Det är dags för svedjesånger, men inga sjungna på trångmål. Månadens inköpslista från de förtjusande försäljningsställen där musik i paketerad form kan införskaffas utan risk att försvinna ut i ettorna och nollornas universum av en marknads nycker.
Det blir inget om slyngelprog den här gången, men att man som pur ungdom kan spela matterock och via en sjua och en tolva få en månghövdad publik, visar brittiska Black Midi att undrens tid inte är förbi och att de flesta där ute vill höra på något intrikat och utmanande, fjärran musik som rinner som parfymerad tvål över kroppen utan att lämna spår eller ens en fräsch känsla.
Det är också här jag vill påminna om årets begivenhet i Helsingborg: Dimman Musikfest den 25 maj med bl.a. Solar och Skånska mord på scen.
Nå, i den här spalten är ämnesomsättningen låg, nej, obefintlig, det handlar bara – endast – om musik att ställa i facket ”bra musik”, fjärran besvikelsehorisonten. Låt därmed vara, de komma tre och tre:
Galentos “Big Sea Symphony & Other Locations” (Dreamboat Music) förstör tanken om treenighet i den här spalten, eftersom favoriten Tommy Galento Nilsson ger oss två skivor på en cd, så här 23 år efter debuten. Eller så känns det, åtminstone. Först ännu en i raden av musikaliska upptäcktsresor i ett instrumentalt land där det inte finns gränser för vad Tommy på egen hand kan finna, det är en direkt fortsättning på hans tidigare sparsmakade men ack så njutbara musikaliska orienteringstävling, fjärran en rafflande monotoni.
Det blir, som jag påpekat tidigare, en världsmusik från en värld som inte riktigt liknar vår, utan färister mellan de musikaliska hagarna. Den andra delen av cd:n är kanske mer ett gruppåhäng där gamla kompisar från många och långa år (Hassan Bah, Per Tjernberg m.fl.) gör gemensam sak för en svängig världsmusik från våra egna, mer bekanta men inte helt utforskade kontinenter.
Nästa stopp på kartan är Sicilien och Carlo Barbagallos “iAmInTiLt,BoB! – Four Studies For Electric Guitar And Live Electronics” (Noja Recordings) där han blandar sin bakgrund, kan jag säga, med experiment, improvisation och, i viss mån, eam, med många gitarrplonkande och -vridande gäster, precis som undertiteln påstår.
Inte så utmanande som man kan tro, hela tiden intressant även om det saknas linjer, spelplanen är obefintlig, inkasten många och målet nås aldrig, i den mån där var något att skjuta mot.
Fria former regerar och kan inte återuppstå utanför skivans ram.
Så följer en halvtimmeslång, egenutgiven ep, W. W. Lowmans “This Form”, där chicagobasisten Bill (som han egentligen heter) spelar alla instrument själv, men det mesta blir elektroniska fältinspelningar från källaren, inte skrämmande eller avståndstagande, bara beskrivande och, stundtals, rätt vackra, inte minst ”Back” där han lämnat källaren och närmast satt sig på trappen bakom huset för att titta ut över de fagra vårängarna.
Bildskapande musik? Jajamen! Tonsättarens egen beskrivning stämmer för en gångs skull:
“’This Form’ is a record that is concerned with the intersection of field recordings of ‘the everyday’ and the digital arrangement and manipulation of these sounds”.
Tre till: Nis andra album (två ep oräknade) ”Pantophobie” (Dur et Doux) sammanfattar de rädslor som återfinns, stycke för stycke, på skivan, eftersom skivtitelns diagnos är det namn man brukar om man är rädd för allt; låttitlarna handlar om allt från rädslan att bli bortglömd till rädslan för starka ljus.
Skivan påminner också om fjolårets samarbete med PoiL då banden slogs ihop till PinioL. Det här är tung, tät matterock med fötterna i RIO-jorden och huvudet uppe i något så mycket tyngre (två gitarrer, en bas, en trummis), men det finns gott om melodier i den här franska ångvältsmusiken, tveklöst rekommenderbar för att rensa såväl högtalare, öron som grannar.
Agnarna från vettet. Stephen Thelens ”Fractal Guitar” (Moonjune Records), bördig från bandet Sonar bland annat, bjuder på en Fripp-lik tripp över fem långa spår, med mycket loopad gitarr och små figurer som upprepas eller solas över.
Namnkunniga kompisar har han också (Markus Reuter, Henry Kaiser, David Torn, för att nämna några; med Reuter och Torn har han skrivit en del av musiken på skivan) och det är labyrintisk musik att gå vilse i, alla de många ljudspåren som kan följas, släppas, hela tiden med en intakt tanke om vad man kan använda en gitarr till.
Det märks också att han uppmärksammas som mer ”traditionell” (sic!) tonsättare, med stråkkvartett åt Kronoskvartetten och musik för slagverk på cv:t.
Så å ena sidan en känsla av ”hur-ska-han-någonsin-komma-ihåg-det-här-när-det-ska-spelas-live?” när det är instrumentalt, å andra något besvärslöst och helt förgängligt när han ska låta texten tala och där något melodiskt ska framföras.
Och tre till: Deer är ett mexikanskt band, numera med Hong Kong som bas, och “There’s No Future” (egen utgivning) är deras debut, en tung samling samtidskritiska, mörka låtar om politik, ytlighet och att det nog, trots allt, saknas en framtid.
Själva skriver de:
“We created the songs and connected them based on our more intuitive sonic logic. We realized that all the tracks have in common the topic of the human nature in different phases and situations, and all those vignettes were narrated through our particular sonorous perspective. Every track has specific topics and particularities, however each one is the piece of the puzzle. The listener is the one who is going to interpret the final shape of the discourse.”
Sångerskan Adriana Martinez röst står i bjärt kontrast mot mörkret i låtarna, men det här fungerar, som om åttiotalet hade kommit tillbaka för att injaga litet stilla fruktan i oss.
Anthony Laguerres “Myotis” (Vand’Oeuvre) handlar om hans trumset och efterklang (och ett munspel, minsann!), improviserar gör han runt och i och på sitt batteri, skapar stämningar eftersom ljuden ibland får vingar och flyter med, vibrerar i luften en stund efteråt. Ett spännande sätt att göra ett stygn i tiden med improvisationens teknik över sju stycken och deras idéer.
Om connect_icuts kassett “No Darkness?” (Aagoo Records) säger de själva:
“In September 2016, connect_icut began work on No Darkness, which was planned as an emotionally rich, comfortingly warm ambient album with a melancholy edge. It was supposed to be a personal meditation on the increasingly dark geopolitical events of recent times and the ecologically ominous future – a popular approach among today's electronic music producers. And then the overthinking set in. How do we express emotion in music without resorting to cliche? Is emotionalism an appropriate response to calamitous world events? Can making music even be justified as a good use of time, given the growing urgency of our global predicament? Immediately, the project became a lot less like what everyone else was doing and a lot more like connect_icut. The modus operandi became to embrace the doubt, ask all the questions and ruthlessly edit out anything that sounded like a trite, easy answer. No Darkness became No Darkness? – a much thornier proposition altogether. While many moments of straightforward melancholy beauty remain, the album has a distinct sense on unease about it. Keeps things interesting. The end result has all the chiming melodicism and glitchy arrhythmic chaos that those familiar would expect from a connect_icut album. But despite all the critical nit-picking that went into its creation, No Darkness? really does have a particularly apposite sense of warmth and melancholy that is quite new to the world of connect_icut.”
Och vet man inget om dessa förväntningar från artisterna, så låter det som ett vackert ambientalbum, men där, det medges, vissa mörka övertoner gör sig påminda över speltiden.
Deer är långt tydligare i sina ställningstaganden om vår framtidslöshet och att hoppet egentligen borde ha lämnat oss för länge sedan, kanske är connect_icuts musik det egentliga soundtracket till en undergång i John Christophers eller J. G. Ballards spår.
Lyssna på det här och ställ dig frågan: alla hyllar Greta Thunberg, men ingen över sexton verkar lyssna eller bry sig – så ta min hand, så vandrar vi över stupet tillsammans, till vacker ambientmusik.
11 AM:s “Twain” (Rundgång Rekords) påminner om att musik inte handlar om vad den är utan vad vi upplever den är. Det här är musik för platser där veden blånat eller där det nedlagda dagisets stängsel påminner om att hålla oss ute, inte hålla någon inne.
Det här är bildbandsmusik, musik som fungerat för korta tillverkningsdokumentärer (”så här gör man en momentsvarv”). Enkla melodifigurer. Låt vara att det blir en svepande beskrivning att detta just är svepande. Stilla storslagenhet, långt från landsortsfunken, syntetisatorerna fungerar väl.
Rundgång levererar än en gång (missa inte Solar, Cement, Klotmystik och de andra).
Och bland de skivor som också förtjänar nämnas är en från ofrånkomliga Norge och Oslo, Fervent Minds “Tranquilize” (Dark Essence Records/Karisma Records), där Live Sollid, sångerska och låtskriverska i bandet, bjuder på en tämligen överraskningsbefriad men stilla skiva någonstans mellan art-pop och det som ibland kallas jazz; snällt, vackert och lämnar mest minnesspår av stilla slag, vilket skivtiteln på allvar antyder.
För dig som mer gillar mellanmjölkvarianten av prog-genren kan ett dopp i Rhys Marshs nya skiva ”October After All” (Dark Essence Records/Karisma Records) rekommenderas.
Ingen risk att du blir uppjagad, du känner igen det mesta, det här är prog utan armbågar, utan vinklar och vrår, bara ett bekant, stilla flöde, som en bäck om hösten när den slutat svälla men inte heller har för avsikt att avta ytterligare.
Måste avsluta med en skiva jag alls icke fått för recension, men som gör mig tvärlycklig. Och jag har upplevt musiken i den här tappningen på scen härom året också. Ensemble Odd Size framför Händels storslagna körverk ”Messias” – som kvartett. Kan det bli mer nerskalat?
Skivan heter ”Messiah For 4” (egen utgivning) och ensemblens intensitet och smarta arrangemang ger en mustig version passande på krogen eller salongen.
Fortsättning följer…
- Jan-Erik Zandersson
