Den som tvivlar på att svensk progrock lever och frodas trots att en del av dess utövare nått övre medelåldern borde besökt Frölunda Kulturhus i fredags. Där visade Trettioåriga Kriget med tyngd att detta rykte, om det finns ett sådant, är långt ifrån sant.
Få band, inte bara i Sverige utan även worldwide härbärgerar så mycket själ, hjärta, personlighet, passion och pondus som detta gör. Bara det faktum att man hållit på i fyrtio år, (visserligen med en paus i mitten på 20, men ändå), och fortfarande med oöverträffad intensitet och uppenbar glädje spelar låtar från debutalbumet från 1974, är värt både respekt och aktning.
Det var fem år sedan de spelade i Göteborg, på den årliga Slottsskogfestivalen, och man började med att säga att man tyckte att den spelningen var mycket lyckad.
Jag var där och jag kan bara intyga att även publiken uppskattade den.
Trettioårig Kriget är en av de grupper som tjänat på den revival som progrocken som genre tack vare internet sedan början av nittiotalet åtnjuter. Bandet har och har haft ett välförtjänst kultrykte utomlands, och man är ett efterfrågat namn på progrockfestivaler världen över. Detta trots att texterna uteslutande är på svenska.
Lyssna t ex på denna underbara introduktion från festivalen Progday i USA 1994 (Spotify länk) : Trettioåriga Kriget – Introduction.
För oss som har följt bandet är det som följer idel välkända epos.
Ljuset och Gnistor från Elden Av År. Benke och I Början Och Slutet från senaste plattan. Och förstås klassikern Krigssång från bandets andra album.
Vi får också uppleva Andra Sidan och den underbara Jag och Jag och Jag, med alla i gruppen sjungandes stämsång.
Extranummer blir Fjärilsattityder och Kaledonska Orgonesen (som kan vara den bästa progrocklåt som nånsin gjorts!), båda från debutplattan, och till sist Dagspress från Hej På Er (1978).
Konserten pågick cirka en timma. Kanske lite för kort, många i den hängivna publikskaran ville helt klart ha mer.
Gruppen förklarade att man skulle hem och skriva låtar till nya plattan…
Trettioåriga Kriget finns alltså på Spotify. Samlingen War Years från 2008 kan vara en bra introduktion för den som inte är närmare bekant med gruppen. Den innehåller låtar från hela bandets livstid, från 70-talet och framåt.
Jag hade övertalat min min 17-årige brorson att följa med på konserten. Jag hade förklarat för honom att det han skulle få uppleva var ett av de bästa svenska grupperna genom tiderna. Kanske den allra bästa. Jag var rädd att jag skruvat upp hans förväntningar lite för högt och att han skulle bli besviken när han insåg att bandet bestod av gamla gubbar.
Men han gav konserten en sjua på den tiogradiga skalan och sa att att han tyckte Kaldeonska Orgonesen var den bästa låten, och att gruppen påminde lite om Opeth “…när dom spelar lugnt”.
Kan man få bättre betyg?
Fler konsertbilder fån www.artrock.se – här.
