Finland 100 år, del 11 – de bästa albumen 2017

Vad passar bättre som avslutning på Finland hundra år-serien än en spellista med jubileumsårets bästa album? 

Flera trådar i listan löper bakåt till den musik från 70-talet som Jan-Erik Liljeström presenterat. 

Den tydligaste är Verneri Pohjolas magnifika album “Pekka”, där han tolkar sin pappas musik. 

Pappan i fråga är Pekka Pohjola, en ytterst kreativ kompositör och basist som gick bort 2008, endast 56 år gammal. 

All about Jazz Roger Farbey kommenterar en av låtarna så här i sin hyllningsrecension (fem stjärnor).

"First Morning" ("Ensimmäinen Aamu") is from Pekka Pohjola's 1974 album Harakka Bialoipokku and is an absolute killer, its memorable and uplifting anthemic theme instantly sending shivers down the spine.

A longish track at ten minutes, it's held-together by the natural cohesiveness of this quintet. Pohjola's soaring trumpet soloing here is spectacular.

 Listan har satts samman av Music Finland, och deras kommentarer kan man läsa här.

Den som efter detta fortfarande inte fått nog av det grannlandet har att erbjuda musikaliskt kan ta del av ytterligare en fullmatad spellista - 100 Finnish songs you should hear.

Läs hela serien Finland 100 år. 

Nytt och dramatiskt från Italien

SKE är Italiens färskaste bidrag till the never ending story of exciting progressive music. Att döma av denna teaser är debutalbumet 1000 Autunni något att se fram emot.

Bandet består av medlemmar från Yugen, Ciccada och Camembert.

Bandets myspace

Harmonium, det franska språket och den femte årstiden (gästinlägg)

Universum Nolls man i Quebec, Markus Enger, rapporterar om ett av de klassiska progrockbanden  därifrån, Harmonium. Ett band som saknade trummor. 


Som boende i staden Quebec får jag regelbundet uppleva invånarnas patriotism, denna inbegriper de flesta områden i livet, allt från ishockey till finkultur. Då och då har jag hört namnet Harmonium nämnas och detta band tycks vara en källa till viss regional stolthet, i alla fall i musikkretsar - ”Markus, ska du ha en platta med ett riktigt klassiskt band från Quebec så är det en platta med Harmonium. Du borde ha dom på vinyl”.

Det sägs ju att man bör ta del av den lokala kulturen vid vistelser i främmande länder, detta har rättfärdigat ett ganska stort antal skivköp med kanadensisk, och speciellt quebecansk, musik, bland annat av nämnda band. Dock på CD skall sägas, vilket kanske gör någon reaktionär lokalbo besviken.

Serge Fiori mötte 1972 Michel Normandeau i Montreal och bildade en gitarrduo. Året därefter anslöt basisten Louis Valois och gruppen Harmonium bildades. Detta var tiden då en verklig musikbransch föddes i den franskspråkiga provinsen Quebec och trion fick ett kontrakt med Quality Records. Deras första självbetitlade album släpptes 1974 och blev en stor framgång. 

Efter en turné i regionen spelade bandet in sin andra platta 1975, Si On Avait Besoin d'une Cinquième Saison (Om man behövde en femte årstid), ett album jag tar en närmare titt på nedan. Till detta album utökades bandets medlemmar till sex stycken.

Den tredje och sista plattan L'Heptade gavs ut året därefter. Medlemmarna i Harmonium beslöt en tid senare att upplösa bandet och deras sista konsert anses ha genomförts 1978. 

Bandets karriär blev alltså fem år lång och innehöll tre album (plus ett livealbum). 

Många anser att de valde att sluta när de stod på topp vilket säkerligen har hjälpt till att bibehålla bandets höga status. 

Även om antalet skivor kanske i sig inte är så stort anses Harmonium vara ett av de viktigaste quebecanska banden och deras påverkan på musik- och kulturlivet har varit stort.

Som skivtitlarna antyder sjöng Harmonium på franska. Det franska språket är en oerhört viktig del i identiteten hos folket i Quebec och är det enda officiella språket här, engelskakunskaperna är påfallande bristfälliga trots att vi befinner oss i Kanada.

 Jag får relativt ofta frågan av quebecborna vilket språk svenska artister sjunger på. När jag svarar att det ibland är på svenska men ofta engelska, får de något missnöjt i blicken. 

En artist som sjunger på ett annat språk än sitt modersmål anses vara en förrädare. De brukar undra vad jag tycker om dessa svenska förrädare och när jag försiktigt uttrycker viss förståelse (möjlighet till internationell karriär osv.) verkar de missnöjda med mitt svar. 

Med andra ord är det mer eller mindre en förutsättning för ett band att lyckas i Quebec att de sjunger på franska. Nu finns det i och för sig en del quebecanska band som sjunger på engelska, t.ex. Arcade Fire, och även om de är omtyckta i Quebec så anses de samtidigt förråda sitt språk - glorian hamnar lite på sned och de får ibland stå ut med att kallas något mindre artigt. 

Jag bör tillägga att staden Quebec som jag bor i troligen är det franska språkets starkaste fäste, i andra delar i regionen Quebec kan folk vara lite mer ödmjukt inställda till det engelska språket, inte minst i Montreal.

Att det maniska fastklamrandet vid franska språket ofta förhindrar en internationell karriär tycks vara ett pris som de flesta är beredda att betala. Regionen Quebec har cirka 7.5 miljoner invånare, en marknad som många tycker räcker. 

Enligt dom jag talat med är inte Frankrike aktuell som marknad för artister från Quebec då fransmännen anser att folket härifrån är lite av de bonniga kusinerna från landet. De skulle aldrig få för sig att lyssna på musik eller läsa litteratur från Quebec. Mina egna fördomar om fransmän säger mig att detta kan stämma.

Quebecborna upplever ett starkt hot från det omgivande engelsktalande Kanada gentemot sitt språk och sin kultur, så att sjunga på franska är mer än bara bekvämlighet - det är att ta ställning för regionen Quebec. 

Jag vet inte hur det franska språket påverkat Harmoniums internationella karriär, kanske är de progressiva kretsarna mer öppna för sång på annat språk än engelska, dessutom är en stor del av musiken instrumental. Eller hade de varit Quebecs Genesis om de valt att sjunga på engelska?

Si On Avait Besoin d'une Cinquième Saison (1975)
 
Som tidigare nämnts togs tre nya medlemmar in i gruppen i och med inspelningen av Les Cinq Saisons, som skivan ofta kallas. 

Det var Pierre Daigneault på flöjt, saxofon och klarinett, Serge Locat på piano och synth samt Judy Richards som sjunger på sista låten. Bandet valde att inte ha några trummor.

Skivan består av fem låtar där de fyra första har varsin årstid som tema medan den sista representerar en imaginär femte årstid. Jämfört med första plattan innebär denna ett kliv från folkrocken till ett mer progressivt sound, låtarna är längre och mer komplexa.

Även om bandet plockat in fler instrument dominerar den akustiska gitarren vilket ger en ganska mjuk atmosfär, låtarna är dessutom ganska lugna. 

De fyra första spåren som har de vanliga årstiderna som tema påminner ganska mycket om varandra. Den som sticker ut lite är Dixie som är mer fartfylld och ger mig en del Paul McCartney-vibbar. 

Låten Depuis L'Automne skiljer också ut sig på så sätt att den är mer än dubbelt så lång som de andra, den klockar in på över tio minuter och är också den enda låten från LP:ns A-sida som är tydligt uppdelad i flera olika passager. 

På det hela taget tycker jag att de traditionella årstidernas låtar kan kännas lite slätstrukna, det är för mjukt och stillsamt och lyssnaren utmanas sällan. Låtarna tar aldrig tag i mig och jag kommer ofta på mig att tänka på något helt annat än musiken, även när jag bestämt mig för att fokusera.

Personligen tycker jag inte plattan blir intressant förrän vid den sista, över 17 minuter långa låten Histoires Sans Paroles, som skildrar den femte årstiden. 

Låten inleds med vackra lugna tvärflöjter. En mellotron ljuder i bakgrunden och ger en aning om att mörkare tider kanske väntar. 

Mycket riktigt får vi lite senare ta del av plattans första, lite mer svårtillgängliga och inte så bomullsmjuka partier. 
Mörkret tycks existera även i Harmoniums värld även om det är ganska långt från t.ex. Van Der Graaf Generators episka och i många fall kolsvarta skapelser.

Precis som Depuis L'Automne består denna låt av ett flertal olika partier vilket betyder en mer omväxlande och intressant resa. 

Skivan avslutas i en ljus och lättsamt stil och mitt favoritparti är just de sista två Mike Oldfield-liknande minuterna.

Jag kan generellt tycka att soundet på plattan är allt för mjukt och snällt vilket i längden blir enformigt. 

Personligen tror jag att det hade varit positivt att slänga in en klösande elgitarr med jämna mellanrum för att göra det lite elakare och ösigare. 

Till en början var det också något mer jag saknade men inte kunde sätta fingret på. Det var som om låtarna flöt ut och blev oformliga på något underligt sätt. Så kom jag plötsligt på vad det var – inga trummor! 

Jag minns när jag repade med mitt gamla band och vår trummis inte närvarade, hur platt, ofokuserat och utsmetat allt blev. 

Trummor behövs ofta för att sätta en ram runt musiken och hålla ihop det som pågår. Jag har därefter lyssnat på plattan ett antal gånger och tänkt in slagverk i låtarna. Denna fantasi gjorde stor skillnad. 

Jag vet inte varför bandet valde bort slagverk, men hade jag spelat in denna skiva har jag utan tvekan bjudit in en riktigt duktig trummis.

På det hela taget tycker jag att det är en OK platta men inget måste i skivhyllan. Som boende i Quebec, snart på väg till Sverige igen, känns det dock som en bättre souvenir än den sedvanliga t-shirten. 

För att balansera min kanske inte helnöjda recension avslutar jag med ett omdöme från allmusic.com:

”This remains one of the best transitional albums ever recorded and an essential item in Québec's music history.”

Tracklist

1. Vert 5:34
   
2. Dixie 3:26
   
3. Depuis L'Automne 10:25
   
4. En Pleine Face 4:51
   
5. Histoires Sans Paroled 17:12

Si On Avait Besoin d'une Cinquième Saison på Spotify:

Köp från Amazon.

Contrevent – Terre De Feu (1993)

Gentle Giant möter Mahavishnu Orchestra

I den till synes aldrig sinande strömmen av överraskande och bra progressiv rock från Quebec dyker detta album från 1993 upp.

Contrevent bestod av fem musiker och hade den ovanliga sättningen fiol, cello, vibrafon (vibe-synth), akustisk och elektrisk gitarr, akustisk och elektrisk bas, trummor och slagverk. 

Bandet existerade 1980-1994 och spelade på festivaler i Kanada, USA and Europa. De gjorde tre album, Terre de Feu var deras sista.

Tipset kommer från Markus Enger som för Universum Nolls räkning finns på plats i Quebec för att rapportera om progrockscenen därstädes. 

Markus har en egen blogg där han skriver om vinylskivor.

Köp Terre De Feu  från Musea.

Grekland brinner – de fyra ryttarna närmar sig!

De dramatiska händelserna i Grekland kräver förstås att vi gör en koppling till progrock.

Euron är på väg att kollapsa och hela EU,s fortsatta existens hotas. Börserna rasar och Aten brinner.

Man kan fråga sig om det är apokalypsen som närmar sig? Det vill säga den yttersta tiden som beskrivs i bibelns Uppenbarelsebok?

Apokalypsens fyra ryttare förebådar världens undergång. De kommer på en vit, en eldröd, en svart och en gulblek häst och symboliserar död, pest, hungersnöd och krig.

Detta beskrivs i låten The Four Horsemen som finns på grekiska Aphrodites Child´s album 666 från 1972. Lyssna här.

666 är ett klassiskt progrockalbum - ett av de första med en konsekvent genomförd konceptidé. Det åtnjuter en välförtjänst kultstatus. Upphovsman är Evengelio Odyssey Papathanassiou aka Vangelis. Även Demis Roussos spelar en viktig roll med sin udda och personliga röst (som någon kallade “frantically operatic falsetto”). Han spelar dessutom bas på plattan.

Musiken Vangelis komponerade för albumet är en komplex och dynamisk blandning av progressiv och psykedelisk rock, improvisationer, grekisk folkmusik och grekisk-ortodox religiös musik.

666 har flera långa reciteterade partier och innehåller bland annat ett märkligt parti där den grekiska skådespelerskan Irene Papas “performs a struggle to chant a mantra while in the throes of hysteria and sexual climax”.

Detta parti uppfattades som så pornografiskt att Mercury vägrade släppa plattan. Papas upprepar orden "I was, I am, I am to come", och imiterar en orgasm. I fem minuter.

Ett annat hinder var att omslagstexten förkunnade att "This album was recorded under the influence of Sahlep." Detta tolkades som en drog eller en djävulsdyrkarritual. I själva verket var det en örtdryck från Turkiet (som om det nu skulle lugna någon!).

När Mercury startade den progrockorienterade labeln Vertigo kunde albumet efter ett års fördröjning släppas på den.

Texterna på 666 är skrivna av Costas Ferris och kretsar alltså runt teman från Uppenbarelseboken – de sju inseglen och vilddjurets ankomst.

Själv är jag imponerad av den kreativa kraften och komplexiteten i detta verk. Redan när man hör den skanderade kören i inledande The System, och sedan det “falskspelande” hornet i andra låten Babylon, inser man att det inte finns någon återvändo. Man är ute på ett äventyr efter vilket inget kommer att vara sig riktigt likt.

Det hela är imponerande också när man beaktar tidpunkten för när det skapades. Och att Vangelis bara var strax över 25 när han skrev musiken.

Albumet är dessutom profetiskt i den bemärkelsen att Uppenbarelseboken, och framförallt det som kallas vilddjurets tal senare skulle inspirera en hel musikgenre och ge upphov till en subkultur av betydande storlek.

Uppenbarelseboken 13:18:

Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex.

Jag har även svårt att frigöra mig från tanken att Genesis genom detta album fick inspiration både till Suppers Ready och The Lamb….

Det var mycket på grund 666 som Vangelis 1974 av Jon Anderson fick erbjudandet att ersätta Rick Wakman i Yes. Så blev det inte. Vilket var tur för då kanske världen gått miste om hans fina Albedo 0.39 (1976) och Spiral (1977). Och kanske rentav filmmusiken till Blade Runner. (Länkar till Spotify).

Jag kan varmt rekommendera 666. Och det gör fler än jag. Här några citat från progarchieves.com:

- Absolutely perfect! Less than 5 * to this album is definitely unfair to this masterpiece

- Incredible album!

-…one of the greatest albums of all times are real piece of brilliant creativity by Vangelis

- Well, this is no doubt a masterpiece.

Spotify länk – här.

Läs även The Story of 666.

X

Bonusinfo: Det svenska progrockbandet Dice gjorde en platta på samma tema - instrumentalsviten The four riders of the apocalypse (1977). Dice var i gång på 70-talet och spelade avancerad symfonisk progrock som har jämförts med Genesis och Yes. Mer här.

UK version 666 (Vertigo: 6641 581)

U-N Progtours takes you to Japan

Nu när molnet från Eyafjallajökul lättat kan vi ge oss ut och resa igen. Hög tid att ta en titt på Japan.

Japan är ett synnerligen intressant land när det gäller progrock. Av naturliga skäl är de flesta av oss i regel inte så bekanta med det dom har för sig där borta. Om jag ber dig nämna fem japanska progrockgrupper har jag på känn att du går bet.

Dock har man har en både lång och intressant proghistoria, och en hel rad alldeles underbara grupper.

Se Progarchieves japanlista här.

En bra grupp att börja med är Shingetsu. Det var en kortlivad grupp – man hann bara med ett studioalbum som kom 1979. Det har kommit ett par liveplattor och en box innehållande allt gruppen gjorde efter detta.

Han kallades japans Peter Gabriel, - Makoto Kitayama – som var frontfigur i Shingetsu. Och när man tittar på youtudeklippet nedan så förstår man varför.

Gruppens musik påminner i rätt hög grad om Genesis, och i viss mån även om Marillion.

Debutplattan – som alltså är den enda - är något ojämn, men trots allt klart lyssningsvärd. Lyssna på Afternoon After The Rain här.

Shingetsu betyder nymåne och det japanska tecknet ser år så här:

新月

Ljudet är ganska dåligt på nedanstående Youtubeklipp, men i övrigt är det en riktigt godbit.

Låten Oni skulle kunna vara en av de bästa symfoniska progrocklåtar som gjorts.

Läs andra bloggar om Shingetsu här.

It´s The End

Jösses. Det här är så bra att jag i panik lägger ut det på bloggen.

Om jag förstått det hela rätt är det här en norsk trio som kallar sig It´s The End och som gör den progrock we´ve all been waiting for.

Det här är Zappa möter Zamla Mammas Manna möter Meshuggha, som röker på och sedan gangbangar Mahavishnu Orchestra bakifrån.

Och det äger rum i Norge!?

Lyssna på detta! Det är en order!

Musicians:

Drudge - Composer, pianist, guitarist, bass player, programmer, engineer and producer.

Retch - Composer, vocalist, guitarist, bass player, programmer, engineer and producer.

Quibble - Composer, guitarist, bass player and drummer.

Bandets hemsida & myspace.

U-N progtours takes you to Kanada

Denna gång styr vi kosan till Kanada, som i likhet med Argentina, dit det bar av förra gången, ligger en bra bit utanför progrock-världens allmänna landsväg. Men städer som t ex Quebec har länge haft en stark progrock-tradition och frambringat en mängd härlig musik. Det talas rentav om en Quebec progressive rock boom under åren 1974 – 79.

Vi börjar med Harmonium. Detta Quebec-band var i farten 1972 - 1977. Man gjorde fyra plattor, varav en dubbel och en live, vilka rönte ganska stor uppmärksamhet i hemlandet.

Musiken utvecklades från progressive folk på det första albumet, till mer symfonisk progressive på de följande. Musiken innehåller tvärflöjt, sopransaxofon, sång (på franska), synt och akustiska gitarrslingor över tjocka mellotronridåer.

Det är originellt, personligt och framförallt mycket vackert. Bandets andra platta Si On Avait Besoin D'Une Cinquième Saison är ett konceptalbum som behandlar de fyra årstiderna, plus en femte påhittad årstid.

 Harmonium turnerade som förband till Supertramp på deras Europaturné 1975.

Sloche betyder snömodd. Något som inte har någon omedelbar bäring på musiken. Här befinner vi oss snarare på den lite torra jazzrock-mark som en hel drös samtida band vandrade på (Soft Machine, Made in Sweden, Samla Mammas Manna, Secret Oyster m fl).

Men det här är mer humoristiskt och skruvat. Ibland dyker det upp en härligt vass hammondorgel. Klaviaturarbetet är över lag det som imponerar mest.

Det slår mig är att låtarna är så olika att de förefaller komponerade av bandmedlemmar med divergerande idéer om i vilken sorts musik bandet skulle spela. Kanske var det därför dom bara gjorde två plattor, 1975-76. Sloche kom från Quebec.

Connivence är klarinett, flöjt, saxofon och elpiano i skön förening. Det här musik, vill jag påstå, som omfattar själva essensen av det som är progressive  rock. Udda instrumentering, partier med olika karaktär som mjukt avlöser varandra, taktbyten och överraskande vändningar. 

En aning Gentle Giant kan anas, och kanske lite mer än en aning PFM. Men för övrigt gör bandet en helt egen musik. 

Maneige. Cirkusmusik är den naturliga associationen när man hör Maineges fusion. Men dessa multiinstrumentalister har mer att erbjuda. Bandet har hållit på sedan 1972 och bytt medlemmar ett antal gånger. Sex studio- och fyra live-album finns.

Från Quebec förstås. Så här säger Hugues Chantraine på progarchieves:

“I simply cannot recommend more highly a much forgotten band that would deserve a better fate….Please... pretty please (with sugar on it), look out for this band and I think almost no-one will regret it”.

Miriodor - är kanske det band som mest av alla renodlat en egen stil. En stil som de konsekvent exekverar. Musiken är komplicerad och intrikat. De beskriver den själva som "rock-oriented post-modern chamber music, with definite humorous overtones." 

Ambitionsnivån snarare förskräcker än imponerar. Musiken är njutbar, men i längden påfrestande eftersom den nästan enbart talar till hjärnan och endast sällan till hjärtat. Avnjutes lämpligen i små doser. Musiken är inte dansvänlig, för att uttrycka det milt. Bandet startade på 80-talet och de är fortfarande verksamma. Kommer från Quebeck.

Category:Canadian progressive rock groups - Wikipedia

T

he Sound of Prog Québec on Spotify