Det finns en uppsjö fina, pampiga boxar där musiken är uppsamlad, insamlad, uppsnyggad, kommenterad, kärleksfullt omhändertagen, förlöst i den bästa ljudkvalitet som går att uppbringa, fångad från originalband ur de djupa studiovalven.
Jag tänkte inte lägga in den förväntade passusen om att dessa små sköna ljudlådor oftast görs i upplagor så små att de mest väcker nasarnas lusta och lyssnarna oftast inte får en chans; undantagen finns och det finns även undantag åt andra hållet, boxar ingen levande själ lagt märke till (vem av er köpte exempelvis boxen med Splashs samlade musik?) – nej, jag tänker på de som inte behandlas vördsamt i sammetsklädda cd-boxar eller stenkaketunga vinyllådor, de som inte får den behandling som Bill Evans samlade produktion från ett skivbolag (eller ett annat) fått, eller samtliga konserter från en turné med Coltrane eller något åt det hållet, där både jazzbolagen och, inte minst, de klassiska mastodontbolagen, varit bra på att samla ihop allt tillgängligt på ett och samma ställe, under samma parasoll och på samma tema.
Det finns försök här i inlandet, och nu tänker jag på jazzen, där det även i de fall man från ett avslutat livs hela produktion kan blicka bakåt inte gör det på något ordnat sätt, vare sig det är Hallberg eller Domnérus, eller varken.
Själv saknar jag en given fyra-cd-box med Rune Öfwermans trios tre första lp med adderade singlar på den fjärde. Det är inte värdigt att trions första skiva bara finns ute i ett strömmat eländesuniversum av snuskigt komprimerad data i halvfärdiga ettor och nollor, när dessa viktiga skivor förtjänar att lyssnas på i den bästa ljudbild som tänkas kan.
Var är boxen med Bengt-Arne Wallins musik? När kommer allt tidigt med Georg Riedel att få den behandling hans musik förtjänar (det finns åtminstone äntligen en vettig biografi)? Britta Lindells fantastiska skivor med knepig eller bara knäppig musik remastrade i en fin cd-box för bevarande in i evigheten? Staten borde ta sitt ansvar, förstå att vi kräva dessa fonogram, permanenta relikskrin med musik värdig en resa med en Voyager-sond.
Men till skivorna:
Violent Silences ”Twilight Furies” (Open Mind) är Johan Hedmans fjärde album och det fläktar friskt här, med spår som är åt det tyngre hållet, vilket känns lite omotiverat när det blir som mest ”ilskt”, men också sådant som fjäderlätt för sig mot något något som är litet väl enkelt, eller rentav jazz utan -rock. Men när det är bra, är det bra, med en myckenhet av klaviaturer, lager på lager, som skapar ljudbilden och det som är mest attraktivt, som något sjuttiotalets syntfarbröder eller kanske någon ny romantiker i stället för en neoprogare kunnat prestera.
Nyligen lyssnade jag på Soniq Circus andra album för första gången på flera år och ibland är det så att ett album man tycker är bra när man hör det den första gångerna, växer upp tills man hör det igen, börjar skolan, skaffar moped, förlorar svendomen.
Så tror jag det kan bli med det här albumet också, att delar jag är positiv till i dag, kommer jag att vara positiv även om tio år, fast av andra skäl (men skivan hade förtjänat fler tagningar av Erik Forsbergs sång). Simon M. Svensson (kanske science fiction-författare in spe, på samma tema som Robert A. Heinlein, Arthur C. Clarke, Sam J. Lundwall…) på bas och Hannes Ljunghall på en del klaviatur medverkar också i detta som lätt kan uppfattas som ett enmansband.
Martin Küchens ”Det försvunnas namn” (Thanatosis) är tredje och sista delen i den trilogi han spelat in i olika kyrkor i Lund. Nu har han anlänt till Klosterkyrkan, en kyrka som får mina nackhår att resa sig när jag besöker den i dag, eftersom det var där jag såg Viggo Edén spela Bach dagen innan han dog, där cancern tagit sin tribut och kroppen var ett skal från tidens ände i pausen, men när han satt bakom cembalon och lät Bach flöda var det som Johann Sebastian fanns i environgerna och blåste kraft i hans själ, som när Rachel Podger anade att Bach glömde sig i skuggorna på orgelläktaren när hon fick skjuts i en konsert i en holländsk kyrka för många år sedan.
Men Küchen bjuder på något annat, med sina saxofoner och sin iPhone (!) i släptåg, han mixtrar och mixar ljuden från saxofonerna, inte bara tonerna, utan klaffarna, luften innan den sätter musiken i rörelse, med ljudinslag från sin lille digitale hjälpreda. Det via telefonen lånade materialet kommer från en av mina (förvisso många, jättemånga) favoriter, Chris Watson, och skivan ”Outside The Circle Of Fire” (Touch). Den här sortens privata världsbyggen är alltid intressanta att bli insläppt i, uppleva andras himlar, vetefält och dikningsföretag.
Om man är trummis i bob hund har man gott om tid för annat. Som soloartist har 1900-skivorna gett Christian Gabel uttrycksmöjligheter som en uttolkare av platsbelägen musik från platser som inte finns, fast kanske ändå, i någon Jules Verne-roman.
Eller så ska man lita på det han skriver i konvoluten. Det kan man inte i hans två senaste utgåvors fall, eftersom de, sorgligt nog, bara finns i etern som ettor och nollor, på hans eget bolag.
”Mikrofilm” är den mer avancerade av de två, där han tagit gamla kassetter från sin första medvetna musikanttid i den övre, ensiffriga barna-/ungdomsåldern, med synt från Casio och på en portastudio inspelade ljud nu återanvända i ett mer kontemporärt sammanhang, som en dubbeltydig resa mellan då och nu, trots att Gabel hävdar att nostagi inte är hans forte.
”Koda” är mer av ett samtida inslag, fullkomligt lysande ambientmusik (om man nu kan kalla musik ”lysande” som fungerar bäst när det är släckt), ett återbruk/insamlande av musik han gjort för olika konstinstallationer (konstigt namn, det där), filmer och närslutet.
Skimrande vackert, genomtänkt på ett annat sätt än annan samtida ambient, den som alltid verkar vara så himla lätt att göra, det finns algoritmer i datorn som hjälper den som vill skapa något rogivande.
Illusion of Gravitys ”Too Late” (egen utgivning) ger både och. Visst låter det bekant, som en swot-analys av modern prog.
Möjligheterna handlar om att prog-genren har trogna fans, funnits länge, har en väldigt förlåtande och bred attityd till musik. Hoten där ute, som du har svårt att påverka, är att få lyssnare i konkurrens med de andra 400 skivorna som släpps varje vecka i västvärlden, att någon tycker att det här inte bara låter bekant, utan upplevelsen är att man hört det förut.
Svagheterna ligger i uthålligheten, att spela musik och se strömningstjänsten som en marknadsförings- och inte en lyssnarkanal, eftersom den varken ger ett ljud värt namnet eller en märkbar intäkt för de flesta.
Styrkorna ligger i musik i sig, kvaliteten, historiemedvetenheten och framförandet, de genuina musikanterna. Det är rimligen den rutan i swot:en vi ska uppehålla oss i när det gäller Illusion of Gravitys skiva.
Debuten kom i slutet av förra året, men de har spelade ihop sedan 2013. Övning ger färdighet. Dessutom tycker jag skivan handlar om val, att de skulle kunna, spelskickliga som de bevisligen är, göra så mycket mer av det musikaliska materialet, men har insett att balansen ger ett större avtryck, avvägningarna mellan de instrument som tar plats i de olika styckena tyder på renodling och eftertanke.
Tungt är det mellan varven, men även detta är välvalt och inte störande som i hitte-på-genren ”prog metal” (som tillsammans med musik framförd på säckpipa, Mixed Medias båda lp och öststatsproducerad eurotechno tillhör det värsta jag kan höra), utan medvetna val, avvägningar mellan den vandrande basen, gitarrerna som växlar stämningar mellan fjällbäck och inferno, syntmattorna vars kanter inte behöver trimmas. Givetvis kommer de från Italien och som mycket av det jag hört på senare år därifrån finns det tydliga spår från landets många one-hit-wonder-progskivor från sjuttiotalet in i vår tid, med distinktionen att musikerna i dag som regel är bättre på sina instrument än sina genreförfäder, men utan att för den skull bli några garderobs-Santana.
Utmärkt, ett utropstecken och jag är förvånad att de italienska progetiketterna inte velat utge denna skiva.
Brueder Selke x Eric Maltz: ”Zero Crossing” (Flower Myth Records), en flyktig kassett med finstämd musik, som om spöken hade en rituell danstillställning i det övergivna fiskeläget på den lika övergivna höstliga kusten, smärtsamt vacker nattmusik som väcker minnen av ett dödens år vi bara vill lämna bakom oss, kanske en lägesbestämning för platser övergivna efter det att pesten passerat och pestens tid inte vill blekna ur minnet.
Dagens fäbless för
mördare i böcker och på film, dokumentärer om människor vi helst borde glömma, av
grafiska skräckskildringar är ointressanta scener när hjärnans egen filmduk
spelar upp ett motståndslöst intrigskapande när musiken tar fart och plats. 18
minuter man inte glömmer i brådrasket, där minnena lösgör sig ur nattens dimmor
och döda och försvunna än en gång äntrar vårt medvetande. Kör dem på repeat en
natt på låg ljudnivå och du vaknar som en annan, mer skräckslagen människa.
Halster är en konstellation i Malmö (med delar av Ved som stadiga komponenter) som träffas varje måndag och spelar, ibland med gäster, ibland utan, improvisation handlar det om, men det går inte komma ifrån att den här magnifika boxen blir något annat än sådan impro som antingen är musiker som spelar mot varandra i ett rum eller sådan där bakgrundsberättelsen tar längre tid att berätta än verket är långt (vilket påminner mig om Terry Riley och LaMonte Youngs konsert när de skulle dekonstruera ett piano, om än inte samma motorsågsmassaker som Welin lyckades med en gång i tiden, men något som lät, under den korta framförandetiden, som något från en slöjdsal för okoncentrerade (och där radiointrot är längre än verket, med knorren att radioprataren inte är säker på när ljuden från den intilliggande konsertsalen bara är förberedelserna inför konserten och när i princip samma ljud utgör själva konserten)).
Med det vill jag ha sagt att det Halster, vare sig de vill det eller har planerat det eller ens själva hör det, levererar på de här många skivorna är impro med en medveten riktning.
Du kan inte hålla på och improvisera regelbundet utan att ge en form som åtminstone muskelminnet stöttar; fråga vilken barockmusiker som helst.
Och det är lätt att bli missförstådd, ta bara den alltid aktuelle Beethoven som pianist, att han var otålig med instrumenten och deras begränsningar, att han inte själv var nöjd med sin egen musik när han spelade den, vilket forskningen säger är en efterkonstruktion baserad på hans frustration från livets slutskede, när inte bara hörseln var det sinne i kroppen som övergav honom.
Tvärtom var han en mycket medveten musikant (hur biblioteket på musikhögskolan i Malmö fått för sig att gallra Tilman Skowronecks utmärkta avhandling Beethoven The Pianist (2007) är mig en gåta) och det var tre saker han såg som väsentliga vid framförandet (av sin egen musik, säkert av andras): tonlängden (pianot skulle ”sjunga”), tonens karaktär (som skulle vara personlig och inte ”träig”) och tonens styrka (1804 var han intresserad av fransk musik).
Alla tre utgör hans strävan,
alla tre kan vi som lyssnare uppfatta oavsett uttolkare - men hur han ville ha
det och hur vi uppfattar det ljudande är fortfarande något där en Styx med
varierande bredd befinner sig mellan. Så ock improvisationsmusiken. Men det här
är, i mina öron, väldigt intressant musik över fem cd med varierande karaktär.
Och det skadar inte heller att boxen är rasande snygg att titta på.
En smula Flower Kings eller Neal Morse, en smula mer energi, aparta gitarrfigurer och inte så stora mått dynamik, men med de ofrånkomliga partierna med sång och akustisk gitarr och det lika ofrånkomliga spåret med en mer mystisk/teatralisk stämning - och det lika ofrånkomliga spåret med österländska influenser.
Och då är det här bara en ep.
Var det en lyckad comeback? Jag är kluven, avvaktar tills de två nya (!) fullängdarna är släppta (de här fyra spåren återfinns där (tre på den första och den fjärde på den andra), vilket gör ep:n något överflödig mer än på samlarmarknaden eller för den som är besatt av att höra hur Ritual låter just nu, i detta ögonblick, innan skivpressarna tagit sig an de två fullängdarna).
Men ljudmässigt är det en väldigt snygg produktion, inte minst med ett basljud som hade gjort Jonas Reingold glad. Bäst avslutande låten ”The Mice” som är en klassisk proglåt med stora perspektiv, en berättelse utan för många enhörningar och en bra mix av instrument och melodier (men visst vill man strypa den som fick för sig att ha med en tamburin - eftersom låten ska spelas live, utsätter de en stackars ljudkille i konsertlokalen för en oerhörd plåga att få tamburinen att inte märkas så jävla mycket som den brukar vilja från scen; tamburiner kan med fördel stanna kvar på förskolan för att lära kidsen hålla takten).
Men så är det: ep:n är en försmak på två kommande skivor som båda är delar av samma berättelse, ett konceptalbum i två delar, med andra ord. Jag gissar att de inte ens släpps samtidigt (för varför skulle man få gjort två skivor och inte bara en dubbel-cd?).
Ep:n gör därmed att jag till tre fjärdedelar bävar, till en fjärdedel är förväntansfull. Kanske inte riktigt så de tänkt det, bandet. (Värt att nämna att skivbolaget sedan tidigare är hejare på att återutge svensk prog, som just Ritual och Kaipa, men även andra favoriter från svunna tider som Anyone’s Daughter.)
Abu Neins ”Secular Psalms” (Progress ProductionsAbu Neins ”Secular Psalms” (Progress Productions”) är den mörka synttrions debutfullängdare.
Trion består av Dennis Lood (känd musikmogul i Malmö, med butiken Rundgång, skivbolaget Rundgång, otaliga evenemang och fingrar i alla tänkbara, kvalitetsmedvetna musiksyltburkar, liksom ett förflutet bland annat som basist i en av Ragnaröks bandkonstellationer), Erica Li Lundqvist och Anders Nordensson.
Det här är musik med många dimensioner, trots att anslaget är likartat över skivan finns det osvikliga små popsnöreslingor, ljudbildsdetaljer som skiljer ut den från annat mörkt som mest är statiskt och erbarmligt tråkigt (säger jag som för många, många år sedan tröttnade på Front 242 och Klinik och liknande (avgörande var inte alls Front 242:s konsert på gamla KB vid Erikslust i Malmö, men den gjorde mig inte gladare)).
För trots moll och mörker är detta, inser man, syntpop som kanske förklätts i något fjärran Page eller något syntband från Landskrona 1982, men ändå syntpop där gudföräldrarna är Robert Smith och Martin Gore (minimala syntar, 80-talsgitarr, gitarr som nog är en synt eller en synt som är en gitarr, rytmboxar – ja, du fattar).
Det är dåtid nu och avslöjar vad bandmedlemmarna har i sina svällande skivsamlingar och vad (och hur!) de spelade luftsynt på pojk- och flickrummen en gång i tiden.
Mörk syntwave utan att vara darkwave? Om man nu måste etikettera för att du ska hitta, förstås. Men strunta i om det är post-punk med gotiska förtecken eller om det bara är något budskapsbärande i cd-form (lp:n kommer senare), det enda jag vill påtala är att trion borde byta namn till Abu Ja, för de utgör själva en lösning på de problem texterna handlar om.
Livet är svart - hurra! Som ett soundtrack till pestens år 2020, planerat eller ej. Och det är väldigt välproducerat av Dennis Lood själv. Premasteringen gjordes av Carl Nordström )som för många år sedan gjorde en fantastisk skiva minnande om DJ Shadows ”Endtroducing”: han kallade sig Affictionados och skivan heter ”This Is What It Is”) och Joakim Lindberg (från MF/MB/) gjorde slutmastern. Låter fantastiskt.
En trio klassiska som avslutning: Först ”Unexpected Songs ”(Lawo) som är något så udda som ett album med samtida musik för countertenor. Allt oftare kläs barockverk med detta röstläge för att ersätta dåtidens kastrater och det finns nu en rad goda och mycket goda sångare, huvuddelen som även är utmärkta som tenorer.
Norrmannen Daniel Sæter bjuder på stycken i varierade instrumentbesättningar av välkända tonsättaren som Arne Nordheim och Egil Hovland, men stycken av nya bekantskaper för mig (Conrad Baden och Kjell Mørk Karlsen) nyttjar countertenorens höjd på intressanta sätt, inte minst Karlsens avslutande, innerliga ”My Soul Thirsts For God”.
”A Quiet Beauty” med musik av Johan Kvandal (Lawo) är en cd med Lina Johnsons (sopran) och Arfinn Tobiassens (orgel) personliga hyllning till kyrkomusikern Kvandal (som han var Vålerengens kyrka 1959–1974) och musik han, vad jag förstår, skrev under den tiden för sin kyrka, med folklig och gregoriansk inspiration.
Ett lyckokast, eftersom pressmaterialet talar om ”stor musik för en stor röst och en stor orgel (i ett stort rum!)” har man valt Vår frälsares kyrka i Haugesund och den pampiga 1800-talsorgeln där.
Innerlig musik som verkligen fyller alla skrymslen i vilken katedral som helst, med Lina och Arfinn som utmärkta inpiskare.
”Toccatacapriccio” med Mårten Falk på gitarr (dB Productions) är ett pärlband av svenska tonsättare jag uppskattar väldeliga, de som blev lätt tillgängliga via statliga skivbolaget Caprices försorg (och Sveriges Radio och Swedish Society, icke att förglömma), frekventa lp där många av deras viktigaste verk dokumenterades, något som dels ter sig som en utopi i dag när Musikverket i princip inte gör något som helst vettigt i fonogramväg (en och annan box ett och annat år tjänar som undantag); att det blev Bis som blev det skivbolag som utger alla Allan Petterssons symfonier och inte en riksupplaga från Caprice är en skam - men så har Robert von Bahr alltid varit en så mycket bättre musiktillskyndare än någonsin de i dag tydligt navelskådande byråkratstollarna på det där ”verket”. Men jag tappade tråden).
Mårten Falk är husgitarrist på dB Productions och har inte lämnat efter sig en enda cd som inte varit påfallande och övertygande bra. Så ock den här gången, när det mesta (utom två) av det som erbjuds dyker upp för första gången (och att man så mangrant tonsatte för gitarr under 1900-talet var mig fördolt).
Och alla de tunga grabbarna är i princip representerade: Erland von Koch, Gunnar de Frumerie, Carl-Olof Anderberg, Bengt Hambræus, Sven-Eric Johanson, Gunnar Bucht och Karl-Birger Blomdahl.
En underbar skiva, med en
uppseendeväckande repertoar. dB Productions utgivningsrouletts nästa snurr
inväntar jag med spänning, vad okänt ska Erik Nilsson då göra känt?
- Jan-Erik Zandersson
