Bortsett från att det är på tok för mycket aktivitet i diskanten så är detta album mycket bra. I längden blir bristen på variation ljudbilden enerverande. Anrättningen hade blivit ännu bättre om den blandats upp med en… trombon (ja, ja, det är bara ett förslag. En bastuba hade också funkat. Ett instrument som inom parantes sagt norska Sot har den goda smaken att använda sig av). En manlig bas-stämma hade också fungerat.
Själva musiken är däremot synnerligen omväxlande. Uppbyggd kring tre kvinnliga sopranröster i kombination med fingerplockande elektrisk och akustisk gitarr sprudlar den av fantastiska infall och överraskningar. En stråkkvartett tar också plats. Och förstås sedvanligt komp i form av bas och trummor.
Albumet påminner till dels om These New Puritans Field of Reeds. Båda banden gör progressiv rock uppdaterad till modern tid.
Själva gitarr-behandlingen sällar sig till den till den så kallade new-york skolan, så som den exekveras av Televisions Tom Verlain och Richard Lloyd. Ett spelsätt mättat med lika delar desperation och hjärta.
Den mästerliga låten Dying In The Waves är tex ensam instrumental gitarr.
Det är en allvarlig platta där humorn lyser med sin frånvaro. Inget fel i det. Man behöver ju inte skratta hela tiden. Enligt bandets hemsida är det ett konceptalbum som examines some of the personal and eternal questions that define and confound the human search for meaning and significance. Läs mer här.
Innovativt, nydanande och spännande på just det sätt som gör att man vill lyssna igen och igen och tränga djupare in i musiken.
Även om albumets sound är unikt så dyker flera associationer upp under lyssning. Robert Fripp är en sådan. Med sitt gitarrglissando och suggestiva långsamhet bär låten Spiral Proem en tydlig Fripp-prägel. Eller kanske ännu hellre det sound som finns på Fripps samarbetsalbum med Brian Eno. När det gäller de kvinnliga kör-rösterna är Magma en självklar association. På avslutande Spiral Knells finns dessutom ett kort gitarrparti (vid 07.04) som rakt av hade kunnat vara utfört av Stewe Howe (en blinkning/ hyllning till mannen i fråga?)
Slutomdömet blir att detta är en säregen och storslagen debut-prestation. Precis den musik vi just nu behöver.
Det är så här The Revealing Science Of God låter nuförtiden.
