännu ett av de innovativa banden som kommer från Norge. Fördomsfulla lilla
jag, som inte är tillräckligt inlyssnad på samtida artrock från Italien (mer än
sådant som t.ex. Black Spider släpper, som bär sina ränder från progressiv
renässans med glöd från artister som är konservatorieutbildade). Utmärkt, ett
intressant fynd.
Filip Bagewitz är en flitig gäst i de här spalterna och han är också en flitig gäst i en musik fjärran hans hemstad Göteborg på ”Silenced Dreams” (Suznak Records) där han har sin kvartett (Saman Alias, klarinetter, duduk och ney, Linus Klevebrant, bas, och Michael Andersson slagverk) med sig, andra skivan i den här konstellationen, fortfarande skriver Filip musiken som vore han en fullblodsarab, spelar oud och låter de småvindlande styckena också ta jazzfärg i kanterna, många gånger med slagverksarmadan drivande, trots musikvalet är det här så långt från musikalisk expropiering man kan komma, mer ett äktenskap mellan Mellanöstern och Andra Lång.
Även om den gode Joe Bonamassa radat upp liveskivor de senaste åren (vilket inte gjort så mycket, eftersom nordamerikanska skivbolags förväntningar på hur ett modernt (sic!) studioalbum (sic!) med blues ska byggas har gjort att dessa inte varit så intressanta alla gånger (ack, dessa jävla MOR-ballader!)), så är det dags igen: ”Now Serving: Royal Tea, Live From The Ryman” (Provogue).
Livealbum utan publik, värt att notera, men det som gör det
intressant är att han numera har extranummer som förvånade åtminstone mig,
högst oväntade men välfunna covers. Han slår ihop Jethro Tulls ”A New Day
Yesterday” med Yes’ ”Starship Trooper” och låter gitarren bjuda Barre och Howe
på innovativ konkurrens. Man börjar onekligen bli nyfiken på hur hans
skivsamling ser ut där hemma på herrgården.
Spretigt och pulserande, infernaliskt dunkande eller bara partymusik för spastiker, med ljud och oljud (och just ”oljud” måste vara ett av de mest felaktiga ord som finns i det svenska språket, eftersom det inte syftar på tystnad utan motsatsen) om vartannat, jag vet inte vilken etikett jag vill sätta.
Händelserikt är i alla fall och i alla hänseenden, denna skiva som duon dels påstår är uppbyggd av fem låtar med mellanspel, dels ger deras bild av dagens samhälleliga verklighet (vilket gör den intressant på andra plan, eftersom den spelades in förra våren). En cd-motsvarighet till att sitta i högerstolen i en Chevrolet Camaro av 1973 års modell när föraren tror att polisen sover.
Alex Zethson Ensembles ”Some Of Them Were Never Unprepared” (thanatosis produktion) är ett lp-långt stycke uruppfört så sent som i år och den sortens musik jag förväntar mig att Caprice eller Bis eller något annat av de musikkulturbärande skivbolagen tackar ja till och utger, som fallet är i Norge och Danmark (men aldrig här, numera (nåja, Bis syndar sällan, de har en fortsatt intressant och rimligt spräcklig utgivning) – se vilken omfattande och fantastisk utgivning Caprice hade på lp-tiden; nu verkar de bara sitta och rulla tummarna för alla sina statliga miljoner; de verkar ha lika roligt som jag har när jag läser veckobrevet ”Musikindustrin” som namnmässigt sätter fingret på problemet: industri: det behöver inte vara bra, det behöver inte vara viktigt, bara det säljer och ger skivbolagen en massa monetas och de anställda kan ha långa, kul och på hjonen imponerande titlar på engelska).
Men åter till Zethson, som jag skrivit om tidigare och som kanske mer är känd som pianist/musiker (hos Kajfeš eller i någon Fire!-konstellation) och hans musik för preparerade stränginstrument och slagverk, enligt tonsättaren
”inspirerat av bland annat javanesisk gamelan-musik och akustisk drone samt av de minimalistiska tonsättarna och musikerna Arnold Dreyblatt och Tony Conrad; det har skapats med just dessa musiker i åtanke”
och det har han rätt i, med kanske tillägget om den minimalistiska rytmiken här.
Om jag vill lägga någon drånbenämning på det här, med mer genomtänkta förtecken än den oerhörda mängd som, framför allt från elektroniska media, sköljer över oss stackars intresserade, vill jag kanske inte, det är mer något åt det transskapande (repetetiv minimalism, remember?) hållet – och får jag välja, låter det mer Dreyblatt och mindre Conrad, strävan efter någon form av disharmoni är inte så uttalad i Zethsons musik, eller varför inte sådant som John Cale roade sig med när han var ny i New York eller kanske något från valfritt loft på nedre Manhattan vid den tiden?
En handfull klassiska skivor från Norge som avslutning:
”Soccorsi – Works by Morten Eide Pedersen” (Lawo), den första av planerade två skivor med hans musik. Pedersen (1958–2014) rönte ödet att inte ha någon av sin musik publicerad eller inspelad när han hastigt gick bort.
På den här skivan är det främst pianoverk (Signe Bakke spelar) som representeras (men också en gnutta kammarmusik), mestadels öppna verk från oavslutade sviten ”Tagebücher”.
Av den biografiska informationen framgår att han var en musikalisk hjälpande hand för många och det är kanske då det blir så att ens egen musik inte sprids. Men det förtjänar den. Den kommande cd:n är tänkt att bara innehålla verk för ensemble.
Jag vill också nämna ”Så kort ein sommar menneske har – sånger av Gisle Kverndokk” (Lawo). Gisle är född 1967 och hemma i Norge är han känd för sin musikdramatik: musikal och opera.
Här har han främst tonsatt poesi av norskarna Liv Holtskog och Herman Wildenvey liksom åtta sonetter av Shakespeare.
Framför gör mezzon Marianne Beate Kielland ackompanjerad av Nils Anders Mortensen på piano och det här blir en tidsresa till en långt mer romantisk, melodisk tid, för det här är samtidsmusik som hör hemma i en solig berså för hundra år sedan eller så, med båda tårta, kaffe och punsch framdukat. En minihyllning till det sångliga, på min ära.
Mer som har det vackra som förtecken är Nils Henrik Asheims ”Hornflowers” (Lawo), där Nynorska brasskvintetten under Christian Eggen (där var han, igen!) och fläckvis förstärkt av harpa och slagverk, spelar musik som helt uppenbart har förtecken som handlar som skönhet, estetik och hur aparta byggklossar kan bilda ett vackert bygge när de väl kommer på plats. Tonsättaren (född 1960) är välutrustad med priser i hemlandet och den här skivan ger brasskvintetten ett material som vore de den klassiska musikens frälsningsarmé.
- Jan-Erik Zandersson
