Till androm varnagel vill jag påminna om att det sällan finns något regressivt i den progressiva musiken. När jag skriver att den-och-den skivan är influerad av den-och-den proggruppen ur minnets annaler, är det just det, en influens, inte ett kopierande. Ett vägmärke som säger var längs den progressiva musikens autostrada vi befinner oss, vad som kommit före.
Men, nog så väl påpekat, det som gör dagens prog intressant och livskraftig är just detta arv, denna medvetenhet som gör delarna, influenserna, till en helhet som är större, som pekar ut något nytt, något annat, där de grälla färgerna i bandens standar känns igen men formen, statsskicket, genomförandet, är annat.
Autostradan fortsätter, tack och lov vet vi faktiskt inte vart, för en gång skull är målet ointressant, resan dit det enda att uppehålla sig vid, mest rastplatser, omkörningar, tveklösa vägval och dikeskörningar.
Låt oss därför ta oss an den här periodens vägmärken, denna vägkarta över bestående cd och snap, crackle & pop-lp som tidigare var ohörda men nu i vissa fall är oerhörda. Vi vandrar litet raskt vägen fram:
På den första vägskylten står det, inte helt oväntat, “Oslo” och det är där vi finner Oaks ”False Memory Archive” (Karisma), bandets andra, en rätt trevlig, välkomponerad progskiva där det märks att de ursprungligen kommer från folkrocken. Utmärkta klaverpassager och inbjudande stämsång gör sitt för att ge den här varierade låtsamlingen en del krokar i mitt sinne, i mitt minne, inte minst produktionen med ett effektfyllt, närmst tredimensionellt ljud som rör sig i utrymmet mellan högtalarna.
Om vi fortsätter hålla oss i Norge (det blir så det här gången, i mångt och mycket) bjuds vi på två utmärkta skivor från ett bolag som borde ha ”trademark of quality” som slogan: Hubro. Först ut gitarristen Geir Sundstøls ”Brødløs”, döpt efter ett område i hemstaden Halden som fick det ”smeknamnet” under de svåra tiderna under andra världskriget och den här instrumentalmusiken är medvetet sorglig, stundtals slår Morricone-influenserna över tillsammans med Geirs slide, mitt i skivan en sorts förlösning när han och medmusikanterna gör en sammansmält dubbel-cover på David Bowies och Brian Enos ”Warszaw” och John Coltranes ”Alabama”.
Det här är sorgens världsmusik på allvar och Geirs kompisar går inte av för hackor: t.ex. Erland Dahlen, Nils Petter Molvær, Jo Berger Myhre – ja, så kan jag hålla på. Makalös liten skiva det här, när sorgen blir som mest bildberättande.
Den andra är kvartetten Moon Relays ”IMI” som på denna sin tredje skiva inte längre är så postpunkiga utan mer krautprogiga, med mycket experimentlusta i sin instrumentala låtar (och då inte bara i titlarna som kan heta så kloka saker som ”_____§” eller ”--#/#^”) där de blandar rockbandsestetiken med elektronik, hiphop och rent jävla malande. Ingenting hänger ihop på den här skivan och det låter fantastiskt.
Mer Norge men med svensk trumpetare inlånad: Hanna Paulsberg Concept + Magnus Broo ger oss “Daughter Of The Sun” (Odin), saxofonistens fjärde med sin kvartett. Här är det mer jazz än jag är van vid på nyare skivor, mycket av inspirationen kommer från västra Afrika på det här halvdussinet spår, men variationer mellan stämningsskapare och high-life, men ”Hermulen Tar Ferie” landar distinkt och definitivt i den skandinaviska folkmusiken (ingen hardangerfela i sikte).
Intressant cd som visar hur uppdaterad jazz minnande om det tidiga sjuttiotalets afrikafärgade kan låta idag, med känsla och skärpa.
Bland de klassiska vill jag tipsa om en rad, efter att ha lämnat det glädjande beskedet att försäljningsstatistik från Storbritannien ger hopp, kanske kan man även hoppas på ett trendbrott: försäljningen av klassisk musik på cd där ökade med 6,9 % 2018 jämfört med året före.
Vi börjar i Norge, detta land som förstår att utveckla den klassiska musiken, såväl de inhemska tonsättarna som interpreterna, till skillnad från situationen i allmänhet i vårt eget.
Som ett urval (närmare bestämt 15) av Domenico Scarlattis 555 klaversonater spelade av Christian Ihle Hadland på piano (Simax), valen känns omsorgsfulla nog att ge dimension åt de känslolägen Domenico utnyttjade men som kanske drunknar om man lyssnar till för många ur de kompletta utgåvorna mer kronologiskt (Kirkpatricks är en av dem jag rekommenderar, men det finns fler, trots uppdragets omfattning).
En cd betitlad ”Ballade Tragica” innehåller senromantiska, tidigare oinspelade (i alla fall nästan alla) kammarverk av Halfdan Cleve (Simax) som började sin karriär som barn som ersättare då och då för sin pappa organisten, sedan arrangerade han egna konserter innan han fortsatte sina i Norge påbörjade studier i Tyskland.
Kvintetten Fragaria Vesca med violonisten Tor Johan Bøen står för återupptäckandet och jag tänker en del på Maier som dB Productions så förtjänstfullt varit PR-byrå för på sistone, en enkelhet som kan vara något att bortse från eller bara låta behaga.
Mer klassiskt: Ørjan Matres “Konsert för orkester” (2014) (Lawo) är just det och det är min själ inte varje dag man får uppleva det, en nyskriven konsert (2014) från en samtida tonsättare (född 1979) som inte bara är 12–13 minuter lång.
Det här konserten är mer än en timme lång, uppbyggd med igenkännbara delar, motiven från uvertyren tas upp i de följande satserna, motiven får byggas och orkesterljudet blir närmast symfoniskt mellan varven.
Det här är en utmärkt inspelning med Oslos filharmoniker under ledning av Peter Szilvay och med Peter Herresthal som violinsolist. Högeligen intressant.
”Ricercare: Bach In Lövstabruk” (Footprint) skrev jag om redan förra gången, när jag fått en cdr med slutmixen i förväg. Montevideoanska Cristina García Banegas sitter bakom den legendariska orgeln i Lövstabruk (än en gång vill jag påminna om den trevliga förening som håller intresset för den mer än lovligt vid liv!) och får Bach verkligen att klinga i en form som inte bara är lämplig utan också hade varit bekant om Johann Sebastian suttit med på orgelloftet, kanske hade Cristinas val av orgelstycken fått honom att både skratta till, grubbla eller bara höja på ögonbrynen – här talar vi om audiofil orgelkonst, såväl uttolkandet som inspelandet, väl medveten om svårigheterna att fånga ett äldre monster på gott humör.
Från samma skivbolag ska också nämnas cd:n ”Exclusive” där Svanholm Singers presenterar en rad körverk särskilt skrivna för dem (dock inte alla), ett utmärkt visitkort för en av landets ledande körer.
Footprint har också på ett närmast smärtsamt vackert och avslöjande sätt tagit sig an basisten Anders Jormins körmusik på ”Ama”. Det är polska Camerata Silesia ledda av Anna Szostak som gör detta porträtt av en sida av jazzaren Jormin jag inte stött på tidigare, men som rimmar väl med hans allt mer konstmusikaliska kompositioner.
Mer Footprint: andra cd:n för bas/flöjt/orgel-konstellationen Anders Jormin, Karin Nelson och Jonas Simonson heter ”Tantum” och här blandas det gregorianik, Bach, improviserat, folkmusik och jag vet inte vad till något som blir en timmes musikalisk helhet av alla dessa stundtals divergerande delar, även här finns ordet ”vackert” att ta till som förenande sammanfattning.
- Jan-Erik Zandersson
