Lasse Tängmark:
Jag är besatt av musik, och det har jag alltid varit. För mig är musiken en parallell värld till den vi lever i. Jag drabbas hårt av musik, och jag blir aldrig klok på om det jag drabbas av är något som finns i musiken, eller om den bara låter mig komma i kontakt med känslor och tankar inom mig.
Musiken för mig är som alkoholen för en alkoholist. Jag känner att musiken hjälper mig att vara mig själv, men jag drar mig undan med min musik och är ensam. Jag önskar att jag kunde möta andra i musiken, men jag vet inte längre hur man gör. Upplevelsen är för stark och för privat. Jag kan känna en helt ofattbar lycka avskärmad, kilometer från närmaste människa, men den perfekta musiken i lurarna.
Musiken iscensätter det liv jag borde ha levt och de känslor jag skulle kunna ha känt, och trots att jag är helt själv känns det som alla ser och alla vet, och som att inga dörrar någonsin har stängts, och att inga dörrar någonsin kommer att stängas. Döden känns inte längre som en sorg, för musiken kommer att finnas kvar. Det känns som att jag klivit ut på en scen, men jag har ju bara dragit mig undan.
Att göra musik är det allra heligaste, och det allra svåraste. Inte för att det är tekniskt komplicerat eller för att det kräver koncentration, utanför att det är en för helig handling. När jag vet att det börjar låta rätt så vill jag bara sluta så fort som möjligt och göra något annat. Potentialen som finns i att göra musik är så stor att jag blir rädd och orolig.
Det jag känner för musiken är för starkt och personligt, det kan inte delas. Jag kan bara berätta om känslan, men inte beskriva den. Resten av världen går vidare och ägnar sig åt saker som skapar kontakter, samhällen, civilisation. Jag förbränns i skogen med ett par hörlurar, fortfarande ovetande om vad musiken gör med mig. Den håller mig kvar.
Fyller jag mitt rum framåt skymningen med rätt musik så får mörkret en mening. Ledan försvinner och tomheten får en färg, ett mönster, en doft och en smak. Och samtidigt vissheten om att inget är bättre än det här, och den katedral av perfekta spellistor kommer att rasa ihop och försvinna med mig en vacker dag.
