Seán Clancys ”Forty-Five Minutes Of Music On The Subject Of Football” var en musikalisk tolkning av första halvlek av matchen i VM 1994 i USA mellan Irland och Italien. Det är den svenska gitarrkvartetten Krock som beställt verket och nu hoppas jag de vänder blicken mot valfri Malmö FF-match. Sant fascinerande lyssning. Så här säger tonsättaren själv i en intervju:
For example, a few years ago I wrote a piece called Forty-Five Minutes of Music on the Subject of Football for four electric guitars. I wrote this piece to draw peoples’ attention to the fact that our attention spans might be diminishing. As many people can still pay attention to ninety minutes of football, I wanted to see if there was anything intrinsic to the sport itself that accounts for this, or is it all extrinsic, related more to emotion intermingled with national pride. I chose to structure the piece on a particularly uneventful football match that lives on in the popular consciousness of many Irish people my age or older, which was the Ireland versus Italy game in USA 94.
After Ireland scored in the 11th minute or so, very little else happened in the match, so I wanted to translate this into music, to see if it would hold people’s attention as much as the match did. There is basically one block of material for Ireland, and its inversion for Italy. Each (musical) player passes their material to another at the corresponding point in time where possession had changed in the actual match, and this practice continues for forty-five minutes – the equivalent of one half of a football match.
Now, for the most part this music is undramatic and does very little. But at certain points – Ireland’s goal and some dodgy tackles for example – the music explodes. The musical material is exactly the same for these explosions as for the rest of the piece, but it becomes super-dramatic because I’m using distortion pedals and loud dynamics. The influence for this probably comes from Nirvana, who I would have been listening to around 1994 and who I wanted to allude to in the piece. They were really good at taking the same material and dramatising it through dynamic shifts that you hear on tracks like Smells like Teen Spirit or Radio Friendly Unit Shifter. Both of these songs have more or less the same basic material throughout, but the choruses are made more dramatic by the addition of distortion, heavier drums and more instruments.
Of course, I accept that, for many people, music is an intrinsically dramatic medium, and we have centuries of repertoire to substantiate this claim, but it is precisely for this reason that I would like to question it and maybe offer an alternative.”
BBC bjuder på fina nedslag i den elektroniska musikens historia i sitt eget arkiv:
Kent Eskildsen? Det är ett namn som dykt upp regelbundet i många år, oavsett om jag köpt obskyra elektroniska cd eller upptäckt att det faktiskt finns en bra, dansk genomgång av Tangerine Dreams levnadshistoria.
Och mer än så, han utgör en tydlig linje i den danska elm:en och har också stått på europeiska livescener med sin musik.
Ett alias har varit Timescape (namnet lånat från sf-författaren Gregory Benfords bok med samma namn, en uppenbar favorit för Kent bland de av Robert A. Heinleins ätteläggar som skriver så kallad ”hård” sf, där det vetenskapliga idéinnehållet på väg ut i världsrymden vanligen är starkare än personteckningarna) med bland annat
- ”Daughters Of Jupiter” (2005; ursprungligen ambientmusik använd som intro till Timescape-konserter),
- ”Travelling Light” (2007; kanske litet mycket åt Fønix-hållet och med – flämt! – sång!);
- ”Passage Of Time” (2009; rejält välgjord och kosmisk ambient, med ett extra utropstecken för Arthur C. Clarke-citatet ur First On The Moon (1970):
”It may be that the old astrologers had the truth exactly reversed, when they believed that the stars controlled the destinies of men. The time may come when men control the destinies of stars.”), ”
- "Jarrelogic//Live” (2009; idel Jean Michel Jarre-covers från en konsert dagen före Jarres egen konsert i Herning; av någon anledning gav Kent tributsamlingen till Jarre han sammanställde 1998 samma titel/namn…) och
- ”Lost In A Moment” (2015; väl studsig och stundtals smått daterad electronica – även här med inslag av sång – där jag saknar de flytande ambient-tagen)
– vilket leder fram till färska cd:n ”Pripyat” (2019) och säger tack och lov inte att hans samtidsseismograf fungerar, utan här regerar sekvenserna och berlinskolrummet är fyllt av ekon av sådant vi minns men inte tror oss få uppleva igen post-Froese.
Och det är mer verkligt än så: 2011 åkte Kents bror Stellan till Tjernobyl och staden Pripyat och de videofilmer som finns på Youtube från besöket, ackompanjerade av Kents musik, ger mig rena Stålenhag-vibbar, hur naturen ganska raskt tar över när människan flyr sina misstag, även om det inte var längre sedan än 1986.
Det här kunde vara valfri plats på jorden i spåren av covid-19 och jag ryser inte vid tanken när jag ser det övergivna nöjesfältet där träd, gräs och stenar buskar fyller ut, höljer och döljer, snarare ser jag på det filmade med ett upphöjt lugn, vet vad som komma skall: moder natur kommer att klappa på våra dödskallekinder, skaka litet lätt på huvudet och ställa allt till rätta igen en gång när vi härjat färdigt.
För att följa Kent Eskildsen ännu närmare nutiden, spelar han nu i ett nytt progband, Fall Of Episteme, som släppte en självbetitlad debut i fjol.
Rötterna finns i det danska progbandet Atlantis som Kent och hans kusin (!), Flemming Kragh Pedersen, startade 1982 och som tydligen aldrig riktigt lagt av, utan bara varit mer eller mindre aktiva (dock aldrig så aktiva att de släppt en skiva, vad jag förstår, privata utgivningar oräknade).
Basisten Søren Foged från Atlantis fanns med i det nya bandet inledningsvis, bildat 2015 av honom och 2 x Rune: Nielsen, sång, och Eskildsen, trummor, innan Kent och Flemming anslöt.
Och dessa familjebildningar och dessa band går in i varandra, eftersom Fall Of Episteme under sin levnad både spelat eget material och återanvänt sådant Atlantis skapade. Hur låter det då? Förvånansvärt mycket åttiotal och neoprog, det var en överraskning, men de gör det väldigt melodiskt och man kan nog hävda att det är mer dåtidens Camel än dåtidens Saga jag hör, med fokus på gitarr och klaviatur och runt-tio-minuter-långa låtar.
Melodirikt, välspelat och på något sätt väldigt avslappnat levererat, utan pretentioner men med genremedvetenhet. Jag ser fram emot nästa – och inte minst att kanske äntligen få höra litet av Atlantis musik på skiva.
Musicmusicmusics nionde (!) fullängdare, ”Oversized” (Hoob), får sin titel förklarad av att trion Fabian (piano) och Josef Kallerdahl (bas) och Michael Edlund (trummor) har ett helt koppel gäster som, likt en visa runt midsommarstången, minsann kan spela viola da gamba, violin, basklarinett och flöjt!
Allt hänger ihop med ett särdeles sväng, oavsett om det är Fabians nyskrivna, fyrdelade svit eller när de gör covers på sig själva. Långt ifrån något som enbart borde fastna hos jazzare, som vanligt, när det gäller bra musik sprungen ur jazz och/eller utgiven på en jazzetikett
Dags för Hubro-hörnet. Vi börjar med Erlend Apneseths ”Fragmentarium” (Hubro) och pressreleasen inleds av hans citat
”I want it to feel like the past, the present and the future, all at the same time”
och det är jag rädd att han uppfyller, med råge, där det blandas folkmusik (ännu en hardangerfela!) och prog och jazz och eam, ibland i samma stycke, trots att skivan är lp-kort.
Känslan skivan ger är av att sitta på en sorts upplevelsestrand och få sig till livs musikalisk ebb och flod, intensitet som växer och drar sig undan. Erlends fela, Stein Urheim (igen) med gitarr som låter som så mycket annat än en gitarr, Anja Lauvdals piano, Hans Hulbæckmos slagverk, Fredrik Luhr Dietrichsons bas och Ida Løvli Hidles dragspel – allt låter som så mycket mer än så, det är hela tiden pendelrörelser, mellan mörker och ljus, mellan hopp och -löshet.
Hans kvintett (Per Oddvar Johansen, Eivind Lønning, Tove Törngren Brun och Espen Reinertsen) ger oss en den där smältdegeln där avantjazz och minimalism möts, stöts och blöts, där det elektroniska ibland verkar komma från den gamla Philips-studion eller något Stockhausen gjorde manuellt, liksom stillhet och kontemplation, men med blås som reningsbadar musiken.
Än en gång bara en lp-lång skiva, men här blir det en sorts ekonomi, att resurserna varken töms eller dras ut. Precis som skivan ovan låter det här som musik post-corona, för en annan, kanske bättre, värld.
Stein Urheims ”Downhill Uplift” (Hubro) får pressreleaseskribenten att fullkomligt gå bananer, den här sjätte plattan på favvoskivbolaget i Norge (med sig har han Ole Morten Vagan, bas, Hans Hulbæckmo (som hos Erlend ovan, cirklar i cirklar) och Kåre Opheim, slagverk och en jävla massa annat) spretar åt både ren jazz à la Coltrane, Tyner och Sanders eller åt jazzgitarr fjärran Django men nära Cooder eller Lowell George.
Sanningen är att det handlar såväl om jazz från de rum där det kräver sin man att träda in och lyssna med öppna öron, liksom han bjuder på rena ”poplåtar”, om uttrycket ursäktas, varvat.
Det blir som en skiva sammansatt av en epileptisk DJ, det spretar och brötar, men så kommer en låt med dagsaktuell text, ersätts av spirituell jazz och – ja, så håller det på, mestadels oväntat.
Kim Myhr & Australian Art Orchestras ”Vesper” (Hubro) hade premiär i juni 2018 vid Melbournes jazzfestival, ett tresatsigt stycke skrivet för orkestern under ledning av Peter Knight, det är uruppförandet som finns på skivan.
Myhrs gitarr har blivit allt mindre akustisk över tid och han närmar sig Aarset-land där inget låter som det borde längre, vanligen har han också fler musiker med sig än på de första, ofta solokvistiga, skivorna.
Och så den här konstmusiken. Vesper (latin för afton eller kväll) passar,
”(…) What interested me was the private spaces of night time, when the listener knows that nothing more will happen for the rest of the day. It’s an embracing and immersive space, where we can be at our most private and intimate”
säger Myhr och det är en sorts varierad tillståndsmusik där det både är drömmande och inneslutande, liksom expansivt mot ett mer vaket tillstånd. Bleck- och träblås, stråk och Myhrs egen tolvsträngade gitarr möter en myckenhet elektronik och Tony Bucks (från The Necks) varierade, transskapande slagverk. Låt mörkret falla.
Gard Nilssen Supersonic Orchestras ”If You Listen Carefully The Music Is Yours” (Odin) är debuten för hans sextonmannastorband, inspelad på jazzfestivalen i Molde i fjol.
Tre basister, tre trummisar och nästan ett dussin bleckblås, de flesta saxofonister. Det blir mycket låt av det, kopplingen till Nilssens favoritstorband, Count Basies, är inte riktigt nära, men fascinationen verkar finnas där (och Basies trummis Jo Jones (där 1934–1948) är hans trumslagarfavorit), även om jag mest kopplar Nilssen till gruppen Bushman’s Revenge bland de många (mer än 70!) skivor han utgett/varit med på.
Och det brölar på duktigt, antingen i full sättning eller i utstakade smågrupper under konserten, skrivet och improviserat, Nilssen talar om inspiration i form av sig själv (gruppen Supersonic) men också de givna i det här låtande formatet: Sun Ra, Coltrane och Mingus – och avslutande ”Bytta Bort Kua Fick Fela Igjen” har sina band till Fela Kuti.
Storbandens tid är långt ifrån förbi och med en startuppställning med idel känd adel (Hans Hulbæckmo, Goran Kajfeš, Ingebrigt Flaten, Per ”Texas” Johansson, Kjetil Møster och så vidare, etcetera, och så vidare) var det ett framförande jag gärna stått i publikhavet och känt vinddraget av.
Wakos självbetitlade cd (Øra Fonogram), deras fjärde, bristen på namngivande efter så lång tid är alltid förvirrande, samtidigt som gästerna den här gången också sprider en ny sorts musik för kvartetten kring sig, inte minst när det återfinns såväl en stråktrio som Jonas Kullhammars sax här.
Blandningen känns bitvis igen från tidigare skivor, att det är friform och litet klassiskt, men även ren rock här och var, men den här gången är det nordiska vemodet på litet större avstånd; där bandet pratar om ”zappaaktig barock och Sibelius” hör jag mer Jón Leifs. Inte dåligt alls, varken det eller skivan. Ännu en självklarhet i skivhyllan.
Eivind Aarset & Jan Bangs ”Snow Catches On Her Eyelashes” (Jazzland Recordings) är ett inslag lånat från himmelriket.
”Sömlöshet” ser duon som nyckelordet till skivan, vars embryo de hävdar finns i konserterna de gjorde när Aarsets ”Dream Logic” utgavs; Bang var producent.
Jag lägger gärna till ”sömnlöshet”, för det här är nattlig musik med bara en svävande förankring i annan, små rottrådar går till väsensskilda delar av den moderna musikhistorien och de samarbetspartners som passerat genom studiodörren, vare sig det är Molvær eller Hassell.
Musik för nätter som inte är oroliga men som inte ska tillbringas sovande, när det är för vackert eller för spännande för att bara lägga sig och glömma bort stunden.
Det är också musik som är andas ”tidlöshet”, denna känsla av att bli genuint överraskad av något som inte hörts tidigare men som kommer att vara lika överraskande om tio år, om tjugo (som nyligen återutgivna ”Vernal Equinox”, Jon Hassells debutalbum, som låter lika fräscht i dag som 1977 (den lp:n skaffade jag redan dåförtiden, helt till marken slagen av hans samarbete med Brian Eno, skivor som tjänade som insomningsmusik i tonåren och som gav tredimensionella drömmar om en science fiction-liknande, taktilt tillgänglig tillvaro i en värld lik den Brian Aldiss visat i romanen Drivhuset eller Poul Anderson i Nonstop)). Makalös skiva.
En gång i tiden var det den fantastiska berättelsen som var legio i utgivningen, den realistiska förde en tynande tillvaro, vilket var (och är) lättförklarligt: vem vill bli påmind om sin mediokra vardag, läsandet av ett skönlitterärt verk var ett tillfälle till eskapism.
Det hindrade inte fantastikerna att regelbundet använda det den goda, moderna science fiction-litteraturen (främst; sällan filmerna) gjort: till extrapoleringar, resa ett varnande finger eller bara, med en suck, säga att så här kommer det att bli, vare sig du vill eller inte.
Just dimensionen att låta eskapismen få en själ idémässigt och ett djup med bra personteckningar och miljöer gav oss ett fåtal men utmärkta sf-författare närmare nutiden, när vardagsrealism (även i facebookförskönad form) närmast är legio och eskapismen lever på detta märkliga underhållningsvåld (se där, ett ord som borde sakna innehåll och en plats i SAOL liksom i verkligheten – vad är underhållande med våld?
Se till så att du utsätter dig för det själv, så får du se hur kul det är), vare sig det är i fantasyvärldar i Tronspelen eller Stjärnornas krig eller folkhemsdeckare av knappt skrivkunniga författare som Läckberg och hennes efterföljare).
Men det är lätt att hålla reda på de goda författarna, här i landet har de inte varit många (Peter Nilson, Sven Christer Swahn, listan kan knappt göras längre), i utlandet inte heller där så ruskigt många, där språkproblem givetvis utesluter de flesta icke-engelskspråkiga, men ger oss åtminstone J. G. Ballard, Philip K. Dick, Marlen Haushofer, Wilson Tucker, Stanislaw Lem, Brian Aldiss och några till (som litterära one-night-stands som Michael Moorcocks Pyat-böcker eller Mother London, noveller av Henry Kuttner eller av William Tenn, slipstreamromaner av Julian Barnes etcetera).
Och så Ursula K. Le Guin (1929–2018). Tack vare genrekännare som Sam J. Lundwall och, framför allt, John-Henri Holmberg kom hennes böcker tidigt och ofta på svenska, bara ett par år efter originalpubliceringen i USA, på småförlag som Kindbergs, Delta och Lindfors, ofta i riktigt bra översättningar av Peder Carlsson, Torkel Franzén, Lena Jonsson, Mats Dannewitz Linder med flera, ofta med omslagsmålningen signerad Inger Edelfeldt.
Boken fick både Hugo- och Nebula-priserna för årets bästa roman, första gången en kvinna fått båda – och det var året efter hon tvingats publicera en novell i Playboy utan att skriva ut sitt förnamn, eftersom redaktören ville antyda en manlig författare.
Le Guin var egentligen opolitisk, skrev och sade hon, ändå tog hon regelbundet ställning, som när hon inte tog emot Nebulapriset 1977 för novellen The Diary Of The Rose i protest mot att The Science Fiction Writers of America hade slängt ut den polske författaren Stanislaw Lem som medlem, eller när hon gjorde The Word For World Is Forest som en (illa dold) protestparabel mot Vietnam-kriget.
I det sistnämnda fallet var det underliggande temat väl tydligt och stod i vägen för läsningen, ungefär som hennes undertryckta vrede i Always Coming Home, om en framtida civilisation, Keshfolket, som ser på det som varit, alltså vi, som ”the Sickness of Man” – kalkerpapperet mellan den boken och det vi européer gjorde mot den nord- och sydamerikanska urbefolkningen är inte särdeles tunt där heller. Den sistnämnda boken är litet extra intressant eftersom den första upplagan hade en specialutgåva med en kassett, ”Music and Poetry of the Kesh”, med musik av Todd Barton (häromåret återutgavs musiken på lp av skivbolaget Freedom To Spend).
Vilket för oss till Erik Dahl Ensembles ”Gethenian Suite” (Svalka) som är inspirerad av Le Guin The Left Hand Of Darkness.
Han skriver
... utgångspunkten har varit att skriva ett längre, sammanhållet verk. Jag har velat använda en utommusikalisk referens och tyckte det var spännande att utgå från en roman. Steget är inte så långt från filmmusik, men det är samtidigt en större frihet. Det är instrumentalmusik, så texten är bara antydd. Min känsla inför boken är däremot närvarande. Med min musik tolkar jag romanens olika bilder av planeten Gehten.
Då är vi nog något på spåret där, om det var ägget eller hönan som kom först – det är intressant att viljan att göra något kom före inspirationen från boken i sig, det omvända brukar vara fallet om man inte letar efter inspirationskällor för att iscensätta en metodidé.
Intressant är det också eftersom sättningen fiol, sax, klarinett, piano, bas och trummor (och varianter på dessa, plus litet elektroniskt fnulande) gör detta till en skuggrik kammarmusik med tydliga melodiceller som upprepas eller bara lämnas kvar.
Planetens dramatiska klimat, de obefintliga könsgränserna och den flytande könstillhörigheten, allas i grunden lika värde men mött med inledande oförståelse av besökaren från rymden med sitt enahanda genus, dramatiken i ränksmidandet och dynamiken i de plötsliga kasten och förståelsebarriären finns kanske inte i musiken, men det finns spår, när man nu som lyssnare vet hur tonsättaren vill placera musiken i medvetandet.
För det blir så med tolkningar, ibland är det lätt att tonmåla med risk att det blir övertydligt, men här antyds stämningarna, bokens budskap får en mer abstrakt form än när BBC för en del år sedan kondenserade detta till en väldigt driven radiodramatisering utan att bli onödigt dialogdriven eller när man tittar på den karta över planeten författarinnan själv tecknade en gång i tiden (vanligare i fantasy med den sortens världars stora begränsningar geografiskt (hur långt kan man gå på en dag, på en månad?) än inom sf:en). Om jag inte kände till kopplingen till romanen hade jag aldrig märkt den, däremot hade jag blivit underhållen av välskriven och hyfsat uthållig samtida kammarmusik av ett berättande slag.
Paul Jarret är en intressant musikant, gitarrist. Svensk mamma, född och uppvuxen i Paris, kommer från indierocken till jazzen, men med mycket svenskt/skandinaviskt i det musikaliska bagaget, inte minst i trion tillsammans med Loïs Le Van (sång) och Sandrine Marchetti (piano) vars senaste skiva, ”Vind”, just skapar ett vemod vi känner igen här uppe i den karga nord, men som kanske är mer ECM-exotiskt söder om landsvägen.
Och han har gjort mer, mycket mer, de senaste tio åren i olika konstellationer där jazz, rock/pop och konstmusik mötts (och nya Ghost Songs som verkligen gör modern jazz av progressivt slag i ett landskap nära e.s.t.), men framför allt släpper han en skiva med sin lilla ensemble EMMA (född redan 2015) och döpt skivan till densamma (Neuklang (dist: Border), släpp 19/6), en hyllning till hans arv, om våra svenska utvandrare till USA under det sena 1800-talet som försökte hitta ett nytt liv där fjärran de dåliga potatisåkrarna här hemma, och då särskilt hans mormorsmor Emma Jonasson som hamnade i New York City. Gitarr, ståbas (Étienne Renard), nyckelharpa (Éléonore Billy), skrammel och Hannah Tolfs sång blandar sig i en hemtam världsmusik som kretsar kring sådant jag hyllar ovan från Norge, där svensk traditionsmusik mixtras ihop med impro, repetetiv musik och minimalism, som en musik i stugor med lågt i taket, tomtar som vaktar i stallet, snön ligger djup, granskogen är tyst, bondfolket har fått besökare från andra delar av fjärran trakter som nu bjuder på en musikalisk soaré innan de ska dela sängplats på höskullen. Magiskt.
Det här är en skiva Paul och de andra i EMMA ska vara väldigt, väldigt stolta över, den har följt mig om nätterna i dessa tider av splendid isolation, påmint mig om min identitet, om jag någonsin tvekat.
På förra skivan agerade han rollen av att vara dendrokronolog, den här gången promenerar han på den gångstig som leder mot utveckling, uppåt, mot nirvana eller motsvarande – om man nu ska snöa in på denna, törhända, futila mänskliga strävan efter att aldrig i egentlig mening vara där man är, att inte leva i nuet, utan alltid sträva vidare.
Men jag lämnar ämnet, vad jag anser om stasis, förkovran eller utveckling hör inte hit, här är vi på Klaverdals väg och en skiva som ansluter sig till den stundtals tidlöst bekanta elektroakustiska musiken delvis gift med det som i dag förekommer i parti och minut: det där evinnerliga drånandet.
Skivan heter ”Transcendence In Sounding Rooms” (Dynamik) och den gör skillnad, eftersom det är mer uttänkt, mer motsägelsefullt, mer av en sorts motpolsmusik likt den man förr gjorde med en vass kniv och ett magnetband. Det skira i musiken får inte vara i fred.
Den schweiziska duon Bitter Moons debutfullängdare heter ”The World Above” (La Suisse Primitive) och är verkligen filmmusik på jakt efter en spännande film, kanske en science fiction-dito med tanke på hur retrofuturistiskt det låter.
Det är väldigt välkonstruerad, företrädesvis instrumental, musik utförd på analoga syntar (Simon Bernardoni står för spelandet på dessa plus har programmerat rytmerna, Reka Csiszer sjunger enkla melodier som förstärker känslan av att det gömmer sig en film här).
Utmärkt och på många sätt klokare genomfört än den fäbless för biblioteksmusik som råder. Det här är en skiva som påminner om att framtiden var då.
Nästa debutfullängdare pratades det om redan i början av december 2018 när parisbandet TH/S /S SH/T släppte sin först ep, men nu finns albumet här, med en titel som är lätt att komma ihåg: ”///” (Upton Park).
Instrumentalt är det här också, en sorts electro som är dansvänlig i den här trions händer (Loïc L spelar gitarr och synt, Xavier L spelar bas och synt, och Gilles D trummar på), som de påstår skiljer sig markant från när den spelas live, då låtarna spelas utan paus, som ett enda flöde.
Funkigt och dansant, med viss känsla för en mer tidsbunden electro – och kanske inte så långt från det som kommer på nästa skiva med Les Big Byrd nu när de bytt (nåja) till Exorcist GBG:s klavertrakterare Petrus Hård.
Klassiskt är det tunt med, men två från Norge vill jag nämna. Först ”Études Poétiques” (Lawo) som samlar verk av Signe Lund framförda av Rune Alver på piano. Signe vem? är den givna frågan. Det blir jobbigt med ens. Musikmässigt är hon en av Norges mest framstående kvinnliga komponister, levnadsåren var 1868–1950, stilen är tonal och stundtals melankolisk, något Alver är bra på att plocka fram på tangenterna.
Personen Signe Lund är däremot någon att förakta: hon blev medlem i nazistpartiet 1935 och förblev dem trogna till sin död. Lyssna och fundera på om det går att skilja sak och person i alla lägen.
Østerdalen är en av Norges största dalgångar. Den går från nord till syd genom Innlandet fylke och genomflytes av Glomma, som vid Åmot har ett betydligt tillflöde i Renaälven. Omgivningen utgöres i allmänhet av tämligen låga höjdsträckningar, vilka dock på sina ställen brytas av väldiga, pyramidformiga toppar, såsom Tronfjeld (1663 m). Själva dalen är glest befolkad, upptas av vidsträckta skogar, som erbjuder goda jaktmarker (i synnerhet för jakt på älg och skogsfågel) och är trots sin enformighet en rätt flitigt besökt turistled. Dalen stiger ganska mycket från syd till nord medan den sydligaste delen (Elverum) ligger endast omkring 180 meter över havet, har den nordligaste (Tolga) omkring 600 m höjd. Østerdalen, med Elverum som centralort, är även ett av de tre landskap i vilka Hedmark fylke indelas. Söder om Elverum kallas dalgången Glåmdalen.
Det är härifrån musikern Bente Illevold kommer och på skivan ”Klangen fra de dype skoger” (Lawo) har hon fått tre tonsättare att skriva musik inspirerad av denna ”enformiga” dalgång för hennes instrument, eufoniet (erfarne samtidsmusikern Anders Kragnes Hansen från Oslo sinfonietta bidrar med varierat slagverk).
Och visst är det de övergivna skogarnas musik vi bjuds på, dels av duon Rune Rebne & Ludvig Elblaus’ ”DSDHT” och Bjrn Kruses ”Bom-bombardino”. Märklig hemlandsmusik, med andra ord.
We also heard from: På sjunde året och fjärde släppet med Charlottas Burning Trio, alltså CB3, heter ”Aeons” och är debut på nytt skivbolag (The Sign Records) och med ny basist, Pelle Lindsjö (ivrigt omskriven i dessa spalter sedan tidigare under sitt alias Cassius Lambert), men med samma gamla (sic!) trummis: Natanael Salomonsson. Stonerjam av lp-längd totalt, avslutande ”Apocalypse” med jazzsax litet utanför boxen, men ”Acid Haze” kanske mest minnesvärd med sin långsamma doom. Summeringen blir förvånande: mer hårdrock än rymdrock den här gången.
Två nyutgivna skivor från Skivarp (finns det ett mer passande namn på en ort med en av världens bästa webbutiker för cd och lp?) vilar tungt på arvet från den senaste generationen sjuttiotalsivrare, en våg inledd av Graveyard och som nu gett både litet svängig hårdrock med uniformt utsvängda jeans, långt hår och för trånga boots som Stonewall Noise Orchestras ”Deathtripper” (Transubstans) och den än mer direkta avkomman i riffande Dimmas ”I morgon börjar allting om” (Transubstans).
Här måste också Vulkans nya ”Technatura” (egen utgivning) hamna, ett band jag regelmässigt tidigare hyllat, men vars utveckling den här gången hackar något (och då tänker jag inte bara på den genomkorkade idén att får för sig att ”growla” (sic!) i stället för att sjunga när andan faller på), att linjen uppåt bryts i en del av den nya skivan, medan andra delar infriar de tidigare plattornas löfte om att bandet är ett av landets bästa inom prog:en.
The Bloody Mallards ”Realm” är precis vad som anges på förpackningen: postrock. Traditionen från Portland följs. Kanske för noga. Inte en onödigt fantasirik skiva, det här, och då ska man veta att postrockgenren inte alls är så begränsande som kan man tro. Låter mycket som Feed Me To The Waves, som är postrock från Västerås.
