Jag undrar vad han tänker, David Bowie, där uppe på sitt moln. Sedan hans tragiska frånfälle har vi sett en veritabel flod av tveksamma utgåvor med hans musik svepa över klotet.
Bortsett från alla dessa taskigt pressade lp med konserter snodda från någon radiostation, finns det också de där ”sanktionerade” skivorna med ungdomliga demos eller annat obskyrt som en alternativ version av ”Lodger”.
Jag lever i förvissningen att om David hade velat se den här musiken utgiven, hade den blivit det under hans livstid.
Nu är det väl bara en tidsfråga innan t.ex. den outgivna ”Toy” ser dagens ljus. Finns det ingen respekt i musikbranschen? Nej visst, nej, dumt av mig; när det finns pengar att tjäna ...
Litet traditionella prog-tongångar med riktigt många taktbyten, gott om lager på lager med sång, drivande klaver, småepiska gitarrsolon över hela halsen, en blandning av Flower Kings och A.C.T. och Steven Wilson och något annat välbekant som du hört så många gånger tidigare, hyfsat många möjligheter att stampa takten, ett trummande där alla kaggar och cymbaler får sig en omgång, texter som inte säger så förfärligt mycket som du kommer ihåg efteråt men som har några smarta vändningar som inte bara är där för att det ska rimma och en låt, ”P & C”, med en refräng som fastnar.
En riktigt habil prog-skiva, med andra ord, Magic Pies femte album (fyra år sedan den senaste, ”King Of The World”) ”Fragments Of the 5th Element” (Karisma/Dark Essence), med mycket driv, som sagt, men också med två lugnare inslag mitt i fem-spårs-cd:n, ”Table For Two” och ”Touched By An Angel” där modusen känns igen från de två tidigare skivorna, att visa att prog-genren kan innehålla andra influenser än de interna, andra vägar kan tas med materialet.
Men sedan, på avslutande, nästan 25 minuter långa ”The Hedonist”, då är vi i det där riktigt sanna prog-tillståndet post 1972 igen där allt är möjligt, allt kan finnas med, där det byggs upp harmonier, där bitar av bygget återkommer, där livlinorna är avhakade, där ingen tänker tanken ”hur fan ska vi komma ihåg det här live?”, tyngre än någonsin Genesis eller Yes men ändå fjärran hårdrocken.
Bra skiva, det här, i mitt tycke har de i stora stycken släppt den sarg de stod och höll i på de två senaste skivorna.
Tolv år efter debuten och då är skiva nummer tio flyttad till nytt skivbolag: Bushmans Revenges ”Et hån mot overklassen” (Hubro).
Rune Grammofon har haft den här trion i laguppställningen sedan skiva två, här för första gången, tror jag, utan gäster också, och med en något tyngre inriktning, mycket gitarrdominans i något som ändå sprätter i väg åt alla musikaliska håll som vore det en obändig hingst döpt till ”jazzrock” men som inte tycker tömmarna drar åt det hållet alls.
Men det är rena cirkelrörelsen, likt Samuel R. Delanys Dahlgren hingsten stegrar sig allt mer efter hand, de elektroniska effekterna (fel begrepp, jag vet, det är inga effekter alls) blir fler, ångvälten drar i gång på allvar och Even Helte Hermansen (gitarr), Gard Nilssen (trummor) och Rune Nergaard (bas) tacklar de musikaliska utmaningarna som om de verkligen längtade till utvisningsbåset.
Det lugnar, logiskt nog, ner sig mot slutet, men resan genom skivans sedvanligt detaljerat och stundtals humoristiskt döpta spår är en åkattraktion på den progressiva jazzens nöjesfält. Spänn fast säkerhetsbältena, skruva upp ljudet, inga händer på täcket, förlåt, utanför vagnen.
Någon debutant på Hubro är däremot inte Mats Eilertsen, han har varit dem trogna sedan bolagets start för sisådär tio år sedan (och han återfinns även på ECM, så vet vi var kvalitetsskåpet ska stå).
Skivan heter ”Reveries & Revelations” (Hubro) och här är det Eilertsens särklassiga ståbas som står i centrum, men ibland ljudligt isärplockad eller mixad; dessutom leker denne kontrabasjazzens gigant med andra instrument för att göra detta till en riktig soloskiva, men kunde ändå inte låta bli att skicka ljudfiler till namnkunniga vänner (Aarset, Henriksen, Sundstrøl och andra du lätt känner igen som unika tungviktare i det svårdefinierade norska jazzfältet) som lagt till sin gitarr, sin trumpet, sin banjo eller sin något-helt-annat.
Resultatet är bastyngt, inte -tungt, givetvis, men musiken har både en svävande känsla, fjäderlätt och rent minimalistiskt ibland, likväl som pondus och tyngd, verkligen i linje med skivtiteln.
Mer som antingen briljerar i högljudd improvisation eller i mer stilla elektronikmattor och har ett bandnamn som vore de specialister på att serva värmepumpar är Exoterms ”Exits Into A Corridor” (Hubro).
Det är en kvartett med, även här, namn du känner igen sedan tidigare. Skelettet till kompositionerna är skapat av basisten Rune Nergaard, detta bygger Rune och de tre andra vidare på: Kristoffer Berre Alberts spelar saxofon, Jim Black spelar trummor och väver elektroniska landskap och Wilcos Nels Clines gitarr gör de saker han nu gjort i väldigt många konstellationer vid det här laget som inte heter ”Wilco” och som är jazzimpro rätt fjärran från Jeff Tweedys vardagsbetraktelser.
Det ramlar på rätt duktigt, som du förstår, tråden finns där ibland, sedan försvinner den in i något elektroniskt stilla eller i något som kunde varit ljudet av en vindstädning på tid.
Bandnamnet är fyndigt, eftersom det handlar om exergi, alltså att mer energi ska vara resultatet än den mängd energi som genererade energin som förbrukades. Det är väl där, mellan våra öron, energin växer till även vid ringa input.
Oväntat nog finns nu en skiva med Ensemble neoN på Hubro också.
Jag skrev om deras debutskiva på norska klassiska etiketten Aurora i oktober 2016 (och får väl citera mig själv med ett n.b. jag gjorde då: ”Fast debuten på skiva kan man nog egentligen tillskriva Susanna Wallumrød när hon på sin ”The Forester” 2013 använde den tolvhövdade ensemblen som spelkamrater), nu släpper de en skiva med två verk, ett av en gammal bekanting/favorit, Phill Niblock (”To Two Tea Roses”) och ett av ett för mig nytt namn, Catherine Lamb (”Parallaxis Forma”).
På Aurora-skivan hade medlemmarna skrivit en del musik själva, en del var av etablerade tonsättare som Oren Ambarchi och Alvin Lucier.
Det är den sistnämnde som utgör bogserlinan mellan den skivan och den nya, för båda styckena nu är just långtrådigt drån på olika sätt, något som Niblock sysslat med under hela sin tonsättargärning (född 1933, första verket 1968) där detta och annan minimalism varit kännetecken.
Det här är en skiva med två sidor, yin och yang. Niblocks stycke är inte särdeles minimalt, det är snarare maxad, flerkanalig noise, jag kunde bara nicka igenkännande när jag efter lyssningen läste pressmaterialet och texten ”wind-tunnel rush”, för det låter kanske som om ensemblen, eller i alla fall jag, placerats i en sådan och sedan startar fläktarna, ljuden dränker mig, men som också påminner om upplevelsen att genomgå en skallröntgen: maskinens enerverande, högljudda ljudmatta skapar till sist en sorts trans; samma här.
Lambs stycke är den raka motsatsen, här härskar stillheten (ska någon härska är det väl just den, skulle jag säga), komponisten själv sammanfattar ”concreteness and chaos sitting inside a cloud of sound”. Just så.
Bushmans Revenge-trummisen Gard Nilssen återkommer med sin grupp (som är långt i från den enda han befinner sig i från tid till annan) Gard Nilssen Acoustic Unity och skivan ”To Whom Who Buys A Record” (Odin).
Det här blir litet mer spårbart eftersom det handlar om hans akustiska trio (André Roligheten, saxofoner och basklarinett, och Petter Eldh, kontrabas), det här är hans andra studioskiva med trion (och det finns en liveplatta också) och lustigt nog är väl deras genretillhörighet den som är väldigt ”inne” i jazzkretsar nu, ”spiritual jazz”, med blinkningar åt både Ayler och Coleman (titeln som inte bara är en Coleman-parafras utan också Nilssens fördömande av dagens strömningstjänsters för musikerna (och musiken) korkade affärsmodell).
Musikaliskt tror jag du vet vad som väntar: skronk, rätt hård bop och ett jädra driv allt som oftast.
Nickolas Mohannas ”Smoke” (Aagoo/Rev. Lab) förtjänar också att nämnas, när man passerat det inledande spåret som med sina röstsamplingar och industristånkande leder oss helt fel.
Resten av skivan är nämligen instrumental med antingen slagverk eller drånande akustiska instrument som blir/låter elektroniska.
Förvisso mörkt, men ett spår som ”Spectra” visar att detta mörker är långt ifrån kompakt.
Mohanna är från USA, har släppt en rad skivor, men har också samarbetat frekvent med konstnärer från andra genrer.
Den här skivan (en lp i 100 exemplar egentligen) har också en bok och en affisch med i paketet, inget av detta följde dock med recensions-cd:n, så där har jag ingen uppfattning att förmedla.
Den italienske avantardistiske gitarristen Paolo Spaccamontis ”Volume Quattro” (Escape From Today/Dunque) kommer i kölvattnet av mängder av samarbeten med kända och okända namn, ett cv som dignar av musikalisk kompetens liksom från andra konstarter, och han hans verklista (och skivdito!) är lång som ett ösregn.
På den här skivan är det bara gitarr, gitarr och gitarr i olika vrängda och förvrängda ljud, det mesta vackert harmoniskt, öroninbjudande och smått överväldigande, att han gjort mycket filmmusik (eller att hans musikaliska språk passar i filmer) känns självklart.
Dendrokrologi är inte vanlig inom musiken, ej heller att en riksspelman möter en tonsättare som vanligen är bra på att utsätta sin musik för olika utmaningar, både i tid och rum.
Det handlar om Mats Edén & Stefan Klaverdals ”Annual Growth Rings” (Dynamik) där Edén improviserar företrädesvis på viola och violin d’amore och Klaverdal mixtrar med ljuden eletroniskt i realtid.
Så ser spelplanen ut. ”Deep Under The Bark” som inleder kanske får en del att vända om, eftersom det stycket inte är helt genomträngligt, medan ”Among Opening Leaves” är stillsamt vackert och ”Growing Branches” har pizzikatospel som lever upp till titeln – inser jag efteråt.
För det är inte alls självklart, det här med träden, dendrokronologin, livet nära skogen och skogen som symbol för Mats & Stefans samarbetes process, på samma sätt som Slim Vics upplevelser av den musik han komponerade för en teaterföreställning i sig inte alls ger de upplevelserna han tänkt sig frånkopplat det tillägnade verket.
Men på det hela taget spelar det ingen roll, musik improviserad på det här sättet kan sällan bli överdrivet tematisk eller ens programmusik, lyssnaren har inte samma fantasi som tonsättarna vid en blindlyssning, däremot kan tanketrådar mötas när man sitter med facit.
Därför blev lyssningen mer, låt säga, logisk andra gången; därmed inte sagt att den hade brister vid den första, då var det ”bara” musik att uppleva, ta in och ibland undra över, då stycken som ”Abscission” med sin närhet till folklig improvisation landar mjukast i den här lyssnarens egna referenser. Improviserad musik har den här makten.
Samma slutsatser kan nästan på identiskt vis dras när det handlar om David Bennet 4:s ”Miljonärskvarteret” (Eken musik).
De andra tre i fyran är Niklas Barnö, trumpet, Vilhelm Bromander, bas (som dyker upp ofta i dagens nya jazz, gärna improviserad sådan), och Andreas Pettersson, trummor, och Davids tanke var om än inte dendrokronologi så i alla fall de välbyggda strukturerna, ”ger fyra fasta väggar den trygghet den trygghet och stabilitet vi behöver för att kunna leva fritt utan större eftertanke?”
Han inser att genom/under det praktiska användandet av de här fyrkantigheterna, byter de ofta mening och syfte och det är grunden för skivan – om hans medmusikanter håller sig inom Davids tänkta struktur eller om de hittar nya vinklar och vrår.
Jag kan redan nu avslöja att, ja, det gör de. Som skivan ovan gäller det att inte fastna i inledande ”Mellansysterns magi” utan ta sig vidare, eftersom det förvisso inte är några vida vidder vi stöter på musikaliskt sett, men åtminstone en musikalisk radhuslänga som fått ett helt annat innehåll. ”Sommar 9” och ”Extrablues” tror jag är exempel där strukturen får vara relativt intakt innan någon börjar tänja på den. Skivan är ett bra exempel på improvisation som inte bara stundens musik, utan också gömstället under trappan-musik eller kan inte sängen stå i köket?-musik.
Avslutningsvis till Niger och oas-staden Agadez (eller Agadès) och en man med en gitarr.
”Ökenblues” är ett begrepp som jag tycker jag hört väl ofta sedan Tinariwen slog igenom för många år sedan, så fort någon afrikan spelar något rockande eller bluesaktigt och har en elektrisk gura, är vi i denna ökenblues.
Ja, vi är i öknen (om än i en oas). Ja, det är bluesigt. Ja, han spelar elektrisk gitarr. Ja, han är tuareg: Bibi Ahmeds ”Adghah” (Sounds of Subterrania!).
Det är bara han och hans gitarr på den här skivan, det är inspirerat av folklig tamachek-musik och du kan inte låta bli att dras med, även om texterna går dig förbi som ett flygplan på himlen, det blir smått transskapande med de här små gitarrfigurerna, med intensiteten (med tanke på ursprunget finns det både hetta och vanmakt över att vara ett jagat folkslag). Ett rekommenderat avbrott från den tuareg-musik som kanske blivit ”vanlig”?
Något kort om klassiskt – och även här uppehåller vi oss i, just det: Norge, och det kanske mest förnämliga skivbolaget för konstmusik där.
Mozart i form av hans divertimento K. 563 och preludium och fuga K. 404a (där Wolfie arrangerade några av Bachs fugor från WTC för stråktrio, med egna adagi) med Ssens Trio (Sølve Sigerland, violin, Henninge Landass, viola, och Ellen Margrete Flesjø, cello) på deras andra skiva (Lawo) låter hur krispigt och välartikulerat som helst, och egentligen mer än så, de har ett fantastiskt samspel och får fram en framstående trioklang.
Mer Mozart, hans tre stråkkvartetter tillägnade Haydn: K. 421, 428 och 465 med Engegårdkvartetten, som passerat dussinet år tillsammans, på en fullmatad cd (Lawo) på nästan 80 minuter i deras ambitiösa utgivning av alla Wolfies kvartetter.
Här, som på tidigare skivor, är anslaget lätt och fyllt av tankar om vad som står i Mozarts anvisningar, inte minst som de här tre tillägnades mannen som uppfann kvartettformen, det är traditionsbundet i vår egen tid med moderna instrument, gjort så tajt och roligt jag tror de fyra förmår, just lättheten och ett visst mått av humor gör deras cd-svit attraktiv.
””Of Light And Dust” är en skiva om tro och tilltro, den norska kammarkören Nova under Yuval Weinbergs ledning bjuder på en bred samling samtida körverk på detta tema, många gånger med sekulära utgångspunkter, förutom Knut Nystedt är det idel okända komponister för mig, men det är en spännande skiva där Novas körklang (Mari Askvik är solist) är så rysligt vacker, nästan svensk.
Trio ClariNord (Lawo) har också fyllt sin debut-cd till brädden med tre klarinett-trior av obskyrt slag: Beethovens trio op 38 som är hans egen transkribering av septetten op 20, i trioform sällan framförd (inte många inspelningar i min hylla, nej), ukrainabördige Carl Frühlings (1868–1937) trio op 40 som är ett av hans få verk som finns kvar, romantiskt så det förslår, och så avslutas skivan i vår egen tid (verkligen i vår egen tid, av musiken att döma!) med Jon Øivind Ness’ trio ”Sloughs”. Klarinett, cello, piano, det är en fin kammarmusikform som vi inte direkt nöter ofta på i dag, men den här skivan gav mersmak.
På Martin Rane Baucks ”Through A Network Of Illuminated Streets” (Lawo) dyker minsann Ensemble neoN upp igen, med gästerna Heather Roche på klarinett och Martin Huser-Olsen på gitarr.
Bauck är produktiv i den samtida musiken, inte minst som arrangör av festivaler och startade även ensemblen Aksiom 2010.
Skivan har fem stycken från 2013–17 och ska enligt konvolutet inte bara vara ett representativt urval, utan också visa honom från hans bästa sida.
Sologitarr, violin & cello, ensemble, soloklarinett och avslutande ”Misatropi IV” för sopran, theorb, violin och cello; sättningarna är många i den här kammarmusiken.
Den sidan känns inte särdeles noterad, det är mycket plockande på strängar, utdragna toner som inte alltid är rena, det finns ett väl tilltaget tuggmotstånd här om man inte är begeistrad i samtida musik som inte är vattenkammad eller har ren krage.
Så till fader Bach. Sällan man kan sabotera Bachs musik (även om mitt ”favoritexempel” med den israeliska symfoniorkestern som släppte fram en mindre bra elgitarrist som solist i violinkonserterna har fått konkurrens av Trio 335:s version av ”Die Kunst der Fuge” i sättningen fagott, oboe och – dragspel! De två första passar väl i transkriberingen här, medan dragspelet känns som något som någon ur en gammal Piraten-berättelse släpat in på scen för att ge litet känsla av snus, hembränt och ett skramligt polskt tivoli på Sjöbo marknad).
Nå, här är det Nils Anders Mortensen som spelar tre klaverstycken på sitt moderna piano (Lawo), och bortser vi från frågan om man verkligen ska spela Bach piano eftersom nätt och jämnt det fanns fortepianon mot slutet av Johann Sebastians levnad, att han inte skrev för ett instrument han inte visste hur det lät, är det här nog så nöjsam lyssning, Mortensen har gjort vad han kunnat för att undanröja originalens krav som inte pianot kan leva upp till, det blir en sorts mellanväg som, om man inte lyssnat på förlagorna, inte skämmer Bachs rykte alls.
Både musiken och pianot får andas sådär lagom mycket. En cd till att lägga på Bach-altaret.
När snart tjugofemårsjubilerande samtida musik-ensemblen Ernst under sin ständige dirigent Thomas Rimul debuterade på Lawo med ”… BUT…” 2015 skrev jag bl.a. att ”de är samtida musikspecialister och det märks, även om de också har ett mått av avspändhet, närmast lekfullhet, i närmandet till skivans tre stycken”.
Det intrycket har inte förändrats på nya ”Xtended Hearts And Unheard Herds” (Lawo), men den här gången är repertoaren annorlunda, eftersom de fyra tonsättarna är till stora delar oskrivna blad i den samtida musikhistorien: tre från Norge (Ragnhild Berstad med ”xtendõ”, Jan Martin Smørdal med ”herd(STUDY)” och Jan Erik Mikalsen med ”Jeger”) och en från Serbien/Sverige: Djuro Zivkovic med ”On The Guarding Of The Heart”.
Just att lyfta fram nya tonsättare har varit legio genom alla år för Ensemble Ernst, kombinerat med att spela musik av mer kända samtida som Furrer, Scarrino och Harvey. Tolkningarna är gjorda i samarbete med tonsättarna och inspelningen är tämligen audiofil.
- Jan-Erik Zandersson
