Denna gång styr vi kosan till Kanada, som i likhet med Argentina, dit det bar av förra gången, ligger en
bra bit utanför progrock-världens allmänna landsväg. Men städer som t ex Quebec har länge haft en stark progrock-tradition
och frambringat en mängd härlig musik. Det talas rentav om en Quebec progressive rock boom under
åren 1974 – 79.
Vi börjar med Harmonium. Detta Quebec-band
var i farten 1972 - 1977. Man gjorde fyra plattor, varav en dubbel och en live,
vilka rönte ganska stor uppmärksamhet i hemlandet.
Musiken utvecklades från progressive folk på det första albumet, till mer
symfonisk progressive på de följande. Musiken innehåller tvärflöjt,
sopransaxofon, sång (på franska), synt och akustiska gitarrslingor över tjocka
mellotronridåer.
Det är originellt, personligt och framförallt mycket vackert. Bandets
andra platta Si On Avait Besoin D'Une Cinquième Saison är ett
konceptalbum som behandlar de fyra årstiderna, plus en femte påhittad årstid.
Harmonium turnerade som förband
till Supertramp på deras Europaturné 1975.
Sloche betyder snömodd. Något som
inte har någon omedelbar bäring på musiken. Här befinner vi oss snarare på den
lite torra jazzrock-mark som en hel drös samtida band vandrade på (Soft
Machine, Made in Sweden, Samla Mammas Manna, Secret Oyster m fl).
Men det här är mer humoristiskt och skruvat.
Ibland dyker det upp en härligt vass hammondorgel. Klaviaturarbetet är över lag
det som imponerar mest.
Det slår mig är att låtarna är så olika att
de förefaller komponerade av bandmedlemmar med divergerande idéer om i vilken
sorts musik bandet skulle spela. Kanske var det därför dom bara gjorde två plattor,
1975-76. Sloche kom från Quebec.
En aning Gentle Giant kan anas, och kanske lite mer än
en aning PFM. Men för övrigt gör bandet en helt egen musik.
Maneige. Cirkusmusik är den
naturliga associationen när man hör Maineges fusion. Men dessa
multiinstrumentalister har mer att erbjuda. Bandet har hållit på sedan 1972 och
bytt medlemmar ett antal gånger. Sex studio- och fyra live-album finns.
Från Quebec förstås. Så här säger
Hugues Chantraine på progarchieves:
“I simply cannot recommend more highly a much forgotten
band that would deserve a better fate….Please... pretty please (with sugar on
it), look out for this band and I think almost no-one will regret it”.
Miriodor - är kanske det band som mest
av alla renodlat en egen stil. En stil som de konsekvent exekverar. Musiken är
komplicerad och intrikat. De beskriver den själva som "rock-oriented post-modern chamber
music, with definite humorous overtones."
Ambitionsnivån snarare förskräcker än
imponerar. Musiken är njutbar, men i längden påfrestande eftersom den nästan
enbart talar till hjärnan och endast sällan till hjärtat. Avnjutes lämpligen i
små doser. Musiken är inte dansvänlig, för att uttrycka det milt. Bandet
startade på 80-talet och de är fortfarande verksamma. Kommer från Quebeck.
