Kalejdoskop: Sju kantatsvar och ett möte med tidsmästaren

Ett Universun Noll producerat Kalejdoskop i radions P2. Finns för avnjuting i trettio dagar.

Länk till SR.

Trailer:

Programmet:

Electronic Easter: David Borden and Mother Mallard

Information hittar du här

The Best Progressive Rock 2016

Universum Noll gör i år ingen egen analys av fjolårets musikflod i genren progressiv rock och dess subgenrer, eller rockmusik vid sidan av de upptrampade stigarna i allmänhet.

I stället upplåter vi platsen åt progmistress, Rafaela Berry, vars initierade genomgång håller högsta möjliga klass: Not Your Father’s Prog – 2016 in Review

Nedan finns en spellista på spotify, och under den separata  albumlänkar till de artister som finns på på bandcamp.

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

 

xxx

Andra relevanta källor:

 

The Jimi Hendrix you never knew

Från NPR-Music:

Two Hours Of Jimi Hendrix On World Cafe.

More than 40 years after Jimi Hendrix's death, the guitarist and singer's legacy continues to grow. His label recently released People, Hell and Angels, an album of 12 previously unreleased recordings that Hendrix was working on for a planned follow-up to 1968's Electric Ladyland.

In this special edition of World Café, David Dye hosts The Jimi You Never Knew, a two-hour episode showcasing music that has surfaced over the past few years. Featuring interviews with Hendrix's sister Janie, his engineer Eddie Kramer, his bass player Billy Cox, and musicians like Taj Mahal, Billy Gibbons, Angela Davis, Steve Winwood and Bootsy Collins, this show delves deeply into the legend of one of rock's most influential stars.

New Sounds: Expansive Guitar-scapes

Dagens trevligaste lyssningstips:

"Hear works that create atmospheric soundscapes through guitar loops for this New Sounds. Listen to music from the likes of Robert Fripp, David Torn, and the French artist, Colleen. As a frame to Peter Gabriel’s piano and vocal version of “Here Comes the Flood” from Fripp’s “Exposure,” are two pieces called “Water Music.” Listen to those, along with music from guitarist and sound sculptor David Torn, who on his latest, “Only Sky,” crafts some expansive and terrifying work with guitar, oud, and loops. There’s also stasis music by Scott Smallwood for the NOW Ensemble, featuring guitarist Marc Danzigers. Plus, music by Trey Gunn- known for his work in King Crimson, collaborations with Robert Fripp, his work with touch guitar (tapping), and the chapman stick - has a series of works based on Peter Gabriel's piece “Here Comes The Flood.” Hear some of those, along with soundscape music from Ancient Ocean (J .R. Bohannon) and more"

Fool of Music - Marcus Reuter Compilation

“Fool of Music - A glimpse into the musical world of Markus Reuter and friends”. Det är MoonJune-records som frikostigt delar med sig av denna feta kompilation. Det tackar vi för.

markusreuter.com

I assembled this collection of tracks with the intent to help other music lovers to become aware of Markus Reuter’s fantastic legacy. His first anthology, Kopfmensch, is a beautiful amalgam of material, and it leaves you wanting more. This new collection builds on that, and takes several steps further. It was not trivial to put together a collection that both gives a comprehensive view to Markus’s music as well as a collection that is eminently listenable on its own. Like The Beatles’ White Album. Or Pat Mastelotto’s Recidivate or Trey Gunn’s I’ll Tell What I Saw. Or the three volumes of Mike Oldfield’s Tubular Bells. Or King Crimson’s Heavy ConstruKction. No skips needed. All killer, no filler. You push play, and then, a couple of hours or so later, you realize it is over. You just spent some time with a close friend, drinking a sweet cup of coffee, sharing memories and good times.

MADE WITH LOVE

Dr. Bernardo F. Quiroga

 

Där är vi nu – några minneskärvor om David Bowies musik

Anton Karis, som tidigare gjort minnesvärda radioprogram om Keith Jarretts Kölnkoncert och Pink Floyds Dark Side of the Moon, ger sig här i kast med David Bowie.

Från programmets hemsida på sr:

”Where are we now” sjöng David Bowie när han oväntat återkom 2013. Låten bestod av små minnesfragment från hans liv i Berlin. Anton Karis undersöker vilka minnen Bowies musik väcker hos andra.

Tre år senare är, lika oväntat det, är han borta. Men musiken finns kvar. Vilka minnen väcker han musik? Anton Karis har letat och hittat den sunkiga bilverkstan i London och en höst som blev som en thriller i staden Graz. Hör också om hur David Bowie kan ha påverkat att vi fick ett fungerande pantburkssystem i Sverige

Moonjune-records fyller år och bjuder på en niotimmars sampler

Moonjune-records firar femton år genom att bjuda på en högkvalitativ “sampler”. In alles åttiofem låtar, nio timmars musik.

Så här skriver Leonardo Pavkovic:

Dear Friends in Music

MoonJune Records is celebrating its 15th Anniversary this month. I have never thought I would be arriving to this point when I started the label in June 2001 with my first three releases,  launching since then the total of 79 great albums of progressive music that explores boundaries of Jazz, Rock, Avant, Ethno and The Unknown. MoonJune artists are congregating from various parts of the world - Indonesia, United Kingdom, Brazil, Spain, Japan, Uruguay, Serbia, Canada, Belgium, Israel, USA - into one friendly place, which is the Planet MoonJune's Extended Family, and in the name of all my artists, I thank You all for the great support during all the fifteen years.

Donera gärna en slant så att hr Pavkovic kan fortsätta berika världen med den här sortens musik.

Grattis Kjell Höglund!

Universum Noll instämmer i den unisona hyllningskören till Kjell Höglund, som fyller 70 i dag.

Sveriges Radio bidrar med en dokumentär, “Ett liv är kort - om artisten Kjell Höglund”:

Och i P1 morgon intervjuas intervjuaren:

Här är Kjells hemsida. Notera att hans böcker finns för gratis nedladdning.

Rötterna blir starka när det blåser
luften blir friskare när åskan går
det blåser på Genesarets Sjö
och likaså på Galleri Bleue
Dina kyssar smakar smultron och mjölk
drömmen ska brinna om ett annat liv
låt ditt hjärta slå ett extra slag
låt oss hoppas att det snart blir dag
Mina minnen är som körsbär i punsch
och det rinner som en flod i min inre värld
låt mig gråta, låt mig vara i fred
och bränna mina böcker som ved
Jag ser framåt, jag ser uppåt, jag är varm
det förflutna tornar upp som en ouvertyr
våra liv blir till sist i harmoni
med den värld vi har ett leva i
Får jag se, låt mig känna, kan jag tro
har jag mod att försvinna i en tyst minut
jag ser fyrar blinka här från min balkong
tänk på mig nån enstaka gång
Vi är många som är här på vernissage
och vi dricker lite portvin och tuggar kex
det blåser på Genesarets Sjö
och likaså på Galleri Bleue
Det är roligt att så många ville komma
drömmen ska brinna om ett annat liv
vi visar några målningar i blått
men konstnären har visst redan gått
Mitt yttre är en vitmenad grav
i mitt inre är det fullt med de dödas ben
det blåser på Genesarets Sjö
och likaså på Galleri Bleue
Kan du minnas vår sommar i Palalda
hur vi målade i olja och skrattade så gott
jag kan höra åskan mullra i det blå
och det blåser så jag knappast kan stå
Jag ska göra några sista kalkyler
och studera förloppet i ett experiment
om förändringarna stöder teorin
så kan vatten förvandlas till vin
Jag har funnit några papper i en grav
det är bortglömda rester från en svunnen kultur
jag vill tyda dessa gamla fragment
som om ingenting väsentligt har hänt
Säg, hur många sekunder har jag på mig
innan dimman förhindrar mig att komma iväg
kan det möjligen förhålla sig så
att det redan är för sent att gå
Jag har packat personliga artiklar
jag har skrivit ett brev till den det vederbör
jag ska göra vad jag kan och lite till
och sedan får det bli som det vill
Jag går ner mellan sfinxens båda framben
för att möta det öde som är skräddarsytt
Egyptens drottning väntar i sin loge
och hon fingrar på en silverbrosch
Jag ska stilla alla stormar i min själ
bara dyningar ska gunga i godan ro
i mitt sinne ska orkanerna dö
vackert väder på Genesarets Sjö

A tribute to rock progressivo italiano

Deep Cuts 102 - en podradio special om italiensk progrock. “Special Guest” är Raffaella Berry, som driver på den utmärkta bloggen Fire of Unknown Origin.

Deep Cuts 102 - Italian Special, feat. Raffaella Berry! by Progrockdeepcuts on Mixcloud

Nytt Kalejdoskop i sr p2 - Färdas under vatten

Vad är breakcore för ett djur? Varför fick inte John Mayall nackspärr och i vilken amerikansk delstat utspelar sig Sara Kirland Sniders Unremembered?

Dessa frågor får du svar på i detta Universum Noll-producerade Kalejdoskop. Du kan lyssna på programmet i 30 dagar via nätet eller i sr-play appen.

Länk till SR, där du kan dela programmet på sociala medier hittar du här.

Låtlista

Laurie Anderson - Flow
Igorrr, Ruby My Dear - Alain
Blood Sweat & Tears - Spinning Wheel
Frank Zappa - Jazz From Hell
Emil Brandqvist - Färdas Under Vatten
Alec K Redfearn, The Eyesores - Mole
Sarmila Roy - Ontoro Momo
Demetrio Stratos - 62 Mesostics Re Merce Cunningham: Utdrag
International Contemporary Ensemble - In The Light Air
- Looking Back
René Clemencic - Sitot Me Soi
Ilhan Mimaroglu - The Last Largo
Unit Wail - Psycho-Active Atmosphere
Padma Newsome, Dm Stith, Worden Shara, Edwin Outwater, The Unremembered Orchestra – Unremembered

Best obscure/avant prog albums 2014

En del kallar det rock in opposition, andra avant-prog. Vi skruvar upp såväl tempot som nördfaktorn med denna spotify-lista, som alltså omfattar en del av den udda, annorlunda och utmanande (rock)musik som släpptes 2014.

Vi hittar allt från trotjänarna Univers Zero till de märkliga amerikanerna Jack O’ The Clock. Den typ av fagott-solon som de exekverar har vi inte hört maken till sedan Gryphons dagar.

PoiL, från Lyon, Frankrike och deras alster Brossaklitt flyttar man heller inte på. Denna video är nog fjolårets märkligaste:

Bortom grisfötter, glögg och grötrim

Här är Universum Nolls senaste Kalejdoskop, som sändes i SR P2 söndag 28 december 2014 kl 22:00.

Kuniko Kato Foto: Michiyuki Ohba

Info:

I väntan på nya Twin Peaks-avsnitt lyssnar vi på Dale Cooper Quartet & The Dictaphones.

Pere Ubu lockar upp Monica Zetterlund på scenen, varpå Lord Raja knuffar ner henne igen.

Kuniko Kato spelar Reich på marimba, Apocalyptica spelar Metallica på cello och Soumik Datta ger oss en oförglömlig lektion i hur man bäst trakterar en sarod.

Family, Max Roach och Barb Jungr får också vara med.

Till sist förvirrar U Totem alla invanda genrebegrepp med det amerikanska svaret på europeisk rock in opposition.

Moonjune ger dig en 7.5 timmars compilation

Moonjune Records släpper regelbundet samlingar (smakprov) från den omfattande och starka utgivningen. Man kan lyssna gratis via nätet eller välja att ladda ned materialet för en valfri summa. Länk till bandcamp här.

“This compilation features 71 tunes / 7+hrs of music. $2 minimum suggested donation. Suggested donation $5-10.
You can pay whatever You like, and as much You can afford.

Hopefully this samples will encourage You to support even more a truly independent label and all hard working musos/artists on the label, – purchasing MoonJune Records' physical product - CDs - , at a very reasonable price and always with free shipping worldwide, or, legally downloading high resolution digital file on BandCamp.”

 

released 25 November 2014

Kalejdoskop: nytt från Mats & Morgan, och en hel del annat godis

Här kan du lyssna på Universum Nolls senaste Kalejdoskop, från radions P2 18 maj.

Ljudlänken funkar i tre veckor:

Låtlista

1. Mats, Morgan - Rubber Sky
2. Stephane Chausse, Bertrand Lajudie - Rainbow Chair
3. Bbc Singers (London), Stephen Betteridge, Margaret Feaviour, Amanda Morrison, Micaela Haslam - The Gallant Weaver
4. Ellis, Don - Turkish Bath
5. Element.act - Yout Es Permis En Dedans
6. Mats, Morgan - Mr Piccand
7. 0Mats, Morgan - Dj Fetisov
8. Classics Iv - Spooky
9. Atrium Musicae (Madrid), Gregorio Paniagua - Anakrousis
10. Origamibiro - Odhams Standard
11. Atrium Musicae (Madrid), Gregorio Paniagua - Plaine De Tecmessa
12. Picchio Dal Pozzo - Boccasedrio
13. Noura Mint Seymali - El Madi
14. M.a.k.u. Sound System - Agua
15. Hellebore - Film De Ripratoria
16. Kailash Kher - Rang Rang Ma
17. Brooklyn Qawwali Party - Sochan Dongian
18. Stein Urheim - Great Distances
19. The New Percussion Group Of Amsterdam - Go Between
20. The New Percussion Group Of Amsterdam - Marimba Spiritual

Grassroots: United Over Ukraine (2014)

Jan-Erik Zandersson:

Om någon vecka kommer min junispalt med sedvanliga musiktips (den här gången bl.a. enastående skivor med Answer Code Request, Demoner och Brigaden), men redan nu vill jag göra dig intresserad av samlingen “Grassroots: United Over Ukraine”. Det är en dubbel-cd utgiven till stöd för dem som drabbades av våldet på Maidantorget i Kiev, musiken är ett unikt tvärsnitt av dagens ukrainska techno.

Som initiativtagarna skriver: ”’Grassroots’ is by no means a political statement. It is true that this project has emerged from and was widely influenced by recent political and social events in Ukraine that resulted in many people being wounded and killed. However, its only aim is to provide support and help to families affected by those events – hence ‘music-driven charity project’ would be the most suitable description for it. The compilation comprises of two CDs: representing Ukrainian artists and international guests who have performed in Ukraine over the course of their careers, respectively. All profits from the ‘Grassroots’ project will be transferred to Maidan Family fund (http://maidanfamily.org) and re-distributed between short-term support initiatives targeted at families of Maidan victims, medical treatment and rehabilitation of physically challenged individuals, and long-term aid for under-aged children who lost their parents in the events otherwise known as Maidan 2013/2014.”

Följ och stötta projektet här.

Bandcamp

Kundalini, djurfanfarer och sambamusik från helvetet

Nytt Universum Noll producerat Kalejdoskop i Sveriges Radio. Finns tillgängligt för lyssning över nätet i trettio dagar. Du når programmet här.

LÅTLISTA

The Knells - Thread: Thread

Emil – Brandkvist - Trio Breathe Out

Acta - Comme Va Le Monde

Regal Worm – Cheris that rubber rodent

Tom Jones – Same Kind Of Bad

Marylin Mazur – Jobsalom

Satanique Samba Trio - Bonzo Bonanza

- Deizern Morte

- badtriptronics #6

- Mangrou

Aka Moon – Amazir

Umpa Libre – Passacaglia

- Wals for Oma

North-South Chamber Orchestra - Shakkei, diptych for oboe & small orchestra. I. Slow and spacious

Gary Husband – Gently

John Hiatt - I Want Your Love Inside of Me

Krar Collective – Ende Eyerusalem

Combat Astronomy – Path Finders

Kauhukakara – Casino – Seal

Duo Messieri / Selva – In C

Ring ut, ring in - årskrönika 2013

En av textraderna i duon Zager & Evans one-hit wonder In The Year 2525 från 1969 lyder

Your arms hangin' limp at your sides

Your legs got nothin' to do

Some machine's doin' that for you

Denna spådom handlar om året 5555. Men utvecklingen har gått snabbare än vad duon anade. För vi är redan där. Maskiner, robotar, hubbotar, bloggar, internet i allmänhet och facebook i synnerhet har tagit över världen. Myriarder nya intryck och uttryck pressar på från alla håll.

Årsskiften innebär traditionellt en tillbakablick på det gånga året, och ett ögonkast på det nya som är på ingång. Men min fråga inför 2014 är - vem behöver ännu mer ny musik? Det finns ju hur mycket som helst kvar från det förflutna som fortfarande väntar på att upptäckas.

Ta exempelvis bloggen Prognotfrog Man skulle lätt kunna vika hela 2014 åt att botanisera bland de historiska musikdokument som presenteras där. Utan att sakna det nya alls.

Ett slumpvis utvalt fynd från bloggen i fråga är svenska Appendix album Space Trip från 1973. Bloggaren kallar musiken på albumet simply the best fusion you can imagine on one album.

Och det är bara att hålla med.

Här finns det på Spotify - Appendix – Space Trip

Om man vill dyka huvudstupa ned i det ohanterarbara utbud som finns i dag så skall man gå till siten/appen Rad.io - The online radio with over 10.000 radio stations, internet radio stations and Podcasts live.

Knappa in din favoritgenre och lyssna. Passar inte just de galoscherna så finns det några stationerna till att välja på. Sökorden progressive rock ger svaret - 2189 stations found.

Mitt eget utforskande ledde mig till

Den tyska PROG_FM - Experimentelle Rockmusik von 1969 bis heute.

Feeling Floyd kör uteslutande Pink Floyd musik. Krautrockworld är värd ett besök, och drone och ambient entusiasterna får sitt lystmäte på Drone Zone. Den som letar efter musik väldigt långt från de upptrampade stigarna går till ubu-web radio.

Nåja. Hur det än är med utbud i överflöd så måste jag givetvis ta musikbloggarens  vägvisaruppdrag på allvar. Därför kommer här några nedslag bakåt och framåt:

Årets skivbolag - Moonjune Records Kraftfull utgivning av “music that cannot be easily categorized into any specific format or genre. Den jukebox som finns i högermarginalen på Moonjunes hemsida med ett urval av labelns musik räcker långt bara den.

Årets TV - Lou Reed-konserten Berlin: Live At St. Ann's Warehouse, som sändes i svt strax efter att mannen gått bort var en grymt stark upplevelse. Om du missade den så finns den (uppdelad i småbitar) på youtube

I SVT,s Öppna Arkiv finns en del Lou Reed relaterat material – nås här

Årets radio är programserien Kalejdoskop. Lördagar och söndagar i sr p2, 22 till midnatt. Oavbrutet överraskande musikmixar utlovas.

Årets live-event var Melloboat, Slottsskogen Goes Progressive, Sweden Prog Fest och IB-Expo. Steven Wilsons besök var också en höjdpunkt för många, även om jag själv missade det.

Årets bästa musikblogg - Fire of Unknown Origin - Raffaella Berry's progressive music journey. Den ende som skriver mer initierat om bra musik på nätet än Raffaela är Universum Nolls Jan-Erik Zandersson. Läs hans månadskrönikor augusti – december här.

En annan trevlig bloggare som man kunde följa under 2013 var The Guardians Rob Fitzpatrick, som i följetongen The 101 weirdest records on Spotify reste till the darkest corners of Spotify to unearth some truly strange sounds. Julafton för den som letar udda musik – länk.

Några album värda att nämna -

miRthkon från Oakland,USA är i sina bästa stunder en nära Frank Zappa upplevelse. Såna behöver vi många. “…miRthkon is an amplified chamber ensemble masquerading as a rock band”

Spotify -  miRthkon – Snack(S) 

Italienska Gran Torinos konceptalbum Fate of a Thousand Worlds är fullt av spelglädje och energi. Instrumental progrock av i dag, när den är som bäst .  

Spotify -  Gran Torino – Fate of a Thousand Worlds

Barbacana är från England/Frankrike. En recensent skrev så här om albumet

Barbacana is full of complexity and unusually constructed pieces … an engaging and entertaining program of avant- garde music; sometimes beautiful, sometimes tenacious ...

Någonting rejält att bita i, med andra ord.

Spotify - BARBACANA – Barbacana

0

2014 kan vi på livefronten se fram emot:

“1974 års två bästa skivor fyller 40 år. Det firar vi med stor fest i Bryggarsalen!
TRETTIOÅRIGA KRIGET & SAGA framför sina respektive debutalbum LIVE med originaluppsättning + extramusikanter.”

Mello Club 8 Februari 2014 - Köp din biljett här

Musikens Hus Goes Progressive Live: A.C.T. + Galahad + Wonderland + local support. Musikens Hus - Göteborg Djurgårdsg. 13. Lördag 1 mars kl 18.00 – länk.

Progressive Circus - A.C.T, Lalle Larsson Electric Trio, Vulkan samt Soniq Circus - 26 april, A-salen Folkets hus, Helsingborg.

Dessutom kommer Steve Hackets Genesis Revisited och, inte minst, den åttonde inkarnationen av King Crimson. Var och när konserterna med den nya KC line-upen kommer att äga rum är inte klart. Men nyheten kommer att meddelas här.

The Etudes By Philip Glass på konserthuset Göteborg Torsdag 30 januari kan också bli något alldeles speciellt.

0

Om denna årskrönika inte släcker din hunger efter tips på bra musik från 2013, så följer här är ett antal årsbästa-listor från lite varstans:

Prog Magazine

Sid Smith

artrock.se

Tobbe Jansson

Progarchieves

DPRP

Progressive Ears

Graham Duff

Allra sist önskar jag alla bloggläsare ett Gott Nytt År.

Må ditt UFO landa mjukt.

Zandersson december

När nyheten att Saga kommer att spela på Sweden Rock i sommar släpptes för ett tag sedan blev jag glad, men den glädjen gick snabbt (väldigt snabbt!) över när jag insåg att det inte var ”rätt” Saga, inte den svenska halvhårda proggruppen, utan MOR-eländet från dagar vi hoppats hade svunnit hän. Suck. Sweden Rock blir allt mer en familjeföres tällning, i takt med att den trogna publiken blir ett år äldre för varje år. Då är det bättre att välja den nya festivalen Progressive Circus i Helsingborg den 26 april med bl.a. A.C.T., Soniq Circus och Vulkan.

Gå också in på Hooffoots fb-sida, där finns utmärkta klipp från deras konsert på Debaser när de var förband till Fläsket Brinner, ännu ett band jag hoppas få se live, om inte annat så borde de vara självskrivna på Psykjuntan eller Slottsskogen goes progressive. Listan börjar bli lång med ”självklara” önskemål: Bremen, Demoner, Postures, Sgt. Sunshine, Saigon, Pegasus, Killers Walk Among Us och så vidare.

Nyss genomnjuten konsert i form av IB Expo i Halmstad tänker jag däremot inte skriva något om. Det går inte att beskriva om man inte varit där, tre och en halv timmes överraskning med fantastiska musiker, en musikalisk resa där man som publik inte har en aning om vart det ska ta vägen, det är bara att luta sig tillbaka och bli hänförd och veta att det här, på det här sättet, har man aldrig hört det och att man inte kommer att göra det igen, på samma sätt. Unikt är ordet. Nästa upplaga av IB Expo förväntar jag mig är nästa höst, som vanligt, så besök och upplev själv.

Klippan är en ort som i musiksammanhang för evigt är förknippad med Svenska Popfabriken och legendariska band som Torsson, Kommissarie Roy, Asalångastockar, Dolkenihåsan och, givetvis, att Wilmer X släppte sin första mp där. En av dem med längst minne från den tiden, Örjan Mjörnheden, skrev en uppdaterande artikel i ett av de sista numren av Nya upplagan för att visa vilket liv som funnits i musik-Klippan i mer modern tid. Att musikundret vid Rönne å började med elektroakustisk musik på gymnasiet där har aldrig varit lika omskrivet, men det hoppas jag ändras om Rundgång Rekords i Malmö får tillfälle att utge den experimentella musik kreativa unga musiker gjorde på skoltid. En än mer förborgad hemlighet är Tors hammare, som ursprungligen spelade en sorts blandning av enklare progressiv rock och Santana-jazzrock/fusion och levde mellan åren 1977 och 1984. Av de musikaliska exempel jag fått tillgång till (inget utgavs någonsin officiellt, tyvärr, men jag har hört såväl demon från 1980 som konsertinspelningar), fanns det en stor upptäckarglädje, spelskicklighet och det går inte, genom bandets inkarnationer, att mer än se en antydan till linje, tacksamt nog, inspirationskällorna var hur många som helst, oavsett om det var John Mayall, Weather Report eller något i reggaesvängen. Ursprungligen var tanken att jag skulle göra en liten feature i ett av höstens nummer av Nya upplagan, men så blev det inte. När jag bad Örjan Mjörnheden, som var en av de ständiga medlemmarna i bandet, att ge mig litet bakgrund skrev han i praktiken bandets historia och du kan läsa hela storyn om Tors hammare på hans blogg.

Är du nyfiken på hur det lät, finns det också några ljudande exempel här.  Vad månde det blivit om de hållit ut? (I höst har det varit sorg i popfabriken i Klippan eftersom både Conny Borg och Sven Tall, två av legendarerna bakom och i Svenska Popfabriken-undret, gått bort. Den 4 januari blir det en hyllningskonsert på hotellet i Klippan, bland banden som spelar är Torsson, The Push och Lasakungen. Vi ses där.)

Härom månaden tipsade jag om Lisa & Kroffe och deras debut-12”:a. Senaste släppet, ”Gärdet Sessions”, är mer Cluster än Tangerine Dream och är första fysiska släppet på Klangfigur. Besök  bandcamp där de tidigare nio släppen på etiketten finns att ladda ner utan kostnad.

Octopus Ride är som en version av Ved från helvetet, med inslag av Scanner, trumpet och en hjärtslagsmonitor. Typ. Plockgitarr, drån och ett elektroniskt muller. Och mycket prat, samplade filmmono- och dialoger, fungerar ömsom som det absolut inte gör det, tar över. Faktiskt sång på en låt, överraskade. Sex tema som Dennis på Rundgång beskrev en gång i tiden, på demostadiet, blev ett soundtrack till hans resor mellan Stockamöllan och Malmö med Pågatåget, så jag gjorde bitvis samma resa, men med bil, på småvägarna runt Stehag och i det mer höst- och vinterlika solskenet kommer jag också att förknippa dessa instrumentala tema med trakten, precis som S:t Andreas fick illustrera sydkusten i somras.

Fascinationen över mono- eller dialoger från filmer svämmar dock över ibland, blombladen ryker, ”fungerar”, ”fungerar inte”, men det sista som blir kvar är ”fungerar”. Skivbolag är rev/vega där även förträffliga Flowers Must Die återfinns. Releasefestens framförande av tidlös Octopus Ride med knorrande gitarrer, trummor/bas som inte inkräktar och barbarellatrumpet gav dimension åt skivan, kommer att lyssna på den på ett annat sätt, från Ola Hansson-land sydväst om Stehag.

I England återutger lilla skivbolaget Gonzo Multimedia godbitar från genrens sjuttiotal. Ett exempel är den första Brand X-skivan som kom 1976, alltså redan innan de insett att de var Brand X. Det är duon Jack Lancaster och Robin Lumley som på sitt andra album tillsammans, den instrumentala skivan ”Marscape”, hade med sig alla de musiker som skulle bli den första inkarnationen av Brand X, så det här är intressant ur flera perspektiv.

Skivan i sig är en blandning av en sorts dokumentärfilmsmusik som kunde varit hämtad ur något om just Mars, suggestivt, lågmält, men intressanta är även de jazzrockiga, intrikata låtarna som förvisso också har hjälp av dåtidens ljudeffekter, men som också visar vart Brand X skulle ta sig (och Phil Collins var här i sitt esse, att han kunde bli så tråkig som han blev är ett mysterium).

Ett exempel på att Gonzo också utger originalalbum (typ; har för mig att det här albumet släpptes på egen hand redan förra året?) är Mark Murdochs ”Cymbalic Encounters” och här är det Brand X igen, Percy Jones och John Goodsall medverkar, liksom en rad andra gäster, från David Sancious till Ryo Okumoto, och det blir fusion och prog från hela kartan. Murdoch är trummis och klaviaturtrakterare, en sorts hang-around sedan Brand X’ begynnelse och dåtida kompis med Phil Collins, idag boende i Tokyo och skivan är en sorts plockepinn, inspelad här och där, då och då, med dessa tongivande gäster och det här låter väldigt mycket som ett dagens Brand X. Tack och lov.

Trumpet och elektronik i stället för trummor och orgel? Eugenio Caria är från Sardinien och en ”sound researcher” som på sin tredje skiva, ”Cause And Effect” (Denovali), bildat duo med landsmannen och trumpetaren Mario Massa och det här är liksom new age-musik för en ny tid, både varmt och följsamt som litet småskavande och udda, nästan som en liten sten i de där bekväma promenadskorna. Det är en bit till eggande fjärdevärldssamarbeten som Eivind Aarset/Nils Petter Molvaer eller originalet, Jon Hassell,, men hamnar lätt/rätt i den instrumentala tradition Denovali odlar där det finns plats för Tim Hecker, Max Richter och geniet Murcof. Väldigt intressant, värt att återvända till, sardoniskt på Sardinien.

En av årets starkaste singlar var Alice Bomans oerhört sympatiska debut-ep ”Skisser” (Adrian) där demokvaliteten (hennes röst och piano i enkla arrangemang av hjärtevärmande melodier) bidrog till att jag spelade skivan flera gånger.

Duon Tikkle Me och 7”:an ”Niagara”/”Time To Act” (Gaphals) gjorde mig också glad, förvisso har de hållit på sedan 2006 och släppt minst en fullängdare, men den här singeln är mycket orkesterpostrock med melodier du både kommer ihåg och kommer på dig att nynna.

Men även en av mina favoritprogare i USA, Pontus H. W. Gunve, har kommit med en digital ep med fyra livespår från fyra olika konsertframträdanden i hemstaden New York, ”Pontus Live In New York” är den inspirerade titeln och bortsett från spåret från 2011 som kanske inte når några höjder, är de tre från i år långt bättre, tre variationer på progressiva tema där inledande ”Felix” närmast är folkmusik från våra trakter (jomen, bott i NYC de senaste femton åren har Pontus, men han är född och uppvuxen här i Sverige, vilket detta Kebnekajse- och/eller Gösta Berlings saga-lika spår påminner om), sedan blir det både persiskt och dansant tills det fjärde och mer engelsk landsbygdslika spåret dyker upp, det från 2011, filmiskt som till en lantlig deckare. Drag i gitarren har han, omväxlande är det och påminnande om att han också drar sig fram här i jordelivet som film- och tv-kompositör. Dessutom måste detta vara den första ep jag har i min ägo där man dessutom hinner med ett avslutande trumsolo i en av låtarna… Hur han låter annars? Se här.

Kning Disk fortsätter bjuda på skivor med kvalitetsmusik. Andreas Söderström och Johan Berthling följer upp tv-seriemusiken från ”30^o i februari” med soundtracket till Lisa Langseths film ”Hotell” och det jag gillar när de rör runt i grupper som Ass och Tape tar de ett steg längre här, det är mer kraft, mer filmmusik som ska poängtera saker i en film jag inte sett, men som fungerar på det där rapsodiska sättet som hamnar mellan episkt soundtrack och biblioteksmusik.

Den andra skivan från favoritbolaget i Göteborg är i den där knäppa genren ”postrock med sång”, det är Hunts ”Dark Come Sooner” och blundar jag kan jag tro att skivan är utgiven på Tenderversion (en del) eller Kalligrammofon (en del annat). Det blir en avvägd blandning mellan det som för några år sedan regelbundet hyllades men glömdes bort i tidningen Uncut och den popsnöreaktiga independentmusiken som varit delvis DIY både framförandemässigt och idé-. Vackert, gillar basso continuon som ger stadga åt låtarna, ingen tvekan om att detta är en skiva att återvända till.

Och så lämnar vi den renodlade progen för ett tips som kommer att få dig att bli förundrad, kanske boogie down eller i alla fall undra varför du inte kommit på det själv. Det handlar om Kokomo Kings med bas i Grimeton i Halland, där de mäktiga radioantennerna följer en med blicken när man kör på motorvägen. Debutsingeln skrev jag om i Nya upplagan och var inte måttligt imponerad och nu har fullängdaren kommit, ”Artificial Natural” (Grime Tone), det här är en kvartett fullärda rockabillymusiker som kör sina instrument genom stärkare drivna med ånga och ren vilja, ett retroljud bortom retron och de får sådant som släpps i Enviken eller på Heptone att låta kontemporärt. Det här är boogie och blues och allt från den tid då bomullen stod oplockad och det fortfarande fanns indianer som sade att de ”took no shit from Custer”, det låter så fantastiskt bra och opolerat, det svänger så kurvorna blir farliga och jag kan inte nog rekommendera denna ypperliga skiva, jag som aldrig öppnat en burk brylkräm. Sångaren och munspelaren Samuel ”Harmonica Sam” Andersson har rört sig i musikkretsar i Malmö ett bra tag och är mer retro än retro när man lyssnar på det han spelat in tidigare, deras danske gitarrist Ronni Busack-Boysen blev nyligen utsedd till årets bluesartist i hemlandet, så det är inga gröngölingar det här, med ett cv lång som ett ösregn som ackompanjatörer till sydstatsbluesens storheter. Överst på önskelistan står nu att få se dem live, för då kan det vara så här.

Ryan Lott kallar sig Son Lux och skivan ”Lanterns” (Joyful Noise) blir en storts kammarpopblandning som mestadels fungerar som en litet osammanhängande påminnelse om att allt kan kombineras idag, med lyckat resultat om idé och kunnande går hand i hand. Högt och lågt blir det här, steg tas utanför popträsket men också en lågmäld, nästan minimalistisk promenad och man skulle kunna tänka sig att det här vore kommersiellt gångbart, om man där ute i konsumtionslandet kunde tänka sig att höra på saker som låter som något annat, samtidigt som det ställer krav på koncentration fjärran den smarta telefonens krassliga i-örat-lurar. Sjungen postrock för massorna inspirerad av det elektroniska och en droppe jazz?

Pop från den progressiva arenan är det som gäller när norska The Opium Cartels andra skiva, ”Ardors ” (Termo), ser dagens ljus och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka när Jacob Holm-Lupo från White Willow traskar nerför en retrostig som inte leder längre än till en kombination av indie- och synt från åttiotalet. Poppigt så det förslår, en och annan hake som sitter fast, kärleksfullt och navelskådande, med en uppdykande Tim Bowness som integritetsskapande figur – det här är riktigt kul för oss som sparat det bästa från dåtiden (såväl Peter Gabriels fyra som Lustans Lakejers ”En plats i solen”), ofrånkomligt något uppdaterat, men inte så det stör. Ren, pur nostalgi. Hoppas Jacob gjorde det med avsikt.

Skånske Leo Johansson kallar sig Autotes och får med ”Dal” mig att skriva en rad om ett album som bara finns digitalt men bara efter löftet att den ska utges på riktigt, så fort det finns medel. Elektronisk finmotorik, som ljuden som slumrar i vilken elcentral som helst, de outsläppta ljudvågorna från en sovande övervakningskamera eller det vi aldrig hör i det utrymme som finns mellan vänner. För att förenkla: filmiskt. Bilderna pockar på, står i farstun och skrapar med fötterna, vill bli insläppta. 46 minuter som passar vinylformatet utmärkt. En lp nu, tack.

Traditionell IDM som både bjuder på upplyftande, rytmiska tankegångar som gör att fötterna rör sig, huvudet börjar gunga. liksom en avvaktande stillhet, ren återhämtning, men just traditionell, hantverksfärdig (inte -mässig) IDM av funktionellt slag, men som väcker nya tankar. Sådan ter sig Echologists (egentligen Brendon Möller) tionde skiva, ”Storming Heaven” (Prologue) redan vid första genomlyssningen, det är en smart skiva, mitt intresse försvinner inte utan jag blir också nyfiken på de två spår som bara finns digitalt och inte på cd:n eller trippelvinylen. Bekvämt ingången IDM som du inte hört förr, kanske kan vara en sammanfattning.

Mer i samma härad: Covered in Sand, Pacific Blue och Alexander Lewis är några av de artistnamn han som nu kallar sig Shifted gömt sig bakom och inget i pressmaterialet säger vem han egentligen är – mer än att jag gissar att det handlar om ännu en hyfsat meriterad technosnubbe från Storbritannien. Fullängdaren heter ”Under A Single Banner” (Bed of Nails) och det här är rätt skräpig techno, han vrider på rattarna för att hitta rytmiska missljud och närmar sig stundtals en noisigare sorts IDM, men mest handlar det om lugn och ro, stillhet och jämförelsen med Marcel Dettmann, som jag skrev om härommånaden, haltar inte. Dansant på den industriella bakgården, med eftertankens kranka blekhet ekande mellan rören, planken, nätstängslen. Och det förtjänar också att nämnas, att vill man ha sin house-/technomusik precis som den var för sisådär tio år sedan, då står meriterade och i Berlin boende Oleg Poliakov till tjänst, hans nya ”Random Is A Pattern” (Circus Company) är ett levande bevis på att det också finns stillastående öar i den samtida musiken, ett limbo av något bekant.

I ungefär samma veva som jag såg Beth Hart på KB i Malmö, en konsert som stundtals fick mig att flämta efter andan en vanlig måndagskväll (vilket driv, vilken pipa, vilka musiker!), såg jag Joe Bonamassas fyra konserter i London (Provogue, jag såg blu-ray-versionen), utgåvan heter ”Tour De Force”, där han nästan samtidigt spelar på fyra ställen som på något sätt också ska representera hans karriärresa, från lilla klubben (200 pers) The Borderline till Royal Albert Hall via Shepherd’s Bush och Hammersmith.

Jag ska villigt erkänna att jag satte mig framför burken med låga förväntningar, men fyra konserter på nästan två timmar/stycket, inte ett gemensamt nummer någon kväll, fantastiska, intensiva framföranden – det går inte att låta bli att bli imponerad. Dessutom är produktionen helt problemfri, med utmärkt ljud, ärligt filmat. Nusse på Mascot, som sköter Bonamassas pr här hemma, skrev, som svar på att jag tyckte det var imponerande, både framförande- och uthållighetsmässigt: ”Haha! Ja, jag käkade middag med honom då han spelade i Sthlm för en månad sedan & han sa att det gör han aldrig om (konserterna alltså, inte middagen med mig)! Men han var förbaskat stolt att ha fixat det (konserterna alltså, inte middagen med mig)!” Nu väntar vi bara på ett annat stordåd i liveväg, att bröderna Mael, dvs. Sparks, ska få tummarna loss och släppa sina 21 dvd:er från den månad de tillbringade i London och troget spelade igenom sina dåförtiden 21 album, ett per kväll.

Till Danmark x 2. Först: Ebbe Weile som kallar sig Sam Robas och dennes andra platta, ”mississippialabamageorgiatennessee” (EMSM) och det är där han varit och blivit inspirerad. Förutom egna låtar i en dragig, melankolisk sydstatsökencountry har han gjort om Marie Bergman, potpurriat Hank Williams på sätt och vis genom att göra en låt med texter som enbart och endast är Williams-titlar och dammat av en outgiven Alan Price-låt. Gediget och kärleksfullt, schysst kompband har Ebbe också.

Sedan: trion Frank Leppard vars självbetitlade album (VME) har just ett leopardmönster på omslaget, men det kan lika gärna representera den, låt oss kalla det för, variation som finns på albumet, från rockstänkare med morbida texter (tänker t.ex. på låtarna ”Dead Girl In Texas” och ”Shoot My Baby Up”) till elektropop och underbar skönsång av gästande Louise Norbye – som för övrigt bara är en av många gäster som kommer och går i detta bergochdalbanealbum som förvånade mig på ett rejält positivt sätt. Mer!

En omgång klassiskt. Först sådant som är från nu. Ibland undrar jag hur roligt det är att vara seriös musiker, ha övat dag ut och dag in, bara för att ibland tvingas spela samtida musik som mer låter som en otäck händelse i en bilverkstad än något man i egentlig mening njuter av. Med tyska legendarer är det däremot något annat. Det sista verk Karlheinz Stockhausen arbetade med när han gick bort 2007 var ”Klang – dygnets 24 timmar” som skulle blivit 24 kammarmusikstycken, men där de tre sista aldrig hann bli komponerade. Pianisten Udo Falkner har spelat in den tredje timmen, ”Natürliche Dauern” (som fyller en dubbel-cd, Telos Music, mer än 133 minuter var den timmen!), 24 långa eller (väldigt) korta stycken, där Stockhausen, som vanligt, rigoröst angett hur de ska framföras, kopplat till de inspirationskällor han hade (tonernas tid att dö ut, japanska tempelinstruments resonans eller föreskrivna tankar om pianistens in- och utandning – innovativt som vanligt, Karlheinz) och konkurrensen till den här nya inspelningen finns bara i Stockhausen Verlags egen utgåva, volym 85.

Mer från nu är prisbelönte gitarristen Otto Tolonens skiva ”Toccata” (Siba Records) med idel världspremiärer av samtida musik av finländska tonsättare. Ibland är det ståltrådssträngar han spelar på, ibland finstämt, men också med hela gitarren som instrument och ljudskapare. Det hade varit intressant att höra honom i tidig musik, samtidigt som han i den nutida inte rår på vår egen Stefan Östersjö.

Philip Glass’ opera ”The Perfect American” (EuroArts) på dvd. Plutonisk kärlek i Ankeborg. Bakgrunden är Peter Stephan Jungks roman om Walt Disneys sista tid i livet, en version inte alla håller med om, förvisso, men som ger underlag till en av Glass’ definitivt bättre operor på senare år, dessutom snabbt utgiven (upptagningen är från uppsättningen i Madrid tidigare i år). På något sätt visar Glass var det samtida operaskåpet ska stå i jämförelse med operor om tv-showvärdar och yppiga låtsasblondiner, här finns musik med pondus och innehåll, en scendramatik som på sitt sätt också ställer viktiga frågor på ett långt mer subtilt sätt än Disney-koncernen är vana vid/väntade sig. Christopher Purves ger ett anständigt porträtt av Walt, Dennis Russell Davies dirigerar – som vanligt, är man böjd att säga, när det är något Glass är involverad i.

En låda som ger mycken njutning är den där danska Dacapo samlat Mozarts alla symfonier från Adam Fischers sjuåriga projekt att spela in dem. Tolv cd med en rasande personlig Wolfie i Fischers händer, ett möte mellan kunskapen hur de var tänkta att framföras parad med Danska kammarorkesterns moderna instrument som tillhör de snabbare, mer dansanta men ändå detaljrika från senare år, säkerheten i tolkningarna har växt i takt med att projektet kommit närmare sin fullbordan.

Och avslutningsvis: hemliga band som Ghost och Goat blir litet löjliga i jämförelse med Daikiaju. Så här beskrivs en konsert i Bordentown, New Jersey:

”A masked instrumental band with elements of surf music. Been there, done that, right? So very wrong. I thought I’d seen it all, and then came this assault on the senses. Normally I am an audio tape guy – don’t even know how to dl a dvd. Having said that, for this, you really need the dvd - it was one of the most visually spectacular things ever! OK, it’s kabuki action figures, not luchadores and they did so many things I’ve never seen I hardly know where to start. Also, the music has elements of surf, but in a furious hard rocking context. Both guitarists were great – the one guy had blinding tecnique. Of course it was well into the show before I could even focus on that. They stopped abruptly near the beginning to be, for lack of a better description, nuzzled by adoring females. They spent the entire show in the crowd to the point where they moved the drums from the usual spot to the small dance floor area in front of the front row, then proceeded to move the standing room crowd onto the stage. So the people were watching the band in the audience from the stage. The guy set his cymbals on fire and stoked it with lighter fluid. After quickly scoping the exits I said to my friend, “Great White? Never heard of em!” At the end of the set they laid this girl out on her back on a table and then piled all their gear, including drums, guitars, and cymbal stands on top of her. She was buried! The drummer capped it off by tossing his drum stool on top of the pile. It’s worth taking a look at youtube, but nothing I saw on there compared to this. The above is merely the tip of the iceberg too.”

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Zandersson november

Hur progressiv är den progressiva musiken? Är det egentligen, på riktigt, progressiv musik den Steve Hackett åker världen runt med, där han nogsamt återger Genesis-låtar från det tidiga sjuttiotalet? Då var musiken progressiv, är den det fortfarande, när den framförs nu, eller är det bara samma förhållningssätt som gör att vi lutar oss tillbaka i något bekant, bekvämt, bara för att det är – bekant, bekvämt? Eller är kanske musiken för evigt progressiv men Steves framförande exempel på något regressivt?

Progcovers. Nu tänker jag inte på kopiebanden som gör ”Second’s Out” från början till slut, minutiöst återgivet, utan de som kryddar anrättningen. Oaksenham som gör Gentle Giants ”On Reflection” i ett instrumentalt arrangemang på skivan ”Conquest Of The Pacific” som passar så väl med resten av skivan (som i övrigt låter som ett bakgårdsmöte mellan Jethro Tull och just GG). Eller när hyfsat färska konstellationen Fuzz med Ty Segall avslutar med ”21st Century Schizoid Man” på sitt turnéstopp i Raleigh, North Carolina. Roligast blir det kanske på skivor som ”Gentle Tracks”-dubbeln där en massa okända och några kända artister gör, ibland högst, personliga, tolkningar av Gentle Giants låtskatt. District 97 som kompband till John Wetton på turné just nu; bra idé. När stråkkvartetten Omega tar sig an ”The Dark Side Of The Moon”; även det en bra idé. Eller när radiostorbandet hr-Bigband spelar Kraftwerk vid Jazzfestivalen i Frankfurt häromveckan; lysande idé. Det är de mötena som är spännande, inte de in-i-minsta-detalj-återgivande nyinspelningarna (och det får jag väl äta upp när jag har Camels uppdaterade version av ”The Snow Goose” i min hand…)

Alla dessa ”sleepers” som vore de underlag för en transsibirisk järnväg. Ultrasounds ”Everything Picture” från 1999 där allt, till och med den berömda köksvasken, finns med. Eller Medals ”Drop Your Weapon” från samma år, progressivt som en blandning mellan Pink Floyd och Radiohead circa ”OK Computer”, men som du kanske inte haft tillfälle att höra än?

Sex nyanser av en svart änka. Det italienska skivbolaget Black Widow skickade en trave cd och det är verkligen nyanserat, om man säger så, sex nedslag i en katalog vars moderbolag snart är uppe i 150 titlar. Först ut är Il Cerchio d’Oro som nu kommer med ett nytt album, de har en fyrtioårig karriär bakom sig men skivorna har inte kommit förrän på senare år (2005 kom t.ex. ”La Quadratura Del Cerchio” som innehöll outgivet från 1974!) och här är det oerhört klassiska, traditionella och därmed fenomenala ursprungsprogressiva tongångar à la ett italienskt sjuttiotal, skivan heter ”Dedalo e Icaro” och visst är det Ikaros-myten som bildar grundtema den här gången (på förra skivan var det Columbus som inspirerade), inbjudna musikkompisar från PFM och Delirium förstärker något jag redan tror är en stark laguppställning. Det här är musik som andas in och andas ut, ebb och flod, eftertänksamhet och intensitet – men framför allt musik som minner om den mytomspunna perioden i den progressiva musikens Italien samtidigt som den tar de uppstudsiga nykomlingarna jag skrev om härom månaden i handen och leder in i något nygammalt; bekant men spännande. Välspelat, idérikt, traditionellt och utmanande (och cd:n har bonusspår där man kan få se bandet live).

Nästa skiva är Arabs In Aspics ”Pictures In A Dream” och blir du förvånad om jag påstår att även den är en fullpoängare, att övning ger färdighet som den här norska konstellationen och det de lärt sig under sina första femton år? Tanken är ju att här lyfta fram det som är bra och undvika det som inte är det (ett frustrerat undantag var givetvis Trummor & Orgel-kommentaren förra gången, då en tajt spelande duo i de innovativa utmarkerna nu blir simpel pop – habilt, men missriktat) och då passar detta norska bröllop mellan stonerrock i Black Sabbaths efterföljd och en mellotrondriven sjuttiotalsprog av tyngre slag bra, eftersom riffglädjen paras med melodier, denna form av utmärkta registrerade partnerskap där musikernas historiekunskaper leder musiken vidare, bortom återvändsgränder och smala musikprång.

Vidare med Ingranaggi della Valles ”In Hoc Signo” och bortser jag från det alternativhistoriska korsriddaromslaget på cd:n, är jag rädd att superlativerna börjar ta slut. Som Il Giardino Onirico och Progenesi är detta ny, ung progressiv rock, gruppen kommer från Rom, detta är debutskivan och där slutar vi prata fakta, resten är känslor, inget annat än stora, bedövande känslor av en just storslagen skiva i denna nu redan i detta stycke så omtjatade genre av utmärkt italienskt snitt, med ett uppdaterat, fusiondoftande sound i en uttalat symfonirockande dräkt – och just där är väl det som kanske är avgörande för de här nya banden, att de är uppdaterande, att ingen gjorde prog av detta slag i Italien 1972 men att man kan göra det idag och samtidigt känna historiens vingslag vibrera i studion, med musiker som är ohemult skickliga (trummisen! sångaren! sologitarristen!). Makalös skiva.

Och jag är rädd att fortsätter med Il Tempo delle Clessidres andra skiva tre år efter debuten, ”alieNatura”. Ibland vill man bara skriva: ”det här är bra, skaffa skivan och lyssna själv, du behöver bara min rekommendation, inte min beskrivning”, men ok, då, det här är klaviaturdriven symfonirock som drar på, lugnar ner sig, är komplex när den behöver, enkel och rättfram när det är påkallat. De är från Genua i nordväst, började spela tillsammans 2006 och må de fortsätta med det länge än, nu när tendensen är att italienska progband har mer än en skiva i sig, vilket inte alltid var fallet under det gyllene sjuttiotalet.

Vidare. Något som låter gammalt och som är lagom stökigt som vore det inspelat på Hawkwinds bakgård dåförtiden med 1970 på almanackan är Desert Wizards’ nya skiva ”Ravens”, det är psykedelisk, rymdig, skitig hårdrock med klara Pink Floyd-vibbar som bara är hur kul som helst att lyssna på, inga pretentioner, bara välgjort, tillbakablickande och inte utvecklande det minsta, som ett par hårdrockens väl ingångna morgontofflor. Avslutningsvis ännu ett band från Genua, Fungus, som på ”The Face Of Evil” bjuder litet tyngre progressiv rock, men med ett grund-DNA från det där jämrans sjuttiotalet, texterna är litet mer är de som kan återfinnas i de gulliga genrerna death metal eller black metal, omslaget väl puerilt, men bliv icke bortskrämd av dessa ytligheter, det här är långt mer välkonstruerat än mycken samtida hårdrocksbetonad prog och tacksamt långt från avarten prog metal. Så, sammanfattningen är enkel och historietyngd: Black Widow – a trademark of quality.

Norge. Det finns en fin generation av genreöverskridare där. Ole Jørn Myklebust är en sådan, det visar han på nya ”Jorba” (Finito Bacalao Records), hans andra solokvist, men med ett tungt cv i bagaget, trumpet är hans instrument liksom, skulle jag vilja lägga till, studion. ”Jorba” är samiska för ”cirkel” men förleds inte att tro att det spelar någon roll, det samiska, däremot spelar just cirkeln roll, säger han själv, att han på den här skivan gått varvet runt, tar med sig det han lärt sig så här långt. Det här är flämtande trumpet, inte i det land som Molvaer, Hassell eller Kajfeš bebor, närmare en renodlat jazzig, lågmäld, rökig sådan, tydligast i Rodrigos uppslitna, utslitna konsert, ”Concierto de Aranjuez”, som blir en läckert, just rökig, tagning, de övriga styckena tassar höstligt tyst i en stillsam triokonstellation (piano, bas), men ljudbilden, därav ”studion som instrument” ovan, tangerar minimalism (och Chet Baker som någon annan skrivit om Myklebust tidigare nedslag), trots utbrott som i ”La Chapelle” där uppdämd energi måste få utlopp. Undrar vad som hänt om han samarbetat med danska Efterklang?

När det kommer ett paket med skivor från bolaget Denovali står jag allt mer och är lik en gammaldags grosshandlare, där jag nöjsamt vrider mina händer, balanserar på hälarna och säger ”vad har vi här, den här gången, månne?” med ett brett flin, full av förväntan. Denovali må tidigare ha varit litet väl frekvent utgivande, men nu har en sorts omsorgsfullhet blivit styrande och det gör att varje skiva som anländer är mer än värd att lyssna till, men oftast av olika skäl. Tre stycken den här gången. Argentinaren Sebastian Planos andra album, ”Impetus”, först, och här rör vi oss i en blandning av traditionellt modern och oresonligt vacker, känslomättad kammarmusik kryddad med elektronik. En sorts ersatz-Pärt för dem som inte är religiösa, men en småskalig storslagenhet som bara påtagliga känslor av saknad, melankoli, en skönhetstörst som passar en höst då naturen på ett smärtsamt vackert sätt begår sitt årstidssjälvmord för att fenixlikt återfödas om bara några månader. ECM hade gillat att utge denna skiva. Den andra är Piano Interrupteds ”The Unified Field”. Även detta är en ”andraskiva” från duon Tom Hodge (piano) och Franz Kirmann (elektronik), förstärkt med både cello och kontrabas den här gången. Titeln kommer från David Lynchs bok Catching The Big Fish där han just talar om att det finns ett sådant ”fält”, att saker som inte verkar hänga samman efter en tid visar sig faktiskt göra det, bildar ett ”fält”. Det är en aning vägledande för den musik vi hör på skivan, här är det också kammarmusik av modernt, vackert slag, men kanske mer medvetet filmiskt och känslomässigt varierande än Planos skiva ovan, det vilar även här en stillsamhet som både blir modus och utveckling, känslorna både byggs upp och underbyggs, det finns ett förlopp i musiken som gör den suggererande och attraktiv, inte bara vacker och lenande. Nummer tre är en 10”-ep med Floex, ”Gone” heter den och är en sorts pre-apokalyptisk musik. Floex är egentligen döpt till Tomáš Dvořák och ep:n innehåller tre, även här, vackra stycken/sånger och samt en remix av Hidden Orchestra, just det pre-apokalyptiska handlar om att han säger att ”vi lever i de sista dagarna av stabilitet och harmoni” och det kan han kanske ha rätt i, i vilket fall som ger det musiken en dimension av något förgånget, ett hopp som passerats, en förväntan på inget. Norska Jazzbanditts skiva ”2.0” (Hot Club Records) visar att en trio med två gitarrer och en bas kan göra storverk. Är det jazz eller något Zappa kunnat tugga sig igenom, eller bara besynnerligt intressant? Om den första skivan var mer lättillgänglig i jazzspår med Monk, Reinhardt, Coltrane, är den här, den andra, tillgänglig först om du anstränger dig, och det är gott så. Det svänger och kränger, taktartsbyten som vore det här en sorts progtrio, ett lugn mellan folkmusik och postrocken, intrikata vändningar som får mig att le framför högtalarna, allt från egen penna (utom en cover på Alf Prøysen, stilfullt nog), ännu en bit av jazzens framtid här och nu, långt från det traditionella men med en förankring i det som varit.

Belgaren Peter Van Hoesens ”Life Performance” (Tresor) är något så ovanligt post-Klaus Schulze som en technoproducent som vågar stå på scen och improvisera live en timme, bygga både rytmik och halvambient eftertänksamhet i stunden. Och resultatet är väldigt tilltalande, ett snitt i tiden, i levande livet, som inte återkommer mer än så här, förpackat, men där idéer snurrar runt, återkommer, där hela tiden något växer, nästan organiskt. En modig skiva som också är fullständig, trots det som borde vara ett mer improviserat kaos. Mer sådant bland de elektroniska pojkarna och flickorna efterlyses. Tilläggas kan att Van Hoesen tillsammans med Yves De Mey startat ett skivbolag, Archives Interieures, som bara ska utge cd. Inga lp, inga nedladdningar, bara cd, för att dels ha hög kvalitet på ljudet och dels slippa eventuellt vinylknaster. Första utgåvan är De Meys ep ”Frisson” och det är minimalt, svängigt och tillräckligt traditionellt för att appellera, med udda takter och varma, stadiga basgångar. Ep:n avslutas med två remixer av avslutningsspåret ”Isorhythmia” där ursprungets udda rytmik förstärks, inte minst av skivbolagsdirektörskompisen Van Hoesens version.

Fler technofiler från Berlin som en bit in i karriären blivit eftertänksamma, kanske mognat, och släpper ifrån sig annorlunda musik. Lorenz Brunners är en sådan man, under sitt alias Recondite har han pumpat techno på 12”:or, men när han på tunga bolaget Ghostly International debuterar med en fullängdare, ”Hinterland”, är det mjuka fältinspelningar och just eftertankens kranka blekhet i sin uppväxts sydbayerska landskap (det monokroma cd-omslagets dimhöljda granskogshöjder förstärker) och årstidernas och människornas växlingar som är basen, inte bara inspirationen. IDM för mjuka enhörningshovar och barrskogsambient på en och samma gång, en skiva som överraskade mig och förföljer mig denna höst.

Edmonton Aylers’ debut-lp (efter en första ep) ”Gentle Giant” hyllade jag litet stillsamt i Nya upplagan när den kom: ”Det här handlar om såväl pop som progressiv rock (ta bara skivnamnet! säger jag), det här är en debut som ger mig en positiv känsla av historiekännedom, i rätt nedstigande led i den svenska traditionen av folkmusikdoftande artrock men där ett lågmält, rent av småmysigt, anslag, gör att ingen låt växer förbi popsingellängd, minnande om trivsamma stunder i studion med hur många instrumentmöjligheter som helst och sång bara när det verkligen behövs.” Nu visar det sig att min siarförmåga var hyfsad, på nya skivan ”Pilgrim” är sången borta och kvar det som låg som en underliggande ton på debuten, det instrumentala ur djupet av skivsamlingen. Fascinerande, ännu en variant på temat ”svensk modern instrumentalmusik”, spänst, små känslor får växa till sig, minnen av skivbolaget Silence (när ska de få ändan ur vagnen och börja släppa den skatt av inspelningar de sitter på???), bandnamn som Barr och Vidderna sveper förbi, minsann om man inte också får litet progressiva tankar här och där – omväxling förnöjer, nedväxling fördröjer, var det, ja. (Och en notering: på omslaget till debut-lp:n stod bandmedlemmarna mangrant med varsin elbas; den här gången visar promobilden kvartetten utrustad med var sin cittra. Respekt.)

Skiva nummer fem från nordamerikanska trion Russian Circles, ”Memorial” (Sargent House) förankrar den där knepiga, påhittade genren ”post-metal” i något vettigt och inte sedan Isis’ dagar hört. Det här är tungt med begåvat järntunga riff och något som är mer postrock än något annat, en intressant del av den tyngre instrumentalmusiken med stor dynamik, variation och mörkerseende. Kanske kan man med den här skivan se dem som just Isis’ arvtagare, för här finns ”allt” på något sätt, genremässigt, trots att skivan inte ens är fyrtio minuter, trots att de flesta spåren klockar in runt fyra minuter, ibland också nära det skivbolaget Denovali släpper i en korsning mellan mörk ambient, drone och doom, ibland i samma landskap som Explosions In The Sky och deras bröder och systrar rör sig i. Det finns de rifftunga låtarna, de fjäderlätta, romantiskt klingande och skivans avslutande stillhet på väg mot ett ingenmansland. Något för dem som tror prog metal är något att lyssna till att lyssna till. Russian Circles visar att det inte finns någon återvändo för Russian Circles, bara en fortsatt utveckling av arvet.

Tonbruket har inte följt min uppmaning att släppa en liveskiva, men den möjligheten står dem alltid åter. Tredje skivan, ”Nubium Swimtrip” (ACT) fick de dessutom möjlighet att spela in i Abbey Road-studion med allt vad legendariska inspelningar där finns i väggarna, åtminstone i tanken. Och utvecklingen tar sig nya vägar på nya skivan, men ändå med igenkännandets glädje. De som varit tveksamma kategoriseringsmässigt kan vara lugna nu, detta är progressiv musik ut i fingerspetsarna, varierat, brett influerat och med en blandning mellan noterat och i stunden påkommet. Och det är så skönt att kunna hålla upp skivan, säga till den som följer sin n:te Yes-turné att det här, det här är dagens progressiva musik, smältdegelmusik, utvecklande musik som kan sin historia och kan tillföra något. Spretigt? Javisst, men håller också Bill Brufords citat från häromåret som sant än idag, ingen annan låter som Tonbruket, särskilt inte i progens hemland England. Man kan önska att fler jazzpojkar och -flickor med breda skivsamlingar i ungdomen hittade vidare till denna genre, i en brytpunkt mellan postrock och prog, så låter vi de unga italienarna ta modergenren vidare på minnesgoda äventyr som både säger hur det var och hur det kan vara sedan. Det finns gott om plats under progparaplyet.

Mamma och pappa till alla de sammanhängande genrer sajtägare Patrik säger att det ska handla om här är givetvis den klassiska musiken. Därför är det svårt att undvika att varje månad ge några tips av hög kaliber, i denna värld där den klassiska skivutgivningen aldrig varit större samtidigt som kvalitetsnivån är genomgående hög, även när det gäller den femtioelfte inspelningen av ett verk av krigshästkaraktär. Det blir en del sådana i det kommande, men först en fantastisk bok om Johann Sebastian Bach, dirigenten John Eliot Gardiners Music In The Castle Of Heaven (Allen Lane). Den är inte på något sätt heltäckande vad beträffar musiken, eftersom Gardiner fokuserar på körverken, Bachs roll som kyrkomusiker, men det spelar ingen roll, för detta musikaliska myller värdigt en Umberto Eco med spränglärda kommentarer om såväl musiken, det samtida politiska klimatet, samtida tonsättare och sentida influens på både Ingmar Bergman och Nalle Puh är en fantastisk läsupplevelse, helheten vad musiken beträffar får man hitta hos t.ex. Christoph Wolff eller Peter Williams (eller Johann Nikolaus Forkel som var först ut 1802), Gardiner bjuder på ett kalejdoskop där han vrider och vänder på Bach, hans liv, hans kantater och Gardiners egen pilgrimsresa när han tillbringade ett helt år med att vid rätt tillfälle spela rätt kantat, en enastående projekt som skivbolaget Deutsche Grammophon övergav tidigt och som tvingade John Eliot att utge hela kantatcykeln själv, ett av storverken från senare år på skiva, nyss återutgivet i en 56 skivor stark box.

Tipsen, så. – Unge norske Marcus Paus (född 1979) har fått en hel skiva (Aurora) för sin märkliga cellosonat och sina barockklingande 4 Memento Mori och Trauermusik där kammarmusikanslaget påminner om mer filmisk musik, en klart hörvärd cd. – Skivbolagen börjar bli flitiga att utge livekonserter där Sviatoslav Richter sitter bakom pianot och en av de mer elektriskt intensiva är Beethoven-recitalen från 1975 i Royal Festival Hall i London (Ica) där bland annat hammarklaversonaten, nr 29, tar andan ur lyssnaren.

– Keith Jarrett lämnar regelbundet jazzgenren för att spela barock och det är alls icke första gången han tar sig an Bach, de sex sonaterna för violin och klaver delar han med Michelle Makarski (ECM) och det är bra och stundtals väldigt bra; den som är ojämn är Jarrett, Michelle bjuder på en enastående uppvisning i bachspel, men, nåväl, det är piano och en violin med stålsträngar.

– Arvid Rundberg skrev, på tal om Beethoven, ”jag tillgodogör mig musik på samma sätt som solsken (…) sen förskoleåldern känner jag honom som en av de verkligt stora spelmännen”. Två inspelningar av Beethoven som sätter nya märken i dörrkarmen, verken sträcker sig ovan tidigare blyertsstreck. Först en av mina favoritpianister, András Schiff, som ger oss två versioner av Diabellivariationerna (ECM), först på ett Bechstein-piano som ger ett vackert stilleben, ett enastående framförande och när ett fortepiano tar plats på scen på den andra cd:n faller bitarna på plats, just så, det är den ljudbild Ludde hörde, det är så han tänkte, det är så det ska ljuda – en helt enastående dubbel. Den andra är ännu en box med Beethovens symfonier, nu är det Mariss Jansons som leder Bayerska radions kör och orkester i livetagningar från München och Tokyo (BR Klassisk, finns även på dvd), vid framförandena hyllade och nu på skiva också en omgång symfonitolkingar som dansar på nålens spets (och där börjar bli ack så trångt nu!), delar plats bland de bästa, både för en närhet till Beethovens intentioner, såväl besättnings - som tempomässigt, men också för det schwung, i brist på bättre ord, som Jansons får fram, dramatiken i mötet mellan musiker och lyssnare, stramt och karg när så är påkallat, dansant på lätta fötter vid andra tillfällen. (Att han också bjuder på verk av samtida tonsättare som ska kommentera Beethoven lämnar jag därhän – jag lyssnade på symfonierna för sig, resten för sig, mötet ter sig inte nödvändigt.).

– Fyra gånger Bach måste också nämnas. Först en knepig sak, Goldbergvariationerna arrangerade för två pianon (Two Pianists), som delvis klargör stämmorna men som inte adderar något – förutom en bra tagning av man-och-hustru-paret bakom flyglarna. Sedan Janine Jansens konsertsamling (Decca) där hon både är välljudande intresserad ömsom som hon i andra delar inte ger någon variation utan befinner sig i ett habilt framförandeläge. Sonaterna och partitorna för soloviolin finns det inte en enda dålig inspelning av, de är bara olika, så även finska Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilchs (Ondine). Hon är väldigt meriterad, men detta är hennes skivdebut solokvist (och samma vecka släppte Ondine också en cd där hon leder Finska barockorkestern i musik av Graupner) och jag kan inte påstå att det råder någon tveksamhet i hennes innerlighet, hennes fascination över Bibers Rosenkranssonater skiner nästan igenom i Bach också. Den fjärde är en dubbel, den andra volymen i norska LAWO Classics’ tänkta kompletta utgåva av Bachs orgelmusik, inspelad på Silbermann-orgeln i Arlesheim i Schweiz, Bachs favoritorgeltyp (som han också var ”agent” för!) som borgar för att Kåre Nordstoga frammanar ett ljud som Johann Sebastian måhända tänkt sig – kvaliteten på inspelningen ypperlig, påminnande om den som amerikanska Loft brukar leverera, den här serien kan bli en av de mer definitiva.

Och som avslutning: du som retar dig på allt skrål i baren när du går på konsert eller på dem som använder livemusiken som bakgrund för allt mer högljudda diskussioner framför scen, det finns inga hämningar hos klassiska lyssnare heller längre. Det finns bara en sak att säga till alla dessa struntsnackare och telefonfjantar: skäms, ett trefaldigt skäms. Går du inte på lokal för att se bandet, kan du med fördel dricka din Mariestads i hemmiljö med polarna.

- Jan-Erik Zandersson

jan-erik.zandersson@telia.com

Musik som omnämnts i detta inlägg: