David Bowie: The truth is of course is that there is no journey. We are arriving and departing all at the same time. Att David Bowie i dag blir folkpensionär, vilket en del svenska tidningar har fått för sig, är förstås rent nys. Musikaliska genier blir inte folkpensionärer.
För vad är egentligen David Bowie? Om inte den musik han skapat! Och därför evigt ung, magisk, vital, stark, enastående, oförglömlig och odödlig. När man skall skriva om David Robert Haywood Jones a.k.a. David Bowies betydelse för livet, universum och allting så riskerar varje formulering att falla platt till marken. Det enda man egentligen kan göra är att hänvisa till musiken. Till exempel till bbc Channel 6 spotify-spellista #Bowie6Music. Elva timmar lång. Det påstås att även de största banden och artisterna maximalt har ett eller högst ett par mästerverk i sig. Att resten av produktionen är mediokra försök och på sin höjd godkända övningar, blandat med rena bottennapp. Undantaget är David Bowie, som likt kung Midas förvandlar allt han rör vid till guld. Själv har han sagt I always had a repulsive need to be something more than human, och man kan bara konstatera att han lyckats rätt bra med det. Han har också sagt: I don't know where I'm going from here, but I promise it won't be boring. Ett motto som jag tycker lite fler av oss borde anamma. För mig personligen är det som kallas Berlin-trilogin från sjuttiotalet (Low, Heroes och Lodger), hans allra starkaste album. Det var på dessa som han på allvar hjälpte till att ta rockmusiken till en mognare och mer utvecklad musikform. Men vi skall inte glömma att det var den tyska scenen med band som Can, Neu!, Kraftwerk och Amon Duul som gjorde förarbetet. Bowie delade under denna period lägenhet med Iggy Pop i Berlin, använde en hel del droger och gjorde musiken i nära samarbete med Brian Eno. En rad andra tunga musiker hjälpte till med att göra albumen historiska. Vad hade låten Heroes tex varit utan Robert Fripps gitarrspel? Andra namn värda att nämna är Toni Visconti (producent), och Adrian Belew (gitarr på Lodger). Wikipedia har en välskriven och faktafylld artikel om Bowie. Läs den.
10.10 in i inledande The Rise of Brightey Brison kommer en tempohöjning och temabyte som är så djävulskt skickligt och raffinerat genomfört att jag sätter glöggen i vrångstrupen.
Vid det laget har jag redan hunnit med att flera gånger asgarva, häpna, inte tro min öron och konfunderad skaka på huvudet. Jag har hört en bombastiskt inledning och därefter ett halvdussin idéer som var och en skulle kunna bli en egen bra låt. Jag har hört det slutgiltiga akustiska gitarr-solot, ett saxofon-dito som skulle gjort Charlie Parker grön av avund och därtill textrader som I´ve got this addiction for great science-fiction.
Och det bästa av allt - då är det drygt tio minuter kvar av denna storslaget episka rymdresa (totalt 23.05 minuter, elva delar, från I Inception till XI Conclusion).
För en rymdresa är det. Albumet är enligt pressreleasen en avancerad science-fiction historia taking place in a galaxy far away, och kretsar kring the caracter who resides in the band name. Det är en fortsättning på låten The Battle of Brighteye Brison från albumet Stories (2006).
På
Progopedia hittar vi följande bakgrunds-information
Bandets namn kommer av någon slags fantasiberättelse om ett möte med en rymdman som heter Rhaal-Uma-Rhog-Zzenzi som blir Brighteye översatt till engelska. Efter att bandet gjort repetitioner så ville bandet gå ut och röra på sig ett tag, under promenaden ramlar Kristoffer i bandet framstupa och alla undrar hur det gått, det är okej säger han men vem är det som står framför. Då står där plötsligt en rymdvarelse som tänker göra slut på bandmedlemmarna. De säger, ”döda oss inte vi spelar musik!” Brighteye säger att han inte gillar musik. Men efter att ha pratat ett tag så börjar han gilla bandmedlemmarna och känner plötsligt ett slags band till dem och låter dem leva . Brighteye tar dem med till ett ställe och berättar om sitt liv och att också var kapten på ett rymdskepp och kallades Brighteye Brison. Brigheye lämnar dem genom att upplösas och bandet har sitt namn.
Historien utvecklas utförligt i låt två, The Magicians´s Cave (12.18), där Figge Norling reciterar ganska långa textpartier. Den låtens inledande takter är bara de värda en avhandling på musikhögskolan. Det är däremot inte delar av sången, som på ett lite märkligt sätt faller ut ur ramen på albumet.
Albumet avslutas med Mind Fire Menace (8.24).
Brighteye Brison - The Magician Chronicles - part I är således ett verk som man både textmässigt och musikaliskt kan sjunka mycket djupt ned i. Även plattans cover-art är värd en längre tids studier.
Trots myllret av idéer och den kosmiska texten så blir det aldrig tungt eller överlastat. Allt genomsyras av en imponerande lätthet och lekfullhet. Vi snackar analoga ljud, stämsång, mellotron, teremin och hammondorgel. Och som pricken över i,et en grym saxofon. Maken till saxofonspel finns så vitt jag vet inte någonstans inom den progressiva rocken. Man får kliva över till jazz-landet för att hitta nåt liknande.
Rubriken för det hela är retro, men inte second hand. Musiken är i hög grad influerad av det flera av de klassiska banden gjorde på 70-talet. Men det är ingenting man tänker på när man lyssnar, och det är framför allt ingenting som stör (på det sättet det ibland kan göra med band som rakt av härmar och stjäl mästarnas sound och ackordsföljder).
Många takt- och temabyten blir det, men de genomförs så smidigt att de inte märks. Oftast handlar det om ren och svävande musikmagi.
Det är ganska sällan man som musikbloggare får anledning att utbrista att det man hör är bättre än Beatles. Och jag gör det inte nu heller. Men lika bra som liverpoolkvartetten, det är det faktiskt. Tro det eller ej.
Behöver jag tillägga att det här är årets bästa album?
Agents of Mercys (AoM) nya skiva ”The Black Forest” har nu varit ute i handeln ett par månader. Det är det tredje skivsläppet från det stjärnspäckade svenska progressiva rockbandet som nu kanske rent av är på väg att ta över från det tidigare närmast gigantiska flaggskeppet (åtminstone internationellt sett) The Flower Kings (TFK). Men steget från TFK är ju inte långt eftersom även AoM till stor del leds av Roine Stolt – gitarristen som en gång i tiden drog igång TFK som sitt soloprojekt. Roine har ju själv gjort sig ett stort namn inom Progrock-världen, bl a som medlem i supergruppen Transatlantic. Men, övriga AoM-musiker går verkligen inte heller av för hackor:
- Nad Sylvan: Sång och keyboards (Nad var en av skaparna bakom den fantastiska Genesis-inspirerade plattan Unifaun som släpptes för tre år sedan)
- Lalle Larsson: Keyboardsvirtuosen som även spelar med Karmakanic och släppt flera egna soloplattor, bl a under namnet Weaveworld.
- Jonas Reingold: Genial basist i både Karmakanic och TFK.
- Walle Wahlgren: Mycket duktig trummis som spelat med Lalle och Jonas sen ett bra tag.
Den nya plattan är ett s k koncept-album kretsande kring diverse mörka teman som skräck, grymhet, maktlystnad, lust och girighet – ofta med inspiration från historiska skeenden. Flera av låtarna är långa och genomarbetade och tidvis mycket dramatiska, närmast påminnande om musik till en skräckfilm. Det här är nytt i jämförelse med tidigare plattor och kanske innebär något av ett närmande mot stilen i TFK (åtminstone vad gäller längden på låtarna). Exempel på detta är den magnifika titellåten och spåret ”Freak of life”. Men alla låtar är verkligen inte lika dramatiska och ambitiösa. Exempelvis låten ”A quiet little town” är mer avspänd och närmast lite ’funky’. Här får musikernas experimentlusta och spelglädje lite mer utrymme.
Låten ”Black Sunday” har också lite mer traditionellt rock-stuk och en rätt oemotståndlig refräng. Men här finns gott om keyboard-understöd av den typ vi är vana vid i progrock-sammanhang. Dessutom finns här gott om de typiska gitarriff som Roine skämt bort oss med genom åren.
Roines influenser är än mer tydliga i det två låtarna ”Citadel” och ”Between Sun & Moon”, inte minst p g a att Roine själv står för sången. Jag frågade Nad varför inte han själv sjöng hela texten på den förstnämnda låten (Nad sjunger en del i slutet av låten – alldeles utmärkt för övrigt!).”Vi sjöng båda två vid inspelningen men Roine valde sin egen variant vid mixningen”. På frågan om Roine är den som alltid har sista ordet sa Nad att det verkligen inte stämmer. Kanske i TFK men inte här. ”Alla musiker ges stort utrymme och inflytande”.
Att jag ställde frågan om vem som skall sjunga beror på att jag ibland får lite svårt att känna identiteten hos just Agents of Mercy som band. Det är närmast omöjligt att inte tänka på TFK när Roine sjunger. Det här blir supertydligt i ”Between the Sun & Moon” – en otroligt bra låt som hade passat lika bra på ett TFK eller ett Transatlantics album. På något sätt är denna låt så otroligt typisk för Roine Stolt. Han har onekligen en alldeles unik stil in den progressiva rocken. Och han har verkligen också en härlig sångröst som närmast för tanken till John Wetton i tidiga King Crimson. Så – när man serveras en så här härlig låt så känns det futtigt att börja anmärka på saker som bandets identitet. Vi fans struntar nog egentligen i det här (vi har heller inget val!) så länge detta gitarr- och låtskrivargeni fortsätter leverera toppklassnummer år efter år oavsett i vilken bandkonstellation han spelar. Det är bara att buga och tacka, Roine!
Det finns ytterligare en stark låt att kommentera på den nya skivan – balladen ”Elegy” (”Klagovisa” i svensk översättning). En låt som avviker betydligt från allt annat. Jag får starka associationer till klassisk fransk balladtradition eller varför inte sånger i Jaques Brels anda (Nads sång påminner faktiskt inte så lite om Rickard Wolfs Brel-tolkningar). Här visar Roine som kompositör sin enorma bredd. Det är dessutom en väldigt sorgsen sång – kanske rent av förklarat av det faktum att Roines far nyligen gick bort (hela skivan är förresten dedikerad till Roines far).
När det gäller musikernas insats på plattan så finns inte mycket att klaga på. Nads röst och teatraliska framtoning passar perfekt i de lite mer dramatiska låtarna (t ex titellåten). Men även hans insats som balladsångare i ”Elegy” imponerar. Emellertid måste jag säga att för mig är det Lalle Larsson som imponerar mest på denna platta. I snart sagt varenda låt sätter han stora musikaliska avtryck med alla sina keyboards. Jag har ibland tyckt att de improvisationsbaserade utsvävningarna han ägnar sig åt (t ex i avslutningen av låten ”Journey” på plattan ”Dramarama”) slirar över lite väl mycket i atonala och disharmoniska partier. Men på denna platta finns perfekt balans mellan experimentlusta och harmoniska strukturer. Kanske får han också en hel del hjälp av Nad Sylvan i en del av Mellotron-partierna (lite svårt att genomskåda) som ger en extra tyngd. Men framför allt älskar jag hans sagolikt fina partier på kyrkorgel. Lyssna exempelvis på avslutningen av titellåten. Det är härligt att höra Lalle likt Rick Wakeman sväva ut på detta magnifika instrument. Det går knappast att få en mäktigare avslutning på en låt än det tunga slutackordet han presterar här.
Till sist några korta kommentarer till den spelning AoM gjorde på Sweden Prog Fest i Stockholm 26 november. Någon längre turné har man ännu inte varit ute på utan än så länge har man bara gjort enstaka promotion-spelningar och festivalinhopp. Exempelvis spelade man AoM på Slottskogsfestivalen i Göteborg i somras där man bl a spelade titellåten till nya plattan. På ProgFest spelade man återigen titellåten (nu satt den mycket bättre än i Göteborg) men även ett flertal andra låtar på nya plattan. Skall speciellt nämna ”Elegy”, suveränt sjunget av Nad och kryddad med fina solon från Lalle. Andra fina nummer var ”Duke of Sadness” och ”Journey” från plattan ”Dramarama”. Alla musikerna var i högform, inte minst Roine som spelade mycket mer inspirerat än då jag såg honom i Göteborg. Han fick också äran att avsluta spelningen med egen sång i extranumret. Men återigen måste man framhålla Lalle Larssons insats på scenen. Exempelvis fick han utrymme till en egen liten stund på elpianot efter att de andra musikerna tillfälligt lämnade scenen. Då visade han vilken fullkomligt makalös pianist han är. Jag hoppas de där fingrarna är skyhögt försäkrade!
Så fick då Stockholm sin första Prog Fest. Åtminstone detta årtusende. Som vi sett i kommentarfältet här på UN så har det arrangerats liknande evenemang på nittonhundratalet.
De som arrangerade de festerna gav upp efter två år pga klen publikrespons. Låt oss hoppas att det som sjösattes i helgen inte går samma trista öde till mötes. Och förutsättningarna finns. Den progressiva rockens återtåg blir allt mer påtagligt för varje dag.
Låt oss alltså hoppas att det blir en återkommande årlig tradition, som om tre år är i kapp Sweden Rock, vilket en av arrangörerna, Mats Jonason utlovade.
För det var en sannerligen en mäktig och härlig konsert vi fick uppleva. Först ut var Costes Cosmos, som blandade eget material med Samla Mammas Manna-dängor, och gjorde det bra.
Coste Apetrea själv började med att dra en parallell mellan denna festival och de legendariska festerna på Gärdet 1970.
Coste, som har ett förflutet i Samla Mammas Manna , knöt med de orden, och genom sin blotta närvaro, ihop musiktråden från förr med den dagsaktuella scenen. För även om Gärdet-festerna mer handlade om progg än progrock, och på ett helt annat sätt engagerade massor med folk, så har båda inriktningarna samma grundinställning: Musik är inte något man i första hand använder för att man vill bli kändis, klättra på karriärstegen eller tjäna massor med pengar. Man lirar för att det är kul och för att man har något man vill dela med sig av och berätta för publiken.
I ett krigszonsliknande rökmoln gick sedan Gösta Berlings Saga på. Stor dramatik! Gruppen gick rakt på nervsystemets innersta vrår. Och de lättade inte på greppet. Gösta Berlings Saga har skapat en alldeles egen sorts musik som man inte hört maken till förr. Rytmisk, suggestiv och intensiv med influenser inte minst från svensk folkmusik. Inte så konstigt att de är inkallade till NEARfest i staterna nästa år. Youtube-klippet nedan ger en fingervisning om hur brutalt bra det var.
Följande akt ,The Kingdom, som på scen byte namn till Willbow, hade säckpipa i sättningen och var kanske mer roliga än bra. Men de jobbade hårt för att ge publiken valuta för pengarna.
Och sedan Brightey Brison (efternamnet uttalas brajson och inte briison, som en del tror), som spelade delar av förra albumet, bland annat en mästerlig version av The Harvest, och smakprov från det nya The Magicians Chronicles Part I.
The Rise Of Brighteye Brison från detta nya album, som avlutade setet, var en nackhårsresande 23 minuter lång njutning. Det här bandet har allt som ett progressivt rockband skall ha, stämsång, finurliga och omväxlande arrangemang, klaviaturdueller, taktbyten och en saxofon som trotsar tyngdlagen. De oftast långa låtarna är som äventyrsresor. Det är musikalitet på allra högsta nivå. Att de dessutom levererade ett förvånansvärt bra live-ljud gjorde inte saken sämre.
Av diverse skäl var denne bloggare tvungen att dra före kvällens sista akt Agents Of Mercy. Men enligt en vanligtvis välunderrättad källa genomförde de en mycket stark spelning med fokus på låtar från senast albumet.
IB-Expo, denna årliga musikaliska fyrbåk i höstmörkret, brukar bitvis bli en nära King Crimson-upplevelse. En lång rad musiker med anknytning till den gruppen har genom åren passerat revy. Så även i år när Jakko Jaksyk (gitarr) och Trey Gunn (touch guitar), fanns på plats.
Christian Saggeses utsökta version av In The Garden på akustisk gitarr var dock den enda King Crimson-låten denna gång.
IB-Expo är ett knytkalas där de medverkade bidrar med sin egen musik, som framförs gemensamt i den stora gruppen. I år bestående av in alles fjorton musiker från olika delar av världen. Sålunda fick vi oss till livs storbandsversioner av låtar från Jaksyk, Gunn, Isildurs Bane och beligska Aranis.
Största utropstecknet i år var bassisten Joris Vanvinckenroye (Aranis), vars solonummer på kontrabas tycktes trotsa kända naturlagar.
Morgan Ågrens personliga trumsolo var också en höjdpunkt. För att inte tala om den grandiosa finalen: Isildurs Banes Magnificent Giant Battles.
IB-Expo är ett unikt evenemang och det känns som ynnest att ännu en gång ha fått vara med om det. Drygt tre timmars spännande musik på allra högsta nivå.
Ursäkta det slitna uttrycket men – livemusik kan nog inte bli så mycket bättre än så här.
Jag heter Mats Jonason och är tillsammans med Håkan Granat initiativtagare till Sweden Prog Fest 2011. Med stöd av Studiefrämjandet i Stockholm och http://www.8son.se/ arrangerar vi för första gången en progfestival i centrala Stockholm. Den kommer gå av stapeln på Bryggarsalen vid Odenplan den 26e november. Insläpp 17.00 och vi håller på till ca 01.00. Biljetterna kostar 350:- och dem köper man här: http://www.tickster.com/sv/events/647bn7w6j3mu3u5 http://www.tickster.com/
Följande band kommer stå på scen:
Agents of Mercy (Roine Stolt, Nad Sylvan, Jonas Reingold. Lalle Larsson, Walle Wahlgren) Coste's (Apetrea) Cosmos Gösta Berlings Saga Brighteye Brison GitarrSynthKvartetten
Den här festivalen blir även startskottet för webplatsen http://www.swedenprog.se/ som kommer bli en "portal" till svensk progrock och närbesläktade genrer som t ex folkprog och spacerock. Eftersom svensk prog har en unik ställning i världen tack vare band som t ex The Flower Kings, Trettioåriga Kriget, Änglagård, Anekdoten, Agents of Mercy, Kaipa, Gösta Berlings Saga m fl så vill vi skapa en naturlig ingång till den svenska progressiva rockmusiken. Hela portalen kommer att vara på engelska för att kunna nå så många som möjligt. Tanken är att man som besökare får smaka på kanske hundratals band med den musik och information som de själva valt som deras mest representativa.
Upplägget är att alla svenska band/artister får varsin sida där de får lägga upp en bild, en kort presentationstext (ca 10-20 rader) och ett YouTube klipp som är representativt för bandets musik. Har man inget YouTube klipp så kan man ta t ex omslaget till senaste albumet och lägga till en låt eller varför inte en mix av flera låtar till bilden. Sedan skapar man ett YouTube konto och laddar upp sin stillbilds-video. Slutligen länkar vi till bandets hemsida, facebook, myspace eller vad som önskas. På så sätt kan en person som fått smak för ett visst band fördjupa sig i deras musik och förhoppnings hitta ett nytt favoritband.
Vi vill även erbjuda kortfattad information som blir en väg in till sveriges prog och artrock-föreningar. Det finns så mycket kunskap ute i vårt avlånga land om den här typen av musik som vi väldigt gärna vill bidra till att lyfta fram. Så på samma sätt som med banden vill vi uppmärksamma alla kunniga föreningar, bloggar och institutioner som är specialiserade på prog. Skicka gärna med bilder på de aktiva i föreningen eller nån annan bild som representerar er verksamhet. Det finns ju även ett antal svenska skivbolag, bokare och festivalarrangörer som entusiastiskt jobbar med att ge ut och sprida den här typen av musik. Samma sak här: Vi lägger upp en presentationssida som länkar till er verksamhet. I första skedet kommer vi fokusera på band som är aktiva i dagsläget och har releasat sin musik på skiva och/eller digitalt. I nästa steg kommer vi lägga till band och artister som inte längre är aktiva men som har varit bidragande till den svenska progrockens födelse och utveckling fram till i dag.
Låter det bra? Vi hoppas verkligen ni tycker det. Maila i så fall bilder, texter och länkar så snart som möjligt! Vi lägger upp era bandsidor så fort vi bara kan. Dessutom kan Sweden Prog erbjuda alla band och föreningar en bonus: Vår samarbetspartner
http://www.8son.se/ lämnar en Sweden Prog-rabatt på 8% på hela sortimentet till alla band och föreningar som ansluter sig till portalen senast 111231. Så om ni behöver fylla på lagren (eller kanske behöver julklappar) av strängar, stockar, kablar, saxrör mm så passa på. Dom har redan sveriges lägsta priser på t ex gitarrsträngar. Ange rabattkod swedenprog2011 när ni beställer. Ni får handla med rabatten hur många gånger ni vill fram till nyår.
Checklista:
1. Bild på band eller motsvarande (400px bred). 2. Infotext om ert band/förening/blogg/label 3. Länk till ett väl valt YouTube-klipp . 4. Länk till er hemsida eller motsvarande.
Så nu är det bara att maila över materialet till<info@swedenprog.se> Progrockiga hälsningar!
PS. Coste Apetrea har tillbringat 2 år med att gå igenom gamla inspelningar och dokument, bilder mm från SR Arkiv & det resulterar i en FET box om svensk prog&progg (35-40 CD skivor!).
Detta sker i maj och då hoppas vi på ett ännu större & ambitiösare arrangemang! DS.
Mycket har sagts om Opeths förändring på Heritage från dödsmetall mot traditionell progressiv rock med rötterna i sjuttiotalet. Och det som skrivits säger som vanligt mer om recensenterna än om musiken. Ordet ”nörd” koppat till ”sjuttiotalsmusik” och ”progressiv-rock” (eller progg, som en del fortfarande envisas med att kalla det), dyker upp gång på gång.
Exempel:
Gaffa: Opeth utvecklas i fel riktning /…/det är sorgligt hur en stor begåvning slösar bort sin tid.
Arbetarbladet: …endast "Slither" och "The lines in my hand" som står ut bland de behagligt jazziga och nördigt progressiva styckena./…/ Större delen av plattan är riktigt trist att ta sig igenom och ens syltiga fingrar sträcker sig snart efter kakburken för att dra fram titelspåret från "Deliverance", debutalbumets "The apostle in triumph" eller någon annan av mumsbitarna som låter en smula mer i proggskägget än bara havreflarn.
Aftonbladet : Proggig protest mot hårdrocken
Borås Tidning: Både i Sweden Rock Magazine och P4 har han (Åkerfeldt) nördat ner sig i gamla, obskyra favoritalbum, och det hörs.
Lite smålustigt också att se en del recensenter namedroppa Gentle Giant. Framför allt eftersom det inte finns några nämnvärda likheter mellan den gruppens musik och materialet på Heritage.
De nitton recensionerna på kritiker.se ger Heritage medelbetyget 3.6.
De internationella rösterna är över lag mer positiva. The Guardian skriver tex:
The Swedes' 10th album, Heritage, is a brave, melancholic and often beautiful heavy rock record that revels in the warm, analogue tones and shimmering mellotrons of the pre-punk 70s while still exuding a sense of wonder at new ideas.
Opeth kommer kanske att hitta en delvis ny publik med Heritage. Men dödsmetall-fansens besvikelse är förmodligen större än prog-älskarnas glädje. Alla lyssnare har inte samma behov av att vidga sitt musikaliska perspektiv som bandet själva uppenbarligen har. Det lär tex finnas ett youtube-klipp där någon bränner alla sina gamla Opeth-album i protest.
Att Åkerfeldt är en av samtidens största musikaliska begåvningar det vet vi. Och ett kliv bort från dödsmetallen, framförallt growlen, till förmån för mellotron och tvärflöjt tror jag fler än jag sett fram emot. Själv är jag dock överraskad över att klivet blev så pass stort. Det finns inte ett uns av growl eller det riktigt mastiga riffandet på Heritage. Plattan ligger helt klart närmare jazz än dödsmetall och den är jättesnäll. Den inleds med något som lika gärna kunde varit en Jan Johansson-cover.
Åkerfeldt uppger Chrisian Wanders legendariska Magma som en av influenserna till skivan. Och det säger inte lite. Även om man minst sagt har en bit kvar till Magmas mästerskap så är det helt rätt färdriktning. Om fler band haft Magma som förebild hade den här världen varit betydligt trevligare.
Heritage skall enligt uppgift ses som en trilogi, med Steven Wilsons Grace For Drowning och Åkerfeldt / Wilsons kommande Storm Corrosion som övriga delar.
Och frågan blir då – är detta musik som ligger i frontlinjen i dag när det gäller progressiv, experimentell och utforskande rockmusik? Eller är det en musikalisk rörelse bakåt (mot sjuttiotalet) snarare än framåt?
Paradoxalt nog var nog den dödsmetall Opeth tidigare stod för en större musikalisk utmaning och därför mer ”progressiv” än vad musiken på Heritage är.
Det finns ett otal enskilda delar på Heritage som är lysande. Svänget i The Devils Orchard, djungeltrummorna och samplingarna i Häxprocess, gitarrinledningen till Marrow Of The Earth, de sökande trevande nästan experimentella partierna som dyker upp här och där, och hela Folkore, som låter som Kebnekajse på flugsvamp, och som om den gruppen gjort den hade varit deras bästa låt nånsin.
Men av någon märklig anledning blir summan av delarna inte till något ännu bättre och större. Det hela spretar för mycket åt olika håll.
Trots detta kvalar albumet med med råge in på den övre halvan av årets 10 bästa lista. Men jag saknar en sorts harmoni eller röd tråd i det hela. Slither tex, faller rejält ur ramen och hade platsat på vilken Deep Purple-platta som helst. (Låten är tillägnad Ronnie James Dio). Detta i en miljö som i övrigt består av tydliga folkmusik- och jazzinfluerade avsnitt.
Vi skriver alltså 2011 och världens största dödsmetallband gör ett album som hämtat från sjuttiotalet. Hade jag varit med i radioprogrammet Spanarna hade jag helt klart gjort något tänkvärt av den iakttagelsen. Nu nöjer jag mig med att konstatera att Heritage inte är inledningen på en trend som kommer att förändra världen.
Men en trend som kommer att förändra Opeth i grunden, det är det. Det finns helt enkelt ingen väg tillbaka efter detta. Tack för det, Åkerfeldt.
Läs Universum Noll´s recension av Transeo på Kulturbloggen.
Så här låter musiken på Transeo:
Den enda svenska parallellen jag kan dra musikaliskt är det som Simon Stensland gör. Om nu det säger någon något. Men Pokerface jobbar ofta mer åt electronica hållet.
Rikard Sjöberg, som till vardags jobbar stenhårt i Beardfish, ligger också bakom Gunglfy som har ett album Please Be Quiet från 2009 bakom sig. Det var ett intressant men inte nämnvärt progressivt album.
En uppföljare som skall heta Lamentations är nu på gång. Från detta kan man redan nu höra ett smakprov, låten White Light (lyssna här).
Det är mycket energi och härlig fantasi i omlopp. Albumet är helt klart något att se fram emot.
För mig som när det gäller musikaliska preferenser inte rört mig ur fläcken sedan sjuttiotalet är det en pur njutning att höra kalmargruppen Impressions egenproducerade CD Z18. Musik som är välspelad, positivt (utan att vara konstlat glättig) och sant melodiös.
Tro mig, om någon hade spelat det här för mig utan att jag vetat vad det var och sagt lyssna det här är ett kanonband från sjuttiotvå, så hade jag trott på det.
Det är inte nämnvärt psykedeliskt, och inte progressivt heller, om man med det menar udda taktarter och snabba taktbyten. Snarare drar det åt pophållet. Men det gör ingenting alls när det görs så här bra. Låten Spartan Atrium kunde lätt ha legat låg fyra på englandslistan nån gång dåförtiden.
En något luftigare mixning och bättre produktion och en orgel och en gitarr som vågat klösa loss lite mer i solopartierna hade lyft musiken ytterligare.
För övrigt lämnar detta inte mycket i övrigt att önska.
Det ryktas om att Impression har en nytt album på gång. Det borde betydligt fler än jag se fram emot.
På nedersta hyllan i garderoben med gammal symfonisk svensk 70-talsmusik (under Samla Mammas Manna, Trettioåriga Kriget och Fläsket Brinner) hittar vi norrköpingsbandet Pandora.
Pandora gjorde albumet Measures of Time (1974), som påstås vara den första svenska symfoniska rockplattan. Den släpptes ett år innan Kaipa debuterade. Finns inte på Spotify - och inte ens på cd! (Någon borde ta som sin livsuppgift att rota fram all gammal svensk musik av den här typen och göra den tillgänglig på t ex Spotify)
Låten The Darkling Thrush kommer från en demo gruppen spelade in några år senare. Tvärflöjtspelet är särskilt imponerande.
Pandora bildades 1971 i Norrköping av trummisen Bertil Jonsson och gitarristen Urban Götling, senare tillkom sångaren Peter Hjelm, pianisten Janne ”Flojda” Dockner och basisten Björn Malmqvist. Götling ersattes ganska tidigt av Åke Rolf (fd H2O) och Leif Hellqvist. Denna sättning spelade in LPn ”Measures of Time” 1974 som idag är en mycket svårfunnen symfonisk pärla.
Gruppen spelade hårdare rockmusik i stil med Uriah Heep från början men gick sedan över till mer symfoniskrock och senare även inslag från jazzrock när Uffe Stern och Gunnar Hermelin kom med. Pandora kom att bli inspirationskälla för bl.a. bandet Tribute vars medlemmar Gideon Andersson och Per Ramsby var flitiga besökare av deras konserter. Ramsby hoppade även in som ersättare för Uffe Stern på några spelningar. Band varifrån gruppen hämtade inspiration var bland annat Genesis, King Crimson, Gentle Giant, Camel, Wishbone Ash, Jethro Tull, Uriah Heep och Weather Report. Sångaren Peter Hjelm var mycket påverkad av Peter Gabriel.
1976 slutade Hellqvist för att glida in i dansbandssvängen eftersom hans flickvän tyckte att det inte gick att dansa till Pandoras musik. Slutade gjorde även Björn Malmqvist som kommit in på musikhögskolan. Nya medlemmar blev keyboardisten Uffe Stern och basisten Gunnar Hermelin (fd Madeira). Denna sättning medverkade 3/1-1979 i P3s Tonkraft och spelade in singeln ”Makten och Härligheten”. De ordande även konserter i Hörsalen i Norrköping tillsammans med band som ”Trettioåriga kriget” och ”Kaipa”.
Pandora drev under de här åren skivaffären ”Rockslag” på Nygatan i Norrköping. Affären blev ett litet kulturcentrum för skivfreaks, att samlas i, ta en fika och prata musik. Butiken gick i konkurs 1980. Bandet splittrades runt 1980 och Janne, Uffe och senare även Åke Rolf och Gunnar Hermelin fortsatte sedan med rockbandet ”Flojd & The Boys” som funnits sedan -75. Björn Malmqvist spelar numera i Norrköpings symfoniorkester.
För mig personligen är det som kallas Berlin-trilogin från sjuttiotalet (Low, Heroes och Lodger), hans allra starkaste album. 
