"Jag är besatt av musik ... "

Lasse Tängmark:

Jag är besatt av musik, och det har jag alltid varit. För mig är musiken en parallell värld till den vi lever i. Jag drabbas hårt av musik, och jag blir aldrig klok på om det jag drabbas av är något som finns i musiken, eller om den bara låter mig komma i kontakt med känslor och tankar inom mig.

Musiken för mig är som alkoholen för en alkoholist. Jag känner att musiken hjälper mig att vara mig själv, men jag drar mig undan med min musik och är ensam. Jag önskar att jag kunde möta andra i musiken, men jag vet inte längre hur man gör. Upplevelsen är för stark och för privat. Jag kan känna en helt ofattbar lycka avskärmad, kilometer från närmaste människa, men den perfekta musiken i lurarna.

Musiken iscensätter det liv jag borde ha levt och de känslor jag skulle kunna ha känt, och trots att jag är helt själv känns det som alla ser och alla vet, och som att inga dörrar någonsin har stängts, och att inga dörrar någonsin kommer att stängas. Döden känns inte längre som en sorg, för musiken kommer att finnas kvar. Det känns som att jag klivit ut på en scen, men jag har ju bara dragit mig undan.

Att göra musik är det allra heligaste, och det allra svåraste. Inte för att det är tekniskt komplicerat eller för att det kräver koncentration, utanför att det är en för helig handling. När jag vet att det börjar låta rätt så vill jag bara sluta så fort som möjligt och göra något annat. Potentialen som finns i att göra musik är så stor att jag blir rädd och orolig.

Det jag känner för musiken är för starkt och personligt, det kan inte delas. Jag kan bara berätta om känslan, men inte beskriva den. Resten av världen går vidare och ägnar sig åt saker som skapar kontakter, samhällen, civilisation. Jag förbränns i skogen med ett par hörlurar, fortfarande ovetande om vad musiken gör med mig. Den håller mig kvar.

Fyller jag mitt rum framåt skymningen med rätt musik så får mörkret en mening. Ledan försvinner och tomheten får en färg, ett mönster, en doft och en smak. Och samtidigt vissheten om att inget är bättre än det här, och den katedral av perfekta spellistor kommer att rasa ihop och försvinna med mig en vacker dag.

Progressive rock will never die – but you will. Best of 2011.

Årets bästa album var 40 år gammalt – Cans Tago Mago. Det kom i remastrad nyutgåva med originalomslag och en live-cd som bonus. A landmark release in the history of rock n roll skrev MOJO. Och det kan man ju bara hålla med om.

När årets bästa album har 40 år på nacken tvingas man tänka efter två gånger.

CRP Progs chefredaktör Jerry Ewing skriver … it´s a sad fact of life that we are now in an era when we will increasingly see our heroes taken from us.

Det är bara att nicka instämmande.

Detta år förlorade vi Ronnie James Dio, David Bedford och Bert Jansch, som lämnar stora tomrum efter sig. Universum Noll har fått förmånen att göra ett minnesprogram över Bedford som sänds i P2,s Kalejdoskop 3 januari 22.30 - 00.

Vi förlorade även Vaclav Havel, en tung europeisk kulturpersonlighet och politiker. Havel uppskattade Frank Zappa så mycket att han ville göra honom till kulturambassadör för Tjeckoslovakien. Amerikanska regeringen tvingade honom att bryta kontakten med Zappa, under hot om att han annars inte skulle få göra affärer med usa. Hans favoritalbum var Bongo Fury.

Zappa själv saknades förresten i år mer än nånsin. Ingen har axlat denne mans humor, intelligens och skarpt formulerade samtidskritik, som han visade prov på vid sidan av den geniala musiken. Det hade varit intressant att se hur han ställt sig till den Occupy Wall Street-rörelse som nu sveper över staterna. Som den rebell han var tror jag han varit där och stöttat demonstranterna med gratisspelningar. Vilka av dagens artister bistår öppet detta sunda uppror med sin närvaro och musik?

(Inom parantes sagt så kunde Zappa lika gärna kallat Occupy-folket bortskämda slynglar som borde växa upp och söka jobb på McDonalds. Han var en oberäknelig paradoxernas man).

Hjältarna försvinner en efter en. Men musiken de skapade lever vidare. Eller gör den det? Ibland undrar jag vilken av den musik som görs i dag som kommer att stå sig om 40 år. Som då fortfarande kommer att kännas fräsch och farlig. På samma sätt som Cans Tago Mago gör i dag.

När man tittar på vad som hänt musikaliskt i år så kan man som vanligt urskilja två kategorier. Dels traditionalisterna som ståndaktigt håller grytan med den symfoniska husmanskosten kokande, dels rebellerna som ger sig ut i vildmarken för att bryta ny musikalisk mark. Traditionen upprätthålls med den äran av tex italienska Gran Torino, amerikanska Glass Hammer och för den delen svenska Kebnekajse. Även Opeth får efter den relativt ofarliga Heritage räknas till denna kategori. Det förefaller som att traditionalisterna har dominerat detta år.

Svenska Tonbrukets Dig It To The End hör till den andra kategorin. Härligt genre-överskridande musik. Det är en platta som jag inte vet om jag skall stoppa in på jazz-listan eller på den med progressiv rock. Vilket är ett mycket gott tecken.

När vi snackar förvaltande av tradition så var ett av de roligaste albumen i år svenska gruppen Pegausus debutalbum Gormenghast. Bandet består av Rasmus Carlson på bas född 1994, Joel Selsfors på klaviatur född 1994 och Simon Selsfors på trummor född 1991.

Albumet är en konceptplatta byggt på Mervyn Peaks fantasyklassiker. Om än inte musikaliskt helgjuten i alla delar lyckas man fånga stämningarna i boken på ett bra sätt. Och det allra roligaste är förstås att detta är tre yngre killar som rakt av anammar sound, harmonier och koncept från det svunna sjuttiotalet. Om gruppen bara skaffar sig en karismatisk kvinnlig sångerska, i stil med District 97,s Leslie Hunt, så kan de gå hur långt som helst.

2011 var året då vi fick Progstreaming. En site där man gratis och strömmande kan lyssna på hela progrockalbum. Varje album ligger uppe i tre månader. Siten är en guldgruva för den som vill upptäcka och lära känna okända band från tex Italien och Spanien, där det görs förvånansvärt mycket bra progrock. Jag har en vag aning om att det också görs en massa föbenat bra sådan i Japan, som vi i stort går miste om. In med den på progstreaming 2012.

I samband med att Spotify lanserades i USA så lämnade Insideout, där ett otal progrock-band finns, tjänsten med buller och bång. Vilket gjorde en del av oss bekymrade och andra på något sätt upprymda.

Problemet med hur artister skall få rättvist betalt i den digitala eran är lika långt från en lösning nu som nånsin. Nedladdnings-siter som Rapidshare frodas som aldrig förr. För att inte tala om Grooveshark, där det mesta finns tillgängligt gratis och strömmande utan att artisterna kompenseras. Positionerna är låsta och Annie Lööf åkte på en rejäl snyting när hon vågade antyda att nedladdning för eget bruk kanske skulle kunna var okej.

Det finns ett enormt stort värde, socialt, kulturellt och rent mänskligt i att så mycket som möjligt av det som skapas och skapats fritt finns tillgängligt på internet och lätt kan användas, bytas och delas. Drömmen är ett internet som fungerar som ett enda stort bibliotek. Något som skulle berika hela mänskligheten. Och det är hela tiden åt det hållet som internet, i form av dess användares aktiviteter, spontant rör sig.

Att främja denna utveckling, samtidigt som musiker, författare, fotografer, konstnärer etc kompenseras ekonomiskt, är ett politiskt projekt inte många tycks se värdet av att driva.

På konsertsidan i år så fanns som vanligt flaggskeppet Slottsskogen goes progressive, som hölls inomhus, men som vi hoppas är tillbaka i Slottsskogen 2012. IB-Expo lyste upp höstmörkret. I år med Trey Gunn, Jakko Jaksyk och belgiska Aranis.

Stockholm fick sin första Prog Fest, en mycket lyckad sådan med kanonleveranser från både Gösta Berlings Saga, Brighteye Brison och Agents Of Mercy. I hård konkurrens med IB-Expo så var det årets konsertupplevelse för mig.

Roger Waters sa (förmodligen) tack och adjö med sin mega-uppsättning av The Wall i Globen.

Yes gjorde en ny platta och turnerade, Van Der Graaf Generator likaså. Pink Floyd remastrade hela katalogen och släppte den i box-form. The Progfather Peter Gabriel släppte ett akustiskt och mycket starkt album med sina egna låtar, New Blood. Kate Bush gjorde sitt första studioalbum sedan 2005.

Detta var också året när Opeth lämnade growlen och släppte ett progrock-album i traditionell stil - Heritage. Jag sätter en hundring på att vi hört herr Åkerfeldt growla för sista gången, även om många av hans gamla fans inte vill nåt hellre än att han skall börja kakmonstra igen.

Apropå Opeth så vill jag se Mikael Åkerfeldt som julvärd i SVT nästa år. Med tanke på det trivsamma och anekdotkryddade mellansnacket på årets konsert så skulle han med lätthet kunna framkalla den rätta jul- och familjekänslan.

Undertecknad bloggare presenterade ett urval av svensk progressiv rock i radions p2 på nationaldagen. Jag kan avslöja att samtal med radion pågår om att göra detta till en årlig tradition. Alltså ett återkommande radioprogram varje nationaldag där ny svensk progressiv rock presenteras. Man kan ju tycka att denna musikform åtminstone borde uppmärksammas i radio en gång om året.

Årets summeras i tre Spotify spellistor.

1. Best progressive rock

2. Best progressive metal

3. Best jazz & obscure

Ja, spellistan med den bästa progressiva rocken är åtta timmar lång. Är inte det Universum Noll sysslar med näst opera den svulstigaste av alla genrer? Med idel halvtimmeslånga låtar och sviter som bara fortsätter och fortsätter i all oändlighet? D`Accords Helike part I tex är 20.45. Brighteye Brisons The Rise Of Brigheye Brison 23.05. En annan lång låt är catalanska gruppen DocTorNos Guerrers de Mitjanitm på 24.13. Och det är bara tre i högen.

För den som uppskattar metall i största allmänhet har siten Pitchfork listat the top forty metal albums of 2011.

Som vanligt insåg jag först när jag satte ihop dessa listor hur mycket ohyggligt bra musik jag missat även detta år.

Vad vi har att se fram emot 2012? En hel del. Legendariska Änglagård släpper nytt. Efterlängtat av många. Diskussionerna om att få bandet till Slottsskogsfestivalen pågår som bäst.

Spanska Kotebel, ett av de band som letar nya musikvägar och vars motto är beyond rock, kommer med ett nytt album. Bådar av detta smakprov att döma mycket, mycket gott:

Chicagogruppen District 97 släpper en uppföljare till fina Hybrid Child och den kan bli hur bra som helst.

Och så får vi Squacket – Steve Hacket och Chris Squire i samarbete. Kan också bli kul. Eller också inte alls kul. Den som lever får se.

Svenska Ritual, som gjorde ett av de bästa progrock-albumen nånsin i The Hemulic Voluntary Band, släpper nytt i höst. Det ryktas om en dubbel-cd. Även svenska A.C.T kommer med ett nytt album i år.

Annat att se fram emot är Wilson - Akerfeldt som släpper Storm Corrosion. Storm Corrosion will be issued by Roadrunner in April 2012. Apart from Mikael and Steven, the album includes guest appearances by Gavin Harrison on drums/percussion, Ben Castle on woodwinds, and Dave Stewart on string arrangements.

Somewhere är en svensk grupp som debuterar 2012. En youtube - singel finns ute:

Klimatprojektet Crime Of The Century efter en idé av meteorologen Pär Holmgren och med musik av Tomas Bodin och Hasse Fröberg blir också intressant. Ett efterlängtat exempel på att musiker kan engagera sig i angelägna frågor.

Glass Hammer ställde på sin Facebook-sida frågan What non-prog song should GH cover, and make prog???? Vore det inte en fröjd att höra dem göra någon Abba-låt i progtappning?

Min årsbästa lista ser utan rangordning ut så här:

Brighteye Brison – The Magician Chronicles- Part I

Så här skall en slipsten dras. Vi snackar analoga ljud, stämsång, mellotron, teremin och hammondorgel. Och som pricken över i,et en grym saxofon. Ren och svävande musikmagi hela vägen.

Ske – 1000 Autunni.

Sant italienskt mästerskap. Ett album som summerar allt som hänt inom den progressiva/symfoniska rockgenren. Från PFM till Änglagård.

Van Der Graaf Generator - A Grounding In Numbers

Inledande Your Time Starts Now är årets vackraste låt. Man kan förvånas och kanske rentav förfäras över det faktum att det är tre snart pensionsmässiga gubbar som gör dagens allra mest spännande och utmanande progressiva rock. Men så är det. Det är bara att hålla med Peter Hammill när han en intervju konsterar: We´re sixty year old blokes now, to have this opportunity to push boundaries of music, boundaries of what a rock group can do, is fantastic.

Herd Of Instinct – Herd Of Instinct

Texastrio som bökar, stökar, förvaltar och experimenterar om vartannat. Bättre än det Fripp gör nuförtiden, men i samma anda. Intressantaste albumet i år.

Glass Hammer – Cor Cordium

Högst njutbar symfonisk rock. Just den här typen av musik blir inte mycket bättre än så här. Men den som vill ha nåt nyskapande göre sig inte besvär.

Can: Tago mago. 40th anniversary 2 cd ­edition.

Ja, det är en reissue. Men så bra att den egentligen borde vara med på alla årsbästalistor härifrån till evigheten.

Senogul – III

Spansk grupp med fagott i sättningen. Albumet kanske inte håller samma höga nivå hela vägen. Men inledande The Nighstalker och Pijamas berättigar bara de till en plats på listan.

Peter Gabriel – New Blood

Han kan gå på vattnet och bespisa en hel värld med sin musik. The Progfather gör här sina egna bästa låtar med orkester. Som att höra dem för första gången. Jag ber att få citera gruppen Big Big Trains blogg … the best song of the year was, by a long way, the new version of San Jacinto on Peter Gabriel's orchestral album, New Blood. The album as a whole is a curate's egg, but San Jacinto is simply breathtaking and features a jaw-dropping vocal performance. It includes several moments of astonishing beauty and I urge anyone who hasn't heard it to listen to it on a good system or on good headphones.”

Ethers Edge – Return To Type

Det här är en ganska paradoxal blandning mellan Genesis och Alice In Chains. Vackra stämningar byggs upp och rivs gång på gång sönder av en vass gitarr. Fängslande.

Trey Gunn – The Third Star

För alla som gillade King Crimson era Thrak är denna platta ett måste. Trey trakterar warr-guitar och chapman stick mästerligt. Många av låtarna har ett orientaliskt tema. Fripps lagvigda Toyah Willcox sjunger. Egentligen från 1996, men denna utgåva är remastrad och innehåller sex bonusspår.

One moment your life is a stone in you, and the next, a star -- Ranier Maria Rilke

Popol Vuh: Revisited & Remixed 1970 - 1999

Dubbel-cd där cd 1 består av klassiska Popol Vuh-låtar och cd 2 av remixade versioner med diverse electronica-artister. Popl Vuh var en tysk synt-baserad grupp som på 70-talet gjorde filmmusiken till Werner Herzogs filmer. Brüder des Schattens – Söhne des Lichts som användes i Nosferatu är den bästa skräckfilmsmusik som gjorts.

Jon Anderson - Open

Ett 20:54 långt, vackert, bitvis närmast sakralt kör- orkesterverk i fyra delar. Dynamiskt böljande mellan lugna och mer dramatiska partier. Akustiskt och elförstärkt om vartannat. En suverän rytmsektion och fina insatser på akustisk gitarr, elgitarr, fiol och tvärflöjt. Det bästa Jon gjort på år och dag.

Den bästa dvd,n var Scorseses 3.5-timmars dokumentär om George Harrison – Living In The Material World. Bästa boken Kajsa Grytts Boken Om Mig Själv. Om punk-gruppens Tant Struls uppgång och fall. Har ingenting alls med det vi kallar progressiv rock att göra, men är ändå ett stycke intressant svensk rock-historia. Partierna om hennes barndom kan man hoppa över.

Universum Nolls medarbetare Karl-Göran Karlssons årsbästa lista ser ut så här:

1. Steven Wilson ”Grace for drowning”
Årets absoluta mästerverk i Artrock-genren. Fullmatad dubbel-CD med en enda lång hyllning till 70-talets progressiva rockband, främst King Crimson. Trots det även fylld av de stämningar som vi är vana vid från Porcupine Trees tidiga 90-talsalster. Lysande insatser från medmusikanter, främst Jordan Rudess och inlånade jazzmusiker.

2. Opeth ”Heritage”
Opeth slår oss med häpnad när man släpper en platta full av ”pure prog” men ändå med tydliga tunga metalinfluenser. Så skönt att höra Mikael Åkerfelts härliga stämma oförstörd av growl. Oerhört djärvt att öppna med ett fantastiskt vackert pianostycke i folkviseton och med jazzkänsla som spelat av självaste Jan Johansson.

3. Agents of Mercy ”The black forest”
Ett härligt konceptalbum från Roine  Stolts nya superband. Musiker i toppklass som presterar toppnummer efter toppnummer med fantastisk variation. Får en alldeles särskild prägel av sångaren Nad Sylvan som gör musiken till ett drama. Missa inte den underbara sången ”Elegy”.

4. Gazpacho ”London”
En inspelning av en magisk kväll på Dingwalls i Camden, London. En spelning med i stort sett hela repertoaren – alltihop alldeles magnifikt framfört. En speciell höjdare är låten ”Dream of Stone”.

5. Steve Hackett ”Beyond the shrouded horizon”
Den gamle Genesis-gitarristen är tillbaka bättre än någonsin. Låt på låt med underbara och framförallt akustiska passager. Ingen kan som han få till den magiska klangen på strängarna. Men han serverar även elgitarrsolon som ligger bra nära hans klassiska solo på ”Firth of Fifth”.

6. Paatos ”Breathing”
Efter ett tags tystnad återkom Paatos med en mycket stark platta fylld med fina låtar. Underbar sång av Sveriges bästa sångerska (?) Pernilla Nettermalm och allt som oftast i underbar harmoni med kompmusiken, gärna med den klassiska mellotronen.

7. White Willow ”Terminal twilight”
Norska White Willow är tillbaka igen och nu åter med deras tidigare fenomenala sångerska Sylvia Skjellestad vid mikrofonen. Det är en härlig musikalisk resa full av stämningar som påminner om Änglagård och Anekdoten.

8. Lunatic Soul ”Impressions”
Den sista (snyft) plattan i Riverside gitarristen Mariusz Dudas soloprojekt Lunatic Soul. En sorts ihopsamlad platta med låtar som blev över från de första två magnifika svarta och vita plattorna. Den tredje är lämpligt nog grå men dessa restlåtar är närapå lika bra som på de tidigare plattorna.

9. Blackfield ”Welcome to my DNA”
Steven Wilson och Aviv Geffen har gjort det igen – en härlig samling melankoliska och stämningsfyllda låtar som inte lämnar någon oberörd. Ändå trösterik och varm musik (liksom den föregående i listan).

10. Trettioåriga Kriget ”Efter efter”
En imponerande platta från ett gammalt klassiskt svenskt progband. Mycket trogen sitt unika originalsound och fylld av härligt varma låtar. Måste särskilt framhålla den underbara ”Barnet” och titellåten.

Fler årsbästalistor:

www.progarchieves.com

www.prognaut.com

www.progulator.com

www.artrock.se

Eftersom jorden enligt Maya-indianernas kalender och diverse andra trovärdiga källor går under 21 december 2012 så var detta min sista årskrönka. Jag tackar alla trogna läsare för visat intresse. Läs mer om jordens undergång här.

dn, svd,

On Reflection: öppet brev till Sveriges rockskribenter.

Tecken i tiden: Yes nya album Fly From Here får en fyra i Dagens Nyheter och recensenten nämner orden progressiv rock och symfonirock utan att samtidigt skriva att hon kräks.

Vi tar det en gång till för säkerhets skull: Yes nya album Fly From Here får en fyra i Dagens Nyheter och recensenten nämner orden progressiv rock och symfonirock utan att samtidigt skriva att hon kräks.

Hörde jag någon nämna att Berlinmuren fallit?

Så vad säger man? Mer än… - välkomna till festen, alla yrvakna musikskribenter. Men ni kommer fyrtio år för sent.

Vi lägger nu märke till dem allt oftare. Dessa musikbevakare i gammelmedia som varken tror sina ögon eller öron. Förbluffade ser de sig omkring och skakar på sina huvuden som om de vill utbrista: Va? Är det okej att gilla den här musiken nu? Även om man jobbar på radion och skriver i riktiga tidningar? Är den inte förbjuden längre? Var det inte det vi var överens om?

Vart tog devisen – symfonirocken är en styggelse som punkrocken en gång för alla ryckte upp med rötterna - vägen? Den som i årtionden varit vägledande för hela rockskribentkåren? (Och som alltid var fullständigt obegriplig för oss som gillade den här musiken).

Grundregeln för alla musikskribenter, som sa att man måste avsky all musik som är det minsta komplex, symfonisk eller utforskande, som man inte kan tugga tuggummi i takt till och som är längre än tre minuter - denna regel tycks plötsligt inte gälla längre.

Vad gör då dessa nymornade skribenter i denna nya och obekanta verklighet? Jo, man sticker upp fingret i luften för att känna åt vilket håll vinden blåser. Och sedan börjar man med allvarligt tonläge referera till Pink Floyds tidiga album, som kallas banbrytande, man skriver att Yes nya album sorterar in sig bland de starkare skivorna i bandets produktion (sic!) och man vågar uttala ord som Robert Fripp och King Crimson utan att springa ut och tvätta munnen med tvål.

Plötsligt tycks man ha upptäckt vilken ohyggligt bra och innovativ låt 21st Century Schizoid Man är. Och vilken betydelse en grupp som King Crimson faktiskt haft för rockmusikens utveckling. Och man vågar säga det högt.

Ett exempel på omsvängningen är Sveriges Radios bevakning av den progressiva rocken, som bara under den här våren gått från klarhet till klarhet. I P4 Musik kalls den en eftersatt genre som särskilt skall lyftas fram i ljuset framöver.

Man kan fråga sig var detta skall sluta? Vad som väntar runt hörnet? Kommer dessa skribenter nu att samfällt utbrista –Progressiv rock? Jodå, den har jag ju alltid gillat. Emerson, Lake & Palmer blev ju väldigt orättvist kritiserade förut , men deras första plattor är ju riktiga höjdare… klassiker rentav. För att inte tala om Robert Fripp, han är ju en nyskapare, en av dom allra största inom rocken…

Den progressiva rocken tycks plötsligt inte bara ha blivit rumsren, allt fler omfamnar den och påstår att de innerst inne alltid gillat den.

Det lite paradoxala i detta sammanhang är att nu när vi äntligen får åtminstone en ansats till seriös bevakning i media så behöver vi den inte längre. Det fanns en tid när vi hade uppskattat att läsa välskrivna reportage och recensioner. Vi hade njutit av initierade genomgångar av album som Camels The Snow Goose, King Crimsons Red, Yes´ Close To The Edge och Gentle Giants Free Hand. Album vilka med råge och på alla sätt överträffar Fly From Here.

Det var när dessa album kom som rockkritikerna skulle plockat fram sina fyror och femmor. Men då satt de med munnarna fulla med tuggummi och huvudena parkerade mellan högtalare ur vilka treminuterslåtar i fyrafjärdedelstakt dunkade på. Och så snart man anade ljudet av en mellotron, en avvikande taktart eller en ambitiös syntövergång så plockades den överkryssade getingen fram.

Men nu befinner vi oss sedan ett antal år i en helt annan situation, där skillnaden stavas internet. Nätet har knutit samman folk som gillar den här musiken globen runt. Vilket fått till följd att även många ovana lyssnare fått upp öronen för den progressiva rocken och insett dess kvalitéer.

Det finns hur mycket information som helst om progressiv rock där ute. På hemsidor, forum , youtube och bloggar finns intervjuer, recensioner, synpunkter, tips och mer därtill. Och på en lång rad nätradiostationer presenteras strömmande urval av den bästa progrocken, såväl gammal som ny.

Så när nu gammelmedia storögt lyssnar och försöker begripa och tycka till så kan det förstås ses som något positivt. Men som sagt, var höll ni hus när vi som bäst behövde er?

Var befann ni er tex när Peter Hammill släppte Live In The Passionskirche – Berlin, Le Orme Elementi, Spocks Beard Snow eller The Flower Kings Unfold The Future?

Var var ni när Gentle Giant återförenades i form av Three Friends på Musikens Hus i Göteborg? Och varför har ni inte bevakat en enda av festivalerna i Slottsskogen, där Sveriges och Europas förnämligaste progrock-grupper i mer än tio år uppträtt? För inte tala om det årliga världsunika evenemanget IB-Expo i Halmstad?

Och varför, varför har ni under alla år inte skrivit en enda rad om Djam Karet?  

Stay tuned för en annorlunda recension av Fly From Here på denna blogg.

Även SvD skriver positivt om Fly From Here.

On Reflection: Jan Björklund, pedofiler och progressiv rock.

Idrottsvärden förnekar sig inte. Är det inte huliganbråk, doping eller fylleorgier så är det sexuella övergrepp på barn begångna av ledare och tränare. Barn vars enda brott är drömmar om VM och OS. Barn som litar blint på sin tränares mognad, erfarenhet och kunskap.

När Patrik Sjöberg nu går ut och avslöjar att hans tränare förgrep sig sexuellt på honom under många år blir det ett hejdlöst kattrakande i media. Men personligen är jag långt ifrån förvånad.

Det är såna avarter man kan förvänta sig i organisationer där ledarens ord är lag.

Länge och väl predikades det om idrottens förträfflighet när det gällde att fostra ungdomar till laganda och ansvarstagande. Ofta ställdes idrottens upplyftande ideal mot den hemska rockmusiken. Där frodades allt möjligt farligt, sa man, som perversa sexuella beteenden, djävulsdyrkan och inte minst stora mängder sprit och droger.

Det är väl knappast någon som i dag kan påstå att idrotten är fostrande på det sätt som man en gång trodde. Tvärtom framstår den gemenskap som finns inom rockens värld på festivaler och konserter vid en jämförelse som sunt glädjefylld. Vem är inte bara lycklig på en festival framför en scen där favoritartisten spelar? Att pojke träffar flicka, tar en öl ihop och drar sig tillbaka till tältets enskildhet där allt möjligt spännande kan hända är ju bara i sin ordning.

Det hör också till saken att det inte finns några musiker som kan hålla på med droger och samtidigt klara av att repetera, spela in album, uppträda inför publik och turnera. Den typen av leverne är fullständigt uteslutet, framför allt inom den lite mer avancerade typ av rockmusik som brukar kallas progressiv. Där snackar vi om musiker som ofta övar på sina instrument flera timmar varje dag. King Crimsons Robert Fripp var känd för att öva sju timmar dagligen.

Vi snackar om musiker som jobbar stenhårt i studion och förbereder sig minutiöst inför varje möte med sin publik. Musik på den nivån ställer så höga krav på vakenhet och skärpa att en dekadent livsföring med nattlånga fester och sexorgier helt enkelt inte fungerar.

Rockmusikens värld är inte känd för pedofili och sexuella övergrepp på barn, även om Pete Townsend misstänktes för det och Gary Glitter dömdes.  Men den tycks vara desto vanligare inom två organisationer - idrotten och kyrkan. Vad har dessa gemensamt? Svar: man hyllar auktoriteter vilka inte får ifrågasättas.

Inom kyrkan är (auktoritets)tron inbyggd i själva budskapet. Gud har skapat allt och kan inte ifrågasättas och hans ord finns i Bibeln. Prästen är hans ställföreträdare på jorden och det han gör och säger kan således heller inte sättas i fråga. Inte så konstigt att den som uppfostras i en sådan miljö inte vågar hävda sitt oberoende.

Inte heller inom idrotten tillåts någon ifrågasätta ledarskapet. Där är tränarens ord lag.

Och det är här vi börjar närma oss orsaken till eländet, tror jag. I den gamla slitna devisen att fler brott begåtts i lydnadens än i olydnadens namn. Att ett visst mått av ifrågasättande och olydnad och rebelliskhet är sunt, viktigt och nödvändigt.

Det är därför Jan Björklund har fel. Det skall inte vara knäpptyst i våra skolsalar. Eleverna skall inte sitta som tända ljus och insupa lärarens ord, där denne som en halvgud står barrikaderad bakom sin kateder. Eleverna skall i stället  säga sin mening, hävda sin rätt, följa sin inre röst, våga gå sin egen väg.

Det blir givetvis mycket svårare att vara lärare i sådan miljö. Men det blir också betydligt svårare för pedofiler att gömma sig i den.

Och när det gäller rockmusiken så är det just genom olydnad och egensinnighet, genom brott mot vedertagna konventioner och invanda mönster som de bästa och mest spännande verken skapas. Med denna utgångspunkt blir musiken progressiv, experimentell, våghalsig och fantasifull. Det är musik som i grunden bygger på ifrågasättande, och för att komma fram till den måste man våga säga fuck you, jag tänker gå min egen väg.

Eller som Frank Zappa uttryckte det:

If you end up with a boring miserable life because you listened to your mom, your dad, your teacher, your priest, or some guy on television telling you how to do your shit, then you deserve it.

 

dn, dn,dn, dn, svd,

Internationella kvinnodagen – därför älskar kvinnor progressiv rock!

Oops..glömde visst att plocka in det lilla ordet inte i rubriken.

För så är det väl fortfarande? Att kvinnor avskyr progrock? Eller har något ändrats medan jag böjde mig ned efter en tappad blyertspenna?

Det är märkligt att många tjejer gillar hårdrock och metall, som ju är en betydligt mer grabbig och macho musikstil (med ibland ganska primitiva ideal) än den progressiva och symfoniska rocken.

Band vars frontfigurer klär ut sig till rävar och sjunger om rymdskepp borde väl inte vara så svåra att tycka om?   

- Ju mer pretto desto mindre knulla, sa en känd svensk kvinnlig skribent en gång som svar på frågan varför hon avskydde symfonirock. Gissa vem? Rätt svar belönas med Strindbergs bok Giftas.  

I ett av de specialnummer om progressiv rock som Classic Rock Magazine gav ut för att kolla av marknaden innan man startade CRP Prog så fick ett antal prominenta herrar i branschen svara på frågan: Why don´t girls like prog?

Det här var deras svar.

Mike Portnoy: Good question! Weve been asking ourselves that one for 20 years! I mean, if you look at a Dream Theater show, it is ninety-five percent guys and five percent are their wives or girlfriends.  

Mike Vennart (Oceansize): I Think it’s because girls who are not musicians have a fundamental lack of understanding of time signatures. Every girlfriend  Iv´e ever bad Iv´e tried to explain why time signatures exist in the first place, and Iv´e tried to count 4/4, and they have no understanding of even why we need time signatures. And that’s what prog’s all about, complication.

John Courtney (Oceansize) I think maybe it was oriented around the instrument. Not that girls can’t be into technical nusic, of course, but I think it was very much on that rather pompous muso level. Iv´e played some 70s stuff to my girlfriend- some Camel and Yes. She can’t bear it.” What’s this Tudor music you’re lpaying?” she’ll ask. But I´ll play some contemporary stuff that I`d class as prog – some Mew or Oceansize – and she doesn’t turn her nose up to that.

Steven Wilson: I’m not sure that’s true. But generally guys tend to be a lot more obsessive about collecting music. There are certain styles of prog that involve wilfully complex music; I don’t expect many women listen to Magma or Van Der Graaf Generator. We have a lot more girls in our audience now, maybe they respond to the songwriting side of fthings?  

Steve Hacket: Too many notes. Julian Colbeck (Hackett’s keyboard player] and I had this conversation. He’s been in pop bands and played with Yes, and he said, “Girls don’t like it, there’s too many notes”. So there’s your answer.

Det är många om budet och frågan får väl inte något riktigt svar. Kan Hacket ha rätt när han säger att det är för att musiken innehåller för många toner?

Jag lämnar kommentarsfältet vidöppet…

Är rockjournalisterna på väg att växa upp?

Andres Lokko har sett en rockdokumentär om Lemmy Kilmister, vilken gett honom ny insikt. Han skriver så här i en krönika i SvD:

Lemmy transporteras världen runt, varv efter varv, som ett enmans-mausoleum över en svunnen epok. Likt den siste mohikanen. Det finns inget charmigt med den sorgliga lilla lägenheten han hyr runt hörnet från Hollywoods Rainbow Room. Hans bisarra förhållande med sin vuxna son från ett one night stand är något av det jobbigaste jag har sett på mycket länge.

Den eniga hyllningskören kan inte sluta applådera Lemmys hårda supande, hans enorma amfetaminknaprande och hans kvinnosyn från 1926. En stenåldersman som ensam stapplar in i solnedgången i för små läderbyxor. Men vilken kille! Vilken man!

Lokko har alltså dragit slutsatsen att den gamla monotona mangelrocken inte längre håller som ideal. Att dess utövare är en samling tragiska figurer som närmast kan liknas vid cirkusartister.

Detta är nästan sensationellt nytt, eftersom den typ av musik som Lemmy och hans Motörhead spelar - och musikernas attityd - alltid har hyllats av musikjournalister som autentisk och äkta. Som den enda rockmusik som varit värd att ta på allvar.

Ostämda instrument är ett tecken på kompromisslöshet. Orepeterat är lika med spontant. Så har det låtit.

All rock som strävat åt ett lite mer experimentellt håll, eller i progressiv riktning, eller som varit symfonisk, har sågats jäms med fotknölarna och förkastats som pretentiös och elitistisk.

Missförstå mig inte. Det är inget fel på tung treackords-rock. Rätt doserad och i vid rätt tillfälle har den sitt självklara berättigande.

Men att hålla fram den och dess utövare som den enda sanna, ja den enda tillåtna rockmusiken, vilket musikjournalisterna gjort sedan tidernas gryning, kan liknas vid att vandra i en snäv musikalisk återvändsgränd. En gränd till vars förutsägbara tegelvägg Lokko nu sent om sidor anlänt.

Apropå Lemmy och myten om den självförbrännande rockrebellen är det tänkvärt att ta del av omständigheterna runt Gary Moore´s frånfälle. Så här skriver Aftonbladet:

Enligt The Sun hittades Gary Moore medvetslös klockan fyra på morgonen av flickvännen i deras hotellrum. När läkare kom till platsen fann de honom livlös i bara underkläderna.

– Vi tror att den avlidne personen hade druckit stora mängder, säger en ambulanskälla till tidningen.

Vi skall inte häckla Lokko och hans gelikar för att de nu lite längre upp i åren inser att det krävs mer än tre ackord, hög volym, sprit, droger och groupies för att åstadkomma besjälad musik med ett bestående värde.

Vi skall bara i all välmening påpeka att det inte är för sent att börja lyssna på grupper som Mano-Vega, Magma, King Crimson och Gösta Berlings Saga.

On reflection: Game over 2010!

inlägget uppdaterat 4/1 -11

2010 har varit ett mycket spännande progrockår. Enligt http://gagliarchives.com/, som genomförde en beundransvärt ambitiös omröstning mot slutet av året. så har mer än tusen progrockrelaterade album släppts.

En fet spellista med 2010 års bästa musik kommer här på bloggen  inom kort.

Jag hoppas att Universum Noll i någon mån bidragit till att göra året givande för alla som gillar den här musiken. Jag vill tacka alla läsare och ser fram emot att ha er med på den fortsatta utforskningen av symphonic, experimental, avant-garde & progressive art rock. Jag kommer framöver att föröka fokusera än mer på den svenska scenen, som ju är enastående på alla sätt.

2010 återförenades Emerson, Lake & Palmer för ett liveframträdande på High Voltage Festival. Därmed torde den sista stora möjliga återföreningen av de gamla 70-talsbanden vara genomförd. Vi har ju fått vara med om några stycken. 

Genesis kommer inte att återförenas med Peter G. och göra The Lamb… eller något annat. Phil Collins kan av hälsoskäl inte längre spela trummor, och intresset verkar över huvud taget minst sagt ljumt från de forna medlemmarna.

Vi får nöja oss med den uppsjö av Genesiscoverband som drar land och rike kring och in i minsta detalj återskapar bandets klassiska album och scenshower. (Ett av dem, Lone Star Retractor, spelar på Musikens Hus i Göteborg 26,tte februari).

Vi har haft nog med återföreningar och nu gäller det att blicka framåt. Det finns tillräckligt mycket bra musik att ta del av som görs i dag.

Andra händelser av betydelse - David Gilmour dök upp på scen tillsammans med Roger Waters, som inledde sin 30th Anniversary The Wall Tour (där Gilmour lovat att dyka upp som gäst, vid ett konserttillfälle).

Transatlantic framförde monstersviten The Whirlwind live och gav ut den på DVD. Opeth spelade på Royal Albert Hall vilket också blev en DVD.

I Italien förenades ett stort antal av de klassiska banden, förstärkta av flera välkända musiker, för en 40th Anniversary gala.

P2,s Kalejdoskop spelade sjuttiotals progressive i flera av sina program. I ett av dem samsades Genesis, Jethro Tull och Egg, och nu senast fick vi ett minnesprogram om Frank Zappa, som om han levat skulle fyllt 70 i år.

P2,s Om Musik hade också ett minnesprogram om Bo Hansson där man intervjuade folk som arbetet med honom och där han själv kunde höras prata om sin musik.

Men den progressiva rocken har så mycket mer att erbjuda än de gamla 70 –talsartisterna, hur bra och banbrytande dessa än var. Det är på tiden att svensk media släpper fram lite av den stora mängd eminenta progrockgrupper som är verksamma i dag. Framförallt de svenska.

Universum Noll inledde under 2010 ett samarbete med Kulturbloggen, vilket jag hoppas skall ge fler människor möjlighet att läsa om progressiv rock. Inte så att man behöver missionera om den här musiken, den klarar sig nog själv, men det är ett märkligt och beklagligt faktum att vårt land internationellt rankas som ett av de allra bästa när det gäller progrock, samtidigt som mycket få inom vårt lands gränser alls vet vad det här för musik, och hur mycket den har att ge. Banden är stora namn på festivaler världen över, men hemmavid är de lika anonyma som Mr. Walker.

Om fler får upp öronen för den svenska progressiva rocken kommer möjligheterna för banden att spela live även i Sverige att öka.

Läs min krönika om det svenska progrockåret på Kulturbloggen här. Och de andra inläggen här.

Progressiv rock är en musikstil in it´s own right, på samma sätt som t ex jazz. Strängt taget har den fler beröringspunkter med konstmusik, världsmusik och klassisk musik än med traditionell rock n roll av typen Stones eller Elvis. Detta framgick inte minst i filmen Romantic Warriors som visade upp eliten inom den globala progressiva musiken i dag.

Jag föreslår härmed startandet av Facebookgruppen - Vi som tycker att SVT skall visa Romantic Warriors.

Två tydliga trender har 2010 kunnat urskiljas. Dels en rad grupper med yngre musiker (minus trettio), som på ett nästan bokstavstroende sätt anammat den progressiva 70-talskolan, och släppt konceptalbum med längre sviter. Jag tänker på amerikanska District 97 och holländska Sky Architect.

Även svenska Klotet, som i år släppte Det har Aldrig Hänt Och Kommer Aldrig Att Hända Igen, kan sägas tillhöra denna kategori. Deras musik vilar stadigt på den grund som på 70-talet lades av grupper som Fläsket Brinner och Samla Mammas Manna.

District 97 behöver ingen närmare presentation för den som följt den här bloggen. För mig var deras debutalbum Hybrid Child det roligaste släppet 2010. Ett album med bland annat en klassisk progrocksvit i 10 delar, som handlade om alien abduction, dvs ufo-kidnappning med tillhörande kirurgisk undersökning. Alla låtar är skrivna av blott 27-årige Jonathan Schang. Anrättningen kryddades med cellospel och fantastiskt sång av Leslie Hunt som varit finalist i American Idol. Hatten av!

Sedan finns det de som skiter i traditionerna och tar prockrocken in i nya och okända landskap. Som blandar alla möjliga stilar och uttryck utan att leta förebilder. Även om denna trend var tydligare 2009 med band som Zevious, Kotebel och svenska Gösta Berling Saga, så kommer den med all säkerhet framöver att vara en kraft att räkna med. Gösta Berlings Saga kallar sin musik The new shape of progressive rock, spanska Kotebel har devisen Beyond Rock, och Zevious spelar progressiv jazzmetall.

Man skulle möjligen kunna säga att Bournemouth bandet Big Big Train representerar en tredje kategori. En där man står med ena benet i 70-talet och det andra någonstans i framtiden. I min bok är detta ett av de mest spännande och kreativa banden i dag. De är perfektionister ut i fingerspetsarna och lämnar inget år slumpen. Vilket både är en styrka och svaghet. På EP,n som kom 2010 (fem låtar) så gjorde man en cover på Antony Philips Master of Time.

Philips var Genesis förste gitarrist, som tvingades lämna gruppen pga svårartad scenskräck, varpå han gjorde det symfoniska mästerverket The Gheese And The Ghost, varifrån Master of Time är hämtad.

2011 ser vi fram emot The Wall på Globen i maj.

Vi ser fram emot nytt med Gösta Berlings Saga, Beardfish, White Willow, Magic Pie, Squackett  (= Steve Hacket & Chris Squire) och möjligen även Änglagård (som är i studion för ett nytt album).

Vi får kanske också höra ett nytt The Flower Kings album. Så här skriver Roine Stolt på sin facebooksida: Hopefully 2011 - besides the symphonic piece - writing on new AOM, helping mixing the coming official bootleg DVD from TFK tour 2007 with Pat Mastelotto on drums and who knows 2011 may even see a new TFK album or at least work on such a piece.

I väntan på det kan vi lyssna på A Flower Full Of Stars  - Tribute to The Flower Kings.

Vi ser förstås också fram emot den avslutande delen i Trettioåriga Krigets trilogi som skall heta Efter Efter.

Vi hoppas att bandet gör några livespelningar för att promota albumet.

Van Der Graaf Generators nya A Grounding in Numbers som släpps framåt våren kommer också att bli mycket intressant. DerasTrisector var en stark upplevelse. Bandet ger sig ut på en turné och det gäller nog att passa på om man vill se dem live. De här snart pensionsmässiga gubbarna kommer inte att orka turnera hur länge som helst. Peter Hammill har redan haft en hjärtattack och turnélivet tär som bekant på krafterna. Något säger mig att detta kan vara sista chansen. (31 MAR 11 Germany, Berlin, Columbia Club Tickets, 01 APR 11 Germany, Hamburg, Fabrik Tickets ).

En skam dock att saxofonisten David Jackson inte längre finns med i gruppen.

En skam också att Yes ångar på utan Jon Andersson. Jon har tillfrisknat och är tillbaka i gammal god form, vilket man får kart för sig när man läser denna fina konsertrapport.

De andra i Yes är i studion utan honom för att spela in ett nytt album. Sångare är Benoit David som tidigare sjöng i ett Yescoverband.

Jag såg Yes i Lisebergshallen december 2009. Det var en bra konsert och Benoits insats var klart godkänd. Jag trodde då att hans plats bara var en tillfällig lösning i väntan på att Jon skulle tillfriskna. Nu vet vi att så inte var fallet.

Det är beklagligt att de andra går vidare utan Jon. Hans betydelse för bandets utvecklig, sound, text, musik och ”varumärke” är monumental. Lämnar man verkligen en gammal kompis i sticket bara för att han blir sjuk?

Jag föreslår startandet av Facebookgruppen – Vi som bojkottar Yes utan Jon.

Förmodligen har sista chansen att se King Crimson live passerat. Robert Fripp har upprepade gånger på sin blogg antytt att fler liveframträdanden med KC inte kommer att ske. Att han i fortsättningen kommer att koncentrera sig på att undervisa och enstaka soloframträdanden i kyrkor.

Citat från den gamle mannens blogg:

Today, there are greater necessities for me than pulling new KC music from the air & touring the world to present it to ears that would rather hear an older repertoire (which is pretty fab, may we note). Live KC music of any period would have value, but I doubt it would shape the contemporary musical debate.

Här kan man lyssna på en aktuell intervju med Fripp och även höra en del av vad han håller på med nu för tiden.

Vad som händer på den progressiva metallfronten är jag inte tillräckligt insatt i för att i detalj kunna kommentera. Argentinska Fughu släppte dock ett trevligt album betitlat Abscense. Bandet har klara Dream Theater drag, men tillräckligt mycket egen personlighet för att vara intressant.

Det som i övrigt mest präglade progmetallvärlden var förstås att Mike Portnoy lämnade, alternativt kickades från Dream Theater. DT började leta efter en ersättare och Mike fortsatte med Avenged Sevenfold.

Nu börjar historien mer och mer anta drag av såpopera. Portnoy blev inte permanent medlem av AS och bad de andra i DT om att få komma tillbaka in i stugvärmen, vilket de via en advokat sa nej till.

Så nu kanske Portnoy trots allt kan hoppa på Åkerfeldt / Wilson projektet Storm Corrosion, som planeras att släppas 2011. Ett dream team av guds nåde!

Med eller utan Portnoy så är förväntningarna på detta album skyhögt uppskruvade. Min gissning är att det går år skogen. Det finns risk för att varken trogna Opeth-fans och Porcupine Tree-dito kommer att få det de letar efter. Det finns risk för att herrarna tar i så dom spricker och därför misslyckas totalt…

Jag hoppas att jag har fel.

Om året 2010 kan i övrigt sägas att Spotify etablerade sig än kraftigare som musikleverantör. Det finns mer progressiv rock på Spotify än man kan tro. För de stora bolagen är Spotify en hit. Men det står allt mer klart att små artister och bolag inte tjänar särskilt mycket på att tillhandhålla sin musik på Spotify. Som betalande vill jag förstås att min hundring i månaden skall gå till de artister jag lyssnar på och inte till exempelvis Lady Gaga. Men det är inte så Spotify fungerar.

2011 skulle jag därför vilja att Progify ser dagens ljus. Progify skulle fungera på ungefär samma sätt som Spotify, men pengarna skulle gå direkt till den artist man vill stödja. Progify skulle tillhandahålla de band och album som i dag finns listade på http://www.progarchives.com/.

Med tanke på den lojalitet progrockpubliken visar sina artister (Marillion finansierar t ex sina album genom förbeställningar) är jag säker på att de flesta vore villiga att vara med och finansiera en sådan tjänst.

Jag föreslår startandet av Facebookgruppen – Vi som hellre lyssnar på Progify än Spotify.

Okej, då återstår bara en fråga – start new game 2011? Yes – No?

On Reflection – Att morra eller inte morra?

När jag lyssnade igenom 4-cd boxen Wondrous Stories, som jag skrev om nyligen, så kom jag på cd 4 fram till Opeths låt The Drapery Falls. Det lät mycket bra - kraftfullt och laddat med ödslig spänning och en sorts återhållen energi som bådade gott. Men så plötsligt, fem minuter in i låten, börjar sångare att growla!

Och ännu en gång konstaterade jag att growlande är totalt obegripligt, löjligt, konstlat, barnsligt, fånigt och dumt. Att jag inte begriper meningen med det, att det förstör musik som annars skulle kunna vara ganska bra. Att det mest av allt liknar en dyngkåt grottjägares brunstvrål om våren.

Jag vet att detta är ett omdiskuterat ämne. Många avskyr growl och klarar i likhet med mig inte av att höra det. Medan minst lika många gillar det.

Så man kan fråga sig varför growlen provocerar så? Varför är det så många som ogillar företeelsen, och inte är sena att tala om det, och varför är det lika många som högljutt försvarar den?

Ofta dyker just Opeth upp i de här diskussionerna. Opeth är ett band som intresserar många utanför death-metal kretsen, varifrån growlen ursprungligen kommer. Många menar att eftersom Opeths musik i övrigt är så bra är det svårt att lämna bandet därhän. Man får försöka lära sig uppskatta growlen.

Och som van lyssnare av progressiv rock så vet man att man ofta måste ge sig till tåls och låta musik ta tid på sig. Man vet att man inte bara kan ge upp för att man inte omedelbart gillar eller förstår det man hör. Många gånger kräver musiken en lång tid och ganska stor ansträngning innan den sjunker in och man börjar uppskatta den.

Detta har jag, och tror jag många med mig, försökt tillämpa på growlen. Vi har gett oss till tåls, vi har försökt, vi har ansträngt oss för att lära oss uppskatta kakmonstrandet. Några har kanske lyckats. Men långt ifrån alla.

Utan growlen hade jag nog lyssnat en hel del på Opeth. Nu får det vara för min del. Även om jag kanske går miste om något bra, i de growlbefriade partierna, så finns det så oerhört mycket annan intressant musik att lyssna på. Musik som alltså visserligen kan vara ansträngande och krävande att sätta sig in i, men där man åtminstone har kul under tiden. Där ansträngningen är givande på ett helt annat sätt än när det gäller growl. Som det ju tyvärr bara handlar om att stå ut med.

Förmodligen är det här en generationsfråga. Och jag har inga svårigheter med att inse komplexiteten i en sådan. När jag växte upp var barriären mellan de äldres musik och den yngres enormt mycket större än den är i dag. I dag kan många unga utan svårighet uppskatta musik från -60 och 70-tal. Och den äldre generationen, om man är någorlunda öppen, uppskattar musik som görs av yngre band.

För de äldre då för tiden var Ian Gillans falsettskrik i Highway Star förmodligen lika provocerande och obegripliga som growlen är nu för många av oss medelålders. Skillnad är kanske att vi som lyssnar på mycket musik nu i alla fall försöker förstå growlen, även om vi inte lyckas.

Skillnaden är möjligen också att Gillan kunde använda sitt falsettskrik när han i rollen som Jesus i musikalen Jesus Christ Superstar körde ut månglarna ur templet. Jag har svårt att se death-metalgrowl i en broadwaymusikal. Men vem vet, det kanske kommer. Kanske kommer rentav Allsång på Skansen i framtiden att ha growl med i programmet?

När jag tänker på det här problemet kan jag inte låta bli att fråga mig varför jag har så mycket lättare för att tycka om till exempel Peter Hamills, Arthur Browns och Screaming Jay Hawkins skrikande? För även om dessa inte growlar, så skränar de ju understundom nästan stämbanden ur led, på ett minst sagt extremt sätt.

Kanske är det för att Hamill, Brown och Hawkins inte försöker låta onda. För det är i alla fall vad jag tror att growlaren försöker göra. Hammill anstränger sig för att nå fram till ett äkta uttryck medan growlaren gör precis tvärtom - strävar efter ett så konstlat och förvrängt uttryckssätt som möjligt. Det går inte att urskilja några nyanser i growlen. Det går knappast ens att skilja den ena growlaren från den andra.

För mig handlar musik om känslor. När man lyssnar väcks känslor som i sin tur framkallar tankar och bilder. Det kan vara intressant att notera vilka känslor olika typer av musik plockar fram. Jag vill känna mig upplyft, stimulerad, glad och i bästa fall lycklig av musiken jag hör. Growlen gör mig bara bekymrad och frustrerad. På gränsen till deprimerad. Man skulle kunna säga att jag inte gillar growl av ungefär samma anledning som jag inte i någon större utsträckning uppskattar skräckfilmer.

Vi lever (i alla fall fram till den 19 september) i ett fritt land och man får growla hur mycket man vill. Bara man inte gör det på gator och torg, eller på bussen (för då är risken att man blir inlagd på psykiatrisk klinik). Det står var och en fritt att tycka om growl och en mängd andra mer eller mindre extrema och i vissas öron motbjudande musikyttringar…

Och även om jag var diktator med oinskränkt makt så skulle jag inte förbjuda growlen. Jag skulle inte ens införa growlfria zoner. För om man gillar growl eller inte, det är en smaksak. Och det man inte gillar kan man helt enkelt bara lämna därhän. Svårare än så är det inte.

On Reflection: Allah Ho Gaybar – Kristus, Mohammed & Lars

Piss- Christ. Andres Serrano sänkte ned ett krucifix i sitt eget urin.

Universum Noll gör i dag, Kristi Himmelsfärdsdagen till ära, ett avsteg från det vanliga musiktemat och ägnar ett helt inlägg åt att hylla yttrandefriheten.

Det är dock ett mindre avsteg än man kan tro. Med tanke på hur skruvad, udda och provocerande en del av musiken som presenteras här är så misstänker jag att det går omkring mer än en där ute som skulle vilja förbjuda den.

Den möjligheten måste på alla sätt förhindras. Friheten att få uttrycka det man vill i skrift, i bild, musikaliskt eller på annat sätt måste försvaras.

Därför vill jag säga att jag stöder Lars Vilks och hans kamp för yttrandefrihet. Nedanstående video och liknade verk, oavsett vad dom hädar, förlöjligar eller kritiserar, skall kunna visas i Sverige utan att en lynchmobb stoppar viningen. Detta är viktigt!

Det var alltså denna video - Allah Ho Gaybar - som fick mobben att gå loss i Uppsala.

(Uppdatering 10 05 14. Youtube har alltså ännu en gång censurerat filmen och tagit bort den. Den kan dock fortfarande beskådas här).

Lars Vilks hemsida är hackad och där finns ett mycket otäckt budskap.

You Mother Fucker Lars Vilks Still Talking about the
Prophet Muhammad
We Really Never Stop Hacking Your Site
and I will show you how can I Hacking you Computer

Just To The prophet Mohammed
We Do Any Thing
who is Mohammad Read about Him

Nedan South-Park avsnittet där Muhammed dyker upp utklädd i björndräkt. Det visar sig senare att det i själva verket är jultomten – som klätt ut sig två gånger.

Upprop: Publicera Kurt Westergaards bild på era bloggar.

Läs mer: SvD, Newsmill, Expressen, DN, Aftonbladet.

XXX

Nusrat Fateh Ali Khan, pakistansk Qualli-musiker, deklarerade att han skulle skulle kunna döda Salman Rushdie med sina bara händer. Detta för att denne skrev boken Satansverserna.

Förmodligen hade han hade velat döda mig också på grund av detta blogginlägg.

Hans åsikter hindrade honom dock inte från att göra bra musik:

Spotify - Nusrat Fateh Ali Khan – Allah Hoo,

Ali på Myspace.

Uppdatering 10 05 18.

Klockren artikel i detta ämne från DN debatt – här.

Nedan Vilks filmvisning – inklusive bråket och pöbelhopens attack. Mycket skrämmande bilder.