lördag

Zandersson september 2 - 19. Bowie, Bushmans Revenge & Exoterm

Jag undrar vad han tänker, David Bowie, där uppe på sitt moln. Sedan hans tragiska frånfälle har vi sett en veritabel flod av tveksamma utgåvor med hans musik svepa över klotet.

Bortsett från alla dessa taskigt pressade lp med konserter snodda från någon radiostation, finns det också de där ”sanktionerade” skivorna med ungdomliga demos eller annat obskyrt som en alternativ version av ”Lodger”.

Jag lever i förvissningen att om David hade velat se den här musiken utgiven, hade den blivit det under hans livstid.

Nu är det väl bara en tidsfråga innan t.ex. den outgivna ”Toy” ser dagens ljus. Finns det ingen respekt i musikbranschen? Nej visst, nej, dumt av mig; när det finns pengar att tjäna ...

Litet traditionella prog-tongångar med riktigt många taktbyten, gott om lager på lager med sång, drivande klaver, småepiska gitarrsolon över hela halsen, en blandning av Flower Kings och A.C.T. och Steven Wilson och något annat välbekant som du hört så många gånger tidigare, hyfsat många möjligheter att stampa takten, ett trummande där alla kaggar och cymbaler får sig en omgång, texter som inte säger så förfärligt mycket som du kommer ihåg efteråt men som har några smarta vändningar som inte bara är där för att det ska rimma och en låt, ”P & C”, med en refräng som fastnar.

En riktigt habil prog-skiva, med andra ord, Magic Pies femte album (fyra år sedan den senaste, ”King Of The World”) ”Fragments Of the 5th Element” (Karisma/Dark Essence), med mycket driv, som sagt, men också med två lugnare inslag mitt i fem-spårs-cd:n, ”Table For Two” och ”Touched By An Angel” där modusen känns igen från de två tidigare skivorna, att visa att prog-genren kan innehålla andra influenser än de interna, andra vägar kan tas med materialet.

Men sedan, på avslutande, nästan 25 minuter långa ”The Hedonist”, då är vi i det där riktigt sanna prog-tillståndet post 1972 igen där allt är möjligt, allt kan finnas med, där det byggs upp harmonier, där bitar av bygget återkommer, där livlinorna är avhakade, där ingen tänker tanken ”hur fan ska vi komma ihåg det här live?”, tyngre än någonsin Genesis eller Yes men ändå fjärran hårdrocken.

Bra skiva, det här, i mitt tycke har de i stora stycken släppt den sarg de stod och höll i på de två senaste skivorna.


Tolv år efter debuten och då är skiva nummer tio flyttad till nytt skivbolag: Bushmans Revenges ”Et hån mot overklassen” (Hubro).

Rune Grammofon har haft den här trion i laguppställningen sedan skiva två, här för första gången, tror jag, utan gäster också, och med en något tyngre inriktning, mycket gitarrdominans i något som ändå sprätter i väg åt alla musikaliska håll som vore det en obändig hingst döpt till ”jazzrock” men som inte tycker tömmarna drar åt det hållet alls.

Men det är rena cirkelrörelsen, likt Samuel R. Delanys Dahlgren hingsten stegrar sig allt mer efter hand, de elektroniska effekterna (fel begrepp, jag vet, det är inga effekter alls) blir fler, ångvälten drar i gång på allvar och Even Helte Hermansen (gitarr), Gard Nilssen (trummor) och Rune Nergaard (bas) tacklar de musikaliska utmaningarna som om de verkligen längtade till utvisningsbåset.

Det lugnar, logiskt nog, ner sig mot slutet, men resan genom skivans sedvanligt detaljerat och stundtals humoristiskt döpta spår är en åkattraktion på den progressiva jazzens nöjesfält. Spänn fast säkerhetsbältena, skruva upp ljudet, inga händer på täcket, förlåt, utanför vagnen.


Någon debutant på Hubro är däremot inte Mats Eilertsen, han har varit dem trogna sedan bolagets start för sisådär tio år sedan (och han återfinns även på ECM, så vet vi var kvalitetsskåpet ska stå).

Skivan heter ”Reveries & Revelations” (Hubro) och här är det Eilertsens särklassiga ståbas som står i centrum, men ibland ljudligt isärplockad eller mixad; dessutom leker denne kontrabasjazzens gigant med andra instrument för att göra detta till en riktig soloskiva, men kunde ändå inte låta bli att skicka ljudfiler till namnkunniga vänner (Aarset, Henriksen, Sundstrøl och andra du lätt känner igen som unika tungviktare i det svårdefinierade norska jazzfältet) som lagt till sin gitarr, sin trumpet, sin banjo eller sin något-helt-annat.

Resultatet är bastyngt, inte -tungt, givetvis, men musiken har både en svävande känsla, fjäderlätt och rent minimalistiskt ibland, likväl som pondus och tyngd, verkligen i linje med skivtiteln.


Mer som antingen briljerar i högljudd improvisation eller i mer stilla elektronikmattor och har ett bandnamn som vore de specialister på att serva värmepumpar är Exoterms ”Exits Into A Corridor” (Hubro).

Det är en kvartett med, även här, namn du känner igen sedan tidigare. Skelettet till kompositionerna är skapat av basisten Rune Nergaard, detta bygger Rune och de tre andra vidare på: Kristoffer Berre Alberts spelar saxofon, Jim Black spelar trummor och väver elektroniska landskap och Wilcos Nels Clines gitarr gör de saker han nu gjort i väldigt många konstellationer vid det här laget som inte heter ”Wilco” och som är jazzimpro rätt fjärran från Jeff Tweedys vardagsbetraktelser.

Det ramlar på rätt duktigt, som du förstår, tråden finns där ibland, sedan försvinner den in i något elektroniskt stilla eller i något som kunde varit ljudet av en vindstädning på tid.

Bandnamnet är fyndigt, eftersom det handlar om exergi, alltså att mer energi ska vara resultatet än den mängd energi som genererade energin som förbrukades. Det är väl där, mellan våra öron, energin växer till även vid ringa input.


Oväntat nog finns nu en skiva med Ensemble neoN på Hubro också.

Jag skrev om deras debutskiva på norska klassiska etiketten Aurora i oktober 2016 (och får väl citera mig själv med ett n.b. jag gjorde då: ”Fast debuten på skiva kan man nog egentligen tillskriva Susanna Wallumrød när hon på sin ”The Forester” 2013 använde den tolvhövdade ensemblen som spelkamrater), nu släpper de en skiva med två verk, ett av en gammal bekanting/favorit, Phill Niblock (”To Two Tea Roses”) och ett av ett för mig nytt namn, Catherine Lamb (”Parallaxis Forma”).

På Aurora-skivan hade medlemmarna skrivit en del musik själva, en del var av etablerade tonsättare som Oren Ambarchi och Alvin Lucier.

Det är den sistnämnde som utgör bogserlinan mellan den skivan och den nya, för båda styckena nu är just långtrådigt drån på olika sätt, något som Niblock sysslat med under hela sin tonsättargärning (född 1933, första verket 1968) där detta och annan minimalism varit kännetecken.

Det här är en skiva med två sidor, yin och yang. Niblocks stycke är inte särdeles minimalt, det är snarare maxad, flerkanalig noise, jag kunde bara nicka igenkännande när jag efter lyssningen läste pressmaterialet och texten ”wind-tunnel rush”, för det låter kanske som om ensemblen, eller i alla fall jag, placerats i en sådan och sedan startar fläktarna, ljuden dränker mig, men som också påminner om upplevelsen att genomgå en skallröntgen: maskinens enerverande, högljudda ljudmatta skapar till sist en sorts trans; samma här.

Lambs stycke är den raka motsatsen, här härskar stillheten (ska någon härska är det väl just den, skulle jag säga), komponisten själv sammanfattar ”concreteness and chaos sitting inside a cloud of sound”. Just så.


Bushmans Revenge-trummisen Gard Nilssen återkommer med sin grupp (som är långt i från den enda han befinner sig i från tid till annan) Gard Nilssen Acoustic Unity och skivan ”To Whom Who Buys A Record” (Odin).

Det här blir litet mer spårbart eftersom det handlar om hans akustiska trio (André Roligheten, saxofoner och basklarinett, och Petter Eldh, kontrabas), det här är hans andra studioskiva med trion (och det finns en liveplatta också) och lustigt nog är väl deras genretillhörighet den som är väldigt ”inne” i jazzkretsar nu, ”spiritual jazz”, med blinkningar åt både Ayler och Coleman (titeln som inte bara är en Coleman-parafras utan också Nilssens fördömande av dagens strömningstjänsters för musikerna (och musiken) korkade affärsmodell).

Musikaliskt tror jag du vet vad som väntar: skronk, rätt hård bop och ett jädra driv allt som oftast.


Nickolas Mohannas ”Smoke” (Aagoo/Rev. Lab) förtjänar också att nämnas, när man passerat det inledande spåret som med sina röstsamplingar och industristånkande leder oss helt fel.

Resten av skivan är nämligen instrumental med antingen slagverk eller drånande akustiska instrument som blir/låter elektroniska.

Förvisso mörkt, men ett spår som ”Spectra” visar att detta mörker är långt ifrån kompakt.

Mohanna är från USA, har släppt en rad skivor, men har också samarbetat frekvent med konstnärer från andra genrer.

Den här skivan (en lp i 100 exemplar egentligen) har också en bok och en affisch med i paketet, inget av detta följde dock med recensions-cd:n, så där har jag ingen uppfattning att förmedla.


Den italienske avantardistiske gitarristen Paolo Spaccamontis ”Volume Quattro” (Escape From Today/Dunque) kommer i kölvattnet av mängder av samarbeten med kända och okända namn, ett cv som dignar av musikalisk kompetens liksom från andra konstarter, och han hans verklista (och skivdito!) är lång som ett ösregn.

På den här skivan är det bara gitarr, gitarr och gitarr i olika vrängda och förvrängda ljud, det mesta vackert harmoniskt, öroninbjudande och smått överväldigande, att han gjort mycket filmmusik (eller att hans musikaliska språk passar i filmer) känns självklart.


Dendrokrologi är inte vanlig inom musiken, ej heller att en riksspelman möter en tonsättare som vanligen är bra på att utsätta sin musik för olika utmaningar, både i tid och rum.

Det handlar om Mats Edén & Stefan Klaverdals ”Annual Growth Rings” (Dynamik) där Edén improviserar företrädesvis på viola och violin d’amore och Klaverdal mixtrar med ljuden eletroniskt i realtid.

Så ser spelplanen ut. ”Deep Under The Bark” som inleder kanske får en del att vända om, eftersom det stycket inte är helt genomträngligt, medan ”Among Opening Leaves” är stillsamt vackert och ”Growing Branches” har pizzikatospel som lever upp till titeln – inser jag efteråt.

För det är inte alls självklart, det här med träden, dendrokronologin, livet nära skogen och skogen som symbol för Mats & Stefans samarbetes process, på samma sätt som Slim Vics upplevelser av den musik han komponerade för en teaterföreställning i sig inte alls ger de upplevelserna han tänkt sig frånkopplat det tillägnade verket.

Men på det hela taget spelar det ingen roll, musik improviserad på det här sättet kan sällan bli överdrivet tematisk eller ens programmusik, lyssnaren har inte samma fantasi som tonsättarna vid en blindlyssning, däremot kan tanketrådar mötas när man sitter med facit.

Därför blev lyssningen mer, låt säga, logisk andra gången; därmed inte sagt att den hade brister vid den första, då var det ”bara” musik att uppleva, ta in och ibland undra över, då stycken som ”Abscission” med sin närhet till folklig improvisation landar mjukast i den här lyssnarens egna referenser. Improviserad musik har den här makten.


Samma slutsatser kan nästan på identiskt vis dras när det handlar om David Bennet 4:s ”Miljonärskvarteret” (Eken musik).

De andra tre i fyran är Niklas Barnö, trumpet, Vilhelm Bromander, bas (som dyker upp ofta i dagens nya jazz, gärna improviserad sådan), och Andreas Pettersson, trummor, och Davids tanke var om än inte dendrokronologi så i alla fall de välbyggda strukturerna, ”ger fyra fasta väggar den trygghet den trygghet och stabilitet vi behöver för att kunna leva fritt utan större eftertanke?”

Han inser att genom/under det praktiska användandet av de här fyrkantigheterna, byter de ofta mening och syfte och det är grunden för skivan – om hans medmusikanter håller sig inom Davids tänkta struktur eller om de hittar nya vinklar och vrår.

Jag kan redan nu avslöja att, ja, det gör de. Som skivan ovan gäller det att inte fastna i inledande ”Mellansysterns magi” utan ta sig vidare, eftersom det förvisso inte är några vida vidder vi stöter på musikaliskt sett, men åtminstone en musikalisk radhuslänga som fått ett helt annat innehåll. ”Sommar 9” och ”Extrablues” tror jag är exempel där strukturen får vara relativt intakt innan någon börjar tänja på den. Skivan är ett bra exempel på improvisation som inte bara stundens musik, utan också gömstället under trappan-musik eller kan inte sängen stå i köket?-musik.


Avslutningsvis till Niger och oas-staden Agadez (eller Agadès) och en man med en gitarr.

”Ökenblues” är ett begrepp som jag tycker jag hört väl ofta sedan Tinariwen slog igenom för många år sedan, så fort någon afrikan spelar något rockande eller bluesaktigt och har en elektrisk gura, är vi i denna ökenblues.

Ja, vi är i öknen (om än i en oas). Ja, det är bluesigt. Ja, han spelar elektrisk gitarr. Ja, han är tuareg: Bibi Ahmeds ”Adghah” (Sounds of Subterrania!).

Det är bara han och hans gitarr på den här skivan, det är inspirerat av folklig tamachek-musik och du kan inte låta bli att dras med, även om texterna går dig förbi som ett flygplan på himlen, det blir smått transskapande med de här små gitarrfigurerna, med intensiteten (med tanke på ursprunget finns det både hetta och vanmakt över att vara ett jagat folkslag). Ett rekommenderat avbrott från den tuareg-musik som kanske blivit ”vanlig”?


Något kort om klassiskt – och även här uppehåller vi oss i, just det: Norge, och det kanske mest förnämliga skivbolaget för konstmusik där.

Mozart i form av hans divertimento K. 563 och preludium och fuga K. 404a (där Wolfie arrangerade några av Bachs fugor från WTC för stråktrio, med egna adagi) med Ssens Trio (Sølve Sigerland, violin, Henninge Landass, viola, och Ellen Margrete Flesjø, cello) på deras andra skiva (Lawo) låter hur krispigt och välartikulerat som helst, och egentligen mer än så, de har ett fantastiskt samspel och får fram en framstående trioklang.

Mer Mozart, hans tre stråkkvartetter tillägnade Haydn: K. 421, 428 och 465 med Engegårdkvartetten, som passerat dussinet år tillsammans, på en fullmatad cd (Lawo) på nästan 80 minuter i deras ambitiösa utgivning av alla Wolfies kvartetter.

Här, som på tidigare skivor, är anslaget lätt och fyllt av tankar om vad som står i Mozarts anvisningar, inte minst som de här tre tillägnades mannen som uppfann kvartettformen, det är traditionsbundet i vår egen tid med moderna instrument, gjort så tajt och roligt jag tror de fyra förmår, just lättheten och ett visst mått av humor gör deras cd-svit attraktiv.

”Of Light And Dust” är en skiva om tro och tilltro, den norska kammarkören Nova under Yuval Weinbergs ledning bjuder på en bred samling samtida körverk på detta tema, många gånger med sekulära utgångspunkter, förutom Knut Nystedt är det idel okända komponister för mig, men det är en spännande skiva där Novas körklang (Mari Askvik är solist) är så rysligt vacker, nästan svensk.

Trio ClariNord (Lawo) har också fyllt sin debut-cd till brädden med tre klarinett-trior av obskyrt slag: Beethovens trio op 38 som är hans egen transkribering av septetten op 20, i trioform sällan framförd (inte många inspelningar i min hylla, nej), ukrainabördige Carl Frühlings (1868–1937) trio op 40 som är ett av hans få verk som finns kvar, romantiskt så det förslår, och så avslutas skivan i vår egen tid (verkligen i vår egen tid, av musiken att döma!) med Jon Øivind Ness’ trio ”Sloughs”. Klarinett, cello, piano, det är en fin kammarmusikform som vi inte direkt nöter ofta på i dag, men den här skivan gav mersmak.

På Martin Rane Baucks ”Through A Network Of Illuminated Streets” (Lawo) dyker minsann Ensemble neoN upp igen, med gästerna Heather Roche på klarinett och Martin Huser-Olsen på gitarr.

Bauck är produktiv i den samtida musiken, inte minst som arrangör av festivaler och startade även ensemblen Aksiom 2010.

Skivan har fem stycken från 2013–17 och ska enligt konvolutet inte bara vara ett representativt urval, utan också visa honom från hans bästa sida.

Sologitarr, violin & cello, ensemble, soloklarinett och avslutande ”Misatropi IV” för sopran, theorb, violin och cello; sättningarna är många i den här kammarmusiken.

Den sidan känns inte särdeles noterad, det är mycket plockande på strängar, utdragna toner som inte alltid är rena, det finns ett väl tilltaget tuggmotstånd här om man inte är begeistrad i samtida musik som inte är vattenkammad eller har ren krage.

Så till fader Bach. Sällan man kan sabotera Bachs musik (även om mitt ”favoritexempel” med den israeliska symfoniorkestern som släppte fram en mindre bra elgitarrist som solist i violinkonserterna har fått konkurrens av Trio 335:s version av ”Die Kunst der Fuge” i sättningen fagott, oboe och – dragspel! De två första passar väl i transkriberingen här, medan dragspelet känns som något som någon ur en gammal Piraten-berättelse släpat in på scen för att ge litet känsla av snus, hembränt och ett skramligt polskt tivoli på Sjöbo marknad).

Nå, här är det Nils Anders Mortensen som spelar tre klaverstycken på sitt moderna piano (Lawo), och bortser vi från frågan om man verkligen ska spela Bach piano eftersom nätt och jämnt det fanns fortepianon mot slutet av Johann Sebastians levnad, att han inte skrev för ett instrument han inte visste hur det lät, är det här nog så nöjsam lyssning, Mortensen har gjort vad han kunnat för att undanröja originalens krav som inte pianot kan leva upp till, det blir en sorts mellanväg som, om man inte lyssnat på förlagorna, inte skämmer Bachs rykte alls.

Både musiken och pianot får andas sådär lagom mycket. En cd till att lägga på Bach-altaret.

När snart tjugofemårsjubilerande samtida musik-ensemblen Ernst under sin ständige dirigent Thomas Rimul debuterade på Lawo med ”… BUT…” 2015 skrev jag bl.a. att ”de är samtida musikspecialister och det märks, även om de också har ett mått av avspändhet, närmast lekfullhet, i närmandet till skivans tre stycken”.

Det intrycket har inte förändrats på nya ”Xtended Hearts And Unheard Herds” (Lawo), men den här gången är repertoaren annorlunda, eftersom de fyra tonsättarna är till stora delar oskrivna blad i den samtida musikhistorien: tre från Norge (Ragnhild Berstad med ”xtendõ”, Jan Martin Smørdal med ”herd(STUDY)” och Jan Erik Mikalsen med ”Jeger”) och en från Serbien/Sverige: Djuro Zivkovic med ”On The Guarding Of The Heart”.

Just att lyfta fram nya tonsättare har varit legio genom alla år för Ensemble Ernst, kombinerat med att spela musik av mer kända samtida som Furrer, Scarrino och Harvey. Tolkningarna är gjorda i samarbete med tonsättarna och inspelningen är tämligen audiofil.

- Jan-Erik Zandersson

söndag

Zandersson september -19


Du har stannat vid en bensinmack någonstans nere i Europa. Det är natt, det är mörkt, mackens kiosk är stängd, men den lysrörsbelysta toalettdelen är öppen. Ljuset är starkt, det vita kaklet glimmar och alla ljud får en sorts eko. 

Men det är inte helt statiskt, det flimrar till, skuggor rör sig, beroende på vilka nattfjärilar som rör sig runt lysrören, skapar ljud- och ljuseffekter där i det kala rummet och du fascineras av slumpmässigheten och glömmer varför du är här. 

Så låter, fast elektroniskt, AKE:s “I Remember The Trees” (TRST Records), en spännande cd (och kassett) där de konstgjorda ljuden låter natt, tomhet och ett ställe som minner om civilisation, men som är övergivet nu när ingen köper bensin längre utan bara laddar teslan på garageuppfarten, när dieselpumpen står övergiven, men toaletterna är kvar som det enda som efterfrågas längs motorvägen. 

Fascinerande. 

Du vill inte släppa musiken, du vill vara kvar i den där elektriska natten. 

Han heter Elia Pellegrino, kommer från Turin och debuterade med ep:n “Sunset” 2013, första fulllängdaren (på kassett) “A New Father” kom 2017, biografin på hans fejja säger bl.a. 


“IDM and glitch soundscapes, broken tunes composed with synths and arpeggiators. From Bach – studied at the conservatory – to Jazz:Re:Found and Club To Club Festival. (…) AKE’s hardware-only live performances have been defined by the well-recognised Italian magazine Sentireascoltare as ‘rich of ethereal melodies influenced by Boards Of Canada, Jon Hopkins and Nathan Fake’”.

Jag skulle nog lägga till saker från µ-Ziqs skivbolag och annan tidig, skuttande electronica plus tidig Warp, för IDM-stämningarna.


Les Comptes de Korsakoffs “Nos Amers” (Label Puzzle) är en skiva jag, tacksamt nog, inte blir klok på, för den här franska oktettten kallar sin musik “en reflektion över visst mänskligt lidande” och det gör de kanske rätt i. 

Det finns inslag av jazzig RIO, ren improvisation, sånger med ett visst tuggmotstånd, ja, de är över stora delar av den musikaliska kartan utan att för den skull öppnat atlasen och kastat pil. Ännu en sorts avantgarde. 

Eventuell humor, som bandet påstår ska finnas, går mig nog förbi eftersom de sjunger, inte helt oväntat, på franska. Men det spelar ingen roll, en rytande elgitarr där, Tom Waits-blås här, träblåskammarmusik på “Antidote”; kort sagt: det här var en trevlig skivupplevelse, ännu en konstellation som jag aldrig hört talas om (debuterade på skiva 2010, då som trio).


Bildresultat för Jordsjø ”Nattviolen
Tillbaka till Norge och Oslo-bandet Jordsjøs andra skiva ”Nattfiolen” (Karisma). 

Det är Håkon Oftung från Tusmørke som tillsammans med bandmedlemmar därifrån och från bandet Black Magic ger sig ut på strövtåg i en enklare värld bestående av blommor och bin och symfonirock med tydliga folkmusikvibbar, som en Ferrari som kör om alla gamla Morgan- och MG-bilar i Canterbury, musik som låter mer som en återgång till ett svenskt nittiotal med mellotronproggenerationen som då växte fram (Änglagård och Landberk t.ex.), men också den folkmusik som redan sipprande in i svensk jazz på sent sextio- och tidigt sjuttiotal. 

Det är kanske bara mina öron som ger den bilden, men här känns det som vår jazz- och progtradition påverkat Oftung, liksom det är en nåd att stilla bedja om att det åter igen finns band som ger sig in på något i progrocken som är mer symfoniskt än något annat, låt vara med en del tomtar & troll som sticker upp sina nunor i ljudbilden. ”Apocalyptic forest prog” skriver bandet själv som en beteckning och visst finns det ett tjärnsvart mörker stundtals i musiken, men det är svärtan som skapar skönheten här.



PLASTIC SUN - The Future In Retrospect
Och inne på det regressiva spåret, vad sägs om litet Telemarksprog? Det är i alla fall vad den erfarna trion Plastic Sun kallar det de gör på debutskivan ”Future In Retrospect” (Giggermusic). 

Erfarna är de, men från andra band, av cv:t att döma, av många andra band, allt från blodtörstig metal till ren blues. De tre är Håkon Kyllingmark (gitarr och sång), Espen Fjelle (orgel, piano, synt) och André Søgnen (trummor och bas), med gästande Guttorm Guttormsen som sätter god prägel med tvärflöjt och tenorsax, liksom körande Margrethe Skogrand och Randi Brettetveit (doa-körer är underskattat inom progen). 

Mycket av detta har tillkommit i studion (alla texter är Håkons, men instrumentalstyckena är inte få av de nio spåren), ”äkta instrument och prestationer” som bandet säger, inspirerad av det de kallar den ”fria rocken” från 70-talet. Och den ena låten är inte den andra lik, här får olika tidsströmmar ta plats. En låt hamnar rakt in i Led Zeppelin-facket för att gitarren låter som den gör, en annan (”The Poet”) känns som neoprog och förelöparna Kansas och Rush, medan titelspåret, det längsta på skivan, är det mest symfonirockande och som spretar mot Genesis-hållet, men med tyngre klaviatur, åter en annan känns mer hårdrockande än progressiv, avslutningen andas (men röker inte) Camel – och så håller det på. 

Det här är en skiva som på ytan kan te sig avstyckad och tydlig i sitt upplägg och inspirationskällorna, som ett skifte med olika tegar, men det dyker upp nya saker vid varje lyssning och det är en betydande del av charmen med genren. 

Varför tre farbröder med så aparta bakgrunder inom musik får för sig att spela in den här skivan är dock en gåta som återstår att få sitt svar; en hälsosam tanke var det, i alla fall!



Bildresultat för Saigon Would Be Seoul Everywhere Else Left Behind
Hur kommer man vidare när man flytt från krig och återvänder som vuxen? Hur tar sig nästa steg i utveckling sig ut, den moderna pianomusiken från Nils Frahm, Max Richter et cohortes, när stillheten och tonerna börjar bli välanvända och igenkännbara? 

Mirza Ramic växte upp i Mostar, flydde under Bosnienkriget och återvände som vuxen med mycket tankar och helande processer att hantera. 

Han är halva electronicaduon Arms And Sleepers och en del av processen är hans första soloskiva (under namnet Saigon Would Be Seoul) ”Everywhere Else Left Behind” ({int}erpret null). 

Här är pianot i centrum, det är i grunden samma ljudvärld som männen ovan rör sig i, som har rötter bakåt till såväl Eno, Satie som romantikerna, men skivan blir mer ett personligt soundtrack till hans tankar (äldsta materialet från 2009) och känslor från både turnérandet med Arms And Sleepers, återkomsten till Mostar och livsfrågorna, illustrerade av såväl fältinspelningar från resorna som texter (Sofia Insua reciterar) som betytt mycket och som kanske har en del av svaren, från fyra böcker av Kundera, Camus och Dubravca Ugresi; Mirza har också valt titlar till sina stycken från filmer, böcker och annat som påverkat honom starkt. En fascinerande skiva, med smärta och svärta.



Bildresultat för sparksss brutal
En skiva som inte har så många andningspauser – eller snarare flämtningspauser – är Camilla Sparksss “BRUTAL’” (On The Camper Records), fem år sedan Barbara Lehnhoff (som det står i folkbokföringen i Schweiz där denna kanadensiska i dag fördriver sina dagar) släppte den förra, “For You The Wild”, ett syntpoppigt, postpunkigt album som om åttiotalet var över oss igen med något från Play It Again, Sam. 




Den här gången har hon dragit ut de linjerna låååååångt mycket längre, likheten är inte slående, här är det en sorts märkliga och högst varierande konstsånger, men det är elektroniskt och postpunkigt så det förslår, men också härligt hög- och lågtravande, hon väser och viskar, skriker och låter, det är som att åka berg-och-dal-bana med henne på cd:n, hela tiden en intressant reskamrat där i den trånga banvagnen och risken finns hela tiden att vi ska fastna där längst uppe, men så rasar vagnen på, hjulen gnisslar och blir harmoniska, farten är uppe igen, du klamrar dig mest fast vid henne än det omvända.




Bildresultat för Lisen Rylander Löve oceans
Lisen Rylander Löve är en av de stående gästerna hos Isildurs bane (kanske ska räkna henne som medlem, rent av?) och på IB Expon varje höst liksom i många andra ensembler på främst jazzscenen. 

Midaircondo ligger väl i malpåse eller är nedlagt, The Splendour och Here’s To Us är banden för dagen, men här finns nu hennes debutskiva i eget namn, tio år efter en välförtjänt debutant-Jazzkatt och en massa musik. 

På ”Oceans” (Hoob Records) har hon gjort precis allt (skrivit, spelat, spelat in, producerat) utom att ha assisterat vid cd- och lp-pressningen i fjärran land (ok, då, brorsan Henrik är med på en låt, det gör ingen skada alls). 

Jag väljer att se den här skivan som ett äventyr, för det var så jag upplevde den vid lyssningen. Bitvis mörkt, experimentellt, bitvis nära en mindre vanartig lounge med exotiska (nåja) instrument vid sidan av hennes paradmusikverktyg, saxofonen. 

Det är just dessa små äventyr till skivor jag formligen längtar efter, när det ena stycket/låten/biten inte är den andra lik, men där det ändå finns någon form av uttrycksmässig eller konstnärligt baserad linje i botten. 

Skulle man lyssna på en av de snällare låtarna solitärt hade kanske den totala spänsten inte känts i trumhinnorna, här ger helheten även de spensligare spåren en given plats, för att inte tala om ”From Above” som kunde varit hämtad från någon av dessa kvalitetstyngda men dåförtiden sorgligt förbisedda new age-skivor som släpptes i skuggan av panflöjtsskräp och didjeridu-brölande på åttiotalet. Som sagt, ett äventyr, men biljetten kostar inte mer än vad dagspriset för en cd är.



Bildresultat för Plays The Music Of Henningsson/Hängsel
Henningsson/Hängsel septets “Plays The Music Of Henningsson/Hängsel” (Havtorn) är så mycket mer än bara ännu en skiva från favoritskivbolaget Havtorn, för det här är en, säkert medveten, tidsmaskin till den ensemblejazz som på sent sextio- och tidigt sjuttiotal Lars Gullin här och Gil Evans över där excellerade i, alltså en större besättning som gör orkestral, noterad jazz och där det improviserade ligger i solona. 

Anders Henningsson är basist, Petter Hängsel trombonist, och de säger att roten till skivan kommer från deras samarbete i Petter Hängsel trio där, som här, Kristoffer Rostedt spelar trummor. 

Lägg till en kompetenta musiker från ett av mina favoritjazzband Makross (Rasmus Nyvall, tenorsax, och Jens Persson, altsax (Rostedt är trummis även här – och snart ny skiva, igen!), trumpetaren Erik Kimestad Pedersten från danska Horse Orchestra och så bastrombonisten Björn Hängsel, så finns det en laguppställning som både imponerar på papperet och på skivan. 

Inga krusiduller, kompetent och klassiskt, med all energi, nästan, i soloinsatserna. En fin tidsmaskin, undrar hur många som kunnat placera in skivan på en tidsskala vid ett blindtest?



Bildresultat för Ultra Sounds: The Sonic Art Of Polish Radio Experimental Studio (Kehrer).

En bok: David Crowley är chef för The School of Visual Culture vid National College of Art and Design i Dublin men också redaktör för den högeligen intressanta boken Ultra Sounds: The Sonic Art Of Polish Radio Experimental Studio (Kehrer). 

Passar bra eftersom han specialiserat sig på öststatsdesign och -kultur ur ett historiskt perspektiv och utgett en rad böcker på temat. 

Det här är alltså en antologi med texter om historien om Studio Eksperymentalne Polskiego Radia i Warszawa från starten 1957, alltså den polska radions motsvarighet till Elektronmusikstudion i Stockholm, Groupe de Recherches Musicales i Paris eller Studio für elektronische Musik i Köln, de legendariska studior där den elektroniska, elektroakustiska och konkreta musiken till stor del hade sin organiserade vagga. 

Det är initierade texter som gör även knappologen glad, samma upptäckarglädje över ljudens möjligheter i den här studion som i de andra, från den tid då den elektroniska musiken till stora delar också var ett hantverk, med tejper som skulle klippas, sammanfogas och eller loopas, med tongeneratorer och andra knapp- och mätarrika konsoler som fyllde väggarna och som får dagens elektroniska komponister med sin lilla bärbara dator att verka science fiction-aktiga, med allvarliga män (för det var mest män) i labbrockar eller bara i en schysst kostym som arbetade med sin musik, igenkännbara på rynkad panna och frånvaro av leenden. 

Just upptäckarglädjen tror jag var i centrum, samtidigt som man hade mer politik att ta hänsyn till i Polen än i de andra länderna med en elektronmusikstudio, där det det i de senare fallen inte sällan mest handlade om finansieringsfrågor. I Polen var det mer som stod på spel (den här artikeln ger en viss bild). 

Boken är inte bara fylld av essäer författade av musikkunniga, utan även historiker, konstvetare och andra; till detta lägg intervjuer med dem som var med på den här tiden, återgivna föredrag och annat. 

Magiskt och grannlaga genomfört. Hur det lät? Enmansskivbolaget Bôłt har utgett en fantastisk svit med 23 cd (så här långt) med musik företrädesvis från studion (totalt har Bôłt utgett mer än 100 cd med ny, polsk musik, vilket är imponerande, även om stat och radio varit bra på att gå in och delfinansiera). 

Michał Mendyk, som “är” Bôłt, träffade jag på Fylkingen av en händelse häromåret, han skickade en trave cd och jag har skrivit om utgivningarna, både här och i Nya upplagan på sin tid, följt upp med att köpa vad som utgetts. 

Michał är påläst, kunnig och fantastiskt hängiven, dessutom är han en av skribenterna i boken. Det här är en spännande och stundtals frustrerande resa att läsa om, det, och den rika mängden foton och illustrationer (ack, dessa grafiska partitur!) gör den här boken till ett givet köp. 

(En intervju med Michał Mendyk och möjlighet att ladda ner prov på musiken från studion finns här)


Bildresultat för Ingen våg – osläppt ny våg från Skåne 1979–1987


Vi ska också rikta blicken mot Kristianstadsgatan 14 i Malmö där skivbutiken Rundgång ligger, ett vinylmekka med vettiga priser, brett sortiment och en trevlig ägare – Dennis Lood – som förutom att vara DJ, kontaktförmedlingscentral etc. etc. också sedan länge driver skivbolaget Rundgång Rekords med en utmärkt utgivning om vilken jag skrivit flera gånger. 

Av nyheterna ska definitivt nämnas kassetten ”III-VI” med Frihet, fyra spår (kassetten med ”I” och ”II” kom på Funeral Fog 2017) med trion Andreas Malm (Fria Konstellationen, Skeppet, Amph m.fl.), Henrik Wallin (Foxy Music, Fria Konstellationen, Klotmystik, Skeppet) och Daniel Kacz (Fria Konstellationen, DGK) och det handlar om välgjord, drånande ambient av skymningsslag (där ”V” är litet mörkare, solen är nästan nere, förklaras av att spåret är inspelat live). Utmärkt. 

Duon Solar albumdebuterade för inte så länge sedan med “Thing We Found, But Left Behind” och jag skrev bl.a att det här:
”är motorvägspostrock från Malmö och inte Portland, för flaskhalsarna på E22:an mellan Malmö och Lund i rusningstid. Stundtals oljudsbeströdd, ibland upprepas tema under de trettiosju minutrarna, men det blir aldrig regressivt, det hade varit som att kalla ’The Lamb Lies Down On Broadway’ för ’enahanda’”. 
Gillade man den skivan, finns det nu en kassett-ep från Dennis etikett också att tillgå och sammanfattningen är enkel: det här är mer av samma, lätt igenkännbara postrock fläckad av doom. 

Bildresultat för Revelations In Loss Part I–II

Kassetten heter förresten ”Revelations In Loss Part I–II”. Dennis är också musikarkeolog när det handlar om den lokala postpunken, synten, svartrocken etc. 

Dels såg han till så att Kabinett Död hamnade på en sexspårsvinyl (en sådan vi kallade för ”mediumplay” förr i världen), ”Spindel Baby”, bandet svartsynta livefavoriter som jag framför allt minns från samlingskassetten ”Eldbegängelse” från 1981 som jag spelade rysligt ofta dåförtiden, det var en kassett späckad med musik från Malmö och Lund (Besökarna, Baxter Pat, Justine, Silverdödsskolan – listan är mycket längre än så (avslutande ”Tågbangården” live med Garbochock bara fortsatte och fortsatte…)) – vilket leder mig in på årets lokala kulturgärning i den svenska musikvärlden: ”Ingen våg – osläppt ny våg från Skåne 1979–1987”, det är precis vad som står på burken, osläppta låtar från en vacker tid i den skånska pop- och rockmusikhistorien, ett projekt Dennis lagt ner mycket tid och möda på, att spåra inspelningar, få dem utgivningsbara. 

Hoppeligen är det här en samlings-lp som man kan göra även om man inte har ett eget skivbolag, men det underlättar säkert att Dennis både är erfaren och välkänd i musik-Skåne. 

Här finns band som Hennes guldkantade byxor (släppte kassett på Slask när de väl i princip var upplösta 1983), Anal-Fabeterna (punkband från Åkarp 1980–86), Påskharen (som släppte en singel 1986 som jag givetvis köpte då), men också mer kända som Stry & Stripparna, Blago Bung och Garbochock. 

För mig en fantastisk tidsresa till tiden då man hängde på andra våningen på Folk å Rock i Lund och köpte Steve Reich- och Philip Glass-skivor, gick på konsert på Stadt Hamburg dit musikföreningen 33/45 lockade Snakefinger, Twice A Man, Tuxedomoon och många andra udda band, och hur man såg sin femte, sin tionde, sin tjugonde konsert med Wilmer X på Fredmans. Nå, Dennis, kan du nu ge ut Garbochocks andra, outgivna singel också, bara…


Bildresultat för Fat White Family “Serfs Up
Och några skivor som är värda att nämna är scenförändringen hos det tidigare inte så jätteintressanta bandet Fat White Family när deras senaste, “Serfs Up” (Domino), fick mig att spetsa öronen. Här blandas musikstilarna, storslagenhet och melodirikedom med stillsamma sånger, som om bandmedlemmarnas rikliga missbruk helt plötsligt kommit till användning nu när de (sägs det) slutat med dumheterna. 


Bildresultat för in amazonia'
En annan skiva som bitvis är hur bra som helst och som lämnar mig kluven är Isildurs Banes senaste där Mats Johansson samarbetar med Peter Hammill i skrivstugan: “In Amazonia” (Ataraxia). 

Som vid förra samarbetsskivan (med Steve Hogarth) kan jag inte låta bli att tycka att Mats klarar sig långt bättre på egen hand som tonsättare; bandet är som vanligt enastående i sin spelskicklighet, men Peter borde stannat hemma. 



Bildresultat för Blues From The Tombs skånska mord
Skånska mord var inte bara en av svensk tv:s bästa serie tematiska filmer (från 1986), med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som Hurvamördaren eller Esarparen (totalt var det fem filmer), det är också ett band, nu på trettonde året (de flesta av de fem medlemmarna har spelat samman längre än så), från Örkelljunga och nu på tredje plattan “Blues From The Tombs” (Transubstans) tycker jag de börjar få fram det tunggung och sväng som karakteriserar deras konserter, men där de två första skivorna saknat en del av den intensiteten – eller vad man nu ska kalla det, eftersom det här är bluesrock som inte rör på sig i väldigt många bpm:s, men som har det där gravitetiska svänget som är en rak linje från såväl sjuttiotalets hårdare rock som de brittiska psych-banden som blev pubrockare.



- Jan-Erik Zandersson