Best of bra musik 2009

Jag har ägnat mellandagarna åt att på Spotify leta upp de album som i diverse progrocktidskrifter, på siter, bloggar och i prog-forum omnämnts som 2009 års bästa.

Jag hade ambitionen att plocka en låt från varje album och skapa en spellista av dem. Men vilken urvalsmetod skulle jag välja? Eftersom det handlade om en stor mängd album fanns det ingen möjlighet att lyssna igenom allihop på jakt efter russinen i kakan.

Efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att konsekvent välja den längsta låten på varje album. Ofta är det ju i de långa eposen som banden tar ut svängarna och blir som mest progressiva. (Det kan förstås även vara precis tvärtom; att den längsta låten är den tradigaste och minst intressanta. Men just nu bortser vi från det).

Efter detta Spotifysvep satt jag med – tro det eller ej – över 100 låtar - sammanlagt drygt femton timmars musik.

Då hade jag, nota bene, bara valt en låt från varje album. Den längsta var på över 40 minuter - Klaus Schulze feat. Lisa Gerrards Ocean of Innocence. Man kan fråga sig hur lång tid det skulle ta att lyssna igenom alla albumen i sin helhet.

Man bör även hålla i minnet att alla progressiva album som släpptes 2009 inte finns på Spotify. Saknas gör: Peter Hammill, Gargamel, Cross, Guilt Machine, Lalle Larsson, 3rd Word Electric, Transatlantic, Karda Estra, Black Bonzo, Lazuli, Gösta Berling Saga, Glass Hammer, Bigelf… med flera…

Efter att ha lyssnat igenom listan kokades det hela ned till tre listor. En lista för jazz, en för progressive metal och en för “allmän” progressive. (om det nu finns någon sådan). Härmed presenteras dessa som Januari månads spellistor – länkar i högermarginalen. Om du inte har Spotify så skicka ett mail till universum.noll@mail.com, så skickar jag en invite.

Observera att listorna inte är redigerade i någon nämnvärd utsträckning. Du får själv botanisera i materialet och så att säga rensa bort ogräset.

Som jag tidigare nämnt har spanska Kotebel´s Ouroboros för mig varit årets musikaliska höjdpunkt. Även normännen Wobblers Afterglow har rosat marknaden en hel del. Ozric Tentacles The Yumyum Tree svängde bra och och franska Minimun Vital´s liveplatta Au Cercle de Pierre… innehöll tillräckligt mycket annorlunda, melodiös och välspelad musik för att ockupera min stereo ett bra tag.

Muse´s The Resistance var också förbenat bra, det kommer vi inte i från. Romantisk, rolig, vacker, storslagen och dramatisk. Man måste ju bara älska en platta som innehåller ett solo på basklarinett! ( I låten I Belong to You)

Dock känner jag på mig att The Resistance är en sån där platta som man plötsligt tröttnar totalt på och aldrig vill höra igen.

Jag måste förstås också nämna Porcupine Tree´s The Incident. Ett album många såg fram emot. Ärligt talat har jag inte haft tid att ge den den tid den förtjänar, så något rättvisande omdöme kan jag inte komma med. Det jag har hört vittnar dock om att gruppen gjort ett både seriöst och ambitiöst försök att skapa riktigt bra progressiv rock. Om man lyckats låter jag alltså vara osagt. Låten Time Flies ligger på spellistan, och jag gillar verkligen de inledande textraderna:

I was born in '67 The year of Sgt. Pepper And Are You Experienced?

Into a suburb of heaven Yeah, it should've been forever It all seems to make so much sense

But after a while You realize time flies And the best thing that you can do Is take whatever comes to you

Dream Theater´s Black Clouds & Silver Linings är inget av gruppens storverk. Men den får trots allt godkänt i min bok. Det som stör mig är att gruppen så sakteliga håller på att föra i growl i sin musik. Något som kommer att innebära att musiken får en helt annan karaktär. Tendenserna var tydliga på Progressive Nation- konserten på Hovet. Jag förutspår att growlen har blommat ut helt på deras nästa platta. Vilket möjligen kan ge dem några nya fans. Men samtidigt kommer en hel del gamla att försvinna.

2009 års konsertupplevelser var först och främst Three Friends osannolika spelning på Musikens Hus i Majorna, Göteborg. Det står klart att detta var så nära en återförening av Gentle Giant som vi kommer att få uppleva. Att döma av uttalanden i intervjuer så står ursprungsmedlemmarna inte direkt på god fot med varandra.

Andra trevliga evenemang var IB-Expo i Halmstad, Slottsskogen Goes Progressive och den överraskande fina Yes-konserten i Lisebergshallen.

Progressive Nation på Hovet var också kul. Om än inget minne för livet.

Det var däremot Brighteye Brison´s spelning i Slottsskogen. Bättre liveprog än så tror jag inte man kan uppbringa i dag.

Årets besvikelse var tveklöst Transatlantic´s The Whirlwind (läs min recension här). Maken till fegt kliv genom öppna dörrar får man leta efter.

The Whirlwind släpptes samma år som King Crimsons In the Court of the Crimson King, Lizard och Red återutgavs remastrade med fylligt bonusmaterial.

Det kallar jag progressiv rock värd namnet. Musik som förändrar världen till det bättre, som inspirerar och lyfter människor till högre sfärer. Musik som efter fyrtio år fortfarande känns angelägen, nydanande, fräsch, frisk och farlig.

Tro mig, om fyrtio år kommer ingen att minnas The Whirlwind.

En annan missräkning i mina öron var Agents of Mercy´s Fading Ghosts of Twilight. Efter alla härliga upplevelser med The Flower Kings genom åren var mina förväntningar på Roine Stolts nya projekt höga. Men hos Agents… fanns tyvärr ingenting som berörde mig nämnvärt. Omslaget får godkänt - men inte så mycket mer. Jag lyckades faktiskt inte komma igenom plattan från början till slut en enda gång.

Årets bästa video var danska Mew´s Introducing Palace Players. Möjligen inte progressiv rock i strikt bemärkelse – utan snarare progressiv pop. Videon är vacker och suggestiv och som all god konst helt obegriplig. Jag citerar http://stereogum.com:

“Introducing Palace Players gets a Martin De Thura-directed video that incorporates frogs, horses, a forest, one possessed car, and lots of floating, sentient rocks (that can shoot laser beams obvs) into one single narrative that makes pretty much no sense. Great! See if you can try? The band tells Spinner, "Don't feel like an idiot if it all doesn't add up in the end." Fair enough. Anyway, it's a great song…”

Uppdatering av inlägget 6tte Januari 2010: drog mig till minnes nedanstående video, som också var en av årets intressantaste och bästa. Eddie Jobsons nya projekt UKZ med låten Radiation. Oklart vad som hände med UKZ, om gruppen kommer att fortsätta. Eller om Jobson rentav återbildar legendariska UK, vilket envisa rykten gör gällande.

Under Spotify-scanningen upptäckte jag förstås en hel del band jag inte kände till. Största överraskningen var nog Jono El Grande – som är norrmannen Jon Andreas Håtuns artistnamn. Denne man gör exakt den genreblandande och humoristiska musik som jag tycker saknas nu för tiden. Saxofoner, xylofoner, fioler, kazoo och röster piskar fram ett hejdlöst sväng och rytmer som drar åt alla möjliga håll. Det är spelglädje på högsta nivå, med ideliga blinkningar till 70-talsbanden (Zappa, Gentle Giant, PFM och, inte minst, Samla Mammas Manna..). Art Rock de la Norway! Läs mer här.

Vad har vi då att se fram emot 2010?

30-åriga Kriget, som blev näst bästa svenska progband genom tiderna i denna bloggs omröstning, blir 40-åriga Kriget. Man kommer att fira detta 40-års jubileum bland annat genom att släppa en outgiven låt, inspelad 1973, på en limiterad singel.

Bandet jobbar för närvarande på nästa album. Det sista i trilogin som började med Elden Av År och fortsatte med I Början och Slutet. De har en spelning inbokad i Göteborg 28 mars, och planerar att turnera till hösten.

Brighteye Brison släpper ny platta, Kan bli hur bra som helst. Och rykten gör gällande att Änglagård befinner sig i studion för att spela in nytt material.

För övrigt ser i alla fall jag fram emot att i Februari få höra Peter Gabriels akustiska version av Bowie´s Heroes.

Vad som saknats detta år –som alla andra år – är en seriös bevakning av progressiv rock i svensk media. När får vi se en svt-dokumentär (eller ännu hellre en hel programserie) om svensk progressiv rock från 70-talet och framåt, med bandpresentationer och intervjuer, liknande den fördömliga film i ämnet som bbc producerade?

Nåja, vi fick i alla fall i år det klart godkända magasinet Classic Rock Presents Prog. Inte illa det.