Det är en ynnest att få vara med när det skrivs musikhistoria.
Van der Graaf Generator har sedan återföreningen 2005 turnerat flitigt i såväl Europa som Nordamerika och Japan. Efter David Jacksons (flöjt, saxofon) avhopp har man fortsatt som trio. Före detta gig på Melkweg i Amsterdam har man under denna turné besökt Prag och Berlin.
Själv såg jag dem senast i Berlin 2011.
Man lägger ribban på maximalt hög nivå redan i indelande Interference Patterns, som är en rytmiskt komplicerad historia. Efter den följer stämningsfulla Your Time Starts Now.
Tredje låten är otippade 20-minuters sviten Flight, från Hammills soloalbum A Black Box (1980).
Det sliras en del på tangenter, stämband och strängar, framför allt under konsertens första halva. Den ende som har total musikalisk skärpa konserten igenom är Guy Evans. Hans trumspel klistrar så att säga ihop Peter Hammills och Hugh Bantons insatser, när de ibland drar år lite olika håll.
Denna invändning är ändå betydelselös i sammanhanget. För närvaron, nerven, tyngden, passionen, känslan, intensiteten och allvaret kunde inte vara större.
I A Plague of Lighthouse Keepers lyfter konserten till en högre dimension. Denna mäktiga och kompromisslösa, 23 minuter långa “rocklåt” blir en sinnesvidgande resa. Med hjälp av förinspelade ljud och en genomtänkt ljussättning skapas en perfekt totalitet.
Peter Hammill säger så här om detta låtval:
We will *not* be attempting to recreate the album version but hope to come up with a new, in-the-present approach to this important piece from our past, which has only been played live a handful of times before now. It's a scary prospect, but very exciting!
Någon sa efter konserten att han väntat 40 år på att få höra A Plague … live, och att väntan inte varit förgäves.
Längst ned i detta inlägg finns hela låten filmad från konserten i Berlin 17 Juni.
Extranumret Gog blir också en tät och tung upplevelse där trion ger allt de har (liveklipp från Berlin längst ned i inlägget).
Vi står kvar länge, visslande och applåderande, för att gå in gruppen igen. Men det händer inte.
Slitna fraser kanske, men aftonen blir till en magisk och fullkomligt oförglömlig musikalisk upplevelse.
Okej. Peter Hammill kanske inte kan gå på vattnet och uppväcka döda. Men det som han, Hugh Banton och GuyEvans åstadkom på Berlins C-Club i torsdags var minst sagt mirakulöst.
Det enda man ville göra under och efter konserten var att för full hals skrika GUD ÄR STOR.
Ja, jag visste det redan tidigare, men ännu en gång blev det bekräftat – musiken är religion.
Från U-bahn till konsertlokalen slog jag följe med ett blott tjugotreårigt vdgg-fan vid namn Josef. Men för övrigt så var publiken en bra bit äldre. Det blev uppenbart att det här bandet fortfarande har en gedigen fanbase. Att det finns och har funnits folk över hela Europa som lyssnat på och älskat Van der Graaf. Som hängivet följt bandet genom årens lopp, som känner varenda låt och kan texterna utantill.
Man inleder med Interference Patterns från Trisector ((2008). Hamill och Banton mitt emot varandra vid klaviaturer, och Evans i mitten bakom trumsetet. Det är tajt och samspelt. Gruppen övertygar från första tonen.
Tonvikten i låtvalet ligger sedan på låtar från Trisector och från nya plattan A Grounding In Numbers.
Den första gamlingen kommer som nummer sju, och verkar vara en rejäl överraskning för de flesta. Hammill drar på sig gitarren och man framför Meurglys III (The Songwriters Guild) - från World Record (1976). Efter Bantons vackra inledningenpå orgelsjunger Hammill att hans gitarr (Meurglys III) är hans ende vän.
Låten inleds med textraderna:
These days I mainly just talk to plants and dogs, all human contact seems painful, risky, odd
Och senare:
Meurglys III, he's my friend, the only one that I can trust to let it be without pretence, there's no-one else. It's killing me, but in the end there's no-one else I know is true, there's none in all the masks of men, there's nothing else but my guitar... I suppose he'll have to do.
Vid det här laget är alla lyckliga och alla skriker vi ut vårt bifall. Vilket verkar genuint förvåna bandmedlemmarna. Trots att musiken är gravallvarlig och blytung så skiner de som tre skolpojkar som lyckats palla det allra största äpplet.
Jag tänker förstås på att David Jackson och hans saxofonspel saknas. Och jag får nästan samvetskval över att jag inte saknar honom så mycket som han förtjänar. Vissa av de gamla låtarna är givetvis helt omöjliga för bandet att framföra utan Jackson ( t ex My Room, som innehåller ett sopransaxofonspel av guds nåde). Men trion lyckas ändå över förväntan med det äldre materialet.
Det är allom bekant att flertalet kvinnor inte gillar progrock nämnvärt. Men bara någon meter framför mig står en kvinna som konserten igenom intensivt lever med i musiken och svänger kroppen i en sorts synkoperade, dansliknande rörelser. Och det finns fler som hon i lokalen! Kvinnor som inte bara följt med sina män utan verkar ha ett helt eget intresse för VdGG. Sånt händer kanske bara i Berlin, vad vet jag…
Som sista låt får vi Man - Erg från Pawn Hearts (1971). Och som extranummer La Rossa från Still Life (1976).
Vi gör vårt bästa för att få in bandet ännu en gång. Men det lyckas inte. Konserten varade närmare två timmar, men minst en timma till var vad vi önskade oss.
Pilgrims spelades inte. Men de avlutande textraderna från den låten beskriver ganska väl det mirakel som utspelade sig på C-Club i Berlin torsdagen den 31 mars 2011.
I've dreamed but now, awake, I can see we are pilgrims and so must walk this road, unknown in our purpose, alone, but not worthless, and home ever calling us on. We've been waiting here for so long, all of our hands joined in hope, holding the weight on the rope, all of us pilgrims.
Läs Universum Nolls recension av A Grounding in Numbers på Kulturbloggen.
Ett starkt och bra album. Överraskande bra. Mina förväntningar var högt uppskruvade. VdGG och Hammill solo har genom åren levererat en del av den mest minnesvärda musik jag vet. Jag var inställd att bli besviken, som man ofta blir när man väntar sig mycket. Men VdGG övertygar. Albumet är en styrkedemonstration av rang. Peter Hamill har i intervjuer sagt att han räknar med att gruppen kan släppa fler album framöver. Kan bli hur kul som helst. Länge leve progrockens pensionärer!
Ett intressant faktum är att alla recensioner inte är positiva. En del tycker det här är ett svagt album. Ingen är dock oberörd. Och det är så det skall vara med en grupp som VdGG. Man älskar eller hatar dem. Att man saknar Jacksons blås är fullt förståeligt Jag har själv svårt för att smälta att han inte är med i bandet längre. Men musiken är så övertygande att jag vid lyssning inte tänker på att han är borta. En skribent gick rentav så långt som att säga att han inte borde komma tillbaka.
Brian Steffensen: I actually like my VdGG to have at least one long interesting, complex, well written, recorded and produced 'epic''. This doesn't, it's way to cool and 'relevant' to have anything like that on it. If I want this kind of stuff I'll listen to some "Punk" band who pride themselves in liking VdGG. Too harsh? If you want a VdGG masterpiece go listen to "At Least We Can Do Is Wave To Each Other" or at least anything with Jaxon on it.
The Coastliner: It is absolutely in your best interest to check out this album - it speaks a lot to a necessary modernization of prog.
Freshlet: It makes me so happy to hear this new material and to see VDGG continue to grow and create some of the most beautiful, challenging and rewarding music ever released. Do not miss the oppotunity to buy this CD! It is a "classic" from start to finish!! Record Collector:Witty and accessible work, A Grounding In Numbers is just what you’d like to hear one from the most innovative British bands of the past 50 years growing old.
All About Jazz:It's the group's best album since its early-to-mid-1970s heyday, easily standing alongside Pawn Hearts and Godbluff (Charisma, 1975) as a new classic in the group's 40-plus year history.
Classic Rock Prog:Never mind the past. Nostagia´s clearly for pussies.
Van der Graaf Generator släpper i dagarna ett nytt album – A Grounding In Numbers. Här pratar Peter Hammill i nästan en hel timma om albumets tillkomst, varför låtarna är så korta, var VdGG varit, var man står i dag och vart gruppen är på väg.
Citat:
We´re sixty year old blokes now, to have this opportunity to push bounderies of music, bounderies of what a rock group can do, is fantastic.
Detta inlägg är skrivet av Markus Enger och är en konsertrapport från Festival d`ete 2009 i Quebec. Jag lärde känna Markus på socialhögskolan i Lund 1995. Han var en trevlig kille redan då, men att han också är ett progrockfan har jag inte förstått förrän nu, när vi återfått kontakten via nätet. Han är en bra bit yngre än jag. (Markus är född –72, jag –57), Att han trots detta håller 70-tals progressive högt hedrar honom förstås. Fram tills helt nyligen bodde han i Uppsala, men hans fru fick erbjudande om jobb i Quebeck så hela familjen flyttade dit. Tro mig - hade jag vetat att han skulle få se Van der Graaf live hade jag flyttat med.
Jag hoppas att Markus kommer att bli en regelbundet gästbloggare med rapporter från den kanadensiska progrockscenen.
Festival d`ete 2009, Quebecs sommarfestival. Miriodor:
Jag skall erkänna det direkt, anledningen att jag satt och väntade på ett ett lokalt Quebecband band som hette Miriodor var att jag ville vara i god tid till konserten efter med Van der Graaf Generator. Föregående kväll hade jag missat spelningen med Jeff Beck då publiktillströmningen hade varit så stor att jag och många andra inte kom in till scenområdet. Jag ville inte göra om samma misstag. Musiken jag lyssnar på är mestadels skapad på 70-talet och Miriodor var en helt okänd bekantskap för mig. Jag hade alltså ingen aning vad som väntade de närmsta 90 minuterna.
Nåväl, förutsättningarna var goda. Det var en varm sommarkväll i Quebec och klockan närmade sig åtta. Framme vid scenen stod folk redo för konserten men i övrigt satt människor ner i gräset. Scenområdet hade en naturlig lutning som gjorde att alla hade god sikt. Den lätta brisen blandades regelbundet ut med cannabisrök som ogenerat inmundigades på de flesta håll och kanter. Stämningen var avslappnad och jag noterade att publiken var ganska blandad med en tonvikt på generationen 40 år och uppåt. Ölförsäljare cirkulerade bärandes ölbackar på huvudet och tycktes ha en del att göra. Så kom bandet in och applåderna dånade. Sångaren talade inledningsvis med publiken men eftersom min franska inte är så god hade jag svårt att första honom. Han nämnde Van der Graaf Generator några gånger och publiken skrattade och applåderade ännu mer. Jag fick känslan av att han skojade om att de flesta kanske var där för att se bandet efter dom och jag kände mig lite träffad. Men om det verkligen är vad han sade låter jag vara osagt.
Bandet koncentrerade sig några sekunder och lät de första tonerna ljuda. Det tog ungefär två takter innan jag tänkte “Men de spelar ju progressiv musik!`` Detta är en musikgenre jag regelbundet lyssnar på men ytterst sällan på moderna band. Kalla mig konservativ, men jag är fast i 70-talet. Jag var osäker om konserten skulle fortsätta på samma tema men förstod efter några låtar att jag faktiskt hade äran att beskåda ett nutida progressivt band. Med andra ord gavs här en möjlighet att vidga vyerna. Rent visuellt slog det mig att musikerna i Miriodor inte hade den typiska rockstjärnelooken på scen, de såg snarare ut som helt vanliga killar som träffades en tisdagkväll för att spela kort. Hade jag sett dom i närheten av universitet hade jag gissat på att de var blivande civilingenjörer. Men att de var duktiga musiker gick det inte att ta miste på. Som vanligt är i den progressiva genren var de flesta låtar tämligen komplext uppbyggda med mer eller mindre avancerade passager för de olika instrumenten. Gång på gång undrade jag fascinerat hur de klarade av att spela så svåra musikstycken live. Jag tänkte på min egen korta musikkarriär som basist i ett coverband och insåg vilken milsvidd skillnad det var mellan oss. Allsvenskan vs. Korpen. Det är alltid intressant att se om band klarar av att spela den musik de skapar i studion live, i studion finns ju obegränsade möjligheter till omtagningar och redigering i efterhand. Live finns det inte så mycket att gömma sig bakom. Jag blev mycket imponerad av Miriodor och deras tekniska kunnande. Deras samspelhet lämnade inte heller mycket att önska. Skall jag anmärka på något så är det något jag tycker hela den progressiva genren lider av. Ibland blir musiken för komplex och avancerad. För mig blir den då alltför svårtillgänglig och jag får känslan av att “just det har spelar dom bara för att det är svårt”. Musik som andra musiker skall bli imponerad av. Vissa passager under konserten hamnade, enligt mig, i denna fälla. Det var då svårt att behålla koncentrationen på musiken.
När jag tittade ut över publiken noterade jag att väldigt många sällskap satt och pratade med varandra konserten igenom om allt möjligt, tycktes det. Bandet tycktes mest fungera som en trubadur på en restaurang vars uppgift är att skapa lite stämning och en trevlig bakgrund. Det förvånade mig då min erfarenhet från konserter är att folk fokuserar primärt på musiken. Samma tendens lade jag märke till på de flesta av konserterna under Quebecs sommarfestival, men kanske är det likadant på festivaler i Sverige? Jag har inte så stor erfarenhet av dom. Detta störde mig dock inte utan jag försökte se det som en intressant kulturell skillnad.
När den sista tonen klingat ut frågade jag mina grannar i gräset vad de tyckte om konserten. “Precis som den klassiska proggresiva musiken på 70-talet!”, blev svaret. Jag höll med och sammanfattade min spontana upplevelse med “Precis som King Crimson.”. Och det var faktiskt precis vad jag hade suttit och tänkt ett flertal tillfällen under konserten. Om det är en komplimang eller inte beror förstås på vad man tycker om King Crimson. Vid detta tillfälle var det menat som en komplimang.
Van der Graaf Generator:
Jag trodde aldrig jag skulle få se en livekonsert med Van der Graaf Generator. Att möjligheten nu gavs kändes verkligen som “one chance in a lifetime”. VdGG,s spelning på Quebecs sommarfestival var den enskilt största anledningen till att jag hade köpt en biljett till festivalen och jag hade studsat till när jag såg deras namn i festivalinformationen. Mina förväntningar var höga.
Det är alltid lite riskabelt när band som hade sin storhetstid på 70-talet ger konserter, risken finns att det mest blir en nostalgitripp där bandet lite trött kör sina gamla slagdängor för att tillfredsställa publiken. För mig kan det bli en känsla av att bandet inte tar sin musik på allvar utan säljer sig (kanske motvilligt) till publikens krav. Det ger bra med pengar men tycks inte vara särskilt kreativt. Men missförstå mig inte, jag hade troligen gjort samma sak.
Scenområdet var i det närmaste fullt och jag befann mig relativt nära scenen, den fanns inom tio meters håll. Detta var den enda konserten under festivalen jag ville komma så nära bandet som möjligt för att inte missa en detalj. Bandets tre medlemmar kom in på scenen och ett öronbedövande jubel utbröt i mörkret. Peter Hammill visade sig kunna behärska det franska språket väl och tackade publiken för välkomnandet. Inledningsvis satte han sig bakom sitt keyboard. Han ordnade sina notpapper, fokuserade ett ögonblick och började spela. Jag hade alltid undrat hur Van der Graaf Generator skulle låta live och fick nu mitt svar. Det var mäktigt. Peter Hammill satt kvar ett antal låtar bakom sitt keyboard innan han axlade gitarren. Trots att han börjar bli lite till åren lät rösten väldigt bra, ärligt talat så hördes ingen större skillnad mellan dagens Peter Hammill och den 35 år yngre varianten. Även de högsta tonerna lyckades han pricka och passagerna där rösten hoppar upp och ned mellan höga och låga toner gick felfritt. Imponerande.
Precis som på Van der Graafs plattor pendlade konserten mellan de kaotiskt mörka partierna och de vackra och sköra. På plattorna har de mörka och mer stökiga partierna aldrig varit mina favoritdelar, men live var det annorlunda. De blev oerhört mäktiga och suggestiva.
Min farhåga över en halvpatetisk nostalgisk “best of” kväll kom helt och hållet på skam. De tre musikerna tycktes ta musiken på största allvar och jag fick ingen känsla av att de ”bara gjorde ett jobb”. De var konserten igenom djupt fokuserade och en tyst dialog tycktes ständigt ske mellan bandmedlemmarna där de kollade av att timingen hela tiden stämde. Peter Hammill skötte dialogen med publiken vilket hela tiden skedde på franska. Den absoluta majoriteten av publiken tycktes vara Van der Graaf fans och lyssnade lika fokuserat som bandet spelade. Även under denna konsert var intagandet av cannabis långt större än intagandet av öl vilket kanske hjälpte till med inlevelsen och den mjuka stämningen i publikhavet. Inledningsvis ropade vissa i publiken efter sina favoritlåtar men Peter Hammill svarade vänligt men bestämt att de hade en spellista vilken de följde. Den listan såg för övrigt ut som följer:
Interference Patterns Scorched Earth Lemmings All That Before Still Life The Sleepwalkers Over the Hill (We Are) Not Here Man-Erg (extranummer)
Bandet består idag av Peter Hammill (sång, gitarr samt keyboard), Hugh Banton (keyboard) samt Guy Evans (trummor). David Jackson som tidigare spelade saxofon och flöjt finns alltså inte längre med. Någon frågade mig vad jag tyckte om Van der Graaf utan saxofon då den personen upplevde saxofonen som en viktig del i musiken. Han har säkert rätt om saxofonens roll men det var inget jag saknade under kvällen. De tre musikerna lyckades skapa en så pass bred och djup ljudbild att jag inte saknade saxofonen. Nu hör det till saken att jag aldrig varit speciellt förtjust i det instrumentet.
Konserten varade cirka en och en halvtimme och när jag lämnade konsertområdet kändes det som om jag hade varit med om något stort. Det hade verkligen blivit en speciell kväll. Att få haft ynnesten att se en livekonsert med Van der Graaf generator gjorde att jag kände mig väldigt lyckligt lottad. Livet är inte så dumt ändå, eller hur?
Sedan cirka 1990 har det som internationellt kallas progressive rock , och som tidigare i Sverige brukade benämnas symfonirock, fått en revival.
Internet har gjort det möjligt för både enskilda band och mindre skivbolag att marknadsföra sig globalt, och för älskare av musikstilen världen över att hitta varandra för att blogga, utbyta musiktips och lyssningserfarenheter. Att intresset för progressive är globalt är följande citat från Melgar Morey i Peru är ett bra exempel på. På Progressive Ears skriver han:
Every time I hear that a Symphonic band from any Scandinavian country has released an album, I run and get it without any question, in most cases I'm not defrauded, their approach to classic Symphonic is impeccable in most cases…
Många nya band har sett dagens ljus, och ett otal gamla har återförenas för album och konserter. Många har kommit tillbaka starkare än någonsin.
Nedan följer en lista över progrock-akter som återuppstått, gjort nya plattor och börjat spela för publik.
Listan gör inga anspråk på att vara komplett. Det finns säkert otaliga band som jag glömt. Och förmodligen minst lika många som jag inte ens känner till. Musikstilen är nu en gång för alla internationell och jag erkänner villigt att jag saknar detaljkunskaper om vad som händer i t ex Argentina och Japan. Man anta att en hel del återföreningar ägt rum även där.
Det som förenar dem jag listar är att jag uppskattar deras musik. Samtliga således highly recomended:
Trettioåriga Kriget, från Saltsjöbaden, Sverige återkom 2004, efter 27 års tystnad, med albumet Elden Av År. Ett starkt album som pulserar av vitalitet, kraft och lust. Denna platta - och förstås bandets 70 -talsproduktioner, vilka rankas mycket högt i progvärlden - har givit dem möjlighet att spela på progrockfestivaler lite varstans i världen. Senast sommaren 2009 på Nearfest i USA.
Happy The Man, ett amerikanskt progrockband som släppte tre plattor på 70-talet återförenades 1994 efter 25 år och släppte The Muse Awakens. De spelar symfonisk progressive som har jämförts med både Yes och Gentle Giant
Mer USA: 2002 kom plattan Proto Kaw - "Early Recordings from Kansas 1971-1973”. Proto-Kaw var ett hobbyprojekt lett av gitarristen Kerry Livgren, som senare skulle utvecklas till gruppen Kansas. Cd,n bestod av material från detta projekt. Musiken är oslipad och betydligt mer experimentell än den Kansas senare skulle prestera. Här finns saxofon och tvärflöjt med i sättningen.
Inspirerade av framgången med denna retrospektiv började bandet spela ute och gjorde 2004 en ny skiva Before Became After. 2006 kom en uppföljare The Wait of Glory.
Gruppen gjorden kort turné i Europa men har nu åter gått skilda vägar.
Nektar, ett ludda och originellt 70-talsband som bildades i Hamburg, men vars medlemmar var engelsmän. Gjorde flera storartade album när det begav sig ( Remember the Future, Recycled m. fl ). På deras hemsida kan man lyssna på hela back-katalogen gratis. Återkom 2001 med The Prodigal Son.
Van der Graaf Generator. - ett oöverträffat band vars musik kanske mer än de flesta band i genren verkligen kan kalla progressiv, i meningen nydanande, framåtsträvande, gränssprängande. De skapade ett helt unikt och särpräglat musikspråk som de i och med återkomstplattan Present (2005) tog med sig in i tvåtusentalet.
På Presentlät de lite medelålders trötta, men på uppföljaren Trisector (2008) har de vaknat till fullt liv och återfunnit den nerv som gjort dem till ett av de mest originella banden i progrockens historia. (Om frontfiguren Peter Hammills röst har sagts att han kan göra med den vad Jimmy Hendrix kunde göra med sin gitarr).
Svenska Ragnaröksläppte 2008 Path, en platta tillkommen på initiativ av en schweizisk affärsman som dyrkar bandets album från 70-talet. Han kontaktade bandet, uppmanande dem att starta på nytt och sade sig villig att betala för studiotid och produktion av ett nytt album. Lyssna här.Spotify - Ragnarok – Path
Le Orme, (Fotavtrycken) - ett legendariskt italienskt progrockband, är inne på sitt 42ndra år. Första plattan kom 1968. Mästerverket Felona e Sonora från 1973 producerades av Peter Hammill som också skrev bandets texter. Le Orme har gått skilda vägar och återförenats flera gånger men kom 1990 tillbaka på allvar med Orme. Den första plattan i en trilogi om “männsikosläktet”.
Till sist måste det svenska flaggskeppet Kaipa nämnas. Bandet, som hade sin storhetstid på 70-talet, återkom 2002 med Notes from the Past. Kaipa var det band där mr progressive himself Roine Stolt började spela som 17- åring. Få personer har betytt mer för progressive såväl i Sverige som internationellt. Hans the Flower Kings kan sägas ha gått i spetsen för genrens återtåg under 90-talat. Kaipas musik är melodiöst och poetisk med inslag av svensk folkmusik.
Några andra band värda att nämna är Gryphon, delar av Gentle Giant, Amon Duul II och Fläsket Brinner, som har spelat för publik, men ännu inte gjort några nya besök i studion.
