D´AccorD: Helike (2011)

Dagens första fråga: om norska D´Accords Helike hade släppts på sjuttiotalet, hade den då i dag räknats som en klassiker i genren? Ja, omöjligt är det inte. För då var detta sound nytt, spännande, fräscht och utmanande. Nu är det väl om man skall vara ärlig ingetdera.

Därmed inte sagt att detta album inte är värt att lyssna på. Tvärtom. Det innehåller en hel del goda enskildheter och är långa stunder mycket underhållande.

Men man kan fråga sig om musiken alls tilltalar några andra än de som i likhet med bloggaren sitter fast i ett svårartat beroende av sjuttiotalsmusik?

 Ambitionen att nå någon annan publik tycks bandet heller inte ha. Så här skriver de på hemsidan om sin tillblivelse:

The band quickly agreed upon trying to capture the true essence of the early 70’s Progressive rock, such as Genesis, Yes, King Crimson, Queen, Pink Floyd, Jethro Tull, Deep Purple and Uriah Heep .

Jag skulle kunna lägga Budgie, Van der Graaf Generator och Nektar till den långa raden av grupper som bandet om man vill vara elak härmar, och om man vill vara snäll hämtar inspiration från.

D´Accord har ett självbetitlat album bakom sig från 2008, som nominerades till progawards. Live har gruppen sedan dess agerat support till Focus, Enslaved och The Watch.

Nya albumet Helike är ett konceptalbum om grekiska myter och innehåller två långa sviter Helike part 1 - 20.45 och Helike part 2 - 23.33.

De teman som passerar revy är alltså variationer på välkända tongångar från förr. Det mest spännande inträffar precis i skarven mellan de båda sviterna. Rytmen bli monoton, en trumpet  och en tvärflöjt dyker upp och lite senare en tenorsax. Flöjten och saxofonen, tillsammans med orkestern som kommer in mot slutet, är det klart roligaste på plattan. Men även gitarren och hammondorgeln firar triumfer lite varstans. 

Dagens andra fråga blir hur många band av den här typen som Norge egentligen härbärgerar? Wobbler och Gargamel är två, och det finns fler. Landet tycks vimla av gamla övervintrade symfonirockare.

Slutsatsen blir att det metadon är för heroinisten, det är D´Accord för den som är torsk på sjuttiotalsmusik.

Så på stödgruppen i kväll för progrock-narkomaner blir jag tvungen att erkänna att jag senaste dagar uteslutande gått på Helike.

Finns på progstreaming. Och på Spotify -  D'Accord – Helike

Bandets hemsida & Facebook.

Låtlista:

Helike part I, Helike part II

Manskap:

Daniel Maage (Vocals/Flute)
Stig Are Sund (Guitars)
Martin Sjøen (Bass)
Årstein Tislevoll (Keyboards/Backing Vocals)
Fredrik Horn (Piano and Keyboard)
Bjarte Rossehaug (Drums)

White Willow: Terminal Twilight (2011).

Universum Noll hälsar från och med denna recension Karl-Göran Karlsson välkommen som skribent. Karl – Göran, som även recenserar skivor på artrock.se, presenterar sig själv så här:

Jag är en musikgalen 52-åring från Norrköping som jobbar som forskare vid SMHI. Dagarna ägnas åt analyser av molnighet med hjälp av satellitdata inom ramen för klimatforskningen. Mina musikaliska preferenser grundlades under gymnasietiden i Falkenberg och mina absoluta favoriter från denna tid är Genesis (med glansperiod fram t o m albumet ”Wind and Wuthering”). Efter en musikalisk svältperiod under 80-talet och större delen av 90-talet upptäckte jag storögt att den symfoniska/progressiva rocken fått en revival och numera lever i allra högsta grad. Upptäckte med stor förtjusning Änglagård, Flower Kings, Porcupine Tree, Pain of Salvation och RPWL. Nuvarande favoriter är Gazpacho, Riverside, Lunatic Soul, Blackfield, The Watch och Agents of Mercy (m fl).

Ett av banden i vågen av ny progressiv rock under 90-talet (ofta kallad ”Third Wave of progressive rock” – med bland andra band som Änglagård, Flower Kings, Porcupine Tree och Anekdoten) är norska White Willow som gav ut sin första platta (”Ignis Faatus”) redan 1995. De har kämpat sig till en stark position genom en långsam men stadig produktion av plattor. Nu är det dags för deras sjätte platta. Undertecknad får erkänna att jag bara har lyssnat på en av dessa tidigare plattor, nämligen ”Storm season” från 2004. Men det var verkligen en angenäm bekantskap – en platta fylld med samma härliga stämningsfulla musik som exempelvis andra favoriter som Änglagård och Anekdoten har levererat. Deras musik kändes också väldigt nordisk (om man får säga så) p g a de starka influenserna från folkmusik.

Av okänd anledning (slarv?) missade jag plattan ”Signal to noise” från 2006. På denna platta använde sig bandet av en ny kvinnlig sångare vid namn Trude Eidtang. Men som tur var (för mig) är Sylvia Skjellestad nu åter tillbaka som frontfigur för bandet och igenkänningsgraden är därför hög när man jämför med den tidigare plattan ”Storm Season”. Jag älskar hennes röst och måste nog säga att hon är en av de främsta kvinnliga profilerna i dagens progressiva rockmusik tillsammans med bl a Petronella  Nettermalm (Paatos) och Christina Booth (Magenta). Även i övrigt är det en del nya intressanta artister med i produktionen denna gång. Jag noterar medverkan av tidigare trummisen i Änglagård/Pineforest Crunch, nämligen Mattias Olsson. Det finns även intressanta bidrag från Tim Bowness (No-Man) och David Lundberg (Gösta Berlings Saga).

Nåväl, hur låter då nya plattan? Man kan säga att den innehåller en dominerande central del med ett flertal rätt så lugna och stämningsfulla låtar med mycket av samma stämningsläge som fanns på ”Storm Season”. Här finns naturligtvis Sylvias underbara sång som främsta ingrediens men man kan även notera den fina sången av Tim Bowness på ”Kansas regrets”. Låtarna bygger väldigt mycket på underbara klanger från akustisk gitarr i kombination med diverse klaviaturer och inte minst den klassiska mellotronen. När det gäller den sistnämnda så måste jag säga att det var länge sen jag hörde så mycket mellotronflöjter på en platta.  Fast här finns också en del äkta vara, utmärkt serverad av Ketil Einarsen. Favoritlåtar här är utan tvivel ”Snowswept”, ”Kansas regrets”, ”Red leaves” (underbara Tony Banks-inspirerade piano-ackord i början!), ”Floor 67” (underbart stämningsfull inledning!) och den långa fina  ”Searise” – en låt i klassisk symfonirockstil. Den sistnämnda har en lugn och fin inledning med akustisk gitarr och sång men efterhand kommer underbara mellotronstråkar och mer dramatiska takter anförda på ett utmärkt sätt av trummisen Mattias Olsson. En riktigt läcker låt som även innehåller en hel del folkmusikkänsla i de senare partierna!

Men som kontrast till det klassiska White Willow-soundet inleds och avslutas plattan med musik av betydligt mer experimentellt slag. Här finns definitivt de klassiska prog-elementen men i tillägg (speciellt i den sista låten ”The Howling Wind”) finns diverse elektronika, märkliga taktslag (tidvis i rätt tydlig otakt) och diverse konstiga krumbukter. Förvisso annorlunda men ändå rätt spännande. Första låten ”Hawk’s Circle” har också lite av samma respektlösa och experimentella inställning till musik som vi känner igen från en del tidiga King Crimson-plattor.

Slutomdömet om plattan blir väldigt gott. Det här är en platta som definitivt kommer att tilltala fans av Änglagård, Anekdoten och flera andra av de berömda moderna progbanden. Kanske rent av en måste-platta för de riktigt hängivna fansen. Om ”Storm Season” är ansedd som den kommersiellt sett mest lyckade plattan så önskar jag definitivt en liknande framgång för ”Terminal Twilight”. I många stycken en alldeles underbar platta.

Låtlista:

1. Hawks Circle
2. Snowswept
3. Kansas Regrets
4. Red Leaves
5. Floor 67
6. Natasha
7. Searise
8. A Rumor of Twilight
9. The Howling Wind

Lyssna på Red Leaves

Mer information:

• http://www.whitewillow.info
• http://www.myspace.com/whitewillowband
• http://www.lasersedgegroup.com

Wobbler svara på åtta frågor om nya albumet Rites At Dawn.

I framtiden kommer man att prata om Wobblers trea på samma sätt som Beethovens femma eller Mahlers nia....

Nja, kanske inte. Den som lever får se. Men faktum är att man bara vill ösa beröm över det här albumet.  Det Wobbler gör på Rites at Dawn är verkligen enastående. Den innehåller allt som vi som gillar progressiv rock med rötterna i sjuttiotalet kan önska oss – Canterburysound, Moody Blues harmonier, Yes-flyt och King Crimson-driv.

Och som kronan på verket en fagott, ett instrument som vi inte hört sedan Gryphons dagar. Hade Rites at Dawn släppts på sjuttiotalet så hade det nog i dag räknats som en klassiker i genren.

Som Lars från Wobbler själv säger i intervjun nedan: Det låter rett og slett veldig bra, dvs akkurat slik vi vil det skal låte... 1973.

Det är ett album som är urstarkt hela vägen och som är genomarbetat in i minsta detalj. Det vibrerar av kärlek till  den symfoniska rocken.

Här är några röster om albumet:

From the first note till the last one the album enacts the purpose it was created - to shine and astound the listeners with hypersonic and highly-saturated level of musical waves in typical symphonic prog tradition. Highly recommended and strong candidate for album of the year. 5 stars. (progarchieves - poslednijat_colobar).

Call Wobbler's Rites at Dawn vintage or roots progressive rock. There are many bands attempt to enjoin the past in a modern way. Wobbler simply plays classic prog, in its earliest form, in a fresh, imaginative, and entertaining way. Very recommended. http://www.dangerdog.com

Nedan svarar Lars från Wobbler på åtta spörsmål om norska kungahusets musiksmak, bandet och albumet. Första frågan var lite tillspetsad. Själv är jag inte alls säker på att Sverige ligger i täten längre. Framför allt inte efter Wobblers Rites at Dawn!

1. Varför gör vi bättre progressiv och symfonisk rock i Sverige än vad ni gör i Norge?

Ettersom mellotronfabrikken med Markus Resch holder til i Stockholm er det bare naturlig. Svenskene har alltid vært bra på musikk. Det er vel forsåvidt mange flere svensker enn nordmenn og da. Jeg vil trekke frem Ânglagård, Anekdoten (særlig de tre første), Landberk (Riktig äkta) og nå Gösta Berlings Saga føler jeg skiller seg ut i postiv forstand i nyere tid. Også på 70-tallet tror jeg det var flere svenske prog-band enn norske, og veldig mye bra.

2. Det sägs att Mette-Marit är svag för symfonisk rock som Pink Floyd och Van der Graaf Generator, men att Kong Harald förbjudit henne att lyssna på sådan musik. Är det verkligen sant?

Merkelig sammentreff: Jeg traff kongen for bare noen dager siden på en kinopremiere på en film jeg hadde lagd musikken til! Da hadde jeg anledning til å spørre om hans musikksmak. Han digger renessansemusikk og black metal. Men om det med Pink Floyd og VDGG stemmer vet jeg ikke – jeg har iallefall aldri hørt om det.

3. Är Gryphon´s Red Queen to Gryphon Three det bästa album som någonsin gjorts? Om inte, vilket är i så fall det bästa?

Hehe. Det er vanskelig å si. Jeg forandrer mening fra en dag til en annen. En dag kan jeg si close to the edge, mens en annen dag kan det være per un amico, trans europe express, nursery cryme, a blaze in
the northern sky, voyage to the acolyte, talkie walkie, trilogy, III, godbluff, In a glass house, red, ceux du dehors, italian girls like ear-cathing melodies, udu wudu, osv, osv, osv, osv.

4. Är Rites at Dawn det bästa album som Wobbler gjort?

De som har hørt den nye plata så langt sier det. De to første albumene ble lagd da vi var temmelig uerfarne på det meste; i tenårene, - mens nå har gjør vi ting på en litt annen måte på godt og vondt. Produksjonen er jeg veldig fornøyd med. Det låter rett og slett veldig bra, dvs akkurat slik vi vil det skal låte... 1973. Jeg vil si at de gamle albumene har veldig mange bra riff, men selve komposisjonene kan være i overkant linære. De nye låtene har bedre komposisjoner og mye mer vokal – men det er likefullt Wobbler og nådeløs prog med kun ekte vintage keyboards, osv. Vi har fått ny vokalist siden sist – og om jeg kunne valgt hvilken som helst vokalist, ville jeg valgt Andreas. Han er virkelig fantastisk og løftet oss mange hakk. Tony som sang på Hinterland og Afterglow var absolutt en bra vokalist, men jeg føler Andreas passer vår musikk enda bedre.

5. Vad har ni för planer? Turné, spelningar, TV, Radio, releasefest? Fler album? Revolution i Norge?

Først ut er Canada-gig i mai, som også blir releasekonsert. Så har vi fått endel forespørseler nedover i Europa så jeg håper man kan gjøre en liten turne denne gangen. Det har alltid vært slik at vi har reist langt og lenger enn langt, for kun å gjøre en spillejobb. Selv da vi var i USA, gjorde vi kun en konsert. Så å gjøre om ikke annet enn to konserter innenfor en mnd må da være mulig, selv om vi hittil aldri har fått til det.. Mulig vi blir så fort slitne av å bære mellotroner...

6 Varför gjorde inte Wobbler filmmusiken till Trolljegeren?

Ja det hadde vært kult! Digger den filmen. Innen den bransjen gjelder det å kjenne de rett folka, og vi kjenner egentlig ingen. Nesten.

7. Om ni kunde resa i tiden skulle ni resa framåt eller bakåt - och till vilken konsert?

Tilbake selvsagt! Helst til slutten av 60-tallet/tidlig 70-tall. Kanskje Isle of Wight festivalen i 1970? Eller kanskje noen av de giggene hvor Gentle Giant varmet opp for Black Sabbath. Eventuelt da Gryphon varmet opp for Yes. Led Zeppelin skulle jeg gjerne sett. Ellers er det mye snadder lenger bakover og. En hoffkonsert med
Mozart, kanskje en urfremføring av en Beethoven-symfoni. Eller en liten truddelutt av Santiago de Murcia i Mexico på 1700-tallet (tror jeg det var?).

8. Till sist: varifrån kommer egentligen musiken?

Jeg må føle meg inspirert for å skrive musikk. Noen ganger kommer den fra ingensteds – gjerne meget upassende, som i en middag eller mens jeg kjører bil. Jeg har alltid opptakeren på Iphonen klar. Ellers merker jeg at det nå om dagen er lettere å lage musikk når man har et slags konsept som man skal tonesette. Altså nærmest tvinge frem kreativiteten. En slik katalysator kan være en tur ut i skogen, i møte med et kunstverk (som regel et maleri), en stemning, en lyd (jeg kan sitte i timesvis hvor jeg seriekobler synthene mine og lager underlige lyder jeg muligens aldri vil klare å skru meg tilbake til igjen), en chord-progresjon, eller et klipp fra en film, osv.

Tack Lars för intervjusvaren. Nu ser fram emot att se Wobbler spela Rites At Dawn live.

Låtlista

1. Ludic (1:40)
2. La Bealtaine (7:52)
3. In Orbit (12:30)
4. This Past Presence (6:14)
5. A Faerie's Play (5:19)
6. The River (10:04)
7. Lucid Dreams (2:19)

Musiker

- Morten Andreas Eriksen / guitars
- Lars Fredrik Froislie / keyboards, marxophone, vocals
- Kristian Karl Hultgren / bass, saxaphone, glockenspiel
- Martin Nordrum Kneppen / drums, percussion
- Andreas Wettergreen Stromman Prestmo/ vocals

Gästmusiker
- Ketil Vestrum Einarsen/ flute
- Hanne Rekdal/ basson

Rites At Dawn finns på Spotify.

Smakprov på bandets Myspace.

Köp den från Thermo Records.

It´s The End

Jösses. Det här är så bra att jag i panik lägger ut det på bloggen.

Om jag förstått det hela rätt är det här en norsk trio som kallar sig It´s The End och som gör den progrock we´ve all been waiting for.

Det här är Zappa möter Zamla Mammas Manna möter Meshuggha, som röker på och sedan gangbangar Mahavishnu Orchestra bakifrån.

Och det äger rum i Norge!?

Lyssna på detta! Det är en order!

Musicians:

Drudge - Composer, pianist, guitarist, bass player, programmer, engineer and producer.

Retch - Composer, vocalist, guitarist, bass player, programmer, engineer and producer.

Quibble - Composer, guitarist, bass player and drummer.

Bandets hemsida & myspace.

Wobbler hälsar på hos Gryphon

Det alldeles utmärkta norska progrockbandet Wobbler har publicerat en video dagbok på Youtube från inspelningen av deras tredje album. Det är en anspråkslös och oglamorös redogörelse för hur ett norskt progrockrockalbum blir till. I dagbokens femte del bränner det till när bandet för att få inspiration åker till London för att se deras hjältar Gryphon. Det blir en del intressanta livebilder från konserten (vid 07.50 om du vill gå direkt dit).

Wobbler är bra, men ibland låter dom som ett Änglagård cover-band. Lyssna på Wobbler här.

Spotify - Wobbler

Läs om Gryphon här.

wobbler

Norsk progressive – en lägesbeskrivning

Jag har ägnat ett par dagar åt att lyssna på några av de i dag mest namnkunniga norska progrockbanden. Och jag kan konstatera att norsk progressive mår oförskämt bra. Våra grannar vet hur man växlar från 6/7 till 5/4-delstakt, och de har inte glömt hur man stämmer en mellotron. Det jag lyssnat på har genomgående hållit hög klass och spänt över progressiv metall, jazz-fusion-prog och folkmusikinspirerad progrock.

Dock finns det en stor och ganska störande brist i det mesta jag tagit del av. De vokala insatserna har ibland varit så undermåliga att de dragit ned helhetsintrycket till en oförtjänt låg nivå. Med bättre sånginsatser hade norrmännen kunnat erövra världen - nu får dom nöja sig med att dominera norden. Svaga sånginsatser är nu inte ett uteslutande norskt fenomen, utan ett problem som dagens progressive i sin helhet dras med. Man får hålla i minnet att det krävs en hel del för att kunna mäta sig med Jon Anderson, Peter Hammill, John Wetton eller Derek Sulman. Dock är det talande att det band som jag blivit allra mest impad av – Panzerpappa – helt saknar sång.

MAGIC PIE - Den här sexmannagruppens andra platta Cirkus of Life hamnade på många årsbästa-listor 2007. Och det är inte oförtjänt. Inledningssvitens 5 delar, som klockar in på dryga 35 minuter, är berg-och dalbaneprog av bästa märke. Det går undan, det händer saker hela tiden, det kränger och svänger och man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Det finns band som gör detta bättre (ex vis The Flower Kings och Neal Morse), men Magic Pie får ändå väl godkänt.

Första plattan Motions of Desire doftar 70-tals progressive lång väg. Härligt! Den andra anknyter i något högre grad till dagens progrock och då inte minst metalldelen av densamma.

Det är både melodiöst och kraftfullt, och jag vill framförallt framhålla prestationerna på orgel. Men jag skulle önska att bandet vågade ta ut svängarna ännu mer. Att de renodlade ett mer eget och personligt sound. Potentialen finns. Spotify här. Myspace här.

WHITE WILLOW – (Vitt Pilträd) har en tydlig folkmusikprägel, och är det enda band i detta inlägg där man (stundtals) kan gissa sig till från vilket land de kommer. De har gjort 5 plattor, den senaste kom 2006. Smakfulla melodisjok vävs fram av cello, mellotron, tvärflöjt och en kvinnoröst. Ibland finns även stämningsskapande stråkar med. Musiken rymmer även hårda och mer dynamiska partier. Jag tänker på svenska Änglagård och ibland Sinkadus. Kompetent och bra är det. På Wikipedia beskrivs bandet så här: a Norwegian art rock band, mixing elements of orchestral pop, 70's progressive rock, jazz-rock and even electronic elements. Lyssna här. Spotify -White Willow.

GARGAMEL --- (Gnagelram i den tecknade serien om smurfarna). Ett femmannaband med två plattor bakom sig. Den senaste, Descending, kom nyligen. Den 17.40 minuter långa Labyrinth, som avslutar plattan, gör själ för namnet. Här irrar man hit och dit i gångar där allt mellan himmel och jord uppenbarar sig. Det ekar, tjuter och vibrerar. De tre andra låtarna färdas i samma terräng. Bandet är höggradigt Van der Graaf Generator era Pawn Hearts influerade – men på grund av den undermåliga sången kommer man knappast ens halvvägs till detta bands sublima nivå. Descending är trots detta ett starkt album. Anbefalles. Lyssna här. Spotify - Gargamel

PANZERPAPPA – här snackar vi - utöver sedvanlig rocksättning - klarinett, tvärflöjt och saxofon. Vi snackar udda taktarter och snabba byten av desamma. Kort sagt – det är fantasi och musikanteri på mycket hög nivå. Bandet själva kallar det de levererar för Progressive Rock with a friendly face. De instrumentala insatserna är oavbrutet njutbara och kan knappast lämna någon prog-älskare oberörd. Det hela är genomfört med sådan lätthet att musiken stundtals svävar fritt. Zappa kikar fram lite här och där, men inte så mycket att det stör. Kanske har även Art Zoyd inspirerat? Skall jag vara kinkig så kanske saxofonisten kunnat haft en något fylligare ton i instrumentet. Men då har jag ansträngt mig för att hitta något att klaga på.

Och – hör och häpna! – på låten Vintervake finns Rickard Sinclair (känd från Caravan och Hatfield and the North) med på sång. Myspace här. Spotify - Panzerpappa

LUCIFER WAS – håller sig till gammal beprövad 4/4- takt. Ett bastant gung utan större krusiduller. Bandet beskriver själva sin musik som som a mix of Black Sabbath and early East Of Eden, with a dash of Jethro Tull. En tvärflöjt dyker upp här och där och piggar upp. Det är inte så illa pinkat, men… många av låtarna jag hört kan knappast sägas vara progressive, utan snarare ganska ordinär, bastant, bluesbaserad klassisk rock. Energin är det dock inget fel på. Lyssna här. Spotify - Lucifer Was

GAZPACHO (en spansk kall soppa gjord på råa grönsaker) – en sexmannagrupp som rönt viss uppmärksamhet internationellt, inte minst i England. Gazpacho fanns representerad med Tick Tack Part III på den cd som kom med senaste numret av Classic Rock Presents PROG, i vilken man också recenserade bandets livegig i London, som man beskriver som “remarkable …(Gazpacho) help to restore any flagging faith in the enduring power of progressive music”.

Själv är jag inte lika begeistrad. Här har vi lämnat 70-talsspråket och rört oss mot de breddgrader där Muse, Radiohead, The Mars Volta, Sigur Ros och liknande band (som brukar kallas samtida progressive) håller till. Detta gör att musiken vad mig anbelangar, framför allt vid en jämförelse med övriga band i detta inlägg, blir tämligen ointressant. Musiken är stillastående och händelsefattig. Det saknas melodier. Och taktbyten kan man bara glömma. Fiolen som finns med tillåts inte komma loss i några improviserade soloutflykter. Vissa partier har en odiskutabel skönhet, men som helhet är det för tillbakalutat och blodfattigt för min smak. Men ok, det skall erkännas, jag har inte gett bandet särskilt mycket tid. Jag ber att få återkomma när jag kan leverera ett mer rättvisande omdöme. Lyssna själv här. Spotify - Gazpacho

CIRCLES END – har två fullängdsalbum bakom sig. Sextetten levererar en snabbfotad och klangfylld musik med klar jazzinfluens. Saxofon, akustisk gitarr och elpiano i smakfull förening, tillsammans med en gedigen samspelthet, skapar en upplyftande musikupplevelse. Här kan jag inte klaga på sången. Karl Riis Jacobsen sjunger bra. Vad jag dock kan anmärka på är saxofonisten som borde ägnat sig helt och hållet åt ensemblespel i stället för att försöka spela jazzsolon. Detta är dock en anmärkning i marginalen. Ett band som döper en låt till The Dogfather Has Entered the Lift måste väl få en chans? Musiken har tydlig 70-talsprägel. Stundtals låter det Samla Mammas Manna. Finns på Spotify, eller lyssna här. Gör det!

Sammanfattningsvis: När man lyssnar på normännens bidrag inser man att det förmodligen ligger en del i att den mest intressanta progressiva rocken i dag kommer från Skandinavien.

Till sist bör nämnas att Norge även kan stoltsera med ett eget progrockmagasin – Tarkus – som kommer med 4 nummer per år.

(Uppdatering november 2010 tidningen Tarkus är nedlagd)