torsdag

Zandersson november 2020

                                                                                                  

Uneasy listening. Musik fjärran misofonin (av grekiska μῖσος, "hat", och φωνή , "ljud", betyder bokstavligen "hat mot ljud". Själva tillståndet innebär att negativa känslor, såsom ilska, avsky och aggression orsakas av vissa specifika ljud) - men nära den musikaliska misantropin. 

Musik som är långt mer än marginellt uppskattad. Det är olika sammanfattningar för det du möter på raderna nedan. Men sätt dig först i tidsmaskinen för att hamna i rätt stämning, en favorit i repris, Ved i Hammenhög 2010: 

 


Tänk att inte låta som någon annan, slippa ”när jag hör det här påminns jag om Carla Bley” – tänk att få vara Carla Bley, att inte låta som någon annan. 

Men hur skulle jag då presentera det? Hade du verkligen trott på mig om jag skrivit att ”det här låter inte som någon annan?” Eller är det så att den tiden är förbi, det finns så mycket musik här i världen att även sådant som känns nytt och helt eget lik förbannat påminner om något man redan hört, i olika stor utsträckning? 

Och vad dväljer sig månne i en skiva? Hur smakar riktigt bra prog? Är det tryffel, eller som smörig mjölkchoklad från Marabou? Eller är det bara gudarnas föda, ambrosian som var och en upplever som himmelsk, men på sitt eget sätt? 



Hooffoots andra fullängdare ”The Lights In The Aisle Will Guide You” (Paura Di Niente) har väldigt mycket att säga dig, många smaker, och åtminstone har bandet en väldigt tydlig (och lång) förklaring till varför saker och ting är som de är på skivan. 

Låt oss börja med att citera detta, väl medveten om att dessa perspektiv både kan öka och minska din upplevelse av skivan (nu var det sagt, läs bandets filosoferande på egen risk, beroende på hur naken din lyssning ska vara när du väl köpt skivan), ramverksinplacerandet kan vara mysko, men ibland stärka och ibland rent av förklara, som de flesta fältinspelningar: berättar inte upphovsmannen var det är inspelat, varför det är inspelat, har du inte en aning om var mikrofonen placerades i världen och, inte minst, varför i hela världen den hamnade där. 

(Den första fältinspelningen anses ofta Leo Hurwitz och Charles Pratts ‎”Here At The Water’s Edge (I): A Voyage In Sound” vara, musik till en film som kom på Folkways redan 1962. Den, och Annea Lockwoods cd om Hudsonfloden, från källorna till utloppet, tillhör mina favoriter, kanske för att de inte behöver förklaras så väldeliga.) 

Nåväl, mittåt, åter till Hooffoot, så här skriver de själva: 

”This album is intended to be your guiding light through days of darkness. The second album (CD and LP) by Swedish progressive jazzrockers Hooffoot mixes spontaneity with carefully crafted themes and the music falls into place as natural and prophetic as the album title; “The Lights In The Aisle Will Guide You”. Although not a concept album as such, maybe the four instrumental compositions on this album are all about navigating a world in flux? There is definitely a sense of constant change and movement in the music. Just like a spy novel from 1976–1979 you want to find out where it is all heading.” 

Ja, musiken rör på sig, men eftersom jag läst få spionromaner från angivet tidsspann, kan jag inte relatera det andra – men den prog som är bildsättande i ditt sinne är den bästa progen, den som får din inre film att börja rulla. 

Själv fastnar jag i berättelsen om varför omslagsbilden ser ut som den gör och vilket ögonblick i tiden den kopierar och ska förmedla, den berättelsen har helt dominerat mitt lyssnade varje gång jag spelat skivan. Och är den bra? Tack för att du frågade, svaret är ett odelat ”ja”.


Redan den förste oktober 2006 blev världen en bättre plats, när Television Pickup släppte sin första cd ”Da jag var lille, var alting større”, all musik av genialiska Katrine Amsler. 

Vissa skivor ställer sig bara utanför tidens flöde och är alltid aktuella. (Katrine är fortfarande ett geni, vilket hennes senaste, och tidigare av mig omtalade, ”Laslafaria” som har det udda inslaget för en progskriva att jag kommer på mig att sjunga några av spåren i duschen.) 

Samuel Hällkvists ”Epik, Didaktik, Pastoral” (Boogiepost) tillhör samma familj, både fysiskt och i den musikaliska tanken. Sams musik-dna är lika tydligt här, oavsett vilka kompisar han har med sig i studion eller på scenen. 

Lika mycket Fripp som Gentle Giant som post-bop i trådarna som musiken hänger i. Och skopor av det där helt egna ur dna-spannen. Musik är den sil känslor ska strömma genom, där något ska fångas upp, något väntat, något oväntat. Vilket ska man spara? Det som fastnar i silen eller det som rinner genom den likt vatten över en utsträckt hand? Sådant tänker i alla fall jag på när jag hör, om och om igen, hans skiva och ser fram emot nästa IB Expo och nästa skiva med Isildurs bane (som spelas in just nu, även denna gång med sång, okänt av vem, men jag kan ju alltid hoppas på Meg Baird).


I en långt tidigare spalt skrev jag om The Mighty Handful, något av det mest ambitiösa i progväg som kommit i min närhet på länge dåförtiden (och för all del, den står sig mer än väl även nu): ”The Mighty Handful sprider de tre första delarna av ”Still Sitting In Danny’s Car” på två cd (egen utgivning) och ibland kan man liksom inte låta bli att släppa fram bandets egen sammanfattande tolkning av det man skapat: 

’It takes listeners on a trek through three millenia of history, juxtaposes classic comic book stories with a failing relationship, looks at the events and people who influence us consciously or otherwise, searches for the perfect woman and takes minor detours via 80s hair rock and gin.’ 

Visst blir du sugen på att höra de två första skivorna? Det berättas genom storslagen prog, eftertänksamt lågmäld, elgitarr- eller klaviaturburen, närmast operaaktiga körer, storvulna drag liksom de där stilla och sådant som blir Neal Morse-rock eller något ur Flower Kings’ mer teatraliska ögonblick. 

Ja, det är min själ en resa de drar ut mig på, även om det ska finnas två delar till att se fram emot, behövs en liten återhämtningspaus mellan de två första skivorna (del ett och två på den första, del tre på en andra), egentligen inte en lugn stund, bara mer och mer spänning runt hörnet. 

Den som vill ha sin progressiva rock varierad, inspirerad och tacknämligt bekant men ändå inte, har, liksom jag, mycket att hämta här, alla tipsen i den stora progboken tas nästan till. 

Rekommenderas varmt även dessa, ett verkligt fynd i vårens skivflod. Och det är definitivt de första progskivorna i min ägo som har en Vauxhall Cavalier på omslaget (alltså en Opel Ascona för oss som bor på det europeiska fastlandet).”

 

Ja, det handlar om 

”Still Sitting In Danny’s Car 1: Once Upon A Lifetime”, 

”Still Sitting In Danny’s Car 2: The Beacon”, 

”Still Sitting In Danny’s Car 3: Rubicon” och 

”Still Sitting In Danny’s Car 4: Slow Reveal”. 


Bandet själv skriver så här om skivsviten, nu när alla delarna är utgivna:

 ”When your best friend dies, it’s natural that you reflect on their life, and end up with questions that have no ready answers. But what if you met Death, who makes you an offer you can only vaguely understand? What if you’re given the power to travel through time (in a 1985 Vauxhall Cavalier, obviously)… where would you go? What might you learn? And what might you be tempted to change? An album in five parts, Still Sitting in Danny’s Car recounts a narrative that touches upon issues of friendship, nostalgia, reading comics, loss, lust, lessons we might learn from ancient history, pubs, alcoholism, and the dilemmas that come with great power. It is both a quirky study of grief and a celebration of what it means to be alive.”

 

Det gör, tveklöst, att jämförelsen ovan med t.ex. Flower Kings och Neal Morse haltar något förskräckligt ju längre man lägger tyngd på sina musikaliska erfarenhetsben, för det här är så mycket mer, det här är en progressiv musiksvit om själva livet, om vardagen och om de små frågorna, men också om de stora, livet och döden och inte bara det som finns däremellan – och givetvis den stora, svåra, olösliga frågan: om den där Vauxhall:en dök upp, skulle du sätta dig i den, skulle du ändra något? Och skulle du vara densamme efteråt, om du valde att fara iväg?

 Musikaliskt är det här inte bara helgjutet, utan det här är ett av de få mästerverken i progrockens samtid, fjärran posörer, enhörningslyrik eller tafatt kopiering av något som hände 1972. 

Det här är omvälvande musik, det är en livsförändrande musiksvit, många gånger på samma sätt som när man lyssnar på de där som hade ett förbund med gud, som när man försöker landa i Beethovens nia (ledaren för symfoniorkestern i Kinshasa sade ”you can feel that there is something in this music but you can’t say exactly what”). 

Jag tycker inte det är överord (nej, det är inte Beethovens nia; nej, liknelsen haltar; men jag blir fantastiskt berörd och upprymd av skivorna, med samma känsla i hårbotten som när någon dirigent har den goda smaken att följa tempoanvisningarna i Beethovens partitur och vi bara flyger iväg) och jag är förskräckligt imponerad över att gänget musiker fått ihop alla de här delarna till en helhet som är större än just delarna. Mäktigt och ett måste.

 


Samma, men ändå inte samma, är det på deras uppföljare ”Touchy Subjects”, som inte riktigt fortsätter på den inslagna musikaliska vägen, vi blir påminda om att om den föregående skivsviten på sista raden ingjuter hopp, är personerna som befolkar den nya skivan raka motsatsen. 

Tyvärr är Matthew Howes, sångare och skicklig producent i bandet, för bra på att förklara deras utgångspunkter för att jag ska göra det (han var ju med när de gjorde skivan, det var inte jag): 

”With Still Sitting In Danny’s Car we had a single, if rather expansive, narrative which was populated by largely sympathetic characters through whom we tried to explore issues of friendship, loss, identity, nostalgia and redemption. However, with Touchy Subjects each track is a standalone attempt to get inside the heads of a variety of subjects, some of whom perhaps deserve a modicum of pity and understanding, but almost all of whom warrant reproach on some level. Many of them just aren’t very nice people.” 

Musikaliskt känner du bitvis igen dig från den förra, fabulösa sviten, men här är det avgjort mörkare, berättelserna tar andra vägar och det märks på arrangemangen och det musikaliska slutresultatet, som är hårdare och rakare, inte så genrehoppande som sviten, nästan hårdrock mellan varven, men som också får dig att inte ha samma hopp om mänskligheten efter genomlyssningen. Alls. 

Det här är definitivt ett band som kan ta inträde till sitt lustiga hus – eller spökhus – eller kärlekstunnel. 

Matthew Howes har en vardag i London också, en bit bort från The Mighty Handful, men det som ger bröd på bordet kretsar även det kring musik, som tv- och teaterproduktioner, som The Voie och Strictly Come Dancing. 

Parallellt med TMH har han, som jag gissar alla musiker, samlat på sig eget material som ligger en bit bort från detta månghövdade progdjur, men utan för den skull att vara helt normalt topplistefoder, tvärtom är de inkännande och engagerande texterna kvar även på hans soloskiva ”Love And Other Demons” även om ett genomgående tema nog inte känns av, varken för honom eller dig, förrän hela skivan är genomlyssnad, även om hans nick åt Gabriel Garcia Marquez ter sig rätt självklar i sättet att berätta. Ack, dessa begåvade människor – dessutom skickar han långa, ruskigt trevliga e-brev också… 

Så du kan inte vara en progintresserad människa om du inte tar dig an The Mighty Handful och det bandet är också större än sina delar och större än Matt, mer än lovligt utförlig cv för medlemmar och gäster hittar du här

En av periodens absoluta höjdpunkter i recensionshögarna är tyska (från Rheda Wiedenbrück) duon Taumels ”There Is No Time To Run Away From Here” (egen utgivning). 

Den här lp:n definierar, vare sig duon Jakob Diehl (piano/Fender Rhodes) och Sven Pollkötter (trummor) vill det, de mörka rum, de fuktdrypande källarhålor coronapandemiskräcken rör sig i, nära att väcka dödsångesten, här underskönt framfört förstärkt av Boris Nicolai på gitarr och, i synnerhet, Manuel Viehmann och hans flygelhorn. 

Ta bara andra spåret ”No Time” eller ”Away”; vackrare än så blir det inte i höst. Det är stilla, sprött, melodiskt så man går sönder, som små rekvier med bara ursnitt ur dödsmässorna, som avslutningen av Katrine Amslers ”Funeral March”. Och det kommer mera, det här är bara den första delen av en serie kallad ”T R A U M”, som ”ska utvecklas över flera album”, som duon skriver – med vikten lagd på långsam minimalism i den här instrumentala kvartettformen. Skaffa. Lp:n släpps bara i 100 exemplar.

En annan höjdpunkt under perioden kommer härifrån. Döda havets ”Tid och rum” (Gaphals) bjuder på storartad prog på svenska på sin andra skiva, med utmärkta arrangemang som är långt från något pretentiöst, har bra sång, texter med innehåll och inte det på engelska uttryckta trams som snart är regel från många svenska progband.

Alltså strålande, faktiskt ibland pampig prog när de drar på epiken, sniffande på artrocken, med svenska vardagstexter på relationstema, snygg, enkel poesi, alltså inte något aerie faerie nonsense, och med melodier som sätter sig i örat; oväntat utmärkt, får väl skaffa debuten från 2016 också, det här var en ren nyhet för mig och för en gång skull stämde nästan promobladets beskrivning av band och musik (dessa blad som blir allt flersidigare och många gånger längre än resulterande recension). 

Lp:n är bara en dryg halvtimme, jag vill ha mer, den trollband mig på ett lustigt sätt framför stereon och skivsidorna tog slut för snabbt, när musiken svalt mig. 

Bandet består av Staffan Stensland Vinrot, sång och gitarr, Peter Garde Lindholm, gitarr, Julia Stensland Vinrot, klaviatur, Martin Pettersson, trummor, och Lawrence Mackrory, bas. 

Staffan är den som startade bandet får några år sedan, men med erfarenhet av mycket musicerande sedan tidigare; medmusikanterna är också meriterade, från dödsmetall till saker som inte låter så konfrontatoriskt. I en intervju berättas att 

”det mesta kommer dock ur rock och metall. Staffan själv har spelat många olika stilar, bland annat reggae och i bandet Lastkaj 14. Grunge och melankolisk rock har alltid lurat i utkanten med lite influenser för honom” 

och det sistnämnda känns litet förklarande, för om det mestadels upplevs som progrock för mig, finns det andra saker i låtarna som är litet skitigare, närmare två-g-proggen, med bibehållna melodier och samhällssvärta bland relationstankarna. Utmärkt är bara förnamnet. Nästa år, när det är Slottsskogen goes progressive, då hoppas jag de står på scen där.


Nu är Mattias Risberg och hans meriterade grupp Minings igång igen, ”Zauberberg” (Kullen reko) är den andra delen i den planerade trilogin som var tänkt att slutföras live i år, men en viss pandemi stängde den dörren. 

Meriterad, ja, med bland andra Stackenäs, Berglund, Fredrik Ljungkvist, men den här gången är det Jennie Abrahamson som sjunger, viss skillnad, ja, jämfört med Miriam Wallentin som bestod oss sången i den första delen. 

Och man blir lika hänförd av den här berg-och-dal-banan i lantlig idyll (fast inspelad i studio i Tjockhult den här gången) som denna företrädesvis progrykande skiva är, ännu en möte mellan modern jazz och progressiv rock som ger den senare vinsten på ren ärekränkning och energi. 

Det här är absolut inget i närheten av Flower Kings eller det genrepolerade, här är det King Crimson-frenesi och något Morgan Ågren mycket väl hade kunnat banka skiten ur (Jon Fält kan vara frenetisk bakom batteriet, men inte på samma sätt, nej), men ännu ett sporrsträck genom ett kompositoriskt, mångfärgat landskap som är lika mycket Risbergs som hans ensembles. Utmärkt.


Tung tvåmannaprog från Italien, lockar det? Trummor och gitarr (och litet elektronik kopplad till sistnämnda) ger de två namnlösa italienarna Raìses debutskiva ”CREPA!” (egen utgivning) kraft och tyngd så det sprakar om högtalarna, men den här hårda men melodiösa progen är ack så lockande, särskilt som något att lyssna på när man absolut inte vill varva ner, utan tvärtom behöver göra det motsatta, musikaliskt uppåttjack när det är en onödig utmaning som står för dörren. 

Även det här är oväntat och innovativt, där de två avslutande tiominuterslåtarna aldrig tänjer på tålamodet. Riff, tyngd och något som håller dig vaken om nätterna räcker gott. Spela och spela igen. Som om Mars Volta var bakfulla och fick för sig att ge sig ut på en picknick en högsommardag, men ändå skulle visa solen vem fan som bestämmer. Ungefär så.

Och det är nästan vackert att konstatera att ungdomen ser till så prog-genren kommer att leva vidare. Black MIDI är ett givet exempel, liksom alla musikstudenter i Italien eller delar av gänget på Havtorn i Malmö. 


Och så skivdebuterande Rainbow Face med ”Stars’ Blood”, en femtio minuter lång förträfflighet som bara finns digitalt än så länge, skriven till största delen av Jake Rose i trion från Portland, Oregon i USA. 

Bandet bildades 2015 och består av Jake Rose, gitarr och sång, Dominique Reveneau, bas, och Salvador Altamirano-Farrell, klaviatur och ljuddesign, plus en bunt musikaliska vänner (som olika trummisar, men även blås och stråk) – och jag kan inte låta bli att gilla bandfotot på deras bandcampsida, där de står och är coola, det sistnämnda får de hjälp med av var sin glasstrut. 

Och bli inte lurad av den nästan canterburyaktiga inledningen, det tar fort fart med slingor som växer till sig och börjar värma upp högtalarkonerna, med mellotron och en myckenhet gitarr på första låten ”Pirates”, över ”Purgatory” där gitarrfigurerna börjar bli skeva och intensiteten skruvas upp och så lugnar det ner sig i ”Lord, Give Me Strength” för att klä på sig hela prog-genrens utrustning i det påföljande tolvminuterseposet ”Waves” där gitarren står i centrum, bygger upp en stämning med starka melodier, dämpar, ökar och lämnar lyssnaren smått andlös (det här är en välproducerad skiva). 

”That Old Gang” börjar olycksbådande, men försiktigt, även här blir det en mäktig stegring där jag börjar förstå vad Jake skriver, att bandet tillbringat de tre senaste åren med att bygga ”a wall of sound” – men så blir det rena Howard DeVoto-popen som avbrott mitt i låten, innan väggen reser sig igen. 

”The Fighter Pilot” blir helt avgjort ”postpunken goes prog” och näst sista spåret, ”Back In The Bottle” är en perfekt konsertavslutare, med en bedövande vacker melodi och rent episka gitarrer och syntar, ”Message By Bullets” avslutar skivan och det överträffar resten av skivan i melankoli, Jake låter som om han och stråkar och piano stod i en gammal radiostudio och musiken ljuder som vore den från en 78-varvare genom i en burkig högtalare när vi är på väg ut från konsertlokalen. 

Jag måste erkänna, inte minst om man ska lita på det första intrycket, att det var väldigt, väldigt länge sedan jag hörde en så stark debut i vår kära genre, det här lät så mycket mognare, spelskickligare och mer genomtänkt än ett första albumsläpp. Den är värd mer än $8 på Bandcamp. Gå’n åstad och skaffa den. Jag skickar med en garantisedel där det står ”du ångrar dig inte”.


Så dags för OJKOS feat. Andreas Rotevatns ”alea iacta est” (Odin). Låt oss få alla beskrivningar ur världen. Rotevatn är kompositören, men alla i det sexton man/kvinns starka bandet komponerar. 

Titeln är givetvis det gamla citatet ”tärningen är kastad” som jag tycker passar illa här, den här skivan känns inte oåterkallelig, att den är utskjutsad i världen på en norsk flakmoppe på vinst och förlust, även om jag förstår Andreas tanke att det kändes så första gången han och ensemblen stod på scen med den nyskrivna musiken (och den nya ensemblen). 

Och bandnamnet är en förkortning av ”orkesteret for jazzkomponistar i Oslo”. Till det ska läggas att Rotevatn bär sina inspirationskällor utanpå, och de hörs, känns igen, vare sig det handlar om afrikansk musik blandad med Steve Reich, att han pratar om jazzrock och Camel, Stravinskij eller Gil Evans. 

Det gör inget, för ensemblens spel (mycket bleckblås!) ger det här karaktär och en sorts nyfunnen själ. Vem kan i dessa tider inte höra något annat, något äldre, när man hör musik? 

När hörde du musik du uppfattade som geniunt ny senast? Nej, just det, men jag ser källorna mer som en vägvisare, som säger att ”du, det här är nog något för dig, eller hur?”.

Åtta låtar på 26 minuter. Stonerrock från Göteborg från killar som säkert har långt hår och Wrangler-jeans. Spelar ingen roll. Spacehunters självbetitlade självutgivna och fortfarande inte på skiva finnandes (bara digitalt, tyvärr) är finfin stoner med riffglädje, ett jävla sväng och en tyngd som känns kärleksfylld, kanske också för att de letar och finner melodier och närmar sig både något envetet motoriskt ibland liksom folklig prog. Förtjänar att hamna på skiva gör den i vilket fall som. Riktigt bra.   


Urtidsdjurs självbetitlade debut-lp gör att två-g:ig progg luskat sig in här. 

Det låter som en gammal Volvo PV rullat upp utanför Silence-studion i Koppom med bandet, spel- och inspelningssugna, men så är det inte alls. Men, det är sådana vibbar jag får, även om kvartetten från Uppsala knappt var födda (eller ens var det) när det stora röda huset renoverades, kylan kröp längs de dragiga golven och skivorna producerades, en efter en, med Bo Hansson som (ständig) gäst eller inte. 

Det fina är att den luriga Turid-försiktigheten försvinner både här och där på skivan, redan andra halvan av andra låten börjar man blåsa bort spindelväven och trampa på olika knappar i boxar kopplade till elgitarrerna, för att redan i påföljande spår vara i Agusa-land, med elektrifierad folkmusik som aldrig varit det, påminnande om Veds låt ”Sture External” i riff, basgång och trumtakt. 

Snyggt producerat är det också, med en fin, bred och djup ljudbild. Man kan inte låta bli att gilla den här lp:n, även om Neil Young nog stämmer dem för inspirationen både här och där, trots att önskad cover inte kom med (Nisse tillät inte det).


Seb Bruns ”Ar Ker” (Carton Records) är 34 minuter musik ”för trummor, metall och elektronik”. Seb är trummisen och han spelar allt själv, marinerad som han är i såväl electronica som friformsjazz, men han sjunger också inledningsvis när skivan börjar treva sig fram i cd-spelarens innandöme, innan det blir allt mer kraftfullt men aldrig dissonant, bara distat och uppkrämat och lyssnaren upplever en båge, för allt faller tillbaka vartefter vi närmar oss de sista minuterna och det vita bruset ökar. Intressant och speciellt.


Det gäller att ha tålamod ibland. Norska (vad annars?) Taskaha (sångaren Rick André Holmen påstår att bandnamnet/skivtiteln är en variant på ”takk skal du ha” och, ja, säger man det tillräckligt snabbt, så…) bildades 2014 och först nu utger de (själva) sin självbetitlade debut, gitarrbaserad prog med en anstrykning av neo liksom rejält tyngre tag och med mental ohälsa som genomgående tema, så onödigt lämpligt i dessa tider när både fler drabbas av det och fler tar det på allvar. 

Bandmedlemmarna har lirat i andra konstellationer sedan nittiotalet och en variant av debutskivan var klar redan för ett par år sedan. Det gäller som sagt att ha tålamod. Här finns bra melodikänsla, gitarr och sång får utrymme, och de ansluter sig till dagens sätt att kombinera melodiös hårdrock med ett inte alls inställsamt berättande. Intressant, ännu ett utslag av något som behövs, och, som sagt, med betydelseladdade texter, som omväxling, samt med en knappt kvartslång avslutande, genretypisk svit att lägga på minnet.

Pymlico, norrmannen Arild Brøters bebis, har jag tidigare kallat ”rättrogen symfonirock” och när nu deras sjätte skiva ligger i cd-spelarens mystiska innanmäte, ”On This Day” (Apollon Records), nickar jag inte alls igenkännande till det jag redan skrivit om dem. 

Visst, det finns ett rejält symfonirockande (och lagom långt) stycke, men det finns också musik som får dig att känna rytmen rycka i ben och svanskota och musik som är fusionjazz. 

Den här gången blir det alltså ett mer variationsrikt album. På ett sätt undrar jag varför, kände han (de?) efter fem album att formen begränsade dem, att de villa göra annan musik mer lik den sjuttiotalets mindre strömlinjeformade genreband gjorde, som en blandning av Focus, Camel och Kayak, eller rent av tidig Gösta Berlings saga innan de började göra korta låtar? 

Eller är det det faktum att de fläskar på med en massa blås som får mig att höra mer soul, mer funk (”Partners In Crime” kan anses vara mycket, men fan inte prog, mer Stax och jazz)? 

I vilket fall är det här en underhållande – men snäll – skiva. Och tänker man på det, är det en omvänd resa jämfört med de flesta jag stöter på – alltså där jazzare lämnar just jazzens domäner för att bli mer fantasirik fjärran post-bopen och finner sig, som Tonbruket eller andra i samman kategori, varandes i ett mer progressivt landskap där precis allt kan hända; här är det precis tvärtom, här reser symfonirockarna till jazzrock à la Weather Report eller något sådant, med en gnutta dansant musik som krydda. Intressant som utvecklingsfenomen, tycker jag.


Norske saxofonisten Bendik Hofseths ”Trunks” (C+C Records) vandrar i ett stilla men undertryckt intensivt ECM-doftande landskap fyllt av träd (om jag förstår det rätt är detta den första av flera skivor på samma tema) i den berättande instrumentaljazzens liga, med nedslag som är åt fusionhållet. ECM-tanken kommer givetvis av att laguppställningen (Eivind Aarset, gitarr, Mats Eilertsen, bas, Helge Iberg, piano, Per Oddvar Johansen, trummor, och Mike Mainieri, vibrafon) är i särklass i jazzsammanhang (man kan förvisso peka på vilken norsk jazzare som helst och säga: ”världsklass”, men ändå (och även utanför genren, förstås)). Lysande långsamt och något att vila under granarna tillsammans med.

Vad får man om man är musiklärare på en skolan i trettio år (och inte minst levererat en eller annan musikal för eleverna att sjunga – eller tio!) och vill göra en konsert med sin egen musik som ett retrospektiv? 

Jo, man använder skolans aula, bjuder in en publik och hinner precis genomföra konserten innan coronapandemin slår till. Och om nu Pymlico slutat spela symfonisk prog, har inte vår musiklärare med fru (och band) gjort det, en mer neoprog:ig version, men låt vara. 

Musikläraren heter Hans-Jürgen Fuchs (och frun Ines), är Genesis-fan (älskar Tony Banks och hans sätt att skapa ackord, säger han) och skolan är Robert Koch Realschule i Stuttgart, där han också hittat sina medmusiker. 

Den förste februari i år arrangerades konserten med stycken från de senaste tio årens skivor med ”Fuchs” (som han kallar duon (med sin fru), därav titeln ”One Lively Decade” (Tempus Fugit/SPV), och med ett nytt, kvartslångt stycke. 

Tyvärr var skivbolaget snåla, annars hade hela konserten kommit med, nu är det bara hälften på en enkel-cd, men det ger ett fint intryck av traditionell prog med lagom många taktartsbyten, temposkiftningar och ett stort mått dynamik, allt medvetna, favoriserade grepp, liksom berättande texter, om hans släkthistoria eller om vad det är för något som gör att du kan vara nöjd med dig själv när du lägger dig på kvällen. 

Hans-Jürgen är en muliinstrumentalist, men här står han mest bakom syntarna (liksom hans fru, som har en förkärlek för det som ska låta som en mellotron). Musik för nya traditionalister och gamla neoprog:are.

Vi har också lyssnat till: Jens Carelius ”Opsi” (Jansen) som är en trevlig, litet småskavande, popskiva, med ovanligt berättande texter (= bra texter) och intressanta arrangemang, många gånger storslaget anlagda. Högeligen intressant och stannar kvar i minnet. 


/// Undergrünnens ”Ein revnande likegyldighet” (Jansen) bjöd på sjuttiotals-Fela-sväng med sextiotalsstuk. 35 minuter under vilka det inte går att sitta still. Febril, svettigt febril, musik. 

/// Aiming For Enrikes ”Music For Working Out” (Jansen) bjöd på instrumentalmusik på just rubricerat tema, någonstans mitt emellan Exorcist GBG och Solar, om det nu är till någon vägledning. För det är svårt att ge en sådan. En sorts inlandssurfmusik. 

/// ”Galento Sound Service vol 1” (Dreamboat Music), en tolva i bara 100 ex (det är onda tider) med tre låtar: ”What’s Happening?”, ”Sydney Saturday 73” och ”Bye Bye Bo”. Det är en bra bit från Tommy Galeto Nilssons fina filmmusik, men svänger på bra, instrumentalt, groovigt/funkigt minnande om äldre tiders nattklubbars disko för folk i bruna tredelade kostymer med såväl utsvängda brallor som utsvängda danspartners. 

/// Bästa cd-singeln på sistone var en promo-ep: Rhys Fulbers elektroniska, nattliga framtidsambient/IDM på ”Resolve” (DistroKid) hade varit bättre som musik till Blade Runner 2049 än det som blev. Han är medlem i Front Line Assembly och i Delerium, började inte släppa något i eget namn förrän 2017, två fullängdare 2018 och 2019, några ep däremellan.


En liten påminnelse om klassisk musik, som: ”Svenska violinskatter” (eller som dB Productions föredrar att kalla den, ”Swedish Violin Treasures”) är nog mer att kalla för fynd än skatter, men det är oavbrutet engagerande musik som grävts fram, det mesta sedan tidigare odokumenterat på skiva (Fryklövs violinsonat påtalas vara ett undantag, dessutom inspelad vid två tillfällen). 

Tonsättarna är Helena Munktell, Harald Fryklöf, Ika Peyron och Algot Haquinius (två av mig olyssnade sedan tidigare) och den i den här inspelningen oslagbara duon interpreter är Bengt Forsberg, piano, och Cecilia Zilliacus, violin. Grammis-material, utan minsta tvekan, och ännu en öronöppnade cd från dB med musik gömd i arkiven. 

En annan utgåva på samma tema från samma jämrans kvalitetsmedvetna skivbolag på Limhamn är ”Rendezvous: Leipzig” (dB Productions) och är ett nytt kapitel i Erik Nilssons enträgna avdammande av Amanda Maier från Landskrona, här i form av var sin ungdomlig stråkkvartett av henne (i alla fall det mesta, eftersom inte allt fanns att tillgå och yttersatserna rekonstruerades av B. Tommy Andersson) och en likaledes, fast komplett, vad jag förstår, av brittiska, fem år äldre, Ethel Smyth, de träffades när de båda studerade i just Leipzig. 

Spelar gör musiker ur Kungliga filharmonikerna uppe i Stockholm och gruppen tar sig an den här stundtals fjädrande om inte fjäderlätta musiken med kärlek och spänst. De kallar sig Maierkvartetten och är Johannes Lörstad och Patrik Swedrup, violin, Arne Stenlund, viola, och Klas Gagge, cello. Erik Nilsson gör en kulturgärning genom sitt oupphörligen nyfikna skivbolag. Vilken bortglömd tonsätttare ska han månne hitta nästa gång?

                                                                                            - Jan-Erik Zandersson




onsdag

Zandersson juni 2020


Välkommen till en spalt fylld av vederkvickande musik, cd som är civilisationens verkliga ljudböcker, fjärran prat, uppläsningar och begränsad fantasi. Visst är det därför självklart och ofrånkomligt, när man får reda på när begreppet ”ljudbok” nämndes första gången, att begreppet skapades av Alfred Bester i romanen The Demolished Man 1952 (på svenska som Ensam mot universum 1955) när den gick som följetong i kvalitets-sf-tidskriften Galaxy – givetvis är det science fiction-genren, den riktiga, fjärran fantasifoster som Stjärnornas krig, som skapar förutsättningarna för vår tids tankevärld, med ifrågasättanden och visioner; mer om det nedan.

Seán Clancys ”Forty-Five Minutes Of Music On The Subject Of Football” var en musikalisk tolkning av första halvlek av matchen i VM 1994 i USA mellan Irland och Italien. Det är den svenska gitarrkvartetten Krock som beställt verket och nu hoppas jag de vänder blicken mot valfri Malmö FF-match. Sant fascinerande lyssning. Så här säger tonsättaren själv i en intervju:


For example, a few years ago I wrote a piece called Forty-Five Minutes of Music on the Subject of Football for four electric guitars. I wrote this piece to draw peoples’ attention to the fact that our attention spans might be diminishing. As many people can still pay attention to ninety minutes of football, I wanted to see if there was anything intrinsic to the sport itself that accounts for this, or is it all extrinsic, related more to emotion intermingled with national pride. I chose to structure the piece on a particularly uneventful football match that lives on in the popular consciousness of many Irish people my age or older, which was the Ireland versus Italy game in USA 94.

After Ireland scored in the 11th minute or so, very little else happened in the match, so I wanted to translate this into music, to see if it would hold people’s attention as much as the match did. There is basically one block of material for Ireland, and its inversion for Italy. Each (musical) player passes their material to another at the corresponding point in time where possession had changed in the actual match, and this practice continues for forty-five minutes – the equivalent of one half of a football match.

Now, for the most part this music is undramatic and does very little. But at certain points – Ireland’s goal and some dodgy tackles for example – the music explodes. The musical material is exactly the same for these explosions as for the rest of the piece, but it becomes super-dramatic because I’m using distortion pedals and loud dynamics. The influence for this probably comes from Nirvana, who I would have been listening to around 1994 and who I wanted to allude to in the piece. They were really good at taking the same material and dramatising it through dynamic shifts that you hear on tracks like Smells like Teen Spirit or Radio Friendly Unit Shifter. Both of these songs have more or less the same basic material throughout, but the choruses are made more dramatic by the addition of distortion, heavier drums and more instruments.


Of course, I accept that, for many people, music is an intrinsically dramatic medium, and we have centuries of repertoire to substantiate this claim, but it is precisely for this reason that I would like to question it and maybe offer an alternative.”

BBC bjuder på fina nedslag i den elektroniska musikens historia i sitt eget arkiv:


Kent Eskildsen? Det är ett namn som dykt upp regelbundet i många år, oavsett om jag köpt obskyra elektroniska cd eller upptäckt att det faktiskt finns en bra, dansk genomgång av Tangerine Dreams levnadshistoria.

Och mer än så, han utgör en tydlig linje i den danska elm:en och har också stått på europeiska livescener med sin musik.

Ett alias har varit Timescape (namnet lånat från sf-författaren Gregory Benfords bok med samma namn, en uppenbar favorit för Kent bland de av Robert A. Heinleins ätteläggar som skriver så kallad ”hård” sf, där det vetenskapliga idéinnehållet på väg ut i världsrymden vanligen är starkare än personteckningarna) med bland annat

  • ”Daughters Of Jupiter” (2005; ursprungligen ambientmusik använd som intro till Timescape-konserter),
  • ”Travelling Light” (2007; kanske litet mycket åt Fønix-hållet och med – flämt! – sång!);
  • ”Passage Of Time” (2009; rejält välgjord och kosmisk ambient, med ett extra utropstecken för Arthur C. Clarke-citatet ur First On The Moon (1970):

”It may be that the old astrologers had the truth exactly reversed, when they believed that the stars controlled the destinies of men. The time may come when men control the destinies of stars.”), ”

  • "Jarrelogic//Live” (2009; idel Jean Michel Jarre-covers från en konsert dagen före Jarres egen konsert i Herning; av någon anledning gav Kent tributsamlingen till Jarre han sammanställde 1998 samma titel/namn…) och
  • ”Lost In A Moment” (2015; väl studsig och stundtals smått daterad electronica – även här med inslag av sång – där jag saknar de flytande ambient-tagen)

vilket leder fram till färska cd:n ”Pripyat” (2019) och säger tack och lov inte att hans samtidsseismograf fungerar, utan här regerar sekvenserna och berlinskolrummet är fyllt av ekon av sådant vi minns men inte tror oss få uppleva igen post-Froese.

Och det är mer verkligt än så: 2011 åkte Kents bror Stellan till Tjernobyl och staden Pripyat och de videofilmer som finns på Youtube från besöket, ackompanjerade av Kents musik, ger mig rena Stålenhag-vibbar, hur naturen ganska raskt tar över när människan flyr sina misstag, även om det inte var längre sedan än 1986.

Det här kunde vara valfri plats på jorden i spåren av covid-19 och jag ryser inte vid tanken när jag ser det övergivna nöjesfältet där träd, gräs och stenar buskar fyller ut, höljer och döljer, snarare ser jag på det filmade med ett upphöjt lugn, vet vad som komma skall: moder natur kommer att klappa på våra dödskallekinder, skaka litet lätt på huvudet och ställa allt till rätta igen en gång när vi härjat färdigt.

För att följa Kent Eskildsen ännu närmare nutiden, spelar han nu i ett nytt progband, Fall Of Episteme, som släppte en självbetitlad debut i fjol.

Rötterna finns i det danska progbandet Atlantis som Kent och hans kusin (!), Flemming Kragh Pedersen, startade 1982 och som tydligen aldrig riktigt lagt av, utan bara varit mer eller mindre aktiva (dock aldrig så aktiva att de släppt en skiva, vad jag förstår, privata utgivningar oräknade).

Basisten Søren Foged från Atlantis fanns med i det nya bandet inledningsvis, bildat 2015 av honom och 2 x Rune: Nielsen, sång, och Eskildsen, trummor, innan Kent och Flemming anslöt.

Och dessa familjebildningar och dessa band går in i varandra, eftersom Fall Of Episteme under sin levnad både spelat eget material och återanvänt sådant Atlantis skapade. Hur låter det då? Förvånansvärt mycket åttiotal och neoprog, det var en överraskning, men de gör det väldigt melodiskt och man kan nog hävda att det är mer dåtidens Camel än dåtidens Saga jag hör, med fokus på gitarr och klaviatur och runt-tio-minuter-långa låtar.

Melodirikt, välspelat och på något sätt väldigt avslappnat levererat, utan pretentioner men med genremedvetenhet. Jag ser fram emot nästa – och inte minst att kanske äntligen få höra litet av Atlantis musik på skiva.


Musicmusicmusics nionde (!) fullängdare, ”Oversized” (Hoob), får sin titel förklarad av att trion Fabian (piano) och Josef Kallerdahl (bas) och Michael Edlund (trummor) har ett helt koppel gäster som, likt en visa runt midsommarstången, minsann kan spela viola da gamba, violin, basklarinett och flöjt!

Allt hänger ihop med ett särdeles sväng, oavsett om det är Fabians nyskrivna, fyrdelade svit eller när de gör covers på sig själva. Långt ifrån något som enbart borde fastna hos jazzare, som vanligt, när det gäller bra musik sprungen ur jazz och/eller utgiven på en jazzetikett

Dags för Hubro-hörnet. Vi börjar med Erlend Apneseths ”Fragmentarium” (Hubro) och pressreleasen inleds av hans citat

”I want it to feel like the past, the present and the future, all at the same time”

och det är jag rädd att han uppfyller, med råge, där det blandas folkmusik (ännu en hardangerfela!) och prog och jazz och eam, ibland i samma stycke, trots att skivan är lp-kort.

Känslan skivan ger är av att sitta på en sorts upplevelsestrand och få sig till livs musikalisk ebb och flod, intensitet som växer och drar sig undan. Erlends fela, Stein Urheim (igen) med gitarr som låter som så mycket annat än en gitarr, Anja Lauvdals piano, Hans Hulbæckmos slagverk, Fredrik Luhr Dietrichsons bas och Ida Løvli Hidles dragspel – allt låter som så mycket mer än så, det är hela tiden pendelrörelser, mellan mörker och ljus, mellan hopp och -löshet.

Erfarne pianisten Christian Wallumrød och hans Ensembles sjunde skiva, ”Many” (Hubro), har bryggts under fyra år och det som adderats till grytan är väldigt mycket elektroniska uttryck, både bildskapande och rent konkreta.

Hans kvintett (Per Oddvar Johansen, Eivind Lønning, Tove Törngren Brun och Espen Reinertsen) ger oss en den där smältdegeln där avantjazz och minimalism möts, stöts och blöts, där det elektroniska ibland verkar komma från den gamla Philips-studion eller något Stockhausen gjorde manuellt, liksom stillhet och kontemplation, men med blås som reningsbadar musiken.

Än en gång bara en lp-lång skiva, men här blir det en sorts ekonomi, att resurserna varken töms eller dras ut. Precis som skivan ovan låter det här som musik post-corona, för en annan, kanske bättre, värld.

Stein Urheims ”Downhill Uplift” (Hubro) får pressreleaseskribenten att fullkomligt gå bananer, den här sjätte plattan på favvoskivbolaget i Norge (med sig har han Ole Morten Vagan, bas, Hans Hulbæckmo (som hos Erlend ovan, cirklar i cirklar) och Kåre Opheim, slagverk och en jävla massa annat) spretar åt både ren jazz à la Coltrane, Tyner och Sanders eller åt jazzgitarr fjärran Django men nära Cooder eller Lowell George.

Sanningen är att det handlar såväl om jazz från de rum där det kräver sin man att träda in och lyssna med öppna öron, liksom han bjuder på rena ”poplåtar”, om uttrycket ursäktas, varvat.

Det blir som en skiva sammansatt av en epileptisk DJ, det spretar och brötar, men så kommer en låt med dagsaktuell text, ersätts av spirituell jazz och – ja, så håller det på, mestadels oväntat.

Kim Myhr & Australian Art Orchestras ”Vesper” (Hubro) hade premiär i juni 2018 vid Melbournes jazzfestival, ett tresatsigt stycke skrivet för orkestern under ledning av Peter Knight, det är uruppförandet som finns på skivan.

Myhrs gitarr har blivit allt mindre akustisk över tid och han närmar sig Aarset-land där inget låter som det borde längre, vanligen har han också fler musiker med sig än på de första, ofta solokvistiga, skivorna.

Och så den här konstmusiken. Vesper (latin för afton eller kväll) passar,

”(…) What interested me was the private spaces of night time, when the listener knows that nothing more will happen for the rest of the day. It’s an embracing and immersive space, where we can be at our most private and intimate”

säger Myhr och det är en sorts varierad tillståndsmusik där det både är drömmande och inneslutande, liksom expansivt mot ett mer vaket tillstånd. Bleck- och träblås, stråk och Myhrs egen tolvsträngade gitarr möter en myckenhet elektronik och Tony Bucks (från The Necks) varierade, transskapande slagverk. Låt mörkret falla.


Gard Nilssen Supersonic Orchestras ”If You Listen Carefully The Music Is Yours” (Odin) är debuten för hans sextonmannastorband, inspelad på jazzfestivalen i Molde i fjol.

Tre basister, tre trummisar och nästan ett dussin bleckblås, de flesta saxofonister. Det blir mycket låt av det, kopplingen till Nilssens favoritstorband, Count Basies, är inte riktigt nära, men fascinationen verkar finnas där (och Basies trummis Jo Jones (där 1934–1948) är hans trumslagarfavorit), även om jag mest kopplar Nilssen till gruppen Bushman’s Revenge bland de många (mer än 70!) skivor han utgett/varit med på.

Och det brölar på duktigt, antingen i full sättning eller i utstakade smågrupper under konserten, skrivet och improviserat, Nilssen talar om inspiration i form av sig själv (gruppen Supersonic) men också de givna i det här låtande formatet: Sun Ra, Coltrane och Mingus – och avslutande ”Bytta Bort Kua Fick Fela Igjen” har sina band till Fela Kuti.

Storbandens tid är långt ifrån förbi och med en startuppställning med idel känd adel (Hans Hulbæckmo, Goran Kajfeš, Ingebrigt Flaten, Per ”Texas” Johansson, Kjetil Møster och så vidare, etcetera, och så vidare) var det ett framförande jag gärna stått i publikhavet och känt vinddraget av.


Wakos självbetitlade cd (Øra Fonogram), deras fjärde, bristen på namngivande efter så lång tid är alltid förvirrande, samtidigt som gästerna den här gången också sprider en ny sorts musik för kvartetten kring sig, inte minst när det återfinns såväl en stråktrio som Jonas Kullhammars sax här.

Blandningen känns bitvis igen från tidigare skivor, att det är friform och litet klassiskt, men även ren rock här och var, men den här gången är det nordiska vemodet på litet större avstånd; där bandet pratar om ”zappaaktig barock och Sibelius” hör jag mer Jón Leifs. Inte dåligt alls, varken det eller skivan. Ännu en självklarhet i skivhyllan.

Eivind Aarset & Jan Bangs ”Snow Catches On Her Eyelashes” (Jazzland Recordings) är ett inslag lånat från himmelriket.

”Sömlöshet” ser duon som nyckelordet till skivan, vars embryo de hävdar finns i konserterna de gjorde när Aarsets ”Dream Logic” utgavs; Bang var producent.

Jag lägger gärna till ”sömnlöshet”, för det här är nattlig musik med bara en svävande förankring i annan, små rottrådar går till väsensskilda delar av den moderna musikhistorien och de samarbetspartners som passerat genom studiodörren, vare sig det är Molvær eller Hassell.

Musik för nätter som inte är oroliga men som inte ska tillbringas sovande, när det är för vackert eller för spännande för att bara lägga sig och glömma bort stunden.

Det är också musik som är andas ”tidlöshet”, denna känsla av att bli genuint överraskad av något som inte hörts tidigare men som kommer att vara lika överraskande om tio år, om tjugo (som nyligen återutgivna ”Vernal Equinox”, Jon Hassells debutalbum, som låter lika fräscht i dag som 1977 (den lp:n skaffade jag redan dåförtiden, helt till marken slagen av hans samarbete med Brian Eno, skivor som tjänade som insomningsmusik i tonåren och som gav tredimensionella drömmar om en science fiction-liknande, taktilt tillgänglig tillvaro i en värld lik den Brian Aldiss visat i romanen Drivhuset eller Poul Anderson i Nonstop)). Makalös skiva.

En gång i tiden var det den fantastiska berättelsen som var legio i utgivningen, den realistiska förde en tynande tillvaro, vilket var (och är) lättförklarligt: vem vill bli påmind om sin mediokra vardag, läsandet av ett skönlitterärt verk var ett tillfälle till eskapism.

Det hindrade inte fantastikerna att regelbundet använda det den goda, moderna science fiction-litteraturen (främst; sällan filmerna) gjort: till extrapoleringar, resa ett varnande finger eller bara, med en suck, säga att så här kommer det att bli, vare sig du vill eller inte.

Just dimensionen att låta eskapismen få en själ idémässigt och ett djup med bra personteckningar och miljöer gav oss ett fåtal men utmärkta sf-författare närmare nutiden, när vardagsrealism (även i facebookförskönad form) närmast är legio och eskapismen lever på detta märkliga underhållningsvåld (se där, ett ord som borde sakna innehåll och en plats i SAOL liksom i verkligheten – vad är underhållande med våld?

Se till så att du utsätter dig för det själv, så får du se hur kul det är), vare sig det är i fantasyvärldar i Tronspelen eller Stjärnornas krig eller folkhemsdeckare av knappt skrivkunniga författare som Läckberg och hennes efterföljare).

Men det är lätt att hålla reda på de goda författarna, här i landet har de inte varit många (Peter Nilson, Sven Christer Swahn, listan kan knappt göras längre), i utlandet inte heller där så ruskigt många, där språkproblem givetvis utesluter de flesta icke-engelskspråkiga, men ger oss åtminstone J. G. Ballard, Philip K. Dick, Marlen Haushofer, Wilson Tucker, Stanislaw Lem, Brian Aldiss och några till (som litterära one-night-stands som Michael Moorcocks Pyat-böcker eller Mother London, noveller av Henry Kuttner eller av William Tenn, slipstreamromaner av Julian Barnes etcetera).

Och så Ursula K. Le Guin (1929–2018). Tack vare genrekännare som Sam J. Lundwall och, framför allt, John-Henri Holmberg kom hennes böcker tidigt och ofta på svenska, bara ett par år efter originalpubliceringen i USA, på småförlag som Kindbergs, Delta och Lindfors, ofta i riktigt bra översättningar av Peder Carlsson, Torkel Franzén, Lena Jonsson, Mats Dannewitz Linder med flera, ofta med omslagsmålningen signerad Inger Edelfeldt.

1975 kom Mörkets vänstra hand (The Left Hand Of Darkness, 1969) på Askild & Kärnekull, det som måste anses vara hennes genombrottsroman (tillsammans med den första boken om Övärlden, som kom året före) om en planet där invånarna regelmässigt byter kön. Det är en fantastisk roman där hon bygger en värld och befolkar den på ett så påtagligt sätt att du känner dofterna, rör vid huvudpersonerna, lever och lider med dem och blir medveten om berättelsens tanke om hur liten roll könet spelar, hur vi, egentligen, borde värdera varandra.

Boken fick både Hugo- och Nebula-priserna för årets bästa roman, första gången en kvinna fått båda – och det var året efter hon tvingats publicera en novell i Playboy utan att skriva ut sitt förnamn, eftersom redaktören ville antyda en manlig författare.

Le Guin var egentligen opolitisk, skrev och sade hon, ändå tog hon regelbundet ställning, som när hon inte tog emot Nebulapriset 1977 för novellen The Diary Of The Rose i protest mot att The Science Fiction Writers of America hade slängt ut den polske författaren Stanislaw Lem som medlem, eller när hon gjorde The Word For World Is Forest som en (illa dold) protestparabel mot Vietnam-kriget.

I det sistnämnda fallet var det underliggande temat väl tydligt och stod i vägen för läsningen, ungefär som hennes undertryckta vrede i Always Coming Home, om en framtida civilisation, Keshfolket, som ser på det som varit, alltså vi, som ”the Sickness of Man” – kalkerpapperet mellan den boken och det vi européer gjorde mot den nord- och sydamerikanska urbefolkningen är inte särdeles tunt där heller. Den sistnämnda boken är litet extra intressant eftersom den första upplagan hade en specialutgåva med en kassett, ”Music and Poetry of the Kesh”, med musik av Todd Barton (häromåret återutgavs musiken på lp av skivbolaget Freedom To Spend).

Vilket för oss till Erik Dahl Ensembles ”Gethenian Suite” (Svalka) som är inspirerad av Le Guin The Left Hand Of Darkness.

Han skriver

... utgångspunkten har varit att skriva ett längre, sammanhållet verk. Jag har velat använda en utommusikalisk referens och tyckte det var spännande att utgå från en roman. Steget är inte så långt från filmmusik, men det är samtidigt en större frihet. Det är instrumentalmusik, så texten är bara antydd. Min känsla inför boken är däremot närvarande. Med min musik tolkar jag romanens olika bilder av planeten Gehten.

Då är vi nog något på spåret där, om det var ägget eller hönan som kom först – det är intressant att viljan att göra något kom före inspirationen från boken i sig, det omvända brukar vara fallet om man inte letar efter inspirationskällor för att iscensätta en metodidé.

Intressant är det också eftersom sättningen fiol, sax, klarinett, piano, bas och trummor (och varianter på dessa, plus litet elektroniskt fnulande) gör detta till en skuggrik kammarmusik med tydliga melodiceller som upprepas eller bara lämnas kvar.

Planetens dramatiska klimat, de obefintliga könsgränserna och den flytande könstillhörigheten, allas i grunden lika värde men mött med inledande oförståelse av besökaren från rymden med sitt enahanda genus, dramatiken i ränksmidandet och dynamiken i de plötsliga kasten och förståelsebarriären finns kanske inte i musiken, men det finns spår, när man nu som lyssnare vet hur tonsättaren vill placera musiken i medvetandet.

För det blir så med tolkningar, ibland är det lätt att tonmåla med risk att det blir övertydligt, men här antyds stämningarna, bokens budskap får en mer abstrakt form än när BBC för en del år sedan kondenserade detta till en väldigt driven radiodramatisering utan att bli onödigt dialogdriven eller när man tittar på den karta över planeten författarinnan själv tecknade en gång i tiden (vanligare i fantasy med den sortens världars stora begränsningar geografiskt (hur långt kan man gå på en dag, på en månad?) än inom sf:en). Om jag inte kände till kopplingen till romanen hade jag aldrig märkt den, däremot hade jag blivit underhållen av välskriven och hyfsat uthållig samtida kammarmusik av ett berättande slag.

Paul Jarret är en intressant musikant, gitarrist. Svensk mamma, född och uppvuxen i Paris, kommer från indierocken till jazzen, men med mycket svenskt/skandinaviskt i det musikaliska bagaget, inte minst i trion tillsammans med Loïs Le Van (sång) och Sandrine Marchetti (piano) vars senaste skiva, ”Vind”, just skapar ett vemod vi känner igen här uppe i den karga nord, men som kanske är mer ECM-exotiskt söder om landsvägen.

Och han har gjort mer, mycket mer, de senaste tio åren i olika konstellationer där jazz, rock/pop och konstmusik mötts (och nya Ghost Songs som verkligen gör modern jazz av progressivt slag i ett landskap nära e.s.t.), men framför allt släpper han en skiva med sin lilla ensemble EMMA (född redan 2015) och döpt skivan till densamma (Neuklang (dist: Border), släpp 19/6), en hyllning till hans arv, om våra svenska utvandrare till USA under det sena 1800-talet som försökte hitta ett nytt liv där fjärran de dåliga potatisåkrarna här hemma, och då särskilt hans mormorsmor Emma Jonasson som hamnade i New York City. Gitarr, ståbas (Étienne Renard), nyckelharpa (Éléonore Billy), skrammel och Hannah Tolfs sång blandar sig i en hemtam världsmusik som kretsar kring sådant jag hyllar ovan från Norge, där svensk traditionsmusik mixtras ihop med impro, repetetiv musik och minimalism, som en musik i stugor med lågt i taket, tomtar som vaktar i stallet, snön ligger djup, granskogen är tyst, bondfolket har fått besökare från andra delar av fjärran trakter som nu bjuder på en musikalisk soaré innan de ska dela sängplats på höskullen. Magiskt.

Det här är en skiva Paul och de andra i EMMA ska vara väldigt, väldigt stolta över, den har följt mig om nätterna i dessa tider av splendid isolation, påmint mig om min identitet, om jag någonsin tvekat.

Stefan Klaverdal är en av mina favoriter bland dagens tonsättare i det här landet, eftersom hans musik och experimenterande med formen aldrig blir annat än en blandning av något genomtänkt och nyfiket, aldrig jippoaktigt eller utanför-boxen-för-att-vara-utanför-boxen, utan med musikalisk integritet i botten, hur än botten ter sig.

På förra skivan agerade han rollen av att vara dendrokronolog, den här gången promenerar han på den gångstig som leder mot utveckling, uppåt, mot nirvana eller motsvarande – om man nu ska snöa in på denna, törhända, futila mänskliga strävan efter att aldrig i egentlig mening vara där man är, att inte leva i nuet, utan alltid sträva vidare.

Men jag lämnar ämnet, vad jag anser om stasis, förkovran eller utveckling hör inte hit, här är vi på Klaverdals väg och en skiva som ansluter sig till den stundtals tidlöst bekanta elektroakustiska musiken delvis gift med det som i dag förekommer i parti och minut: det där evinnerliga drånandet.

Skivan heter ”Transcendence In Sounding Rooms” (Dynamik) och den gör skillnad, eftersom det är mer uttänkt, mer motsägelsefullt, mer av en sorts motpolsmusik likt den man förr gjorde med en vass kniv och ett magnetband. Det skira i musiken får inte vara i fred.

Den schweiziska duon Bitter Moons debutfullängdare heter ”The World Above” (La Suisse Primitive) och är verkligen filmmusik på jakt efter en spännande film, kanske en science fiction-dito med tanke på hur retrofuturistiskt det låter.

Det är väldigt välkonstruerad, företrädesvis instrumental, musik utförd på analoga syntar (Simon Bernardoni står för spelandet på dessa plus har programmerat rytmerna, Reka Csiszer sjunger enkla melodier som förstärker känslan av att det gömmer sig en film här).

Utmärkt och på många sätt klokare genomfört än den fäbless för biblioteksmusik som råder. Det här är en skiva som påminner om att framtiden var då.

Nästa debutfullängdare pratades det om redan i början av december 2018 när parisbandet TH/S /S SH/T släppte sin först ep, men nu finns albumet här, med en titel som är lätt att komma ihåg: ”///” (Upton Park).

Instrumentalt är det här också, en sorts electro som är dansvänlig i den här trions händer (Loïc L spelar gitarr och synt, Xavier L spelar bas och synt, och Gilles D trummar på), som de påstår skiljer sig markant från när den spelas live, då låtarna spelas utan paus, som ett enda flöde.

Funkigt och dansant, med viss känsla för en mer tidsbunden electro – och kanske inte så långt från det som kommer på nästa skiva med Les Big Byrd nu när de bytt (nåja) till Exorcist GBG:s klavertrakterare Petrus Hård.

Klassiskt är det tunt med, men två från Norge vill jag nämna. Först ”Études Poétiques” (Lawo) som samlar verk av Signe Lund framförda av Rune Alver på piano. Signe vem? är den givna frågan. Det blir jobbigt med ens. Musikmässigt är hon en av Norges mest framstående kvinnliga komponister, levnadsåren var 1868–1950, stilen är tonal och stundtals melankolisk, något Alver är bra på att plocka fram på tangenterna.

Personen Signe Lund är däremot någon att förakta: hon blev medlem i nazistpartiet 1935 och förblev dem trogna till sin död. Lyssna och fundera på om det går att skilja sak och person i alla lägen.


Østerdalen är en av Norges största dalgångar. Den går från nord till syd genom Innlandet fylke och genomflytes av Glomma, som vid Åmot har ett betydligt tillflöde i Renaälven. Omgivningen utgöres i allmänhet av tämligen låga höjdsträckningar, vilka dock på sina ställen brytas av väldiga, pyramidformiga toppar, såsom Tronfjeld (1663 m). Själva dalen är glest befolkad, upptas av vidsträckta skogar, som erbjuder goda jaktmarker (i synnerhet för jakt på älg och skogsfågel) och är trots sin enformighet en rätt flitigt besökt turistled. Dalen stiger ganska mycket från syd till nord medan den sydligaste delen (Elverum) ligger endast omkring 180 meter över havet, har den nordligaste (Tolga) omkring 600 m höjd. Østerdalen, med Elverum som centralort, är även ett av de tre landskap i vilka Hedmark fylke indelas. Söder om Elverum kallas dalgången Glåmdalen.

Det är härifrån musikern Bente Illevold kommer och på skivan ”Klangen fra de dype skoger” (Lawo) har hon fått tre tonsättare att skriva musik inspirerad av denna ”enformiga” dalgång för hennes instrument, eufoniet (erfarne samtidsmusikern Anders Kragnes Hansen från Oslo sinfonietta bidrar med varierat slagverk).

Och visst är det de övergivna skogarnas musik vi bjuds på, dels av duon Rune Rebne & Ludvig Elblaus’ ”DSDHT” och Bjrn Kruses ”Bom-bombardino”. Märklig hemlandsmusik, med andra ord.


We also heard from: På sjunde året och fjärde släppet med Charlottas Burning Trio, alltså CB3, heter ”Aeons” och är debut på nytt skivbolag (The Sign Records) och med ny basist, Pelle Lindsjö (ivrigt omskriven i dessa spalter sedan tidigare under sitt alias Cassius Lambert), men med samma gamla (sic!) trummis: Natanael Salomonsson. Stonerjam av lp-längd totalt, avslutande ”Apocalypse” med jazzsax litet utanför boxen, men ”Acid Haze” kanske mest minnesvärd med sin långsamma doom. Summeringen blir förvånande: mer hårdrock än rymdrock den här gången.

Två nyutgivna skivor från Skivarp (finns det ett mer passande namn på en ort med en av världens bästa webbutiker för cd och lp?) vilar tungt på arvet från den senaste generationen sjuttiotalsivrare, en våg inledd av Graveyard och som nu gett både litet svängig hårdrock med uniformt utsvängda jeans, långt hår och för trånga boots som Stonewall Noise Orchestras ”Deathtripper” (Transubstans) och den än mer direkta avkomman i riffande Dimmas ”I morgon börjar allting om” (Transubstans).

Här måste också Vulkans nya ”Technatura” (egen utgivning) hamna, ett band jag regelmässigt tidigare hyllat, men vars utveckling den här gången hackar något (och då tänker jag inte bara på den genomkorkade idén att får för sig att ”growla” (sic!) i stället för att sjunga när andan faller på), att linjen uppåt bryts i en del av den nya skivan, medan andra delar infriar de tidigare plattornas löfte om att bandet är ett av landets bästa inom prog:en.

The Bloody Mallards ”Realm” är precis vad som anges på förpackningen: postrock. Traditionen från Portland följs. Kanske för noga. Inte en onödigt fantasirik skiva, det här, och då ska man veta att postrockgenren inte alls är så begränsande som kan man tro. Låter mycket som Feed Me To The Waves, som är postrock från Västerås.


- Jan-Erik Zandersson