En lyckad progfestivaldebut på klassisk mark avklarad, Progressive Circus på Salongen i Helsingborg. Det var debut för Soniq Circus & co att arrangera något som man faktiskt kan fråga sig varför det aldrig skett tidigare (samma tanke som jag fick förra sommaren när Psykjunta välte omkull mig – men det gäller att få idén, det är där det genialiska ligger). Strålande sommarsol i Skåne (som fallet varit sedan mars efter, typ, tre veckors vinter) hindrade inte en hyfsad skara att söka sig in i det fysiska mörkret men själsliga ljuset inne på Salongen, en lokal som byggdes innan tanken på elektrisk ljudförstärkning vunnit mark, ett arrangemang som också konkurrerade med Record Store Day, psychfestival i Köpenhamn och Mats & Morgan i Göteborg – bland annat! När jag summerar intrycken efter eftermiddagen/kvällen repeteras ordet ”trevligt” för det var ju så det var, inledande ”clinic:en” med metal-pågen och trummisen Peter Wildoer och Gentle Giant-fanen Dan Bornemarks föreläsning om hur ett fanskap kan rädda ett bands dokumentation för eftervärlden var smarta drag innan de fem banden gjorde entré.
Jonas Jonassons Huvudwerk vill jag höra mer av, ser fram emot skivan, Vulkan är goda progföreträdare som är spänstigast när de gör det svårt för sig, Soniq Circus kunde inte hålla sig i Camel-land utan vår vän med capen drog på med gitarren och sporrade hela bandet, Lalle Larssons fusiontrio spelskicklig utan dess like i musik som var lika mycket västkust som Jan Lundgren och så avslutande A.C.T. som visade att de nog är på väg ut på vägarna i världen igen, det märktes inte att de varit borta i åtta år. Så efter en rasande trevlig (nu var vi där igen!) dag i den progressiva rockens tecken är mitt betyg: vilket datum är aktuellt för festival 2015?
Men det behöver inte vara festival för att den progressiva musiken ska hitta nya kompisar. En oväntat strålande konsert gavs i Svedala före påsk, ”Pink Floyds mästerverk arrangerade för kyrkorgel, kör och rockband” med Svedala gospelkör och bandet Comfortably Time, allt arrangerat och lett av Thomas Ferm från kororgeln, kanske det mest innovativa inslaget förutom helt klanderfria och lagom, i posivit, förändringsbenäget, trogna bandinsatser och en kör som förstärkte där det behövdes – att just använda orgeln som en sorts bordun under ”Shine On You Crazy Diamond” t.ex. var genialiskt. Vi behöver fler sådana här musikaliska möten, som den nu tioårsjubilerande skivan med The Casualties of Jazz, ”Wind Of Black” där man gör orgeljazztrioversioner av Black Sabbath-låtar.
Jag brukar kommentera djupet i artisters skivsamlingar när det handlar om influenser jag tror mig höra i deras framföranden. Ibland trålar även jag djupt. Det visar sig att jag har en gammal dubbel-lp med en klatschiga namnet ”Die kulisse – 99 verschiedene Geräusche für den Film- und Fotofreund” där ett av ljudspåren, en bil som startas, är just det ljudspår som Kraftwerk använde i början av ”Autobahn” – så nu vet jag var det kom från, på tal om överkursvetande. Inte fanken var Kraftwerk ute och letade efter ”rätt” bil, de använde ljudbibliotek precis som alla andra…
Förra gången skrev jag om tejpfynden i Studio Bombadill i Klippan, med ännu mer outgivet av Tors hammare men också andra fynd, som bland annat bandet Heta drömmar som låter som en blandning mellan Mike Oldfields tidigaste period och Träd, gräs och stenar (som du får se live om du åker till Psykjuntan i Alvesta i sommar, bland många andra av våra favoritband), fantastiskt kul att få ta del av det materialet och några av just Heta drömmars stycken kommer snart upp på Bandcamp. Men vilka var medlemmar i bandet? Örjan Mjörnheden, en av dem som förvaltar Klippan-arvet med omsorg och kärlek, skrev så här när det gäller det fortsatta detektivarbetet: ”Frågade Mats P [alltså Mr Klippan himself, som verkligen varit den som både spelat, spelat in och allmänt hållit koll på alla band från mitten av sjuttiotalet och framåt, typ – och som var med i landets första punkband, Kriminella gitarrer, nu förvaltar han arvet med bandet Lasakungen, där Örjan f.ö. spelar bas] idag – vi var i studion för att spela in nytt material – och det gjorde vi – bl.a. en gammal Ronny Åström-låt som nu äntligen efter många års väntan kommer att se dagens ljus – ”Linkans visa”! Han berättade om Heta drömmar, att ’det fanns några musikintresserade bröder, Thomas och Peter Ahlberg’ (Thomas var en bra gitarrist och Peter en intellektuell konceptmusiker som bl.a. tillbringade en hel vecka som Tors Hammare -medlem! Han hade sen flera indie-typ grupper i Lund, bl.a.). Nåväl, ibland kom ett gäng av deras kompisar från ’någonstans uppåt landet’ ner till Klippan för att vara med om lite studioexperiment – kanhända någon av dessa killar var delaktiga i Heta drömmar… Mats P minns ett namn, Göran Svensson...!” Mystiken tätnar; om någon där ute i internetland har fler spår som leder till Heta drömmar, skicka ett e-brev till mig!
Låt oss ta oss an ett av de där små skivbolagen som utger spännande skivor i en aldrig sinande ström. Jag har fått mig till livs en hög cd och en lp från Åddbåpp Produktion. Vi börjar med jazztrion från Malmö (här inspelad i Eslöv) som heter det samma som skivbolaget, 
Åddbåpps ”When Will The Blues Leave Malmö?” från 2009. Detta är en förstulen form av jazz med smal slips och smala slag på byxorna, friformsjazzen tyglas och det blandas eget med båd’ Gershwin och Simon & Garfunkel, men mest av allt är det riktigt roligt, det blir Slagsmålsklubben fast i jazztrioform, hälften på allvar, hälften på lek. Melodier och inte så mycket ”skronk”. Altsax, kontrabas och trummor, så givet, med 
lån av fjärde medlem med sax på två spår. Avspänt, ledigt, en flört med sextiotalsjazzen, men det låter lika fräscht 2014 som än 2009. Det fortsätter på uppföljaren från 2010, ”Åddbåpps skiva”, där favoriten Jonas Kullhammar spelat in och även bidragit med sin tenorsax på ett par spår (just två där han parerar och girar mot Daniel Hansons sax), den här gången har de vågat att mer stå på egna ben, bara ett lånat nummer och det mesta i övrigt av basisten Dan Schyman, lekfullheten är tack-och-lov kvar, det här hade kunnat blåsa bort det damm som lustigt nog redan lagt sig över stora delar av ett spännande festivalarrangemang som Ystad Jazz, en klart underhållande stund vid cd-spelaren, en stund med ett brett flin.
Saxofonisten Hanson från Åddbåpp återfinns på Pelle Hanspers’ skiva ”Tumla”, en skiva som nog inte riktigt kan bestämma sig, som är ren och skär (och litet efterhängsen) pop eller blir folkpop eller något annat nynnbart (och favoriten Albin Johansson återfinns på ett par spår, sättningen i övrigt varierad med blås och lapsteel utanför allfarvägen), med ett gästspel i t.ex. tv-programmet ”På spåret” fastnar han på samma sätt som andra meriterade svenska singer/songwriters i ett brett medvetande.
Och så en annan jazzkonstellation där Daniel Hanson återfinns igen, fem på äventyr som Nezelhorns In An Elephant String. Kvintettens självbetitlade debut är en liveinspelning och jag vet inte om tanken är att vi ska vara på safari, det känns mer som 2-3 i stället för 4-4-2, med bas och trummor som ger det nödvändiga understödet till blåset. Nana Pi Aabo Larsen har skrivit det mesta och jag hör guiden där på savannen som ropar ”stampede!” igen och igen mellan den blues som mer har samma blåa ljus som Spielberg introducerade 1977. Mörka tongångar (basklarinett! trombon!), både förankrat i den mer samtida jazzen och så de där utflykterna utanför reservatet med en gnutta friform, Daniel Hanson vet vad han vill här också. Det känns rätt självklart att den här skivan är inspelad live.
Två så med Cure-a-phobia: debuten ”Water” från 2012 och nyligen släppta lp:n ”What’s Kind About Mankind?”. Jenny Nilsson står i centrum och gör musiken (och illustrerade t.ex. Nezelhorns In An Elephant Strings cd), basklarinett (igen), såg, dragspel, stillsam valsmusik och östlig musik som kom de från ett övergivet land före eller efter ett krig i en provins på balkan, naturepos och något som borde tilltalat någon från Finland 
som vill hitta nya vägar att uttrycka sitt vemod, sin ofullgångna längtan och sin själs inre skrymslen – sådan är debuten ”Water”. Från härommånaden färska lp:n kan det konstateras att allt växt till sig, nu har jazzen tillkommit i mixen, man har blivit tonårsmässigt kaxig och tar ut svängarna på ett närmast kabaréaktigt manér, ibland litet experimenterande, ibland bara himla vackert, ibland något hundarna kan agera till på cirkus. Det här är bara en resa som börjat, bergsbyar och kalkerad folkmusik var ett steg, vuxenvärlden närmar sig och nu vill jag se dem live.
Norska Jansen Plateproduksjon har också en intressant om än ganska liten utgivning, några nedslag här. Kråkesølvs självbetitlade, fjärde skiva är tacksam indierock i brittiska fotspår, genuint genomarbetad med en doft av sent åttiotal/tidigt nittiotal som ringlar sig likt vit påverök mot taket. Det som skapar intresset är givetvis den omsorgsfulla produktionen och att det här handlar om låtar som man faktiskt minns även efter ett tag.
Mer mångdimensionell elektronisk pop av sfäriskt slag är Hanne Kolstøs trea, ”Stillness and Panic”. Även här är det berg och fjordar som inspirerar, landskapets stillhet och en hög gamla instrument i hennes barndomshem följer hennes egen röst, som är ett instrument i sig, bara den. Stillhet, var det, ja, sex album på fyra år och detta är definitivt en liten hyllning till långsamhetens lov, experimenterandet finns där, popanslaget finns där, underfundighet i instrument och produktion finns där.
En annan trea är Jens Carelius’ musik till Daniel Howlids när musiken gjordes ogjorda film The Architect, musiken skriven under tre månader i ensamhet på Rivieran, det blir en skön ödslighet som sprider sig från det minimalistiska musikanslaget in i örats vindlingar, den tematiska utvecklingen är inte påtaglig så det stör, men många spår är orkestrala och melodiska, burna av Jens’ tolvsträngade gitarr, ibland med rena Eagles-vibbar, elva sånger, inte instrumentala stämningsstycken.
Sist ut den äldsta i högen, en lp som skivbolaget beskriver influensmässigt så här: ”Their murky swamp rock sound contains a variety of influences; – garage-soul-boogaloo, electric swamp-R&B, Sun studio gospel-billy, Stax (studio) instrumentals, Chess recordings, Byrds-psychedelia, Memphis horns, Blaxploitation, space-surf guitars, biker-soundtracks, Hammond grooves, spaghetti-westerns, campfire guitars, Mariachi brass, New Orleans funk, Latin jazz, Asian mountain-music, American crime-writers and 1500 century painters.” Mexikansk death-surf kallade kollega på Nya upplagan den och jag vet inte om jag har så mycket att tillägga. Att norrmän kan låta så här genuint i en blandad amerikansk mylla djupt nedgrävda är rätt otroligt. Svänger som satan gör det. Skaffa den och ha party. Los Plantronics heter gruppen, ”Organic Voodoo Soup” heter lp:n.
- Jan-Erik Zandersson
Del 2 av Jan-Eriks majkrönika kommer i morgon
