Benoit David, som tidigare sjöng i ett yes-coverband, ersätter den krasslige Jon Anderson och Rick´s son Oliver Wakeman sköter klaviaturerna.
Jag såg dem senast för åtta år och tjugo dagar sedan på Cikus i Stockholm. Detta var efter senaste studioplattan Magnification, med symfoniorkester på scenen och original line-up så när som på att Rick Wakeman var ersatt av Tom Brislin (för övrigt en gudabenådad keybordspelare).
Jag har biljett till konserten den 12,te. Men jag måste erkänna att jag är mer än skeptisk till vad denna line-up kan åstadkomma musikaliskt, och om den verkligen bör kalla sig Yes.
För mig är Yes utan Jon något annat. Jons enastående röst, hans texter och kompositioner, hans filosofi och visioner, är en betydande del av det Yes stått för genom årens lopp. Jon Anderson är gruppens andliga hjärta, som någon träffande sa.
Jon startade Yes och jag tycker att han har en klar poäng när han säger att de andra i gruppen borde tagit hänsyn till hans hälsotillstånd och genomfört en akustisk turné tillsammans med honom i stället för att plocka in en ersättare.
Jag tror jag delar denna uppfattning med ganska många av de fans som följt bandet genom åren.
Därför är det med stigande förvåning jag tar del av de fortlöpande publikrapporterna på yesworld. De flesta inlägg är på temat “jag var skeptisk, men…”. och menar att det visserligen inte är Jon som sjunger, men att bandet har en vitalitet och spelglädje som inte funnits på många år. Utrop som Blilliant, Fantastic och Great Show, är legio.
Om jag räknat rätt så är kanske endast en på tjugo kritisk. Men dessa är desto vassare i sina formuleringar. Som t ex signaturen Fragile som efter konserten i London 17 November skriver:
Worst Yes concert ever seen.... and I've seen around 20 dating back to 1972.......//
Sorry Oliver but you couldn't get into a pub band without the Wakeman name. //
Let's face it, this was the Chris Squire Show......he's always wanted to be the leader of the band and now he's got what he wanted.…//
…it was dismal, out of sync, no tightness, over-bloated solos and nothing to make the heart soar //.
The only possible saviour is to eat humble pie an beg Jon Anderson to rejoin the band and to recruit a decent keyboaridst.
Men som sagt, detta exempel tillhör undantagen. Och frågan - Är Yes utan Jon Andersson verkligen Yes? måste ställas. Därför finns den från och med i dag med i högermarginalen.
Läs en recension från konserten i Newcastle 20nde November här.
Ett youtube-klipp från pågående turnén:
x
Yes på Spotify.
Bloggar om Yes Close to the Edge.
Lyssna på Siberian Khatru från Close to the Edge (1972):
