That's all folks!

 

Denna musiksidas första inlägg lades ut torsdagen den 9 juli 2009. Det har varit en fantastiskt stimulerande och rolig tid. Men nu är den över. 

Materialet kommer att ligga kvar som ett referensbiblioteket att botanisera i. Det finns tusentals tämligen unika tips, reflektioner och inspel. 

Nedan kan du läsa Jan-Erik Zanderssons sista betraktelse.

Stort tack till dig som följt sidan under åren. Och glöm aldrig att ...

                                Allting på jordens rund måste förgå 

                                Men vår fru Musica

                                men vår fru Musica, 

                                men vår fru Musica, 

                                hon skall bestå!

Jan-Erik Zandersson: 

Nu när jag lagt ner sysselsättningen att skriva om musik på denna sajt upphör, vad ska jag göra med anteckningarna som skulle blivit en spalt - 56 skivor har jag skrivit stödord till, vissa måste jag erkänna att jag inte riktigt kan placera längre, andra tyder på utsvävningar i det limbo Ruben & Sixtens frånfälle placerade mig i (och som verkar vara en permanent del av mitt fortsatta liv), eller i alla fall någon form av känslovakuum musiken antingen förstärkte eller helt enkelt inte kunde rå på (nej, jag lyssnade inte på Bach under flera veckor, något som annars varit närmast en behövlig, genuint efterfrågad daglig dos). Vissa fragment är nästan färdiga, som det här ur en tänkt inledning:

Det brittiska skivbolaget Silva Screen, som bara utger soundtracks och tv-seriemusik, men med den äran, bröt en barriär när de presenterade sitt senaste släpp ”The Adventures of Robinson Crusoe (Original Television Soundtrack)” av Robert Mellin och Gian-Piero Reverberi: det var första gången jag sett att någon tar mer betalt om du vill köpa nedladdning (även i usel mp3-kvalitet) än om du vill köpa cd:n! (Nedladdningen kostar €11.99, cd:n €10.99 (och en knastrande dubbel-lp:n multum, som vanligt, ojämförligt och omotiverat mest: €29.99).). Notervärt är också att musiken till den nya versionen av Dune på filmduken, trots att det är Hans Zimmer som skrivit musiken, bara finns att köpa som cd-r! Kulturskymning! Inget annat än kulturskymning!

Jag tänker mig att det kan vara intressant att skriva om prog från oväntade länder: 

Prog från Kuwait? Jomen, Bader Nana varierar sig mellan skivorna, den fjärde och senaste finns här

Den klassiska musiken berör jag bara ytligt och har kanske inte helt tagit till mig dB Productions-skivan med ännu ett inhemskt ”fynd” från förra sekelskiftet, av det motsatta könet: ”Kammarporträtt: Laura Netzel”. 

Jag var också lagom entusiastisk till Karin Rehnqvist/Ellen Lindquist-skivan på norska Lawo. Bäst av de klassiska, om den nu ska karakteriseras som sådan, var The Gothenburg Combos senaste skiva i sin snart helt egna genre med gitarrmusik-från-hela-världen-men-egentligen-från-Göteborg ”Nomad” (egen utgivning).

Elektronisk musik på kassett kan jag inte låta bli när jag får den, som God Tons ”Ettor. Nollor.” (egen utgivning) eller Joel St. Juliens ”Empathy” (Land & Sea) eller, den bästa i trion, Lehnbergs ”Smygsmärta” (Lamour).

En annan kassett fick mig att göra färdigt texten direkt: 

Sven Fredriks självbetitlade kassett (Lamour) får mig att ställa frågan: känner Svenska kraftnät till det här, hur deras ockerdebiteringar (värre ju längre söderut du kommer i landet) används av en trummande musiker? Kanske kunde kassetten hetat ”Kraftfält berättar” i stället för att nu föra en obetitlad tillvaro, det här är inget annat än otvungen postrock, statslös sådan, som i realiteten kunde varit producerad var som helst i världen, även Portland. Ibland kraftfullt och harmoniskt som vore han Necromonkey, det finstämnda göre sig icke besvär, men hur ofta, egentligen, kan du nynna en postrocklåt efter bara en genomlyssning? Säger en del om kvaliteten, där Darwin får spela en roll, händerna går omedvetet till den stora volymkontrollen på förstärkaren, den vrids märkbart åt höger, högtalarelementen får en workout som gör dem väl, dammet får inte tillfälle att lägga sig – för mitt i börjar det med pumpande, dunkande techno som om själve djävulen släppts lös, som ett Sven Fredrik-firande av skivbolaget Tresor. Oväntat, lysande. Och så håller det på. En kassett att dela ut till menigheten med frågan ”vad är det här?”

Den uttalat progressiva musiken finns givetvis med, med flera titlar. Isildurs Bane & Peter Hammills ”In Disequilibrium” (egen utgivning) har jag bara skrivit hyllande stickord till, med en tydlig riktning mot tonsättare Mats och en tänkt slutmening: 

”På omslaget återfinns även Van der Graaf Generators genialiske motor som skrivit de texter som finns till styckena på skivan, men musiken är inte hans, den är bara Mats’, så jag lämnar Hammill därhän; det här är en skiva med Isildurs bane, inga andra.” 

Ja, kejsaren är naken och Peter har inget här att göra. 

En annan höjdare var Simon Steenslands ”Let’s Go To Hell” (Transubstans Records) vars otämjda egensinne tilltalar mig rätt in i den där lilla förkalkning jag har mellan hjärnhalvorna, där jag allt mer tror att viss resonans ger mig de glädjekickar bara bra musik kan ge.

Svensk ambient av internationellt snitt finns på Slim Vics ”Mörkrets narr” (Lamour) och han var, trots sin vinylvurm, klok nog att låta det här nästan åttio minuter, spröda stycket väldigt klassisk ambient (som möbelmusik) återges på cd. Han låg också bakom Gävle-Stockholm Dubs ”Ingemansland” (Lamour) som defintivt inte var dub, utan bra ambient mot IDM-hållet.

Bandet Urtidsdjur hade jag rätt mycket kontakt med i samband med att de gav ut sin självbetitlade debut-lp, de ville så gärna bli recenserade men också uppskattade för allt jobb de lagt ner på sin musik. Ett tag efter släppet hade vi mer e-postkontakt och de hade en idé att utge även en helt instrumental version av lp:n, vad tyckte jag om det? 

Jag exemplifierade med den danska Grammis-vinnande progskivan från Dizzy Mizz Lizzy som också, året efter eller så, utkom i en begränsad upplaga med all sång borttagen, och grabbarna i Urtidsdjur bestämde de sig för att göra sammaledes, om än bara digitalt. Jag fick den ”skivan” och tre låtar som blev över från debuten och, nästan som i det danska fallet, blir det nästan än bättre utan sång och text, märkligt nog, kanske mest för att fokus flyttas från vad som sägs till vad som spelas och hur det görs, men utan att peka ut ursprungsversionerna som ”sämre”. 

Eivind Aarsets ”Phantasmagoria, Or A Different Kind Of Journey” (Jazzland) har jag bara noterat som ”bäst” och likande gula lappar måste suttit på väggen när jag lyssnade på skivan första gången och jag kan bara hålla med mig själv, det här är så smärtsamt innovativt att man undrar hur hjärnvindlingarna hos Eivind rör sig.

Filmmusik i form av tv-seriemusik gillade jag: Långbacka/Bådagårds ”Glaciär” (L/B Productions), 38 minuter digitalt, så typiskt lp-lång, instrumentalmusik i tydlig folkton, passande nog med tanke på var tv-serien utspelar sig.

Gammal konsert tog jag också till mig, när CEX33 Viltvarnings ”Live At Fasching 2002 – Vild Life Alert!” dök upp.

Freedom Trees ”Modern Acoustic World Jazz Rock” (Music Makes You Happy Records) har jag skrivit plustecken för, svänget på Galento Sound Service vol 2.:s ”Folk Modern Music” må vara mindre unikt men det hindrade inte att jag gillade det jag hörde (även om jag längtar tillbaka till herr Galentos egna mer filmiska instrumentalskivor från svunna tider).

Plus i kanten fick Poliversos ep ”Sunbound” (ett band från Dresden), liksom Audiolepsias ”Waves & Particles” (egen utgivning), Shurakays dubbel-cd ”Overseas Tales”, The Sun Or The Moons ”Cosmic” (egen utgivning) och Time Is A Mountains ”III”, alla så där okända för de flesta men som bara är fynd på fynd i recensionsskivehögen. 

Där finns också Forgonias självbetitlade debut (egen utgivning) och uppföljaren ”The Mountain” (egen utgivning) som är så självklart bra prog att alla som köper ännu en liveplatta med Yes, ännu en box med King Crimson, mer skåpmat från Porcupine Tree, borde lyfta blicken, dra kreditkortet och köpa de här skivorna i stället.

Att gamle studioräven äntligen hamnade på skiva var också en välgärning, även om media varit väldigt tysta om Ulf Andersson Quintets ”Turdus Merula” (PB7), annars ett skivbolag som brukar få eller ta plats.

Osslers ”Regn av glas” (ST4T) formulerade jag mig också kring, åtminstone en inledning:

 (…) infriar mina högt ställda förväntningar, det här är en skiva som en rysk docka, där det finns mer och mer ju fler tanter man skruvar av på magen. Och det är så mycket bättre än många internationella försök att göra den här sortens landskapsförvridande musik, kanske blir jag färgad av att texterna är så onödigt begripliga.

Också det var en hundskiva, ser jag.

Lucifers ”IV” (Century Media) fick jag i samma brev från PR-Liza och konstaterade lakoninskt i anteckningsfilen att visst är det rätt anmärkningsvärt hur många hårdrockare som är troende kristna, även om de nu valt Guds egenhändigt skapade motståndare som favorit bland gudomarna? Hur skivan lät? Ganska rak, melodiös hårdrock som borde fått mer inspiration från 70-talets dito för att bibehålla mitt intresse, som rockabilly spelad av ett dansband (The Hubcaps, t.ex.); en haltande jämförelse, men ändå.

Fler skivor tyckte jag om och ville återvända till för att skriva om, som Charlotte Greves ”Sediments We Move” (New Amsterdam/Figureight), Memory Pearls smärtsamt vackra, finstämda instrumentala ”Music For 7 Paintings” (Atlin Village), Modern Stars ”Psychindustrial” (Miacameretta Records), Irans småspretiga men väldigt intressanta ”Persis” (Aagoo Records – ett favoritskivbolag), Delwoods självbetitlade (Honest House) och postrocknestorerna Larsens senaste nedslag ”A Chronicle” (Witty Books).

En annan av de som kunde betitlas ”periodens bästa” var den överraskande lp:n out of the blue från Cassius Lambert (egentligen Pelle Lindsjö från Abbekås), ”Vendi” (Kaprifol Recordings), där han gör onämnbara och outgrundliga saker med sin elbas och är fortfarande en kille med talang som formligen rinner ur öron och ur händer/fingrar. På sina tidigare skivor skrev han jazzrockande prog för olika stora ensembler och är också basist i rocktrion CB3 (en gång i tiden utskriven som Charlotta’s Burnin’ Trio, med klart proginspirerade, hyfsat långa, kraftfulla instrumentalstycken med landets sexigaste gitarrist i täten). Vad han också är, är en av landets i särklass mest intressanta musiker, det är bara det att vi inte är så många som upptäckt det än.

Och så fanns det nitton skivor från ryska R.A.I.G. med prog, spacerock, hårdrock och stoner, skivor som jag verkligen, i de allra flesta fallen, skulle varit själslig sponsor åt, men så blev det inte:

•  twkc: ”B2”
• dirtpill: ”somedevil”
•  Grey Mouse: ”Animalism”
•  Grey Mouse: ”A Moment Of Weakness”
•  Grey Mouse: ”Blind & Ugly”
•  Grey Mouse: ”Trip”
•  Juice Oh Yeah: s/t
•  Ciolkowska: ”Psychedelia”
•  Crust: ”Stoic”
•  The Grand Astoria: ”From The Great Beyond”
•  Disen Gage: ”The Reverse May Be True”
•  Mother Sea And The Old Serpent: ”Chthonic”
•  Remote: ”The Gift”
•  Dogs Bite Back: ”Back? Forward!”
•  The Moon Mistress: ”Silent Voice Inside”
•  Transnadeżnost’: ”Monomyth”
•  Pree Tone: ”Brekka”
•  Gangrened: ”We Are Nothing”
•  The Watchdogs: ”The Stone And The Horde”

Jan-Erik Zandersson

Zandersson september 2021

Även den som tycker sig vara inlyssnad på den progressiva rocken är givetvis inte det, det inser jag varje gång jag beställer en hög fullkomligt fantastisk men för mig tidigare okänd musik från Johnny på Record Heaven, landets troligen bästa skola i prog för den som vill lära sig mer om den här sortens musik och hitta inspelningar du inte visste fanns. www.recordheaven.net är platsen där du hittar skolbänkarna, det är bara att slå sig ner. 

En höjdpunkt i sommar har varit norska vokalkvartetten Mjus skiva – tyvärr så här långt bara digitalt, men riktiga skivor lär vara på gång – ”Mju:Son” (egen utgivning) som är tolkningar (i många fall textsatta) av vår egen genialiske Björn J:son Lindhs musik från fyra av hans åttiotalsalbum. 

Det är en kongenial idé gruppen fått och jag har inte ens invändningar mot att de omfamnar Björn litet extra med egna texter, det passar så bra ihop med det han och Janne Schaffer (och andra kompisar) skapade innan han så tragiskt gick bort, definitivt i förtid. 

Texterna är inspirerade av originaltitlarna, men som även de transformerats: “Lake District” har blivit “Ved vatna”, “96 fjärilar” har blivit “Sommarfuglvenger”. Gaute Øvereng, en av sångarna, bas, i kvartetten (som i övrigt är Irene Åbrekk Kalvatn, sopran, Anne Marta Vinsrygg Vadstein, alt, och Svein Ola Lillestøl, tenor) har skrivit texterna och gjort arrangemangen, allt godkänt av Björns efterlevande (och av Schaffers fejja att döma, imponerat på Janne, som skriver att Björn själv hade varit stolt över tolkningarna). 

Det här är en sommarstark upplevelse för oss j:sonianer, all heder åt våra norska vänner som gjort denna fina, fina skiva, deras andra. 

Skes ”Insolubilia” (egen utgivning) är definitivt bland det bästa som hänt den gånga sommaren, solsken, ledighet och en komplett utgåva av Snobben-stripparna oräknat. 

Först en platsbestämning: Trots att det finns 25 musiker på skivan, är detta italienska klaverspelaren Paolo Botta (solodebuterande 2011 med ”1001 Autumni”, med i band som bland annat Yugen och Not A Good Sign) och skriver själv att 

”the style can be described as 70s Symphonic Prog meets Avant/RIO and Canterbury” 

till vilket jag vill lägga en balja italienskt, progressivt rödvin, för det här känns så välplacerat i den italienska prog:ens intelligenta huvudfåror, men smaksatt och eldig. 

Det femdelade verk som ger skivan sin titel är en mäktig historia, här är det verkligen ett möte mellan melodisk, attraktiv symfonirock och något mer franskt RIO, den stora musikerbesättningen har att göra i dessa skiftande känslolägen och jag är väldigt imponerad över hur fullgången både det verket och skivan som helhet är. 

Själv pratar Paolo om inspiration från allt från Gentle Giant till Änglagård, men det jag mest hör, förutom en hoper italienska progföräldrar som ler i den himmel dit gamla skivor förpassas när tycket och smaken förändrats, är mer dagens unga progmusiker från medelhavsområdet, skolade både i skivsamlingar högaktuella 1972 och på musikhögskolorna i dag, blandat med sådant som till exempel Isildurs Bane (när de inte samarbetar med trötta farbröder som Peter och Steve) bjuder på, inte minst vid den årliga IB Expon, denna prog:ens tidiga julafton i Halmstad i november. 

Vill du höra en av senare tiders fulländade, klassiska progskivor, då skaffar du den här (och kanske även debuten, som nu är återutgiven med en bonusskiva i form av en konsert, eller varför inte något med högintressanta Not A Good Sign?). Mer musik att bygga myten kring den progressiva musikens oantastlighet. 

Ännu ett debuterande ungt band i proggenren i USA (närmare bestämt Pittsburg, PA) är Haven State med 36 minuter välljud på ”Adapt” (egen utgivning, tyvärr bara digital så här långt). 

Kvartetten består av Josie Banks, sång, Cody House, gitarr, Brendan Mickoloff, bas, och Luke Martucci, trummor. 

Redan 2018 kom deras ep ”Stratus” och på nätet jämförs Josies kraftfulla röst med Concrete Blondes Johnette Napolitanos, vilket gjorde mig nyfiken och alls icke är fel när det hettar till (och Jim Mankeys band nappade jag på när deras debut kom 1986, helt enkelt för att Jim var med i den första uppsättningen av Ron & Russell Maels band Sparks, men en låt som ”Joey” från deras tredje lp, ”Bloodletting” (1990) är en av de där eviga låtarna som aldrig försvinner, aldrig blir dålig; du vet, en sådan där som, när du hör den första gången, får allting runt omkring dig att stanna, låten tar över tidsflödet helt och du har mött ännu en vägvält som kört över dig känslomässigt, Wikipedia berättar att 

”Napolitano mentioned in her book Rough Mix that the song was written about her relationship with Marc Moreland of the band Wall of Voodoo”

och eftersom Stan Ridgways band är ett annat favoritband, så – men åter till ämnet…). 

Stundtals ger detta en känsla av Mars Volta på semester, gitarren och sången styr, trummorna och basen står för det avkrokiga och rytmiskt spännande, men se det som något positivt. 

Visst var Mars Voltas’ hänsynslösa vänsterfilsmusik något att längta tillbaka till, men här ger det utrymme att andas, man hör till och med vad Josie sjunger, även om det är flera lager sång allt som oftast. Avgjort avigt i en väldigt snygg ljudbild, vänder och vrider på sig, står sällan stilla, de hinner onekligen med mycket på kort tid, definitivt på temat ”tiden går fort när man har roligt”.

 Vi fortsätter med härdande men utmärkt impro-post-bop från The Splendor, deras fjärde skiva, ”Royals” (Hoob Records), är en karta över frimodighet och en känsla för småskalighet, något som behövs när kvartetten (Lisen Rylander Löve, sax, Fabian Kallerdahl, piano, Josef Kallerdahl, bas, och Lars Källfelt, trummor) ångar på och ger rätt mycket mangel per skivminut när det vill sig, men det kan också vara smygande och försiktigt, grepp som de huvudsakliga komponisterna (kan man säga så om impro?) 

Lisen och Fabian tagit till även i andra konstellationer jag mött dem i. Utmärkt spänstigt, ibland är musik som gummiband som kan ha olika funktion beroende på sträckningen, ungefär som alternativa grusvägar på landet som börjar och slutar på samma ställen, med med goda vägvalsmöjligheter däremellan. 

John Derek Bishop under namnet ”Tortusa” har jag skrivit om här tidigare, både när han tog grundmaterial från Eivind Aarsets produktion och byggde ny musikmeccano av det, liksom när han och saxofonisten Inge Weatherhead Breistein skapade ambient i ett nedlagt bryggeri i Stavanger. 

Nu finns skivan ”Bre” (Jazzland) att tillgå, tre år har det tagit att basera en även här ambient experimentskiva på brottstycken av ljud från akustiska instrument, med flertalet gäster, inte minst tre av hans idoler: Arve Henriksen, Eivind Aarset och Erland Dahlen – inga dåliga idoler och inga dåliga musiker att få med på denna ypperligt välkonstruerade skiva, där en sorts målmedveten ambient lämnar skivor vars innehåll verkar hänt i stunden långt bakom sig. 

Det blir här, precis som i eam-skivorna jag skrev om förra gången, inte så intressant var alla ljud kommer från, utan det handlar om vad han mixtrar ihop baserat på alla ljud han inhämtat och knådat, men också de bidrag hans gästmusiker står för och denna rykande kittel gryningsmusik som är resultatet. Ofrånkomligt att det blir bra.

 

Alice Marias ”Edwins hus” (Dreamboat Music) är hennes debutskiva och det finns kopplingar till genialiske kompositören Tommy Galento Nilsson. 

Det här är stilla instrumentalmusik av längd vi cd-tillskyndare uppskattar (med en varning för avslutningen som är ett rejält stilbrott (skrivet utan att värdera det som något positivt eller negativt – bara något överraskande)). 

Pressmaterialet pratar om att det här är musik från skogen och säger nästan inte ett knyst om upphovskvinnan, vilket inte stör mig alls (och som är konststuderande och jobbar som undersköterska – kul att veta, men gör inget till eller från för att uppskatta hennes musik), viktigare är att den här närmast ambienta musiken anknyter till den tradition jag påminner om här då och då, den svenskt naturromantiska instrumentala som tar sig olika uttryck, men som antingen lånar brottstycken från de djupa skogarnas folkmusik (ingen jävla slättmusik här från t.ex. Skåne) eller bara stämningslägen som för oss nordbor startar den inre projektorn och den sepiatonade film där träd och övergivna hemman dominerar. 

Klokt av Dreamboat att utge den här, framför allt att ha förstånd att släppa den på cd och inte bara i det svarta, digitala hålet. 

God tons ”Droning” (egen utgivning) och de fem musikstyckena ”Drone_001” till ”Drone_005” är direkt falsk marknadsföring, för vi har alla vant oss vid att drånmusik i dag består av en sorts ljudmässig stiltje där inget egentligen händer, där vi förpassas till ett tillstånd, men där vi kanske/kanske inte noterar att drånandet närmast mikroskopiskt förändras i takt med att tiden går, men i många fall till ingen nytta alls. 

God ton gör det så mycket bättre, eftersom hans instrumentala byggstenar blir ett stämningsskapande verk där du hela tiden följer med i förändringarna, oavsett om det handlar om tempi eller instrumentering eller melodi, och även denna skiva placerar sig någonstans i det skogklädda landskap där svensk musik utan onödig sång placerar sig, med en vilja att både behaga men, framför allt, berätta, och berätta om något annat än drånandets allt mer påträngande stasis. Utmärkt och en brant kurva uppåt för varje utgivning… 

… som fortsätter, eftersom han redan åstadkommit en skiva till sedan ovanstående skrevs i konceptform: ”Staden”, där den illustrerande instrumentalmusiken fortsätter, men nu med en tydlig hälsning till hans egen stad, Stockholm och ljud och instrumentering från en hel annan tidsålder. 

Här har syntar och mixerbord mejslat ut dagsporträtt ur minnesfragment, faktiska upplevelser och de ytor som representerar torg, gator och hus i denna vattendominerade storstad, med kollektivtrafikens blodomlopp som grund för musikresor till och från de aparta delarna av den kropp som är Stockholm. 

Det blir en sorts motsats till förra skivan, eftersom vidderna, skogarna och det storslagna lugnet i ensligheten förbytts till den kravdrivande rörlighet som för evigt är förborgad i en stad och som nu, allt närmare post-corona, driver invånarna bort, de som kan, till andra platser där det finns luft, ljus och brist på oljud.

”I’m the passenger” tänker jag likt Iggy när jag lyssnar, ”and I ride and I ride”, samtidigt som omslaget på denna digitala utgåva antyder en annan strävan, där bilden är en mix av en stadsgata som dras genom en närmast himmelsk katedral (förra skivan, som jag placerade i trädkronorna, har ett öppet, inte särskilt upprört, hav på framsidan). Den känslan har jag aldrig fått på den röda linjen. 

Användande av ålderdomliga rytmer (säg 1982 eller så, ibland nästan disco eller i alla fall synthwave) och bleka, enkla syntslingor ger en bild av en stad som är mer gammal fackverksplåt än något mer modernt, känns inte bara som en kollektiv resa genom stadens rälstentakler, utan också som en tidsresa till ett åttiotal när den kollektiva resan inte var tillräckligt individuell och till och med Porsches bilar var menlöst fula, ett decennium helt förskonat från elegans, skönhet, utvecklande arkitektur och minnesvärda former. 

Lustigt nog lever ju musiken, i dess bästa delar, kvar, om man inte ser artisterna eller deras säljfilmer från dåtiden. Som sagt, ett nytt läge för God Ton, det här.

I en intervju på nätet förklarar italienska femmannabandet Pulsar Ensemble (bildat 2014 av Filippo Sala, som också skriver musiken) vad deras skiva ”Bizarre City” (egen utgivning), deras andra sedan debuten med ”Oddsquare” 2018, en digital liveplatta oräknad, egentligen är: 

”Bizarre city is our imaginary city, entirely made of sound. It’s an ideal metropolis, where anything is possible. It can be dreamy, surreal, mysterious, chaotic and naive – it’s what you want it to be. The listener takes a journey through its nine neighborhoods, nine sonic worlds that articulate the extremely diverse nature of this space.” 

Hur låter det då? Tja, enligt samma intervju är de influerade av band och artister som ”Tortoise, Mr. Bungle, Jaga Jazzist, Queens of the Stone Age, Don Cherry, Neu!, Big Beats Big Times, Radiohead, Pink Floyd, King Crimson, Talk Talk and many more”. 

Hur låter det då? Det kan jag svara på själv: som en sorts väldigt flygfärdig postrock som lånar friskt från olika progressiva strömningar post 1972, ungefär, men mestadels med mer jazzkänsla än något annat (förutom i exempelvis låten ”Flipper” som är halvtung postpunk mer än något annat). 

När jag lyssnade första gången, kunde jag få för mig att det var ännu ett av de innovativa banden som kommer från Norge. Fördomsfulla lilla jag, som inte är tillräckligt inlyssnad på samtida artrock från Italien (mer än sådant som t.ex. Black Spider släpper, som bär sina ränder från progressiv renässans med glöd från artister som är konservatorieutbildade). Utmärkt, ett intressant fynd.

Filip Bagewitz är en flitig gäst i de här spalterna och han är också en flitig gäst i en musik fjärran hans hemstad Göteborg på ”Silenced Dreams” (Suznak Records) där han har sin kvartett (Saman Alias, klarinetter, duduk och ney, Linus Klevebrant, bas, och Michael Andersson slagverk) med sig, andra skivan i den här konstellationen, fortfarande skriver Filip musiken som vore han en fullblodsarab, spelar oud och låter de småvindlande styckena också ta jazzfärg i kanterna, många gånger med slagverksarmadan drivande, trots musikvalet är det här så långt från musikalisk expropiering man kan komma, mer ett äktenskap mellan Mellanöstern och Andra Lång. 

Även om den gode Joe Bonamassa radat upp liveskivor de senaste åren (vilket inte gjort så mycket, eftersom nordamerikanska skivbolags förväntningar på hur ett modernt (sic!) studioalbum (sic!) med blues ska byggas har gjort att dessa inte varit så intressanta alla gånger (ack, dessa jävla MOR-ballader!)), så är det dags igen: ”Now Serving: Royal Tea, Live From The Ryman” (Provogue). 

Livealbum utan publik, värt att notera, men det som gör det intressant är att han numera har extranummer som förvånade åtminstone mig, högst oväntade men välfunna covers. Han slår ihop Jethro Tulls ”A New Day Yesterday” med Yes’ ”Starship Trooper” och låter gitarren bjuda Barre och Howe på innovativ konkurrens. Man börjar onekligen bli nyfiken på hur hans skivsamling ser ut där hemma på herrgården.

 Och värda att nämna är också den rejält (mestadels, åtminstone) postpunkiga ”Fall Off The Apex” (À Tant Rêver du Roi/Black Bassett/Rockerill) med den belgiska duon La Jungle, deras fjärde studioalbum. 

Spretigt och pulserande, infernaliskt dunkande eller bara partymusik för spastiker, med ljud och oljud (och just ”oljud” måste vara ett av de mest felaktiga ord som finns i det svenska språket, eftersom det inte syftar på tystnad utan motsatsen) om vartannat, jag vet inte vilken etikett jag vill sätta. 

Händelserikt är i alla fall och i alla hänseenden, denna skiva som duon dels påstår är uppbyggd av fem låtar med mellanspel, dels ger deras bild av dagens samhälleliga verklighet (vilket gör den intressant på andra plan, eftersom den spelades in förra våren). En cd-motsvarighet till att sitta i högerstolen i en Chevrolet Camaro av 1973 års modell när föraren tror att polisen sover.

Alex Zethson Ensembles ”Some Of Them Were Never Unprepared” (thanatosis produktion) är ett lp-långt stycke uruppfört så sent som i år och den sortens musik jag förväntar mig att Caprice eller Bis eller något annat av de musikkulturbärande skivbolagen tackar ja till och utger, som fallet är i Norge och Danmark (men aldrig här, numera (nåja, Bis syndar sällan, de har en fortsatt intressant och rimligt spräcklig utgivning) – se vilken omfattande och fantastisk utgivning Caprice hade på lp-tiden; nu verkar de bara sitta och rulla tummarna för alla sina statliga miljoner; de verkar ha lika roligt som jag har när jag läser veckobrevet ”Musikindustrin” som namnmässigt sätter fingret på problemet: industri: det behöver inte vara bra, det behöver inte vara viktigt, bara det säljer och ger skivbolagen en massa monetas och de anställda kan ha långa, kul och på hjonen imponerande titlar på engelska). 

Men åter till Zethson, som jag skrivit om tidigare och som kanske mer är känd som pianist/musiker (hos Kajfeš eller i någon Fire!-konstellation) och hans musik för preparerade stränginstrument och slagverk, enligt tonsättaren 

”inspirerat av bland annat javanesisk gamelan-musik och akustisk drone samt av de minimalistiska tonsättarna och musikerna Arnold Dreyblatt och Tony Conrad; det har skapats med just dessa musiker i åtanke” 

och det har han rätt i, med kanske tillägget om den minimalistiska rytmiken här. 

Om jag vill lägga någon drånbenämning på det här, med mer genomtänkta förtecken än den oerhörda mängd som, framför allt från elektroniska media, sköljer över oss stackars intresserade, vill jag kanske inte, det är mer något åt det transskapande (repetetiv minimalism, remember?) hållet – och får jag välja, låter det mer Dreyblatt och mindre Conrad, strävan efter någon form av disharmoni är inte så uttalad i Zethsons musik, eller varför inte sådant som John Cale roade sig med när han var ny i New York eller kanske något från valfritt loft på nedre Manhattan vid den tiden?  

En handfull klassiska skivor från Norge som avslutning: 

”Soccorsi – Works by Morten Eide Pedersen” (Lawo), den första av planerade två skivor med hans musik. Pedersen (1958–2014) rönte ödet att inte ha någon av sin musik publicerad eller inspelad när han hastigt gick bort. 

På den här skivan är det främst pianoverk (Signe Bakke spelar) som representeras (men också en gnutta kammarmusik), mestadels öppna verk från oavslutade sviten ”Tagebücher”. 

Av den biografiska informationen framgår att han var en musikalisk hjälpande hand för många och det är kanske då det blir så att ens egen musik inte sprids. Men det förtjänar den. Den kommande cd:n är tänkt att bara innehålla verk för ensemble. 

Jag vill också nämna ”Så kort ein sommar menneske har – sånger av Gisle Kverndokk” (Lawo). Gisle är född 1967 och hemma i Norge är han känd för sin musikdramatik: musikal och opera. 

Här har han främst tonsatt poesi av norskarna Liv Holtskog och Herman Wildenvey liksom åtta sonetter av Shakespeare. 

Framför gör mezzon Marianne Beate Kielland ackompanjerad av Nils Anders Mortensen på piano och det här blir en tidsresa till en långt mer romantisk, melodisk tid, för det här är samtidsmusik som hör hemma i en solig berså för hundra år sedan eller så, med båda tårta, kaffe och punsch framdukat. En minihyllning till det sångliga, på min ära. 

Mer som har det vackra som förtecken är Nils Henrik Asheims ”Hornflowers” (Lawo), där Nynorska brasskvintetten under Christian Eggen (där var han, igen!) och fläckvis förstärkt av harpa och slagverk, spelar musik som helt uppenbart har förtecken som handlar som skönhet, estetik och hur aparta byggklossar kan bilda ett vackert bygge när de väl kommer på plats. Tonsättaren (född 1960) är välutrustad med priser i hemlandet och den här skivan ger brasskvintetten ett material som vore de den klassiska musikens frälsningsarmé.   

- Jan-Erik Zandersson

Zandersson augusti 2021

 Till minne: Pekka Lunde 520702–210630.

 ”Alter Echo” med Dizzy Mizz Lizzy fick pris som den bästa danska rockskivan i fjol av den danska utgåvan av Gaffa – wow, en progskiva vinner pris i en tävling arrangerad av något som inte är en prog-tidning eller framröstad av enbart Marillion-fans. Men jag håller med; även om min kunskap om fjolårets rockutgivningar i Danmark är högeligen begränsad, så är det här en lysande platta, vilken inte blev sämre av den instrumentala version av skivan som släpptes härom månaden. Gån och köp.

Norrmannen (nu var vi där igen) Benjamin Mørk har köpt ett gammalt piano, en blåmålad flygel. Sedan har han roat sig med att sätta mikrofoner på olika ställen i det och spela in såväl mekaniken som själva pianoljuden (alltså det vi brukar kalla för ”pianoljud”: strängar som klubbas) och dra det ett par varv i sina elektroniska mojänger. Kvar finns en hybrid mellan sällsamma pianoljud och strofer, och sådant som är preparerat fast på annat sätt än när Cage tömde spik- och skruvlådan i sin flygel. ”Mechanical Piano” (Jazzland Recordings) heter denna stämningsladdade skiva med dessa små, mer eller mindre minimalistiska ljud ur denna kombination av elektronik, mekanik och ren musikalisk inspiration (och en cover på Ryuichi Sakamotos ledmotiv till Merry Christmas, Mr Lawrence passar så himla bra här). Remarkabel och ett utmärkt bevis på Cages motsats: att innovationen den här gången ger musikalisk substans och inte, som i Cages fall, bara en uppfinning.

Stearica från italienska staden Turin har jag skrivit om tidigare, till exempel skivan ”Fertile” som jag bland annat sade följande om: 

”Omslaget har inga enhörningar eller främmande planet-vidder utan är monokromt intetsägande, men det är definitivt inte musiken, här handlar det om kraftfull, nästan arg, samtida prog som får sin glöd av de dagshändelser, de revolutioner som äger rum på gator och torg i länder nära eller långt bort, när människor får nog av förtryck – så det är tematiskt prog som också skulle kunnat haft ett ’g’ till i epitetet. Närheten till postrock i Mogwais anda finns nära till hands.” 

Nu är de aktuella med den filmmusik de gjort till den klassiska stumfilmen Der Golem, wie er in die Welt kam (1920, regi Carl Boese och Paul Wegener), eller i alla fall tio stycken ur de fem delar filmen är uppdelad i: ”Golem 202020” (Monotreme Records). 

Visst kan man med fog kalla filmen för en skräckfilm, även om budskapet är långt djupare så, inte minst i Gustav Meyrinks roman som låg till grund, och Stearicas musik passar utmärkt, även om de tonat ner sig jämfört med skivan jag skrev om ovan. 

Det är en intressant subgenre, soundtracks till filmen som aldrig hade något, Matti Bye är ett utmärkt inhemskt exempel på någon som förfinat detta, liksom The Metrophonic Orchestra, som turnerat med Fritz Langs film Metropolis och lagt egen musik till (när jag såg dem hösten 2017 erkänner jag villigt att avslutningen av filmen och deras livemusik möttes på ett självklart sätt som gav mig gåshud). Gåshud ger förvisso inte Stearica, åtminstone inte i frånvaro av filmen, men bra är det, och ett intressant steg för bandet.

Drån, drån och åter drån. Det har blivit ett återkommande fenomen på skivor, att det drånas och att det inte är mycket av detta drånande som får ett musikaliskt innehåll utan anvisningar från upphovsmannen eller på-scen-sättande instruktioner och ritningar om 

a) var ljuden kommer från/hur de har uppkommit och 

b) vad de är tänkta att representera. 

Minns du tidiga ambientskivor i Enos efterföljd? Inte behövdes det en manual för att förstå dem, de var ofta så välproducerade att det viktigaste var lyssnarens upplevelse, inte vad tonsättaren hade för avsikt, oavsett om det var musik av Tim Story eller Harold Budd. 

Uppnåddes någon form av inre frid kombinerat med en bildskapande resa under lyssningen, kunde alla parter vara nöjda. Och här kommer då en drånljudande skiva till, Marta Forsbergs ”Tkać” (Thanatosis produktion), med två lp-långa stycken, där ”LED AND LOVE SOUNDS” baseras på violintoner Marta fryst i ögonblicket och som sedan sträckts ut, och ”Weave And Dream” spelas på en OP-1-synt, musikens drån ursprungligen för en ljud-och-ljus-installation. 

Behöver du veta det för att få en positiv upplevelse? Både ja och nej. ”Nej” för att det alltid din egen upplevelse som räknas, ”ja” för att respektera tonsättarens avsikter och ”nja” för att du måste vara nyfiken på vad du hörde, både det du upplevde och varför du borde upplevt något (annat, kanske). Vidgar vyerna gör musiken i vilket fall som.

Det händer att jag inte håller med – eller, snarare, det händer rätt ofta att jag inte håller med. The Emerald Dawns musik kallas för neoprog och jag håller inte med.

Hittills har Cornwall-trion som blev en kvartett släppt fyra album på World’s End Records och jag har svårt att se att en neo-stämpel går att sätta på någon av dessa. 

2014 kom debuten ”Searching For The Lost Key” med fyra stycken en bit ovan tiominutersstrecket och det är syntarna och en varierad gitarr långt fram i ljudbilden som dominerar, mestadels instrumentalt, med en något hemmabyggd produktion, det medges, men med smått symfonirockiga tendenser och gott om idéer, med inspirationskällor som H. P. Lovecraft och andra. 

”Visions” kom 2017 och är rena tvillingalbumet när det handlar om det musikaliska innehållet, skulle jag säga, med gitarrer, syntar (och en uppdykande saxofon här, precis som på debuten) och åter symfoniska ambitioner, med viss svärta men ändå en sorts så-här-vill-jag-att-min-prog-ska-låta-attityd (och det är nu trion blev en kvartett), med bra driv och bra idéer. 

Redan 2019 kom så ”Nocturne” och de håller sin linje, stämningsskapande prog, med samma bestyckning som på de två första skivorna, även här ett tjugominutersstycke som på andra skivan, där idématerialet får blomma ut (nu har det bytt basist, förresten), men det här kunde varit den tredje skivan i ett trippelalbum, de är till förvillelse lika och det handlar inte alls om att utvecklingskurvan planat ut, utan om ett konsekvent genomförande av hur de vill att prog ska låta, skulle jag säga eller åtminstone tro. Dessutom låter produktionen bättre den här gången. I år kom så den fjärde cd:n: ”To Touch The Sky”, där den sparsamma utvecklingen så smått fortsätter, inte minst att ge plats och utrymme för idéerna som fordom (första stycket 11 minuter, andra 15 och tredje 21), men det här börjar bli återhörandets glädje och igenkänningens trygghet och de har en helt egen liten, anspråkslös nisch inhuggen med lätta slag i prog-klippan. Dynamiken kanske är större den här gången, men det mesta känns igen, vilket ibland faktiskt är positivt, inte minst för mänskligheten i gemen, eftersom ingen uppskattar förändring, egentligen, på riktigt. The Emerald Dawn har hela tiden konsekventa musikaliska idéer i en given prog-form att förmedla, hela tiden påminnelser om att det invanda, det bekanta, även i en musikgenre som heter ”progressiv” har sin plats.

Om du sluter ögonen och lyssnar, kan det har vara inspelat när som helst. Du kan sitta på Fylkingen, i en studio vid Ircam eller bara höra något genom väggen från grannen när han spelar på sin Serge, en modulär synt. 

Det sistnämnda är sant och byt ut Ircam om EMS, i alla fall för en del av materialet. Hade det funnits elektricitet på den tiden, kunde man sagt att det var förkristen musik. 

Och vill man placera fältinspelningarna kunde Julien Boudarts ”Nome Polycephale: Ancient And Modern Myths vol. 1” (Carton Records) genomförts någonstans på verkstadsgolvet på Kockums i Malmö på sin tid och sedan behandlats elektroniskt, Sergen ger mestadels ifrån sig ljud som minner om sådant metall ger ifrån sig, oavsett behandling. 

Boudart har hållit på med elektronisk musik på olika sätt i snart trettio år, på egen hand eller i olika konstellationer/band, gärna med politiska förtecken, men inte förrän 2020 släppte han sitt första soloalbum i eget namn. 

Nå, det här handlar om att ta något uråldrigt och gifta det med ”vår tid, med global terror och förstörelse”, som han själv säger. Av musiken att döma var det mycket lugnare i urtiden och att det kunde låta så metalliskt långt innan man börjat utvinna metall är något som bara Fox Mulder kan svara på. Utmärkt eam är det, i vilket fall som.  

Granne med Julien, åtminstone tematiskt och ljudligt, finns norska Tine Surel Lange och hennes debutalbum ”Works For Listening 1–10” (Sofa Music), väldigt intressant eam producerad i tre studior (Notam i Norge, MISC i Litauen och vår egen EMS), byggd av vardagsljud som processats till sedvanlig, åtminstone mestadels, oigenkännlighet. 

Som vanligt när det gäller eam föreslår jag att du struntar i komponistens tankar och förväntningar och bara lyssnar med så öppna öron som möjligt, genom en så bra anläggning som möjligt (det är inte för inte att eam-konserter kallas ”högtalarkonserter”) och låter dina egna inre bilder skapas och växa. 

När det här är som mest abstrakt är det allra bäst. (Ibland vill jag att pressmaterialet bara ska säga ”lyssna för fan, vad hör du?” – vilket förvisso stämmer, eftersom jag alltid lyssnar innan jag tar del av vad jag förväntades uppleva). Två utmärkta eam-skivor i rad, minnande om tider som svunnit hän i genren, det är en ynnest att få ta del av. 

Så är det också med Bell Orchestres ”House Music” (Erased Tapes Records), den första skiva de släppt ifrån sig på eoner, att det räcker med att lyssna. 

Sällan jag sett så mycket ord (bortsett från valfri recension på Pitchfork…) om ett cd-långt musikstycke från upphovsmännen själva, men det här är både intressant och intresseväckande, även om de lyckas få det att svaja under speltiden, men sammanfattningen som The Times (nu citerat på bandets skivbolags hemsida) gav i recensionen i våras räcker gott, åt mig och åt dig: 

”Remarkably cohesive: a semi-classical/electronic/post-rock suite with the space to go off in all kinds of interesting directions.” 

Just så. Jag kunde inte sagt det bättre själv. 

Trots att lp:n kostar €50 och troligen är slutsåld, vill jag nämna ”Home” av och med

Boris Acket helt enkelt för att det är väldigt vacker musik, där drivkraften bakom kan förvåna: ”In the fall of 2018, Acket’s family was struck by personal distress, and to cope with these ill feelings, he would play music in his room with no specific result or goal in mind. ‘Behoefte-muziek’, as he calls it, which can be translated as ‘necessity-music’. By intuitively blending meditative synth repetitions, field recordings and electronic textures, Acket’s emotion, intuition and train of thought roam within a much-needed echo chamber. So, remarkably enough, a sonic world of his own making became the perfect sanctuary to escape in.” Förklaringar i all ära, ja, men vackert är det, synd bara att formatet han valt (skitdyr lp i illustrerad bok i liten upplaga) hindrar fysisk spridning, men du kan ju alltid köpa nedladdningen, om du lovar att det inte ska bli en vana.

 

Och om du, som jag, uppskattade Mighty Handfuls smått remarkabla skivor, blir du säkert intresserad, trots formatet, av att Gary Mackenzie släppt en digital trespårs-ep (som är tänkt att följas av två till), med bekanta fingeravtryck överallt på filerna.

 

Det är också läge att påminna om den holländska trion DeWolffs senaste skiva, ”Wolffpack” (Mascot), som är sedvanligt svängande som vore de landade från en skivstudio i en boogierockande stad i sjuttiotalets USA. Visst finns det utfyllnad, men det stör inte. Releasekonserten finns förresten här: 

Jag vill också passa på att, om än även här i förbigående, tipsa om rejält svängande techno som vore den från Tresor en gång i tiden och inte släppt så sent som i mars i år: spanske Edgar De Ramons debut ”De Tu a Tu” (TUTU). Ett åttaspårsalbum konstruerat som technoskivorna var en gång i tiden, med en stämningssättare som inledning innan det första dansstycket bankar loss och avslutande ”Rave Again” är både en riktningsvisare och något som låter som Richard Strauss kunde skrivit, om han levt nu och inte då och stundtals gått på klubb.

 

Avslutningsvis vill jag gärna nämna, trots att den inte utgetts på riktigt, bara digitalt, av någon outgrundlig anledning, musiken till den malmöitiska tv-polisserien Tunna blå linjen (Playground). 

Det är en intressant duo som skrivit den, Irya Gmeyner och Martin Hederos, och är mer än scenbakgrund, står, som så mycket av dagens film- och tv-musik, på egna ben i en växande genre av laddad, självständig samtidsmusik. 

Och när vi är inne på ämnet Martin Hederos, vill jag också, helt hastigt, rekommendera Hederosgruppens lp ”Storstrejk” i väntan, t.ex., på något nytt med Tonbruket.

 

- Jan-Erik Zandersson 

Zandersson juli 2021

”Jag tycker inte om att bli imponerad av musik. Jag tycker om att bli berörd.” 

– Bosse Skoglund, salig i åminnelse.

 

”Det här liknar ju ingenting!” 

Det är inte ett utbristande en recensent tjänar på att göra. Visst kan det vara tråkigt för artister att bli jämförda med andra artister, men i den här spalten handlar det mest om en inplacering genremässigt horisontellt och vertikalt, inget kvalitetsomdöme vid jämförelsen med fordom artist/er (är en till mig sänd promo-cd eller -lp inte bra, kommer den helt enkelt inte med, även om det skulle vara en skiva som föll dig, till skillnad från mig, i smaken). 

Samtidigt tror jag att många artister skulle växa någon centimeter om jag just skrev att det här inte liknar någonting jag hört tidigare, att man skapat något unikt (som ibland kan bli till av en ren oplanerad tillfällighet, som Brian Eno och Robert Fripps ”No Pussyfootin’” som båda påstår bara uppstod i stunden, utan planering eller mål) – och då tänker jag inte på sådant som är så unikt att ingen mer än en människa hört det tidigare, som Rosemary Brown som spelade de stora tonsättarnas pianomusik, men med twisten att det bara rörde sig om musik de komponerat efter sin död och som hon, som medium, fått direkt från källan… 

Visserligen kan det uppfattas som slentrianmässigt att för n:te gången säga att skivan påminner/låter/verkar vara inspirerad av/har spår av Camel eller Yes eller King Crimson, men håll med om att det ger en viss riktning för valet när du väl står på Rundgång i Malmö och överväger att köpa skivan – det må vara prog alltihopa, men Camels ”Breathless” och King Crimsons ”Red” låter inte riktigt likadana. 

Så om artister blir förnärmade av denna bekväma liknelsebevekelse, kan jag inte låta bli att visa vad lyssnarkompassen står på, väl medveten om att artistens reaktion finns på hela skalan att njuta av att bli jämförd med vad John Wetton gjorde eller känna att man inte fört musiken framåt sedan 1971 med den nya skivan man precis skickat iväg för recension. Men, som sagt, är det inte bra, är det inte här. 

Men till skivorna, låt oss rafistulera bland senare tiders utgåvor:

 

Alberto Pinton Trios ”All The Difference” (Clear Now Records) är korthuggen improjazz med konstmusikaliska dofter i några spår. 

Triosättningen är Vilhelm Bromander på ståas, Konrad Agnas (alla dessa Agnas!) på trummor och med upphovet själv på blås (barytonsax, klarinett, basklarinett, altflöjt; det sistnämnda ger en angenäm sälta). 

Det blir som att bläddra i en gammaldags telefonkatalog, de musikaliska adresserna skiftar, men det finns en linje i den typografi bas och trummor stadigt levererar, jazzannonser går över i fetstilade företagsnamn som antyder att de lånat fjädrar från den samtida musiken. 

Gula sidorna-känslan, av det avgränsade och tydliga, blir avbrutet intressant i dessa små, korta, upphävande förlopp. Ännu ett kapitel i Pintons utgivning, nästa kommer att vara annorlunda, likt tidigare nedslag. Är tryckpressarna reda för ännu en katalog?

 

Ancastes debut ”A Source of Light” (egen utgivning) – hur ofta lyssnar du på prog från Costa Rica? 

Det må vara Andrés Castillos enmansband (förutom att han skrivit musiken, sjunger han, spelar gitarr, klaver (av olika slag, syntar såväl som piano), bas och har programmerat trummorna), men har har gäster med här och var, som spelar riktiga trummor, blåser sax, tar ett fiol- eller flöjtsolo. 

Men till skillnad från många enmansprojekt märks det inte i utförande eller produktion att det är Andrés som lirar med sig själv, det här är tämligen renlärig prog med litet neoprogglitter, skriven och komponerad mellan 2016 och 2020. 

Jag gillar det jag hör (bara trummorna som låter onaturliga allt som oftast), framför allt sättet att kombinera klaviaturens färgskalor och Wil Schades rökiga tenorsax i spåret ”Back To Life” antyder hur det här kan låta i ett livesammanhang (livesammanhang? Han får väl klona sig…). 

Talangfyllt, -fullt och fullt tillfredsställande utan ett uns av självbefläckelse, aldrig enahanda, ingen noodling.  

 

Enrico Degani & Fabrizio Modonese Palumbos ”Time Lapses” (Auand Records): någonstans på någon intensivvårdsavdelning ligger Dorothy och yrar om Oz, drömmer om en raspig röst som sjunger ”Over The Rainbow” med hjärtmonitorns pipande som håller rytmen. 

Sedan blir det åtta stycken som har mer med filmmusik och postrock än ”jazz” att göra, men det är väl där vi är, duon har improviserat fram en massa musik som de sedan redigerat till åtta stämningslägen, där det finns en myckenhet i stillhet och filmer-startade-bakom-ögonlocken (och även spår som bryter den förtrollningen och påminner om verklighetens svärta). 

Degnai är gitarrist så det är inte oväntat att det instrumentet, tydligt och rimligt igenkännbart, dominerar ljudbilden allt som oftast. Mastern är gjord av James Plotkin, bara det en kvalitetsstämpel på en vacker skiva som också avslutas av Dorothy på IVA:n i Oz, drömmande om något ovan regnbågen…  

 

Pan/Scans ”Kosmonauter” (Cineploit) är Christian Rzechaks andra skiva under det namnet (den första, ”Cinematic Lies”, kom för fyra år sedan) och det här en på ett sätt småskrabbig tidsmaskin till en tid som egentligen aldrig fanns, för den lät aldrig så här, för här är ihällt några matskedar hur det lät i och före berlinskolan i Tyskland, litet fransk retrosynt, en del synthwave och så kryddat med hur en del av dagens sf-filmmusik låter (dessa jävla infödingstrummor! – absolut inte frekventa här och långt ifrån så ofta förekommande som i Ludwig Göranssons filmmusik). Efter gräddning och utplacering på skiva blir det en fin pudding att förtära i sex delar (ack, dessa lp-långa cd, där musiken inte luftas tillräckligt länge efter förtjänst!) som blir det Christian själv kallar för ”ett retrofuturistiskt science fiction-soundtrack”. Skönt när upphovsmannen vet vad han gör. Inget nytt, en del gammalt, inget blått. Helt ok och mer en hyllning än något annat.

 

Jazz utan åthävor, välspelat, med gitarren i högsätet, i en närmast audiofil ljudbild trots att det är live? Det finner man på Gustav Lundgrens (gitarr), Jorge Rossys (trummor) och Doug Weiss (bas) lp ”Live At Fasching” (Lundgren Music) där de uppträder tillsammans på just denna scen (en lp som kom inslagen som en julklapp till skillnad från hur det brukar vara med tjocka, skyddande pappkartonger – ett smart sätt att få distributören att använda silkesvantarna vid hanteringen, skulle jag tro). 

Det är tämligen omöjligt att inte gilla den här samarbetstyngda trions musicerande (spanjoren Rossy har spelat med Chick Corea, Herbie Hancock, Wayne Shorter, Brad Mehldau etcetera etcetera; Weiss med Scofield, Al Foster med flera) och inledande ”Till pappa” av kapellmästaren själv (ett stycke skrivet bara dagar efter det att han förlorade sin pappa) ger ett avstamp för en eftertänksam och välspelad kväll på klubben i sällskap med allt från Miles Davis till ”Tea For Two”. 

Det märks att trion nött varandra tidigare (första skivinspelningen 2016) och det måste också påminnas om att produktionen är rent audiofil, trots att det rör sig om en liveplatta, och att pressningen likaledes är fläckfri med oerhört tysta skivsidor, något som är ovanligt i dag. 

Heder åt ett sådant hantverk, både vid inspelning, mastring och pressning. Och det som händer på scenen, självklart: dynamik utan dramatik.

 

The North Americans Are Coming! Ja, den där nordamerikanska, unga prog:en ger mersmak och jag har hittat fler guldkorn. Prog:ens tvättmaskin får de inlagda musikaliska tygstyckena av allehanda ursprung att tumla om, som på Gamma Repeaters ”Reverser In Neutral” (egen utgivning). 

Kvartetten från Portland har gitarr och klaviatur i högsätet, trummor och bas står för de skiftande anslagen som blir inslag av den sorts influenser jag nämnde ovan, där skivsamlingen säkert är tät, med breda genreexempel från 1970 och framåt.

 Inte en låt är den andra lik, vilket är befriande. Även här spelar texterna roll. Och Scott Jeffries, sångare och huvudsaklig gitarrist i bandet, tipsade om Moon Letters debut ”Until They Feel The Sun” (egen utgivning) och det tackar vi för, här bjuder Seattle-bandet på en given tidsresa till en enklare prog-värld med tvärflöjt och ”ringing guitars”, men ta låten ”Sea Battle”, där blir det händelsevis mer avancerat, så även här variation av rang och med en liten uppgradering av historieboken. 

Sammaledes ett tips om Minnesota-bandet The Light In The Ocean, vars självbetitlade debut och uppföljaren ”The Pseudo​-​Scientific Study ofOceanic Neo​-​Cryptid Zoology” ger ett litet kraftfullare intryck än månbreven, som ett band Jonas Reingold skulle kunnat spela bas i, om du förstår vad jag menar. 

Gitarren är framträdande, taktartsbytena inte ruskigt frekventa, men många innovativa passager, mestadels popsnörelånga, men avslutande ”Hamilton Big Boys” tar sig över tiominutersstrecket och får veckla ut sig litet mer. (Det finns också en liveplatta med dem på Bandcamp, inspelad i februari i år: ”Live at the Razzle Dazzle”, vilken låter fantastiskt lik albumen, med en förkärlek för de korta låtarna.) 

Och om du tror att jag fortfarande tycker att ny prog från USA är något att hänga upp i julgranen redan så här års, tror du helt rätt. Nästa exempel är Austin-bandet Temple Gardens ”Redshift”, som kan sammanfattas som helt öronbedårande musik. 

Som att tillbringa en natt på ett insiktshotell uppspikat på valfri betalvägg, psykedelisk rock på något så klassiskt och vedertaget som ett temaalbum, på science fiction-tema, gubevars. Eller kanske ett radiodrama. Ambitiöst och fantastiskt bra är det, jag lånar ur pressmaterialet, så du vet vad du har framför dig:

 ”The sci-fi concept of both the album and radio play follows a space patrolman named ’Miro’ who is exiled from a galactic armada due to a forbidden romance with his patrol ship’s AI guidance system. He goes on a series of adventures through the universe as he flees the terrible ’Galactik Kommandoh’ and seeks a way to hide from the all-seeing eye of the ’Matrioshka Brain’, a supercomputer the size of a planet that monitors the universe for the armada.” 

Och som inte det räckte, alltså intrigen (och jag vill nog säga att det inte bara är ”psykedelisk rock” de lyssnat på, jazzrock har ekat i tonårsrummen, vill jag lova, ta bara låten ”Galactik Kommandoh”), så är de mer ambitiösa än så: 

”The release of the 13 track album is accompanied by a 4 part ’radio drama’ mini-series inspired by the ’golden age of radio’ and radio plays like those by Orson Welles and others. The release of the album is also supported by a music video for ’Redshift’ and several 360 degree ’listening’ videos that put you in the driver’s seat of the patrol ship as you listen through the album’s leading singles ’Redshift’ and ’Vacuum Sky’.” 

Ambitiöst är bara förnamnet, det här är väldigt bra. Här har du ett gäng skivor från Nordamerikas lovande unga i genren, bara att införskaffa och njuta. Ack, dessa ungdomar, vad ska det bli av dem?

 

Men vi ger oss bara norrut, till Kanada och Ontario och Bank Swallows självbetitlade debut (egen utgivning) – egentligen skriver de samman bandnamnet till ”BankSwallows” men kallar debutskivan ”Bank Swallows”. 

Jaja. Kvartetten bjuder på en fin progupplevelse, där nästan allt är instrumentalt, med gitarrer i lager och med något så genretypiskt som en mellotron som löper som en röd tråd. Avslutande åttadelade sviten ”Nine Lives” (ett kvar?) får sträcka på vingarna, om uttrycket ursäktas, i mer än tjugo minuter, med gott om plats för solon (två av medlemmarna delar på dessa och har gjort det lätt för oss lyssnare att skilja dem åt genom att ha olika placering av dem i ljudbilden), en fantastiskt vandrande bas i Squire-land och utmärkt stämsång, en självklar avslutning på en väldigt rekommendabel skiva.

 

Wendra Hills ”Ungdomskilden” (Plydate Records) är den Oslo-baserade nästan-impro-duons (här som trio) andra skiva och mycket kretsar kring rytmer som bildar basen för på- och tillägg, bitvis enerverande suggestivt, med de stämningar och riktningar musiken tar. Hade tillkomstsättet varit mig okänt, hade jag nog hört detta som något mer genomplanerat än den bakgrundsbild som musikerna målar i pressmaterialet. Du möter dessa musikaliska infödingar från Oslo, Växjö och Førde men du vet inte riktigt vilken fjärde eller femte värld de tar dig med till. Fascinerande utan att vara tillgjort.

 

The Wood Demons ”Angels Of Peckham Rye” (egen utgivning), deras andra skiva, är som en liten sammanfattning av Canterbury-prog, Barclay James Harvest och något halvpastoralt, accentuerat av syntmattor och en smått orientalisk violin på några spår, liksom stämsång och den ofrånkomliga akustiska gitarren – och redan på fjärde spåret rycker du till när de eldar på med hårdrocksgitarrer och ylande sax i ”Starstruck” och du börjar undra hur det sett ut i skrivarlyan – och då svalnar allt igen, mellotronliknande syntar och pastorala stämningar infinner sig åter. 

Och de är luriga, för när vi kommer till titelspåret är det mer välspelad, rent traditionell (vad jag nu menar med det) prog baserad på William Blake – och avslutande ”All Heaven Breaking Loose” är en rätt rak rocklåt, som om Eloy hade gjort den, förvisso. Men ändå. En skiva fylld av överraskningar och en härligt frånvarande linje.

 - Jan-Erik Zandersson