fredag 15 december 2017

Finland hundra år – del 2

Tasavallan-Presidentti-resize

Jukka Tolonen vara bara 15 år då han gjorde skivdebut som gitarrist med Arto Sotavalta and the Rogues 1967. Två år senare drog han igång bandet Tasavallan Presidentti med trummisen Vesa Aaltonen. Bandet var riktigt bra med ursprungliga sångaren Frank Robson, men i och med skivan ”Lambertland” (1972) och Eero Raittinen bakom miken samt Pekka Pöyry på flöjt och sax, blommade bandet verkligen ut.

Då denna inspelning gjordes av finsk radio september 1972 hade alltså Jukka nyss lämnat tonåren bakom sig. Bandet tar sig till synes helt obehindrat igenom den nya skivans titelspårs alla vindlingar och låter här närmast som ett finländskt King Crimson (”Finn Crimson”), men med en lyhördhet och finess som Crimson knappast kunde matcha vid motsvarande tid. Innovativt, genialiskt och fruktansvärt musikaliskt.

Jukka, som många andra finländska musiker på 70-talet, utvecklade tidigt ett alkoholberoende och senare i livet missbrukade han även kokain och amfetamin. Botten nåddes i december 2006 då han knivhögg sin flickvän svårt. Han såg dock fängelsetiden som en välsignelse eftersom han då mötte Jesus. Han har under senare år mer eller mindre släppt gitarren (p.g.a. artros), men har bl. a. gjort skivan ”Juudan Leijona” där han sjunger och spelar piano.

Pekka Pöyry tog sig själv av daga 1980.

- Jan-Erik Liljeström

torsdag 14 december 2017

Finland hundra år – del 1

Med anledning av grannlandets hundraårsjubileum tittar Jan Erik Liljeström i en serie inlägg närmare på sjuttiotalets finländska progrock-scen.

Jan Erik är annars mest känd som basist och sångare i det suveräna svenska bandet Anekdoten.

Finland-on-a-map-740124

Finland, mina föräldrars hemland, fyller 100 år och detta måste förstås firas. Min mormor kom ihåg dagen då porträttet av Rysslands sista tsar Nikolaj II plockats ner från väggen i byskolan och ett drygt halvår senare var Finland självständigt, så 100 år är inga eoner av tid.

Firandet sker för min del ackompanjerat av musik och här kommer detta att manifesteras av diverse länkar med musikaliska godbitar från de 1000 sjöarnas land.

Först ut är den knäckande bra ”Tyhjää” (1974) av och med poprockorkestern Kaseva från Tammerfors. Tyhjää betyder tom - en härligt deprimerande titel på en härligt gråtmild och vemodig sång.

söndag 10 december 2017

Zandersson december - 17

image

Ännu ett IB-expo har passerat och ännu ett engångsmirakel är upp- och genomlevt. Isildurs bane, progens nestorer i landet med bandstart 1976, har ett unikt koncept där dussintalets musiker under en vecka får rumstera om i varandras musik för att avslöja resultatet vid en lång konsert i två halvlekar på lördagen.

Konceptet är briljant, genialiskt och unikt och det är inte konstigt att deltagande debutanter i startuppställningen är lyriska efteråt. Kreativitet och musikalitet får inte alltid detta utlopp, något jag inte alls skriver i efterdyningarna av produktifieringen av musiken som något som konsumeras och inte upplevs.

Musikens uttryck och känsloregister kan inte stå vid det löpande bandet i musikindustrin och spänningsfälten fjärran den industrins gråa parkeringsplatser, omklädningsrum och stämpelur finns en kväll i Halmstad.

Gästerna var den här gången var bl.a. (många av de återkommande gästerna känns som etablerade medlemmar i IB även om de på papperet inte är det – IB & Co?) Peter Hammill, Tim Bowness och Karin Nakagawa, val som blev mer eller mindre integrerade i musikgrytan, men där jag ändå, trots Hammills karismatiska gestalts intensitet, Bowness’ fascination över IB-orkestern och dess möjligheter och Nakagawas totala musikalitet, fastnade för de nya Isildurs bane-styckena som framfördes för första gången (och som återfinns på nya cd:n ”Off The Radar” (som blir omskriven i nästa spalt)) och superoptimopsiskttoppipangfenomenaliska Katrine Amsler som bjöd på ett nytt, bedövande vackert stycke, ”Quiet Music for Large Ensemble”, influerat av hennes uppväxts (och kanske vidmakthållna?) fäbless för spagettiwesternfilmer som blev gunplaykammarmusik med morriconedoftande stråk- och trumpetslingor (Luca Calabreses ton är enastående!).

Katrines musik har en förmåga att gång efter annan få mina nackhår att resa sig av välbehag, så även denna gång – när ska Bis, Decca, DG och de andra storbolagen vakna och inte bara ta lågt hängande frukter som Max Richter (DG) eller ”Nordic Noir” (Decca)? Se själv, här finns större delen av stycket sans inledningen:

I samband med helkvällen i Halmstad avslöjade också Progressive Circus-Marcus imageatt nästa PC-projekt inte blir någon ny cirkus, utan konserter med Peter Hammill 6 april i Malmö och 7 i Stockholm.

Och som det inte vore nog, så dröjde det bara timmar innan startfältet för vårens Musikens Hus Goes Progressive i Göteborg (även det den 7 april!) avslöjades och där är inte ett dåligt nummer: Lotus, Rikard Sjöblom, Twin Pyramid Complex och Moonmadness.

När det nu rusar mot jul är det dags att sammanställa önskelistan och om jag får vara med och ge dig tips och råd, finner du nedan förslag på musikaliska följeslagare som får dig att glömma skinkan, gröten och de där renarna som står och stampar på uppfarten.

Antingen använder du tipsen för din egen önskelista till en adress vid Nordpolen eller den där utmärkta listan över skivor att skapa upplysning i bekantskapskretsens mörka vrår. I ingen nämnvärd ordning får du:

image

Till exempel Sospettos ”Il Sonno Eterno” (Cineploit) som är Christians Rzechaks fjärde under det namnet och ett smärre avsteg från de tidigare skivorna vilka alla på olika sätt inspirerats av tidigare tiders skräck- eller motsvarande filmer, företrädesvis italienska.

Nu beträder han nya ängder med sömnlöshetens olika stadier personifierade av sångerskan Christine Marks som spelar den som vänder och vrider sig i sängen. Mycket känns tacknämligen igen, men det är onekligen ett egensinnigt steg vår tonsättare tar på denna temaskiva: hade inte temat varit känt hade undertecknad trott han lyssnade på soundtracket till en bekymmersfri italiensk sextiotalsrulle med sommar i sinnet på väg mot en brittsommar och kanske med en begynnande gul kant på löven.


image

”Just an old fashioned free-rock band with tons of electronics to cheer you up!” Så säger trion vonneumann om sig själva när jag plockar med nya och nionde albumet “NorN” (Ammiratore Omonimo Records/Retroazione Compagnie Fonografiche).

Så rasande rockigt är det kanske inte, mer udda taktarter, oväntade harmonier, ett frifallande jazzgreppande och mycket experimenterande elektronik kan vi bocka av, med stor variation mellan låtarna, nästan så man tror man lyssnar på en samlingsskiva med olika band.

”NorN är vårt funkalbum” skriver de också. Nåja, kanske inte, men som en vandring längs en korridor med öppna dörrar till olika experimentverkstadsrum är den inte dum alls.

Näst sista låten, ”DwORD” får definitivt ljuset i korridoren att blinka, både av trycket från musiken och rädslan att den ska ta slut. För vad finns i slutet av korridoren…?

image

LSKA:s ep “Void” (egen utgivning) är en minimal sak från mannen som egentligen heter Luca Scapellato.

Precis som ovan, ännu en italienare, från Vicenza i norr (vonneumann är romare).

Här fyra spår med stilla ambient med inslag av rytm, vackert och lågmält, inte rigoröst producerat, men inbjudande och, som i det stegrande tredje spåret ”Restless Leg Syndrome” inte på något sätt passivt, trots detta anslag utan åthävor.

Rör dig mot hans Bandcamp-sida music.lska.org, där finns det mer musik att tillgå, till exempel hans tre fullängdare.

image

“Now’s The Only Time I Know” med Fever Ray är bonusspår på Thots cd ”Fleuve” (Weyrd Son Records), en trio (bas, trummor, gitarr – men med många gäster på skivan) som spelar slamrig musik (ibland med sång), nästan postrock, med låttitlar satta efter floder, som punkig, felräknad matterock.

Litet som om Mars Volta och Muse bytt band, liksom, men ändå inte riktigt åt det hållet.

De bankar på bra och den avslutande bonuscovern rör sig mestadels i ett grannland till resten av musiken.

Men god smak har de, från Bryssel kommer de och de har redan en rad skivor bakom sig, förpassade i ett nojsigt industrilandskap, elektroniskt eller slamrigt, om vartannat.

image

Duon Nohaybanda!:s självbetitlade cd (Off Set Records/Dischi Bervisti/En veux tu? En v’à!/Pinkman Studio/Megasound Records/Stirpe999) är nästa post på önskelistan och här funkar miniräknaren igen, det här är genuin matterock på deras tredje album, pressmaterialet pratar om att Fabio Recchia spelar gitarr, bas och klaviatur samtidigt, men det måste vara fel, det går inte (Emanuele Tomasi spelar trummor – det går), även om man kommer från Rom.

I vilket fall som, detta är drivande och roligt, vänsterfilsmusik, alla spåren mellan fem och nio minuter, de snabba får ta tid på sig att växa till sig. Det här är härligt rytmiskt, vilket duktige Tomasi hela tiden understryker när Recchia vecklar in sina gitarrfigurer och trycker på plustangenten på miniräknaren och får med syntar och fler lager gitarr. En av de mer intressanta matterockskivorna på länge, en genre som många gånger blir mer skicklig än bra.

Ska du flyga till Thailand i vinter? Att du inte skäms. Att vi lever i den yttersta tiden börjar märkas mer och mer i musiken också. Det är inte kabarédekandens likt trettiotalets Tyskland jag tänker på eller att alla trötta geriatrikrockare ceremoniellt träffas på scen i Norje den första helgen i juni varje år, nej, det handlar om att miljöförstöringens allt mer kännbara konsekvenser också får en röst i musiken, nu flera år efter Sparks’ ”Never Turn Your Back On Mother Earth”.

image

Bjørn Bolstad Skjelbreds ”The Bee Madrigals” (Aurora) framförs av Nordic Voices, sex röster som sjunger sex madrigaler om de flitiga binas död, ett pågående faktum (”Colony Collapse Disorder” heter det de drabbats av) och inte någon långt imagefram i tiden varande dystopi.

Det blir vackra dödssånger om vår egen pågående förintelse, vilken vi glatt hejar på med mer konsumtion, fler nya kök, mer valfrihet i produktbergen på Ica, fler långa flygresor, fler rara metaller i mobiltelefonerna – vi utgör ett kollektivt lymmeltåg över stupet och en vacker sångcykel kommer tyvärr nog bara att beröra oss redan kloka.

Och än vackrare blir det när Nils Peter Molvaers trumpet gästspelar på en av sångerna på skivan.

Vi lever i en katastrofroman, hur kan vi förändra handlingen så det blir ett lyckligt slut och inte ett fortsatt språng utför randen av dessa lymlar, dessa ”konsumenter”?

image

William Egglestons ”Musik” (Secretly Canadian): När Uncut intervjuade honom om varför så många rockband vill använda hans bilder, sade han enkelt ”I think they have good taste”.

Han gillar klassisk musik (Bach, Mozart, Chopin), har spelat piano bakom Alex Chilton (på Nat King Cole-covern ”Nature Boy” på en Big Star-skiva) och jag ska låta bli att göra som Alla Andra Kritiker gjort, berätta om hans världsberömda fotografier, av vilka en del pryder skivomslag, men jag berättar gärna att han gjort elektronisk musik i lugn och ro hemma på en Korg OW/1 FD Pro, sparat musiken på floppydiskar och nu fått ner dessa improvisationer (och två covers), ibland som skelett från orgelvariationer av en trögare Bach, ibland som något annat, ljudbilden talar om något Ray Bradbury kunde textsatt, allt från åttiotalet, de många, på en enda cd.

Debutant vid 78 års ålder. Kultskiva som kanske inte överlevt utan sitt sammanhang.

image

Juha Kujanpääs “Niin kauas kuin siivet kantaa” (”vart mina vingar bär mig” skulle en ungefärlig översättning bli) (Eclipse Music) är den avslutande delen i trilogin som inleddes med ”Kivenpyörittäjä” och del två var ”Kultasiipi”, båda var jag rätt glad i när jag skrev

”… det var en finländsk motsvarighet till den prog vi känner i Sverige baserad på svensk folkmusik; här var det hemlandstoner från fiol och tusen sjöar som kombineras med en dramatiskt anlagd prog som mer är jazzrock, hemskt bra, hur man än vänder och vrider på det. Den nya skivan har fortfarande folkmusiken (och/eller folkmusikjazzrocken) som bärlager, men nu är det långt mer symfonirockprogressivt, fast i ett Mike Oldfield-land (som han var då, inte nu) där fiol, dragspel och piano förankrar, ibland rent smärtsamt vackra melodier. Upptäck!”

Och det här stämmer i mångt och mycket för trilogins avslutning också, Juhas musikaliska bildspel byggs av diabilder han säkert idémässigt månglat när han skapat film- och teatermusik, som på den nya skivan, efter det inledande, smäktande tiominutersprogfyrverkeriet ”Vuorikiipeilijä” slår sig till ro med mer folkmusik än jazz den här gången, fortsatt med det smärtsamt vackra, en ljudsatt hemlängtan.

I princip samma musikanter som på de två tidigare skivorna och nu en komplett skivtreenighet som är självklar att rekommendera, stundtals en blandning mellan J:son Lindh och Lasse Hollmer. ”Finemang” kan betyget låta.

image

Agusas självbetitlade tredje album (ett fräsigt livealbum oräknat) (Laser’s Edge) visar upp fortsatt musikalisk mognad, en integrerad tvärflöjt och en ny organist från Danmark.

Men jag är förstås färgad av deras stensäkra releasespelning i Malmö för några veckor sedan; Agusa tillhör de band jag sett ofta och regelbundet de senaste åren och den röda utvecklingstråden lyste som klarast på Grands Öl & Mat:s scengolv.

Trummisen Tim har växt ut till att vara en av de tekniskt bättre i den unga delen av proggenren (även om han för en mycket stillsammare tillvaro på skivan än live), Mikael gitarrist blir mer och mer självständig och oantastad av sina förebilder i sitt spel och Jennys tvärflöjt är nu en ofrånkomlig del som hade saknats om den saknats, vilket nya skivan visar upp med önskvärd tydlighet.

Folkmusiken är fortfarande det som driver den här småsymfoniska folkprogen, ett aldrig stillastående svenskt arv, och nye organisten Jeppe Juul är en funky fucker på ett annat sätt än Jonas Berge som lämnat (men som också lämnat spår på skivan, trevligt nog!).

Fem spår med få lån och mycket egna händer i kompositionskakburken, melodistarkt och naturskönt.

image

The Forty Days ”The Colour Of Change” (Lizard) är ett exempel på spretigheten som alltjämt återfinns i vår kära proggenre, inte minst i bandets hemland, Italien.

Jag har berättat om band som består av musikhögskoleutbildade musiker som spelar prog som vore det fortfarande 1972, men med den skillnaden att de är skickliga, mycket skickliga, musiker och skulle, åtminstone i teorin, kunna spela vilken musik som helst (och skjortan av de flesta av våra favoriter från den tiden) – men också om band som förvandlar ett arv av mer sentida neoprog till något annat, utvecklar det, fördjupar det.

Och ”neoprog” känns som en begränsande titel på det The Forty Days gjort på sin debut, här är det mer den första tidens Marillion som stakat ut riktning med ett stänk av psykedelika, vilket många gånger är oundvikligt idag.

Och så låter det en hel del Pink Floyd om anrättningen, vilket är naturligt eftersom bandet är sprunget ur ett av alla dessa hyllningsband till kvartetten (och producenten har tagit avstamp i ett sjuttiotalssound och mixat som vore det ”Animals”…).

Samtidigt är det ett konceptalbum om vuxenosäkerhet, om relationer, om råttloppet, om kravsamhället, bildsättningen handlar om förändringens färger, eller kanske upplevelsen av dem, aldrig odelat positiv. En spännande debut.

image

En sleeper jag inte riktigt kan bestämma mig vad jag egentligen ska tycka eller tycka om, är Dave Kerzners ”Static” (egen utgivning).

Det är hans andra skiva, ett album han kallar för en ”progressiv rockopera” och som har många namnkunniga gäster bland spelemännen (Steve Hackett, Colin Edwin, Nick d’Virgilio – t.o.m. Nick Mason är med på ett esoteriskt hörn i form av förinspelade trumljud Mason lagt i en produkt som Kerzners företag säljer).

Det är mestadels melodiskt, en del minner om senare tiders Pink Floyd (eller David Gilmour), en del om halvpsykedelisk sextiotalspop av mer pompöst slag (om Beatles gift sig med Queen, typ, men utan att Brian May jammat med Tangerine Dream), en del om det som kunde varit Pink Floyd men som var tidiga Porcupine Tree – och så håller det på, 70 minuter prog som oftast släpper sargen men utan att ge sig ut i mittfåran, skivan fick mig att leta upp Sound Of Contact, bandet Kerzner var med och startade med Phil Collins’ grabb Simon 2012 (som han träffat redan 2006 när Genesis repade).

Så, brittisk prog från Miami. Vad budskapet egentligen är? Enligt Dave, som tar på sig den bästa Steven Wilson-inställningen du kan tänka dig:

”’Static’ is a ’progressive rock opera’ about the clutter and chaos in modern everyday life. It boldly navigates through subjects ranging from noise in our heads of ego, jealousy, technological distractions, substance abuse and narcissism to profiling the hypocritical and corrupt characters in politics, media and society today”.

Just det. Så är det. Sedan återstår det förstås för mig att ta ställning till om jag gillar det här. Eller inte. Allting låter dessutom inte som en mer melodisk version av Pink Floyd – ”Reckless” är rakt in i ett rytmiskt King Crimson-land. Om du undrade.

image

Det ante mig – eller så var det bara ofrånkomligt. Eller så har jag hittat på det i efterhand: att en av landets i särklass bästa violinister och tillika akademiledamot självklart gillar Lars Hollmer.

Kan vara en efterkonstruktion, i tron att de som genom sitt kvalitetstyngda musicierande i en genre, också, per automatik, gör att smaken är utmärkt i angränsande. “Utflykt med damcykel: Matti Andersson & Nils-Erik Sparf minns Lars Hollmer” (Mama musik) är ett sådant exempel, där Anderssons dragspel och Sparfs violin med stor kärlek och utsökt skicklighet ger oss trekvart Hollmer uppdelat i, som de skriver i konvolutet, ”fantastiskt vackra melodier” och ”fortsätter lite bråkigare” som en hyllning till den postuma sjuttioårsdagen nästa år då det också – herregud! – är tio år sedan han lämnade oss.

Att ingen vågat sig på att, mer än örhänget ”Boeves psalm”, tolka honom tidigare tror undertecknad till stor del beror på att de inspelningar han själv gjorde känns så definitiva, så förankrade i honom, så förknippade med hans egensinniga sätt att framföra dem, samtidigt som Hollmer blandade de spralliga, vackra trudelutterna med att improvisera i världsklass.

Visst finns det många som är inspirerade av Hollmer och Samla Mammas Manna, som utmärkta Pingvinorkestern i Malmö, men föreliggande kärleksförklaring är så mycket mer, ger så mycket mer i relation till originalen, där duoformatet också lämpar sig utmärkt väl, som en Pettsson och Findus i Lars Hollmers hönshus.

image

Kvartetten Makross nya dubbel-lp ”We Are Swedish Jazz Group” (Havtorn) är en studioinspelning – inför publik. Också ett sätt att skapa litet extra dramatik med nygjord musik, att låta den ljuda i stunden och törhända reagera på publiken.

Vågat eller bara helt naturligt? Det är en öppen fråga. Den inbjudna publiken reagerar i alla fall, när varje stycke verkar solistiskt blir det också ovationer.

Sax, sax, bas och trummor, en smått friformig jazz som alls icke saknar melodier, humoristisk är den också, mellan svängarna, som vore vi i ett sextiotal med spelskicklighet parad med ett lagom mått lättsinne.

”Gamle Nobe”, hyllningen till en viss bar/restaurang i Malmö, är mer innerlig i sin lågmäldhet än de övriga styckena, men det blåser snabbt bort i avslutande ”Harmelody # 1” som leder oss ut ur studion i Sunnanå.

Det här gillar jag, Havtorn som kvalitetsstämpel är också självklar. Dessutom fyller den på i jazzfacket i skivaffären, säkert påhejad av den nya trenden i storstädernas klubbliv: svartklubben med jazzmusik, där inte technon vevar natten lång, utan nyformad jazz bildar fond under rökiga, mörka tak på industriområdena. Coolt, skulle man kunna säga. (Men kolla utrymningsvägen!)

image

Øyvind Mælands “Sci-fi-Lieder” (LAWO) är mer Schubert än du kan ana. Så här: det här är en sångcykel tonsättaren skapade med improvisationssångerskan Stine Janvin Motland och pianisten Sanae Yoshida 2010, tio sånger baserade på Øyvind Rimbereids långa science fiction-dikt ”Solaris korrigert” från 2004 (och den här cykeln med lieder har också blivit en opera, ”Ad undas – Solaris korrigert” 2013).

Dikten handlar om en dystopisk framtid där oljan tagit slut, där det varken varit någon apokalyps eller blivit en av människan skapad utopi, men där vi lever i havet i en grå framtid där vi kan njuta naturen via videoskärmar men inte IRL.

Och Mælands sångcykel är väldigt lyckad, den blir en form av nostalgisk blick mot en framtid som rimligen inte ska upplevas och en lika nostalgisk blick mot vår samtid, ett rosenrött skimmer som bryter det gråa till androm varnagel.

På skivan finns också soloverk från 2008 och 2012 samt den intressanta stråkkvartetten från 2009–10.

En fascinerande cd som helhet, med extra plus i kanten för sf-sångerna där vi inte flytt med Aniara ut i rymden utan ner i djupen där kapten Nemo ville ha lugn och ro. ”O ge oss en grav i det villande hav.”

I juletid ska man njuta av stillhet, lugn och ro, gärna med en bok i soffhörnet och med lagom bråkig prog på stereon på tillräcklig nivå så granen inte börjar barra omgående.

På sistone har jag läst en del tämligen okända böcker av Jules Verne, fjärran från hans bekanta Jorden runt på 80 dagar, Kapten Grants barn eller Till Jordens medelpunkt.

Nej, det har varit böcker som bara kom i en enda upplaga på svenska, i början av 1900-talet, som I kolgruvan eller Slottet i Karpaterna, men de står för samma höga läsnöje som någonsin de mer namnkunniga titlarna.

image

Verne är också inspirationskällan när The Gothenburg Combo spelar sig själva igen på ”Seascapes – 20 000 Leagues Under the Sea” (egen utgivning).

Det är alltså En världsomsegling under havet som tjänat som inspiration eller tema, vilket man vill, för den här skivan, där David Hanssons och Thomas Hansys gitarrer går på en egen upptäcktsvärld under ytan, men också under en mer psykologisk yta, där barndom och högläsning av Vernes bok formade en ung Hansson.

Det är tänkt som ett sammanhängande verk i tio tablåer ur boken och så fungerar det verkligen, samtidigt som jag tycker det mest spännande är just hur duon skapar musik som tolkar Vernes välskrivna science fiction-äventyr från 1864 på ett eget, personligt sätt, hur de använder små medel, ofta repetetiva, för att skapa stämningar där sinnet ska vindla sig genom havsdjupen.

Och kanske har Hansy rätt när han i pressmaterialet säger att det är en skiva om det ständigt föränderliga i tillvaron, för där finns ju också människans näst-näst största skräck: förändring, att något ersätter det invanda, bekväma, att det blir ”utveckling” eller något annat – ett genomgående tema i Vernes författarskap, men som mot slutet av hans liv blev mörkare i tonen och inte längre var lika utvecklingsvänligt när han såg kapitalismens och kommersialismens avgrundsdjupa baksidor, alla de som förlorade för att några få skulle vinna.

Det här är The Gothenburg Combos sjätte skiva, om jag räknat rätt, och de har nog aldrig utforskat sig själva så här grundligt och med så mycket sense of wonder i anrättningen. Rekommenderas för en stunds svindel.

image

Varför inte lika känd som Nils Frahm eller Max Richter? Varför håller sig inte Deutsche Grammophon framme? Nej, nu pratar jag inte om Katrine Amsler igen, utan det handlar om Matti Byes lp ”This Forgotten Land” (Tona Serenad), hans senaste nedslag, kort efter utgivningen av filmmusiken till dokumentären ”Superswede” och än en gång är han förpassad till de små upplagorna otillgänglighet.

Men jag har följt honom sedan hans musik till ”Körkarlen” kom 2003, det har inte varit lätt att hitta skivorna alla gånger, men trägen vinner.

Och mycket handlar om det filmiska (tidigt tonsatte han/liveimproviserade till stumfilmer) och känslolägena uppträder även frånkopplade filmen. Det är rapsodiskt, det har det alltid varit, det är korta stycken, mestadels på piano, som sätter stämning, med inspelningstekniska tillkortakommanden som framstår lo-fi-planerade (knirk och knak och andra ljud i rummet), även nu utan film (och, parentetiskt sagt, varför sentida, större filmer inte släppt hans musik är underligt, Ronnie Peterson-dokumentären undantagen, även om upplagan, även här, var försumbar och ett kommersiellt felbeslut, med tanke på den mängd formel 1-fans som finns runt hela klotet och som har Ronnie som en av de absoluta ikonerna inom sporten – men åter till föreliggande skiva:), läget är hela tiden minnande om något, stillhet, frid, som musiken som låter inuti huvudet när man sitter på en parkbänk på en höstlig kyrkogård och känslorna vandrar, fram och åter.

Är det då minnesvärt? Ja, definitivt, även om det också är något som väcker minnen ända från 2003.

Vi ser fram emot genombrottet nu, liksom för tyskar och islänningar som rört sig i samma vatten som Bye, som tonsätter filmer som vore de produktiva likt Zimmer (och ibland får de sparken, som fallet var i nya Blade Runner-filmen) och skivbolaget har insett den växande marknaden för soundtracks, oavsett om det är till dataspel eller om det är en jugoslavisk blockbuster från 1963.

Undrar hur Bye låter om han, som omväxling, låter sina stycken växa, ta andra former, ta plats, bli längre? Fast, å andra sidan, hade han velat det, hade han nog gjort det. Gott så.

image

Efter Bye är det rimligt med några snabba tips om klassiskt, mestadels bortom allfarvägarna.

Som Eduard Tubin, estländsk tonsättare (född 1905, flydde till Sverige 1944 och stannade här), vars balett ”Kratt” (1940; han gjorde även en svit med musik ur baletten 1961) nu återfinns på en färsk dvd (Estonian Record Productions), inspelad live tidigare i år.

Berättelsen om hur bönderna skapade gobliner i en pakt med djävulen för att bli rika kommer från den estländska folkloren och baletten är känd av fler skäl, både som den första estländska och för att den gifte den rika folkmusiken med modernism minnande om Stravinskij, nästan som en sinnebild mellan det oskuldsfulla och det alltid aktuella temat om pengar och dess makt, vilket gör dvd-tittandet både njutningsfyllt och en påminnelse om vad allas vår girighet på olika sätt ställer till. Rekommenderas.

imageMer samtida men mer samtida: Norska kammarorkestern och dess dirigent Terje Tønnesen firar sina första fyrtio år med en cd med fyra verk av den tonsättare som skrivit mest för ensemblen: Eivind Buene (Aurora).

De fyra styckena, där stråkarnas glissandi återkommer igen och igen i alla fyra, är snarlika, modernistiska och tuggmotståndsförsedda.

Och upprepande, idémässigt, med stråkarna som glider, glider, och så brasset som kommer in med dån och bröl – tag ett stycke i taget och strunta helt sonika i om Buene i texthäftet säger att det är inspirerat av Matthew Locke eller Wagner.

Säger han det, är det väl så, men det är inte alls säkert att du hör något annat än – glissandi… och bröl…

imageEivind Buene står också i centrum på Currentes cd ”Altera Luce” (LAWO). Det här är en speciell skiva med popdängor från 1400-talet, korta stycken om livet och kärleken minnande om dagens treminutershits, men av Francesco Landini (1325/35–1397).

Ackompanjemanget sker av ett 1400-talspiano… ja, jag vet, pianot uppfanns först mot slutet av Bachs levnad, men ensemblens klavertrakterare, David Catalunya, har, baserat på ritningar och skisser från 1400-talet, låtit konstruera ett klavikord med metalltangenter och det ljuder för första gången på den här skivan – ett sällsamt instrument i den här kontexten skulle jag vilja säga.

Buenes bidrag här är att han också gjort korta sånger för medeltida ensemble som snyggt bryter av Landinis dåtida hits. Fascinerande skiva.

imageVilket också kan skrivas om Frank Nordenstens cd med sin andra och tredje orgelkonsert (LAWO – vilket annat skivbolag utger slikt?) framförd av Dan René Dahl och Norska blåsarensemblen under Tore Erik Mohn.

Och denna filmiska musik var till stor belåtenhet, vill jag säga, den är dramatisk och storslagen, interaktionen mellan kammarensemblen och den stora orgeln är utmärkt och bildskapande, trots att tonsättaren hävdar att det i den andra konserten saknas underliggande tema eller budskap, utan det ska bara vara just samspelet mellan orkester och orgel, en ”virtuos dialog”, medan den tredje är rejält sense of wonder-skapande med sitt tema om hur vi upplever tid och där Nordensten tar oss på en Tangerine Dream-liknande resa ut i solsystemet, ett rätt makalöst verk som påminner om ljusårens avgrund. En bra förberedelse inför Ulla Olssons kommande cd med orgeltranskriptioner av John Williams’ musik till ”Stjärnornas krig”.

imageI förbigående vill jag tipsa om den samtida körmusik vi får på skivan med verk av Kjell Habbestad, ”Et nox in diem versa” (LAWO).

Det är smakprov från hela kyrkoåret och från tonsättarens trettiofemåriga karriär, från opus ett till opus 90, framförda av Lettiska radiokören (och Oslos katedralkör gästar i opus ett, ”Cantica” och sjunger de norska texterna i växelverkan med letterna).

Körmusik bortom välstädad sådan från de brittiska öarna eller konfrontativ som ett polskt sextiotal och bortom nyandlighet i Pärts efterföljd, mer i just nordisk tradition som påminner mig om vissa svenska nedslag, framför allt berättande körverk i Sandströms efterföljd, en hoppingivande samling med några vassa kanter, ”när natten blir dag”.

imageOch helt i förbigående måste också en annan LAWO-skiva nämnas, ”Mozart for Wind Octet”, där sedan tidigare hyllade och lysande Oslo kammerakademi spelar två av hans serenader på ett tämligen definitivt sätt. Utfyllnaden på skivan är Triebensees ”harmoniemusik” baserad på uvertyr och arior ur första akten av ”La Clemenza di Tito”, ett dåtida sätt att få en hel opera in i en musikalisk salong; inte särskilt relevant idag, i mina öron, just för att transkriberingen blir så tunn även om den musikaliska tolkningen är nog så kompetent.

imageInnan de korta, en bok. Peter Bryngelsson har skrivit en bok om en låt eller om en skiva eller om ett band: Dagarnas skum 2.0 (DOS förlag).

I efterordet summerar han att han inte bara varit personlig utan också privat och det undgår inte läsaren.

Det blir en märklig, verklighetsbaserad skröna, på sitt sätt, om både musiken och dess villkor då och nu, liksom ett försök att i ord omsätta den upplevelse musiker i ett band får när de spelar tillsammans men som är en helt främmande känsla när de är på var sitt håll.

Basen är bandet Ragnarök, dess första skiva och en av låtarna på skivan. Som vanligt i Bryngelssons böcker (han har några på samvetet, inte minst om filmmusik) väcks det många tankar när han försöker dra slutsatser, men även vardagsåtergivandet från bandets långsamma rörelse i tiden blir knappologiskt och inkännande intressant, inte minst när bandet (eller Peter) speglar sig i andra band på den tiden, när omvärldens kommentarer tränger på och det mellan raderna känns som ett försök till katarsis. Det finns alltid en styrka i att det är föremålet själv som skriver och inte någon tolkande biograf, man får lita på minnet och tolkningen från den som det här egentligen berör, den som egentligen skapat (och att han glömt bort lista några medlemmar i bandet över tid är honom förlåtet).

Den som är det minsta intresserad av den svenska progen måste helt enkelt skaffa den här boken.

Några snabba innan den sista skivan i säcken dras fram och slår världen med häpnad. Mariam The Believers ”Love Everything” (Repeat Until Death) balanserar mellan det väldigt intressanta och det mer intressesvala, Mariam Wallentin (också halva Wildbirds & Peacedrums), men hennes personliga uttryck och hennes sökande experimenterande dröjer sig kvar i minnet.

///// Downes Braide Associations ”Skyscraper Souls” (Magical Thinker Records) är för den lyssnare som vill ha en välproducerad cd men som ändå rör sig i en ljudvärld nära åttiotalet, både när det gäller produktion och innehåll, där det är melodisk prog med en uppsjö gästartister; bäst B-52’s Kate Pierson på det nästan tjugo minuter långa titelspåret men även oväntade inslag som gitarr och annat av Andy Partridge och sång av Marc Almond fungerar – en skiva för dig som t.ex. tycker det räcker med Circa:.

///// Alan Simons ”Excalibur IV: The Dark Age Of The Dragon” (Babaika Productions) och på något sätt tror jag den som följt de tre tidigare skivorna i hans serie keltiska rockoperor vet vad som väntar – just rockopera i mittfåran, med drag av Alan Parsons och Supertramp – och gästlistan är imponerande: Alan Stivell, Michael Sadler (Saga), Jesse Sibenberg & John Helliwell (Supertramp), Martin Barre (Jethro Tull), Moya Brennan (Clannad), Roberto Tiranti (Labyrinth), Bernie Shaw (Uriah Heep), Siobham Owen, Sonja Kristina (Curved Air), John Kelly (The Kelly Family), Maite Itoiz (Elfhental).

Det näst mest givna tipset i den här julklappssäcken är den helt tokiga men kanske därför oemotståndliga ”Doom Side Of The Moon” (Music Theories Recordings) där Kyle Shutt, gitarrist i nordamerikanska metalbandet The Sword, gjort en heavy (verkligen heavy) metal-version av Pink Floyds epokgörande ”The Dark Side Of The Moon”.

Jag har och har hört versioner av skivan med andra progare som uttolkare, som reggae, som bluegrass, som stråkkvartett, som jag-vet-då-inte-alls – men det här är en annorlunda hyllning (kanske inte så konstigt när Shutt i pressmaterialet citeras sägandes ”allt började med att jag blev hög och ville höra en riktigt tung version av ’Time’.”) där det mest är kamraterna i The Sword som hjälper till, men även gäster från andra tungmetallband återfinns på sång, sax och klaviatur. Prova på egen risk.

image

Det mest givna tipset i den här julklappssäcken är Panzerballetts ”X-mas Death Jazz” (Gentle Art Of Music) där de tar tolv julklassiker (”White Christmas” och så vidare…) och bankar till dem som jazzmetallstycken, till oigenkännlighet, eller i alla fall starkt popnitade eller metallsvarvade eller vasst vinkelslipade.

Mina gamla favoritskivor flyr sin kos, Frank Sinatra upp för den fejkade eldstaden i New York-våningen från hans julskiva, och nyfunna favoriten, skivbolaget Bear Familys ”Christmas On The Countryside” flyr till skogs i sporrsträck.

- Jan-Erik Zandersson

tisdag 31 oktober 2017

Zandersson oktober 2, - 17

maxresdefault

Näste recensent som skriver att musiken skaver kommer jag att vara otrevlig mot. Vem vill att det ska skava? Om det skaver, oavsett om det är i det fysiska livet eller på skiva, måste man åtgärda det. Ta bort det som skaver och rädda det som skadats med Compeed eller något varumärkesinkräktande substitut.

Däremot är det nog överraskningarna, de ideliga, som gör att den progressiva musiken lockar. Inte igenkännandets glädje (det är med viss oro jag läser om hängivna nordamerikanska Yes-fans som nu sett bandet live för 53:e gången…), utan just överraskningarna vid första genomlyssnandet.

Igenkänningen finns där, givetvis, för det är svårt att skapa musik i ett vakuum, men att det är något annat än det bekanta. Eller så överraskar man bara med låtval, som när Robert Johnson & Punchdrunks på den delvis bob hund-producerade skivan ”Fried On The Altar Of Good Taste” (2000) bland alla twangande surfgitarrer bjöd på exempelvis ledmotivet till ”Escape From New York” och John Barrys till ”On Her Majesty’s Secret Service”.

image

Deux Ex Machinas åttonde album ”Devoto” (Cuneiform) är ett exempel på att du både kan äta kakan och ha den kvar. Det är åtta år sedan förra albumet kom (1991 kom det första) och då var de den andra vågen i den italienska progen, men mer åt Arena-hållet än PFM, trots att det funnits en partiell personalunion.

Vid ett blindtest skulle du däremot inte tro att det är de som står bakom den nya och inte efter Magazine-Howard uppkallade cd:n. Nu är det ett jazzrockens väckelsemöte. ”Groove” är ledordet som samlar massorna och får dem att följa, gungande och funkande, med riviga gitarrer, rungande orglar, elfiol där det passar sig och minsann om de inte lånat in blås också (sax och trumpet).

Det svänger, det är oemotståndligt just av de skälet och då bryr vi oss inte om att de idag kör ren glädjemusik i stället för betagande krånglig medelhavsprog.

image

Matterocken är verkligen proggenrens skatepunkmotsvarighet. Bubblemaths skiva ”Edit Peptide” (Cuneiform) får mig att undra om Gentle Giant-pojkarna en gång i tiden anade vad de skapade för underavdelningar i musikens vindlande genreträd, de här pojkarna från Minnesota bildade band 1998, debuterade på skiva 2002 och först nu kommer uppföljaren, matterock, men med sång.

Det mesta blinkar åt något GG-startade och ger inte lika mycket andfåddhet som matterocken vanligen ger (och som får mig att tycka att den subgenren inte borde få förekomma på annat än ep, för att ge tid till paus och kontemplation). Men, visst, andnupen musik med vardagstexter. Räcker gott så.

image

Schweiziska The Great Harry Hillmans nya skiva ”Tilt” (Cuneiform) är fyra mäns kollektiva beslut i slutändan, om man får tro dem själva.

Jazz, överenskommen eller improviserad, och så rock på det, blir en intressant mix, inledande ”Snoezelen” trevar fram med viskande sax medan andra delar blir rytmiska och småjagande, ja, faktiskt redan i andra ”Strengen denkt an” som utmynnar i något mer stilla igen, medan ”Remazing Ace” ett par spår in får mig att tänka på Kullhammar.

Kvartetten (Nils Fischer, David Koch, Samuel Huwyler och Dominik Mahnig) är hyfsat multiinstrumentella (men det är i tur och ordning mestadels sax/basklarinett, gitarr/effekter, bas och trummor) och har, som vanligt, en radda andra projekt igång där de ger musikalisk näring förutom det hillmanska.

Och vem var då Harry Hillman? Jo, en kortdistanslöpare (1881–1945) som 1904 tog OS-guld på 400 m, 200 m häck och 400 m häck när de olympiska spelen för första gången hölls utanför Europa – i USA, i S:t Louis.

image

Rubriken på Miriodors ”Signal 9” (Cuneiform) är ”rock/avant-progressive/rock in opposition” och jag håller nog inte helt med.

Rätt beteckning är nog ”spräcklig prog”, eftersom inget spår är det andra likt av de elva på cd:n, hela skivan har något knyckigt över sig.

Samtidigt är det mycket som är avbockbart i checklistan av både det som är nytt och det som är nött, lyssningsmässigt: aviga taktartet? Bock. Moll-/dur-glädje i gitarren? Bock. Rimligt rörlig bas? Bock. Fejkmellotron? Bock. Inspelade ljud som spelas upp baklänges? Bock.

Visst är det i ett Samla-land vi rör oss, men också i ett mer traditionellt progressivt fjärran koncept- och/eller temaalbumen, till och med litet åt det håll Pingvinorkestern rör sig när de släpper sina egna förebilder i instrumentala stycken (och ja, det enda sjungna på den här skivan är just röster som spelas upp baklänges).

Och det finns mycket att leta efter i deras tidigare produktion: det här är det nionde albumet från kanadensarna, debuten på skivan kom redan 1986 så mycket vatten har runnit under RIO-broarna.

image

Paul McCartney sitter framför ett piano och sjunger sig försiktigt igenom något Peter Hammill skrivit, någon form av hot eller vapen förekommer i bakgrunden – så verkar Cheer-Accidents skiva ”Putting Off Death” (Cuneiform) inledas, tolvminuterslåten heter ”Language Is”, men det övergår rätt snabbt i en taktartsexperimenterande, med bleckblås och aviga gitarrer påhängd prog som är fjärran något Pålle någonsin satt sitt namn under.

Men det är det stycket. I övrigt är det är låtbaserat, så himla avantgardiskt (som pressmaterial tjatar om) är det inte, det finns många band som rör sig på samma planhalva som Thymmes Jones’ och Jeff Libershers mångåriga projekt.

Här är det ingen som försöker spela grekiska stränginstrument med champagnevispar eller spelar in ljud från en säng Putin sovit i, i så måtto är det här mycket mer normalt.

Eller kanske inte riktigt, men det blir aldrig uttalat konstigt, mer jazzrockunderligt eller något Henry Cow-likt.

Avslutande ”Hymn” är nästan helt normal, minsann. Men mest imponerad är jag över att detta chicagoband funnits i trettio år vid det här laget och att det här är deras – trumvirvel – 18:e (!) album. Hur håller man sig relevant så länge? Vad heter deras terapeut?

image

Psykedelisk rymdrock av det mindre påträngande slaget bjuder den italienska kvartetten Desert Wizards på på sin tredje skiva, ”Beyond The Gates Of The Cosmic Kingdom” (Black Widow) men de har åtminstone både ett genrespecifikt bandnamn liksom en genrespecifik skivtitel. Ibland ett fint, småmalande sväng, mest orgel/klaviatur och effekttyngd gitarr, ibland något som kunde varit utgivet på Sulatron, ibland rena ”Shine On You Crazy Diamond”-inspirationen, men det är inte överdrivet psykedeliskt eller ens djupt ner i stoner-vallgraven, mer melodiskt och med en höstlik stämning (trots att skivan kom i juli).

”Nyskapande” är inte ordet jag söker, men ett bra mellanting, där deras ovilja att bestämma sig för riktning är det som ger behållningen vid lyssningen.

image

Två som kanske inte når ända fram. Som: Il Tempio delle Clessidres ”il-lūdĕre” (Black Widow) var väldigt traditionell progressiv rock.

Ungefär som dagens version av Kaipa är det, kantlös som en Gouda-ost.

Italienarna drar ibland på så det verkligen blir rock, i andra delar är det folkligt försynt och i åter andra påminner det om den där italienska progen från det svunna sjuttiotalet.

Dramatiken är inte stor, gitarrerna har bra bett, sången är kraftfull och alla pusselbitarna i ett tidigare skådat pussel är på plats. Inget som förändrar världen, men ett exempel på välgjord, påminnande prog.

image

Mer från Italien i det andra fallet: Il Cerchio d’Oro har en mer än fyrtioårig karriär bakom sig (lustigt nog började skivorna bara komma för tiotalet år sedan) och efter temaskivor om Columbus och senast Ikaros-myten (då jag kallade dem ”oerhört klassiska, traditionella” med inbjudna musikkompisar från PFM och Delirium och hörde musik ”som minner om den mytomspunna perioden i den progressiva musikens Italien samtidigt som den tar de uppstudsiga nykomlingarna jag skrev om härommånaden i handen och leder in i något nygammalt; bekant men spännande”) har nu ”Il Fuoco sotto la Cenere” (Black Widow) kommit.

Med ens låter det annorlunda, men med ny gitarrist och ny klaviaturknådare är det kanske inte så konstigt.

Nu är det förvisso fortfarande välspelad och -producerad prog, men vinklarna och vrårna är borta, nu är det mer räta linjer, snygga solon, snygga melodier, men inget som står ut eller ens på allvar minner om svunna da’r.

Det påminner litet, känslomässigt, om skivan ovan, att det liksom aldrig tar fart, men att det inte alls är helt oförargligt, fullständigt habilt och tilltalar säkert många som vill ha sin prog med säkerhetsbälte i förarsätet.

Mest var jag förvånad över skillnaden mellan albumen, deras förra och detta, tills jag noterade de nya medlemmarna och att gästerna den här gången är andra än tidigare, med helt annan bakgrund. Det kastar ett förklarande ljus över skivan.

image

Roligare är Phoenix Agains ”Unexplored” (Black Widow), tredje fullängdaren sedan debuten 2010 (men bandet bildades redan långt ner i världshistorien, någon gång på åttiotalet), berättande instrumentalrock (med två sjungna undantag) som har gott om minnesvärda melodier.

Förleds inte av det smått orientaliska motivet i inledande ”That Day Will Come”.

Litet åt samtidsprogen à la Flower Kings eller Transatlantic, men med låtar i stället för lp-skivsideslånga stycken.

Det är en skiva som ger ett sympatiskt, avspänt intryck (vilket går igen i t.ex. de två liveplattor som finns att ladda ner från deras Bandcamp-sida, från konserter där de visar var de kommer från när de spelar covers på såväl Genesis som Yes) och när de tar tid på sig i balladerna känns det som det finns en brödraskap med exempelvis Camel eller Barclay James Harvest.

Gott om akustiska gitarrer, gott om elgitarrsolon och gott om bra klaviaturvandringar. Gillas i all enkelhet.

image

Avslutningsvis ett par ord om ännu en Richard Pinhas-skiva, men den här gången är det ljusår, verkligen ljusår, från den proto-Tangerine Dream-cd jag skrev om i förra spalten.

Nu handlar det om ”Process & Reality” som han spelat in tillsammans med Merzbow (= Masami Akita) och trummisen Tatsuya Yoshida och antingen fångas man av de enerverande enahanda drones och det planlösa, men intensiva, trummande som finns på skivan eller så springer man skrikande till skogs.

Engelskan är bättre på att uttrycka den där genren ”noise”, för på svenska blir ”oljud” något helt annat, egentligen, ”sound” och ”noise” är mer rimligt kontrasterande än ”ljud” och ”oljud”, för vad är ett oljud? Köp på egen risk.

image

Här kan också nämnas att Gustav Lundgren & Unit har släppt ifrån sig en liten ep-skiva med filmmusik, ”At The Movies” (egen utgivning), men inte vilken filmmusik som helst, utan Disneys, sju låtar från sju filmer på 23 minuter.

Man skulle kunna kalla det kvartetten gjort för en åtminstone partiell djangofiering, eftersom Gustav är intimt förknippad med Django Reinhardt och hans spelstil.

image

Dessutom är det värt att nämna en nyutkommen dubbel med Hawkwind, nej, förlåt, Nik Turner, Helios Creed och Jay Tausig, ”Annunaki” (Black Widow) där det, som vanligt, är det lätt att skriva, är effektpedalbemängda psykedeliska gitarrer, svävande syntslingor, tvärflöjt och sax som står mot en botten av taktfasta, evigt taktfasta trummor och bas i de långa styckena (som väl hade pågått än, om inte det funnes fysiska begränsningar även för dessa tre musikanter – eller för cd:n).

- Jan-Erik Zandersson,

jan-erik.zandersson@telia.com

fredag 13 oktober 2017

Zandersson oktober, - 17

Kan en progkonsertpublik bli till sig i trasorna? King Crimson avslutade med ”Heroes” som sista extranummer i San Francisco 001019 och på publikinspelningen kan man inte undvika att höra den oerhörda glädje som de första tonerna medför bland de garvade frippianerna.

Fortsättningen följer, som utlovat var:a0201175143_16

Vi börjar med ett enastående stycke musik. Eller om det är en skiva. Eller en skiva i flera delar. Eller om det nu är ett enda stycke. Alltså ett enastående stycke. Dubbeltydigt. Musik är det. Ljudlandskap som trycker upp dig mot din egen själ och ställer frågan om varifrån musiken kommer. Den här gången är det lättare att svara döden, schackspelaren eller Bergman, den kommer från Samuel Hällkvist.

Sam och hans vänner. Låter som en tv-serie, men en tv-serie där rollbesättningen utbrister redan under vinjetten, ”mot studion” och sätter av genom ett evigt årstidsskiftande Köpenhamn.

Jag börjar se en linje i Hällkvists ”Variety of det-ena-eller-andra”, att det är en påbörjad svit, nu när en tredje del anlänt, den som sätter igång tankarna ovan,

”Variety Of Rhythm” (Boogiepost), och den tillhör de där skivorna från vilken man reser sig, förändrad, som en bättre människa, med nya kunskaper, nya avverkade punkter av ren njutning.

Musiken är sådan i sina bästa stunder, mycket är faktiskt oförglömligt och en del är helt omöjligt att glömma. Många minns var de var när världen skälvde, när någon avgörande händelse, ett mord, en katastrof, inträffade.


Jag minns också var jag hörde viss musik första gången, när tillvaron bara stannade, tiden blev ingenting, luften blev tät och påtaglig. Samuels nya skiva är en sådan.

Jag vet var jag var. Jag vet vad jag gjorde, men nu kommer jag inte ihåg varför, nu kommer jag bara ihop det känslosvall skivan satte igång, när denna effektfulla musik tog över mitt sinne och släckte min blick för tillvarons trängsel och de andra intrycket.

Jag minns att solen sken. Jag minns att fåglarna börjat sjunga. Jag minns solglittret i ån – men mest minns jag färgkaskader i sinnet, av välbehövligt välbehagliga rysningar av något aldrig tidigare hört, av de där små, små ögonblick av under och sense of wonder, som om man ramlar ner i himlen i stället för att stiga upp i den.

Eller så var det natt. Jag minns inte. Musiken är minnet. Tillnyktrande vill jag lägga till att det under tre kvart finns det mesta som agerar ett känslomässigt knapptryckande numera, materialet på skivan är inspelat mars 2015–januari 2017 på många exotiska platser mellan Halmstad och Tokyo, många har dragit strån till stacken, hela bunten här:

Samuel Hällkvist, gitarr

Dick Lövgren, bas

Qarin Wikström, röst/sång

Knut Finsrud, trummor

Liesbeth Lambrecht, violin

Pete Drungle, klaviatur

David Torn, gitarr

Yasuhiro Yoshigaki, trummor

Kumiko Takara, vibrafon

Paulo Chagas, sax, flöjt

Silvia Corda, “blandat”

Adriano Orru, bas, “objekt”

Katrine Amsler, programmering, redigering

Den här skivan är en resa genom rytmik och stillhet, genom ett excentriskt men begåvat utnyttjande av kända instrument som låter okända, en flodfärd som kunde ackompanjerat Philip José Farmers böcker om Riverworld (där vi alla hamnar när vi dör, som du vet), instrumentalmusik men utan dess like.

Övertygad? Vågar du? Tar jag i? Klart jag gör: jag lyssnade på skivan sent på natten, nedsläckt, genomtrött, på gränsen till sömnen, hundarna sov i godan ro, men i min trötta hjärna snurrade ett bildspel som i mångt och mycket visade bilderna ovan.

Sådan är musiken. Ge den ett lillfinger och den får helt plötsligt kropp. Vi har några få sådana artister. Låt oss vårda dem. Och sätt på en etikett på digipacken, för minnet: ”spela den här skivan högt”.

a0637587424_16

Wobblers ”From Silence To Somewhere” (Karisma) är en av höstens verkliga höjdpunkter i genren, oförblommerad symfonirock från Norges trogna (började redan 1999, men det här är bara det fjärde albumet), fyra inte helt väsensskilda stycken på trekvart där byggstenarna är härligt välbekanta (du vet, taktartsbyten, ljungande gitarrer, mellotron, betydelsemättade texter, stor dynamik).

Själva skriver de att de följer linjen från de tidigare albumen, att förändringstemat från förra skivan fortsätter och att renässansmusik och gammalt italiensk prog tjänat som främsta inspirationskällorna.

Så kan det vara. Det som strömmar ur högtalarna är omåttligt trevligt högtravande prog som fångar mig som lyssnare, binder mig vid lyssnarplatsen, är bildskapande så det närmast blir smärtsamt, en ren nöjesfältsresa i musik som borde varit men som definitivt är nu. Sämre själasörjare kan man tänka sig när skogarna rodnar av höstens överraskande uppdykande.

f52ac95e-cb9e-4688-84e3-6a08b64f764d

Von Hertzen Brothers’ “War Is Over” (Mascot) spelar i arenaprogrockspåret vid sidan av Muse, likheterna är många, redan titelspåret anslår tonen med sångbar, låtbaserad prog men med fina gitarrfigurer och en matta av bas och trummor, med klaviatur tillagd när det är passande.

Den finska trion lyckas också med helt godtagbara texter fjärran det aerie faerie-nonsens som präglar så mycket av progen i Tolkiens och senare Eddings fotspår (det är på tok för få som tolkar E. R. Eddison, tycker jag).

Skivan mattas mot slutet, men antar att det måste finnas intetsägande ballader för den nordamerikanska marknaden. Tills vi når dit på skivan, är det kanske inte lika halsbrytande som på de tidigare albumen, men likväl melodirikedom och ett småavigt anslag. Med litet tur blir de nu inte enbart storsäljande i Finland utan även i hela den vida världen.

a2913975342_16

Bent Knees ”Say So” (Cuneiform) är för dig som gillar litet avig pop som ibland blommar ut i något mer högljutt, om det nu är rätt ord, men mest är stilla, finstämt och, ja, rätt avigt utan att vänta på att det ska räta ut sig.

Det blir en sorts pop’n’rollens hörspiel, smått avantgardistiskt pretentiöst men ändå gulligt, med allvarligt menade vardagstexter om de mörkare delarna av tillvaron, som om Laurie Anderson fått för sig att vara med på mellanstadiet ett tag och spela och sjunga och ingjuta både mod och en del rädsla i ungarna.

Man skulle kunna kalla det för litet artrocksånger, men den beskrivningen tänkte jag spara till bandet nedan. Bent Knee har hållit på sedan 2009, kommer från Boston, de turnerar som vore de Wilmer X på sin tid och det här var deras tredje skiva (från 2016) – deras fjärde har redan hunnit komma, ”Land Animal”, på nytt skivbolag (InsideOut), i år.

Skaffa. Som alltid: skaffa.

a3954898714_16

För mer artsångaktiga är bandet Thinking Plague på skivan ”Hoping Against Hope” (Cuneiform), charmerande skiva med skönt tuggmotstånd, motsträviga tongångar nära Art Bears och Slapp Happy, med Mark Harris’ saxofoner i blickfånget tillsammans med Elaine di Falcos udda sång (och minsann om inte vår egen Simon Steensland spelar bas på ett spår, ”The Great Leap Backwards”).

35 år som det nordamerikanska exemplet på RIO. Mike Johnsons leder allt från sin gitarr som tvinnar sig runt den färskaste bandmedlemmen, Bill Pohls, gitarr, liksom Falcos dragspel som också elegant rör sig in och ur helheten, nära samtida kammarmusik när inte Art Bears-dragen är påfallande märkbara och vidareväxande.

Och det är verkligen en hi-fi-skiva, med en kristallklar ljudbild och stor dynamik (lågt inspelad, medvetet), när jag hör de akustiska instrumenten – som dominerar skivan – upplever jag närmast att det här är varmt och analogt.

När skivan släpptes i november i fjol hade Johnsson mycket att säga i pressmaterialet, att bandet, efter förra skivan, ”Decline And Fall”, kände att de ville göra en mer hoppfull skiva, en skiva om lösningar, men att samtiden gjorde att även denna nya blev mörk: ”There were just too many grim realities that we needed to deal with”.

Det är en mäktig lyssnarupplevelse, mångskiftande och så välgjord, så historiskt relevant men ändå också så vandrande bakåt i ljudspår som kräver sin lyssnare och som blir ett möte mellan då och nu.

Utmärkt skiva, det här, där avslutande kvartslånga ”A Dirge For The Unwitting” på något sätt summerar cd:ns tillstånd. Och världens, så som man känner den i USA. Mindre inbjudande tidevarv genererar god konst, så även nu.

a2516296806_16

”Mu” (Cuneiform) är en skiva som tar till sig zenbuddismens mer astrala tankar, namnet implicerar det, ett intet.

Bakom ligger den tudelade kvartetten Richard Pinhas och Barry Cleveland (som svarar för gitarrer och elektronik) samt Michael Manring och Celso Alberth (som står för generalbasen (bas och trummor i det här fallet)) och mest namnkunnig i mina utslitna öron är tveklöst Pinhas som redan på sjuttiotalet i Heldon gjorde halvt utomjordisk musik via sin gitarr och allehanda elektroniska mojänger.

När det gäller ”Mu” är det, för mig, en återgång till den tiden, men inte den litet bråkigare rymdmusik Pinhas improviserade fram, utan något mer välbekant, trots att även detta mestadels baseras på improvisationer, men idag färgat av alla år som passerat. I pressmaterialet släpper skribenten ifrån sig namn som David Sylvian, Jon Hassell, Molvaer, Eno etc. som jämförelsematerial, men missar att den här skivan är ren och skär sjuttiotals-Tangerine Dream, när Edgar Froese gjorde makalösa experiment via främst sin gitarr och i andra hand klaviaturerna.

Det andra stycket på ”Mu”, nästan 27 minuter långa ”I Wish I Could Talk In Technicolour” (och man ska komma ihåg att de bara tillbringade fyra timmar tillsammans i studion – och just det här stycket är ett av de två av de totalt fyra på skivan som behölls som det var, de andra tillbringade Cleveland månader med att mixa, lägga på nya ljud etc.), är det som mest påminner om dessa svunna dagar och för mig blir det ett märkligt möte över tiden, med tanke på den mer taggiga elektroniska musik Pinhas gjorde dåförtiden och de allt mer svävande, suggestiva stycken Froese skapade från ett råare avantgarde.

Jag tror att allt-i-allon Cleveland är den ekokammare Pinhas behövt för sina idéer, Barrys skivor har varit växlande, med allt från ambient till jazzimprovisationer inkastade, och inte minst rytmexperiement inspirerade från världsdelar fjärran Nordamerika.

Låt oss kalla det här för den Tangerine Dream-skiva vi borde väntat oss idag, men nu under annat namn och med andra besättningsmedlemmar på väg ut i ett oseglat universum, en ”Stratosfear” för 2000-talet.

Och litet kort om klassiskt, inte minst en duoskiva med en idag ovanlig duo som var vanligare en gång i tiden. Typ.

Att ha trumpet och orgel på repertoaren i kyrkan under barocken var inte ovanligt, det finns starka, triumfatoriska stycken, mestadels, som minner om detta och recitalerna på skiva räknas kanske inte i hundratal, men jag har en hel del sådana i hyllorna.

1498466663_LWC1128

Då blir det inte helt oväntat när samtida musik för trombon och orgel dyker upp på en cd, ”Battleground” (Lawo) med norska Omstridt Duo (jo, de heter så), som i ett tjog år omfamnat denna genre och sett till så nya verk skrivits i hemlandet.

Marius Hesby är trombonist i norska flottans band i Horten, Anders Eidsten Dahl är organist i Drammen, på var sitt håll är de också solister i olika sammanhang, som det alltid är för musikanter idag.

Tuggmotståndet i någon av skivorna ovan återkommer här, även om Arne Rodvelt Olsens avslutande mässa från 2003 är vacker i sin flyktighet, så är Stig Nordhagens korta men brutalt väckande ”Macchia nera di polvere” något som ger mittbena på de flesta av oss.

615dfbb3fc3708ccd884d43698d4d185

Från Norge kommer även tre kvart klarinettkonsert av Bjørn Kruse, ”Chronotope” (Lawo), uruppförd i januari i fjol, där svenske Fredrik Fors, nu verksam i Oslo, var solist, van som han är av att spela samtida musik, och nu på skivan också är det tillsammans med Oslos filharmoniker under meriterade Christian Eggen som leder vägen in i detta förhållandevis stora verk, vana som vi är att samtida tonsättare, John Adams et cohortes undantagna, givetvis, håller sig runt tio minuter, kan sträcka sig till en kvart – men tre kvart är länge, framför allt länge för en klarinettkonsert, det kräver sin man att upprätthålla intresset.

Den mannen är Kruse. Tonsättaren tar sin utgångspunkt i tanken om ”chronos” och ”topos”, alltså tid & rum, och han hade redan begreppet Chronotope med i sin utställning av 15 målningar 2009.

Han skriver: ”Musiken skapar sin egen chronotope, ett rymligt ’nu’, färgat av hur sinnena uppfattar dåtid, nutid och framtid.” Det må vara rumsligt främst, det jag hör, där klarinetten är en modernistisk stämma i en orkester som bara brukar ett stillsamt musikaliskt våld.

a2574357631_16

Och avslutningsvis ett tips om en duo från Lissabon, OddFella, och deras senaste skiva ”AM/FM” (Ethereal Sound Works) som är gitarrdriven, instrumental, mörk musik, men mer neoprog än något åt det svartrockiga hållet, methinks. Riffvilja och stillsamma stunder växlar, men fjärran postrock eller något sådant – mörk neoprog, alltså?

- Jan-Erik Zandersson