Peter Pedersen släppte i december den andra skivan i trilogin ”Cleaning The Mirror” med sitt band Pocket Size. Den heter ”Immortality” (egen utgivning) och spelades in, precis som den första delen, live inför publik, ett drag som även jazzarna i Makross så föredömligt lyckats med tidigare på sin senaste dubbel-lp.
Den nya skivan låter precis som den förra, vilket gör trilogin påtagligt sammanhängande – eller egentligen är det här ett enda långt album som borde släppts samtidigt (den tredje delen spelas in den 16 april kl. 19 på Surbrunnsgatan 21 uppe i Stockholm – du är inbjuden som publik!), det handlar om nya tag om man jämför med den långt mer frustande debuten, där det var allvarliga försök att fånga en progressiv sprallighet med tyngd, lust och fägring stor, en snuskigt intensiv skiva som sorgligt många missade (de få recensenternas/de små upplagornas förbannelse).
Här är det, trots liveinspelningen, inte riktigt samma intensitet eller tvärgående över de plöjda fårorna i den progressiva åkern, traktorn brummar på, men mer följsamt, en och annan sten studsar progen, förlåt, plogen på, men det här är mer helgjutet, på gott och ont. Musikermusik?
Rainburns ”Insignify” (egen utgivning): Låt dig inte luras av den avspända progen som inleder och påminner om det indiska bandets debut, sångbaserad med tydlig gitarr, en snäll kombination i progens välplogade mittfåra. Alltså begåvat, genreinitierat och högeligen musikaliskt.
Redan spår fyra visar dock att de är på väg någonstans, där öst och väst blandas, spåret därpå är också ett som pekar ut en annan inriktning, en inte längre så snäll.
En skopa Transatlantic, litet sångharmonier med en blinkning mot Gentle Giant, snygga gitarrsolon och gradvis en vandring in i ett land där Steven Wilson också vandrat (men Rainburn har bättre melodier och långt bättre sång) – kan man bara få trummisen att lämna hårdrockslandets eviga dubbeltrampande på baskaggen också, hade mycket varit vunnit i ljudbilden. Det här är ett band jag gärna hade sett live, men med tanke på att de är i Indien är chansen gissningsvis tämligen begränsad.
Malmökvartetten We Float fick en Jazzkatt som bästa band när P2 delade ut priser i fjol. Det säger en hel del om hur fantastiskt vidsynta jazzmänniskorna är, för, inte minst på nya cd:n ”What’s Really Real?” (Havtorn) låter de som en blandning av postrock och sena Bowie-låtar.
Inlånad är mästergitarristen Samuel Hällkvist som ofrånkomligen sätter ofrånkomlig prägel på skivan, men det här är en laginsats av grundkvartetten, utan tvekan: Filip Bensefelts sparsmakade men distinkta trumspel, Linda Bergströms sång och elektronik (och särskilt sången söker sig in under huden, med frasering och tonfall, hur den kan smyga och också växa, omärkligt, till något kraftfullt), Fanny Gunnarssons idérika piano- och rhodesspel som ger rena Van der Graaf Generator-intensitet live) och så, förstås, basisten och komponisten Anne Marte Eggen som bygger de här försåtligt enkla styckena som, när de inte bara blir 4AD-drömska, växer ut till något värdigt Portland.
Det finns fler gäster på skivan förutom Sam, och de deltog alla på den charmanta releasekonserten på Inkonst i Malmö, exempelvis Ellen Petterssons (från bland andra Brigaden och Hey Elbow) flygelhorn kan man inte förbigå. Det här är ett band cowboys som med synbarligen enkla medel kan fånga in en bred lyssnarhjord med smala musiklasson, en konstellation jag ser fram emot att få se live fler gånger.
Anne Marte Eggen för en mindre framträdande roll på Eka trios nya, andra skiva ”O” (Pälsrobot Records) där hon bara (nåja) skrivit två av styckena, men hennes basspel finns på plats, om än långt mer återhållet än i We Float.
Det gör också det stillsamma men detaljerade triospelet från deras debutskiva ”Eka”. Inlånad är Göran Abelli och hans trombon på tre spår och de sprallar iväg litet extra, liksom när Karolina Almgrens sax förstärker på ”Oumuamua”.
Snällt, litet försiktigt stående i hörnet, som en trelemmad krukväxt som ger syre och näring åt det som händer i rummet. Så här anspråklös kan instrumentaljazz vara ibland.
Aubrey (Allen Saei i prästbetyget) har en lång och diger meritlista sedan genombrottet som femtonåring, men “Gravitational Lensing” (Out-ER) som släpps 22/2 är bara hans tredje fullängdare på alla år, faktiskt det första på arton (18!) år, men visar att gammal är äldst, med dansmusik som spänner över house och mer pumpande techno, men inledande ”Aerglo Visible” visar att Allen, liksom i princip alla andra åldrande dansmusikanter blir ambienta domptörer på gamla da’r – går sedan över i stilla acid jazz på ”Floating To Rigel” – sedan mot budget-world i Eno/Byrnes fotspår, och så håller det på, över technospår mot avslutande ”EXO 0706, 1 + 5913” på fjärde lp-sidan som kunde varit skapad i Elektronmusikstudion i Stockholm eller på Ircam i Paris. Utmärkt skiva, det här.
Solars “Thing We Found, But Left Behind” (Rundgång Rekords) är motorvägspostrock från Malmö och inte Portland, för flaskhalsarna på E22:an mellan Malmö och Lund i rusningstid.
Stundtals oljudsbeströdd, ibland upprepas tema under de trettiosju minutrarna, men det blir aldrig regressivt, det hade varit som att kalla ”The Lamb Lies Down On Broadway” för ”enahanda”.
Duon hade, deskriptivt, kunnat döpa sig likt andra till Trummor & Elektronik (med inslag av gitarr, ska tilläggas), för uppbyggnaden är malmöpostrock som inte liknar varken Larsen eller Hammock eller ens Mogwai, här bubblar det fram som en musik som passar i vintermörkret, inte minst för att den är lager-på-lager-påklädd, och hade blivit avslöjad av minsta solglimt (en av låtarna är ren, norsk doom innan duon hittar vägen in).
Man kan inte längre tala om Rundgång Rekords som det ”lilla” skivbolaget när katalogen nu är vid och bred, när jag, vid första genomlyssningen av en cdr-version i bilen, så korkat tänker ”det låter internationellt” och jag hade inte kunnat placera den här skivan på Möllevången eller ens i närheten av Arlöv, den påminner om instrumentalmusik jag fått från Polen, från marker som är mer smärtsamt brända av krig, elände och dåligt rostskydd.
Jag får också villig erkänna att jag återkommer till Rundgång-skivor regelbundet, som de av/med Cement och Klotmystik och Bent Spanner, Arty Banner – bland andra!
Hen Ogledds “Mogic” (Weird World Record Co.) överraskade i en promohög från Playgroud (där gamle Talk Talk-medlemmen Rustin’ Mans nya skiva gjorde precis det motsatta – men leta gärna upp de två .O.rang*-skivor han gjorde med, även han bördig från Talk Talk, Lee Harris: ”Herd Of Instinct” (1994) och ”Fields And Waves” (1997)) med både årets hittills mest stillrena/knäppa skivomslag och med ett innehåll där det är experimentell pop som stretar och drar åt alla möjliga, men alltid roliga, håll.
Kvartetten Dawn Bothwell, Rhodri Davies, Richard Dawson, och Sally Pinklington kommer inte från San Francisco eller från ett sjuttiotal på Ralph Records eller något som man kunde hitta på andra våningen på Folk å Rock om man letade länge i backarna vid Stortorget i Lund eller ett band som passat som hand i handske när Blaine L. Reininger eller gick på balustraden på Stadt Hamburg i Malmö eller något som platsat på en fin gammal skiva betitlad ”Chewing Hides The Sound” – men de bjuder på just en apart pop som både är skitbra och väcker alla dessa minnen från köpta skivor och besökta konserter från den urtid jag kallar ungdom.
Om det sena sjuttiotalets (och tidiga åttio-) på något sätt tjänat som inspirationskälla spelar ingen roll, här är det popformatet som skruvas och dras i, med klädnypor om idéerna och så några rultiga, kreativa barn förklädda till musiker-som-släpper-sin-tredje-skiva som snurrar och viftar så nyporna tänjs och sträcks, musiken kan inte hålla sig kvar i något format som väntas. Lysande experimentpop som både tilltalar ditt melodiöra och din obändiga lust att få höra något du inte visste fanns. En höjdare, köp.
På Mattias Windemo & Raymond Strids ”The Mattön Sessions vol 4” (Mowinde) möts gitarr (Mattias) och slagverk (Raymond) i helt improviserade, mestadels försiktiga stycken, men Strid har även annat artilleri att ta till.
Förklaringar: Mattias’ studio ligger på Mattön i Gysinge, som är ett samhälle i Sandvikens kommun, ”i Österfärnebo socken vid Dalälven intill gränsen mellan Gästrikland och Uppland”.
De hade fyra inspelningstillfällen, av vilka det här är det sista som nu kommer först av, tydligen planeras ytterligare en cd. När jag tittar på kartan över Mattön funderar jag på om inspelningsstället spelar roll, om det finns något i väggarna, något i akustiken eller i mixerbordet, någonstans mellan Sun Studios och Atlantis i Stockholm?
Jag vet inte. Jag tillhör dem som sällan ”hör” platsen just i improviserad musik, att interaktionen mellan musikerna är i förgrunden och vald studio eller ljudmiljö blir egal.
Intressant är skivan i vilket fall som, tuggmotståndet är inte påtagligt och jag har börjat undra över hur de andra tre inspelningstillfällena lät; de är vana att spela tillsammans, så släppte de handbromsen redan första gången?
I Sohlmans musiklexikon definieras elektronmusik som ”musik som framställts eller bearbetats med hjälp av elektronisk apparatur och som uteslutande komponerats för högtalarmediet.”
Samlings-lp:n ”Svensk elektronisk musik” (1973) blev räddningen för den i tonåren på syntetisk musik svultne undertecknade lyssnaren när det verkade som Tangerine Dream, Klaus Schulze och Ash Ra inte utgett fler lp än de som kunnat köpas från LP-Fyndet.
Att i späd ålder ramla över den här Caprice-utgivna samlingen med sprakande musik av Bengt Emil Johnsson och Jan W. Mortenson bland andra öppnade en helt ny parallellvärld till tyskarnas svävande, skrämmande (och mer kommersiellt utgivna (sic!)) toner, där vita labbrockar och EMS och bandmusik blev nya företräden.
Men dåförtiden var det inte lätt att hitta ens de här akademiska elektroakustiska skivorna, det blev Stockhausens ”Gesang der Jünglinge” (1955–56) och någon tokig rumän och inte förrän den fantastiska cd-eran inträdde fylldes hyllorna med eam från hela världen.
Men det fanns undantag. Ett uppsnappat på P2 och snabbt beställd i skivaffären: Åke Parmeruds ”Yttringar” (1984), en makalöst innovativ och känslospäckad lp jag återkommer till igen och igen.
Det tog lång tid att hitta ”Kosmiskt eko” 1980 som han gjorde med Björn Vickoff och uppföljaren, om benämningen tolereras, till ”Yttringar”, ”Maze”; inga av dessa, sorgligt nog, återutgivna på cd. Men på cd har han varit mer utgiven, inte minst fyra samlingar på skivbolaget Empreintes DIGITALes. Hans verk har sedan dykt upp på diverse eam-samlingar dokumenterande det-och-det-årets prisvinnare i olika tävlingar för seriös elektronmusik, som de årliga Cultures Électroniques-samlingarna.
Och nu har det kommit en ny skiva med geniet Åke Parmerud! Givetvis (sic!) är det norska Lawo som utgett den. Nu är det tiomannaensemblen Cikada (och med frontfigurerna Kenneth Karlsson, piano, och Bjørn Rabben, slagverk i fronten) som i djupt samarbete med tonsättaren släpper ifrån sig tre verk med elektronik tillkopplad.
Inledande ”Zeit aus Zeit (the ’Kontakte’ variations)” (2002) knyter an till det som en gång i tiden var startskottet för Cikada, Cikada Duo som bestod av Karlsson & Rabben, som spelade just Stockhausens ”Kontakte” 1988, och nu återvänder ursprungsduon till Parmeruds variationsstycke över Karlheinz’ legendariska verk. På ”Mirage” (1995) och ”Rituals” (2006) är hela ensemblen på plats och här rör vi oss i ett universum som Kaija Saariaho mestadels befolkat med den här blandningen där de akustiska instrumenten är i första rummet och elektroniken förstärker och förvränger.
Mer från flitiga Lawo (ett skivbolag som får t.ex. svenska statliga slöfockarna Caprice att skämmas så mycket att det blir pinsamt (man skulle kunna tro att det var (SD) som satte agendan för kulturarbetet där…)) som kan nämnas är “Nøringen” (sax och orgel spelar traderad musik, men även Bach och Satie som vibrerar i kyrkorummet), “Telemann, The Chameleon” (en trio ur Bergen Barokk bjuder på en häxkittel av Telemann-plockgodis som visar den sanslösa bredd G. P. hade i sin adipösa verklista), “Sonata Norwegica” (blockflöjtisten Caroline Eidsten Dahl har tillsammans med trion Ensemble Freithoff dammat av tre norska tonsättare från senbarocken (Johan Henrik Freitholl, Georg von Bertouch och Johann Daniel Berlin) och en svensk (Hinrich Philip Johnsen) och det är fantastiskt rolig lyssning av musik av bortglömda ”minor masters”), “Norwegian Saxophone” (Ola Asdahl Rokkenes tillsammans med S:t Petersburgs norra sinfonia under Fabio Mastrangelo bjuder på tre nyskrivna och av honom själv beställda verk baserade på litterära förlagor) och “Er heißet Wunderbar!” (julmusik från barocken av Fasch, Graupner, Telemann och Bach framförd av Barokkanerna och det må vara bekant materia, men med en sådan orkester är varje jul ny!).
LAWO Classics NO
dB Productions fortsätter gå från klarhet till klarhet (till skillnad från, som nämnts ovan statliga skivbolaget Caprice som borde ha muskler, uppdrag, förstånd och förmåga att förvalta den svenska konstmusiken – vilket de inte har, inte gör… nog gnällt om den tarvliga svenska musikkulturpolitiken) och vårens höjdpunkt (med utgivning 8 mars) är en skiva pepprad med små pianoverk av två av landets idag mest framstående tonsättare: Andrea Tarrodi och Ylva Skog.
Det är utmärkta Ann-Sofi Klingberg som trakterar pianot (i två fyrhändiga av Skog får hon hjälp av namnkunnige Mats Widlund) och jag vill påstå att det här är årets bästa svenska klassiska skiva (Moritz Ernsts nyliga och utmärkta skiva med alla Miklós Maros’ pianoverk (Perfect Noise) får utsäkta).
Det är rent lustigt så en hel värld kan dväljas och döljas i dessa musikaliska mikrokosmos, småstyckena är inga bagateller till innehåll och intention, de antar närmast en svitform när de får träffas så här.
I sammanhanget är det också på sin plats att nämna att förra titeln från dB Productions var en cd där Bengt Forsberg och David Huang tog sig an fyrhändig pianomusik från romantiken och något senare av Röntgen, Chaminade, Jensen, Hägg, Chabrier, Hahn och den medialt uppmärksammade Amanda Maier, välspelad musik som svävar på rosenröda moln allt som oftast, i en ljudbild som är hart när perfekt. Erik Nilssons fabulösa lilla skivbolag levererar igen – som alltid! Och skivans omslagsmålning är väldigt speciell i sin naivitet, skiljer sig starkt från de vi är vana att se från dB, och den har också en särskild roll i skivbolagsdirektörens hjärta.
- Jan-Erik Zandersson
PS
”Cd:n är död” basunerar okunnig media ut och jag kan inte låta bli att garva. Klart skivbolagen vill se det som en sanning, eftersom de tjänar så snuskigt mycket på strömmad musik som låter skräp, till skillnad från de korvören artister och upphovsmän får på desamma. En titt hos en av marknadens dominanter på webbshopsidan, Ginza, visar att de just nu erbjuder 164.460 cd-titlar (och, kvalitetsmässigt skrämmande nog, även 49.369 titlar på vinyl). Jepp, cd:n verkar ju jättedöd, denna fantastiska, kvalitetstyngda, fysiskt begåvade ljudbärare…
DS
