Zandersson juli -17

1977 eller 2017, faktum verkar kvarstå, att ”Close To The Edge” med Yes från 1972 är ett av de avgjort bästa progressiva albumen någonsin. Kelefa Sanneh konstaterade det i sin pålästa artikel i The New Yorker häromveckan, och KG Johansson och Gunilla Dahlblom konstaterade det 1977 i sitt fanzine ”My Youth Is Bent By The Same Wintry Fever”, att de ”nått högsta graden av perfektion”, att man ”stått och stampat på samma ställe” efter det albumet (med baktanken, varför ändra ett vinnande koncept?).

Jämför man texterna i The New Yorker och i fanzinet (och att KG & Gunilla kom från science fiction-fandom gjorde att skriva det i ett fanzine var givet – det var fandom som utgav de första fanzinen en gång i tiden, det tog decennier innan musikfansen publicerade sig själva i detta formatet) finns det både beröringspunkter, och även om Sanneh inte är lika hård mot Yes post-1972, kan man inte göra annat än hålla med slutsatserna 1977 i stora stycken, där det också, tämligen rättframt, konstateras att Yes kvalitetsmässigt kretsar kring Jon Andersons utstrålning (och märkliga texter, som inte betyder något, men som låter bra) och Chris Squires musikkunnande.

Den progressiva musiken var som mest progressiv då, när rocken bröt förtöjningarna och lierade sig med konstmusiken, det är detta tidsmässiga nav vi rör oss kring, på gott och ont, när symfonirocken ska förklaras eller nyare band i genren artbestämmas, än idag.

Att vissa farbröder från den tiden fortfarande rör på sig, på scen och på skiva, gör dem dock sällan särskilt progressiva idag, bortsett när de lyfter med sin gamla musikaliska drivved och bygger nya skulpturer vid strandkanten med den.

Därför är det med glädje jag tipsar om en helt sprillans ny progfestival i Helsingborg, den 15 juli. Läs mer här (och besök festivalen!):

För den som önskar fred på jorden, finns det en lösning. Man låter krigsindustrin ledas av skivbolagsdirektörer.

Då hade det inte varit mycket bevänt med vapnen, det hade varit väldigt litet krut i patronerna, så kallade ”lossy bullets”, som knappt kommit ur geväret, än mindre ställt till med någon skada, bara fallit ner till marken med ett tyst skrammel, som inte ens hörts som ett vettig mellanregister.

Ubåtarna hade fått resa i ovanvattenläge, eftersom luften i dem varit så komprimerad att den inte gått att andas. Flygplanen hade inte nått så långt, bara så långt snöret mellan coca-cola-burkarna, den i flygledartornet och den ombord i cockpiten, räckt, för att klara av den nödvändiga kommunikationen.

På samma sätt som att de inte bryr sig om hur musik låter (bara den genererar intäkt), hade man tänkt samma om kustkorvetter med skrov som barkbåtar eller tanks som varit lika tillförlitliga som en mp3:a. Inga fiender hade mäktat med att strömma (sic) över våra gränser.

Eller det omvända. Ge dem en chans i krigs- och/eller försvarsindustrin, i musikbranschen gör de ingen människa glad.

Jag önskar jag skämtade, men det gör jag inte. Det utges 400–500 skivor i månaden i västvärlden, ändå växer lyssnandet på strömmat, komprimerat ljudskräp.

Det är också sådant skräp recensenter och kritiker till stor del får hålla tillgodo med och det är därför den här spalten krymper för varje månad, eftersom det inte går att skriva om nyutgiven musik om man lyssnat på den i platta, förvrängda och ljudmässigt intetsägande mp3:or – och gud förbjude att man skulle strömma det i den ljudkvalitet som erbjuds.

Som att låta en filmrecensent stå en kilometer från en drive-in-biograf och se en ny film och sedan tro han eller hon ska skriva om den.

Det är givetvis görligt, men varför tillbringar då artisten stora delar av sitt liv i en studio med ambitionen att det han/hon gör ska låta så bra som möjligt? Varför kräver ingen bättre ljud för sitt lyssnande än den coca-cola-burk en mobiltelefon är?

Det värsta exemplet på länge var de mp3:or som erbjöds av trippel-lp:n ”Several Shades Of The Same Color” med Patricia, ett album lika spännande som de album t.ex. Bjarki släppt ifrån sig på senare år, men olyssningsbart i ett hårt komprimerat digitalt format med ett ljud som befann sig artisten i en garderob med sina elektroniska prylar – både du och jag får vänta på att vinylen släpps inom kort.

Anrika tidskriften The Gramophone började häromåret fokusera stenhårt på inspelningar, på skivor, och har på senare tid också vikt utrymme för renodlade spalter om nyutkommen (eller återutgiven) klassisk musik på vinyl och inte bara på cd.

Skribenterna är väldigt tydliga med de tillkortakommanden av rent fysisk natur som vinylen har och alltid haft, men lyfter gärna fram den annorlunda (i brist på bättre ord) ljudbild som en vinylmix/-master många gånger har, där det skruvats på ett annat sätt än på cd:n – dels för att man måste göra det med tanke på frekvensomfång etc., men också för att utnyttja mediet bättre.

Det är en fröjd att läsa dessa kritikers bildade omdömen, både om verken, framförandena och vad som faktiskt når öronen, många gånger med jämförelser mellan vinylen och cd:n (som Mozart-operan ”Don Giovanni” i Teodor Currentzis’ tolkning där intrycket du får när du lyssnar och jämför cd-boxen med de fyra vinylerna är helt olika, det kunde nästan vara olika tagningar, olika framföranden – tro mig, du behöver ha båda (och ett dussin inspelningar till, för att skummat ytan med de bästa)) och det är lätt att minnas tiden innan lp-skivan återkom, när de av mänsklighetens musiklyssnare som både gillade Madonna och var hi-fi-nördar köpte den svåråtkomliga vinylversionen av ”Bedtime Stories”, eftersom cd:n av musik av storsäljande snitt var mastrad så den skulle låta bra på cd-spelaren i köket eller i walkman:en, lp:n gjordes för att den skulle låta bra, punkt. Teknikerna fick fria händer vid mastringen och det märks.

Men till skivorna. Det blir en ren inköpslista den här gången, du kan bara bocka av dem i takt med att du köper dem.

- ”Omaggio al Maestro Ennio Morricone” (Cineploit) är det sätt skivbolaget Cineploit firar att man fyller fem år. De har låtit sina band/artister hylla en av de legendariska tonsättare som liksom skapat grundvalen för utgivningen på det schweiziska bolaget: Ennio Morricone.

Så skivan består av filmmusik i kärleksfulla tolkningar, nära eller helt nära originalen (!), ett utmärkt sätt att fira, både Cineploit och Morricone, den dåtida musiken och de samtida tolkningarna smälter samman på ett fint sätt och nu ser vi fram emot de kommande fem åren.

- Weserberglands “Sehr Kosmisch, Ganz Progisch” (Apollon) skulle egentligen stått överst på inköpslistan, men tänk bara på att prioritera den.

Skönt med en skivtitel som är självförklarande. Och det är från Norge. Självklart är det från Norge.

Det är Ketil Vestrum Einarsen från White Willow och Jaga Jazzist (bland andra) som satt sig och några spelkompisar (Gaute Storsve och Jacob Holm-Lupo från White Willow och Necromonkeys (bl.a.!) Mattias Olsson står för grunden, men gästerna är många) i en tidsmaskin och skapar en homage till sjuttiotalets prog och Tangerine Dream-musik och krautrock och, ja, jag vet inte allt, men som, om man glömmer bort den aspekten, står på helt egna ben.

Ljudbilden är kontemporär, musiken lånar förvisso inspiration från ungefär 1972, men förvaltar den väl och det blir nästan det där White Willow-albumet du trodde de skulle göra.

Kan mycket väl vara vårens roligaste album tillsammans med Sky Architects nya.

- Suburban Savages’ ”Kore Wa!” (Apollon) visar att skivbolaget har mer kul att erbjuda än Weserbergland.

Nu är det ett annat favoritband bland de spänstiga progarna i Norge, Panzerpappa, och deras trummis, Trond Gjellum, som blivit inspirerad och styr sin skivskuta över stora delar av artrockgloben, ett sjökort med både Samla Mammas Hollmer, Can-lik (eller Camera-lik, för att vara mer uppdaterad) krautrock på Müllerstraße och en hälsosam dos ren artpop.

Hur intressant som helst, hela tiden, med en matta som dras undan, låt för låt.

- Pixie Ninjas “Ultrasound” (Apollon) visar att skivbolaget inte stannar vid de två ovannämnda, utan fortsätter, med fler norska intresseväckare och kompisar. Stommen i bandet är progen och det litet mer elektroniska, men av det där bildskapande slaget, biofilmen innanför skallbenet, duon Jostein Haugen och Marius Leirånes är upphovsmännen, men si på fanken om inte Mattias Olsson är med på rätt många hörn här också. ch Ketil Vestrum Einarsen.

Det handlar om inlevelse, inte inavel, och det blir filmiskt på allvar, som i spåret ”Polysomnographic” eller hejdlöst injagande som ”Elusive The Wind Vane”.

Tre så starka kort på så kort tid, från samma skivbolag.

Norge rules, ingen tvekan om det. Med litet hjälp av multigeniet Mattias.

- Gentle Knives “Clock Unwound” (Bajkal) – och jag får väl snart be om ursäkt, men det här är ännu ett skivsläpp från Norge, en knapp timmes melodiskt storvulen prog på tidstema, denna jädrans klocka som går, i samma takt, i samma tempo, oavsett vi vill inte, en skiva med drivande klaviatur och gitarr, med tvärflöjt som färglägger stämningar som byggs upp kring något härligt välbekant och inbjudande, för att stillsamt explodera/implodera i avslutande spåret ”Resignation” som jag gärna skulle vilja se live i t.ex. Slottsskogen.

Det här är deras andra skiva, genremogna var de redan på den första, mycket jag skrev om den är sant även denna gång, kanske med tillägget att kunskap växer med ålder:

”Norska Gentle Knife är en progensemble från Oslo med nästan en numerär som ett fotbollslag, till detta kan läggas ett gäng avbytare, här kallade gästmusiker. Den självbetitlade debuten (Bajkal) är ett konceptalbum i åtta delar om en vandrare som fastnar i en förtrollad skog och den här symfonirocken är skön som en skogstjärn, mycket för det veritabla batteri med instrument som finns i ljudbilden (men med gitarr och synt i förgrunden, liksom den jämställda sången – även om jag mest fastnar för den kvinnliga). Varierat värre, med såväl den nordiska (kan man nog säga) progen med svårmod och svärta, de lätt igenkännbara Flower Kings-partierna (sentida FK, inte Andrew Lloyd Webber-FK) och något som återfinns i den retrodoftande, PFM-inspirerade moderna italienska progen, men också utrymme för experimenterande och något som övergår i det som kan kännas igen som jazz, välvalt bleckblås här och där (tvärflöjt, trumpet etc.). Stämningslägena där i den förtrollade skogen skiftar och musikens berättande karaktär ger oss ledning och vägvisning. Fin debut, numera väntar man sig inget annat av ett nytt band i vår genre.”

Just så, men mer så.

- Percs “Bitter Music” (Perc Trax) är ett efterlängtat album som visar hur dynamisk vuxentechnon är idag. Och hur politisk den är, även om Ali Wells, som är den som finns bakom namnet Perc, londonbo som han är, påstår att han tonat ner den delen på den färdiga skivan jämfört med hur det lät från början.

Musik som du kan dansa dig röd till, men som också blir en ljudkarta över ett brexit- och terrorplågat London, man undrar, när skivan snurrat slut, vad händer nu, vart tar alla våra förväntningar vägen? Ali har också gjort många utmärkta mixar, här finns en att ladda ner:

- Tortusas ”I Know This Place – The Eivind Aarset Collages” (Jazzland) är John Derek Bishops odelade kärleksförklaring till en av Norges i särklass mest spännande och genrebändande gitarrister.

Jag ogillar vanligen hyllningsskivor (varför inte låta objektet för hyllningen vara ifred/spela hans/hennes musik i stället för att göra ”tolkningar”?), men det här blir något intressant, där Bishop lånar och knådar musikaliska trådar från Aarsets skivor och kombinerar dem, där han sitter i någon ”hytte” utanför Stavanger, med fältinspelningar av det land som fött fram Eivind och hans talang.

Bishop har, av cv:t att döma, en historik av att låna inspiration från andra och blir det så här omärkligt (ett blindtest hade troligen (men kanske) inte gett mig en susning om Aarset, det medges) lånat, är det helt ok i min bok.

Resultatet är mer än ok.

- Megalodon Collectives “Animals” (Jazzland) går egentligen att beskriva enkelt: det här är en sammanfattning av det vi känner som jazz, från dåtid till nutid, med litet världsmusik och annat slängt i kitteln medan härligheten kokar upp inför serveringen.

Sätt på cd:n och luta dig tillbaka. Om du inte, efter genomlyssnandet, trott dig höra alla de delmängder som utgör jazzens historia, får du nog spela skivan en gång till.

Det improviseras, det är tradjazz, det är något skränande, det är ett envetet sväng, det är – ja, du förstår, men det skiftar hela tiden, denna septet norrmän (än en gång: vad har de i vattnet där?) ger en lektion i hur man gör en skiva som hela tiden gör att nya saker dyker upp i öronvrån.

Och hur mycket kom inte med på skivan, undrar den här lyssnaren… Rekommenderas, rekommenderas, rekommenderas.

- Roheys “A Million Things” (Jazzland) – helt enkelt om du vill ha en mer kontemporär form av kommersiellt gångbar jazz (fast från Norge) som kunde varit släppt av Act, välsignad av Nisse Landgren eller bara återfunnits i något hippt jazzhak i de mer välbeställda delarna av Berlin.

Det svänger, det är funkigt, det är välspelat och det påminner mig om något bra. Gott så.

- Elsa Nilssons “Salt Wind” (egen utgivning) ger oss den där tvärflöjten för hela slanten, med en trio bakom sig, där gitarristen Jeff McLaughlin stundtals tar lika stor plats som Elsa själv.

Folkmusik som jazz, med ett bra sväng, bas och trummor tar ibland på sig packåsneuppgiften, flöjten kanske ligger litet långt fram i ljudbilden (men, ok, det är Elsas skivbolag!), sluter jag ögonen tror mina öron stundtals att jag lyssnar på en sextiotalsskiva med dåtidens välpolerade reklambyråjazz, men rena tradpärlor som ”Staffansvisan” och ”Byssan lull” ger ett annat intryck, för att inte tala om ”Hedning” som helt bryter stämningen, en rockrökare.

Spännande skiva, bedrövligt att hon behövde utge den på egen hand.

- Flux “Kult” (egen utgivning) slår fast att Kulturrådets fonogramstöd stundtals hamnar i rätt fickor, som 70 000:- till den här skivan, tretton år efter debuten ”Luminus”, trion Mattias Windemo, gitarr, Jon Fält, trummor och Pär-Ola Landin, ståbas, bjuder på tassande, en aning sluttande, jazz som ger en felriktad utskärskänsla, ungefär som om Evert Taube aldrig öppnade när de knackade på, en bra bit från Coltrane eller e.s.t., men i femminuterslåtar som aldrig står stilla, nördigt välinspelade är de också.

- Junodefs ”Ocean” (Rundgång) visar att det skiljer sig. Så här: att uppleva ett band live eller möta det på skiva är många gånger helt olika upplevelser.

I de många fallen är det på scen det händer som överträffar det som rullar ut ur högtalarna på i hemmets lugna vrå, men det finns undantag.

När jag såg Junodef på Grand i Malmö häromåret blev jag besviken, det lät tunt, ofokuserat, tondövt, som en fattig släkting till en trött Siouxsie Sioux (ok, hon fyller 60 i år, men ändå…), men nu när debut-lp:n “Ocean” (Rundgång) kommit, är det något helt annat.

Här rör vi oss i ett land där 4AD kombineras med postrock, det är ödsligt, övergivet, men ändå vackert, som en svartvit bild av ond, bråd död, där natten och blodet har samma nyans.

- Toi Lets ”The Essential Toi Let” (Rundgång) och Marcus Norberg and The Disappointments’ “Heal The World” (Adrian/Rundgång) har många beröringspunkter, även om det mesta låter olika på de två skivorna.

”Black Oil” på Toi Let-samlingen med sitt smått countrydoftande leder in på ”Heal The World”-lp:ns augustilandskap där det i stora delar minner om Neil Young och ”Harvest”, medan det mesta i övrigt på den där essentiella snurrar kring postpunk, litet sko-gloende och en hälsosam del kraut. ”Gone Fishing” ren vänsterfilsmusik.

Och bemanningen i banden är rysligt snarlik, denna malmöitiska korsbefruktning dit man kan lägga Nightmen, Yast och MF/MB/ också.

Titlar, namn och instrument må skilja, men det finns mer som förenar de här banden än som skiljer dem åt, med ord som ”mognad”, ”energi” och ”kreativitet” på olika sidor om likhetstecknet.

Glöm inte bort dem som gör det möjligt, som Dennis Lood på Rundgång och Magnus Bjerkert på Adrian.

- Jan-Erik Zandersson

Zandersson juli -17

1977 eller 2017, faktum verkar kvarstå, att ”Close To The Edge” med Yes från 1972 är ett av de avgjort bästa progressiva albumen någonsin. Kelefa Sanneh konstaterade det i sin pålästa artikel i The New Yorker häromveckan, och KG Johansson och Gunilla Dahlblom konstaterade det 1977 i sitt fanzine ”My Youth Is Bent By The Same Wintry Fever”, att de ”nått högsta graden av perfektion”, att man ”stått och stampat på samma ställe” efter det albumet (med baktanken, varför ändra ett vinnande koncept?).

Jämför man texterna i The New Yorker och i fanzinet (och att KG & Gunilla kom från science fiction-fandom gjorde att skriva det i ett fanzine var givet – det var fandom som utgav de första fanzinen en gång i tiden, det tog decennier innan musikfansen publicerade sig själva i detta formatet) finns det både beröringspunkter, och även om Sanneh inte är lika hård mot Yes post-1972, kan man inte göra annat än hålla med slutsatserna 1977 i stora stycken, där det också, tämligen rättframt, konstateras att Yes kvalitetsmässigt kretsar kring Jon Andersons utstrålning (och märkliga texter, som inte betyder något, men som låter bra) och Chris Squires musikkunnande.

Den progressiva musiken var som mest progressiv då, när rocken bröt förtöjningarna och lierade sig med konstmusiken, det är detta tidsmässiga nav vi rör oss kring, på gott och ont, när symfonirocken ska förklaras eller nyare band i genren artbestämmas, än idag.

Att vissa farbröder från den tiden fortfarande rör på sig, på scen och på skiva, gör dem dock sällan särskilt progressiva idag, bortsett när de lyfter med sin gamla musikaliska drivved och bygger nya skulpturer vid strandkanten med den.

Därför är det med glädje jag tipsar om en helt sprillans ny progfestival i Helsingborg, den 15 juli. Läs mer här (och besök festivalen!):

För den som önskar fred på jorden, finns det en lösning. Man låter krigsindustrin ledas av skivbolagsdirektörer.

Då hade det inte varit mycket bevänt med vapnen, det hade varit väldigt litet krut i patronerna, så kallade ”lossy bullets”, som knappt kommit ur geväret, än mindre ställt till med någon skada, bara fallit ner till marken med ett tyst skrammel, som inte ens hörts som ett vettig mellanregister.

Ubåtarna hade fått resa i ovanvattenläge, eftersom luften i dem varit så komprimerad att den inte gått att andas. Flygplanen hade inte nått så långt, bara så långt snöret mellan coca-cola-burkarna, den i flygledartornet och den ombord i cockpiten, räckt, för att klara av den nödvändiga kommunikationen.

På samma sätt som att de inte bryr sig om hur musik låter (bara den genererar intäkt), hade man tänkt samma om kustkorvetter med skrov som barkbåtar eller tanks som varit lika tillförlitliga som en mp3:a. Inga fiender hade mäktat med att strömma (sic) över våra gränser.

Eller det omvända. Ge dem en chans i krigs- och/eller försvarsindustrin, i musikbranschen gör de ingen människa glad.

Jag önskar jag skämtade, men det gör jag inte. Det utges 400–500 skivor i månaden i västvärlden, ändå växer lyssnandet på strömmat, komprimerat ljudskräp.

Det är också sådant skräp recensenter och kritiker till stor del får hålla tillgodo med och det är därför den här spalten krymper för varje månad, eftersom det inte går att skriva om nyutgiven musik om man lyssnat på den i platta, förvrängda och ljudmässigt intetsägande mp3:or – och gud förbjude att man skulle strömma det i den ljudkvalitet som erbjuds.

Som att låta en filmrecensent stå en kilometer från en drive-in-biograf och se en ny film och sedan tro han eller hon ska skriva om den.

Det är givetvis görligt, men varför tillbringar då artisten stora delar av sitt liv i en studio med ambitionen att det han/hon gör ska låta så bra som möjligt? Varför kräver ingen bättre ljud för sitt lyssnande än den coca-cola-burk en mobiltelefon är?

Det värsta exemplet på länge var de mp3:or som erbjöds av trippel-lp:n ”Several Shades Of The Same Color” med Patricia, ett album lika spännande som de album t.ex. Bjarki släppt ifrån sig på senare år, men olyssningsbart i ett hårt komprimerat digitalt format med ett ljud som befann sig artisten i en garderob med sina elektroniska prylar – både du och jag får vänta på att vinylen släpps inom kort.

Anrika tidskriften The Gramophone började häromåret fokusera stenhårt på inspelningar, på skivor, och har på senare tid också vikt utrymme för renodlade spalter om nyutkommen (eller återutgiven) klassisk musik på vinyl och inte bara på cd.

Skribenterna är väldigt tydliga med de tillkortakommanden av rent fysisk natur som vinylen har och alltid haft, men lyfter gärna fram den annorlunda (i brist på bättre ord) ljudbild som en vinylmix/-master många gånger har, där det skruvats på ett annat sätt än på cd:n – dels för att man måste göra det med tanke på frekvensomfång etc., men också för att utnyttja mediet bättre.

Det är en fröjd att läsa dessa kritikers bildade omdömen, både om verken, framförandena och vad som faktiskt når öronen, många gånger med jämförelser mellan vinylen och cd:n (som Mozart-operan ”Don Giovanni” i Teodor Currentzis’ tolkning där intrycket du får när du lyssnar och jämför cd-boxen med de fyra vinylerna är helt olika, det kunde nästan vara olika tagningar, olika framföranden – tro mig, du behöver ha båda (och ett dussin inspelningar till, för att skummat ytan med de bästa)) och det är lätt att minnas tiden innan lp-skivan återkom, när de av mänsklighetens musiklyssnare som både gillade Madonna och var hi-fi-nördar köpte den svåråtkomliga vinylversionen av ”Bedtime Stories”, eftersom cd:n av musik av storsäljande snitt var mastrad så den skulle låta bra på cd-spelaren i köket eller i walkman:en, lp:n gjordes för att den skulle låta bra, punkt. Teknikerna fick fria händer vid mastringen och det märks.

Men till skivorna. Det blir en ren inköpslista den här gången, du kan bara bocka av dem i takt med att du köper dem.

- ”Omaggio al Maestro Ennio Morricone” (Cineploit) är det sätt skivbolaget Cineploit firar att man fyller fem år. De har låtit sina band/artister hylla en av de legendariska tonsättare som liksom skapat grundvalen för utgivningen på det schweiziska bolaget: Ennio Morricone.

Så skivan består av filmmusik i kärleksfulla tolkningar, nära eller helt nära originalen (!), ett utmärkt sätt att fira, både Cineploit och Morricone, den dåtida musiken och de samtida tolkningarna smälter samman på ett fint sätt och nu ser vi fram emot de kommande fem åren.

- Weserberglands “Sehr Kosmisch, Ganz Progisch” (Apollon) skulle egentligen stått överst på inköpslistan, men tänk bara på att prioritera den.

Skönt med en skivtitel som är självförklarande. Och det är från Norge. Självklart är det från Norge.

Det är Ketil Vestrum Einarsen från White Willow och Jaga Jazzist (bland andra) som satt sig och några spelkompisar (Gaute Storsve och Jacob Holm-Lupo från White Willow och Necromonkeys (bl.a.!) Mattias Olsson står för grunden, men gästerna är många) i en tidsmaskin och skapar en homage till sjuttiotalets prog och Tangerine Dream-musik och krautrock och, ja, jag vet inte allt, men som, om man glömmer bort den aspekten, står på helt egna ben.

Ljudbilden är kontemporär, musiken lånar förvisso inspiration från ungefär 1972, men förvaltar den väl och det blir nästan det där White Willow-albumet du trodde de skulle göra.

Kan mycket väl vara vårens roligaste album tillsammans med Sky Architects nya.

- Suburban Savages’ ”Kore Wa!” (Apollon) visar att skivbolaget har mer kul att erbjuda än Weserbergland.

Nu är det ett annat favoritband bland de spänstiga progarna i Norge, Panzerpappa, och deras trummis, Trond Gjellum, som blivit inspirerad och styr sin skivskuta över stora delar av artrockgloben, ett sjökort med både Samla Mammas Hollmer, Can-lik (eller Camera-lik, för att vara mer uppdaterad) krautrock på Müllerstraße och en hälsosam dos ren artpop.

Hur intressant som helst, hela tiden, med en matta som dras undan, låt för låt.

- Pixie Ninjas “Ultrasound” (Apollon) visar att skivbolaget inte stannar vid de två ovannämnda, utan fortsätter, med fler norska intresseväckare och kompisar. Stommen i bandet är progen och det litet mer elektroniska, men av det där bildskapande slaget, biofilmen innanför skallbenet, duon Jostein Haugen och Marius Leirånes är upphovsmännen, men si på fanken om inte Mattias Olsson är med på rätt många hörn här också. ch Ketil Vestrum Einarsen.

Det handlar om inlevelse, inte inavel, och det blir filmiskt på allvar, som i spåret ”Polysomnographic” eller hejdlöst injagande som ”Elusive The Wind Vane”.

Tre så starka kort på så kort tid, från samma skivbolag.

Norge rules, ingen tvekan om det. Med litet hjälp av multigeniet Mattias.

- Gentle Knives “Clock Unwound” (Bajkal) – och jag får väl snart be om ursäkt, men det här är ännu ett skivsläpp från Norge, en knapp timmes melodiskt storvulen prog på tidstema, denna jädrans klocka som går, i samma takt, i samma tempo, oavsett vi vill inte, en skiva med drivande klaviatur och gitarr, med tvärflöjt som färglägger stämningar som byggs upp kring något härligt välbekant och inbjudande, för att stillsamt explodera/implodera i avslutande spåret ”Resignation” som jag gärna skulle vilja se live i t.ex. Slottsskogen.

Det här är deras andra skiva, genremogna var de redan på den första, mycket jag skrev om den är sant även denna gång, kanske med tillägget att kunskap växer med ålder:

”Norska Gentle Knife är en progensemble från Oslo med nästan en numerär som ett fotbollslag, till detta kan läggas ett gäng avbytare, här kallade gästmusiker. Den självbetitlade debuten (Bajkal) är ett konceptalbum i åtta delar om en vandrare som fastnar i en förtrollad skog och den här symfonirocken är skön som en skogstjärn, mycket för det veritabla batteri med instrument som finns i ljudbilden (men med gitarr och synt i förgrunden, liksom den jämställda sången – även om jag mest fastnar för den kvinnliga). Varierat värre, med såväl den nordiska (kan man nog säga) progen med svårmod och svärta, de lätt igenkännbara Flower Kings-partierna (sentida FK, inte Andrew Lloyd Webber-FK) och något som återfinns i den retrodoftande, PFM-inspirerade moderna italienska progen, men också utrymme för experimenterande och något som övergår i det som kan kännas igen som jazz, välvalt bleckblås här och där (tvärflöjt, trumpet etc.). Stämningslägena där i den förtrollade skogen skiftar och musikens berättande karaktär ger oss ledning och vägvisning. Fin debut, numera väntar man sig inget annat av ett nytt band i vår genre.”

Just så, men mer så.

- Percs “Bitter Music” (Perc Trax) är ett efterlängtat album som visar hur dynamisk vuxentechnon är idag. Och hur politisk den är, även om Ali Wells, som är den som finns bakom namnet Perc, londonbo som han är, påstår att han tonat ner den delen på den färdiga skivan jämfört med hur det lät från början.

Musik som du kan dansa dig röd till, men som också blir en ljudkarta över ett brexit- och terrorplågat London, man undrar, när skivan snurrat slut, vad händer nu, vart tar alla våra förväntningar vägen? Ali har också gjort många utmärkta mixar, här finns en att ladda ner:

- Tortusas ”I Know This Place – The Eivind Aarset Collages” (Jazzland) är John Derek Bishops odelade kärleksförklaring till en av Norges i särklass mest spännande och genrebändande gitarrister.

Jag ogillar vanligen hyllningsskivor (varför inte låta objektet för hyllningen vara ifred/spela hans/hennes musik i stället för att göra ”tolkningar”?), men det här blir något intressant, där Bishop lånar och knådar musikaliska trådar från Aarsets skivor och kombinerar dem, där han sitter i någon ”hytte” utanför Stavanger, med fältinspelningar av det land som fött fram Eivind och hans talang.

Bishop har, av cv:t att döma, en historik av att låna inspiration från andra och blir det så här omärkligt (ett blindtest hade troligen (men kanske) inte gett mig en susning om Aarset, det medges) lånat, är det helt ok i min bok.

Resultatet är mer än ok.

- Megalodon Collectives “Animals” (Jazzland) går egentligen att beskriva enkelt: det här är en sammanfattning av det vi känner som jazz, från dåtid till nutid, med litet världsmusik och annat slängt i kitteln medan härligheten kokar upp inför serveringen.

Sätt på cd:n och luta dig tillbaka. Om du inte, efter genomlyssnandet, trott dig höra alla de delmängder som utgör jazzens historia, får du nog spela skivan en gång till.

Det improviseras, det är tradjazz, det är något skränande, det är ett envetet sväng, det är – ja, du förstår, men det skiftar hela tiden, denna septet norrmän (än en gång: vad har de i vattnet där?) ger en lektion i hur man gör en skiva som hela tiden gör att nya saker dyker upp i öronvrån.

Och hur mycket kom inte med på skivan, undrar den här lyssnaren… Rekommenderas, rekommenderas, rekommenderas.

- Roheys “A Million Things” (Jazzland) – helt enkelt om du vill ha en mer kontemporär form av kommersiellt gångbar jazz (fast från Norge) som kunde varit släppt av Act, välsignad av Nisse Landgren eller bara återfunnits i något hippt jazzhak i de mer välbeställda delarna av Berlin.

Det svänger, det är funkigt, det är välspelat och det påminner mig om något bra. Gott så.

- Elsa Nilssons “Salt Wind” (egen utgivning) ger oss den där tvärflöjten för hela slanten, med en trio bakom sig, där gitarristen Jeff McLaughlin stundtals tar lika stor plats som Elsa själv.

Folkmusik som jazz, med ett bra sväng, bas och trummor tar ibland på sig packåsneuppgiften, flöjten kanske ligger litet långt fram i ljudbilden (men, ok, det är Elsas skivbolag!), sluter jag ögonen tror mina öron stundtals att jag lyssnar på en sextiotalsskiva med dåtidens välpolerade reklambyråjazz, men rena tradpärlor som ”Staffansvisan” och ”Byssan lull” ger ett annat intryck, för att inte tala om ”Hedning” som helt bryter stämningen, en rockrökare.

Spännande skiva, bedrövligt att hon behövde utge den på egen hand.

- Flux “Kult” (egen utgivning) slår fast att Kulturrådets fonogramstöd stundtals hamnar i rätt fickor, som 70 000:- till den här skivan, tretton år efter debuten ”Luminus”, trion Mattias Windemo, gitarr, Jon Fält, trummor och Pär-Ola Landin, ståbas, bjuder på tassande, en aning sluttande, jazz som ger en felriktad utskärskänsla, ungefär som om Evert Taube aldrig öppnade när de knackade på, en bra bit från Coltrane eller e.s.t., men i femminuterslåtar som aldrig står stilla, nördigt välinspelade är de också.

- Junodefs ”Ocean” (Rundgång) visar att det skiljer sig. Så här: att uppleva ett band live eller möta det på skiva är många gånger helt olika upplevelser.

I de många fallen är det på scen det händer som överträffar det som rullar ut ur högtalarna på i hemmets lugna vrå, men det finns undantag.

När jag såg Junodef på Grand i Malmö häromåret blev jag besviken, det lät tunt, ofokuserat, tondövt, som en fattig släkting till en trött Siouxsie Sioux (ok, hon fyller 60 i år, men ändå…), men nu när debut-lp:n “Ocean” (Rundgång) kommit, är det något helt annat.

Här rör vi oss i ett land där 4AD kombineras med postrock, det är ödsligt, övergivet, men ändå vackert, som en svartvit bild av ond, bråd död, där natten och blodet har samma nyans.

- Toi Lets ”The Essential Toi Let” (Rundgång) och Marcus Norberg and The Disappointments’ “Heal The World” (Adrian/Rundgång) har många beröringspunkter, även om det mesta låter olika på de två skivorna.

”Black Oil” på Toi Let-samlingen med sitt smått countrydoftande leder in på ”Heal The World”-lp:ns augustilandskap där det i stora delar minner om Neil Young och ”Harvest”, medan det mesta i övrigt på den där essentiella snurrar kring postpunk, litet sko-gloende och en hälsosam del kraut. ”Gone Fishing” ren vänsterfilsmusik.

Och bemanningen i banden är rysligt snarlik, denna malmöitiska korsbefruktning dit man kan lägga Nightmen, Yast och MF/MB/ också.

Titlar, namn och instrument må skilja, men det finns mer som förenar de här banden än som skiljer dem åt, med ord som ”mognad”, ”energi” och ”kreativitet” på olika sidor om likhetstecknet.

Glöm inte bort dem som gör det möjligt, som Dennis Lood på Rundgång och Magnus Bjerkert på Adrian.

- Jan-Erik Zandersson

Sgt Pepper - den ende över 30 du kan lita på

Universum Noll vill själklart delta i kören som hyllar Sgt Pepper, året när albumet fyller femtio. Det är fantastisk, banbrytande musik. Kraften och kreativiteten som präglade tidsepoken är fortfarande oöverträffad. Vilket det faktum att albumet i dag toppar listorna värden över är ett tydligt bevis på.

Nedan följer några länkar vars innehåll är väl värda at ta del av.

Lyssna:

Dokumentär i två delar från bbc radio 2:

Del 1

Del 2

USAs National Public Radio:  Terry Gross samtalar med Giles Martin om nya mixningen av Sgt. Pepper.

Kalejdosop i SR p2: Legendarisk 50-åring i annorlunda musikalisk mundering.

Läs:

Rolling Stone magazine: 'Sgt. Pepper' at 50: John Lennon's Accidental 'Getting Better' Acid Trip

Video:

Zandersson juni -17

I majnumret av BBC Music Magazine finns ett läsarbrev som påminner oss om hur musikens genrer går in i varandra, trår en sällsam, gränslös dans:

”[Maurice] Ravel’s home, with its clockwork toys, illustrates hisfascination with mechanisation and how it could be a thing of beauty. ’Boléro’, conceived as a ballet where a woman dances with increasing passion in front of a factory production line, is the apotheosis of this aesthetic, marrying sensual melody with mechanical motion.

The constant tempo, repetetive beat and lack of harmonic change were ahead of their time – it would take 50 years and the invention of sequencers before artists such as Kraftwerk would tap into this vein again. Ravel was basically doing trance-techno in 1928, and few people making records in that genre today can match him.”

Men vi, vi ska ge oss ut på en själens resa, besöka de olika världsdelar musiken befolkar, där själen, helt oegennyttigt, får livskraft och näring. Visst låter det patetiskt, men det är icke desto mindre sant. Att hjärnan hör musiken vet vi, att själen lyssnar vet vi.

Det första stoppet förtjänar litterära kopplingar, strandhugg vid en känd kust. ”Det förflutnas ständiga närvaro” är titeln på den legendariske journalisten Knut Ståhlbergs självbiografi, men det kan också vara en talande beskrivning av mycket av dagens fungerande progressiva musik, den som inte lever i ett vakuum utan suger näring av och ur det som varit liksom den sätter tänderna i samtiden.

Och då kan det bli så halsbrytande, för att använda ett favoritcitat från Sveriges science fiction-nestor Sam J. Lundwall, som på Reflections In Cosmo självbetitlade debut (Rare Noise Records) – och jag har haft tillfälle att stöta på dem i bootlegsvängen också, en konsert från Oslo i mars där dammluckorna rämnar och deras avantgardistiska frijazz i Last Exits fotspår (säger jag, väl medveten om att de i intervjuer sagt att det är en given inspirationskälla) blir spännande mellan impro och en progressiv jazzrock.

Som vanligt i ett nytt, hett, intressant band från Norge är det ett ursnitt ur vem-är-vem-boken som skrivs om samtida och väldigt progressiv (norsk) musik, i det här fallet Thomas Strønen (tunga trummor), Ståle Storløkken (experimentella klaver), Kjetil Møster (saxofoner intensivt använda) och Hans Magnus ”Snah” Ryan (ylande gitarr).

Förbannat rörlig musik, det här, oväntat och intensivt, detta norska strandhugg, debutskivan fångar mycket av den dramatik konsertupptagningen lät låta.

Vi reser vidare och tar till en gammal benämning för det redan Satie kallade för möbelmusik, musiken som ljudmässigt möblerade rummet, men som Brian Eno fäste för evigt som ambient, “it should be as ignorable as it is interesting”.

Och det väller fram sådan musik på alla fronter, mest för att husbehovsmusiker verkar tro att det är lätt att göra ambient, när det i själva verket är precis tvärtom.

Här exempel från ett resestopp i Italien, det lilla men kvalitetstyngda skivbolaget heter Glacial Movements, välvalt med tanke på hur det ljudande materialet ter sig en kall vinterdag eller en somrig vårmorgon.

Philippe Petits “You Only Live Ice” är exemplet för sabbar teorin om ambient som något bakgrundsströmmande, här är det påtagliga, detaljerade ljud och förflyttningar av stämningslägen som inte går att värja sig från, mer en ELM än ambient, eftersom örat inte släpper taget, från skivans inledande sköra och skira ljud till de mer olycksbådande halvvägs in.

Aria Rostami & Daniel Blomquists “Wandering Eye” är deras debutskiva, med varierande stycken som även de är för ljudligt uppmärksammande för att kunna sväva i bakgrunden, de har använt olika tekniker för de olika styckena, antingen liveinspelningar (två av dem i ett planetarium, men utan publik), filer skickade mellan musikerna eller meckade liveinspelningar.

Mer ELM än ambient, med andra ord, även här.

Berlinbon Johannes Malfattis solodebut “Surge” är väldigt mycket mer renodlad drån-ambient vars små men minutiösa förändringar av den hörbarligen statiska ljudbilden försvinner in och ur sinnet vid lyssningen, ett enda nästan timmeslångt stycke som kan lösa upp spända nervknutar liksom bara finnas där som en reflekterande bordsyta i ett tomt rum.

Awares “The Book Of Wind” är den unge religionsmystikern Alexander Glücks försök att nå det pressmaterialet antyder

”He wants to believe that someday, out of nowhere, a human, animal, or extraterrestrial being will accidentally produce the right sounds in the right order, and suddenly, everyone will be saved, forever.”

Skivan blir en stämningsskapare för något kallt och ödsligt, inte heller här blir hans skavank-drån något som bara förekommer i bakgrunden, det blir mer ett sensoriskt soundtrack till en plats som är skön att besöka, men smärtsam (kall, varm, ensligt, ödslig).

En av landets mer spännande tonsättare, Stefan Klaverdal, kallar sin nya skiva ”Secrets” (Dynamik) för ambient och det gör han rätt i.

Den hade platsat på Alessandro Tedeschis skivbolag Glacial Movements ovan, men i den delen som inte bara är tapeten i rummet som man lägger märke till och inte lägger märke till om vartannat, utan den bakgrund som sätter stämning, som berättar, som gör att du minns mer än känslan.

Ännu ett bevis på att det är svårt att göra bra ambient, något som får en extra dimension när det är musik av en utbildad tonsättare, när akademin tar plats på andra scener.

Den här musiken är sprungen ur platser i Malmö, ljudmiljöer som Stefan kallar dem för, men även instrument, röster och det eviga bruset, avsedd för en teateruppsättning. Men du, det spelar ingen som helst roll för din upplevelse i nuet. Den är platsspecifik i ditt huvud, det räcker.

O.R.k. – knepigt bandnamn och genomfula skivomslag, men kvartetten (italienarna Lorenzo Esposito Fornasari, sång, och Carmelo Pipitone, gitarr, tillsammans med Porcupine Trees basist Colin Edwin och över-allt-varande-trummisen Pat Mastelotto) bjuder på en sångbaserad rockprog på nya “Soul Of An Octopus” (Rare Noise Records), mer svänguttagande än debuten “Inflamed Rides” (Hard World), kanske förklaring ligger i det bandet själva skriver, att skillnaden mellan skivorna främst är en turné med trettio spelningar. Och att Fornasaris sång låter litet bättre (oh, the wonders of studio technology, skulle jag tro).

Omväxlande och påträngande pop med tyngd och svärta, Mastelotto sätter agendan.

Isildurs Bane & Steve Hogarths “Colours Not Found In Nature” (Ataraxia). Nej, det är inte det du tror, det är något annat. Det du tror kommer i november. Därmed inte sagt att det är dåligt. Bara något annat, som i sig är intressant, även om det, i mina öron, står långt från det jag väntade mig av Isildurs Bane, från debutkassetten och framåt.

Men det kommer en ny, renodlad, instrumental IB-skiva i november, den ser jag fram emot. Under tiden är det här en hybrid som kommer att finna sina öron, medan jag nog hellre återkommer, frekvent, till Richard Barbieris IB-kompade senaste skiva.

Strandhugget vid Tylösand blev inte riktigt det jag väntade mig, med andra ord, men den förväntan får inte överskugga att det här är en bra skiva som ändå, på något sätt, (oj, vad han anstränger sig att säga att det här är mer än lovligt bra i vår kära genre men inte låter som han hoppades (men som det nog lät i Halmstad i november)) som en kompromiss – vilket nog är helt fel, jag vet.

Dagens sångare i Isildurs Bane, John Anderberg, kommer snart med en egen ep och de småråa mixar jag lyssnat på, pekar på en intressant riktning med spänst och lagom mycket blandning av egensinne och välljud.

Tillbaka till Norge (åtminstone till ¾ eftersom bandet Pet Zoo består av (idel bekantingar) André Roligheten, sax, Stian Larsen, gitarr, Adrian Myhr, kontrabas och då den icke-norska fjärdedelen, Tomas Järmyr, trummor.

34 minuter skiva heter “Pøkk” (Vafongool) och det här är rubiks kub-kantig impro som för mig är så renodlad impro att jag lyssnar på den som en annan sorts ambient, ljud som skapades i stunden, ingen, av mig, återigen, upplevd riktning, bara ett knäppande, skumpande ljudlandskap, som en tokig bonde som kopplat ihop harven och plogen och sedan förädlat åkern i takt med att nya sidor i I Ching avverkades, kors och tvärs.

Den här sortens impro, eller rapshavre, för att föra analogin vidare, är också demensinducerande, eftersom jag redan vid andra lyssningen inte hade en aning om vad jag hade lyssnat på eller hur det skulle låta nu, igen. En paus mitt i biltvätten…

Vidare till Bialystok i Polen och newspaperflyhunting som debuterade 2012, men nu finns deras nya cd “Wastelands” (egen utgivning), melodisk, välspelad prog med koncepttankar, den lånar också inspiration från våra dagars postrock (de där gitarrerna som manglar oss över en vacker syntslinga!), en av vårens mest positiva överraskningar, men så faller jag ju ack så lätt för musik som ger mig melodier jag minns, inte så ödesmättade, mer nostalgiskt bedövande mjuka, gärna korsande mellan dur och moll.

Avslutande sjutton minuter långa ”Solaris” sammanfattar på något sätt hela skivan, det här gillar jag, skaffa.

Trion Mouth står för en härligt fullgången retrorock på “Vortex” (Blunoise Records), från den underbara omslagsdesignen till den svävande, psykedeliska rocken som inte vill släppa mitt intresse någon gång under lyssningen.

Även här handlar det om ett band (tyskt, från Köln) jag upptäckte genom en publikinspelning från en av de många festivaler för psychrock som förekommer på kontinenten, och de håller de musikaliska löftena de gav från scenen, det är varierande, åt Sula Bassana-hållet, men med en egen kärna, om än snodd från någon pårökts hjärna på sjuttiotalet.

Nu på sjuttonde året är musikens inspiration, som bandet påstår i pressmaterialet, progrockens gyllene år, men i mina öron är inte det framträdande, om jag inte vill räkna deras förkärlek för melodiska teman dit, men det spelar ingen roll, jag grävde mig bakåt i deras skivkatalog och köpte mig glad.

Och så är det dags för ett recensionsmässigt dilemma. Om en skiva är utgiven 2015 och den kommer för recension först nu, ska man skriva om den då? Om nämnda skiva dessutom är utgången, ska man skriva om den då? Ja, det ska man, om skivan är på väg att tryckas upp igen (det är den, kommer i sommar!) och om den är bra.

I det här fallet är det två rätt i rad, Simon Steenslands senaste skiva “A Farewell To Brains” (AltrOck) är frenetiskt bra och intressant, jag räknar med att du kommer att hitta den på någon skivbörs (ja, inte nu, direkt, eftersom den som väl köpt den, inte kommer att göra sig av med den i första taget, så vi får ställa vårt hopp till dödsbon som säljs vidare) i väntan på att nyutgivningen kommer om några veckor.

Återutgåvan hinner nog före dödsboet, slår det mig. Nå. Ok, hur ser då den musikaliska kartan ut? Steensland debuterade runt 1993, lever på att skriva musik främst, vad jag förstår, till teaterpjäser, kommit med en rad egna album med ojämna mellanrum ("The Simon Lonesome Combat Ensemble" (1993), "The Zombie Hunter" (1995), "Under öknar" (med Sten Sandell 1997), "Led Circus" (1999), "The Phantom Of The Theatre" (2001), "Live Gang-gang" (2004) och "Fat Again" (2009) – gån ut och leta!).

Hur låter den här skivan? Tja, som en Lars Hollmer på speed som lånat delar av Magma som kompband och med några äventyrliga radiokörare och -symfoniker som hjälpredor.

Morgan Ågren lirar trummor, Guy Segers från Univers Zero bas på sista spåret och så finns det en hel drös, mer än tjugo, människor som ger luft åt de tre runt kvarten långa sviter som bygger skivan, med allt från sina röster till träblås – det glödande gitarrsolot i den första sviten ”Schrödinger’s Cat” tillskrivs t.ex. Einar Baldursson från Gösta Berlings saga.

I övrigt är det upphovsmannen som spelar det mesta, slår an strängar och tangenter. Mellan sviterna mellanspel på två minuter, där det andra ”Fader vår” är just det, satt som ett mindre, men växande, körstycke till pianoackompanjemang. Märkligt.

Märkligt också hur musiken rör sig i en cirkel runt lyssnaren, hur man blir närmast injicerad av de tre sviterna, vilket jag märkte när jag, på hög volym, spelade skivan första gången i bilen, att de 53 minuterna bara blev längre och längre, bet sig i svansen, likt Samuel R. Delanys bok Dhalgren – ”och landade…”

Det här är en skiva du inte kan leva utan om du menar allvar med att progressiv musik ska vara just progressiv. Mycket nöje. (Och när jag letade gamla skivtitlar med honom på Amazon visades inte alla skivorna: ”Excluding adult items” stod det… Visst blir man extra sugen på hans gamla skivor då?)

Och mer nöje utlovas i rappet, eftersom det bara är dagar kvar tills nästa släpp, dubbel-cd:n "25 Years Of Minimum R&B". Ett stilla hurra.

Piano, röst och elektroniska ljud, allt i ett stilla rum, och allt är Nils Frahms fel, eftersom han bjöd upp publiken på scen för att delta vid ett konserttillfälle. Det gjorde Tom Adams och nu finns skivan ”Silence” (Kowloon) som just är i samma kontemplativa genre som Frahm rör sig i, men med den skillnaden att Tom också bjuder på sin röst, sina texter. Musik att bli överfallen av sena nätter i ett ensamt, ensligt rum; en röst som blir din vän. Det här är allvar.

 

Det finns också skäl att se till så att den här månadens resa även omfattar syntpopen. Dödsdans Rekords har t.ex. varit duktiga på att damma av svenska syntluggars ungdomssynder likväl som samtida blippbloppande och genren är lika trevlig idag som 1979 eller 1981, när jag köpte Human Leagues första som cut-out och blev golvad av Depeche Modes debut efter en ökenvandring post Kraftwerk och Cluster och de andra.

Därför också trevligt när Rundgång Rekords släppt Anna Öbergs “Härsknar”, en helgjuten comeback.

För trettio år sedan var hon en del av Ladomir, nu är det fortfarande synten i högsätet, en schizofren sådan.

För visst låter låtarna ”gamla” med retrospjuverljud och förnöjda nickar till åttiotalets storheter och ljud, men produktionen är knivskarp och precis, exakt, om än musiken ibland drar sig åt minimalistiskt håll.

Och texter på svenska, nej, skånska (Anna är född i Helsingborg), fyndiga och på-pricken-varande, med samma budskap som hos Bagewitz ovan. Det här var en överraskning, men kan Dennis & co väcka intresse hos syntpopare utanför vårt lands gränser, har vi nog en storsäljare in spe.

 

Jag har skrivit om dem tidigare, när debutskivan ”Swing på barrikaderna” släpptes:

”Och avslutningsvis en skiva som får folket på Timbro att drömma mardrömmar, en svensk Scott Bradlee fastän ändå så annorlunda, användande tradjazz på annat sätt, till annat.

Härlig plakatprogg (med två ’g’!) men utförd som gammeljazz, med anor som kopplar det här folkliga motståndet, gemensamhetstankarna och samtidskritik till en tid då musiken kunde burit budskapen på jazzklubbarna, kunde burit de här titlarna ’För dum för demokrati’, ’Swing it, rasisten’ och ’Varning till dom rika’.

Med tanke på den senaste mätningen i USA om hur många studenter där som tror att kapitalismen är ett fungerade system (inte många), så kan den här skivan översättas med framgång.

Kan man få se bandet på nästa swingfestival, Gunhild Carling?”

Nu har kollektivet Cats And Dinosaurs släppt ännu en cd, ”Kapitalismen är en dröm” (Pacaya), och det är tacknämligt mer av samma tjugo- och trettiotalsjazz, med samma sedelärande dängor om solidaritet, medmänsklighet och ett Grand Canyon fyllt med misstro mot marknadsekonomin.

Men det är inte enbart mer av samma dekokt som fyllde debuten, genremässigt breddar text- och låtskrivaren (också bekant i fina Laia) Filip Bagewitz mot blueshållet och kraften i swingen pressar ytterligare tyngre arrangemang och bluesmänniskan Christoffer Johansson gästar. Men det är på intet sätt någon lustifikation det här, allvaret är tydligt och spelskickligheten påtaglig. Skaffa.

Om än inte värda ett dedicerat strandhugg med släppt ankare och tänd grill, så kan Hidden Lands’ nya men ojämna “Halcyon” (Progress Records) nämnas,

liksom Mt. Wolfs varierade flirt med postrock och annat på debuten “Aetherlight” (CRC Music).

Tonstartssbandhts “Sorcerer” (Mexican Summer) är bröderna Andy & Edwin Whites sjuttonde (!) album sedan 2008 och skivans tre stycken runt och över tiominutersstrecket är fortfarande betagande psykedeliska och har ett sväng som är lagom på något märkligt sätt, riktigt värd att rekommendera så här mot slutet.

Periodens roligaste kommer nog från duon She-Devils som på sin självbetitlade debut (Secretly Canadian) skämtar och spritter om vartannat, humoristisk pop’n’roll med bredd och variation – och en glimt i ögat man inte tar miste på.

Tim Darcys debutskiva (vanligen sångare i kanadensiska bandet Ought) “Saturday Night” (Jagjaguwar) är som ömsom är bilåkarmusik-med-bra-tempo eller små popballader som utkonkurrerar en samtida Morrissey utan minsta bekymmer (och så låter grabben nästan som Roy Orbison, utan andra jämförelser musikaliskt!) eller något helt annat, det här är som en härligt förvirrad sjörapport, med strömvirvlar, orkanembryon, lugna hamnar och en tvekan om hamndjupen verkligen stämmer.

Nästa: “I was thinking about heavy metal a lot when I was making this record – there’s a lot of Iron Maiden in here.” Jaså, jaha. Richard Dawsons “Peasant” (Weird World Record Co.) snurrar runt det anglosaxiska riket Bernicia från den tidiga medeltiden, så litet pårökt, avig folkmusik och MOR-metall (bara fantasin sätter gränser; hör du det sistnämnda, hör jag det…) gör det här till en häxbrygd av bra musik, knäpp musik i Polyphonic Sprees efterföljd.

Crescent har vaknat igen (förra skivan kom 2007) och “Resin Pockets” (Geographic) är stillsam och DIY-folkpop inspelad både utomhus och inomhus (ibland undrar man vad det kan ha med resultatet att göra…), här kan man använda det fina brittiska uttrycket ”whimsical” och trådarna sträcker sig bakåt till slutet av sextiotalet, musikaliskt, texterna är också lagom carrollska. Jag gillar också när Matt Jones’, som leder bandet, bror spelar trummor, tamburin och är ”lookout”…

Nå, vi avslutar med en riktig fullträff i det här uppsamlingsheatet, Alejandro Ghersi eller Arca som han kallar sig som musiker, låter på sin självbetitlade tredje skiva (XL Recordings) oss både höra sin sångröst (märklig och skör) på de flesta styckena och fortsätta göra elektroniskt experimentell, fasförskjuten avant-pop, det är en oväntat mäktig och överskuggande upplevelse att lyssna igenom cd:n. Ayreon är ibland inne och tassar i vår favoritgenre när det inte blir för tungt eller metalliskt och Arjen Lucassen använder varje skiva som en del av en tänkt tidslinje, där den nya dubbel-cd:n ”The Source” (Music Theories/Mascot) utgör den egentliga början på den berättelse Ayreon berättat.

Den här är både himmel och helvete i mina öron, från välspelad och genomtänkt prog, över ihålig metall, tillbaka till det progrungande, iväg till metallopera – och så håller det på, man kan inte klaga på variationen, bara, i mitt fall, de ibland tveksamma genrevalen. Något för fansen och något för oss andra att doppa tårna i.

Joe Bonamassas ”Live At Carnegie Hall – An Acoustic Evening” (Provogue/Mascot) finns både att lyssna på och beskåda – och, nej, tänk inte så, ”inte ett livealbum till med Joe!” för det här är mer lägereldsmusik (ok, mitt i Carnegie Hall – men ändå) och ett nykomponerat band med musiker från alla världens hörn – mest framträdande i ljudbilden är kinesiska cellisten Tina Guo och Reese Wynans pianospel. Hemskt trevligt initiativ, Joe, som omväxling till den bredbenta bluesen, även om det blivit rätt många liveskivor vid det här laget.

Nog om detta. Avsluta nu dagen med ”Psalm” från Xenia Kriisins debutskiva ”Hymn” från 2013:

Eller varför inte med en texasbo? ”Lucky” med David Ramirez från Köpenhamn i fjol:

- Jan-Erik Zandersson