Så går ett år ifrån vår tid och kommer aldrig tillbaks. Vid den här tiden på året tillverkas en uppsjö listor över vad som var ”bäst” under året som gick. I vissa fall sammanställer man dem redan på höstkanten, för att vara, typ, först. I andra fall, som listorna i Mojo eller Uncut, känns de som ren produktplacering (var New Order verkligen det bästa bandet 2015? Eller betalade bara skivbolaget bäst till tidningen av budgivarna?). Men sanningen är den gamla vanliga: man kan inte tävla i musik. Dina favoriter är säkert inte samma som mina, men dina favoriter kanske kan tjäna som goda tips när jag letar ny musik. Eller inte. En bråkdel av det som jag tyckte vara ”bäst” under 2015 finns noterat i de här spalternanoterat i de här spalterna. Det finns mycket mer än så, självfallet, men du mår bra av att leta på egen hand också. Och du kommer att ha att göra: 2015 utgavs mer musik på vårt arma, allt varmare klot än någonsin tidigare, men en försvarlig del av dessa på lp i upplagor om 300 exemplar eller kassetter i 30. Hur ska man kunna hålla koll på den progressiva musik som spelas in i bergsbyar i Slovakien, jag bara undrar?
Och så den levande musiken, i levande livet. I fjol, strax före helgerna, fick jag äntligen tillfälle att bevista en av skivbolaget Havtorns festivaler, på kallbadhuset i Malmö.
Det är genuint trevligt folk på Havtorn, skivbolag och förening, de tror fortfarande på det där med riktiga skivor, inte minst för att de fungerar som ”världens dyraste visitkort” när artisterna uppvaktar olika arrangörer. Det var tredje gången festivalen hölls, men första gången jag deltog och första gången jag fick se två skivfavoriter, Brigaden och Gordon (tidigare Trio Gordon). Brigaden spelar definitivt en solig form av musik som är på jakt efter en film att spelas i, sax, sax, trumpet, bas, trummor, gitarr, fantastiskt vackra harmonier, hade sett fram emot att se dem live, och om jag gillat deras skivor sedan tidigare, var det kul att se hur de fungerar väl på scen också. Som musik ackompanjerande en sommarutflykt på cykel, ur ett solglänsande italienskt sextiotal men ändå helt eget.
Sedan Gordon, ett band som låter som de befann sig någonstans i ett rum där Agusa, Bo Hansson och Kebnekajse lämnat efter sig trådar att ta upp. Joel Fabianssons gitarr leder det hela på ett finlemmat sätt långt ner på greppbrädan, Donovan von Martens spelar intrikata, intensiva figurer på elbasen och det gör ävenledes trummisen Måns Wikenmo, medan Anton Janssons syntar stöttar (Anton är dessutom ledare/låtskrivare i Brigaden, vars trumpetare återfinns som flygelhornist i Hey Elbow – och så kan man fortsätta). Deras nya (tredje) skiva ”Stordåd” dök aldrig upp för recension, men jag köpte den på festivalen och det är en proghöjdare, långt roligare än mycket annat inhemskt anno 2015, ett tips för dig som vill ha den spänst som Kenny Håkansson bjudit på men utan för mycket psykedeliskt snurr.
Det som komma skall som ses fram emot är givetvis Progressive Circus i Malmö i april, men dessvärre utan bonuskonserten med Three Friends (och Hooffoot), Gary Green vill ta det lugnt efter den nyliga hjärtinfarkten.
Själva PC-festivalen blir tack och lov av och bland de band som ställs på scen ser jag mest fram emot gamla svenska Atlas som gör comeback. Kan man hoppas på a) att deras hittills enda skiva återutges på cd igen och b) att de kanske även har en helt ny skiva i bagaget?
Det finns mer att se fram emot detta nya år, alltifrån att Ved kommer med ny skiva på Höga Nord (och att det dessutom kommer nyutgåvor, upputsade sådana, av de äldre skivorna på Rundgång Rekords), att det hoppeligen blir en Psykjunta i juni, att startuppställningen i Slottsskogen lockar mig norrut och att Isildurs banes fyrtioårsfest sent till hösten (biljetter finns att köpa redan nu!) blir något i (sedvanlig) hästväg.
Men låt oss spisa skivor under tiden. Vi börjar med Kansas City-trion The Alea Dilemmas ”Within The Clamor Of Voices” (AleatoriK Records) som är väl förankrad i vår kära genre, med jazzrockiga förtecken, och med en rejäl dos kraftfullhet, ungefär som om musikens differentialspärr inte riktigt fungerar när det svänger. Och när man lyssnar sprids ett snett leende på läpparna eftersom det här visar sig vara ett album. Om du undrar vad jag menar med det, så ger lyssningen över de tio spåren en känsla av helhet, ungefär som när gångna tiders artister i intervjuer avslöjar hur mycket tid de lade ner på låtarnas inbördes ordning, för att det ska kännas ”rätt”. Idag när mycket musik förtärs som köttfärs och inte som en sjurättersmiddag där smakerna kompletterar varandra i en genomtänkt följd, är det en skön insikt, från första spårets, ”I.D.”, käftsmäll till den berättande progen i avslutande ”Survive Another Mile”. Det är den här sortens resor jag vill bege mig ut på, ofta. Stilmässigt grundar sig The Alea Dilemmas musik i progens mittfält, men utsvävningar till både blues, jazz och rätt rak rock gör skivan intressant och inte bara något som låter som det redan var utgivet.
Danska Taylor’s Universe har jag skrivit om tidigare och nu har de gjort som Deep Purple (som jag skrev om i förra spalten) och Jeff Lynne gjort: gjort nyinspelningar av gamla låtar. Förvisso inte fantastiskt gamla, men från den senare delen av de fjorton cd de släppt sedan 1993. Mina referenspunkter är få här, eftersom jag inte är inlyssnad på bandet så jag kan bedöma om det här var värt mödan eller inte jämfört med de ursprungliga inspelningarna, men konstateras kan att det här känns, oavsett var underlaget kommer från, som en homogen skiva, det luktar fusion (eller rio) lång väg och mindre avantgarde eller mer renlärig prog. Homogen är den kanske för att det är samma bandmedlemmar som från senare skivor, nu förstärkta på ett par spår av keyboardisten Frank Cavalho från bandet Etcetera. Dags för Malmö Jazz att boka?
Ett fantastiskt trevligt fynd som funnet i en tidsmaskin ankommen efter en långhårig, v-jeansresa från tidigt sjuttiotal är unga finska bandet Maladys debutskiva (Svart). Och jag hittar inte på, så här skriver basisten Jonni från bandet i ett brev, apropå att jag litet smått lyriskt hyllade deras sätt att använda sjuttiotalets prog till något som känns relevant idag:
”Retroprog är ju lagom för det här albumet och vi ville att skivan skulle låta likadant som våra favoritalbum från 70-talet med ett varmt ’vintage-sound’. Själv kallar vi Malady bara "suomiproge" (finsk prog). Men vi lyssnar på all slags musik från olika tidsperioder och har spelat i varierande band. Enligt min mening är de bästa progbanden ändå från 70-talet, naturligtvis.”
Tala om hundraprocentig bekräftelse efter att ha lyssnat på skivan! Det är som att lyssna på något som blivit bortglömt på ett engelskt eller italienskt skivbolag dåförtiden och nu avdammat, remastrat och släppt för en intet ont anande publik idag. Men det är givetvis inte tal om något kopierande alls, precis som de, företrädesvis italienska band, jag skrivit om tidigare, är inspirationskällorna från det tidiga sjuttiotalet, soundet likaså, men spelglädjen och uppfinningsrikedomen har filtrerats genom erfarenheter och kunskaper förvärvade i en mer modern tidsålder. Ebb och flod, som det ska vara, ett instrumentalt berättande, en myckenhet Hammond. På ren svenska är det här helt enkelt skitbra, om detta språkligt förklenande uttryck medges. En av höstens absoluta höjdpunkter i progutgivningen, go tell the world om detta utmärkta femmannaband. Finland och Norge börjar mer och mer verka intressantare utgivningsmässigt än vårt eget kära hemlands sentida produktioner, kommande Gösta Berlings saga-skiva och Kaipa Dacapos ”debut” kanske kan konkurrera? Vi behöver verkligen skivbolag som Svart, Rune Grammofon och Hubro! (Ok, sådant jag inte skrivit om eftersom det inte dykt upp promos skänker givetvis hopp, som skivor med Gordon (se ovan!), Svenska Kaputt och Dungen; en ny skiva med Nacka Forum är bara några månader bort.)
Vidare med Arlons ”Mimetic Desires” (Margot Music) som är mer tveklös prog, nu från Polen, deras andra skiva (debuten ”On The Edge” var utlovad att finnas med i paketet, men ingen sådan cd återfanns). Eller rättare, det här är symfonirock där man lånat in både kör och kammarorkester, bandet är annars gitarrdrivet med sax som ett dimensionsskapande inslag. Influenserna är definitivt från det som kunde kallas neoprog, gärna holländsk sådan, men vi nöjer oss med att säga att det är influenser, för här står man på egna ben i en hyfsad inhemsk konkurrens. Polsk musik just nu är för mig sådant som skivbolaget Generator utger, framför allt berlinskoleelektronik som är minst lika bra som den tyska motsvarigheten på sjuttiotalet. Polen har ju en stolt genretradition, från SBB till Riverside (och Lebowski har jag t.ex. skrivit om tidigare), men där Riverside blir litet väl metalliska i sitt anslag, finns det en annan sorts tyngd i det Arlon erbjuder, faktiskt bland de bästa i det som nästan lämnat neoprogen jag hört på ett tag. Det skadar alls icke att ha orkester, kör, vemodiga celloslingor, saxofonsolon och annat som i samma utsträckning ger en dynamik annan än gitarr- och trumsolon ger. Rekommenderas. Nu får jag skaffa ettan också. (Förresten, orkester? Ja, Sinfonietta Consonus från Gdansk!)
Två herrar som varit med så länge det funnits musik, eller i alla fall musik som kan kallas progressiv, är Bosse Skoglund och Johan Zachrisson, a.k.a. Zilverzurfarn eller, som på föreliggande skiva, ZilverZurf. Och skivan heter ”Mantra Sessions” (Diesel/Playground, släpps 29/1), uteslutande indiska tongångar, men det är nog bara den botten duon använder för sina egna uttryck, med ett helt uppbåd gäster (Tommy Berntsson, Christer Bothén, Robin Cochrane, Roland Keijser, Peps m.fl.). Redan när skivan skulle skickas blev jag alldeles varm i kroppen, eftersom det finns en oerhörd glädje i att en av landets absolut bästa trummisar fortfarande trummar, och denna musikaliska (ok, då, indiska) smältdegel får alla musikanter att bidra med frenesi, energi och ännu mer glädje. Renodlade ragor talar vi inte om, men den genren och alla andra som åldermännen någonsin rört sig i, improviserat och svängande. På de indiska förlagorna lägger sig di svenske som musikaliska additionsmaskiner, gungar reggae, rör upp jazz, slöar blues eller låter som något Ved kommit på. En läcker idé, som om världen befann sig mitt i vardagsrummet. Som bonus finns en extra-cd med dubremixer.
Stefan Nilsson må ha haft en karriär i Kornet, men mest känd är han för sin filmmusik, från 1981 års Sally och friheten och framåt. Skivor har det inte blivit så många, en gång i urtiden blev jag uppmärksammad på honom genom ”Det är nu först jag ska börja”, ”Music For Music Lovers” och ”Romantiska pianodrömmar”, då hade han redan avverkat en debut med Tommy Körberg och en lp kallad ”Vänspel” med Jukka Tolonen och Coste Apetrea. Jag har alltid upplevt att svensk filmmusik, oavsett om det är av Isfält, Söderquist eller J:son, fört en tynande tillvaro på skiva och det är bara fläckvis som instrumental filmmusik dokumenterats utanför filmen. Därför är det litet lustigt att nu när Stefan Nilsson släpper ny skiva, ”The Gift” (Danmusic) är det mest helt annan musik som får ta plats, roliga arrangemang av Bach och Vivaldi eller trevliga tagningar av jazzstandards som ”Honeysuckle Rose” och ”Don’t Get Around Much Anymore”, allt med en trevlig uppsättning kompetenta, milt sagt, musiker. Visst finns litet film där på cd:n, som ”Martin Beck Theme” men jag skulle nog vilja ha en smärre box med hans samlade filmmusik. Och så en likadan med Björn Isfälts musik. Och en med Thomas Lindahls musik. Och…
Avslutningsvis går vi till den klassiska disken i affären och hämtar ett halvdussin skivor från det omåttligt spänstiga norska skivbolaget Lawo. Tveklöst finns det mycket att hämta för den som är musikintresserad, vare sig det handlar om samtida musik (som Lawo utger trevligt mycket av) eller tidig musik (och då vanligen mer esoteriskt – eller Bach). Fem nummer att minnas från den senaste tidens utgivning: Först:
Bergenfilharmonikerna fyllde 250 år i fjol och bland alla festligheter och konserter de presenterade under jubileumsåret finns också en cd med fyra stycken musikerna i orkestern bad samtida norska tonsättare om – och på något sätt märks jubileet i deras händer, att det här är musik skriven med större omsorg och ansvar än kanske annars, det är i alla fall musik som tänjer på orkestern, förstärker ljudmässigt och ger solister möjlighet att skina.
Olav Berg och Ragnar Söderlind är fyrtiotalister, Therese Birkelund Ulvo och Marcus Paus betydligt yngre (1982 och 1979 respektive), tre av dem når bara den där kvarten som tydligen all nyskriven musik tidsmässigt stannar på, men alla fyra når mina örons mer glädjerika kvarter, inte minst Thereses ”Shadows And Shields”.
Sedan: det mer esoteriska i nya klanger för mig, tyske Johann Gottlob Schneiders (1789–1864) orgelmusik framförd av Halgeir Schiager, ett gott val eftersom denne fokuserat på orgeltonsättare från 1800-talet som fallit i glömska. Det kommenteras att Schneider hade den otacksamma uppgiften att verka tidsmässigt mellan Bach och Mendelssohn, när orgeln tog sig in i den romantiska musiken också och det känns nästan på pricken när man lyssnar, som när man hör sydamerikansk musik från det tidiga 1800-talet som fortfarande är kvar i barockens former. Skivan heter ”Der Orgelkönig”.
Sedan: på skivan ”Tundra” spelar duon Knut Erik Sundquist (kontrabas) och Nils Anders Mortensen rysk, rejält romantisk musik från början av förra seklet. Som så många artister gör idag (och som Pink Floyd och Dire Straits gjorde på sin tid), turnerade de ett gott stycke väg med repertoaren innan den förevigades på skiva (det är ett uttryck jag gillar, att något ”förevigas”, att det fästs, placeras, så vi kan återkomma till det varje gång, växlat med spänningen i en livs levande konsert); intimt och, som sagt, rejält romantiskt.
Sedan: musik för blåsoktett, ”The First Beauty”, med Oslo kammarakademi. Jag får väl lita på ensemblen som skriver att musiken av Gideon Klein, Johan Kvandal och Isang Yun är hörnstenar i den samtida blåsarmusiken (ungefär som min generation science fiction-läsare minns nyhetsbreven från förlaget Delta där Sveriges för evigt varande Mr Science Fiction, Sam J. Lundwall, skrev att just den här månadens bok var en hörnsten i varje kvalitetstyngd sf-samling – och i mogen ålder undrade man vilka tids-rumsliga dimensioner ett sådant hörnstensbemängt bibliotek skulle spränga, hur det skulle se ut) med ett spralligare tillägg i form av Magnar Åms titelstycke för blåsoktet och kontrabas. En ensemble som spelar så man blir rent glad, intelligent och känsligt.
Sedan, den sista: trumpetaren Erlend Vetås Aagaard-Nilsen (född 1988) bjuder på ”Perpetuum Trompetuum” av honom under studietiden beställda och för honom skrivna stycken (ackompanjerad av Jarle Rotevatn på piano) och det blir idel utmanande ny musik av bekantingar som Kjetil Hvoslef eller, mestadels, för mig helt nya komponister som står för egna sätt att se på trumpeten som ett förmedlande instrument.
Men den riktiga avslutningen är en modern klassiker på alla de sätt och vis. Jag lyssnade tidigare idag på en Jan Allan-skiva där det återfanns två spår skrivna av Carl-Axel Dominique och det tyckte jag var en på tok för stor tillfällighet när jag igår lyssnade på Carl-Axels nyinspelning av Messiaens märkliga och mäktiga pianostycke ”Vingt regards sur l’Enfant-Jésus” (Dominique Music), en tolkning som helt välte omkull mig i sin innerlighet och kraft, ett just kraftprov både att spela och att lyssna till, där det franska komponistgeniet förväntar sig att pianisten improviserar och lägger till av sin egen själ. Jag har inte vågat gå tillbaka till LCM-dubbeln från 1987, där Carl-Axel tog sig an samma verk, minns även den som intensiv (Carl-Axel hade ju varit elev till Messiaen och spelat verket varje juldag sedan 1981 i Storkyrkan i Stockholm), men här är det något högst personligt och sublimt över de tjugo satserna, betraktelserna över Jesusbarnet som Messiaen skrev 1944. Enastående. Helt enastående, helt sagolikt, en ren själbiografi.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
