Lucka 7 - Progressive Rock In Italy: seventies

TV-upptagningar från tidigt 70-tal av klassiska italienska progrock-akter. Kan det va nåt så här i adventstid?

Tveklöst ja, om du frågar mig. Det här är ett monumental tidsdokument. Det är inte bara musiken som säger en del om tidsandan, attityd, röster, kläder och  frisyrer talar också sitt tydliga språk.

Man kan tänka lite på att flera av banden, som tex PFM, efter en plus fyrtioårig karriär fortfarande är verksamma med konserter och nya album.

Okej, bildkvalitén lämnar del övrigt att önska. Men som sagt, musikaliskt och som tidsdokument är materialet förklassiskt.

Gran Torino – Fate Of A Thousand Worlds (2013)

Det här är ett album som förmodligen räknats som en klassiker i genren om det kommit första halvan av 70-talet. Gran Torino är ett band som ut i fingerspetsarna förvaltar arvet från de klassiska 70-talsgrupperna.

Och de gör det bra. Plattan, som är helt instrumental, är full av dynamisk kraft, överraskningar, energi och roliga infall. Den är dessutom välspelad och mättad med ett snyggt sound. De olika klaviaturljuden är särskilt smakfulla. Klaviaturarbetet är över huvud taget förnämligt. Lyssna tex på Arida, fyra och en halv minuters solopiano.

Gränserna är tydliga, här finns inget som inte känns välbekant för en van progrock lyssnare. Jag tror inte ens att prog-poliserna har nåt att anklaga Gran Torino för. Taktbytena är legio, men inte så halsbrytande att de blir störande.

Det hela är ett konceptalbum inspirerat av en berättelse skriven av en vän till gruppen, Paolo Gadioli. Berättelsen handlar om en man som reser över hela det kända universum. Albumet fungerar som soundtrack till denna resa och beskriver hjältens äventyr, hans känslor och farhågor.

Gruppen är italiensk och började som ett coverband med Deep Purple och Led Zeppelin på programmet.

Det märks. Albumet bör avnjutas med volymen rejält uppskruvad.

Låtlista:

1. Child of the Stars
2. Absolute Time
3. The Battle of Velasquez
4. Dead Suns
5. The Fog of Time
6. Empty Soul
7. Arìda
8. The Short Dream
9. End of a Planet
10. Fate of a Thousand Worlds

Musiker

Alessio Pieri: Keyboards
Gian Maria Roveda: Drums
Fabrizio Visentini: Bass
Leonardo Freggi: Guitars

Hemsida

Facebook

Köp

 

Berserk! – Berserk! (2013)

Vi får nog lov att spotlighta detta album litegrand, för det är ett av de bättre som sett dagens ljus i år. Inte oväntat är det Italien som bidrar med innovation, ett land vars kreatörer oförtröttligt fortsätter att odla fram färgglada blommor i den dammiga och nedtrampade rockmusikaliska vegetationen.

Fast frågan är förstås om man rakt av kan kalla detta rockmusik. Även om man pillar in det obligatoriska prog framför rock. Eller om man alls kan genrebestämma den. Svaret är: nej, det kan man inte. Det är progressiv metall, jazz, ambient, samplade röster, svävande poesi och fria infall i en kaotisk och skön röra.

Berserk! är ett samarbete mellan bassisten Lorenzo Feliciati och vokalisten Lorenzo Esposito Fornasari . Övriga musiker är Eivind Aarset, Gianluca Petrella, Sandro Satta, Fabrizio Puglisi, Jamie Saft, Cristiano Calcagnile, Pat Mastelotto, och Simone Cavina.

Inledande spåret Macabre Dance är en tungt gungande pjäs som rör sig som en yster känguru över sånglinjerna. Ett mindre mästerverk vill jag faktiskt kalla just denna låt, som gått på repeat här den sista tiden. Jag hade gärna sett fler låtar med en sådan idérikedom och strikt struktur. De improviserade bitarna, som tex i följande Fetal Claustrophobia och Blow blir ibland lite väl långa och brötiga. Där känner jag att gruppen kanske kunde ha ansträngt sig lite mer. Personligen blir jag mer fångad av album där man antingen ägnar sig åt improvisation eller mer arrangerade låtar.

I Not Dead är man dock tillbaka på banan och levererar en genomarbetad och fantasifylld helhet.

Det är således ingen gratistripp Berserk! står till tjänst med. Den som vill följa med på resan får lov att hoppa av ekipaget i uppförsbackarna och själv hjälpa till med att skjuta på. Men när det efter en sådan ansträngning bär av nedför igen, och ett spektakulärt och mycket fascinerande ljudlandskap svischar förbi, då får man sin belöning.

Tänker på Laurie Anderson då och då. Och tidiga Roxy Music. Båda associationerna lite långsökta kanske. Och ännu mer långsökt är Captain Beefheart, men parallellerna finns - i den uppkäftiga attityden och tex i sången på Not Dead. Från kaptenen är steget inte långt till Zappa, vars influens man inte kommer ifrån den här gången heller. Inte minst pga den ofta uppdykande trombonen.  

Slutsatsen när plus och minus summerats blir att detta är ett rikt och dynamiskt album, en utmaning, en fröjd.

 

Dagen till ära!

Första maj firar vi med italienska AreAs osannolikt fina låt Arbetit Macht Frei från 1973.

Det här är Rock Progressivo Italiano av yppersta märke. Det finns en utförlig artikel om bandet på Wikipedia för den som veta mer – nås här.

Yugen - Mirrors - teaser

Italienska Yugen, en av de allra mest spännande samtida progressiva grupperna, släpper 13 november albumet Mirrors. Inspelat live 2011 på RIO-festivalen  i Carmaux, Frankrike.

Info:

Two years after Iridule, finally the italian band Yugen comes back with its first live album. The cd captures the show at RIO , in Carmaux,Fest 2011 France, and presents the group in an extraordinary seven-members line-up. As Sid Smith writes in the liner notes, Mirrors is «a dizzying cavalcade of turn-on-a-dime rhythms, intriguing harmonies and striking, anthemic melodies that have a habit of drilling down deep into the consciousness of the listener». The band also pays hommage to the RIO movement playing a Henry Cow’s song, Industry. «Yūgen represents an exciting forward-looking trend in European music» Smith underlines «marrying both intellect and emotion in one seamless and coherent partnership. How successful they are in this endeavour you can judge for yourself by playing this remarkable and frequently thrilling live souvenir».

Köp här: http://production.altrock.it/prod2.asp?lang=eng_&id=15&id2=202

Barock Project – Coffe In Neuköln (2012)

Ah, va snyggt! Melodiöst och fingertoppskänsligt arrangerat med bra sång (Luca Bancaldi) och mästerligt piano- hammondorgel - och synt-spel (Luca Zabbini).

Påminner i viss mån om Supertramp, amerikanska Ambrosia och kanske rentav här och där om Queen, men samtidigt med en tydlig egen identitet. Kanske lite för smörigt på några ställen, men inte tillräckligt störande för att dra ned det positiva helhetsintrycket.

Bandet är från Italien och Coffe In Neuköln är tredje plattan (Misteriosevoci kom 2007, Rebus 2009). Den egna programförklaring lyder: "To spread the finest and perfect structure of classic music (Mainly baroque music) with a rock style, and a little bit of jazz harmony, all supported by a pop song structure".

Vi får oss till livs två episka + tiominutare, Fool’s Epilogue och The Lives Of Others. Och för övrigt en rad slipade pärlor, som rör sig från folkmusik  i inledande Back To You, över högmässo-pastisch i Kyrie, till opera i Fools Epilogue. Varierande och underhållande hela vägen.

Man kan alltid invända att den här typen av musik är lite för slipad och välproducerad. Att den saknar spontanitet och själ. Att den är för ren och prydlig och väluppfostrad. Men på Coffe In Neuköln tycker jag inte att detta stör. Den besjälade sången och entusiasmen i själva ansatsen tillför tillräckligt mycket äkta nerv för att hålla projektet levande.

Missa inte den läckra tvärflöjten på Streets of Berlin. Thijs van Leer hade inte gjort bättre.

Bandets hemsida.

Köp från Musea.

Uppdatering 20.55. Det fanns för rätt länge sen en grupp vid namn Cafe Jacques's  vars musik också är en bra referenspunkt här. Finns på Spotify.

Campo Di Marte - Campo Di Marte (1973)

Ännu en lovande italiensk grupp som bara gjorde ett, starkt, album och sedan försvann. Denna gång från Florens. 

‘

Uppfriskande låtidéer och härliga synt-ljud. Inslag av vacker tvärflöjt, franskt horn och bleckblås. Men också stundtals kraftfullt med en häftigt riffande rock-gitarr. Det blir aldrig tråkigt. Här finns inga transportsträckor. Musiken är precis så omväxlande och överraskande som åtminstone jag vill att progressiv rock skall vara. Pendlar mellan hårda rock-parter, akustiska delar och mer och jazziga parter. Sången är bra men spelar ingen dominerande roll. Det är till största delen ett instrumentalt album.

Sista låten är en hejdlös cover på Bachs preludium no 2 i c-moll.

Kanske lite yvigt och allt för högljutt trumspel, men i övrigt är det här riktigt, riktigt bra. I min bok en av de bättre italienarna från denna period.

En av bandets founding members Enrico Rosa flyttade senare till Danmark där han försörjde sig som studiomusiker.

Bandet återförenades 2003 för en serie konserter.Detta finns förevigat på dubbel-cd,n Concerto Zero, som också innehåller en liveupptagning från 1972.

Rekommenderas.

Bandets hemsida.

Spotify:

Enrico Rosa – Campo Di Marte

Enrico Rosa – Concerto Zero - Live 1972/2003

Låtlista

1. Primo Tempo (8:10)
2. Secundo Tempo (3:20)
3. Terzo Tempo (6:20)
4. Quarto Tempo (3:15)
5. Quinto Tempo (5:58)
6. Sesto Tempo (5:12)
7. Settimo Tempo (8:28)
Total Time: 40:43

Musiker

- Enrico Rosa / guitar, Mellotron, vocal
- Mauro Sarti / drums, flute, vocal
- Alfredo Barducci / horns, flute, piano, organ, vocal
- Carlo Felice Marcovecchio / drums, vocal
- Paul Richard / bass, vocals

Blocco Mentale – Poa (1973)

En italienare från 1973. Fem killar från Viterbo.

Visa större karta

Gruppen gjorde bara denna enda platta "Πoa", som är grekiska och betyder gräs. Ursprungsvinylen, som pressades i 2000 ex, sägs vara värda enorma summor i dag. Texterna handlar om miljöförstöring och är ett tidigt exempel på tanken att vårt konsumtionssamhälle inte är hållbart i längden (redan 1973, således!). Så här skriver man i konvolutet.

"We'd like to talk about nature. With these few tracks we'd like to remind the little green world that is still around us. Maybe there could be a different world than the one we've created, maybe you could discover too all the values of life that we have been lately disregarding. With love."

Kanske inte någon superoriginell musik, den låter snarlikt flera andra italienska band från den här tiden (PFM, Le Orme, New Trolls), men ändå intressant och klart värt att höra. Om inte annat som ett enastående tidsdokument från det ljuva sjuttiotalet.

Låten Impressione är plattans höjdpunkt med fint hammond- och mellotronspel. Alla i bandet sjunger och stämsången håller hög klass. Tenorsaxofonen kommer stundtals nästan upp i David Jackson-nivå (VdGG). Pianospelet och tvärflöjten är också njutbara.

Bandet hade verkligen förtjänat en större framgång. När denna uteblev fortsatte man med en mer kommersiell inriktning under namnet Limousine.

Den som vill lyssna på smakprov och samtidigt i realtid få den italienska texten översatt till engelska kan göra det i youtubeklippet nedan.

Albumet finns även på Spotify: Blocco Mentale – Poa

 

Och missa inte detta underbara klipp där bandet presenterar sin ekologiska filosofi i italiensk tv. Tidsdokument, som sagt:

Tracks Listing

1. Capita (4:44)
2. Aria e mele (4:34)
3. Impressione (8:27)
4. Io e me (4:27)
5. La nuova forza (7:37)
6. Ritorno (5:34)
7. Verde (3:52)
Bonus on Mellow CD:
8. L`amore muore a vent`anni
9. Lei e musica
Total Time: 39:15

Line-up

- Aldo Angeletti / solist vocals, bass
- Michele Arena / vocal, drums
- Gigi "Roso" Bianchi / vocals, guitar
- Filippo Lazzari / vocals, keyboards and harmonica
- Dino Finocchi / solist vocals, sax and flute

Le Orme – La Via Della Seta (2011)

I Italien svallar blodet hett. Det är de storslagna och dramatiska gesternas land. Allt tycks handla om längtan och passion. I Italien finns inga mellanlägen, vare sig det handlar om fotboll, opera, politik, pasta eller progressiv rock.

På Le Ormes nya album La Via Della Seta gör sig detta latinska temperament gällande överallt. Inte så att man hela tiden fläskar på med allt man har. Tvärtom, uttrycket är smakfullt nyanserat och musikerna rör sig fingertoppskänsligt mellan hårda, mjuka och mäktiga partier. En sparsmakad dynamik som borde tjäna som exempel för många i dag verksamma progrockgrupper.

Le Orme, som betyder fotspåren, har kallats Italiens svar på Emerson, Lake & Palmer. De är vid sidan av PFM och Banco ett av de klassiska italienska progrockbanden. Bandet startade vid sent sextiotal och har levererat mästerverk som Collage (1971), Felona E Sonora (1973) och Contrappunti(1974).

Deras album Elementti är en långt senare produktion, det kom 2001 och var en av förra årtiondets bästa album i min bok. Sedan dess har gruppen bytt en del medlemmar, sångaren Aldo Tagliapietra har lämnat och trummisen Michi Dei Rossi har tagit över ledartröjan. Musiken håller dock samma höga klass.

La Via Della Seta är ett konceptalbum om Sidenvägen, som under antiken var en viktig handelsväg mellan Europa och Kina. Musiken kan betecknas som romantisk och symfonisk snarare än i någon bemärkelse progressiv. Vilket betyder att man inte krånglar till något i onödan. Klaviaturinsatserna är mästerliga och förmedlar en sorts uppsluppen och galen glädje. Inte minst i fjärde låten Mondi Che Si Cercano där pianot får fnatt. Sången är också riktigt, riktigt bra och att Jimmy Spitaleri sjunger på sitt modersmål är extra roligt. Även om man inte kan italienska så går själva andemeningen fram!

Trots många förnämliga partier är albumet dessvärre inte en helt igenom positiv upplevelse. Vissa delar är lite långrandiga och en del teman upprepas till leda.

Helhetsintrycket är ändå att detta tillhör den bästa symfoniska rocken på marknaden i dag.

Omdöme från www.progarchieves.com:

…a great Italian band with great musicians, at the top of their form, playing modern Prog with one ear cocked to the past and one looking distinctly to the future. It's also a real pleasure to hear a great vocalist at work, there's no substitute for a wonderful voice.

Myspace.

Le Orme på Spotify.

Köp från Record Heaven.

Låtlista:

1. L'alba di Eurasia (2:03)
2. Il romanzo di Alessandro (2:56)
3. Verso Sud (3:14)
4. Mondi che si cercano (3:16)
5. Verso Sud (Ripresa) (1:21)
6. Una donna (1:38)
7. 29457, l'asteroide di Marco Polo (1:08)
8. Serinde (4:25)
9. Incontro dei popoli (4:55)
10. La prima melodia (5:339
11. Xi'an - Venezia - Roma (4:36)
12. La via della seta (6:05)

Le Orme från sjuttiotalet:

Nytt och dramatiskt från Italien

SKE är Italiens färskaste bidrag till the never ending story of exciting progressive music. Att döma av denna teaser är debutalbumet 1000 Autunni något att se fram emot.

Bandet består av medlemmar från Yugen, Ciccada och Camembert.

Bandets myspace

Recension: Sophya Baccini – Aradia (2009)

Sophya Baccini kommer från Neapel i Italien och har länge ansvarat för de vokala insatserna i gruppen Presence.

Aradia är hennes debut som soloartist. Det är ett konceptalbum om kvinnlig vänskap med utgångspunkt i en myt om Aradia, ett sagoväsen som enligt wikipedia är arguably one of the central figures of the modern pagan witchcraft revival.

Sophya sjunger (på neapolitanska, italienska, engelska och franska), hon har skrivit och arrangerat musiken och spelar piano, clavinet, mellotron och synthesizer.

Verket består av en femtio minuter lång svit som är indelad i tretton delar, tre ytterligare spår och en avslutande cover på Joni Mitchell’s Circle Game.

Det är en varm och poetisk men inte särskilt utmanande platta. Sophya sjunger bra, men inte mästerligt. Skall man vara ärlig så känns hennes röst lite ansträngd emellanåt, men eftersom den aldrig förlorar sin innerlighet och sitt ärliga uppsåt så stör detta inte nämnvärt. Albumets styrka är genomgående det personliga uttrycket både hos Sophya och hennes kompmusiker, som känns ända in i märgen. Och den mörkt symfoniska, nästan gotiska atmosfär som genomsyrar verket.

Musikerna som medverkar spelar till vardags i andra italienska progrock grupper (Osanna, Delirium, Fonderia och Universal Totem Orchestra) och trakterar här instrument som bouzoki, fiol, dragspel, tvärflöjt, saxofon, hammond och moog. Detta alltså utöver Sophyas egna insatser på diverse klaviaturer.

Albumet börjar med den nio minuter långa, briljanta La Pietra. Mellotronen inleder och följs av en stråkensemble och Sophyas röst mässande Aradia, Aradia, därefter recitation på neapolitanska och sedan de andra instrumenten - introducerande flera olika teman - som mot slutet knyts ihop.

Ett annat av albumets höjdpunkter för mig är Nei Luoghi som inleds med piano och en läspande tenorsaxofon och strax Sophyas röst. Längre in ett tenorsaxsolo som heter duga med en kör av kvinnoröster i bakgrunden.

Titellåten Aradia börjar mjukt med sång, syntljud, zigenarfiol och piano. En skog av stråkar bryter in och Sophyas röst svävar som en hök över trädtopparna. Trummorna anländer halvägs in i låten och det hela avslutas med ett utsökt gitarrsolo.

Trots att Baccinis musik egentligen inte är särskilt udda eller komplicerad ( här finns inga överraskande taktbyten eller halsbrytande instrumentala övningar) så liknar den inte något annat. Man kan i vissa öronblick komma tänka på Annie Haslam eller Kate Bush (och vid något tillfälle Jethro Tull) men det går snabbt över. Vad jag tänker på desto mer är landet Italien och dess musikhistoria - Vivaldi, känslosvallande operaarior och den långa raden eminenta progrockgrupper som uppstått och verkat där.

Aradia är ett album som hämtar inspiration från denna rika tradition. Och dessutom från folkmusik, tango, musikal, cirkusmusik och zigenarmusik. Detta gör att musiken spretar åt olika håll, men den hålls hela tiden ihop av Sophyas röst, som dominerar ljudbilen och så att säga leder musiken framåt.

Även om musiken inte är riktigt är lika bra som live-fotot på Sophya här ovan antyder, så är detta är ett klart lyssningsvärt album. Inte minst därför att kvinnor som kompositörer och bandledare är en sällsynthet inom den progressiva rocken. Det är också kul att höra sång på andra språk än engelska. Kombinationen bouzoki, mellotron, clavinett, dragspel och fiol skapar ett sound som helt klart är något utöver det vanliga. Skapar stark känsla av kuststad vid medelhavet en ljum kväll i juli.

Skall jag ge den ett betyg så blir det en fyra på en femgardig skala. Med andra ord - recomendadisimo...

Citat från Sophyas hemsida:

I hope I can give you a little good time, and a lot of energy, with this work…I can only say that it comes from my deepest feeling, and is a true “little piece of my heart”...and a little piece of today’s music, that comes from very, very far.

Tracks Listing

1. La Pietra (9:41 )
2. How Good (2:38)
3. Studiare-Studiare (4:26)
4. Will Love Drive Out the Rain (5:22)
5. Adesso (2:04)
6. Al Ritmo Di Una Storia (3:47)
7. Beware-Beware (5:09)
8. Ever Too Small (2:36)
9. Don't Dream That Dream (4:22)
10. Non E' l'Amore il Tuo Destino (3:34)
11. L'Ennesimo No (2:09)
12. Elide (5:50)
13. Aradia (3:47)
14. Two Witches & Doreen (4:11)
15. Nei Luoghi (3:58)
16. When the Eagles Flied (3:38)
17. Circle Game (2:1)
18. When the Eagles Flied (Bonus Video)
Total Time 69:25

Musiker

- Sophya Baccini / vocals; piano, synthesizer, clavinet, mellotron
- Pino Falgani / percussion; Moog, Hammond
- Vittorio Cataldi / accordion, violin
- Franco Ponzo / guitar
With:
- Stefano Vicarelli / modular Moog (1, 12)
- Aurelio Fierro Jr. / drums (6, 12)
- Martin Grice / flute (9), sax (15)
- Nona Luna / vocals (14)
- Ana Torres / vocals (14)
- Lino Vairetti / vocals (10)

Sophya Baccinis hemsida och myspace.

Spotify här.

Köp den från Record Heaven