Först och främst en skiva jag inte fått för recension, men som är en av årets fullträffar i den progressiva genren: ungdomarna i The Hare & Hoofe och deras självbetitlade debutalbum, en mångfacetterad dubbel-lp på Kent Music Company. Skaffa, du har inget val.
Nå, vi fortsätter där det brukar sluta, i Norge, först med två återutgivningar:
Ruphus “New Born Day” (Karisma Records/Dark Essence) kom 1973 efter en månads förberedelser, en debut som vid ett blindtest står sig utmärkt jämförd med samtida och i dag välkända/etablerade band i proggenren, oavsett om det är de ofrånkomliga britterna eller tidig Kaipa från vår horisont.
Kraften finns, orgel och överlappande gitarrer pumpar på, sången är inte av det lågmälda slaget (Rune Sundby och den Savage Rose-minnande Gudny Aspaas – hon har ett jävla tryck i pipan), tvärflöjten förföljer oss genom taktartsbytena och jag inser att det inte är konstigt att de slog över till ren jazzrock senare under sina elva år tillsammans (med en del byten av medlemmar, det var “ett helt fotbollslag” som spelade i bandet).
Det är en fin remaster White Willows’ Jacob Holm-Lupo gjort och det är också fint att veta att Karisma kommer att återutge alla bandets sex plattor. Man önskar att mer sådant hände här hemma, men jag har förstått att ointresset inte ligger hos de små skivbolagen, utan hos banden från den här tiden, att det är de som saknar viljan att bli återutgivna.
Det var inte så hemskt länge sedan jag fick tag på ett ex av originalet – för det var inte så hemskt länge sedan det utkom första gången: 2017. (Och i februari 2017 skrev jag om deras debut – det var därför jag letade upp uppföljaren – när de var en duo och ansåg bl.a.:
”(…) mer ett pastoralt lugn med akustiskt gitarr och synt i förgrunden, även om duon säger sig vara inspirerad av sydamerikansk populärmusik från 60- och 70-talen låter det mer Canterbury för mig utan någon som helst koppling till något rytmiskt dansant latino – men det är kanske mer jag som tror att det lät så då, det gjorde det tydligen inte alls. Kvällsmusik vid brasan, eftertänksamhetstillfället när dagen ska sorteras i hjärnan, när man pustar ut, när lugnet lägrar sig, när det bara behövs strängknäppande och några elektroniska klaverstrofer för att jäkten ska blåsa bort och tryggheten återvända.”Jag skulle kunna ta om de där sista meningarna även här, för det här är lugn och trygg, ja, stillsam symfonirock där klaver styr och sätter avtrycket, sången är avspänd, dramatiken hålls på avstånd och det blir litet som de klaviaturdrivna sjuttiotalisterna (som ELP – men varför ska vi alltid jämföra så jädra långt bak i tiden, som om inget nytt hänt sedan 1972?
Eller är det bara för det är där vi har vårt gemensamma ursprung, att senare band inte kan vara så nyskapande att de förtjänar agera influensmaskin?
Jag vet inte, men det är lätt att höra Keith Emerson när det är mycket klaviatur, Greg Lake på King Crimsons första när den schizoide mannen passerats (brassarnas bandnamn blir ”Crimson Ship” på engelska…) och så vidare; därför har det varit lustigt, på sitt sätt, att läsa recensionerna av black midis förträffliga lilla förstlingsverk, det är knappt så kommentatorerna ens har hört matterock tidigare, än mindre hör spåren bakom, kopplingarna till den skramligare formen av prog, den som man åtminstone kom ihåg när The Mars Volta slog igenom eller när Tool hyllade Robert Fripp som inspiratör – men vidare:) och sämre influenser kan man ju ha, även om det alltid blir otrevligt likställande när ”influenser” nämns.
(Hur man lyckas göra närmast nordisk postrockfolkmusik på Nya Zeeland kan man ju fråga sig, men bitvis låter det så; samtidigt har de en postrocktradition att brås på, med band som Jakob).
Avslutande “Horus” får allt damm att försvinna från högtalarelementen, utan minsta tvekan. Det här är en väldigt trevlig bekantskap och jag faller som en fura för alla dessa melodier som bär skivan.
Om du är nyfiken på hur de två första skivorna låter, finns de att köpa som cd eller vinyl (eller gratis nedladdning) på bandets bandcampsida. Tyvärr nådde deras europaturné i år inte våra breddgrader, som så ofta förr – inte ens till Köpenhamn.
Ståhl har han kamperat med på egna soloskivor, här är det kanske just lekfull lätthet som dominerar tonspråket och jag hemfaller åt ”gammal är äldst” som analysverktyg och inser att det är just så. Bas och vibrafon/marimba, det svänger och allvaret får ta en paus. De verkar dessutom haft roligt i studion.
Kanske det jag hör mest är ekon från jazzrock à la Bill Bruford med öststatstoner (Balkan, that is) på den här skivan och blir inte förvånad över att han, förutom det här bandet, också suttit i en mer traditionell pianotrio, förevigad på skiva 2011. Kraft och blandning, inte musik som står still, trevligt regressivt.
Och dyra blir de, både när de är nyutgivna och när internetnasarna lagt sina händer på ursprungsupplagan och jackat upp priset, oavsett om det handlar om UK eller Bill Bruford eller enskilda album med Be-Bop DeLuxe.
De som startade detta förboxande var givetvis herrarna Fripp och Singleton som verkligen visade hur de här
samlingsboxarna ska göras (och oöverträffade är de, fortfarande, och ingen kan säga att Discipline Global Mobile tar några överpriser för dem på något sätt, tvärtom, med tanke på allt jobb som läggs ner).
Här hemma har det inte gjorts samlingslådor lika flitigt och de som gjorts har kanske varit svåra att lägga märke till – jag tänker t.ex. på lådan med Splashs skivor och outgivet som måste ha slagit rekord i obefintlig marknadsföring och distribution tidigare i år.
Bland de prisvärda finns också Hans Lundins “The Solo Years 1982–1989” (Tempus Fugit, 6 cd) där hans trilogi utmärka skivor “Tales”, “Visions Of Circles Of Sound” och “Houses” återfinns, där bara den senaste funnits på cd sedan tidigare, dessa tre utmärkta exempel på elektronisk lyssningsmusik klart jämförbar med internationella storheter vid den tiden.
Men det var ju bara tre cd, de andra tre, då? Det är rent godis för oss som följt Hans sedan Kaipa-tiden: den fjärde cd:n är outgivna albumet “The Veiled Seven-eyed Dancer” från 1986–87 (och borde alltså varit hans tredje soloskiva), den femte är en samling musik som aldrig fann plats på trilogin soloskivor och den fjärde är outgivet Kaipa-material 1979–1984. Godis, bara godis, en ofrånkomlig box att skaffa (liksom Splash-boxen är, om du hittar den!).
Åter till Norge och ett av de verkliga favoritskivbolagen. Först Øyvind Torvunds “The Exotica Album” (Hubro) där tonsättaren gjort en veritabel kärlekshyllning till just den gamla exotica-genren, en beställning från Bit20-ensemblen och uruppförd på Only Connect-festivalen i Oslo i maj 2017 (på skivan förstärkta av saxofonisten Kjetil Møster och elektronikkramaren Jørgen Træen).
Jag stjäl ingressen ur pressmaterialet rakt av, så förstår du vad som väntar när du snurrar igång cd:n: “Øyvind Torvund’s super-maximal adventures in far-out Exotica: think John Zorn hanging with Stockhausen in Martin Denny’s kon-tiki-lounge”. Men det räcker inte, för bachelor pad-musiken är närvarande, liksom de grundläggande elektroniska försöken att skapa musik för rymdålderns loungefester, och Torvund erkänner att inspirationen kommer från de tongivande då (Baxter, Esquivel, Denny) likväl som de som i dag använt samma teknik inom avantgardet, då med kärlek och mer tuggmotstånd. Snurre Sprätt och Daffy har klätt sig i bästa smokingen, Snövit och Askungen har utmanat Disneys animatörer att ge dem de raffigaste blåsorna och Musse Pigg står utanför i hissen med tappad haka ner till golvet och kan bara säga “oh boy, oh boy, golly, oh boy”.
Filmisk elektronisk instrumental lyssningsmusik är min sammanfattning, något som också påminner om en del av det han t.ex. gör i Supersilent (och den som vet, vet att han återfinns som gäst i hur många norska ensembler som helst i övrigt också).
Detta är en svit i sju delar som bara är så himla lysande för oss gamla Tangerine Dream-älskare som fortsatt uppskatta genren när nya själar anlänt för att ta oss vidare i en berättande syntetisk förening som både har just detta filmiska i sig och minner om såväl berlinskolor som något som var ännu mer experimenterande, gemenligen kallad “kaffekokarmusik” (citronsyran har inte fått verka, maskinen spottar och fräser och låter).
Precis som i exotica-skivan ovan kan jag inte låta bli att höra kärleksfullhet även här, både till de som gått före liksom de som i dag tar den elektroniska lyssningsmusiken framåt, oavsett om man heter Ulrich Schnauss (som för tillfället slagit ner tältpinnarna i Tangerine Dream och blåst liv i den kolossen) eller [ramp] eller något åt det hållet.
Hubro är ett skivbolag som hela tiden överraskar, som har artister och komponister som hela tiden växlar musikalisk identitet och den här skivan tillhör årets bästa i ELM-genren, ett fantastiskt mästerverk som verkar ha undgått Ron Boots och de andra som har koll på slik musik ute i Europa.
I dessa dagar när musikbranschen insett att man nog inte, egentligen, behöver överösa Max Martin och liknande musikaliska dödgrävare med von Anka-säckar med pluring för att göra hits för kids, alltså ren kommersiell smörja som smörjer det limbiska systemet utan att smaken störs påtagligt. Nej, det räcker att montera ihop en schysst AI, så kan den mecka med toner och skalor på ett för kidsen oefterhärmligt sätt, så de trallar med och vill “konsumera” mer mcdonaldsmusik.
Men om de där AI:na skulle göra musik för sitt eget höga nöjes skull då? Hur skulle det låta då? Sivola ger sig in i de tankebanorna när musiken, som titeln antyder, framställs av något där människa, djur och maskin smält samman till ett.
Givetvis blir musiken inte enfaldig då, utan här finns mångfald, från terriertuggandet på “Machines Of Loving Grace” till långt sprödare (söndagsmorgonsmusik för en android?) “20th Century Meditation”. Vi kommer nog att se fler exempel på detta, framför allt från andra än Silvola, som har ett serienummer i stället för ett namn registerat hos Stim.
Det är precis vad det låter som, ömsom tonkluster, ömsom taggtrådar dragna över instrumentet, ömsom försiktigt tassande runt inspirationskällan. Varför jag känner mig förflyttad till ett bråkigare sjuttiotal där det faktiskt var långt svårare att bli inspelad än vad fallet är i dag känns rätt självklart.
Hur skulle vår samtida musik sett ut om ingen vågat spela in den improviserade musiken, om noteringsbristen tjänat som ett problem i stället för en tolkningsmässig frihet?
Det här är definitivt humörsmusik, en abstrakt astrakan, en cd som visar nästan allt vad man kan göra med en fiol om man inte är försiktig. Sarah-Jane är inte försiktig.
En utmärkt debut (får man kalla den ”vuxen”?) som också överraskade mig i de högar av endast digitala utgåvor som PR-bolag, skivbolagsfolk och annat oknytt tynger min e-post med varje dag, som vanligen lämnar väldigt mycket att önska.
Bland de som inte fanns i den högen men som också är värda att nämna är två små tidsmaskiner, först in i ett åttiotal vi kanske känner igen, sedan ett nittiotal av mer självständigt slag.
Åttiotalet, först: Linköpingsbandet Crea har passerat tjugoårsstrecket och skivan “Dwarves & Penguins” (Studio Connect) låter nästan som det var för trettio år sedan, när neoprogen var en ny företeelse och en del av de band som blev tongivande där inte så tydligt släppte rötterna som sedan skedde.
Med John Essing (synt och gitarr; bob hund), Per Svensson (sång och gitarr; Kingdom of Evol/The New Alchemy), Henrik Rylander (trummor; solokvist i stor omfatting, men även Orchestra of Constant Distress, Saturn and the Sun, Sulky, The Kingdom of Evol, The Skull Defekts, Union Carbide Productions) och Adam Wladis (bas; Union Carbide Productions) i laguppställningen så förstår du att det är lätt igenkännbar postpunk med en twist (inte godiset) som det bjuds på.
En högst oväntad skiva med ett högst väntat resultat.
Avslutningsvis vill jag dra en lans för progskivor som inte är nya. Det finns mängder att välja mellan. Väldigt många av dem är också våldsamt bra. Ett av de bästa ställena att hitta dem på är, som nämnts ovan, Record Heavens välfyllda webbshop. Gån dit och handla.
- Jan-Erik Zandersson
