Slottsskogen Goes Progressive 2013

På grund av att livet understundom måste bestå av annat än musik (även om jag för det mesta med näbbar och klor kämpar emot den bistra insikten) så missade jag festivalens två inledande akter (Plankton och Misth). Jag anlände till den soliga Azaleadalen en liten bit in i Watch framträdande. 

Det var en grymt trevlig atmosfär i parken och det kändes lång väg att folk stortrivdes.

Watch är ett habilt coverband som specialiserat sig på Manfred Manns Earthbands material. Gruppen underhöll på hög nivå och fick publiken med sig. Personligen saknade jag en hel del låtar från Solar Fire, som är mitt favoritalbum med gruppen i fråga.

Vulkan som följde är till största delen hemmahörande i Karlstad. Med en klaviaturspelare kort presterade de nån sorts mellanting mellan King Crimson och Black Sabbath, med några stänk Tool här och där. Gruppen var som bäst när den gav sig ut på rytmiska utflykter, mycket tack vare en skicklig trummis. Då lyfte det rejält. De hade gärna fått ta större plats, på bekostnad av de lugnare partierna.

För pausunderhållningen mellan banden stod Magnifiznt. En duo som spelar Frank Zappa-låtar på akustiska gitarrer och sång. Bör from nu bli ett stående inslag på festivalerna.  

Sist på kvällen gav oss Ritual en lektion i vad progressiv rock är för något. Kanske behövde vi det? Jag menar bouzouki, blockflöjt, nyckelharpa och orientalisk trumma, varvat med långa sugande gitarrsolon, bra sång och supersnygga melodier, det är väl när allt kommer omkring precis vad progressiv rock handlar om?

Efter en lång och strulig soundcheck, under vilken publiken tålmodigt satt och stod kvar och väntade i den tilltagande kylan, dressade bandet om till scenkostymer och kom ut och progrockade loss.

Det var som att se allsköns sagogestalter dansa ner från scenen, virvla runt en stund på gräset för att sedan försvinna in bland Slottsskogens träd. Mumintrollet förstås, som är bandets bundsförvant och beskyddare, men jag tyckte mig även urskilja älvor, vättar och ett och annat headbangande troll.

Från Acoustic Medley nånstans i mitten till slutackordet var det en lysande uppvisning i vad bra musik är och skall vara. Jag skulle rentav vilja kalla det en ren progrock defilering.

Det är bara att lyfta på hatten och konstatera att arrangörerna i Garf lyckades ännu en gång, trots att man hade oddsen emot sig (inget mat- eller öltält och ny placering mitt på en gräsmatta). 

Okej, man hade tur också, det hade inte funkat om det spöregnat. Eller… vid närmare eftertanke, med de här banden och den här publiken så hade det nog blivit en kanonfestival även i hällande regn.

Att döma av alla positiva tillrop på bl a Facebook så är vi många som redan längtar till nästa års festival.

Bilder från festivalen finns på Facebook.

RITUAL Acoustic Medley

RITUAL Big Black Secret

 

 

 

 

Roger Waters The Wall - Ullevi, lördag 18 augusti 2013

Foto: Foto: Antonio Calanni

So you
Thought you
Might like to go to the show.
To feel the warm thrill of confusion
That space cadet glow.
Tell me is something eluding you, sunshine?
Is this not what you expected to see?
If you wanna find out what's behind these cold eyes
You'll just have to claw your way through this disguise.

Rogers Waters The Wall genomsyras av en bärande idé – att det enda som är värt något är kampen mot ensamhet och rädsla, mot våld, krig, förtryck, översitteri och murar. Och att den kampen bara kan vinnas om vi hjälps åt.

Patetiskt? Inte ett dugg. När bombplan projiceras på den jättelika muren och ner i ett hav av blod släpper en last med symboler för religioner och storföretag, när vi får se foton på krigs- och tortyroffer och wikilieaks bilderna på USA,s helikopterattack på oskyldiga i Bagdad, när Waters sjunger ”Mother should I trust the government” i duett med sig själv på film från 1981, när en barnkör sjunger ”We Don´t Need No Education” och jagar bort den flera meter höga groteska lärarmarionetten, ja då är budskapet så överväldigande som något kan bli.

Den som ser konserten utan att bli berörd har förmodligen inget hjärta. Och den som inte inser att Waters budskap i all sin enkelhet är tidlöst och viktigt har ingen hjärna.

Roger Waters fick idén till The Wall efter en konsert 1977 när han spottade på en man i publiken. Denna reaktion av förakt inför sina fans skrämde honom så till den grad att han gick hem och skrev text och musik till berättelsen om Pink, vars barndom präglas av förlust av pappa i kriget, sadistiska lärare i skolan och en överbeskyddande mamma. Och som vuxen av trassliga relationer till kvinnor och ett allt mer tärande liv som rockartist. Storyn kulminerar när Pink för att orka genomföra en konsert ordineras droger av sin läkare – illustrerat i låten Comfortably Numb med textraderna ”That’ll keep you going through the show. Come on it’s time to go”.

Pinks svårigheter leder till att han för att skydda sig bygger en mental mur mellan sig själv och omvärlden.

I den nuvarande föreställningen har Waters förändrat berättelsen från att bara vara en enskild mans kamp mot utsatthet och alienation till att mera kretsa kring krig, ockupation och förtryck. Han har lyft historien från det enskilda och psykologiska till det allmänna och politiska. Människor har före turnén kunnat skicka in foton på anhöriga som dött i krig, och dessa foton projiceras på muren under föreställningen.

Det börjar bombastiskt med ”In The Flesh” där massiva ljudeffekter och fyrverkerier beledsagar musiken. Ett flygplan dånar fram över publikhavet och kraschar vid sidan av scenen i ett eldhav. Redan här är publiken chanslös. Det är bara att släppa taget och låta sig hänföras.

Under konsertens första halva byggs Pinks mentala skyddsmur rent fysiskt upp sten för sten, mellan bandet och publiken. Medan bygget pågår rör sig Waters sjungande och agerande i dekoren.

Waters, som snart fyller 70 år, har för att klara detta kraftprov tagit sånglektioner, ägnat sig åt fysträning och sänkt tonarten i några av låtarna.

Andra akten inleds med Hey You och Comfortably Numb. Här kan man bara utbrista Wish you were here, med adress David Gilmour. Och för den delen hela den ursprungliga gruppen Pink Floyd.

För även om Waters är upphov till text och musik så är Gilmours gitarrspel på The Wall mycket betydelsefullt. Det mest berömda är det tungt intensiva bluesbaserade gitarrsolot i Comfortably Numb, vilket rent musikaliskt är The Walls mest minnesvärda parti. Detta och hans insatser i Another Brick In The Wall (part II), och Godbye Blue Sky hör till det bästa Gilmour presterade i Pink Floyd.

De nuvarande gitarristerna spelar ton för ton exakt det som Gilmour gjorde. Men det hjälps inte. Något fundamentalt saknas.

Efter vändpunkten och skriket ”tear down the wall” raseras muren till sist med ett dån.

Med undantag för en handfull låtar är The Wall inte något musikaliskt storverk. Mot slutet blir den rentav bitvis nästan amatörmässigt musikalartad. Men som konsekvent genomförd idé och visuellt äventyr är föreställningen en unik totalupplevelse.

Men konserten är något mycket mer än bara en storslagen och extravagant rockopera med ett tänkvärt budskap. Den är en av världshistoriens mest framgångsrika artisters avskedsföreställning och testamente.

Det kommer att finnas de som säger att Roger Waters bara är gammal stöt vars progressiva rockmusik och budskap om solidaritet tillhör en förgången tid.

Men alla som var på Ullevi i går, och som någon gång besökt månens baksida, vet att de har fel, ack så fel.

Intervju med Waters från SR Studio Ett:

Fotnot: Roger Waters lämnade Pink Floyd 1985 och inledde en juridisk tvist med de kvarvarande medlemmarna över användningen av bandets namn och material. Den avslutades med att de övriga medlemmarna fick fortsätta använda namnet Pink Floyd, i utbyte mot Waters fick ensamrätten till The Wall. Waters kommenterade detta med orden: “Dom tog mitt barn och sålde det till prostitution”.

Hela gruppen återförenades på Live8-galan 2005.

Läs mer.

Van der Graaf Generator, Melkweg, Amsterdam, 23 juni 2013

Det är en ynnest att få vara med när det skrivs musikhistoria.

Van der Graaf Generator har sedan återföreningen  2005 turnerat flitigt i såväl Europa som Nordamerika och Japan. Efter David Jacksons (flöjt, saxofon) avhopp har man fortsatt som trio. Före detta gig på Melkweg i Amsterdam har man under denna turné besökt Prag och Berlin.

Själv såg jag dem senast i Berlin 2011.

Man lägger ribban på maximalt hög nivå redan i indelande Interference Patterns, som är en rytmiskt komplicerad historia. Efter den följer stämningsfulla Your Time Starts Now.  

Tredje låten är otippade 20-minuters sviten Flight, från Hammills soloalbum A Black Box (1980).

Det sliras en del på tangenter, stämband och strängar, framför allt under konsertens första halva. Den ende som har total musikalisk skärpa konserten igenom är Guy Evans. Hans trumspel klistrar så att säga ihop Peter Hammills och Hugh Bantons insatser, när de ibland drar år lite olika håll.

Denna invändning är ändå betydelselös i sammanhanget. För närvaron, nerven, tyngden, passionen, känslan, intensiteten och allvaret kunde inte vara större.

I A Plague of Lighthouse Keepers lyfter konserten till en högre dimension. Denna mäktiga och kompromisslösa, 23 minuter långa “rocklåt” blir en sinnesvidgande resa. Med hjälp av förinspelade ljud och en genomtänkt ljussättning skapas en perfekt totalitet.

Peter Hammill säger så här om detta låtval:

We will *not* be attempting to recreate the album version but hope to come up with a new, in-the-present approach to this important piece from our past, which has only been played live a handful of times before now. It's a scary prospect, but very exciting!

Någon sa efter konserten att han väntat 40 år på att få höra A Plague … live, och att väntan inte varit förgäves.

Längst ned i detta inlägg finns hela låten filmad från konserten i Berlin 17 Juni.

Extranumret Gog blir också en tät och  tung upplevelse där trion ger allt de har (liveklipp från Berlin längst ned i inlägget).

Vi står kvar länge, visslande och applåderande, för att gå in gruppen igen. Men det händer inte.

Slitna fraser kanske, men aftonen blir till en magisk och fullkomligt oförglömlig musikalisk upplevelse.

Setlist

Interference Patterns

Your Time Starts Now

Mr Sands

Flight

Bunsho

Lifetime

Childlike Faith In Childhoods End

A Plague of Lighthouse Keepers

Encore

Gog

  

Steve Hackett, Stockholm, Nalen, 24 Maj 2013

Steve Hacket avslutade sin Genesis Revisited II-turné i Stockholm 24 maj. Universum Noll var inte på plats och kan därför inte lämna någon rapport.

Det finns dock några klipp på youtube, som kan ses här. Och Daniel Reichberg har skrivit om konserten - här.

Konserten var två timmar och 40 minuter lång. Här är låtarna som spelades:

1. Watcher of the Skies

2. The Chamber of 32 Doors

3. Dancing With the Moonlit Knight

4. Fly on a Windshield

5. Broadway Melody of 1974

6. The Lamia

7. The Musical Box

8. Blood on the Rooftops

9. Unquiet Slumbers for the Sleepers...

10. ...In That Quiet Earth

11. Afterglow

12. I Know What I Like

13. Dance on a Volcano

14. Entangled

15. Supper's Ready

Encore:

1. Firth of Fifth

2. Los Endos (Including Myopia Intro & Slogans)

Från Paris tidigare på samma turné finns detta sevärd klipp: 

Steven Wilson - Filadelfiakyrkan, Stockholm 16/3

Mikael Byström:

En magisk kväll minst sagt...

Steven Wilson med band (Guthrie Govan (Gitarr), Nick Beggs (Bas), Marco Minnemann (Trummor), Adam Holzman (Keyboards) och Theo Travis (Flöjt, Saxofon) startade på slaget 19.30 med "Luminol", som satte takten för en mycket minnesvärd kväll. Låtarna som spelades hade sin tyngdpunkt i den nya skivan"The Raven that Refused to Sing", och gruppen framförde alla låtarna från denna skiva. 

Att få höra hela detta album uppskattades mycket av undertecknad. Vi fick även ta del av några låtar från den tidigare "Grace for Drowning" samt ett extranummer från Porcupine Tree-tiden  - “Radioactive Toy”.

Konserten upplevde jag som en lång saga med inspiration från en speedad Elsa Beskow mixat med H.P. Lovecraft. Historier som klockmakaren som begraver sin fru under golvet (The Clockmaker), en manisk störd samlare (Index) och inte minst massmördare (Raider II) och andra mer eller mindre suspekta figurer från samhällets mörkare bakgårdar både förför och förfärar.

Musiken rör sig från bedövande vackert (i tex Postcard), med tvära kast till så stenhård metall att man känner fartvinden i håret. För att sen övergå till någon form av Fusionjazz. Kort sagt Prog i ett nötskal...

Detta tillsammans med suggestiva, nästan störande ljudbilder i olika ljudkollage (tex. klockor som tickar, knakande ljud) gör att man glömmer tid och rum och sitter gapande som en passagerare i Steven Wilsons fascinerande resa.

Som exempel på inspirationen till ljudkollaget i introt till "The Watchmaker” nämner Steven den brittiske kompositören Harrison Birtwistle, och hans "Chronometer" från 1971-72. Kan avlyssnas här och säger en del om själva stämningen på konserten.

Lägg där till effekter med bildspel, animationer i vackert svartvitt och vi är i Stevens värld. En kanske inte helt vacker värld (för all del), men musikaliskt både fantastiskt och hänryckande. Ordet jag söker som beskriver känslan är kanske "trollbindande", men det känns inte heller det helt rätt.

Jag hade hoppats på att Mikael Åkerfeldt skulle dyka upp kvällen till ära, men detta skedde inte tyvärr. Som kompensation fick jag istället höra lite improviserad "svensk" musik då Steven i ett mellansnack bad Guthrie:   " Play some Swedish music! Play Swedish music In the Forest.. With Trolls....", som Guthrie då spelade på sin gitarr (lät lite som Kebnekajse). "Do you know what's Swedish about this?", "Of course not, You're Swedish, but it do sound Swedish to me".

Sammantaget var detta en av de bättre spelningar jag personligen varit på (och jag har varit på en hel del) så klart är om/när Ni får chansen i framtiden, missa för tusan inte en spelning med Steven Wilson!!!

Själv kommer jag inte missa en enda spelning till, och det är säkert som Amen i Kyrkan!

// Micke för Universum Noll

PS! För övrigt anser jag att Marco (som den spjuver han är) verkligen borde blivit den nya trummisen i Dream Theater efter M.P. :) DS!

Änglagård, Bryggarsalen, Stockholm 23/2

Mikael Byström:

För ca 10 månader sedan skrev jag här på Bloggen om Änglagårds första spelning sedan 2003. Väntan hade varit lång ... Väntan blev kortare denna gång då Änglagård är på turné igen. Nu med en "nygammal" sättning som denna kväll genomförde sin premiärspelning. Anna Holmgren och Johan Brand är kvar sedan tidigare, Tord Lindman har återvänt på gitarr och sång samt att Linus Kåse (klaviatur, sax) och Erik Hammarström (trummor) från Brighteye Brison har anslutit till gruppen.

I förra konsertrapporten 2012 skrev jag att Tord Lindman stod i publiken och berättade att han hade nytt material på gång. Nu fick vi premiärlyssna på en helt ny, lite lugnare introlåt till konserten som han komponerat. Mer är på gång meddelar Tord.

Anna berättade kort att hon hade roligare på scen än på mycket länge, hon riktigt strålade :) Själva konserten hade den sedvanliga familjära och privata känsla som blir i Bryggarhuset. Tidigare medlemmar fanns även denna gång i publiken som med glädje signerade skivor och pratade med alla och envar. På scen spelade Änglagård en blandning av låtar från Viljans Öga, Epilog och naturligtvis Hybris.

Höjdpunkten var nog när Tord fick spela och sjunga på Kung Bore som extranummer. Jag hälsade Tord efter konserten att det var hur kul som helst att se honom på scen igen! Universum Noll passar även på att applådera Linus och Erik för en mycket kompetent och bra genomförd premiärspelning!!

Noterbart att nämna är att bandet i denna sättning bara repat ca 12 gånger, så vissa småmisstag dök upp här och där. Annas tvärflöjt hördes inte ibland (tekniskt strul), men kontentan av konserten är att de hade riktigt roligt på scen. Ser fram emot Melloboat  6-8 September då vi kan se Änglagård igen (tillsammans med tex. Opeth, Trettioåriga Kriget, Saga mfl).

Kan inte vänta...

//Micke för Universum Noll

Änglagård på Wikipedia

Änglagårds hemsida

Zappa plays Zappa, Svenska Mässans Kongresshall, Göteborg 12-11-24

Personligen är jag mest förtjust i Zappas musik när den närmar sig jazz och konstrock. Inte så mycket när den gränsar till punkrock, 80-talspop och country. Men det var mestadels det vi fick i Svenska Mässans Kongresshall i går.

Så när som på ett formidabelt saxsolo av Sheila Gonzales (obegripligt att hon bara fick spela ett), den lite småroliga gitarrduellen mot slutet med inbjudne gästen Mattias "Ia" Eklundh och avslutande Strictly Genteel, som Dweezil berättade att hans pappa i en intervju sagt var hans favoritkompostiton, så var det en i mina öron rätt blek och oinspirerad tillställning.

Dweezil välkomnade tidigt i showen två yngre lokala förmågor som fick spela trummor och gitarr med bandet. En fortsättning på traditionen från Mats och Morgans legendariska inhopp på en av pappas konserter. Ett småtrevligt men knappast oumbärligt inslag.

Nånstans i mitten förklarade Dweezil att det är svårt att välja ut vilka låtar bandet skall ta sig an. Det är förståeligt med tanke på Franks enormt omfattande och disparata produktion. Senaste turnén, där man framförde albumet Apostrophe (') i dess helhet var dock tveklöst ett bättre upplägg än den saliga blandning av stilar och uttryck vi serverades i går.

Att Dweezil introducerar Sofa med orden Now over to something completely different sätter fingret på problemet.

Den som gillar satirikern och humoristen Zappa trivdes nog i går. Låtar som Teenage Prostitute, Harder Than Your Huband och Take Your Close Of When You Dance är förstås roliga och provocerande textmässigt. Men knappast musikaliskt.

O

Läs Morgan Ågrens berättelse om när han och Mats träffade Frank Zappa här

Gästinlägg: Frida Hyvönen på Väddö

Markus Enger rapporterar från Frida Hyvönens konsert på Väddö. Han hävdar bestämt att hon är Sveriges svar på Kate Bush. Men stämmer det verkligen?

En av Sveriges trevligaste konsertlokaler måste vara det gamla båthuset på Barnens Ö, Väddö, där restaurang KnappKarlsson arrangerar sina konserter. Det är precis vad det låter som, ett gammalt båthus som funnit en ny uppgift i livet. Byggnaden ligger några hundra meter från restaurangen och är kanske 100 kvm stor, har en träbänk längs väggarna och friliggande takbjälkar som sträcker sig från sida till sida. Ett robust trägolv och en scen som är belägen ett par decimeter högre än publikgolvet bäddar för en charmig och intim konsertupplevelse som ofta är något utöver det vanliga. Som brukligt är med båthus är det beläget precis vid vattnet.

Det var en vacker kväll och jag var relativt tidig till Frida Hyvönens konsert, på biljetten stod att hon skulle börja spela 21.30 men personalen på KnappKarlsson hade sagt till mig att det var säkrast att vara där vid 21.00, hon kanske skulle börja lite tidigare. Det låter ju märkligt att en konsert skulle börja tidigare än vad som anges på biljetten.Troligen ville de sälja mer öl. Trots min (befogade) misstanke var jag där vid niosnåret, smuttade på en öl och såg solen sänka sig mot havet. Kvällar som denna har vi inte varit bortskämda med i sommar så jag njöt lite extra. Det var inte så mycket folk som hade hunnit till båthuset ännu och det var en lugn stämning.

Jag skall ärligt erkänna att jag inte är någon stor kännare av Frida Hyvönen. Mitt första möte med henne var ett par videos som spelades på TV, eventuellt från hennes första album släppt 2005. Det var mörka, lite märkliga låtar med ett klinkande piano och spröd sång. Annorlunda än mycket annat som spelades på radio och TV, och jag tyckte ganska bra om det. Mitt andra möte med henne var hennes senaste platta To the soul, släppt i år, som inkorporerades i min musiksamling tack vare alla positiva recensioner jag läste om den. Det är en platta jag tycker riktigt bra om, så när jag till min överraskning såg att Frida skulle spela på KnappKarlsson insåg jag att det var en chans jag inte kunde missa.

Vid 22-tiden hördes Fridas röst inifrån lokalen och folket begav sig in (jo, KnappKarlsson lyckades i sitt uppsåt att sälja extra öl). Hon öppnade med förstaspåret från To the Soul, Gas station, en sång om ett nedlagt dansplats någonstans i Norrland (Frida är uppväxt i Robertsfors). Med sig på scen hade hon tre medmusiker – en kvinnlig trummis, en likaså kvinnlig keyboardist/körsångerska samt en manlig basist/gitarrist/keyboardist. Keyboard betyder i detta fall någon form av elektronisk manick som alstrade en rad olika elektroniska effekter förutom de sedvanliga tonerna och ackorden. Frida själv spelade på en flygel någon hade lyckats baxa in i båthuset.

Konserten var uppdelad i två set och under det första låg tyngdpunkten på låtar från To the soul. Ljudet var i det närmaste perfekt och bandet var samspelt. Frida beskrev sig själv och hennes medmusiker som ”en fyrhövdad organism… i bästa fall.”

Det var trevligt att Frida bjöd på en bakgrundshistoria om varje låt hon spelade, vad den handlade om, när hon skrivit den etc. Picking Apples handlar t.ex. om hur hon stannade utanför sina döda morföräldrars gamla hus, gick in i trädgården och började ”haffa äpplen”. En åskådare bredvid mig översatte till sin vän att det betydde ”palla äpplen”. Jag antar att det var Fridas norrländska påbrå som gjorde sig påmint.

Stämningen under det första setet var tämligen avvaktande, bandet fick rungande applåder och jubel efter varje låt, men under själva låtarna var publiken lugn. Samtidigt var Fridas musik inte av den sorten som manar till hopp och studs, så egentligen var inget annat att förvänta.

Förutom många låtar från To the soul bjöds också på en del andra, för mig okända låtar från tidigare plattor. Det var ett trevligt första set, men det var anmärkningsvärt kort.

Under pausen hörde jag några bordsgrannar kommentera första setet med att ”hon spelar bara låtar från senaste plattan och obskyra låtar från tidigare plattor”, vilket tycktes vara något negativt. Kanske hade personen i fråga förväntat sig en mer lättillgänglig och hitbetonad konsert. Personligen tyckte jag det var ett pärlband av fina skapelser Frida hade bjudit på.

Andra setet fortsatte med en hel del låtar från senaste plattan blandat med en del äldre. Tydligen var en av dessa äldre låtar en publikfavorit för plötsligt vaknade alla till liv med ett jubel och det rörde sig både här och där bland åskådarna. Jag kände inte igen låten, men visst, den var bra och ganska svängig. Annars fortsatte publikens lite försiktiga inställning även under det andra setet. Inför en låt uppmanade Frida oss att inte var blyga och klappa med i låten, men det dröjde ända till de sista 30 sekunderna innan folk faktiskt gjorde det. Fridas musik är ofta av det mer eftertänksamma slaget och manar mer till lugn än till energi.

Trots att Frida bjöd på många bakgrundshistorier till låtarna, skojade med publiken då och då (vid presentationen av bandet presenterade hon sig själv som Lennart Nilsson, känd från TV och foto) hade jag ändå känslan konserten igenom att det fanns en osynlig vägg mellan oss och henne. Det var som om hon höll oss på en viss distans och inte släppte oss in på livet. Jag frågade mig vad det var som skapade denna känsla. Jämfört med andra artister jag sett som inte sagt mer än ett ”tack” till publiken, pratade ändå Frida en hel del med oss. Och en del av historierna hon berättade var ganska personliga. Ändå fanns väggen där. Jag fick känslan av att hon är en lite udda fågel, en lite annorlunda personlighet. Kanske är hon så annorlunda att jag aldrig kan komma henne nära? I alla fall inte som en åskådare till ett av hennes framträdanden.

Av de tolv låtarna på To the soul tror jag Frida spelade kanske åtta stycken och säkert lika många av hennes äldre (inräknat de obligatoriska extranumren). En väldigt fin konsert, i en fantastisk miljö med en duktig artist och lika duktiga musiker. Kanske kan man beskriva Frida Hyvönen som vår svenska motsvarighet till Kate Bush. Förutom de självklara likheterna med att båda är kvinnor och spelar piano ser jag i Frida en nytänkande artist som vågar förändra sig med varje platta, som inte gör det självklara och det radiovänliga/lättillgängliga utan som istället skapar det hon själv tror på och kan stå för. Ofta med resultatet musik som lutar mer åt det konstnärliga hållet än det kommersiella. Det är i alla fall med det intrycket jag nöjd lämnar båthuset i den ljumma sommarnatten och cyklar de 4-5 kilometrarna till mina föräldrars sommarstuga där jag för tillfället huserar. Det är mörkt och jag har ingen baklykta på cykeln, men med en ficklampa på pakethållaren så ordnar det sig (även om det för en utomstående i mörkret såg ut som en cykel med två fronter). Jag kom hem välbehållen i alla fall.

 

Änglagård @ Bryggarsalen, Stockholm 22/4 2012

 

           

Så stod då vårt kära Änglagård på scenen ännu en gång. Väntan var alldeles för lång, men när konserten sattes igång glömdes all denna väntan, och man försvann ännu en gång in i gruppens förtrollande världar.  Änglagård spelade både gammalt och nytt bla. ett nytt spår som kallas "Snårdom" som kommer finnas på nya albumet. Enligt Johan så är mixningen i full gång (två av de fyra låtarna är i princip färdigmixade, både cd och vinylmixning) och skivan skall om allt klaffar komma ut i början av  Juni.

Intrycket av det nya materialet är att det håller Änglagårds vanliga höga klass, men känns  än mer komplext än tidigare (går det??).  Jag njöt i stora drag, och utan tvekan kommer detta album vara ett av de bästa albumen som utkommer 2012.

Namnet på det nya albumet är bestämt och titeln blir "Viljans Öga". Bilden nedan visar min t-shirt som också blir omslaget!

Universum Noll fick även möjlighet att språka lite med Tord Lindman som deltog i publiken denna kväll. Han uttryckte att han fick lust att vara med på scenen och spela, men då med förbehåll att bara deltaga på de gamla låtarna.  "De nya låtarna är ju alldeles för svåra " (ej ordagrant citat, anm). Tord skvallrade även att han börjat med ett nytt eget projekt, något som onekligen låter spännande i mina öron.

Tillbaks till konserten. Änglagård blandade som sagt både gammalt och nytt, och det syntes att de trivdes på scenen tillsammans igen. Låtar utöver de nya spåren kan nämnas Höstsejd & Jordrök (som skapade kvällens röj). Kvällen till ära så ersattes Thomas Johnson av David Lundberg (normalt i Gösta Berlings  Saga) på Mellotron och övrig klaviatur. Detta gjorde han med bravur! Sanningen är att hela bandet spelade mycket bra och med glädje. Inte minst märkes detta mellan låtarna då skratt och bus inte var långt borta "We got T-shirts! Please bye it, we need the money" (Jonas mantra mellan låtarna) ...

Då bandmedlemmarnas familjer fanns på plats och uppslutningen var lagom blev stämningen mycket familjär och alla som ville kunde språka med medlemmarna efteråt, få sina skivor signerade mm.  Det kändes verkligen att man denna kväll fick uppleva något speciellt.

Kort sagt var detta en efterlängtad och minnesvärd afton! Vi kan bara hoppas att konserterna med Änglagård blir mer frekventa i framtiden!

Not.  Då Änglagård uttryckligen inte vill att livematerial läggs upp i videoform innan skivan är släppt respekteras detta naturligtvis av Universum Noll. Vi fick dock lite bonusmaterial, se nedan.

 

// Micke för Universum Noll

Dream Theater, Hovet 25 januari 2012

bild: gaffa.se

Första turnén utan Mike Portnoy tycks fungera mycket bra för gruppen Kommentarerna är över lag positiva. Men som vanligt måste flera recensenter leverera meningslösa påpekanden om att musikerna är skickliga på sina instrument. Med ord som “rappa hinderbaneövningar över tangenterna” och “spelskicklig övermänsklighet” och”Två timmars Dream Theater kan bitvis få det att klia i huden av ren duktighetsallergi” (Aftonbladet).

Som om spelskicklighet vore något negativt, något att skämmas över.

Vi har hört det förr och jag undrar hur dom orkar rabbla detta mantra ännu en gång. Total brist på fantasi och total brist på musikalisk kunnande är det.  Trist att rockrecensioner fortfarande 2012 dras med denna sjukdom.

Universum Nolls Micke skriver så här:

Konserten med Dream Theater var mycket bra, med positiva överraskningar. Bla. spelade de några låtar akustiskt som jag gillade skarpt (tex Wait for Sleep). Dock saknade jag Mike Portnoy trots allt, och den publikkontakt han alltid medför! Mangini är mycket tekniskt duktig, men det kändes som han under hela konserten gömde sig bakom sitt enorma trumset (största jag sett sedan Neil Peart var här senast).

Annars var ljudet bättre än på länge, och LeBries röst höll över förväntan. Låtvalen hade tyngdpunkten på nya albumet, som brukligt, men var det som gjorde denna konsert enbart blev mycket bra istället för underbar i mina öron. Att de spelade Dark Eternal Night från Systematic Chaos blev dock ett stort tummen upp från mig!

Linnea Olsson i SvD skriver

Den eventuella chocken efter trumsnillet Mike Portnoys avhopp har lagt sig och ersättaren Mike Mangini är väl integrerad i bandet – inte minst tekniskt. Faktum är att samtliga medlemmar låter som sitt bästa /…/ Två låtar ruskar om: The dark eternal light med sitt charmiga cirkuskaos i mitten, samt On the backs of angels från senaste albumet A dramatic turn of events. Den senare har ett fantastiskt fint gitarrintro, och att den sätter en sådan fyr på publiken vittnar om en samspelthet band och fans emellan där blicken är vänd framåt.

Setlist

1. Dream Is Collapsing (från filmen Inception)

2. Bridges in the Sky

3. 6:00

4. Build Me Up, Break Me Down

5. Surrounded

6. The Dark Eternal Night

7. Drum Solo

8. A Fortune in Lies

9. Outcry

10. Wait for Sleep

11. Far from Heaven

12. On the Backs of Angels

13. War Inside My Head

14. The Test that Stumped Them All

15. The Spirit Carries On

16. Breaking All Illusions

17. Encore:

18. Pull Me Under

Läs också en rapport från Rocksverige,

Fler konsertbilder från Gaffa.se, makebelievestudios.se, artrock.se

 

Sweden Prog Fest, Stockholm 26 november 2011.

Så fick då Stockholm sin första Prog Fest. Åtminstone detta årtusende. Som vi sett i kommentarfältet här på UN så har det arrangerats liknande evenemang på nittonhundratalet. 

De som arrangerade de festerna gav upp efter två år pga klen publikrespons. Låt oss hoppas att det som sjösattes i helgen inte går samma trista öde till mötes. Och förutsättningarna finns. Den progressiva rockens återtåg blir allt mer påtagligt för varje dag.

Låt oss alltså hoppas att det blir en återkommande årlig tradition, som om tre år är i kapp Sweden Rock, vilket en av arrangörerna, Mats Jonason utlovade.

För det var en sannerligen en mäktig och härlig konsert vi fick uppleva.
Först ut var Costes Cosmos, som blandade eget material med Samla Mammas Manna-dängor, och gjorde det bra.

Coste Apetrea själv började med att dra en parallell mellan denna festival och de legendariska festerna på Gärdet 1970.

Coste, som har ett förflutet i Samla Mammas Manna , knöt med de orden, och genom sin blotta närvaro, ihop musiktråden från förr med den dagsaktuella scenen. För även om Gärdet-festerna mer handlade om progg än progrock, och på ett helt annat sätt engagerade massor med folk, så har båda inriktningarna samma grundinställning: Musik är inte något man i första hand använder för att man vill bli kändis, klättra på karriärstegen eller tjäna massor med pengar. Man lirar för att det är kul och för att man har något man vill dela med sig av och berätta för publiken.

I ett krigszonsliknande rökmoln gick sedan Gösta Berlings Saga på. Stor dramatik! Gruppen gick rakt på nervsystemets innersta vrår. Och de lättade inte på greppet. Gösta Berlings Saga har skapat en alldeles egen sorts musik som man inte hört maken till förr. Rytmisk, suggestiv och intensiv med influenser inte minst från svensk folkmusik. Inte så konstigt att de är inkallade till NEARfest i staterna nästa år. Youtube-klippet nedan ger en fingervisning om hur brutalt bra det var.

Följande akt ,The Kingdom, som på scen byte namn till Willbow, hade säckpipa i sättningen och var kanske mer roliga än bra. Men de jobbade hårt för att ge publiken valuta för pengarna.

Och sedan Brightey Brison (efternamnet uttalas brajson och inte briison, som en del tror), som spelade delar av förra albumet, bland annat en mästerlig version av The Harvest, och smakprov från det nya The Magicians Chronicles Part I.

The Rise Of Brighteye Brison från detta nya album, som avlutade setet, var en nackhårsresande 23 minuter lång njutning. Det här bandet har allt som ett progressivt rockband skall ha, stämsång, finurliga och omväxlande arrangemang, klaviaturdueller, taktbyten och en saxofon som trotsar tyngdlagen. De oftast långa låtarna är som äventyrsresor. Det är musikalitet på allra högsta nivå. Att de dessutom levererade ett förvånansvärt bra live-ljud gjorde inte saken sämre.

Av diverse skäl var denne bloggare tvungen att dra före kvällens sista akt Agents Of Mercy. Men enligt en vanligtvis välunderrättad källa genomförde de en mycket stark spelning med fokus på låtar från senast albumet. 

 

 

Beardfish och Magic Pie på Musikens Hus

Det var verkligen synd att du inte var där, på Musikens Hus i Majorna, Göteborg, Västra Götaland, Sverige, Jorden, Universum…

Förra lördan alltså, den 12 november.

Du missade verkligen nåt rätt mäktigt. Du missade en härlig konsertupplevelse med två suveräna band. Två ganska olika band, men lika bra på var sitt håll, så att säga.

Magic Pie kom hela vägen från Moss I Norge, bara för att spela för oss. De var tajta och samspelta med harmoniska melodier, fin stämsång, inspirerad sologitarr och arrangemang som man inte hört maken till sedan mitten av sjuttiotalet.

Och kan du tänka dig. De spelade en låt som var en halvtimma lång! Jo det är sant. En enda låt!

Och Beardfish sen – denna totalupplevelse, detta unika band som rakt från hjärtat bara öser ur sig allt de har. Utan divalater, utan några stressade rockmaner. Som ur bakfickan halar fram det ena arrangemanget underfundigare än det andra. Som har låtar med trådar och idéer som man inte hittar hos nåt annat band.

Och som själva inte verkar ha en aning om att de håller yppersta världsklass. Eller också bryr de sig bara inte.

Nästa gång får du faktiskt slita dig från dumburken och komma.

No copyright infringement intended

IB-Expo 2011

IB-Expo, denna årliga musikaliska fyrbåk i höstmörkret, brukar bitvis bli en nära King Crimson-upplevelse. En lång rad musiker med anknytning till den gruppen har genom åren passerat revy. Så även i år när Jakko Jaksyk (gitarr) och Trey Gunn (touch guitar), fanns på plats.

Christian Saggeses utsökta version av In The Garden på akustisk gitarr var dock den enda King Crimson-låten denna gång.

IB-Expo är ett knytkalas där de medverkade bidrar med sin egen musik, som framförs gemensamt i den stora gruppen. I år bestående av in alles fjorton musiker från olika delar av världen. Sålunda fick vi oss till livs storbandsversioner av låtar från Jaksyk, Gunn, Isildurs Bane och beligska Aranis.

Största utropstecknet i år var bassisten Joris Vanvinckenroye (Aranis), vars solonummer på kontrabas tycktes trotsa kända naturlagar. 

Morgan Ågrens personliga trumsolo var också en höjdpunkt. För att inte tala om den grandiosa finalen: Isildurs Banes Magnificent Giant Battles.

IB-Expo är ett unikt evenemang och det känns som ynnest att ännu en gång ha fått vara med om det. Drygt tre timmars spännande musik på allra högsta nivå.

Ursäkta det slitna uttrycket men – livemusik kan nog inte bli så mycket bättre än så här.

Läs också:

Trey Gunns inside report.

Hallands Nyheter - Sjunde gången gillt för IB Expo.

 Morgan Ågren - drums
Jakko Jaksyk - guitar
Trey Gunn - touch guitar
Jana Arns – flute (Aranis)
Liesbeth Lambrecht – violin (Aranis)
Joris Vanvinckenroye - double bass (Aranis)
Klas Assarsson - vibes, marimba
Axel Cronè - electric bass
Mats Johansson – keyboards
Katrin Amsler – prepared piano and noise makers
Samuel Hallkvist - guitar
Christian Saggese - guitar
Luca Calabrese - trumpet
Kjell Severinsson – drums

Slottsskogen goes progressive Indoors (2011)

Festivalen gick i år av stapeln inomhus, närmare bestämt på Musikens Hus i Majorna. Av diverse skäl kunde man inte vara på sedvanligt område vid Björngårdsvillan.

Arrangörerna Göteborgs Art Rock Förening lovade dock att göra sitt bästa för vara tillbaka i Slottsskogen nästa år.

Aftonen började och slutade i 70-talet. Där är i den epoken både Sonic Circus och Alex Carpani Band hämtar sin inspiration och sina idéer.

Båda banden hade en otacksam uppgift – det ena att inleda, det andra att avsluta festivalen. Båda gjorde det dock med den äran.

Sonic Circus spelade låtar från nya plattan och även ett par från debuten. En driven insats. Bra låtideér och klaviaturinsatser som är värda ett hedersomnämnande. Det var framförallt de instrumentala partierna som övertygade.

 

Andra bandet ut - Näverlläjf – är en King Crimson /Samla Mammas Manna-bastard som glömt att ta sin adhd - medicin.

Det var länge sedan jag såg ett band med så stor potential att göra riktigt stor och annorlunda musik. Varje låt innehåller stoff och idéer till ytterligare tio låtar. Minst.

 

 

Jag önskar att medlemmarna i Näverlläjf tar en rejäl dos nedåttjack och sätter sig ned och renodlar bara ett par stycken av de miljarder idéer de har. Och av dessa skapar en konceptplatta. Ett dubbelalbum som berättar en historia, med början mitten och slut och med ett vackert omslag och blädderhäfte. Det kan bli ett mästerverk i den progressiva genren.

Andromeda övertygade med en blandning av fantasi, råstyrka och ursinne. Vi snackar med andra ord progressiv metall. Skickliga musiker och sångare. Stor potential även här.

 

 

Därefter äntrade Sveriges och därmed också världens främsta progrockmusiker scenen. Agents of Mercy under ledning av maestro Roine Stolt. Bara att erfara dessa herrars rutin, spelskicklighet och professionalitet är en ren njutning

Materialet som framfördes kom från de båda albumen, Fading Ghosts of Twilight och Dramarama. Men vi fick oss även till livs The Black Forest från kommande albumet, som ännu inte har något namn. En stark, tung och dramatisk låt.

Så här beskriver Roine i ett mailutskick influenserna till den stundande plattan … Zeppelin, Sabbath,Purple but equally odd sources that draw from Dark Opera, Goth, Gentle Giant and oddball stuff like The Tubes,Sparks or Todd Rundgren's Utopia.

 

 

Agents of Mercys refränger sätter sig på trumhinnorna som värsta poplåtarna. Jag har nynnat på dem ända sedan i lördags.

Efter denna lineup, med flera timmars musik av yppersta klass, krävs det något alldeles extra för att behålla greppet om publiken. Alex Carpani Band, som är från Italien, gjorde sitt bästa. Alex själv i mitten som en härförare bakom sin klaviaturstapel. Därutöver bas trummor och gitarr. Händelserik och vacker musik som bygger vidare på det italienska progrockarvet.

 

Uppsala Progressive Rock Festival lördag 13:e augusti 2011

När vi plockade hem Markus Enger som Universum Nolls prog-korrespondent i Quebec, Kanada diskuterade vi här på redaktionen ganska länge var vi skulle sätta honom i stället. Japan är ju ett område som behöver belysas, i Sydamerika finns mängder av bra progrockband och en scen som är relativt outforskad, eller varför inte Italien - ett land som alltid hållit progrockens fana högt och som alltjämt producerar progrock av yppersta klass?

Diskussionens vågor svallade och argumenten flög som förgiftade pilar genom rummet. Till sist var det någon som ställde den självklara frågan – varför gå över ån efter vatten? Vi vet ju alla att det är i Sverige som den i dag allra mest spännande progressiva rocken görs. Vi måste väl i första hand ta hand om vårt eget närområde innan vi lyfter blicken utomlands?

Återstod frågan i vilken stad vi skulle placera honom. Här uteblev diskussionen helt. Alla var överens om att det är Uppsala som gällde. Denna stad har varit, är och förblir progrockens huvudstad i vårt land.

Från Kaipa med Roine Stolt och Samla Mammas Manna till Klotet har denna stad fostrat rader av eminenta musiker och band.

Så hädanefter finns Markus i Uppsala varifrån han kommer att rapportera om smått och stort. Markus har en egen blogg där han skriver om sin vinylsamling - Spisa Vax.

Här kommer hans första rapport:

Affischens ord lovade stort – årets festival skulle befästa Uppsala som den progressiva musikens hemstad i Sverige. Ett konstaterande eller tomma ord? Eftermiddagen och kvällen skulle ge svaret.

Som en stor familj hade vi, Uppsalas fans av den progressiva musiken, sökt oss ned till Parksnäckan i Stadsparken. Gemenskapen var stark när vi fyllde bänkarna, kanske inte till hälften, men i alla fall till en tredjedel denna soliga lördag eftermiddag. Den genomsnittlige besökaren var troligen runt 50 år gammal och av manligt kön, men undantag syntes – både till kön och ålder (yngre). Jag gissar på att vi var cirka 300 personer som bemödade sig betala de 150 kronor som krävdes för inträdet, ett pris som hittat, enligt mig, speciellt som man ofta får betala det tredubbla för en konsert med ett band – här bjöds det på fyra.

Denna eftermiddag hade jag sällskap av min hustru Shirin, min bror Niko samt brorsans styvson Fabian. Först ut var Lost in Rick's Wardrobe som satte igång någonstans efter klockan fyra. Bandet bestod av sex medlemmar – två sångerskor (+ flöjt och keyboard), en gitarrist, en basist, en trummis samt en keyboardist (+ violin). Bandet bjöd på en blandning av gammalt och nytt och de spelade en hel del covers. Eftersom jag i många år fokuserat på den progressiva rocken i Quebec och Kanada är jag tyvärr inte tillräckligt bevandrad i det progressiva landskapet i övrigt för att säkert kunna säga vilka låtar som var covers och vilka som inte var det. Det gjorde det inte lättare att bandet heller inte berättade något om det. Det var dock inte så svårt att pricka in två Pink Floyd covers, Paint Box och Cymbaline (visst, de berättade faktiskt om dessa covers men jag hade prickat in dom i alla fall). Detta gladde ett Pink Floyd fan som mig, speciellt som de gjorde två riktigt bra versioner.

Att lyssna på Lost In Rick's Wardrobe var som att höra en blandning av Amon Düül, Jefferson Airplane och Fairport Convention vilket jag personligen tycker är tre riktigt sköna band. Något jag också gillade var bandets relativt flitiga användande av tvärflöjten. Mer tvärflöjt åt folket, säger jag. På bandets MySpace-sida skriver de angående vad de låter som: ”Trying to sound like something you could have heard 1969 today” vilket stämmer ganska bra med min upplevelse. Min hustru kommenterade under konserten ”Inte i klass med Moody Blues” vilket kanske främst skall få oss att fundera över vilka förväntningar hon har på en lokal musikfestival i Uppsala.

Sagt om första konserten

”Mysig” (Shirin)

”Lovar gott för framtiden” (Niko)

”Positivt” (jag själv)

Det andra bandet innebar betydligt tyngre tongångar – det lokala Uppsalabandet Generous Men. Av okänd anledning hade inte deras sångare dykt upp men som tur var hade de en reserv redo, en yngling som gick under namnet Hårdrocksjosef. Medlemmarna i bandet var ganska unga, gissningsvis fortfarande i tonåren, men deras kunskaper på respektive instrument lämnade inget i övrigt att önska.

Denna konsert bjöd på minst lika mycket metal som progressive och Marillion och Dream Theater var namn som ofta dök upp i huvudet. Blanda Iron Maiden med King Crimson och resultatet kanske blir Generous Men. Reservsångaren är även medlem i ett Iron Maiden coverband, en roll som han med all säkerhet gör riktigt bra, men det satte också en viss hårdrocksprägel på konserten. Det var dock en rolig konsert och jag imponerades av de unga killarnas virtousitet på sina instrument. De klassiskt progressiva partierna de spelade var ofta av den mer krävande sorten rent tekniskt.

Publiken krävde extranummer och bandet erkände att de inte hade fler låtar, istället fick vi höra dom spela Smoke On The Water vilket var ganska kul även om de själva hoppades att det inte skulle finnas tid för ett extranummer.

Sagt om konserten

”Gulligt” (Shirin)

”Brutalbra” (Niko)

”Tungt” (jag själv)

Brighteye Brison steg in som tredje band på scenen och det slog mig genast att detta var det hittills mest professionella bandet. De bjöd på musik av mer klassisk progressivt snitt à la Genesis och Yes,. Ja, det fascinerade mig hur ofta det de gjorde lät mycket likt dessa band. Brighteye Brison var fem personer på scen – trummor, gitarr, bas + två keyboards. Den ene keyboardisten Linus Kåse, tillika en av sångarna, tillika huvudkompositör och frontfigur, spelade också saxofon.

Bandet bjöd på en helgjuten spelning som kändes mycket stabil, de har gjort tre egna album (och medverkat på ett antal andra) och har ett fjärde på gång. Det märktes att det var ett erfaret band på scen som visste vad de gjorde. Vi i publiken fick också öva på allsång vilket vi gladeligen var med på, även om vi var långt ifrån bandets egna (ofta) trestämmiga sång i fråga om skönhet.

Sagt om konserten

”Suveränt” (Niko)

”Utomordentligt” (Fabian)

”Professionellt” (jag själv)

Sist ut denna lördag var Beardfish. Vid detta lag började det bli lite kyligt i luften men bandet gjorde vad de kunde för att värma upp våra inre. Bandet var verkligen duktigt men ibland undrade jag var det progressiva höll hus. Det bjöds på mer rock än progressive och det var ösigt som f-n. Många låtar innehöll udda stickspår och sidosprång vilket gjorde dem riktigt roligt att lyssna på. Jag vet inte om bandet är influerade av Frank Zappa men jag tyckte många gånger denne man hördes i musiken, något min bror höll med om. Detta gällde både själva låtarna struktur och texternas ibland ganska humoristiska/absurda inslag.

Beardfish avslutade efter ett extranummer och klockan var då strax efter tio på kvällen.

Sagt om konserten

"Världsklass" (Niko)
"Omväxlande" (jag själv)
"Bäst hittills" (Fabian)

För de hugade fortsatte kvällen därefter på stället Hijazz men öl, samtal och ännu mer progressive musik, (i form av Nevärläjf) men jag begav mig nöjd med dagen hemåt. Min cykel hade fått punktering så jag fick gå hem med cykeln bredvid. Men jag var på gott humör så det gjorde inget.

Så är Uppsala den progressiva musikens fäste i Sverige? Ja, för tillfället i alla fall får man väl säga. Vi får se om Göteborg tar över titeln med Slottskogen Goes Progressive 20:e augusti. Fram till dess kan jag i alla fall njuta av att leva i Sveriges verkliga huvudstad.

You Tubeklipp från TheAbsorbants kanal.

 

Rapport från Neal Morse Testimony 2 turnéstart, Zwolle, Holland 2 juni.

Sällan har jag lämnat en konsert med så blandade känslor. Första timman av konserten är helt och hållet enastående. Åttamannabandet, med bland annat en fiol, är samspelt som få och öser på så taket lyfter. Publiken om ca tusen personer är exalterad och bifallet efter låtarna är öronbedövande.  

Trettiominutaren The Door från Sola Scripura är nästan overkligt bra och framförs med en häpnadsväckande intensitet. 

Efter pausen, när Neal och bandet framför hela nya albumet Testimony 2, förändras allt.

Rent musikaliskt håller inte Testimony 2 samma klass som det Neal gjort tidigare. Dessutom ligger Neal hela tiden på gränsen till det acceptabla när det gäller att från scenen torgföra sin kristna tro. Är han en rockmusiker eller väckelsepredikant? Han måste nog bestämma sig. (Parallellt med konserterna på turnén gör Neal ett antal akustiska soloföreställningar i kyrkor, så kallade worship services). 

Alla texterna handlar om hans tro, om hur gud och jesus helar och omvänder. Stundtals krälar han omkring på golvet och tigger jesus om nåd. Stundtals sträcker han händerna mot skyn och ropar Hallleluja (okej, det sker bara en gång, men ändå).

(Själva musiken är dock inte påtagligt religiöst färgad, om nu inte progressiv rock är en sorts religion, vilket jag ofta tror).

Mot slutet spårar det hela ur totalt. Neal vill att vi höjer händerna i luften och tillsammans sjunger one voice, one heart, one love, one spirit. Själv ropar han – the lord loves us tonight.  

Många gör som de blir tillsagda – men man märker att det finns ett motstånd mot detta mässande hos delar av publiken.

Som helhet och rent musikaliskt är konserten ändå en höjdare. Det är inte minst anmärkningsvärt och roligt att uppleva hur stor den progressiva rocken är i Holland. Zwolle har ca 100,000 invånare och konserten är utsåld. Och Testimony 2 ligger på 67nde plats på den holländska top-100 listan.

Neal Morse kommer inte till Skandinavien på denna turné. Och man kan fråga sig hur många som hade kommit till en Neal-konsert i tex Göteborg?

The setlist:
1. Beware of Darkness
    Levitahan
    The Door
    The Seperated Man’

2. Testimony 2

Encore: Reunion

Lyssna på The Door på Spotify.

Konserten inleds med Beware of Darkness:

Och fortsätter efter paus med hela Testimony 2:

Neal ber om syndernas förlåtelse…

…och blir bönhörd!