onsdag

Zandersson juni 2020


Välkommen till en spalt fylld av vederkvickande musik, cd som är civilisationens verkliga ljudböcker, fjärran prat, uppläsningar och begränsad fantasi. Visst är det därför självklart och ofrånkomligt, när man får reda på när begreppet ”ljudbok” nämndes första gången, att begreppet skapades av Alfred Bester i romanen The Demolished Man 1952 (på svenska som Ensam mot universum 1955) när den gick som följetong i kvalitets-sf-tidskriften Galaxy – givetvis är det science fiction-genren, den riktiga, fjärran fantasifoster som Stjärnornas krig, som skapar förutsättningarna för vår tids tankevärld, med ifrågasättanden och visioner; mer om det nedan.

Seán Clancys ”Forty-Five Minutes Of Music On The Subject Of Football” var en musikalisk tolkning av första halvlek av matchen i VM 1994 i USA mellan Irland och Italien. Det är den svenska gitarrkvartetten Krock som beställt verket och nu hoppas jag de vänder blicken mot valfri Malmö FF-match. Sant fascinerande lyssning. Så här säger tonsättaren själv i en intervju:


For example, a few years ago I wrote a piece called Forty-Five Minutes of Music on the Subject of Football for four electric guitars. I wrote this piece to draw peoples’ attention to the fact that our attention spans might be diminishing. As many people can still pay attention to ninety minutes of football, I wanted to see if there was anything intrinsic to the sport itself that accounts for this, or is it all extrinsic, related more to emotion intermingled with national pride. I chose to structure the piece on a particularly uneventful football match that lives on in the popular consciousness of many Irish people my age or older, which was the Ireland versus Italy game in USA 94.

After Ireland scored in the 11th minute or so, very little else happened in the match, so I wanted to translate this into music, to see if it would hold people’s attention as much as the match did. There is basically one block of material for Ireland, and its inversion for Italy. Each (musical) player passes their material to another at the corresponding point in time where possession had changed in the actual match, and this practice continues for forty-five minutes – the equivalent of one half of a football match.

Now, for the most part this music is undramatic and does very little. But at certain points – Ireland’s goal and some dodgy tackles for example – the music explodes. The musical material is exactly the same for these explosions as for the rest of the piece, but it becomes super-dramatic because I’m using distortion pedals and loud dynamics. The influence for this probably comes from Nirvana, who I would have been listening to around 1994 and who I wanted to allude to in the piece. They were really good at taking the same material and dramatising it through dynamic shifts that you hear on tracks like Smells like Teen Spirit or Radio Friendly Unit Shifter. Both of these songs have more or less the same basic material throughout, but the choruses are made more dramatic by the addition of distortion, heavier drums and more instruments.


Of course, I accept that, for many people, music is an intrinsically dramatic medium, and we have centuries of repertoire to substantiate this claim, but it is precisely for this reason that I would like to question it and maybe offer an alternative.”

BBC bjuder på fina nedslag i den elektroniska musikens historia i sitt eget arkiv:


Kent Eskildsen? Det är ett namn som dykt upp regelbundet i många år, oavsett om jag köpt obskyra elektroniska cd eller upptäckt att det faktiskt finns en bra, dansk genomgång av Tangerine Dreams levnadshistoria.

Och mer än så, han utgör en tydlig linje i den danska elm:en och har också stått på europeiska livescener med sin musik.

Ett alias har varit Timescape (namnet lånat från sf-författaren Gregory Benfords bok med samma namn, en uppenbar favorit för Kent bland de av Robert A. Heinleins ätteläggar som skriver så kallad ”hård” sf, där det vetenskapliga idéinnehållet på väg ut i världsrymden vanligen är starkare än personteckningarna) med bland annat

  • ”Daughters Of Jupiter” (2005; ursprungligen ambientmusik använd som intro till Timescape-konserter),
  • ”Travelling Light” (2007; kanske litet mycket åt Fønix-hållet och med – flämt! – sång!);
  • ”Passage Of Time” (2009; rejält välgjord och kosmisk ambient, med ett extra utropstecken för Arthur C. Clarke-citatet ur First On The Moon (1970):

”It may be that the old astrologers had the truth exactly reversed, when they believed that the stars controlled the destinies of men. The time may come when men control the destinies of stars.”), ”

  • "Jarrelogic//Live” (2009; idel Jean Michel Jarre-covers från en konsert dagen före Jarres egen konsert i Herning; av någon anledning gav Kent tributsamlingen till Jarre han sammanställde 1998 samma titel/namn…) och
  • ”Lost In A Moment” (2015; väl studsig och stundtals smått daterad electronica – även här med inslag av sång – där jag saknar de flytande ambient-tagen)

vilket leder fram till färska cd:n ”Pripyat” (2019) och säger tack och lov inte att hans samtidsseismograf fungerar, utan här regerar sekvenserna och berlinskolrummet är fyllt av ekon av sådant vi minns men inte tror oss få uppleva igen post-Froese.

Och det är mer verkligt än så: 2011 åkte Kents bror Stellan till Tjernobyl och staden Pripyat och de videofilmer som finns på Youtube från besöket, ackompanjerade av Kents musik, ger mig rena Stålenhag-vibbar, hur naturen ganska raskt tar över när människan flyr sina misstag, även om det inte var längre sedan än 1986.

Det här kunde vara valfri plats på jorden i spåren av covid-19 och jag ryser inte vid tanken när jag ser det övergivna nöjesfältet där träd, gräs och stenar buskar fyller ut, höljer och döljer, snarare ser jag på det filmade med ett upphöjt lugn, vet vad som komma skall: moder natur kommer att klappa på våra dödskallekinder, skaka litet lätt på huvudet och ställa allt till rätta igen en gång när vi härjat färdigt.

För att följa Kent Eskildsen ännu närmare nutiden, spelar han nu i ett nytt progband, Fall Of Episteme, som släppte en självbetitlad debut i fjol.

Rötterna finns i det danska progbandet Atlantis som Kent och hans kusin (!), Flemming Kragh Pedersen, startade 1982 och som tydligen aldrig riktigt lagt av, utan bara varit mer eller mindre aktiva (dock aldrig så aktiva att de släppt en skiva, vad jag förstår, privata utgivningar oräknade).

Basisten Søren Foged från Atlantis fanns med i det nya bandet inledningsvis, bildat 2015 av honom och 2 x Rune: Nielsen, sång, och Eskildsen, trummor, innan Kent och Flemming anslöt.

Och dessa familjebildningar och dessa band går in i varandra, eftersom Fall Of Episteme under sin levnad både spelat eget material och återanvänt sådant Atlantis skapade. Hur låter det då? Förvånansvärt mycket åttiotal och neoprog, det var en överraskning, men de gör det väldigt melodiskt och man kan nog hävda att det är mer dåtidens Camel än dåtidens Saga jag hör, med fokus på gitarr och klaviatur och runt-tio-minuter-långa låtar.

Melodirikt, välspelat och på något sätt väldigt avslappnat levererat, utan pretentioner men med genremedvetenhet. Jag ser fram emot nästa – och inte minst att kanske äntligen få höra litet av Atlantis musik på skiva.


Musicmusicmusics nionde (!) fullängdare, ”Oversized” (Hoob), får sin titel förklarad av att trion Fabian (piano) och Josef Kallerdahl (bas) och Michael Edlund (trummor) har ett helt koppel gäster som, likt en visa runt midsommarstången, minsann kan spela viola da gamba, violin, basklarinett och flöjt!

Allt hänger ihop med ett särdeles sväng, oavsett om det är Fabians nyskrivna, fyrdelade svit eller när de gör covers på sig själva. Långt ifrån något som enbart borde fastna hos jazzare, som vanligt, när det gäller bra musik sprungen ur jazz och/eller utgiven på en jazzetikett

Dags för Hubro-hörnet. Vi börjar med Erlend Apneseths ”Fragmentarium” (Hubro) och pressreleasen inleds av hans citat

”I want it to feel like the past, the present and the future, all at the same time”

och det är jag rädd att han uppfyller, med råge, där det blandas folkmusik (ännu en hardangerfela!) och prog och jazz och eam, ibland i samma stycke, trots att skivan är lp-kort.

Känslan skivan ger är av att sitta på en sorts upplevelsestrand och få sig till livs musikalisk ebb och flod, intensitet som växer och drar sig undan. Erlends fela, Stein Urheim (igen) med gitarr som låter som så mycket annat än en gitarr, Anja Lauvdals piano, Hans Hulbæckmos slagverk, Fredrik Luhr Dietrichsons bas och Ida Løvli Hidles dragspel – allt låter som så mycket mer än så, det är hela tiden pendelrörelser, mellan mörker och ljus, mellan hopp och -löshet.

Erfarne pianisten Christian Wallumrød och hans Ensembles sjunde skiva, ”Many” (Hubro), har bryggts under fyra år och det som adderats till grytan är väldigt mycket elektroniska uttryck, både bildskapande och rent konkreta.

Hans kvintett (Per Oddvar Johansen, Eivind Lønning, Tove Törngren Brun och Espen Reinertsen) ger oss en den där smältdegeln där avantjazz och minimalism möts, stöts och blöts, där det elektroniska ibland verkar komma från den gamla Philips-studion eller något Stockhausen gjorde manuellt, liksom stillhet och kontemplation, men med blås som reningsbadar musiken.

Än en gång bara en lp-lång skiva, men här blir det en sorts ekonomi, att resurserna varken töms eller dras ut. Precis som skivan ovan låter det här som musik post-corona, för en annan, kanske bättre, värld.

Stein Urheims ”Downhill Uplift” (Hubro) får pressreleaseskribenten att fullkomligt gå bananer, den här sjätte plattan på favvoskivbolaget i Norge (med sig har han Ole Morten Vagan, bas, Hans Hulbæckmo (som hos Erlend ovan, cirklar i cirklar) och Kåre Opheim, slagverk och en jävla massa annat) spretar åt både ren jazz à la Coltrane, Tyner och Sanders eller åt jazzgitarr fjärran Django men nära Cooder eller Lowell George.

Sanningen är att det handlar såväl om jazz från de rum där det kräver sin man att träda in och lyssna med öppna öron, liksom han bjuder på rena ”poplåtar”, om uttrycket ursäktas, varvat.

Det blir som en skiva sammansatt av en epileptisk DJ, det spretar och brötar, men så kommer en låt med dagsaktuell text, ersätts av spirituell jazz och – ja, så håller det på, mestadels oväntat.

Kim Myhr & Australian Art Orchestras ”Vesper” (Hubro) hade premiär i juni 2018 vid Melbournes jazzfestival, ett tresatsigt stycke skrivet för orkestern under ledning av Peter Knight, det är uruppförandet som finns på skivan.

Myhrs gitarr har blivit allt mindre akustisk över tid och han närmar sig Aarset-land där inget låter som det borde längre, vanligen har han också fler musiker med sig än på de första, ofta solokvistiga, skivorna.

Och så den här konstmusiken. Vesper (latin för afton eller kväll) passar,

”(…) What interested me was the private spaces of night time, when the listener knows that nothing more will happen for the rest of the day. It’s an embracing and immersive space, where we can be at our most private and intimate”

säger Myhr och det är en sorts varierad tillståndsmusik där det både är drömmande och inneslutande, liksom expansivt mot ett mer vaket tillstånd. Bleck- och träblås, stråk och Myhrs egen tolvsträngade gitarr möter en myckenhet elektronik och Tony Bucks (från The Necks) varierade, transskapande slagverk. Låt mörkret falla.


Gard Nilssen Supersonic Orchestras ”If You Listen Carefully The Music Is Yours” (Odin) är debuten för hans sextonmannastorband, inspelad på jazzfestivalen i Molde i fjol.

Tre basister, tre trummisar och nästan ett dussin bleckblås, de flesta saxofonister. Det blir mycket låt av det, kopplingen till Nilssens favoritstorband, Count Basies, är inte riktigt nära, men fascinationen verkar finnas där (och Basies trummis Jo Jones (där 1934–1948) är hans trumslagarfavorit), även om jag mest kopplar Nilssen till gruppen Bushman’s Revenge bland de många (mer än 70!) skivor han utgett/varit med på.

Och det brölar på duktigt, antingen i full sättning eller i utstakade smågrupper under konserten, skrivet och improviserat, Nilssen talar om inspiration i form av sig själv (gruppen Supersonic) men också de givna i det här låtande formatet: Sun Ra, Coltrane och Mingus – och avslutande ”Bytta Bort Kua Fick Fela Igjen” har sina band till Fela Kuti.

Storbandens tid är långt ifrån förbi och med en startuppställning med idel känd adel (Hans Hulbæckmo, Goran Kajfeš, Ingebrigt Flaten, Per ”Texas” Johansson, Kjetil Møster och så vidare, etcetera, och så vidare) var det ett framförande jag gärna stått i publikhavet och känt vinddraget av.


Wakos självbetitlade cd (Øra Fonogram), deras fjärde, bristen på namngivande efter så lång tid är alltid förvirrande, samtidigt som gästerna den här gången också sprider en ny sorts musik för kvartetten kring sig, inte minst när det återfinns såväl en stråktrio som Jonas Kullhammars sax här.

Blandningen känns bitvis igen från tidigare skivor, att det är friform och litet klassiskt, men även ren rock här och var, men den här gången är det nordiska vemodet på litet större avstånd; där bandet pratar om ”zappaaktig barock och Sibelius” hör jag mer Jón Leifs. Inte dåligt alls, varken det eller skivan. Ännu en självklarhet i skivhyllan.

Eivind Aarset & Jan Bangs ”Snow Catches On Her Eyelashes” (Jazzland Recordings) är ett inslag lånat från himmelriket.

”Sömlöshet” ser duon som nyckelordet till skivan, vars embryo de hävdar finns i konserterna de gjorde när Aarsets ”Dream Logic” utgavs; Bang var producent.

Jag lägger gärna till ”sömnlöshet”, för det här är nattlig musik med bara en svävande förankring i annan, små rottrådar går till väsensskilda delar av den moderna musikhistorien och de samarbetspartners som passerat genom studiodörren, vare sig det är Molvær eller Hassell.

Musik för nätter som inte är oroliga men som inte ska tillbringas sovande, när det är för vackert eller för spännande för att bara lägga sig och glömma bort stunden.

Det är också musik som är andas ”tidlöshet”, denna känsla av att bli genuint överraskad av något som inte hörts tidigare men som kommer att vara lika överraskande om tio år, om tjugo (som nyligen återutgivna ”Vernal Equinox”, Jon Hassells debutalbum, som låter lika fräscht i dag som 1977 (den lp:n skaffade jag redan dåförtiden, helt till marken slagen av hans samarbete med Brian Eno, skivor som tjänade som insomningsmusik i tonåren och som gav tredimensionella drömmar om en science fiction-liknande, taktilt tillgänglig tillvaro i en värld lik den Brian Aldiss visat i romanen Drivhuset eller Poul Anderson i Nonstop)). Makalös skiva.

En gång i tiden var det den fantastiska berättelsen som var legio i utgivningen, den realistiska förde en tynande tillvaro, vilket var (och är) lättförklarligt: vem vill bli påmind om sin mediokra vardag, läsandet av ett skönlitterärt verk var ett tillfälle till eskapism.

Det hindrade inte fantastikerna att regelbundet använda det den goda, moderna science fiction-litteraturen (främst; sällan filmerna) gjort: till extrapoleringar, resa ett varnande finger eller bara, med en suck, säga att så här kommer det att bli, vare sig du vill eller inte.

Just dimensionen att låta eskapismen få en själ idémässigt och ett djup med bra personteckningar och miljöer gav oss ett fåtal men utmärkta sf-författare närmare nutiden, när vardagsrealism (även i facebookförskönad form) närmast är legio och eskapismen lever på detta märkliga underhållningsvåld (se där, ett ord som borde sakna innehåll och en plats i SAOL liksom i verkligheten – vad är underhållande med våld?

Se till så att du utsätter dig för det själv, så får du se hur kul det är), vare sig det är i fantasyvärldar i Tronspelen eller Stjärnornas krig eller folkhemsdeckare av knappt skrivkunniga författare som Läckberg och hennes efterföljare).

Men det är lätt att hålla reda på de goda författarna, här i landet har de inte varit många (Peter Nilson, Sven Christer Swahn, listan kan knappt göras längre), i utlandet inte heller där så ruskigt många, där språkproblem givetvis utesluter de flesta icke-engelskspråkiga, men ger oss åtminstone J. G. Ballard, Philip K. Dick, Marlen Haushofer, Wilson Tucker, Stanislaw Lem, Brian Aldiss och några till (som litterära one-night-stands som Michael Moorcocks Pyat-böcker eller Mother London, noveller av Henry Kuttner eller av William Tenn, slipstreamromaner av Julian Barnes etcetera).

Och så Ursula K. Le Guin (1929–2018). Tack vare genrekännare som Sam J. Lundwall och, framför allt, John-Henri Holmberg kom hennes böcker tidigt och ofta på svenska, bara ett par år efter originalpubliceringen i USA, på småförlag som Kindbergs, Delta och Lindfors, ofta i riktigt bra översättningar av Peder Carlsson, Torkel Franzén, Lena Jonsson, Mats Dannewitz Linder med flera, ofta med omslagsmålningen signerad Inger Edelfeldt.

1975 kom Mörkets vänstra hand (The Left Hand Of Darkness, 1969) på Askild & Kärnekull, det som måste anses vara hennes genombrottsroman (tillsammans med den första boken om Övärlden, som kom året före) om en planet där invånarna regelmässigt byter kön. Det är en fantastisk roman där hon bygger en värld och befolkar den på ett så påtagligt sätt att du känner dofterna, rör vid huvudpersonerna, lever och lider med dem och blir medveten om berättelsens tanke om hur liten roll könet spelar, hur vi, egentligen, borde värdera varandra.

Boken fick både Hugo- och Nebula-priserna för årets bästa roman, första gången en kvinna fått båda – och det var året efter hon tvingats publicera en novell i Playboy utan att skriva ut sitt förnamn, eftersom redaktören ville antyda en manlig författare.

Le Guin var egentligen opolitisk, skrev och sade hon, ändå tog hon regelbundet ställning, som när hon inte tog emot Nebulapriset 1977 för novellen The Diary Of The Rose i protest mot att The Science Fiction Writers of America hade slängt ut den polske författaren Stanislaw Lem som medlem, eller när hon gjorde The Word For World Is Forest som en (illa dold) protestparabel mot Vietnam-kriget.

I det sistnämnda fallet var det underliggande temat väl tydligt och stod i vägen för läsningen, ungefär som hennes undertryckta vrede i Always Coming Home, om en framtida civilisation, Keshfolket, som ser på det som varit, alltså vi, som ”the Sickness of Man” – kalkerpapperet mellan den boken och det vi européer gjorde mot den nord- och sydamerikanska urbefolkningen är inte särdeles tunt där heller. Den sistnämnda boken är litet extra intressant eftersom den första upplagan hade en specialutgåva med en kassett, ”Music and Poetry of the Kesh”, med musik av Todd Barton (häromåret återutgavs musiken på lp av skivbolaget Freedom To Spend).

Vilket för oss till Erik Dahl Ensembles ”Gethenian Suite” (Svalka) som är inspirerad av Le Guin The Left Hand Of Darkness.

Han skriver

... utgångspunkten har varit att skriva ett längre, sammanhållet verk. Jag har velat använda en utommusikalisk referens och tyckte det var spännande att utgå från en roman. Steget är inte så långt från filmmusik, men det är samtidigt en större frihet. Det är instrumentalmusik, så texten är bara antydd. Min känsla inför boken är däremot närvarande. Med min musik tolkar jag romanens olika bilder av planeten Gehten.

Då är vi nog något på spåret där, om det var ägget eller hönan som kom först – det är intressant att viljan att göra något kom före inspirationen från boken i sig, det omvända brukar vara fallet om man inte letar efter inspirationskällor för att iscensätta en metodidé.

Intressant är det också eftersom sättningen fiol, sax, klarinett, piano, bas och trummor (och varianter på dessa, plus litet elektroniskt fnulande) gör detta till en skuggrik kammarmusik med tydliga melodiceller som upprepas eller bara lämnas kvar.

Planetens dramatiska klimat, de obefintliga könsgränserna och den flytande könstillhörigheten, allas i grunden lika värde men mött med inledande oförståelse av besökaren från rymden med sitt enahanda genus, dramatiken i ränksmidandet och dynamiken i de plötsliga kasten och förståelsebarriären finns kanske inte i musiken, men det finns spår, när man nu som lyssnare vet hur tonsättaren vill placera musiken i medvetandet.

För det blir så med tolkningar, ibland är det lätt att tonmåla med risk att det blir övertydligt, men här antyds stämningarna, bokens budskap får en mer abstrakt form än när BBC för en del år sedan kondenserade detta till en väldigt driven radiodramatisering utan att bli onödigt dialogdriven eller när man tittar på den karta över planeten författarinnan själv tecknade en gång i tiden (vanligare i fantasy med den sortens världars stora begränsningar geografiskt (hur långt kan man gå på en dag, på en månad?) än inom sf:en). Om jag inte kände till kopplingen till romanen hade jag aldrig märkt den, däremot hade jag blivit underhållen av välskriven och hyfsat uthållig samtida kammarmusik av ett berättande slag.

Paul Jarret är en intressant musikant, gitarrist. Svensk mamma, född och uppvuxen i Paris, kommer från indierocken till jazzen, men med mycket svenskt/skandinaviskt i det musikaliska bagaget, inte minst i trion tillsammans med Loïs Le Van (sång) och Sandrine Marchetti (piano) vars senaste skiva, ”Vind”, just skapar ett vemod vi känner igen här uppe i den karga nord, men som kanske är mer ECM-exotiskt söder om landsvägen.

Och han har gjort mer, mycket mer, de senaste tio åren i olika konstellationer där jazz, rock/pop och konstmusik mötts (och nya Ghost Songs som verkligen gör modern jazz av progressivt slag i ett landskap nära e.s.t.), men framför allt släpper han en skiva med sin lilla ensemble EMMA (född redan 2015) och döpt skivan till densamma (Neuklang (dist: Border), släpp 19/6), en hyllning till hans arv, om våra svenska utvandrare till USA under det sena 1800-talet som försökte hitta ett nytt liv där fjärran de dåliga potatisåkrarna här hemma, och då särskilt hans mormorsmor Emma Jonasson som hamnade i New York City. Gitarr, ståbas (Étienne Renard), nyckelharpa (Éléonore Billy), skrammel och Hannah Tolfs sång blandar sig i en hemtam världsmusik som kretsar kring sådant jag hyllar ovan från Norge, där svensk traditionsmusik mixtras ihop med impro, repetetiv musik och minimalism, som en musik i stugor med lågt i taket, tomtar som vaktar i stallet, snön ligger djup, granskogen är tyst, bondfolket har fått besökare från andra delar av fjärran trakter som nu bjuder på en musikalisk soaré innan de ska dela sängplats på höskullen. Magiskt.

Det här är en skiva Paul och de andra i EMMA ska vara väldigt, väldigt stolta över, den har följt mig om nätterna i dessa tider av splendid isolation, påmint mig om min identitet, om jag någonsin tvekat.

Stefan Klaverdal är en av mina favoriter bland dagens tonsättare i det här landet, eftersom hans musik och experimenterande med formen aldrig blir annat än en blandning av något genomtänkt och nyfiket, aldrig jippoaktigt eller utanför-boxen-för-att-vara-utanför-boxen, utan med musikalisk integritet i botten, hur än botten ter sig.

På förra skivan agerade han rollen av att vara dendrokronolog, den här gången promenerar han på den gångstig som leder mot utveckling, uppåt, mot nirvana eller motsvarande – om man nu ska snöa in på denna, törhända, futila mänskliga strävan efter att aldrig i egentlig mening vara där man är, att inte leva i nuet, utan alltid sträva vidare.

Men jag lämnar ämnet, vad jag anser om stasis, förkovran eller utveckling hör inte hit, här är vi på Klaverdals väg och en skiva som ansluter sig till den stundtals tidlöst bekanta elektroakustiska musiken delvis gift med det som i dag förekommer i parti och minut: det där evinnerliga drånandet.

Skivan heter ”Transcendence In Sounding Rooms” (Dynamik) och den gör skillnad, eftersom det är mer uttänkt, mer motsägelsefullt, mer av en sorts motpolsmusik likt den man förr gjorde med en vass kniv och ett magnetband. Det skira i musiken får inte vara i fred.

Den schweiziska duon Bitter Moons debutfullängdare heter ”The World Above” (La Suisse Primitive) och är verkligen filmmusik på jakt efter en spännande film, kanske en science fiction-dito med tanke på hur retrofuturistiskt det låter.

Det är väldigt välkonstruerad, företrädesvis instrumental, musik utförd på analoga syntar (Simon Bernardoni står för spelandet på dessa plus har programmerat rytmerna, Reka Csiszer sjunger enkla melodier som förstärker känslan av att det gömmer sig en film här).

Utmärkt och på många sätt klokare genomfört än den fäbless för biblioteksmusik som råder. Det här är en skiva som påminner om att framtiden var då.

Nästa debutfullängdare pratades det om redan i början av december 2018 när parisbandet TH/S /S SH/T släppte sin först ep, men nu finns albumet här, med en titel som är lätt att komma ihåg: ”///” (Upton Park).

Instrumentalt är det här också, en sorts electro som är dansvänlig i den här trions händer (Loïc L spelar gitarr och synt, Xavier L spelar bas och synt, och Gilles D trummar på), som de påstår skiljer sig markant från när den spelas live, då låtarna spelas utan paus, som ett enda flöde.

Funkigt och dansant, med viss känsla för en mer tidsbunden electro – och kanske inte så långt från det som kommer på nästa skiva med Les Big Byrd nu när de bytt (nåja) till Exorcist GBG:s klavertrakterare Petrus Hård.

Klassiskt är det tunt med, men två från Norge vill jag nämna. Först ”Études Poétiques” (Lawo) som samlar verk av Signe Lund framförda av Rune Alver på piano. Signe vem? är den givna frågan. Det blir jobbigt med ens. Musikmässigt är hon en av Norges mest framstående kvinnliga komponister, levnadsåren var 1868–1950, stilen är tonal och stundtals melankolisk, något Alver är bra på att plocka fram på tangenterna.

Personen Signe Lund är däremot någon att förakta: hon blev medlem i nazistpartiet 1935 och förblev dem trogna till sin död. Lyssna och fundera på om det går att skilja sak och person i alla lägen.


Østerdalen är en av Norges största dalgångar. Den går från nord till syd genom Innlandet fylke och genomflytes av Glomma, som vid Åmot har ett betydligt tillflöde i Renaälven. Omgivningen utgöres i allmänhet av tämligen låga höjdsträckningar, vilka dock på sina ställen brytas av väldiga, pyramidformiga toppar, såsom Tronfjeld (1663 m). Själva dalen är glest befolkad, upptas av vidsträckta skogar, som erbjuder goda jaktmarker (i synnerhet för jakt på älg och skogsfågel) och är trots sin enformighet en rätt flitigt besökt turistled. Dalen stiger ganska mycket från syd till nord medan den sydligaste delen (Elverum) ligger endast omkring 180 meter över havet, har den nordligaste (Tolga) omkring 600 m höjd. Østerdalen, med Elverum som centralort, är även ett av de tre landskap i vilka Hedmark fylke indelas. Söder om Elverum kallas dalgången Glåmdalen.

Det är härifrån musikern Bente Illevold kommer och på skivan ”Klangen fra de dype skoger” (Lawo) har hon fått tre tonsättare att skriva musik inspirerad av denna ”enformiga” dalgång för hennes instrument, eufoniet (erfarne samtidsmusikern Anders Kragnes Hansen från Oslo sinfonietta bidrar med varierat slagverk).

Och visst är det de övergivna skogarnas musik vi bjuds på, dels av duon Rune Rebne & Ludvig Elblaus’ ”DSDHT” och Bjrn Kruses ”Bom-bombardino”. Märklig hemlandsmusik, med andra ord.


We also heard from: På sjunde året och fjärde släppet med Charlottas Burning Trio, alltså CB3, heter ”Aeons” och är debut på nytt skivbolag (The Sign Records) och med ny basist, Pelle Lindsjö (ivrigt omskriven i dessa spalter sedan tidigare under sitt alias Cassius Lambert), men med samma gamla (sic!) trummis: Natanael Salomonsson. Stonerjam av lp-längd totalt, avslutande ”Apocalypse” med jazzsax litet utanför boxen, men ”Acid Haze” kanske mest minnesvärd med sin långsamma doom. Summeringen blir förvånande: mer hårdrock än rymdrock den här gången.

Två nyutgivna skivor från Skivarp (finns det ett mer passande namn på en ort med en av världens bästa webbutiker för cd och lp?) vilar tungt på arvet från den senaste generationen sjuttiotalsivrare, en våg inledd av Graveyard och som nu gett både litet svängig hårdrock med uniformt utsvängda jeans, långt hår och för trånga boots som Stonewall Noise Orchestras ”Deathtripper” (Transubstans) och den än mer direkta avkomman i riffande Dimmas ”I morgon börjar allting om” (Transubstans).

Här måste också Vulkans nya ”Technatura” (egen utgivning) hamna, ett band jag regelmässigt tidigare hyllat, men vars utveckling den här gången hackar något (och då tänker jag inte bara på den genomkorkade idén att får för sig att ”growla” (sic!) i stället för att sjunga när andan faller på), att linjen uppåt bryts i en del av den nya skivan, medan andra delar infriar de tidigare plattornas löfte om att bandet är ett av landets bästa inom prog:en.

The Bloody Mallards ”Realm” är precis vad som anges på förpackningen: postrock. Traditionen från Portland följs. Kanske för noga. Inte en onödigt fantasirik skiva, det här, och då ska man veta att postrockgenren inte alls är så begränsande som kan man tro. Låter mycket som Feed Me To The Waves, som är postrock från Västerås.


- Jan-Erik Zandersson

lördag

Zandersson februari 2020



Välkommen till ännu en spalt för krumelurer som du och jag. 
Och innan du ens tänker tanken, vill jag påminna om att Caustic Casanovas nya skiva ”God How I Envy The Deaf” absolut inte handlar om mitt förhållningssätt till de ljud som självvalt strömmar emot mig eller den musik jag skriver om i de här spalterna eller någon önskan om flykt eller handikapp, men jag kan definitivt utlova en rad cd-lärande slutsatser om livet och döden och däremellan.


Minns du elektronmusikutredningen. Den var ett sätt att både få in den där ”nya”, konstgjorda musiken i skolan som en del av en självklar uppfostran, men också som en minst lika självklar del av folkhemmet. Det är ett rackarns tidstypiskt dokument, ”SOU 1977:30, Elektronmusik i Sverige: Betänkande av elektronmusikutredningen”.

Bakgrunden var att utrikesdepartementet tillsatte en utredning 750626 om elektronmusikens framtida utveckling i Sverige och till utredare utsågs Gunnar Bucht. Studieresor till de internationella eam-studiorna företogs och arbetsgrupper (fyllda av dåtidens kända elektronmusikkomponister och ljudtekniker) jobbade med frågan. Mest intressant var att läsa historieskrivningen över eam:s framväxt i riket och inventeringen av ”nuvarande studioresurser”. Förslagen i utredningen kring ”mer elektronmusik i skolan” och en förändring av Elektronmusikstudion i Stockholm (EMS) är mer förvirrande, kanske för att man såg framför sig en form av planekonomisk lösning för att bringa den nya musikformen till massorna.

Frapperande var att utredningen presenterades trots att EMS och dess dåvarande huvudman, Musikaliska akademien, inte velat delta, något som liksom sabbade alla de idéer Bucht och hans mannar (ja, tyvärr, inte en kvinna så långt ögat når, trots att det fanns några (få) verksamma) lade fram. På sitt sätt kul att denna smala, men fantastiska, musikform skulle utredas på detta sätt, synd att förslagen till sin natur och bakgrund var så Sovjet-doftande…


Men utredningen är också intressant läsning som historieteckning. Elektronmusikens födelsedatum sattes till 481005 då den franska radion gav den första konserten med
Pierre Schaeffer
konkret musik av Pierre Schæffer, men skribenterna erkänner att andra varit före och använt exempelvis ”buller” som underlag för musikskapande (som futuristerna Pratella och Russolo) och att det även före 1948 uppfunnits och använts elektroniska instrument (som Cahills dynamofon och Theremins theremin).

Den första svenska konserten med elektronmusik avhölls (givetvis!) på Fylkingen i oktober 1952 med musik av bland andra tre gånger Pierre: Schæffer, Henry och Boulez. Nästa konsert var inte förrän i maj 1956, då kritikerna var tämligen oförstående (Yngve Flycht i Expressen 560519: Det är en totalt avkönad, ja, avlivad ’musik’, som förhåller sig till organiserade tonföljder som ett barns joller till tal”).

Förste svensk att meka med elektroniska mackapärer var Rune Lindblad 1953, men det första stycket inspelat i studio var Bengt Hambræus’ ”Doppelrohr II” skapat i Köln 1955. Viktiga milstolpar var sedan Sveriges radio som i sitt program ”nutida musik” spelade elektronmusik första gången 1957, Karl-Birger Blomdahls ”Aniara” 1959 efter Martinsons science fiction-versepos och inrättandet av EMS 1966 (ursprungligen ”Stockholmsstudion för elektronisk musik”, en studio påbörjad i samarbete med ABF redan 1960).
Närmast som en fotnot nämns att Ralph Lundsten redan 1959 spelade in elektronmusik i det som skulle bli Andromeda-studion hemma i Saltsjö-Boo; intressant också att hans kompis Leo Nilsson var delägare där inledningsvis; 1976 hade denne byggt en egen, Studio Viarp i Förslöv – men de här gossarna nämns närmast i förbigående eftersom de varken tillhörde akademien eller var dåligt framgångsrika – ingen har väl utgett fler skivor av elektronmusik i Sverige än sympatiske Ralph, helt av egen kraft och utan inblandning från lärosäten och andra statliga sponsorer?


Det leder mig därmed sökt till Pekkaninis senaste skiva, ”Characters Of A Dream Play” (egen utgivning), där han, mestadels på egen hand i studion och med thereminen i högsätet, låtit sig inspireras av allas vår favorit-Ågust och hans Ett drömspel.

Leo Theremin ler nog i sin himmel och blir gissningsvis även nyfiken på vem den där Strindberg var. Det man också ska hålla i minnet vid lyssningen är att den här musiken inte riktigt är i linje med för tillfället pausade Trio Pekkanini där thereminen är en triomedlem, men att musiken ger mig bilder av all den teatermusik Pekka Lunde skrev under många, många år efter Ensamma hjärtan-tiden, såväl för fria teatergrupper som för Dramaten, Stockholms stadsteater, Angereds teater och Malmö stadsteater (när får vi höra all den musiken på skiva? Ett givet problem där vi i det här landet är dåliga på att förvalta all den originalmusik som skapas för scenkonst), trots att jag aldrig haft förmånen att få höra den. (Jag kan också ha helt fel.)

Pekka påminner om att han just i Malmö skrev musiken till uppsättningen av Ett drömspel runt 1990, men att det också är den enda kopplingen mellan då och nu. Själv ser jag inte en enda koppling mellan det jag hör och Augusts skådespel, men det är ELM i den vänligare traditionen med melodierna i högsätet och där det är svårt att påstå att det råder idébrist.
Spotify
AKB & Slim Vics ”Ambient Morning” (Lamour) gör livet för en skribent enkelt: fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff, fluff. Och fluff.

Nej, inte alls. Den här kassetten må vara improviserad ELM, men någon ambient är det inte tal om, ett par ljudkaskader väckte mig. Ambientmusik väcker aldrig lyssnaren. De har spelat in det här i frukostmiljö, i Gävle, på Little Art Cakery (visst är det härligt med de här genuint svenska titlarna på conditorier och caféer!) söndagen den 20 januari i fjol, med start kl. 10, så det är mer uppvakningsmusik än något annat.

Att lyssna på den här, mitt på dagen, i hemmiljö, är gott, de visar bra interaktion i sitt improviserande, men jag måste erkänna att jag inte skulle vilja ha så här stor dynamik vid ett frukostbesök på ett café, även om klockan hunnit bli tio en söndag. Hellre då en bolero, som avslutas, likt Ravels, i dissonans när man måste bryta upp och betala innan man går.

Men det ska tilläggas: Just nu finns det en renässans för new age-musik och jag är rätt oförstående. Det finns undantag, det fanns en hel del duktiga elektroniker som fick ut sin musik enklare om de valde new age-stämpeln, men det finns oceaner av skivor med fåkunnig syntmusik kombinerad med valljud, bäckar, forsar, havsljud, panflöjter (detta djävulens instrument, som han uppfann när han insåg att dragspelet inte lät tillräckligt, tja, jävligt) och annat ur naturens mörkaste del av sin garderob.

Men det finns just ambient fluffig musik från den tiden som förtjänar att återutges (på cd, n.b., inte på knastrig vinyl) som ett närmast obefintligt molnlager en sommarförmiddag innan himlen är så där blå som blicken i ett barnaöga.

När vi är inne på detta ämnet, ska Augustus Bros skiva ”Galactic Orminex” (Lamour) också nämnas, en väldigt väl sammanfogad och i celler repeterande ELM som jag inte kan släppa. Vill du däremot ha något som ömsom är något brötigare, ömsom omsorgsfullt stilla, välj kassetten med Alderholmens futuristiskas (som består av trion Slim Vic, Olle Oljud och Lehnberg) ”Nutid” (Do you dream of noise?).
Katrine Amslers ”Laslafaria” (Boogiepost Recordings) hade jag tänkt vänta på att lyssna på tills vinylutgåvan dök upp i posten (rimligen redan nästa vecka), men jag kunde inte låta bli att bränna ut .wav-filerna på en cdr och lyssna, igen och igen, i bilen.

Varje ny skiva är en tur in i det okända när det handlar om artister som Katrine. En ny, ospelad skiva. En ny värld. Vart den gamla tog vägen är oväsentligt. Det handlar inte om förnyelse, det handlar bara om en musikaliskt begåvad tjej som verkar ha hur mycket musik som helst i sig, och av så skilda slag att man blir smått snurrig. Som att varje nytt stycke hon presenterat på det årliga engångsmiraklet IB Expo har öppnat olika avgrunder av njutning, inte minst begravningsmarschen vid konserten 2017.

Jag hoppas de alla vill komma och spela den precis innan jag dör, för det är bland det sista jag vill höra i det här jordelivet, något jag behöver ha med mig när jag paddlar över Styx på egen hand.

Katrines skiva upplevd i bilen i gryningen när hjortarna är en fara nära vägen och i skymningen i väntan på stormen som aldrig kom ger mig i grannlandet tydliga bilder bland de tassande syntarna, bland melodierna, bland ljudfragmenten: Så här låter Köpenhamn av i dag. Det är ett fint och passande porträtt av ett sönderfallande Köpenhamn, i mina öron. Det påminner också om sådant jag skrivit om tidigare, om technopojkarnas och -flickornas vuxna skivor som de gjorde när den värsta dansfebern lagt sig och de dragit sig undan till en stuga på en alpvägg eller i ett skjul vid en insjö långt från asfalt och betong för att göra musik av mer känsligt slag. Distansmusik, facitmusik, musiken som ett levande väsen bland det som inte längre är vid liv eller kanske inte ens hade liv, en musik som du möter när horisonten nalkas, en musik där du känner att en storstadsvardag kan sammanfattas, vare sig det står ”hopp” eller ”förtvivlan” på kvittot.

Och mitt i allt finns spår ju som är rena ”Flykten från Köpenhamn” à la Howarth där en del till av familjen på Skolegade och hans gitarr är just livgivande och oerhört minnesvärd. En strålande skiva från en strålande komponist och ljudmänniska. Två musikgenier på samma adress, vad ska månne ätteläggen växa upp till att vara? (Men vad säger upphovskvinnan själv? För att illustrera att vad som var ämnat kanske inte var det hörda:
”The album is a tribute to the Swiss guggenmusig orchestra of the same name. It is a dynamic, adventurous blend that manifests the power of
imperfection and the fascination of the detail. It includes everything from cheap-keyboards-running-low-on-batteries to the dry sound of a MIDI flute, hifi recordings of my homemade micro-guitars, a beautiful sounding bridge in the town of Elsinore, a handful of my absolute favourite musicians, somebody whistling, sculptured sound-elements, choir, brass, birds and much much more.”
Vem kunde gissat det?)


Har du märkt hur svårt det är att köpa skivor? Om du blir sugen på en cd du hittar på nätet, är chansen rätt liten att du verkligen ska få hem den med posten, om det inte är bensinmacksmusik eller något lågt hängande från någon melodifestival någonstans i landet (eller om det var Discogs du besökte). Distributören har den inte i lager, skivbolaget verkar inte riktigt ha gjort så många, om ens några, så restnoteringen blir bara äldre och äldre, dammigare och dammigare.

Skivbolagen vill inte sälja skivor, de vill bara att du betalar för strömmad musik. Det ger dem en massa pengar och artister och upphovsmän väldigt lite, om ens några, pengar. Som om skivbolag kunde fungera utan artister? Vem vill jobba gratis? Vem tror på allvar att salig Ola Magnell hade en vettig pension (bortsett från att han faktiskt fick förmånen att tjäna en del på turnén i höstas, vilket var honom så väl unt!). Men, som sagt, finns det efterfrågan på skivor, är det inget skivbolagen bryr sig om. Filmmusiken till ”Joker” fanns länge bara digitalt, sedan kom en cdr-upplaga (cdr!!!) och till slut en riktig utgåva på cd – och tillsammans med ”Chernobyl” är det verkligen höstens/vinterns vinnare på alla galor, med samma upphovsman, dessutom, isländska Hildur Guðnadóttir.
Å andra sidan har skivbolagen sina broilers, förlåt, produkter, förlåt, artister som låter likadana; det valda branschnamnet ”musikindustri” är högst relevant för dessa mallanpassade ljud från ett löpande band.
Men. Du vet hur det är. Progressiv rock är en känsla. Det handlar om gränslöshet. Det handlar om att det inte, egentligen, finns några förväntningar att leva upp till – mer än överraskningens. Vad finns i julklappen, i presentasken, i påskägget, i John Hurts bröstkorg?

Jämför man med litteraturen är prog:en något som står nära science fiction- eller skräcklitteraturen, där det inte finns några ramar för vad som egentligen kan hända, så länge det inte dyker upp någon jävla enhörning eller någon tanke på att man ska leta efter en försvunnen ring; då är det fantasy och då är det mer performance än uppträdande, mer hittepå än logiska resonemang, mer tantunderhållning än cerebral utmaning.

Hårdrocken är musikens motsvarighet till deckaren, där konvention och linjär hållning och fullständig brist på överraskningar härskar. Formen är given, kläderna uniforma, håret långt och tatueringarna fler än på en sjöman mot slutet av 1800-talet. Progressiv rock finns däremot för att du ska bli berörd. Progressiv rock är en känsla. Nu ska vi känna på en rad välförpackade upplevelser (men inte ”Journey to Lunar Castellum” med Sunset Mission, men den är så bra att jag nämner den sans recensionsskiva!) där tiden stannar, där årstiderna slutar växla och där du förenas med den högre makt som tyckte att du via öronen skulle få vällustupplevelser som bara du, egentligen, kan uppleva som du upplever dem, oavsett vad jag säger. Se spalten som en inköpslista, varken mer eller mindre.
Jazzen. Eller vad det nu kan vara för något kul. Espen Berg trios ”Free To Play” (Odin) försöker ta ut en linje i frijazztrion från Errol Garner till Svein Finnerud (tack för det tipset, bandet, ”Plastic Sun” från hans trio från 1970 återutgavs på cd 2018 och blev ett givet inköp, trots att jag ”såg igenom” hypen – samma skivbolag…) och gör det på ett högst varierat sätt; inte när det gäller kvaliteten, utan valet av instrument som kompletterar den klassiska jazztriosättningen piano/bas/trummor.

Inspirationen känns också som den inte bara kommer från frijazzarna som gått före, utan också från genrekorsning – romantiken i den klassiska musiken, detta bisarra tonstaplande (i mina öron), återfinns, liksom äldre, mer ursprunglig jazz i musiken på skivan.
Besläktad är Vilhelm Bromander & Fredrik Rastens ”…For Some Reason That Escapes Us” (Differ Records) som jag placerar i fonogramvdelningen ”imponerad men inte övertygad”, eller skulle jag säga ”imponerad, inte berörd”? Det senare är mer rättvisande. Det är inte habilt det här, det är oerhört välspelat, tätt och intensivt, men jag har inte ett enda melodiminne kvar när jag lyssnat och jag får därmed påpeka att det nog mer är att jag och skivans tänkta sinnesstämningar inte räcker varandra händerna över begriplighetens bäcksprång.
Delvis samma andas barn men där musiken och jag möts utan bekymmer, är Past Present & Tortusas ”Eternal Return” (Jazzland Recordings). Före och-tecknet befinner sig trumpetaren Simen Kiil Halvorsen och basisten Alexander Hoholm, Tortusa står för livesamplingen. Helt omedvetet – skulle jag tro – har de tonsatt Sam J. Lundwalls epokgörande bok Utopia – dystopia eftersom trion kallar skivan för en dystopisk berättelse i tre delar. Först en vacker, utopisk dröm, sedan ”Black Mist” där hoppet gett sig av för att avsluta med ”Dawn Of Hope” vars titel är självrefererande.

Ljus, mörker, ljus, improviserat med drånande, meditativa anslag och Tortusas (John Derek Bishop på födelseattesten) har på tidigare skivor, inte minst den där Aarset tog grundmaterial och gjorde det till sitt, visat att hans blick för ögonblick som den fotograf han är, spelar en avgörande roll i samarbetet – som här. Sedan får vi väl se om det finns något post-utopiskt nästa gång à la Joy Divisions tankar i ”New Dawn Fades”…
En sorts uppdaterad triojazz med ena benet välplacerat i något suggestivt tillstånd och det andra i en limboartad tidzon där klassiska jazzpianister befann sig i rökig underground eller övergrund, det får du på Yokadas ”Stillness & Sirens” (Disoder). Trion består av Alex Zethson, piano (och som är den som skriver musiken), Johan Holmegard, trummor, och namnkunnige Johan Berthling, bas.

Zethson har jazzbrokiga kompisar sedan tidigare, jag minns honom från någon eller några Kajfeš-skivor, och musiken han skriver på den här skivan skulle mycket väl kunnat få Goran att lämna kulisserna för att dra ett sordinerat trumpetsolo i ett drånande parti. Alex har på egen hand redan 2016 släppt dubbel-cd:n ”Pole Of Inaccessibilty” (Thanatosis produktion) där han spelar flygel och synt, likt en mortonfeldmanfierad Harold Budd låter han långsamma pianofigurer framträda och ta plats, som ackompanjeras stilla av Korg-synten, för att rastlöst övergå i en liten kamp mellan höger- och vänsterhanden över pianots klaviatur, motsatser förstärks, övergår i minimalistiska stråk som vandrar ut efter den andra cd:n nittionionde minut – en rätt makalös liten dubbel, det här, väl tematiskt placerad bland de som gått vidare och funnit kommersiell framgång hos gamla, ärevördiga tyska skivbolag eller bara fortsatt i kalla, tysta studior i Berlin framför en lågmäld flygel. Verkligen en sleeper som borde få mer luft under de internationella vingarna – men dubbeln är bara utgiven i 300 exemplar; så skynda, skaffa.

I vår aktuella samtid har Alex, vars skivbolag Thanatosis är, återutgett uppsaliensaren Adrian Knights dubbel-cd ”Fly By Night” som, av Adrians egna kommentarer att döma, är ett litet skissernas museum med sådant som växte till sig och blev självständiga, mer kompletta verk, men som även i dessa mindre, gitarrbaserade (mestadels) prototyper också är ständiga själv. Och ovetande om sakernas tillstånd (det du inte vet har du ont av), är det här stillsam, bildskapande musik vars övergång i drån då och då markant skiljer sig från dagens populära ensidiga, självreproducerande drånmusik i bandcampvärlden.

Här finns irrande själar, små bloss av obestämbar karaktär som växer till sig i sinnet vid lyssnandet, en sorts reflekterande ambient av mer än en karaktär – självspeglande, utspeglande men också bara återseende. Underbart vackert, fint att den fick ett nytt liv fjärran de enbart digitalt utgivna plattorna (om de nu ska kallas ”plattor”).
Men var det inte prog vi skulle prata om? Jamen, det gör vi ju. Hela tiden. Men ibland ser den annorlunda ut än som den beskrivs i Mike Barnes’ nya bok A New Day Yesterday: UK
Progressive Rock & The 1970s där mycket hände 1973. Eller så är den, prog:en, som ojämna-men-när-de-är-bra-är-de-jävligt-bra Flying Colors’ ”Third Degree” (Music Theory Recordings/Mascot) som lever upp till det jag inledde denna mening med, där Portnoy/Morse/Morse/LaRue/McPherson på denna tredje skiva har långt mindre av utfyllnadskaraktär och minner om liveplattan som verkligen hamrade in de mest minnesvärda melodierna.


Den 28 januari uppträdde Bette Midler på The Frank Erwin Center i Austin, Texas, och när jag lyssnade på en soundboardupptagning av konserten fick jag närmast gåshud mot slutet av konserten då hon gav en oväntad version av Peter Gabriels ”Here Comes The Flood”. I de lugnaste vatten…


Nå.
Euphoria Stations ”The Reverie Suite” (egen utgivning) har ett omslag som gör skivan till en jordnära countryskiva, med duon Saskia och Hoyt Bender framför något som skulle kunna vara en general store i vilda västern. Du bedrar dig – och ändå inte.

Det här är storslagen musik, denna deras andra, förankrad i det som i dag är så populärt och kallas ”americana”, samtidigt är det här ett konceptalbum i bästa progressiva tradition med stora penseldrag, om barndom och hur storslaget det där landet i väster är, oavsett vilken president som sitter där, vill säga.

Båda är gamla progfans, så egentligen är det inte så märkligt, men just konstruktionen de levererar är trevligt ovanlig. Till sin hjälp att bygga denna progressiva, hoppfulla skiva har Los Angeles-duon The Americana Daydream Revival Orchestra och det här fastnar verkligen i mitt sinne, det här mötet mellan vad som i dag många gånger är utslätad countryefterföljd och en genre som föddes fjärran Saskia och Hoyts Kalifornien blir, kanske oväntat, vad vet jag, både intressant, inkännande och något man vill upprepa att lyssna till.

Jag älskar slika överraskningar. En skiva jag inte glömmer i första taget. Här kunde Disney lära sig ett och annat om hur man gör hjärtevärmande musik på riktigt. Bambi goes prog? Snövit och de sju mellotronerna?
Tool. Dream Theatre. Njae, kanske inte riktigt så enkelt. Det finns inte heller några direkt spårbara Pink Floyd-ögonblick, vad som än sägs av upphovsmannen. Och om Rael åkte till New York, åker Shelagh till ett svart hål för att rädda vår värld och dess energibehov. Men inte heller det märker du ett dyft av om du bara sätter igång cd:n och försvinner in i musiken.

Konceptalbum? Fantastisk gitarrdriven prog? Tung, harmonidominerad prog med frekventa indiska förtecken (bli inte lurad av tablan, bara)? Pontus H. W. Gunves ”Black Hole BBQ” (egen utgivning) har tagit fyra år, två barn och en förstående fru att göra och jag kan inte komma ifrån att jag har en klockarkärlek till hans musik. Hans gitarrspel är så finmaskigt men samtidigt så helt spänningsfritt och verkar kunna göras i fritt fall, ombord på en skenande luftballong eller inlåst i ett panic room – han verkar inte kunna rubbas av något, han verkar inte anstränga sig alls, men det som låter, låter fullfjädrat.

Den långa födelseprocessen är inget som märks i det helgjutna som strömmar ur högtalarna, där det gömmer sig en liten, liten audiofil som älskar gitarr i mixen. Får man, avslutningsvis, slå till med att det här är ett rätt perfekt progressivt rockalbum anno 2019 för den som vill sjunka in i musiken, charmas av melodier som fastnar i örat, dimensioner som analoga syntar skapar i fjärran rymd – och så Pontus’ helt enastående gitarrspel. Pontus, de där fyra åren var på intet sätt bortkastade, tvärtom.
Hubro-dags: Först ut är trion Lumen Drones (idel bekantingar: Nils Økland, hardangerfela och fiol, Per Steinar Lie, gitarrer, och Ørjan Haaland, trummor) andra skiva ”Umbra” och det här är nästan sinnebilden för en Hubro-skiva, i det här fallet instrumentalmusik sans genre, där det råder lugn och stillhet i, dessvärre, bara lp-längd, men sådan är kapitalismen.
Underbart meditativt med en och annan kant, men få. Frode Haltlis ”Border Woods” bjuder på dragspel, nyckelharpa och slagverk – då blir det väl folkmusik? Tja, jag vet inte riktigt vilket folk vi i så fall pratar om, eller vilket land. Eftersom jag precis innan lyssnade på en konsertupptagning med Pauline Oliveros och Roscoe Mitchell får jag litet sådana vibbar, liksom av den skivan i Musica Sveciae-serien med den äldsta musiken, den fornnordiska. Småskaligt men stilsamt bångstyrigt, det här – och ok, folkmusiken har stundtals den tillhörighet vi väntar oss, en skandinavisk (som ”Mostamägg polska”).
Vi går vidare i Hubro-land till skivdebuterande ensemblen Skarbo Skulekorps självbetitlade skiva som är trummisen och tonsättaren Øyvind Skarbø vuxna skolorkester, en färdväg han slog in på när en av medlemmarna i hans trio 1982 lämnade.

Resultatet blev ett sjumannaband som spelar Skarbøs musik, som här minner väldigt mycket om trions men som får mer drag, mer blås, mer jazz, mer pop, mer funk, mer James Last, rent av, än vad trion förmådde på sin tid. Varierande men alltid bra.
Jo Berger Myhre & Ólafur Björn Ólafssons skiva heter ”Lanzarote” och över denna duons andra svävar Jóhann Jóhannssons ande – skivan är tillägnad honom och det inledande stycket skrevs bara dagar efter hans död; Lanzarote var också den plats där Ólafsson och Jóhannsson sist sågs, när de skildes och var överens om att nästa gång de var på ön, skulle de tillbringa mer tid på stranden.

Så blev det inte och ”Grain Of Sand” påminner på ett smärtsamt och innerligt sätt om det, temat återkommer som avslutning. Skivan må bara vara en halvtimme, men mixen av ambient med piano och kontrabas gör att lyssningen aldrig sker i bakgrunden, det här är en skiva som kräver din uppmärksamhet, precis som all utmärkt instrumentalmusik. En av fjolårets bästa. Dessa exempel visar med utmärkt tydlighet: Hubro levererar.
Black Widow: det italienska progrockbolaget fortsätter gynna den nya generationen musiker samtidigt som en och annan av den förra får återkomma i skivrampljuset. Fungus Familys ”The Key Of The Garden” är tredje delen i den trilogi de jobbat med ett tag.

Bandet kommer från Genua och såg dagens ljus redan 2002, psyk-prog-folkrock är deras egen etikett, men jag tycker inte alls att covern på ”See Emily Play” är representativ för det som bjuds i övrigt på skivan (Nik Turner gästar på flöjt och sax, förresten), det mesta är melodisk prog med folkmusikinspiration – men, ok, ”Holy Pictures” låter också som en hommage till Pink Floyd tidsmässigt i höjd med ”Echoes”.
Lattemiele 2.0:s ”Paganini Experience” (Black Widow) handlar om gissa-vem och är en återkomst av ett av de klassiska italienska progbanden, nu finns två av de som var med under storhetstiden 1974–1980 (sångaren och basisten Massimo Gori och klaverbemästraren Luciano Poltini) och det låter som det gjorde då, tacksamt nog.

Uppskattade man bandet dåförtiden levereras skivan med en garanti att denna comeback uppskattas nu, trots en cover på Paganini (ofrånkomligt, gissar jag) och en på Jimi Hendrix.
Kvartetten Macchina Pneumaticas ”Riflessi e Maschere” (Black Widow) rör sig en mer kontemporär progvärld, även om sångaren Raffaele Gigliotti väl kan konkurrera med den italienska sjuttiotalsprogens ”mistlurar”, att orgeln är framträdande, både berättande och som påhejare, liksom elgitarrer som lämnat Camel i fjärran. Utmärkt liten sak, tillför tack och lov inte ett dyft till proggenren; bra så.
Något som är bra, kraftfull brötmusik är Inutilis skiva ”New Sex Society” (Aagoo Records) där tunga gitarrer och Luca di Giammarcos ännu tyngre sax effektivt får allt damm att lossna i mina högtalare, spontant tänker jag på ett King Crimson fyllt av jazzare som växte upp som punkare och nu bara ska ge oss tjugo års musikalisk erfarenhet under den tidsrymd en cd spelar. Makalöst. Åt RIO-hållet, ska också sägas, men ändå utan taktfasta taktartsbyten, snarare är det uppbyggnad och raserande som tar plats, byggnadsställningarna bestående av gitarrerna och byggbasen med saxofonen dominerar mina öron på ett förödande tänkvärt sätt. En av omgångens höjdpunkter.
Saxofonen finns i högsätet även på den här skivan, och mer än så: den är rätt ensam här: Johan Arrias ”Pour Alto Seul” (Ausculto Fonogram). När jag lyssnar på den igen faller ett par oväntade bitar på plats och jag förpassas till biosalongen där jag såg den smått surrealistiska filmen The Light House för någon månad sedan.

Den filmen och Johans musik passar som hand i handske, om övergivna, eller nästan övergivna, platser långt bort, om längtan, om vardag, om brist på helg, om ensamhet, om karga klippor och frånvaro av ljus. En ensam saxofon (i S:t Jacobs kyrka eller på Fylkingen) kan sätta igång sådana tankar. Vad tänker du på när du hör musiken?
Larsens kassett ”Arrival Vibrate” (Important Records/Cassuna) ska jag be att få presentera via ingressen i pressmeddelandet jag fick:
”’Arrival Vibrate’ is Larsen’s 17th album, an alchemical suite tribute to the late Z’EV based on his poem by the same title hereby transcribed by Larsen’s members into a score following the ’Rhythmajick’ kabbalistic musical theories by their friend Z’EV. The album documents the first live performance ever of this piece recorded at the band’s 13th of March 2018 benefit concert for Médecins Sans Frontières International at The National Museum Of Cinema in Torino, Italy, and features two different versions of ’Arrival Vibrate’, one faithful to the show mixed by Larsen's sound engineer Paul Beauchamp and one revised and enriched by Larsen and Z’EV’s mutual friend, musician/performer/visual artist John Duncan.”
Jepp, så är det. Turin-baserade Larsen är instrumentalrävar sedan 25 år och det märks, det här är inte vilken tandlös hyllning som helst, utan ett utmärkt stycke musik med svärta, smärta och harmoni. Ett band som sömlöst kan samarbeta med Michael Gira, Nurse With Wound, Julia Kent och XX väntar jag mig inget annat av. En spännande utgivning.
Kvartetten (gitarr, bas, trummor, sång) A Formal Horses ”Here Comes A Man From The Council With A Flamethrower” (egen utgivning) är en sällsynt bra progdebut från Southampton, som dessutom stoltserar, skivan alltså, inte Southampton, med omgångens i särklass jävligaste omslag.

Så har de också hållit på i två år att färdigställa skivan (inte omslaget, uppenbarligen) och det har gett ett utmärkt resultat, pendlande mellan trygghetsprog och sådant som tar ut svängarna likt en Kenny Bräck i en Ford GT på slicks på våt bana i Donnington. Nå. Sångerskan Hayley McDonnell och hennes röst bidrar givetvis till att ge skivan karaktär, liksom de ovanligt, för att vara prog (om du nu brukar lyssna på texterna när du lyssnar på prog, vill säga), bra, meningsfulla texterna. Kan vi här ha 2019 års fynd i prog-genren? Ja. Hur når man ut med en så här förträfflig progskiva, när man tvingas utge den själv, lägger ner två år och en massa pengar på produktionen (hej, Hooffoot!) och recensionerna inte står som spön i backen? Ja, jag vet inte. Läser det jag skriver, kanske? Då kan jag bara säga en sak: bege dig till Bandcamp och köp den. Så enkelt är det. Om du verkligen lyssnar på hur bra prog låter i dag (nej, inte Yes, nej, nej, nej – faktiskt inte någon av de, för tillfälle, två (de blir säkert fler med åren!) versioner av det en gång i tiden gloriösa band som i dag släpar sig runt på mindre nogräknade scener) så skaffar du den, sätter dig i lyssnarfåtöljen och låter inte något störa dig när du lyssnar på denna utmärkta debut. Mycket nöje.
Morlocks ”Ancient Paths” (Cineploit) är en härlig och obskyr blandning av elektroniska stilar och bakom namnet döljer sig Andrew Prestidge, vanligen trummis i varierande progdoomband – men här låter han som tidig syntpop, experimentell Heldon eller något Gary Numan gjorde innan han blev en krigare/saharanomad/whatever, men också syntwavig åttiotalsfilmmusik när man skulle fly från New York.

Extra lök på laxen (vad den nu har där att göra) är att hans låttitlar kommer från sf-, skräck- eller serieböcker och morlockerna känner vi ju igen från H. G. Wells roman Tidsmaskinen. Ibland kan retro vara så här kul, en sorts kärleksfull hyllning till den musik han verkar gillat mer än det doomiga han trummar till på jobbet.
Vill du lyssna på musik som tar dig hela vägen till Pipsvängen? Har du ett visst intresse av musik utan skyddsnät och som får RIO-band att låta smått tillbakadragna? Då är receptet ett inköp av Le Grand Sbams ”Vaisseau Monde” (Dur et Doux).

Anmälan kunde varit kort: ”hej, vad det går”, men det räcker inte riktigt för att illustrera detta energirika progkaos (som inte är kaos hela tiden, märk väl), men nämner jag att några av medlemmarna också återfinns i PinioL och PoiL förstår du kanske bättre hur rörligt det här låter. Slagverk, vibrafon, keyboards, bas och sång, sedan är det hela havet stormar. Mer än en stol saknas. Som ett party för påtända spastiker. Njut.
We Float drog verkligen högvinsten när de började samarbeta med honom. Han verkar över huvud taget inte ha svårt att hitta spelkompisar som äger finess och kompetens. Han har också blivit självklar i Isildurs bane sedan många år – och det var nu länge sedan han blev årets Jazz i Sverige-artist, utsedd till det av Caprice Records och Rikskonserter (minns ni dem?) redan 2009. Till detta kan det läggas det prestigefyllda i att vara en av mina favoritgitarrister och den i landet som bär vidare det arv som band som King Crimson genererat för kommande generationer.

Under namnet (Boogiepost Recordings), inspelad på en Jazz i Malmö-konsert på Inkonst (som jag dessvärre missade, en begravning kom emellan). Med på scen fanns Stephan Sieben, gitarr, We Float-ledaren och -kompositören Anne Marte Eggen, bas, samt Knut Finsrud, trummor, och det låter halsbrytade intensivt med de där taktartsbytena, Sams patenterade gitarr och en täthet i soundet som måste varit fint att uppleva live. Jazzen har en del att lära av sådana som Sam, som Tonbruket, som andra svenskar presterar, en närmast taktil progressiv musik som mest blickar framåt men nickar förstående, ”ja, jag vet var vi varit, men vi ska inte dit igen.”


”Cinematic”. Nu är vi där igen. Häromåret var favoritordet bland svenska kritiker ”skaver”. Nu verkar favoritordet bland kritiker och pressreleaseskribenter vara just ”filmiskt”. Vilken musik är inte filmisk? frågar jag. Visst, melodifestivalslåtar med enahanda musik och än mer enahanda innehållsbefriade texter sätter inte igång någon projektor i skallen, men även William Shatners recitation av ”Mr Tambourine Man” startar filmen (även om det kanske inte är en rulle man vill stöta på så ofta).
”Cinematic” vill Jonathan Casey kalla sin musik, sägs det på papperet som följde med M-Opus’ dubbel-cd ”Origins” (egen utgivning). M-Opus? Känns namnet igen? Jomen, jag skrev om deras ”första” skiva (eller hur det nu är, på riktigt eller i fantasin världar) häromåret:
Ett annat erfaret band är duon (live är de en kvartett) M-Opus från Dublin vars ena halva/ledare, Jonathan Casey, under många år spelade med David Cross. I fjol slog han sig samman med gitarristen Colin Sullivan och började skriva musik som ska vara en hyllning till sjuttiotalets progressiva rock, varje skiva ska ta upp ett särskilt år från det decenniet. Jag säger då det. “1975 Triptych” (Rude Chord) är den första (nästa är redan planerad, handlar om 1978) och är det här på riktigt? Jo, så här säger Jonathan på hemsidan: ”M-Opus are also a fictional band with a long, made-up history that stretches from 1970 to today. They have a discography of albums from that time, but you haven’t heard them yet. In fact, nobody has. Their first album to come to light is 1975 TRIPTYCH from 1975.” Vad var det jag sade. Det här är en kul snurra på alternativvärldstemat. Det var redan 2009 som Jonathan kom på den här idén och ”… I made a decision. Having composed and written songs in all sorts of commercial styles for years, I paused and asked myself, what is it that I REALLY want to do. Forget about the practical, the sensible, the marketplace – what sort of music would I write, for the love of writing? 70s prog rock, of course. Great. OK, where to begin? See, I have a problem with total freedom; without a goal on the horizon, I just totter about aimlessly in creative confusion. I need an end point to direct myself. So I thought up an end point that has a lucrative route – I am writing an historic band’s musical output. I am wearing 70s heels, returning to forever and composing within the framework of a band’s history. This means I’ve to come up with material from different eras, a discography that’s cohesive, essential enough to maintain its own weight, winningly predicatable but excitingly new.”Herregud, visst blir man glad när någon får en så oväntad, galen men superb idé!? Jonathan fortsätter: ”I have heard modern artists plow similar furrows – Lenny Kravitz did a faithful early 70s blues rock, La Roux did their 80s pop, but where’s the fun if you don’t go all out and take the time-travelling musicality to its Nth degree! Let’s not have just one song or two that seem to arrive in the present from another era in the past – let’s have a whole catalogue! So this project will result in a number of M-Opus albums, released in non-chronological order. (…) The next release will be from 1978. And as James Brown says, ‘It’s going to be a mother’”.Galet, innovativt – men lyckades det? Ja, det vill jag påstå, ”Travelling Man” som inleder anslår direkt tonen och tidsresan bakåt startar med ett trevligt, bekant ryck, andra stycket (av de tre) ”Different Skies” är med sin mer än halvtimmeslängd något som bankar på många 1975-dörrar, mer Yes och Genesis än Gentle Giant och VdGG, men tar sig också till andra världar, såväl BJH som asiatisk ”världsmusik”, tänker litet på Rutherfords kommentar till italienska The Watch, att de spelade Genesis bättre än vad Genesis-pojkarna själva gjorde på sin tid, och det är något som dyker upp här också, att det är mer virtuost än det (kanske) var en gång i tiden (Hackett är en bättre Hackett idag än han var då, som musiker om än inte som kompositör, eller hur?). Men det är en tidsresa, en medveten och lyckad sådan, och nu ser jag fram emot 1978, för att inte tala om när Jonathan får för sig att titta till 1971 och 1972. Det är skönt att bli överraskad ibland!
Varför denna långa återblick? Helt enkelt för att den nya dubbeln (28 spår, 135 minuter och fem års produktion!) fortsätter på den inslagna vägen: det här är alltså 1978-albumet.

Jag kan knappt finna ord för hur genialiskt det här är och hur fullkomligt fullkomligt Jonathan och hans anhang har lyckats, filmiskt eller ej. En del av det årets progressiva band känns litet taniga i jämförelse med det Opus-M erbjuder här, musik som inte verkar ta slut och som, självklart, är ett temaalbum:
”The story is set in 2187. A washed-up, drunk, genius scientist called Miller McKee gets a call out of the blue. His ex, a scientist attempting to invent teleportation covertly, has been murdered in inexplicable circumstances. Drawn into the investigation, he uncovers a web of intrigue, a catastrophic plan and must face the challenge of a mystery played out throughout time and space.”
Jojomensan. Det här är ett frufritt, eller makalöst om du vill, dubbelalbum och jag kan bara stillsamt utopa ”bloody marvellous!”.
Sedan 1997 har spanjoren José Manuel Medina lett sitt kollektivt varierande neoprogsymfoniska band Last Knight och på femte albumet är det sju spår som nogsamt och storslaget redovisar ”Seven Deadly Sins” (Somnus Media), innebärandes att ännu en progensemble som tagit sig an Dantes Den gudomliga komedin på en temaskiva.

”Storslaget” är det avslöjande ordet här, kanske tillsammans med ”dramatiskt”, för Medina varierar sig väldeliga mellan varje synd och det är väl bara frosseristycket som faller utanför ramen (ungefär som Strawbs’ fackföreningsvisa gjorde en gång i tiden), de andra dramatiseras på ett varierande och rätt ljudmässigt bildligt sätt.

Intressant tag att gå igenom de sju på det här sättet och det som nog tilltalar mig mest är hur Medina bryter sig ur neoprogfåran och gör något som stundtals är just så där episkt storslaget som Dante kanske såg det framför sig. Cd:n är också ett bevis på att man inte ska lita på etiketter, att den som tror det här ska vara någon Marillion-ättelägg och inte hört någon av Last Knigths föregående skivor kommer att bli besviken – eller glatt överraskad.
Oj. När du kommit över den inledande förvirringen när du sätter på Yuval Rons cd ”Somewhere In This Universe, Somebody Hits A Drum” (Wrong Notes Music) och just inledningsvis hör någon ordlöst sjunga mot en odynamisk musikbakgrund och den, raskt, ersätts av den första sidan av skivans sexsidiga tärning, då är det bara att kolla så berg-och-dalbane-vagnens säkerhetsanordningar finns på plats och njuta av åkturen.

Som ett Karmakanic på speed eller Flower Kings från början av 2000-talet utan begränsningar (och, framför allt, utan sång) är det här instrumentalprog i den högre gitarrskolan (till sin hjälp har Yuval Matt Paull, klaviatur, Roberto Badoglio, bas, och Marco Minnemann, trummor) där jag, efter lyssning och efterföljande titt i pressmaterialet, inte alls håller med upphovsmannen om att det här är filmiskt (nu var vi där igen i det lilla samhället Klyschboda där alla upplever att grannen är en kliché och tänker litet väl mallbundet) – det är mer en halsbrytande reseskildring där saker dyker upp, försvinner, horisonten anas, personer kläcks i ögats perifieri likt dunungar färdiga att flyga, ointresserade av att ställa frågor, och varje tärningssida har ett i förväg helt okänt antal prickar. Är det konstigt att man aldrig längtar bort från den här genren, inte ens så här långt efter 1973? Ännu en skiva du borde gilla, med sitt taktila anslag och känslosträngsberörande utan att avslöja vilken sträng som är aktuell.
Återutgivningar behöver nämnas. Det har kommit tre utmärkta återutgivningar av klassisk prog: Saturnalias debut från 1973, ”Magical Love” (Black Spider), är ett exempel på en skiva som uppmärksammades när den kom mer än för att den kom som en sorts 3D-bildskiva då, för låtmaterialet är utmärkt och inte på långa vägar daterat.
Den andra är, givetvis, norsk: Ruphus tredje album från 1976, ”Let Your Light Shine” (Karisma). Snyggt remastrad är den, producerad av Terje Rypdal och dåförtiden med kontrakt med tyska skivbolaget Brain och med en mer jazzrockig inriktning gick de in i en andra andning.
Symfonirock, någon? Den tredje är nämligen legendariska norska Popol Ace och Kringkastingsorkestrets liveskiva ”Silently Loud” (Grappa) som först kom på dvd strax efter konserten i januari 2003. Ibland tar alltså saker och ting tid, för intresset för Popol Ace kan inte gärna vara mindre i dag än tidigare.

Just prog- och symfonirockband överlever symfoniorkesterbehandingen långt bättre än andra popsnören (men Münchenfilharmonikerna lyckades allra bäst av de som tog sig an Abba), men med den alltid närvarande eller, rent av, överhängande risken att det här ska bli ”Robert Wells On Ice”. Det blir det aldrig i det här fallet, utan konserten sällar sig snällt till ”Symphonic Yes” och andra gränsöverträdelser. Jag fastnar givetvis i den smartness som ligger i en del av arrangemangen (utan att förringa de jag inte noterat!), förstår den glädje upphovsmännen haft vid arbetet och inte tu tal om att publiken gillar det de hör. Det gör jag också och lockas tillbaka till bandets debut-lp.
Till detta kommer Rashomons ”Ashcan Copy: Film Music vol 3” (Cineploit) där Matt Thompsons (som han egentligen heter – och musiken har han skrivit, det är inte jätteobskyr filmmusik från 50- och 70-talen från filmer som aldrig släpptes, som det sades då, även om det låter just så) jättebegränsade lp-utgåva (150 exemplar) nu fått vidare spridning tack vare våra vänner i Schweiz. Dessutom har värmlandsskogshårdrock-med-folkmusikinfluenser (så var det gjort) från 2017 redan fått nytt liv när Lykantropis självbetitlade debutalbum återutgetts av Despotz Records. Den sortens hårdrocksskiva som säljs slut vid fyra konserter i Belgien en helg om hösten. Välkänt och gångbart.
Syntpop? Mörk sådan? Electropop? Jomenvisst. Franska duon VvvV:s ”The Wreck” (Metro Beach/À tant Rêver du Roi) är ett utmärkt exempel på detta, där de blandar och ger med sina analoga syntar, där det kan vara en liten bit på väg ut i rymden à la jugolavisk sjuttiotalssynt till mer popsnöresynt med något som till förvillelse är likt refränger. Hur kul som helst.
På hemmaplan kan i samma andetag nämnas att 2019 års snabbaste karriär måste ha varit Abu Neins när de släppte ep:n ”I Will Rise” (Rundgång Rekords) och sedan fick kontrakt på fler skivor, spelade på precis alla ställen i Malmö och snart ska ut i Europa. Melodisk svartsynt synt som väcker alla mina 80-talskänslor och som minner om det bästa av det som var litet tyngre men som jag tidigt släppte för ELM – men konserter, fler skivor, allt är på en gång för malmötrion.
”The computers came back on again and the crackle of drift faded, before them there came into view three planets, two on this side of the star and the third halfway around it.Dilullo thought, it was like that what which Berlioz had written about the second movement of Beethoven’s Fourth Symphony: ’… the great chords come up like newly-created worlds swimming up, fresh and beautiful from the hand of God.’”
När rymdkaptenen kommer ur hyperrymden och ser de stängda världarna för första gången är det givetvis Beethoven som påminner honom om det vackra han ser. Andra delen av Edmond Hamiltons Starwolf-trilogi (1967–68), just betitlad The Closed Worlds.


Den brittiska strömningstjänsten Primephonic gjorde en undersökning i höstas om kännedomen om klassisk musik. Deprimerande var det. 18 % av de som var 16–34 år trodde att Johann Sebastian Bach fortfarande lever. Å andra sidan ställde de inte den givna frågan ”vet du vad Primephonic är?”
Exempel på det vi sammanfattar som klassisk musik finns även. Som Trrmà & Charlemagne Palestines ”Sssseegnneentss Frrooom Baaari” (BeCoq Records) inspelad efter Time Zones-festivalen i Bari i november 2018, där den elektroniskt experimenterande duon (Giovanni Todisco, slagverk, och Giuseppe Candiano, syntar) samarbetade med Palestrine och hans stora flygel, sedvanligt fylld av gosedjur. Skramlar, skaver, skevar. Uppfyller därmed alla krav på samtida konstmusik. De två styckena kallas segment så med litet tur finns det kanske fler slika?
Fascinerande lyssning bjöd också sopranen Berit Norbakken Solset tillsammans med organisten Gro Bergrabb på cd:n ”Gebete für Mitgefangene” (Lawo), böner för våra medfångar, som helt ägnas duons intresse och fascination över nordnorska psalmer och annan kyrkmusik, en synnerligen innerlig skiva med 100 % musik jag aldrig tidigare hört.

Skivans namn kommer av dess centrala stycke av Knut Nystedt med texter av den tyske teologen Dietrich Bonhöffer som var, som vi alla tänkande, kännande varelser är, en stark kritiker till nazismen. 50 minuter cd man inte glömmer i första taget, vare sig man är ateist, agnostiker eller troende.
”Et kjærlighetsdikt – pianoverk av Catharinus Elling” (Lawo) påminner mig en del om malmöitiska (eller limhamnska) dB Productions envetna arbete att hitta tonsättare som är bortglömda.

Elling (1858–1942) bjuder på stora eller små men alltid genuint vackra pianostycken där traditionen är tysk och inspirationen kommer från den norska folkmusiken. Ett smärre fynd, förtjänstfullt spelad av Rune Alver.
Svenskintresse finns på norska cd:n ”Flock” (Lawo), en utmärkt skiva med samtida nordisk violinmusik framförd av vår egen Karin Hellqvist (spelar bland annat i Ensemble NeoN och Cikada). Fem verk finns och avslutande halvtimmeslånga ”Sagittarius A*” av eam-kända Natasha Barrett är ett kraftprov där Karin spelar med sig själv multitrackad. Henrik Strindberg (medlem i Ragnarök när han inte är tonsättare av s’ån där ”seriös” musik…) bidrag med ”Femte strängen” från 2009 med närmast smärtsamt höga toner, Malin Bångs ”… när korpen vitnar” (2003) tar sin utgångspunkt i medeltida melodier som blir mer och mer fragmentariska ju längre stycket varar – lägg därtill mer mulitracking från Jan Martin Smørdal och fågel- och naturinspiration från Carola Bauckholt och en av de mer spännande soloskivorna från 2019 är ett faktum.
I samma samtida härad befinner sig ”Jordlys” (Lawo) där det handlar om moderna sånger till texter av Rilke, Fosse, Hölderlin och andra. Hege Høisæter är mezzosopran och gör detta till en dedicerad höstskiva tillsammans med en kvintett musiker som gör höstlöven röda och fallande. Perfekt nu när det aldrig verkar bli meteorologisk vinter här i södern.

”Svenska miniatyrer” (dB Productions) är just det, framförda av den oförtröttlige marknadsföraren av okänd pianomusik, Bengt Forsberg. Från slutet av 1800-talet till nutid spänner det har han plockat fram, tidigare oinspelade småverk som alla äger charm av varierande slag och sort, oavsett om det är förbisedda favoriter som Valborg Aulin eller Alice Tegnér, eller den för mig helt okände Dorcas Norre; dessutom kul att herr skivbolagsdirektören själv, Erik Nilsson, får med en minuts musik.
Ovanligt är det i dag med oboe som soloinstrument, men på ”Singing Oboe” (Lawo) finns tre samtida norska av Hovland, Habbestad och Kvandal; Trygve Aarvik är solist tillsammans med norska radioorkestern (ledd av Ingar Bergby) och att Trygve är Norges mest framstående oboeist framstår med önskvärd tydlighet i de här styckena som alla upplevs ha sin grund i den sakrala musiken med folkmusiktouch, som så mycket norsk musik har. En annan Lawo-skiva att till hälften rekommendera är den där Ensemble Allegria spelar Nils Henrik Asheims ”Høgsongen – Eg søv, men hjartet vakar”, en halvtimme inspirerad ur den del av Höga visan där kvinnans sexualitet vaknar, det här är väldigt bildsättande musik, där Petronella Barker också läser delar av texten (men musiken fungerar ändå dåligt att ackompanjera en striptease). (Andra halvan av skivan är musik av Tjajkovskij och den gör varken till eller från här – min egen tanke är att något annat samtida stycke hade passat bättre som kompis till Asheims.)
På cd:n ”Harmonium Repertoire” (Lawo) bjuder Cikada (under Christian Eggen) på musik av Lars Petter Hagen (född 1975), oförblommerad modern romantisk musik skriven de senaste tjugo åren, långt ifrån avancerat men oupphörligen betagande. Caroline Eidsten Dahl, blockflöjt, Kate Hearne, cello, och Christian Kjos, cembalo, erbjuder alla Telemanns blockflöjtsonater med generalbas på en Lawo-cd och förvisso är de varken först eller sist med att göra detta (har varit en populär samling, inte minst sedan man började använda mer tidstrogna instrument vid framförandet), men här är de mer kompletta än i de flesta fallen, eftersom två sonatinor upptäckta på 90-talet också står på programmet.

”Couples In Love And Music” (dB Productions) har dels sopranen Sabina Bisholt (ackompanjerad av Bengt-Åke Lundin på piano), dels tidigare ospelad, som vi nu vant oss vid från det här genuint intressanta skivbolaget, musik. Den här gången är det tvenne tonsättarpar från förra sekelskiftet, Amanda Maier (så förtjänstfullt marknadsförd av dB!) & Julius Röntgen (musik av paret också från dB sedan tidigare, pianomusik framförd av Bengt Forsberg) och Ingeborg & Hans von Bronsart. Här pratar vi inte så mycket tidstroget som tidstypiskt, ett intressant musikfönster som står på glänt vid en privat kammare. Torleif Torgersen & Bergens filharmoniker ger oss Carl Arnolds pianokonsert (Simax). Jodå, när vi firar Beethoven i år ska vi även fira hans ättelägg, Carl Arnold, som är Norges Johan Helmich Roman på sitt sätt och som enligt källorna tog med sig Beethovens arv norrut. Visst gjorde han det, men även här, som sagts ovan och tidigare, kommer folkmusiken, den norska, in och besöker och stuvar om. Men en trevlig upplevelse med tyngd och längd.
We also heard from: Litet tyngre britter som Sons Of Alpha Centauri har på ”Buried Memories” (H42 Records/Robotic Empire) fortsatt den instrumentala banan, spännande nog har de fått James Plotkin och Justin K. Broadrick att mixa låtarna; tung rock (de kallar den post-metal och det säger en del) med långsamma melodier du inte missar.
Äventyr är inte vad Jan Akkermans ”Close Beauty” (Music Theories Recordings) levererar, utan en åtta år lång paus har gett mer inspiration men inte mer transpiration, du får vad som står på innehållsförteckningen: välstädad jazzrock som också spänner över genrer utan slut, på sitt sätt. Ett 22:a album vid 72 års ålder, några uns besvikelse, om du känner det, är lätt att tygla.
Magnolias ”Ta tjuren vid hornen” (Transubstans) fortsätter på den inslagna vägen med melodisk, riffande hårdrock med svenska texter och just det sistnämnda tycker jag de ska vara stolta över, trots en del nödrim är de pregnanta, synonymfattiga och tämligen lättydda, inga svåra bildspråk, inga antydningar, utan här sjungs det om det som det sjungs om.
Tusmørkes ”Leker for barn, ritualer for voksne” (Karisma) blandar tolkningar av klassiska barnvisor med egen musik och det är faktiskt sällan man hör prog i den här tappningen. Humor har de, förhoppningsvis finns det hela förskoleklasser som radar upp sig för att delta i den här musiken för att sedan önska sig en Van der Graaf Generator-cd i julklapp.
Lehtojärven Hirvenpääs självbetitlade debutskiva (Helmi Levyt) bidrar med en sorts tango jag inte visste fanns, kan man kalla den för ”tangoprog”? Visst känns takterna igen, men ändå är den skruvad mot något annat än den klassiska, kanske med spår av mer finskt vemod spelande mot en större musikalisk fond? En fascinerande skiva från finska Lappland är det i vilket fall som.
Och det kan vara minst lika farligt att säga det som att göra det: när jag lyssnar på DeWolffs ”Tascam Tapes” (Mascot), inspelad med begränsade resurser under turné (gitarr, litet gamla soultrumljud, en ynka synt och inte mycket mer, kostnad: $50) gillar jag det här mer än de tidigare studioplattorna, det är avskalat och svängigt, något som deras hårdrocksvolym tidigare tystat.
Avslutningsvis: MonicaZ Vals’ ”Enkel, vacker, öm” (Curling Legs). En osannolik skiva, eftersom ingen, absolut ingen, kan härma, efterlikna eller konkurrera med Monica Zetterlund och hennes insjungningar på skiva. Men det är inte helt sant, den fantastiska föreställningen Monicas vals på Hipp i Malmö med Mari Götesdotter i en ruggigt porträttlik huvudroll (nypremiär i oktober, missa för all den inte den!) gav mig närmast kalla kårar; slöt jag ögonen i salongen och bara hörde Mari prata eller sjunga var det Monica Z som stod där, återuppstånden.

– Men nu förflyttar vi oss till Norge (som vanligt) där en kvartett bestående av Stina Stenerud, sång, Paul Wagnberg, Hammond B3, Eirik Berg Svela, gitarr, och Erik Jøkling, trummor, gör rökig jazz av The Monica Zetterlund Song Book och det blir en egen dimension, inte covers i egentlig mening, utan tolkningar av en sångskatt som Monica Z fortfarande äger helt och fullt, men där det här blir något i stil med just The Great American Songbook där vokalister, jazzcombos och andra kan sätta sin prägel på ett gemensamt material. Rekommenderas som en verklig ögonöppnare.
- Jan-Erik Zandersson