Zandersson september -19

Du har stannat vid en bensinmack någonstans nere i Europa. Det är natt, det är mörkt, mackens kiosk är stängd, men den lysrörsbelysta toalettdelen är öppen. Ljuset är starkt, det vita kaklet glimmar och alla ljud får en sorts eko. 

Men det är inte helt statiskt, det flimrar till, skuggor rör sig, beroende på vilka nattfjärilar som rör sig runt lysrören, skapar ljud- och ljuseffekter där i det kala rummet och du fascineras av slumpmässigheten och glömmer varför du är här. 

Så låter, fast elektroniskt, AKE:s “I Remember The Trees” (TRST Records), en spännande cd (och kassett) där de konstgjorda ljuden låter natt, tomhet och ett ställe som minner om civilisation, men som är övergivet nu när ingen köper bensin längre utan bara laddar teslan på garageuppfarten, när dieselpumpen står övergiven, men toaletterna är kvar som det enda som efterfrågas längs motorvägen. 

Fascinerande. 

Du vill inte släppa musiken, du vill vara kvar i den där elektriska natten. 

Han heter Elia Pellegrino, kommer från Turin och debuterade med ep:n “Sunset” 2013, första fulllängdaren (på kassett) “A New Father” kom 2017, biografin på hans fejja säger bl.a. 

“IDM and glitch soundscapes, broken tunes composed with synths and arpeggiators. From Bach – studied at the conservatory – to Jazz:Re:Found and Club To Club Festival. (…) AKE’s hardware-only live performances have been defined by the well-recognised Italian magazine Sentireascoltare as ‘rich of ethereal melodies influenced by Boards Of Canada, Jon Hopkins and Nathan Fake’”.

Jag skulle nog lägga till saker från µ-Ziqs skivbolag och annan tidig, skuttande electronica plus tidig Warp, för IDM-stämningarna.

Les Comptes de Korsakoffs “Nos Amers” (Label Puzzle) är en skiva jag, tacksamt nog, inte blir klok på, för den här franska oktettten kallar sin musik “en reflektion över visst mänskligt lidande” och det gör de kanske rätt i. 

Det finns inslag av jazzig RIO, ren improvisation, sånger med ett visst tuggmotstånd, ja, de är över stora delar av den musikaliska kartan utan att för den skull öppnat atlasen och kastat pil. Ännu en sorts avantgarde. 

Eventuell humor, som bandet påstår ska finnas, går mig nog förbi eftersom de sjunger, inte helt oväntat, på franska. Men det spelar ingen roll, en rytande elgitarr där, Tom Waits-blås här, träblåskammarmusik på “Antidote”; kort sagt: det här var en trevlig skivupplevelse, ännu en konstellation som jag aldrig hört talas om (debuterade på skiva 2010, då som trio).

Tillbaka till Norge och Oslo-bandet Jordsjøs andra skiva ”Nattfiolen” (Karisma). 

Det är Håkon Oftung från Tusmørke som tillsammans med bandmedlemmar därifrån och från bandet Black Magic ger sig ut på strövtåg i en enklare värld bestående av blommor och bin och symfonirock med tydliga folkmusikvibbar, som en Ferrari som kör om alla gamla Morgan- och MG-bilar i Canterbury, musik som låter mer som en återgång till ett svenskt nittiotal med mellotronproggenerationen som då växte fram (Änglagård och Landberk t.ex.), men också den folkmusik som redan sipprande in i svensk jazz på sent sextio- och tidigt sjuttiotal. 

Det är kanske bara mina öron som ger den bilden, men här känns det som vår jazz- och progtradition påverkat Oftung, liksom det är en nåd att stilla bedja om att det åter igen finns band som ger sig in på något i progrocken som är mer symfoniskt än något annat, låt vara med en del tomtar & troll som sticker upp sina nunor i ljudbilden. ”Apocalyptic forest prog” skriver bandet själv som en beteckning och visst finns det ett tjärnsvart mörker stundtals i musiken, men det är svärtan som skapar skönheten här.

Och inne på det regressiva spåret, vad sägs om litet Telemarksprog? Det är i alla fall vad den erfarna trion Plastic Sun kallar det de gör på debutskivan ”Future In Retrospect” (Giggermusic). 

Erfarna är de, men från andra band, av cv:t att döma, av många andra band, allt från blodtörstig metal till ren blues. De tre är Håkon Kyllingmark (gitarr och sång), Espen Fjelle (orgel, piano, synt) och André Søgnen (trummor och bas), med gästande Guttorm Guttormsen som sätter god prägel med tvärflöjt och tenorsax, liksom körande Margrethe Skogrand och Randi Brettetveit (doa-körer är underskattat inom progen). 

Mycket av detta har tillkommit i studion (alla texter är Håkons, men instrumentalstyckena är inte få av de nio spåren), ”äkta instrument och prestationer” som bandet säger, inspirerad av det de kallar den ”fria rocken” från 70-talet. Och den ena låten är inte den andra lik, här får olika tidsströmmar ta plats. En låt hamnar rakt in i Led Zeppelin-facket för att gitarren låter som den gör, en annan (”The Poet”) känns som neoprog och förelöparna Kansas och Rush, medan titelspåret, det längsta på skivan, är det mest symfonirockande och som spretar mot Genesis-hållet, men med tyngre klaviatur, åter en annan känns mer hårdrockande än progressiv, avslutningen andas (men röker inte) Camel – och så håller det på. 

Det här är en skiva som på ytan kan te sig avstyckad och tydlig i sitt upplägg och inspirationskällorna, som ett skifte med olika tegar, men det dyker upp nya saker vid varje lyssning och det är en betydande del av charmen med genren. 

Varför tre farbröder med så aparta bakgrunder inom musik får för sig att spela in den här skivan är dock en gåta som återstår att få sitt svar; en hälsosam tanke var det, i alla fall!

Hur kommer man vidare när man flytt från krig och återvänder som vuxen? Hur tar sig nästa steg i utveckling sig ut, den moderna pianomusiken från Nils Frahm, Max Richter et cohortes, när stillheten och tonerna börjar bli välanvända och igenkännbara? 

Mirza Ramic växte upp i Mostar, flydde under Bosnienkriget och återvände som vuxen med mycket tankar och helande processer att hantera. 

Han är halva electronicaduon Arms And Sleepers och en del av processen är hans första soloskiva (under namnet Saigon Would Be Seoul) ”Everywhere Else Left Behind” ({int}erpret null). 

Här är pianot i centrum, det är i grunden samma ljudvärld som männen ovan rör sig i, som har rötter bakåt till såväl Eno, Satie som romantikerna, men skivan blir mer ett personligt soundtrack till hans tankar (äldsta materialet från 2009) och känslor från både turnérandet med Arms And Sleepers, återkomsten till Mostar och livsfrågorna, illustrerade av såväl fältinspelningar från resorna som texter (Sofia Insua reciterar) som betytt mycket och som kanske har en del av svaren, från fyra böcker av Kundera, Camus och Dubravca Ugresi; Mirza har också valt titlar till sina stycken från filmer, böcker och annat som påverkat honom starkt. En fascinerande skiva, med smärta och svärta.

En skiva som inte har så många andningspauser – eller snarare flämtningspauser – är Camilla Sparksss “BRUTAL’” (On The Camper Records), fem år sedan Barbara Lehnhoff (som det står i folkbokföringen i Schweiz där denna kanadensiska i dag fördriver sina dagar) släppte den förra, “For You The Wild”, ett syntpoppigt, postpunkigt album som om åttiotalet var över oss igen med något från Play It Again, Sam. 

Den här gången har hon dragit ut de linjerna låååååångt mycket längre, likheten är inte slående, här är det en sorts märkliga och högst varierande konstsånger, men det är elektroniskt och postpunkigt så det förslår, men också härligt hög- och lågtravande, hon väser och viskar, skriker och låter, det är som att åka berg-och-dal-bana med henne på cd:n, hela tiden en intressant reskamrat där i den trånga banvagnen och risken finns hela tiden att vi ska fastna där längst uppe, men så rasar vagnen på, hjulen gnisslar och blir harmoniska, farten är uppe igen, du klamrar dig mest fast vid henne än det omvända.

Lisen Rylander Löve är en av de stående gästerna hos Isildurs bane (kanske ska räkna henne som medlem, rent av?) och på IB Expon varje höst liksom i många andra ensembler på främst jazzscenen. 

Midaircondo ligger väl i malpåse eller är nedlagt, The Splendour och Here’s To Us är banden för dagen, men här finns nu hennes debutskiva i eget namn, tio år efter en välförtjänt debutant-Jazzkatt och en massa musik. 

På ”Oceans” (Hoob Records) har hon gjort precis allt (skrivit, spelat, spelat in, producerat) utom att ha assisterat vid cd- och lp-pressningen i fjärran land (ok, då, brorsan Henrik är med på en låt, det gör ingen skada alls). 

Jag väljer att se den här skivan som ett äventyr, för det var så jag upplevde den vid lyssningen. Bitvis mörkt, experimentellt, bitvis nära en mindre vanartig lounge med exotiska (nåja) instrument vid sidan av hennes paradmusikverktyg, saxofonen. 

Det är just dessa små äventyr till skivor jag formligen längtar efter, när det ena stycket/låten/biten inte är den andra lik, men där det ändå finns någon form av uttrycksmässig eller konstnärligt baserad linje i botten. 

Skulle man lyssna på en av de snällare låtarna solitärt hade kanske den totala spänsten inte känts i trumhinnorna, här ger helheten även de spensligare spåren en given plats, för att inte tala om ”From Above” som kunde varit hämtad från någon av dessa kvalitetstyngda men dåförtiden sorgligt förbisedda new age-skivor som släpptes i skuggan av panflöjtsskräp och didjeridu-brölande på åttiotalet. Som sagt, ett äventyr, men biljetten kostar inte mer än vad dagspriset för en cd är.

Henningsson/Hängsel septets “Plays The Music Of Henningsson/Hängsel” (Havtorn) är så mycket mer än bara ännu en skiva från favoritskivbolaget Havtorn, för det här är en, säkert medveten, tidsmaskin till den ensemblejazz som på sent sextio- och tidigt sjuttiotal Lars Gullin här och Gil Evans över där excellerade i, alltså en större besättning som gör orkestral, noterad jazz och där det improviserade ligger i solona. 

Anders Henningsson är basist, Petter Hängsel trombonist, och de säger att roten till skivan kommer från deras samarbete i Petter Hängsel trio där, som här, Kristoffer Rostedt spelar trummor. 

Lägg till en kompetenta musiker från ett av mina favoritjazzband Makross (Rasmus Nyvall, tenorsax, och Jens Persson, altsax (Rostedt är trummis även här – och snart ny skiva, igen!), trumpetaren Erik Kimestad Pedersten från danska Horse Orchestra och så bastrombonisten Björn Hängsel, så finns det en laguppställning som både imponerar på papperet och på skivan. 

Inga krusiduller, kompetent och klassiskt, med all energi, nästan, i soloinsatserna. En fin tidsmaskin, undrar hur många som kunnat placera in skivan på en tidsskala vid ett blindtest?

En bok: David Crowley är chef för The School of Visual Culture vid National College of Art and Design i Dublin men också redaktör för den högeligen intressanta boken Ultra Sounds: The Sonic Art Of Polish Radio Experimental Studio (Kehrer). 

Passar bra eftersom han specialiserat sig på öststatsdesign och -kultur ur ett historiskt perspektiv och utgett en rad böcker på temat. 

Det här är alltså en antologi med texter om historien om Studio Eksperymentalne Polskiego Radia i Warszawa från starten 1957, alltså den polska radions motsvarighet till Elektronmusikstudion i Stockholm, Groupe de Recherches Musicales i Paris eller Studio für elektronische Musik i Köln, de legendariska studior där den elektroniska, elektroakustiska och konkreta musiken till stor del hade sin organiserade vagga. 

Det är initierade texter som gör även knappologen glad, samma upptäckarglädje över ljudens möjligheter i den här studion som i de andra, från den tid då den elektroniska musiken till stora delar också var ett hantverk, med tejper som skulle klippas, sammanfogas och eller loopas, med tongeneratorer och andra knapp- och mätarrika konsoler som fyllde väggarna och som får dagens elektroniska komponister med sin lilla bärbara dator att verka science fiction-aktiga, med allvarliga män (för det var mest män) i labbrockar eller bara i en schysst kostym som arbetade med sin musik, igenkännbara på rynkad panna och frånvaro av leenden. 

Just upptäckarglädjen tror jag var i centrum, samtidigt som man hade mer politik att ta hänsyn till i Polen än i de andra länderna med en elektronmusikstudio, där det det i de senare fallen inte sällan mest handlade om finansieringsfrågor. I Polen var det mer som stod på spel (den här artikeln ger en viss bild). 

Boken är inte bara fylld av essäer författade av musikkunniga, utan även historiker, konstvetare och andra; till detta lägg intervjuer med dem som var med på den här tiden, återgivna föredrag och annat. 

Magiskt och grannlaga genomfört. Hur det lät? Enmansskivbolaget Bôłt har utgett en fantastisk svit med 23 cd (så här långt) med musik företrädesvis från studion (totalt har Bôłt utgett mer än 100 cd med ny, polsk musik, vilket är imponerande, även om stat och radio varit bra på att gå in och delfinansiera). 

Michał Mendyk, som “är” Bôłt, träffade jag på Fylkingen av en händelse häromåret, han skickade en trave cd och jag har skrivit om utgivningarna, både här och i Nya upplagan på sin tid, följt upp med att köpa vad som utgetts. 

Michał är påläst, kunnig och fantastiskt hängiven, dessutom är han en av skribenterna i boken. Det här är en spännande och stundtals frustrerande resa att läsa om, det, och den rika mängden foton och illustrationer (ack, dessa grafiska partitur!) gör den här boken till ett givet köp. 

(En intervju med Michał Mendyk och möjlighet att ladda ner prov på musiken från studion finns här)

Vi ska också rikta blicken mot Kristianstadsgatan 14 i Malmö där skivbutiken Rundgång ligger, ett vinylmekka med vettiga priser, brett sortiment och en trevlig ägare – Dennis Lood – som förutom att vara DJ, kontaktförmedlingscentral etc. etc. också sedan länge driver skivbolaget Rundgång Rekords med en utmärkt utgivning om vilken jag skrivit flera gånger. 

Av nyheterna ska definitivt nämnas kassetten ”III-VI” med Frihet, fyra spår (kassetten med ”I” och ”II” kom på Funeral Fog 2017) med trion Andreas Malm (Fria Konstellationen, Skeppet, Amph m.fl.), Henrik Wallin (Foxy Music, Fria Konstellationen, Klotmystik, Skeppet) och Daniel Kacz (Fria Konstellationen, DGK) och det handlar om välgjord, drånande ambient av skymningsslag (där ”V” är litet mörkare, solen är nästan nere, förklaras av att spåret är inspelat live). Utmärkt. 

Duon Solar albumdebuterade för inte så länge sedan med “Thing We Found, But Left Behind” och jag skrev bl.a att det här:

”är motorvägspostrock från Malmö och inte Portland, för flaskhalsarna på E22:an mellan Malmö och Lund i rusningstid. Stundtals oljudsbeströdd, ibland upprepas tema under de trettiosju minutrarna, men det blir aldrig regressivt, det hade varit som att kalla ’The Lamb Lies Down On Broadway’ för ’enahanda’”. 

Gillade man den skivan, finns det nu en kassett-ep från Dennis etikett också att tillgå och sammanfattningen är enkel: det här är mer av samma, lätt igenkännbara postrock fläckad av doom. 

Kassetten heter förresten ”Revelations In Loss Part I–II”. Dennis är också musikarkeolog när det handlar om den lokala postpunken, synten, svartrocken etc. 

Dels såg han till så att Kabinett Död hamnade på en sexspårsvinyl (en sådan vi kallade för ”mediumplay” förr i världen), ”Spindel Baby”, bandet svartsynta livefavoriter som jag framför allt minns från samlingskassetten ”Eldbegängelse” från 1981 som jag spelade rysligt ofta dåförtiden, det var en kassett späckad med musik från Malmö och Lund (Besökarna, Baxter Pat, Justine, Silverdödsskolan – listan är mycket längre än så (avslutande ”Tågbangården” live med Garbochock bara fortsatte och fortsatte…)) – vilket leder mig in på årets lokala kulturgärning i den svenska musikvärlden: ”Ingen våg – osläppt ny våg från Skåne 1979–1987”, det är precis vad som står på burken, osläppta låtar från en vacker tid i den skånska pop- och rockmusikhistorien, ett projekt Dennis lagt ner mycket tid och möda på, att spåra inspelningar, få dem utgivningsbara. 

Hoppeligen är det här en samlings-lp som man kan göra även om man inte har ett eget skivbolag, men det underlättar säkert att Dennis både är erfaren och välkänd i musik-Skåne. 

Här finns band som Hennes guldkantade byxor (släppte kassett på Slask när de väl i princip var upplösta 1983), Anal-Fabeterna (punkband från Åkarp 1980–86), Påskharen (som släppte en singel 1986 som jag givetvis köpte då), men också mer kända som Stry & Stripparna, Blago Bung och Garbochock. 

För mig en fantastisk tidsresa till tiden då man hängde på andra våningen på Folk å Rock i Lund och köpte Steve Reich- och Philip Glass-skivor, gick på konsert på Stadt Hamburg dit musikföreningen 33/45 lockade Snakefinger, Twice A Man, Tuxedomoon och många andra udda band, och hur man såg sin femte, sin tionde, sin tjugonde konsert med Wilmer X på Fredmans. Nå, Dennis, kan du nu ge ut Garbochocks andra, outgivna singel också, bara…

Och några skivor som är värda att nämna är scenförändringen hos det tidigare inte så jätteintressanta bandet Fat White Family när deras senaste, “Serfs Up” (Domino), fick mig att spetsa öronen. Här blandas musikstilarna, storslagenhet och melodirikedom med stillsamma sånger, som om bandmedlemmarnas rikliga missbruk helt plötsligt kommit till användning nu när de (sägs det) slutat med dumheterna. 

En annan skiva som bitvis är hur bra som helst och som lämnar mig kluven är Isildurs Banes senaste där Mats Johansson samarbetar med Peter Hammill i skrivstugan: “In Amazonia” (Ataraxia). 

Som vid förra samarbetsskivan (med Steve Hogarth) kan jag inte låta bli att tycka att Mats klarar sig långt bättre på egen hand som tonsättare; bandet är som vanligt enastående i sin spelskicklighet, men Peter borde stannat hemma. 

Skånska mord var inte bara en av svensk tv:s bästa serie tematiska filmer (från 1986), med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som Hurvamördaren eller Esarparen (totalt var det fem filmer), det är också ett band, nu på trettonde året (de flesta av de fem medlemmarna har spelat samman längre än så), från Örkelljunga och nu på tredje plattan “Blues From The Tombs” (Transubstans) tycker jag de börjar få fram det tunggung och sväng som karakteriserar deras konserter, men där de två första skivorna saknat en del av den intensiteten – eller vad man nu ska kalla det, eftersom det här är bluesrock som inte rör på sig i väldigt många bpm:s, men som har det där gravitetiska svänget som är en rak linje från såväl sjuttiotalets hårdare rock som de brittiska psych-banden som blev pubrockare.

- Jan-Erik Zandersson