Till minne: Pekka Lunde 520702–210630.
Norrmannen (nu var vi där igen) Benjamin Mørk har köpt ett gammalt piano, en blåmålad flygel. Sedan har han roat sig med att sätta mikrofoner på olika ställen i det och spela in såväl mekaniken som själva pianoljuden (alltså det vi brukar kalla för ”pianoljud”: strängar som klubbas) och dra det ett par varv i sina elektroniska mojänger. Kvar finns en hybrid mellan sällsamma pianoljud och strofer, och sådant som är preparerat fast på annat sätt än när Cage tömde spik- och skruvlådan i sin flygel. ”Mechanical Piano” (Jazzland Recordings) heter denna stämningsladdade skiva med dessa små, mer eller mindre minimalistiska ljud ur denna kombination av elektronik, mekanik och ren musikalisk inspiration (och en cover på Ryuichi Sakamotos ledmotiv till Merry Christmas, Mr Lawrence passar så himla bra här). Remarkabel och ett utmärkt bevis på Cages motsats: att innovationen den här gången ger musikalisk substans och inte, som i Cages fall, bara en uppfinning.
Stearica från italienska staden Turin har jag skrivit om tidigare, till exempel skivan ”Fertile” som jag bland annat sade följande om:
”Omslaget har inga enhörningar eller främmande planet-vidder utan är monokromt intetsägande, men det är definitivt inte musiken, här handlar det om kraftfull, nästan arg, samtida prog som får sin glöd av de dagshändelser, de revolutioner som äger rum på gator och torg i länder nära eller långt bort, när människor får nog av förtryck – så det är tematiskt prog som också skulle kunnat haft ett ’g’ till i epitetet. Närheten till postrock i Mogwais anda finns nära till hands.”
Nu är de aktuella med den filmmusik de gjort till den klassiska stumfilmen Der Golem, wie er in die Welt kam (1920, regi Carl Boese och Paul Wegener), eller i alla fall tio stycken ur de fem delar filmen är uppdelad i: ”Golem 202020” (Monotreme Records).
Visst kan man med fog kalla filmen för en skräckfilm, även om budskapet är långt djupare så, inte minst i Gustav Meyrinks roman som låg till grund, och Stearicas musik passar utmärkt, även om de tonat ner sig jämfört med skivan jag skrev om ovan.
Det är en intressant subgenre,
soundtracks till filmen som aldrig hade något, Matti Bye är ett utmärkt
inhemskt exempel på någon som förfinat detta, liksom The Metrophonic Orchestra,
som turnerat med Fritz Langs film Metropolis och lagt egen musik till (när jag
såg dem hösten 2017 erkänner jag villigt att avslutningen av filmen och deras
livemusik möttes på ett självklart sätt som gav mig gåshud). Gåshud ger
förvisso inte Stearica, åtminstone inte i frånvaro av filmen, men bra är det,
och ett intressant steg för bandet.
Drån, drån och åter drån. Det har blivit ett återkommande fenomen på skivor, att det drånas och att det inte är mycket av detta drånande som får ett musikaliskt innehåll utan anvisningar från upphovsmannen eller på-scen-sättande instruktioner och ritningar om
a) var ljuden kommer från/hur de har uppkommit och
b) vad de är tänkta att representera.
Minns du tidiga ambientskivor i Enos efterföljd? Inte behövdes det en manual för att förstå dem, de var ofta så välproducerade att det viktigaste var lyssnarens upplevelse, inte vad tonsättaren hade för avsikt, oavsett om det var musik av Tim Story eller Harold Budd.
Uppnåddes någon form av inre frid kombinerat med en bildskapande resa under lyssningen, kunde alla parter vara nöjda. Och här kommer då en drånljudande skiva till, Marta Forsbergs ”Tkać” (Thanatosis produktion), med två lp-långa stycken, där ”LED AND LOVE SOUNDS” baseras på violintoner Marta fryst i ögonblicket och som sedan sträckts ut, och ”Weave And Dream” spelas på en OP-1-synt, musikens drån ursprungligen för en ljud-och-ljus-installation.
Behöver du veta det för att få en positiv upplevelse? Både ja och nej. ”Nej” för att det alltid din egen upplevelse som räknas, ”ja” för att respektera tonsättarens avsikter och ”nja” för att du måste vara nyfiken på vad du hörde, både det du upplevde och varför du borde upplevt något (annat, kanske). Vidgar vyerna gör musiken i vilket fall som.
Det händer att jag inte håller med – eller, snarare, det händer rätt ofta att jag inte håller med. The Emerald Dawns musik kallas för neoprog och jag håller inte med.
Hittills har Cornwall-trion som blev en kvartett släppt fyra album på World’s End Records och jag har svårt att se att en neo-stämpel går att sätta på någon av dessa.
2014 kom debuten ”Searching For The Lost Key” med fyra stycken en bit ovan tiominutersstrecket och det är syntarna och en varierad gitarr långt fram i ljudbilden som dominerar, mestadels instrumentalt, med en något hemmabyggd produktion, det medges, men med smått symfonirockiga tendenser och gott om idéer, med inspirationskällor som H. P. Lovecraft och andra.
”Visions” kom 2017 och är rena tvillingalbumet när det handlar om det musikaliska innehållet, skulle jag säga, med gitarrer, syntar (och en uppdykande saxofon här, precis som på debuten) och åter symfoniska ambitioner, med viss svärta men ändå en sorts så-här-vill-jag-att-min-prog-ska-låta-attityd (och det är nu trion blev en kvartett), med bra driv och bra idéer.
Redan 2019 kom så ”Nocturne” och de håller sin linje, stämningsskapande prog, med samma bestyckning som på de två första skivorna, även här ett tjugominutersstycke som på andra skivan, där idématerialet får blomma ut (nu har det bytt basist, förresten), men det här kunde varit den tredje skivan i ett trippelalbum, de är till förvillelse lika och det handlar inte alls om att utvecklingskurvan planat ut, utan om ett konsekvent genomförande av hur de vill att prog ska låta, skulle jag säga eller åtminstone tro. Dessutom låter produktionen bättre den här gången. I år kom så den fjärde cd:n: ”To Touch The Sky”, där den sparsamma utvecklingen så smått fortsätter, inte minst att ge plats och utrymme för idéerna som fordom (första stycket 11 minuter, andra 15 och tredje 21), men det här börjar bli återhörandets glädje och igenkänningens trygghet och de har en helt egen liten, anspråkslös nisch inhuggen med lätta slag i prog-klippan. Dynamiken kanske är större den här gången, men det mesta känns igen, vilket ibland faktiskt är positivt, inte minst för mänskligheten i gemen, eftersom ingen uppskattar förändring, egentligen, på riktigt. The Emerald Dawn har hela tiden konsekventa musikaliska idéer i en given prog-form att förmedla, hela tiden påminnelser om att det invanda, det bekanta, även i en musikgenre som heter ”progressiv” har sin plats.
Om du sluter ögonen och lyssnar, kan det har vara inspelat när som helst. Du kan sitta på Fylkingen, i en studio vid Ircam eller bara höra något genom väggen från grannen när han spelar på sin Serge, en modulär synt.
Det sistnämnda är sant och byt ut Ircam om EMS, i alla fall för en del av materialet. Hade det funnits elektricitet på den tiden, kunde man sagt att det var förkristen musik.
Och vill man placera fältinspelningarna kunde Julien Boudarts ”Nome Polycephale: Ancient And Modern Myths vol. 1” (Carton Records) genomförts någonstans på verkstadsgolvet på Kockums i Malmö på sin tid och sedan behandlats elektroniskt, Sergen ger mestadels ifrån sig ljud som minner om sådant metall ger ifrån sig, oavsett behandling.
Boudart har hållit på med elektronisk musik på olika sätt i snart trettio år, på egen hand eller i olika konstellationer/band, gärna med politiska förtecken, men inte förrän 2020 släppte han sitt första soloalbum i eget namn.
Nå, det här handlar om att ta något uråldrigt och gifta det med ”vår tid, med global terror och förstörelse”, som han själv säger. Av musiken att döma var det mycket lugnare i urtiden och att det kunde låta så metalliskt långt innan man börjat utvinna metall är något som bara Fox Mulder kan svara på. Utmärkt eam är det, i vilket fall som.
Granne med Julien, åtminstone tematiskt och ljudligt, finns norska Tine Surel Lange och hennes debutalbum ”Works For Listening 1–10” (Sofa Music), väldigt intressant eam producerad i tre studior (Notam i Norge, MISC i Litauen och vår egen EMS), byggd av vardagsljud som processats till sedvanlig, åtminstone mestadels, oigenkännlighet.
Som vanligt när det gäller eam föreslår jag att du struntar i komponistens tankar och förväntningar och bara lyssnar med så öppna öron som möjligt, genom en så bra anläggning som möjligt (det är inte för inte att eam-konserter kallas ”högtalarkonserter”) och låter dina egna inre bilder skapas och växa.
När det här är som mest abstrakt är det allra bäst. (Ibland vill jag att pressmaterialet bara ska säga ”lyssna för fan, vad hör du?” – vilket förvisso stämmer, eftersom jag alltid lyssnar innan jag tar del av vad jag förväntades uppleva). Två utmärkta eam-skivor i rad, minnande om tider som svunnit hän i genren, det är en ynnest att få ta del av.
Så är det också med Bell Orchestres ”House Music” (Erased Tapes Records), den första skiva de släppt ifrån sig på eoner, att det räcker med att lyssna.
Sällan jag sett så mycket ord (bortsett från valfri recension på Pitchfork…) om ett cd-långt musikstycke från upphovsmännen själva, men det här är både intressant och intresseväckande, även om de lyckas få det att svaja under speltiden, men sammanfattningen som The Times (nu citerat på bandets skivbolags hemsida) gav i recensionen i våras räcker gott, åt mig och åt dig:
”Remarkably cohesive: a semi-classical/electronic/post-rock suite with the space to go off in all kinds of interesting directions.”
Just så. Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Trots att lp:n kostar €50 och troligen är slutsåld, vill jag
nämna ”Home” av och med
Boris Acket helt enkelt för att det är väldigt vacker musik,
där drivkraften bakom kan förvåna: ”In the fall of 2018, Acket’s family was
struck by personal distress, and to cope with these ill feelings, he would play
music in his room with no specific result or goal in mind. ‘Behoefte-muziek’,
as he calls it, which can be translated as ‘necessity-music’. By intuitively
blending meditative synth repetitions, field recordings and electronic
textures, Acket’s emotion, intuition and train of thought roam within a much-needed
echo chamber. So, remarkably enough, a sonic world of his own making became the
perfect sanctuary to escape in.” Förklaringar i all ära, ja, men vackert är
det, synd bara att formatet han valt (skitdyr lp i illustrerad bok i liten
upplaga) hindrar fysisk spridning, men du kan ju alltid köpa nedladdningen, om
du lovar att det inte ska bli en vana.
Och om du, som jag, uppskattade Mighty Handfuls smått
remarkabla skivor, blir du säkert intresserad, trots formatet, av att Gary
Mackenzie släppt en digital trespårs-ep (som är tänkt att följas av två till),
med bekanta fingeravtryck överallt på filerna.
Det är också läge att påminna om den holländska trion
DeWolffs senaste skiva, ”Wolffpack” (Mascot), som är sedvanligt svängande som
vore de landade från en skivstudio i en boogierockande stad i sjuttiotalets
USA. Visst finns det utfyllnad, men det stör inte. Releasekonserten finns
förresten här:
Jag vill också passa på att, om än även här i förbigående, tipsa om rejält svängande techno som vore den från Tresor en gång i tiden och inte släppt så sent som i mars i år: spanske Edgar De Ramons debut ”De Tu a Tu” (TUTU). Ett åttaspårsalbum konstruerat som technoskivorna var en gång i tiden, med en stämningssättare som inledning innan det första dansstycket bankar loss och avslutande ”Rave Again” är både en riktningsvisare och något som låter som Richard Strauss kunde skrivit, om han levt nu och inte då och stundtals gått på klubb.
Avslutningsvis vill jag gärna nämna, trots att den inte utgetts på riktigt, bara digitalt, av någon outgrundlig anledning, musiken till den malmöitiska tv-polisserien Tunna blå linjen (Playground).
Det är en intressant duo som skrivit den, Irya Gmeyner och Martin Hederos, och är mer än scenbakgrund, står, som så mycket av dagens film- och tv-musik, på egna ben i en växande genre av laddad, självständig samtidsmusik.
Och när vi är inne på
ämnet Martin Hederos, vill jag också, helt hastigt, rekommendera Hederosgruppens
lp ”Storstrejk” i väntan, t.ex., på något nytt med Tonbruket.
- Jan-Erik Zandersson
