Augusti månads spellista (här och i högermarginalen) är inget saftkalas, om nu nån trodde det. Men riktigt så krävande som rubriken antyder kanske den inte är. Dock innehåller den en del påfrestningar, det skall erkännas. Denna blogg har nu en gång för alla i sin programförklaring åtagit sig att bevaka även avant-garde- och experimentell rock.
Listan börjar med GNO, en fransk powertrio vars musik har beskrivits som Pantera möter Beatles…
… och fortsätter med italienska Gran Torino som för säkerhets skull döpt sitt album till grantorinoProg.
Osiris The Rebirth lite längre ned har tveklöst åstadkommit något mycket minnesvärt i albumet Lost. Detta är andra albumet från denna duo med gäster, som är från Oxford, UK. Melodiöst och finurligt arrangerat med en fiol som inte släpper taget i förstone.
Avslutande låten på Lost - The Mirror Of Her Dreams är 24 minuter lång och påminner här och där om Renaissance. Den är en härlig äventyrsresa. Rekommenderas.
Bruce Cockburn är en kanadensisk folk/rock gitarrist och singer-songwriter som gör ärlig och äkta musik. Frank Briggs är en trumslagare från Los-Angeles som enligt egen utsago spelar Jazz / Rock / World Fusion.
Sebastian Rochford & Pamelia Kurstins Ouch Evil Slow Hop liknar ingenting annat. Varken förr eller senare. En duo trakterandes theremin och trummor. Musiken har beskrivits som Soft Machine locked in a fight to the death with Aphex Twin…
Den som mot förmodan inte är bekant med Arthur Brown kan lära känna honom på hans hemsida. Mest känd är han förstås för hiten Fire från 1968.
Denna musikmagiker kan på allvar göra anspråk på titeln världens bäste rocksångare genom tiderna. Kanske är han också den galnaste. I låten 
Cellostycket Macedonia avslutar Browns märkliga och mäktiga konceptalbum Stangelands från 1969. Nyligen remastrat och återutgiven på Esoteric. Vill man lära känna mr Brown börjar man förslagsvis med mästerverket Kingdom Come - Galactic Zoo Dossier. Där är han i högform.
Pete Brown & Pibloktos Highland Song är en sjutton minuter lång paus från den i dag alltför ofta sönderpolerade, överproducerade och därför livlösa musiken. Från år 1970.
Nemo är från Frankrike och sjunger förstås på sitt modersmål.
Fabio Zuffanti är vid sidan av Neal Morse och vår egen Rikard Sjöblom progrockens allra flitigaste utövare. Höstsonaten är bara ett i en lång rad projekt som han är involverad i. Det är tårdrypande vacker musik. Progressiv rock i klassisk stil. Läs mer här.
Det Deerhoof gör bör väl kallas crossover prog, eller för att låna en rubrik från magasinet CRP Prog - Its Prog Jim, but not the way we know it.
Hänvisar för övrigt som vanligt den intresserade till google för utförligare artistinfo.
Håll till godo.
- GNO - Here I Stand
- Gran Torino – Sinapsi
- Absolace – Resolved
- Osiris The Rebirth – Planetscape
- Bruce Cockburn - The iris Of The World
- Frank Briggs - Desert Flower
- Godsticks – The Offer Still stands
- William D. Drake- Me Fish Bring
- ScienceNW – Conflicted
- Sebastian Rochford /Pamelia Kurstins - Hop
- Arthur Brown – Macedonia
- Pete Brown & Piblokto – Highland Song
- Nemo – Je Suis Un Object
- Gran Turismo Veloce - Misera Vinere
- Pandora - Discesa Attraverso Lo Stige
- Herba d´Hameli - Noves Construccions
- Höstsonaten - Seasons Overture
- Metronomy – We Broke Free
- Joan As a Police Woman – The Magic
- The Kilmanjaro Darkjazz Ensemble - Les Etoiles Mutantes
- Deerhof - Qui Dorm, Nomes Somia –
- Hiromi – Voice
- Brian Beller - Causal Lie Day
- Nick Riff – Ghost
