onsdag 6 november 2013

Zandersson november

Hur progressiv är den progressiva musiken? Är det egentligen, på riktigt, progressiv musik den Steve Hackett åker världen runt med, där han nogsamt återger Genesis-låtar från det tidiga sjuttiotalet? Då var musiken progressiv, är den det fortfarande, när den framförs nu, eller är det bara samma förhållningssätt som gör att vi lutar oss tillbaka i något bekant, bekvämt, bara för att det är – bekant, bekvämt? Eller är kanske musiken för evigt progressiv men Steves framförande exempel på något regressivt?

imageProgcovers. Nu tänker jag inte på kopiebanden som gör ”Second’s Out” från början till slut, minutiöst återgivet, utan de som kryddar anrättningen. Oaksenham som gör Gentle Giants ”On Reflection” i ett instrumentalt arrangemang på skivan ”Conquest Of The Pacific” som passar så väl med resten av skivan (som i övrigt låter som ett bakgårdsmöte mellan Jethro Tull och just GG). Eller när hyfsat färska konstellationen Fuzz med Ty Segall avslutar med ”21st Century Schizoid Man” på sitt turnéstopp i Raleigh, North Carolina. Roligast blir det kanske på skivor som ”Gentle Tracks”-dubbeln där en massa okända och några kända artister gör, ibland högst, personliga, tolkningar av Gentle Giants låtskatt. District 97 som kompband till John Wetton på turné just nu; bra idé. När stråkkvartetten Omega tar sig an ”The Dark Side Of The Moon”; även det en bra idé. Eller när radiostorbandet hr-Bigband spelar Kraftwerk vid Jazzfestivalen i Frankfurt häromveckan; lysande idé. Det är de mötena som är spännande, inte de in-i-minsta-detalj-återgivande nyinspelningarna (och det får jag väl äta upp när jag har Camels uppdaterade version av ”The Snow Goose” i min hand…)

imageAlla dessa ”sleepers” som vore de underlag för en transsibirisk järnväg. Ultrasounds ”Everything Picture” från 1999 där allt, till och med den berömda köksvasken, finns med. Eller Medals ”Drop Your Weapon” från samma år, progressivt som en blandning mellan Pink Floyd och Radiohead circa ”OK Computer”, men som du kanske inte haft tillfälle att höra än?

Sex nyanser av en svart änka. Det italienska skivbolaget Black Widow skickade en trave cd och det är verkligen nyanserat, om man säger så, sex nedslag i en katalog vars moderbolag snart är uppe i 150 titlar. Först ut är Il Cerchio d’Oro som nu kommer med ett nytt album, de har en fyrtioårig karriär bakom sig men skivorna har inte kommit förrän på senare år (2005 kom t.ex. ”La Quadratura Del Cerchio” som innehöll outgivet från 1974!) och här är det oerhört klassiska, traditionella och därmed fenomenala ursprungsprogressiva tongångar à la ett italienskt imagesjuttiotal, skivan heter ”Dedalo e Icaro” och visst är det Ikaros-myten som bildar grundtema den här gången (på förra skivan var det Columbus som inspirerade), inbjudna musikkompisar från PFM och Delirium förstärker något jag redan tror är en stark laguppställning. Det här är musik som andas in och andas ut, ebb och flod, eftertänksamhet och intensitet – men framför allt musik som minner om den mytomspunna perioden i den progressiva musikens Italien samtidigt som den tar de uppstudsiga nykomlingarna jag skrev om härom månaden i handen och leder in i något nygammalt; bekant men spännande. Välspelat, idérikt, traditionellt och utmanande (och cd:n har bonusspår där man kan få se bandet live).

imageNästa skiva är Arabs In Aspics ”Pictures In A Dream” och blir du förvånad om jag påstår att även den är en fullpoängare, att övning ger färdighet som den här norska konstellationen och det de lärt sig under sina första femton år? Tanken är ju att här lyfta fram det som är bra och undvika det som inte är det (ett frustrerat undantag var givetvis Trummor & Orgel-kommentaren förra gången, då en tajt spelande duo i de innovativa utmarkerna nu blir simpel pop – habilt, men missriktat) och då passar detta norska bröllop mellan stonerrock i Black Sabbaths efterföljd och en mellotrondriven sjuttiotalsprog av tyngre slag bra, eftersom riffglädjen paras med melodier, denna form av utmärkta registrerade partnerskap där musikernas historiekunskaper leder musiken vidare, bortom återvändsgränder och smala musikprång.

imageVidare med Ingranaggi della Valles ”In Hoc Signo” och bortser jag från det alternativhistoriska korsriddaromslaget på cd:n, är jag rädd att superlativerna börjar ta slut. Som Il Giardino Onirico och Progenesi är detta ny, ung progressiv rock, gruppen kommer från Rom, detta är debutskivan och där slutar vi prata fakta, resten är känslor, inget annat än stora, bedövande känslor av en just storslagen skiva i denna nu redan i detta stycke så omtjatade genre av utmärkt italienskt snitt, med ett uppdaterat, fusiondoftande sound i en uttalat symfonirockande dräkt – och just där är väl det som kanske är avgörande för de här nya banden, att de är uppdaterande, att ingen gjorde prog av detta slag i Italien 1972 men att man kan göra det idag och samtidigt känna historiens vingslag vibrera i studion, med musiker som är ohemult skickliga (trummisen! sångaren! sologitarristen!). Makalös skiva.

imageOch jag är rädd att fortsätter med Il Tempo delle Clessidres andra skiva tre år efter debuten, ”alieNatura”. Ibland vill man bara skriva: ”det här är bra, skaffa skivan och lyssna själv, du behöver bara min rekommendation, inte min beskrivning”, men ok, då, det här är klaviaturdriven symfonirock som drar på, lugnar ner sig, är komplex när den behöver, enkel och rättfram när det är påkallat. De är från Genua i nordväst, började spela tillsammans 2006 och må de fortsätta med det länge än, nu när tendensen är att italienska progband har mer än en skiva i sig, vilket inte alltid var fallet under det gyllene sjuttiotalet.

imageVidare. Något som låter gammalt och som är lagom stökigt som vore det inspelat på Hawkwinds bakgård dåförtiden med 1970 på almanackan är Desert Wizards’ nya skiva ”Ravens”, det är psykedelisk, rymdig, skitig hårdrock med klara Pink Floyd-vibbar som bara är hur kul som helst att lyssna på, inga pretentioner, bara välgjort, tillbakablickande och inte utvecklande det minsta, som ett par hårdrockens väl ingångna morgontofflor. Avslutningsvis ännu ett band från Genua, Fungus, som på ”The Face Of Evil” bjuder litet tyngre progressiv rock, men med ett grund-DNA från det där jämrans sjuttiotalet, texterna är litet mer är de som kan återfinnas i de gulliga genrerna death metal eller black metal, omslaget väl puerilt, men bliv icke bortskrämd av dessa ytligheter, det här är långt mer välkonstruerat än mycken samtida hårdrocksbetonad prog och tacksamt långt från avarten prog metal. Så, sammanfattningen är enkel och historietyngd: Black Widow – a trademark of quality.

imageNorge. Det finns en fin generation av genreöverskridare där. Ole Jørn Myklebust är en sådan, det visar han på nya ”Jorba” (Finito Bacalao Records), hans andra solokvist, men med ett tungt cv i bagaget, trumpet är hans instrument liksom, skulle jag vilja lägga till, studion. ”Jorba” är samiska för ”cirkel” men förleds inte att tro att det spelar någon roll, det samiska, däremot spelar just cirkeln roll, säger han själv, att han på den här skivan gått varvet runt, tar med sig det han lärt sig så här långt. Det här är flämtande trumpet, inte i det land som Molvaer, Hassell eller Kajfeš bebor, närmare en renodlat jazzig, lågmäld, rökig sådan, tydligast i Rodrigos uppslitna, utslitna konsert, ”Concierto de Aranjuez”, som blir en läckert, just rökig, tagning, de övriga styckena tassar höstligt tyst i en stillsam triokonstellation (piano, bas), men ljudbilden, därav ”studion som instrument” ovan, tangerar minimalism (och Chet Baker som någon annan skrivit om Myklebust tidigare nedslag), trots utbrott som i ”La Chapelle” där uppdämd energi måste få utlopp. Undrar vad som hänt om han samarbetat med danska Efterklang?

När det kommer ett paket med skivor från bolaget Denovali står jag allt mer och är lik en gammaldags grosshandlare, där jag nöjsamt vrider mina händer, balanserar på hälarna och säger ”vad har vi här, den här gången, månne?” med ett brett flin, full av förväntan. Denovali må tidigare ha varit litet väl frekvent utgivande, men nu har en sorts omsorgsfullhet blivit styrande och det gör att varje skiva som anländer är mer än värd att lyssna till, men oftast av olika skäl. Tre stycken den här imagegången. Argentinaren Sebastian Planos andra album, ”Impetus”, först, och här rör vi oss i en blandning av traditionellt modern och oresonligt vacker, känslomättad kammarmusik kryddad med elektronik. En sorts ersatz-Pärt för dem som inte är religiösa, men en småskalig storslagenhet som bara påtagliga känslor av saknad, melankoli, en skönhetstörst som passar en höst då naturen på ett smärtsamt vackert sätt begår sitt årstidssjälvmord för att fenixlikt återfödas om bara några månader. ECM hade gillat att utge denna skiva. Den andra är Piano Interrupteds ”The Unified Field”. Även detta är en ”andraskiva” från duon Tom Hodge (piano) och Franz Kirmann (elektronik), förstärkt med både cello och kontrabas den här gången. Titeln kommer från David Lynchs bok Catching The Big Fish där han just talar om att det finns ett sådant ”fält”, att saker som inte verkar hänga samman efter en tid visar sig faktiskt göra det, bildar ett ”fält”. Det är en aning vägledande för den musik vi hör på skivan, här är det också kammarmusik av modernt, vackert slag, men kanske mer medvetet filmiskt och känslomässigt varierande än Planos skiva ovan, det vilar även här en stillsamhet som både blir modus och utveckling, känslorna både byggs upp och underbyggs, det finns ett förlopp i musiken som gör den suggererande och attraktiv, inte bara vacker och lenande. Nummer tre är en 10”-ep med Floex, ”Gone” heter imageden och är en sorts pre-apokalyptisk musik. Floex är egentligen döpt till Tomáš Dvořák och ep:n innehåller tre, även här, vackra stycken/sånger och samt en remix av Hidden Orchestra, just det pre-apokalyptiska handlar om att han säger att ”vi lever i de sista dagarna av stabilitet och harmoni” och det kan han kanske ha rätt i, i vilket fall som ger det musiken en dimension av något förgånget, ett hopp som passerats, en förväntan på inget. Norska Jazzbanditts skiva ”2.0” (Hot Club Records) visar att en trio med två gitarrer och en bas kan göra storverk. Är det jazz eller något Zappa kunnat tugga sig igenom, eller bara besynnerligt intressant? Om den första skivan var mer lättillgänglig i jazzspår med Monk, Reinhardt, Coltrane, är den här, den andra, tillgänglig först om du anstränger dig, och det är gott så. Det svänger och kränger, taktartsbyten som vore det här en sorts progtrio, ett lugn mellan folkmusik och postrocken, intrikata vändningar som får mig att le framför högtalarna, allt från egen penna (utom en cover på Alf Prøysen, stilfullt nog), ännu en bit av jazzens framtid här och nu, långt från det traditionella men med en förankring i det som varit.

Belgaren Peter Van Hoesens ”Life Performance” (Tresor) är något så ovanligt post-Klaus Schulze som en technoproducent som vågar stå på scen och improvisera live en timme, bygga både rytmik och halvambient imageeftertänksamhet i stunden. Och resultatet är väldigt tilltalande, ett snitt i tiden, i levande livet, som inte återkommer mer än så här, förpackat, men där idéer snurrar runt, återkommer, där hela tiden något växer, nästan organiskt. En modig skiva som också är fullständig, trots det som borde vara ett mer improviserat kaos. Mer sådant bland de elektroniska pojkarna och flickorna efterlyses. Tilläggas kan att Van Hoesen tillsammans med Yves De Mey startat ett skivbolag, Archives Interieures, som bara ska utge cd. Inga lp, inga nedladdningar, bara cd, för att dels ha hög kvalitet på ljudet och dels slippa eventuellt vinylknaster. Första utgåvan är De Meys ep ”Frisson” och det är minimalt, svängigt och tillräckligt traditionellt för att appellera, med udda takter och varma, stadiga basgångar. Ep:n avslutas med två remixer av avslutningsspåret ”Isorhythmia” där ursprungets udda rytmik förstärks, inte minst av skivbolagsdirektörskompisen Van Hoesens version.

Fler technofiler från Berlin som en bit in i karriären blivit eftertänksamma, kanske mognat, och släpper ifrån sig annorlunda musik. Lorenz Brunners är en sådan man, under sitt alias Recondite har han pumpat techno på 12”:or, men när han på tunga bolaget Ghostly International debuterar med en fullängdare, ”Hinterland”, är det mjuka fältinspelningar och just eftertankens kranka blekhet i sin uppväxts sydbayerska landskap (det monokroma cd-omslagets dimhöljda granskogshöjder förstärker) och årstidernas och människornas växlingar som är basen, inte bara inspirationen. IDM för mjuka enhörningshovar och barrskogsambient på en och samma gång, en skiva som överraskade mig och förföljer mig denna höst.

Edmonton Aylers’ debut-lp (efter en första ep) ”Gentle Giant” hyllade jag litet stillsamt i Nya upplagan när den kom: ”Det här handlar om såväl pop som progressiv rock (ta bara skivnamnet! säger jag), det här är en debut som ger mig en positiv känsla av historiekännedom, i rätt nedstigande led i den svenska traditionen av folkmusikdoftande artrock men där ett lågmält, rent av småmysigt, anslag, gör att ingen låt växer förbi popsingellängd, minnande om trivsamma stunder i studion med hur många instrumentmöjligheter som helst och sång bara när det verkligen behövs.” Nu visar det sig att min siarförmåga var imagehyfsad, på nya skivan ”Pilgrim” är sången borta och kvar det som låg som en underliggande ton på debuten, det instrumentala ur djupet av skivsamlingen. Fascinerande, ännu en variant på temat ”svensk modern instrumentalmusik”, spänst, små känslor får växa till sig, minnen av skivbolaget Silence (när ska de få ändan ur vagnen och börja släppa den skatt av inspelningar de sitter på???), bandnamn som Barr och Vidderna sveper förbi, minsann om man inte också får litet progressiva tankar här och där – omväxling förnöjer, nedväxling fördröjer, var det, ja. (Och en notering: på omslaget till debut-lp:n stod bandmedlemmarna mangrant med varsin elbas; den här gången visar promobilden kvartetten utrustad med var sin cittra. Respekt.)

Skiva nummer fem från nordamerikanska trion Russian Circles, ”Memorial” (Sargent House) förankrar den där knepiga, imagepåhittade genren ”post-metal” i något vettigt och inte sedan Isis’ dagar hört. Det här är tungt med begåvat järntunga riff och något som är mer postrock än något annat, en intressant del av den tyngre instrumentalmusiken med stor dynamik, variation och mörkerseende. Kanske kan man med den här skivan se dem som just Isis’ arvtagare, för här finns ”allt” på något sätt, genremässigt, trots att skivan inte ens är fyrtio minuter, trots att de flesta spåren klockar in runt fyra minuter, ibland också nära det skivbolaget Denovali släpper i en korsning mellan mörk ambient, drone och doom, ibland i samma landskap som Explosions In The Sky och deras bröder och systrar rör sig i. Det finns de rifftunga låtarna, de fjäderlätta, romantiskt klingande och skivans avslutande stillhet på väg mot ett ingenmansland. Något för dem som tror prog metal är något att lyssna till att lyssna till. Russian Circles visar att det inte finns någon återvändo för Russian Circles, bara en fortsatt utveckling av arvet.

imageTonbruket har inte följt min uppmaning att släppa en liveskiva, men den möjligheten står dem alltid åter. Tredje skivan, ”Nubium Swimtrip” (ACT) fick de dessutom möjlighet att spela in i Abbey Road-studion med allt vad legendariska inspelningar där finns i väggarna, åtminstone i tanken. Och utvecklingen tar sig nya vägar på nya skivan, men ändå med igenkännandets glädje. De som varit tveksamma kategoriseringsmässigt kan vara lugna nu, detta är progressiv musik ut i fingerspetsarna, varierat, brett influerat och med en blandning mellan noterat och i stunden påkommet. Och det är så skönt att kunna hålla upp skivan, säga till den som följer sin n:te Yes-turné att det här, det här är dagens progressiva musik, smältdegelmusik, utvecklande musik som kan sin historia och kan tillföra något. Spretigt? Javisst, men håller också Bill Brufords citat från häromåret som sant än idag, ingen annan låter som Tonbruket, särskilt inte i progens hemland England. Man kan önska att fler jazzpojkar och -flickor med breda skivsamlingar i ungdomen hittade vidare till denna genre, i en brytpunkt mellan postrock och prog, så låter vi de unga italienarna ta modergenren vidare på minnesgoda äventyr som både säger hur det var och hur det kan vara sedan. Det finns gott om plats under progparaplyet.

Mamma och pappa till alla de sammanhängande genrer sajtägare Patrik säger att det ska handla om här är givetvis den klassiska musiken. Därför är det svårt att undvika att varje månad ge några tips av hög kaliber, i denna värld där den klassiska skivutgivningen aldrig varit större samtidigt som kvalitetsnivån är genomgående hög, även när det gäller den femtioelfte inspelningen av ett verk av krigshästkaraktär. Det blir en del sådana i det kommande, men först en fantastisk bok om Johann imageSebastian Bach, dirigenten John Eliot Gardiners Music In The Castle Of Heaven (Allen Lane). Den är inte på något sätt heltäckande vad beträffar musiken, eftersom Gardiner fokuserar på körverken, Bachs roll som kyrkomusiker, men det spelar ingen roll, för detta musikaliska myller värdigt en Umberto Eco med spränglärda kommentarer om såväl musiken, det samtida politiska klimatet, samtida tonsättare och sentida influens på både Ingmar Bergman och Nalle Puh är en fantastisk läsupplevelse, helheten vad musiken beträffar får man hitta hos t.ex. Christoph Wolff eller Peter Williams (eller Johann Nikolaus Forkel som var först ut 1802), Gardiner bjuder på ett kalejdoskop där han vrider och vänder på Bach, hans liv, hans kantater och Gardiners egen pilgrimsresa när han tillbringade ett helt år med att vid rätt tillfälle spela rätt kantat, en enastående projekt som skivbolaget Deutsche Grammophon övergav tidigt och som tvingade John Eliot att utge hela kantatcykeln själv, ett av storverken från senare år på skiva, nyss återutgivet i en 56 skivor stark box.

imageTipsen, så. – Unge norske Marcus Paus (född 1979) har fått en hel skiva (Aurora) för sin märkliga cellosonat och sina barockklingande 4 Memento Mori och Trauermusik där kammarmusikanslaget påminner om mer filmisk musik, en klart hörvärd cd. – Skivbolagen börjar bli flitiga att utge livekonserter där Sviatoslav Richter sitter bakom pianot och en av de mer elektriskt intensiva är Beethoven-recitalen från 1975 i Royal Festival Hall i London (Ica) där bland annat hammarklaversonaten, nr 29, tar andan ur lyssnaren.

– Keith Jarrett lämnar regelbundet jazzgenren för att spela barock och det är alls icke första gången han tar sig an Bach, de sex sonaterna för violin och klaver delar han med Michelle Makarski (ECM) och det är bra och stundtals väldigt bra; den som är ojämn är Jarrett, Michelle bjuder på en enastående uppvisning i bachspel, men, nåväl, det är piano och en violin med stålsträngar.

– Arvid Rundberg skrev, på tal om Beethoven, ”jag tillgodogör mig musik på samma sätt som solsken (…) sen förskoleåldern känner jag honom som en av de verkligt stora spelmännen”. Två inspelningar av Beethoven som sätter nya märken i dörrkarmen, verken sträcker sig ovan tidigare blyertsstreck. Först en av mina favoritpianister, András imageSchiff, som ger oss två versioner av Diabellivariationerna (ECM), först på ett Bechstein-piano som ger ett vackert stilleben, ett enastående framförande och när ett fortepiano tar plats på scen på den andra cd:n faller bitarna på plats, just så, det är den ljudbild Ludde hörde, det är så han tänkte, det är så det ska ljuda – en helt enastående dubbel. Den andra är ännu en box med Beethovens symfonier, nu är det Mariss Jansons som leder Bayerska radions kör och orkester i livetagningar från München och Tokyo (BR Klassisk, finns även på dvd), vid framförandena hyllade och nu på skiva också en omgång symfonitolkingar som dansar på nålens spets (och där börjar bli ack så trångt nu!), delar plats bland de bästa, både för en närhet till Beethovens intentioner, såväl besättnings - som tempomässigt, men också för det schwung, i brist på bättre ord, som Jansons får fram, dramatiken i mötet mellan musiker och lyssnare, stramt och karg när så är påkallat, dansant på lätta fötter vid andra tillfällen. (Att han också bjuder på verk av samtida tonsättare som ska kommentera Beethoven lämnar jag därhän – jag lyssnade på symfonierna för sig, resten för sig, mötet ter sig inte nödvändigt.).

– Fyra gånger Bach måste också nämnas. Först en knepig sak, Goldbergvariationerna arrangerade för två pianon (Two Pianists), som delvis klargör stämmorna men som inte adderar något – förutom en bra tagning av man-och-hustru-paret bakom flyglarna. Sedan Janine Jansens konsertsamling (Decca) där hon både är välljudande intresserad ömsom som hon i andra delar inte ger någon variation utan befinner sig i ett habilt framförandeläge. Sonaterna och partitorna för soloviolin finns det inte en enda dålig inspelning av, de är bara olika, så även finska Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilchs (Ondine). Hon är väldigt meriterad, men detta är hennes skivdebut solokvist (och samma vecka släppte Ondine också en cd där hon leder Finska barockorkestern i musik av Graupner) och jag kan inte påstå att det råder någon tveksamhet i hennes innerlighet, hennes fascination över Bibers Rosenkranssonater skiner nästan igenom i Bach också. Den fjärde är en dubbel, den andra volymen i norska LAWO Classics’ tänkta kompletta utgåva av Bachs orgelmusik, inspelad på Silbermann-orgeln i Arlesheim i Schweiz, Bachs favoritorgeltyp (som han också var ”agent” för!) som borgar för att Kåre Nordstoga frammanar ett ljud som Johann Sebastian måhända tänkt sig – kvaliteten på inspelningen ypperlig, påminnande om den som amerikanska Loft brukar leverera, den här serien kan bli en av de mer definitiva.

Och som avslutning: du som retar dig på allt skrål i baren när du går på konsert eller på dem som använder livemusiken som bakgrund för allt mer högljudda diskussioner framför scen, det finns inga hämningar hos klassiska lyssnare heller längre. Det finns bara en sak att säga till alla dessa struntsnackare och telefonfjantar: skäms, ett trefaldigt skäms. Går du inte på lokal för att se bandet, kan du med fördel dricka din Mariestads i hemmiljö med polarna.

- Jan-Erik Zandersson

jan-erik.zandersson@telia.com

Musik som omnämnts i detta inlägg:

1 kommentar:

Frank sa...

Ännu en lysande månadskrönika!