”För ju försiktigare man lyssnar desto mer begriper man att stycket komponerats av någon som i grunden inte bryr sig om musikens underliggande hantverk. Sekvenserna rullar på utan att man behöver bekymra sig om vart de är på väg. Solistens arpeggion rusar iväg utan hänsyn till fiolen och arbetar emot fingrarna. Mycket av solistens ansträngning går till spillo. Glass erkände delvis detta själv i en intervju i samband med konsertens uruppförande. ’Jag är mer intresserad’, förklarade han, ’av min egen klang än orkesterinstrumentens egna förmågor’. Här har vi en musiker, med andra ord, som inte tar någon hänsyn till det som utgör musikens mänskliga material. (…) I många fall råkar Glass, och hans nonchalans inför musikens hantverk, åstadkomma något av sant konstnärligt värde.”Okunnigt, slarvigt och oförskämt. Komponisten är herre på täppan, interpreten är just det, den som ska uttolka något, vara bryggan mellan tonsättaren och lyssnaren, både respektfull och drivande. Utan tonsättaren fanns det ju inget att spela. Resultatet återfinns sedan någonstans mellan lyssnarens hjärna och hjärta. Ack ja, kultursidorna, de få kvarvarande som handlar om konst och kultur och inte politik eller kändisspaningar, de blir inte roligare att ta del av över tid, tyvärr.
Därför över till ymnighetshornet som hela tiden flödar med musik i cd- eller lp-format. Vi börjar med en trio på ett skivbolag som tagit namn efter en nordamerikansk delstat, den 49:e med 100 000 färre invånare än Göteborg:
Först ut är Aart Strootmans skiva där han tolkar några av Anthony Fiumaras “Grids” för elgitarr (Alaska Records), närmare bestämt fyra av dem: “Dust” (2010), “For Aart Strootman” (2010), “Bells” (2006) och färska “Feathered River” (2018).
Holland är bra på att ta vara på sina samtida komponister, med god skivutgivning, många festivaler och ett stort intresse för de här uttrycken.
Strootman är en prisbelönt yngling (f. 1987) som också komponerar och utbildar i en rad specialämnen kopplade till musiken vid Fontys School of Arts i Tilburg.
I ett redan rikt cv finns också en rad ensembler han deltar i och de flesta av den internationella samtidsmusikens namn, inom och utanför akademien, har han samarbetat med. En underbar liten pärla till skiva.
Det är Lormans debut och här dyker termen “post-minimalism” upp, även om det är repetitivt, det är intimt, det är minimalt.
Marimbans ljudvärld passar utmärkt för den här stundtals transskapande musiken, utan kantigheter och konflikter, som bjuder in och vaggar och tar hand om.
Titelstycket är av Fiumara och handlar om att marimban låter som skogen låter, det finns inte bara likheter, utan det här blir ett skogsporträtt, det han kallar för en “atlas över timmertoner”.
Om Fiumara ovan tonsätter i rutnät, gör Bärtsch det i moduler, repetitiva sådana, och det är den elfte av dessa som finns med här (ursprungligen för piano, transkriberad av Lormans), ett sätt att förena arkitekturtankar med musik, bygga snarlikt.
Strootman visar stor disciplin med “Shattered Canon #1” eftersom han skrev stycket på en flygresa mellan Zürich och Peking – han började stycket på planet före start och vid landningen var det klart, ett beställningsjobb från Lormans för marimbakvartett, på skivan har Ramon tagit hand om alla fyra stolarna i kvartetten. Inte vilken slagverksskiva som helst, med andra ord.
Hans förra skiva, tillika både hans och skivbolaget Alaskas debut, skrev jag om när den kom för två år sedan, där spelade han musik av Fiumara, men också verk av den heliga minimalistiska treenigheten Glass, Riley och Reich från sent 60-tal.
Den här gången återkommer Fiumara, tar med sig Strootman och kompletterar med musik av Kate Moore och Remy Alexander.
Den sistnämnde fick väldigt detaljerade instruktioner av Sanderman inför skrivandet och det resulterade i det långsamma stycket “Sleeping Water”, där Alexander mediterar över tanken hur vattnet kan ta så lätt på de föroreningar det måste ta emot, all den plast som rör sig i det och som fiskar och andra vattenlevande varelser får i sig (här skulle jag nu vilja se ett samarbetsstycke mellan honom och Jana Winderen och hennes akvatiska elektroniska musik).
Moores titelstycke tar avstamp från en text av Walt Whitman, Fiumaras “Redshift” bygger på en stadslevande varelse som han själv och de upplevelser han har av att rent av falla in i universum när han är på landet och får uppleva stjärnhimlen. Strootmans “Floating Points On A Fixed Monorail” är medvetet minimalistisk musik där spänningsfältet i titeln ger det “groove” som du upplever i musiken. En fin trio cd från skivbolaget Alaska Recods.
Rolf-Erik Nystrøm och André W. Larsen, ledaren för Nordlands festivalvecka i Norge, bollade tankar åt samma håll inför festivalen 2012 och resultatet finns nu på skiva, även om det är ren science fiction. Eller fantasy, beroende på hur långt in man vill placera faktaskåpet i fantasins vardagsrum.
Savall har varit bra på att belägga sina tankar, även om de varit till del slutsatser utan så många konkreta bevis (som om det vore ett krav i det konstnärliga – men han har både haft bevis och nyktra förklaringar), Nystrøm och hans lilla grupp (han spelar själv sax, men det finns även theorb, sopraner, violiner (vanliga och Hardanger-), liksom mer exotiska instrument som dodo) tar utgångspunkt i att barockens musik var ett noterat ramverk inom vilket det skulle improviseras, smyckas, utökas, och att mellanösterns improviserade musik mycket väl kunde inspirerat nordeuropéerna – och gjorde den inte det, hur hade det kunnat låta om det verkligen varit så?
Så bevisningen är papperstunn, men musiken är sprudlande dansant och stundtals långt mer partiturtrogen (som i tolkningarna av Biber) än väntat. Så glöm alla de här efterhandskonstruerade teserna, lyssna och njut av musiken i ett hela tiden oväntat sammanhang, en blandning av igenkänning och förvåning.
Det blir sällan fel när barocken används som grund, du kan t.ex. nu än en gång få tag på Baroque Jazz Trios självbetitlade album från 1970 (tyvärr bara på vinyl) där de går länge än Louissiers Bach-tolkningar och släpper fram frijazzen och barocken i samma ögonblick (fantastisk skiva).
Det blir också delvis en sorts chimär, eftersom ep:n bara finns digitalt, vilket förvisso inte gör musiken sämre, men musiken förtjänar att vara även en artefakt.
Det här är väldigt välproducerat (producentens namn okänt, tyvärr), med en av mig upplevd Färnlöf-flyktighet i de popanstrukna melodierna som lämnar jazzen bitvis, där Fanny också är både en stilintressant pianist och en popsångerska i knopp. ”Same eyes as you” från 2014, välproducerad av Jan Lundgren, återvänder jag gärna till också.
Vi befinner oss i skiftet mellan 60- och 70-talen, Pink Floyd-influenserna är ytterst påtagliga (extra så, påmind om den post-Barrett storhet de hade före månens mörka sida när jag såg Nick Mason et cohortes i Köpenhamn i fjol, men här också med käcka inledande och avslutande citat) men det är det där lantligt psykedeliska à la Canterbury som dominerar, inspirationsmässigt. För kopierar, det gör de inte, även om det är väldigt tydligt vilken musik de gillar, att de tar Waters/Gilmour och Caravan som avstamp för ett nostalgitripp i en VW Kleinbus, fast med turbo och keramiska bromsar, med gps:en inställd på solen, men med en jävligt liten krockkudde i rattens lilla bakelitcentrum.
Våra norska skivbolagsvänner fortsätter att imponera med tanke på vilka utomnorska band de plockar fram och utger. Rekommenderas för en tripp med blommor i håret. Utmärkt skiva.
Det blir en spännande mix av stillsam americana med fältinspelningar och elektroniskt skruvande och ”bedehuset” i titeln som får anses ha en troende linje till såväl gospel som sydstatscountry av den mer gudfruktande sorten.
Det blir en kontinuerlig blandning av halvor som sätts samman, varsamt skruvas ihop till musikaliska helheter (sättningen är gitarr, bas, trummor, violin och så pedalsteel/slidegitarr) som blir smärtsamt vackra och melankoliska, därav postrockcountryn som ligger närmare än någonsin något jazzigt.
Jag kan inte låta bli att vara imponerad över Hubros fingertoppskänsla för fantastiska komponister, fantastiska exekutörer, fantastisk musik som blir fantastiska skivor, en verklig syregivare i dessa tider när den s.k. musikbranschen (sic!) och dess kvartalsekonomi gör att kidsen (och faktiskt även andra) bara lyssnar på låtar utan sammanhang, där den musikaliska upplevelsen får stå tillbaka för funktionaliteten, där drömmande tankar får ge plats för den rätta musiken till ännu ett facebookskrytande pass på gymmet. Tack, Hubro, för motsatsen.
Gustaf Rosenbergs ”Amalia” (Havtorn) fortsätter på den inslagna vägen ovan, men nu är vi i jazzkvartettland och anslaget är tillbakablickande, romantiskt och svårslaget vackert när legobitarna hakar i varandra och blir något starkt, kolorerat och inte särskilt nytt.
Rosenberg, piano, har skrivit all musik och tidsläget på resvägen är någonstans mot sextiotalets slut, där jazzen redan började blicka tillbaka när kvällen blev sen och eftertanken gjorde sig påmind, en reaktion på den överraskningsbemängda rockens psykedelika som lånade drag av jazzen, oavsett om det var improviserandet eller bara bop:en.
Ännu en utmärkt skiva i det långt ifrån skrällande formatet fjärran vernissagebakgrundsmusiken eller reklambyråinvigningen.
Jazz på riktigt, med riktiga musiker som nog kan, med sin erfarenhet från andra konstellationer i Malmö, brisera som små lustbomber när de vill.
Kvartetten bjuder på försiktig men ibland litet obändig jazz, snäll och kluven på en gång, där Malins saxar och Naoko Sakatas pianospel tar ut kompassriktningen.
Omväxling och brytpunkter finns, en favorit i kvartettsättningen är spåret ”Vildvittra” med folkmusikkänningar och en rent sakral stämning – och detta återfinns när kvartetten fördubblas och genrenbändandet tar sig intressanta uttryck mellan artpop och film till musik som inte finns än, förutom det jazzen bjuder på.
På efterföljande (och prisbelönta) skivan med kvartetten förstärkt med Bohusläns Big Band, ”Harvest” (Havtorn), kommer Wättring till nästan en helt annan rätt, där storbandets beställningsverk blir ett böljespel med kopplingar till såväl 1900-talsmusik av klassiskt snitt, nyttjande av storbandets traditionella spelstil och de där sångbara styckena, med Lisen Rylander Löve som vackert ljudande gäst, och egentligen blir det här modern orkestermusik med jazzinslag, där storband och kvartett är en enhet.
Nu aktuell är Malin Wättring 4:s ”Live In Hamburg” (Havtorn) och det blir en återgång till det som fanns på debutskivan till del vad kvartetten bekräftar, men med mer luft under vingarna, mer kraft och improvisationsförmåga, svängarna tas ut som de kanske lättare kan göras på scen än i studion, kontrasterna blir ibland stora, inte minst mellan enheterna piano/sax och trummor/bas. Wättring skulle vara ett intressant inslag på en kommande IB Expo, tycker jag.
Iberg försöker genom texter (sjungna eller reciterade på kinesiska eller engelska) och tydliga avstamp i omsorgen om “The Planet Of Life” (Jorden, vad annars?) göra budskapet om vad vi ställt (och ställer) till med outspätt och gör det utan någon patetik, inspirerad av Mahlers stora sångcykel “Das Lied von der Erde” (och det spelar förvisso inte så stor roll, för Gustav ställde mest de stora, avgörande frågorna kring livet och döden, här får vi gräva oss ner i lösningar och förhållningssätt som inte gör att våra barnbarn skäms över oss).
Men det som gör verket till det det egentligen är, är att det först och främst är ett storslaget orkesterverk i norska radioorkesterns händer (Kai Grinde Myrann leder), i modern tonal tradition, därför blir aldrig klimatångesten ett traktat, utan ett självklart fundament, nästan hoppingivande. Lyssna, fundera och gör sedan dina egna val.
Visst är en del av instrumentariet och inställningen folkmusikalisk, men vi hade inte en Hubro-cd i spelaren om det inte fanns elektroniska inslag och annan kryddning, i det här fallet också, som på förra skivan, talade stycken Erland samplat eller som är live, eller sjungna, kanske för att, likt sin fiddla, förankra stycket i dåtiden när han nu har siktet på framtiden, eller åtminstone något som är musikaliskt relevant i dag och inte bara från något loft på landet.
En märklig tidsskärva till skiva vars själ vibrerar av en sorts åstundan att vara en schizofren tidsmaskin jag tror gamle Wells gillat som utveckling bort från morlockernas hägrande framtid.
Det var då, nu avslöjas ordningen i utgivningen av skivnamnet “Deux” (Six Tonnes de Chair) men också att, likt Ved, bekanta flockades för att kunna framföra musiken live och nu är det ett litet band.
Gitarr, elektronik, motorik, ett rent tyskt stomp stundtals, annars svävande och påträngande, strax över halvtimmen som avslutas av den tredelade miniatyrsviten ”Le Voyage Atomique” där gitarren står i centrum med lätt manschettdarr inledningsvis och sedan med stegrat, jazzaktigt tempo rätt in i atomvintern.
En förträfflig skiva som gärna kunde varit längre. Nu ska jag bege mig till Bandcamp och köpa debutkassetten, som är litet mer högljudd, litet mer rockigt progressiv, men inte längre än skiva två.
Först när han själv delar plats med Lehnberg på “Vid Fronten”, ett beställningsjobb till Folkteatern Gävleborgs föreställning ”Som du. Som dom. Som jag” 2016.
Oavsett kontext, vad föreställningen handlade om och de två tonsättarnas kreativa vedermödor (det som återfinns på lp:n är ett axplock av runt 200 stycken skrivna för föreställningen; en del använda, åter andra inte), är det här musik som till stor del påminner om det David Lehnbergs tidigare utgett, t.ex. ep:n ”False Idols”, alltså mycket drånande, djupandande musik med särpräglad rytmik.
Så: kopplingarna, historien bakom and all that jazz spelar ingen egentlig roll, mer än för upphovsmännen och deras historieskrivning, skulle jag säga, det här är utmärkt, inkännande elektronik i vilket fall som.
Artistens egna ord förklarar kanske inte bättre, både namn och tankar, men ändå (vi behåller den engelska översättningen för att klargöra ”singular” på anglosaxiskt och inte svenskt vis):
”‘Två’ is the latest album from Malmö-based artist Singular. Electronica with acoustic piano as a starting point, we find ourselves in a borderland of contrasts; acoustic & electronic; simple & complex; rhythm & melody. The sound world has influences from both electronica, pop, jazz and art music. The goal is to achieve harmony between the shine and the sharp; the light and the heavy. Simple and effective melodies are placed in complex, often slightly skewed and chafing, sound environments. The end result is a singular vision in the form of an imaginative and multi-faceted sound experience.”Nja, pop eller jazz är kanske inte det första jag tänker på, inte heller Nils Frahmn eller Max Richter, men väl drömsk elektronik lik den vi möter ofta nu hos äldre technoartister som flytt till en stuga i bergen för att göra något fjärran dansgolv och 4/4-pumpande, något som både ger reflextionsmöjligheter bättre än någonsin en spegel och som har ett mer bestående värde än det senaste DJ-setet. Utmärkt sleeper, det här.
Ibland blir det här väldigt bra, ibland ramlar det på på ett habilt sätt. Det finns många band, företrädesvis i London, att tillgå som tillför jazzen något genom att kunna sina källor i genren och därtill lägga elektronik, hiphop, mellanösterntoner eller shoegaze.
Hoppeligen får vi se några av de här nästa sommar på Ystad Jazz, inte minst för att påminna de välbärgade stammisarna där om att jazzen inte är så statisk som de kanske tror.
