Så fick då Stockholm sin första Prog Fest. Åtminstone detta årtusende. Som vi sett i kommentarfältet här på UN så har det arrangerats liknande evenemang på nittonhundratalet.
De som arrangerade de festerna gav upp efter två år pga klen publikrespons. Låt oss hoppas att det som sjösattes i helgen inte går samma trista öde till mötes. Och förutsättningarna finns. Den progressiva rockens återtåg blir allt mer påtagligt för varje dag.
Låt oss alltså hoppas att det blir en återkommande årlig tradition, som om tre år är i kapp Sweden Rock, vilket en av arrangörerna, Mats Jonason utlovade.
För det var en sannerligen en mäktig och härlig konsert vi fick uppleva.
Först ut var Costes Cosmos, som blandade eget material med Samla Mammas Manna-dängor, och gjorde det bra.
Coste Apetrea själv började med att dra en parallell mellan denna festival och de legendariska festerna på Gärdet 1970.
Coste, som har ett förflutet i Samla Mammas Manna , knöt med de orden, och genom sin blotta närvaro, ihop musiktråden från förr med den dagsaktuella scenen. För även om Gärdet-festerna mer handlade om progg än progrock, och på ett helt annat sätt engagerade massor med folk, så har båda inriktningarna samma grundinställning: Musik är inte något man i första hand använder för att man vill bli kändis, klättra på karriärstegen eller tjäna massor med pengar. Man lirar för att det är kul och för att man har något man vill dela med sig av och berätta för publiken.
I ett krigszonsliknande rökmoln gick sedan Gösta Berlings Saga på. Stor dramatik! Gruppen gick rakt på nervsystemets innersta vrår. Och de lättade inte på greppet. Gösta Berlings Saga har skapat en alldeles egen sorts musik som man inte hört maken till förr. Rytmisk, suggestiv och intensiv med influenser inte minst från svensk folkmusik. Inte så konstigt att de är inkallade till NEARfest i staterna nästa år. Youtube-klippet nedan ger en fingervisning om hur brutalt bra det var.
Följande akt ,The Kingdom, som på scen byte namn till Willbow, hade säckpipa i sättningen och var kanske mer roliga än bra. Men de jobbade hårt för att ge publiken valuta för pengarna.
Och sedan Brightey Brison (efternamnet uttalas brajson och inte briison, som en del tror), som spelade delar av förra albumet, bland annat en mästerlig version av The Harvest, och smakprov från det nya The Magicians Chronicles Part I.
The Rise Of Brighteye Brison från detta nya album, som avlutade setet, var en nackhårsresande 23 minuter lång njutning. Det här bandet har allt som ett progressivt rockband skall ha, stämsång, finurliga och omväxlande arrangemang, klaviaturdueller, taktbyten och en saxofon som trotsar tyngdlagen. De oftast långa låtarna är som äventyrsresor. Det är musikalitet på allra högsta nivå. Att de dessutom levererade ett förvånansvärt bra live-ljud gjorde inte saken sämre.
Av diverse skäl var denne bloggare tvungen att dra före kvällens sista akt Agents Of Mercy. Men enligt en vanligtvis välunderrättad källa genomförde de en mycket stark spelning med fokus på låtar från senast albumet.
