måndag 11 februari 2019

Zandersson februari – 19 del II


Peter Pedersen släppte i december den andra skivan i trilogin ”Cleaning The Mirror” med sitt band Pocket Size. Den heter ”Immortality” (egen utgivning) och spelades in, precis som den första delen, live inför publik, ett drag som även jazzarna i Makross så föredömligt lyckats med tidigare på sin senaste dubbel-lp.

Den nya skivan låter precis som den förra, vilket gör trilogin påtagligt sammanhängande – eller egentligen är det här ett enda långt album som borde släppts samtidigt (den tredje delen spelas in den 16 april kl. 19 på Surbrunnsgatan 21 uppe i Stockholm – du är inbjuden som publik!), det handlar om nya tag om man jämför med den långt mer frustande debuten, där det var allvarliga försök att fånga en progressiv sprallighet med tyngd, lust och fägring stor, en snuskigt intensiv skiva som sorgligt många missade (de få recensenternas/de små upplagornas förbannelse).

Här är det, trots liveinspelningen, inte riktigt samma intensitet eller tvärgående över de plöjda fårorna i den progressiva åkern, traktorn brummar på, men mer följsamt, en och annan sten studsar progen, förlåt, plogen på, men det här är mer helgjutet, på gott och ont. Musikermusik?

Rainburns ”Insignify” (egen utgivning): Låt dig inte luras av den avspända progen som inleder och påminner om det indiska bandets debut, sångbaserad med tydlig gitarr, en snäll kombination i progens välplogade mittfåra. Alltså begåvat, genreinitierat och högeligen musikaliskt.

Redan spår fyra visar dock att de är på väg någonstans, där öst och väst blandas, spåret därpå är också ett som pekar ut en annan inriktning, en inte längre så snäll.

En skopa Transatlantic, litet sångharmonier med en blinkning mot Gentle Giant, snygga gitarrsolon och gradvis en vandring in i ett land där Steven Wilson också vandrat (men Rainburn har bättre melodier och långt bättre sång) – kan man bara få trummisen att lämna hårdrockslandets eviga dubbeltrampande på baskaggen också, hade mycket varit vunnit i ljudbilden. Det här är ett band jag gärna hade sett live, men med tanke på att de är i Indien är chansen gissningsvis tämligen begränsad.

Spotify

Malmökvartetten We Float fick en Jazzkatt som bästa band när P2 delade ut priser i fjol. Det säger en hel del om hur fantastiskt vidsynta jazzmänniskorna är, för, inte minst på nya cd:n ”What’s Really Real?” (Havtorn) låter de som en blandning av postrock och sena Bowie-låtar.

Inlånad är mästergitarristen Samuel Hällkvist som ofrånkomligen sätter ofrånkomlig prägel på skivan, men det här är en laginsats av grundkvartetten, utan tvekan: Filip Bensefelts sparsmakade men distinkta trumspel, Linda Bergströms sång och elektronik (och särskilt sången söker sig in under huden, med frasering och tonfall, hur den kan smyga och också växa, omärkligt, till något kraftfullt), Fanny Gunnarssons idérika piano- och rhodesspel som ger rena Van der Graaf Generator-intensitet live) och så, förstås, basisten och komponisten Anne Marte Eggen som bygger de här försåtligt enkla styckena som, när de inte bara blir 4AD-drömska, växer ut till något värdigt Portland.

Det finns fler gäster på skivan förutom Sam, och de deltog alla på den charmanta releasekonserten på Inkonst i Malmö, exempelvis Ellen Petterssons (från bland andra Brigaden och Hey Elbow) flygelhorn kan man inte förbigå. Det här är ett band cowboys som med synbarligen enkla medel kan fånga in en bred lyssnarhjord med smala musiklasson, en konstellation jag ser fram emot att få se live fler gånger.

Spotify

Anne Marte Eggen för en mindre framträdande roll på Eka trios nya, andra skiva ”O” (Pälsrobot Records) där hon bara (nåja) skrivit två av styckena, men hennes basspel finns på plats, om än långt mer återhållet än i We Float.

Det gör också det stillsamma men detaljerade triospelet från deras debutskiva ”Eka”. Inlånad är Göran Abelli och hans trombon på tre spår och de sprallar iväg litet extra, liksom när Karolina Almgrens sax förstärker på ”Oumuamua”.

Snällt, litet försiktigt stående i hörnet, som en trelemmad krukväxt som ger syre och näring åt det som händer i rummet. Så här anspråklös kan instrumentaljazz vara ibland.

Spotify

Aubrey (Allen Saei i prästbetyget) har en lång och diger meritlista sedan genombrottet som femtonåring, men “Gravitational Lensing” (Out-ER) som släpps 22/2 är bara hans tredje fullängdare på alla år, faktiskt det första på arton (18!) år, men visar att gammal är äldst, med dansmusik som spänner över house och mer pumpande techno, men inledande ”Aerglo Visible” visar att Allen, liksom i princip alla andra åldrande dansmusikanter blir ambienta domptörer på gamla da’r – går sedan över i stilla acid jazz på ”Floating To Rigel” – sedan mot budget-world i Eno/Byrnes fotspår, och så håller det på, över technospår mot avslutande ”EXO 0706, 1 + 5913” på fjärde lp-sidan som kunde varit skapad i Elektronmusikstudion i Stockholm eller på Ircam i Paris. Utmärkt skiva, det här.

Bandcamp

Solars “Thing We Found, But Left Behind” (Rundgång Rekords) är motorvägspostrock från Malmö och inte Portland, för flaskhalsarna på E22:an mellan Malmö och Lund i rusningstid.

Stundtals oljudsbeströdd, ibland upprepas tema under de trettiosju minutrarna, men det blir aldrig regressivt, det hade varit som att kalla ”The Lamb Lies Down On Broadway” för ”enahanda”.

Duon hade, deskriptivt, kunnat döpa sig likt andra till Trummor & Elektronik (med inslag av gitarr, ska tilläggas), för uppbyggnaden är malmöpostrock som inte liknar varken Larsen eller Hammock eller ens Mogwai, här bubblar det fram som en musik som passar i vintermörkret, inte minst för att den är lager-på-lager-påklädd, och hade blivit avslöjad av minsta solglimt (en av låtarna är ren, norsk doom innan duon hittar vägen in).

Man kan inte längre tala om Rundgång Rekords som det ”lilla” skivbolaget när katalogen nu är vid och bred, när jag, vid första genomlyssningen av en cdr-version i bilen, så korkat tänker ”det låter internationellt” och jag hade inte kunnat placera den här skivan på Möllevången eller ens i närheten av Arlöv, den påminner om instrumentalmusik jag fått från Polen, från marker som är mer smärtsamt brända av krig, elände och dåligt rostskydd.

Jag får också villig erkänna att jag återkommer till Rundgång-skivor regelbundet, som de av/med Cement och Klotmystik och Bent Spanner, Arty Banner – bland andra!

Spotify

Hen Ogledds “Mogic” (Weird World Record Co.) överraskade i en promohög från Playgroud (där gamle Talk Talk-medlemmen Rustin’ Mans nya skiva gjorde precis det motsatta – men leta gärna upp de två .O.rang*-skivor han gjorde med, även han bördig från Talk Talk, Lee Harris: ”Herd Of Instinct” (1994) och ”Fields And Waves” (1997)) med både årets hittills mest stillrena/knäppa skivomslag och med ett innehåll där det är experimentell pop som stretar och drar åt alla möjliga, men alltid roliga, håll.

Kvartetten Dawn Bothwell, Rhodri Davies, Richard Dawson, och Sally Pinklington kommer inte från San Francisco eller från ett sjuttiotal på Ralph Records eller något som man kunde hitta på andra våningen på Folk å Rock om man letade länge i backarna vid Stortorget i Lund eller ett band som passat som hand i handske när Blaine L. Reininger eller gick på balustraden på Stadt Hamburg i Malmö eller något som platsat på en fin gammal skiva betitlad ”Chewing Hides The Sound” – men de bjuder på just en apart pop som både är skitbra och väcker alla dessa minnen från köpta skivor och besökta konserter från den urtid jag kallar ungdom.

Om det sena sjuttiotalets (och tidiga åttio-) på något sätt tjänat som inspirationskälla spelar ingen roll, här är det popformatet som skruvas och dras i, med klädnypor om idéerna och så några rultiga, kreativa barn förklädda till musiker-som-släpper-sin-tredje-skiva som snurrar och viftar så nyporna tänjs och sträcks, musiken kan inte hålla sig kvar i något format som väntas. Lysande experimentpop som både tilltalar ditt melodiöra och din obändiga lust att få höra något du inte visste fanns. En höjdare, köp.

Spotify

På Mattias Windemo & Raymond Strids ”The Mattön Sessions vol 4” (Mowinde) möts gitarr (Mattias) och slagverk (Raymond) i helt improviserade, mestadels försiktiga stycken, men Strid har även annat artilleri att ta till.

Förklaringar: Mattias’ studio ligger på Mattön i Gysinge, som är ett samhälle i Sandvikens kommun, ”i Österfärnebo socken vid Dalälven intill gränsen mellan Gästrikland och Uppland”.

De hade fyra inspelningstillfällen, av vilka det här är det sista som nu kommer först av, tydligen planeras ytterligare en cd. När jag tittar på kartan över Mattön funderar jag på om inspelningsstället spelar roll, om det finns något i väggarna, något i akustiken eller i mixerbordet, någonstans mellan Sun Studios och Atlantis i Stockholm?

Jag vet inte. Jag tillhör dem som sällan ”hör” platsen just i improviserad musik, att interaktionen mellan musikerna är i förgrunden och vald studio eller ljudmiljö blir egal.

Intressant är skivan i vilket fall som, tuggmotståndet är inte påtagligt och jag har börjat undra över hur de andra tre inspelningstillfällena lät; de är vana att spela tillsammans, så släppte de handbromsen redan första gången? 

I Sohlmans musiklexikon definieras elektronmusik som ”musik som framställts eller bearbetats med hjälp av elektronisk apparatur och som uteslutande komponerats för högtalarmediet.”

Samlings-lp:n ”Svensk elektronisk musik” (1973) blev räddningen för den i tonåren på syntetisk musik svultne undertecknade lyssnaren när det verkade som Tangerine Dream, Klaus Schulze och Ash Ra inte utgett fler lp än de som kunnat köpas från LP-Fyndet.

Att i späd ålder ramla över den här Caprice-utgivna samlingen med sprakande musik av Bengt Emil Johnsson och Jan W. Mortenson bland andra öppnade en helt ny parallellvärld till tyskarnas svävande, skrämmande (och mer kommersiellt utgivna (sic!)) toner, där vita labbrockar och EMS och bandmusik blev nya företräden.

Men dåförtiden var det inte lätt att hitta ens de här akademiska elektroakustiska skivorna, det blev Stockhausens ”Gesang der Jünglinge” (1955–56) och någon tokig rumän och inte förrän den fantastiska cd-eran inträdde fylldes hyllorna med eam från hela världen.

Men det fanns undantag. Ett uppsnappat på P2 och snabbt beställd i skivaffären: Åke Parmeruds ”Yttringar” (1984), en makalöst innovativ och känslospäckad lp jag återkommer till igen och igen.

Det tog lång tid att hitta ”Kosmiskt eko” 1980 som han gjorde med Björn Vickoff och uppföljaren, om benämningen tolereras, till ”Yttringar”, ”Maze”; inga av dessa, sorgligt nog, återutgivna på cd. Men på cd har han varit mer utgiven, inte minst fyra samlingar på skivbolaget Empreintes DIGITALes. Hans verk har sedan dykt upp på diverse eam-samlingar dokumenterande det-och-det-årets prisvinnare i olika tävlingar för seriös elektronmusik, som de årliga Cultures Électroniques-samlingarna.

Och nu har det kommit en ny skiva med geniet Åke Parmerud! Givetvis (sic!) är det norska Lawo som utgett den. Nu är det tiomannaensemblen Cikada (och med frontfigurerna Kenneth Karlsson, piano, och Bjørn Rabben, slagverk i fronten) som i djupt samarbete med tonsättaren släpper ifrån sig tre verk med elektronik tillkopplad.

Inledande ”Zeit aus Zeit (the ’Kontakte’ variations)” (2002) knyter an till det som en gång i tiden var startskottet för Cikada, Cikada Duo som bestod av Karlsson & Rabben, som spelade just Stockhausens ”Kontakte” 1988, och nu återvänder ursprungsduon till Parmeruds variationsstycke över Karlheinz’ legendariska verk. På ”Mirage” (1995) och ”Rituals” (2006) är hela ensemblen på plats och här rör vi oss i ett universum som Kaija Saariaho mestadels befolkat med den här blandningen där de akustiska instrumenten är i första rummet och elektroniken förstärker och förvränger.

 Mer från flitiga Lawo (ett skivbolag som får t.ex. svenska statliga slöfockarna Caprice att skämmas så mycket att det blir pinsamt (man skulle kunna tro att det var (SD) som satte agendan för kulturarbetet där…)) som kan nämnas är “Nøringen” (sax och orgel spelar traderad musik, men även Bach och Satie som vibrerar i kyrkorummet), “Telemann, The Chameleon” (en trio ur Bergen Barokk bjuder på en häxkittel av Telemann-plockgodis som visar den sanslösa bredd G. P. hade i sin adipösa verklista), “Sonata Norwegica” (blockflöjtisten Caroline Eidsten Dahl har tillsammans med trion Ensemble Freithoff dammat av tre norska tonsättare från senbarocken (Johan Henrik Freitholl, Georg von Bertouch och Johann Daniel Berlin) och en svensk (Hinrich Philip Johnsen) och det är fantastiskt rolig lyssning av musik av bortglömda ”minor masters”), “Norwegian Saxophone” (Ola Asdahl Rokkenes tillsammans med S:t Petersburgs norra sinfonia under Fabio Mastrangelo bjuder på tre nyskrivna och av honom själv beställda verk baserade på litterära förlagor) och “Er heißet Wunderbar!” (julmusik från barocken av Fasch, Graupner, Telemann och Bach framförd av Barokkanerna och det må vara bekant materia, men med en sådan orkester är varje jul ny!).

LAWO Classics NO

dB Productions fortsätter gå från klarhet till klarhet (till skillnad från, som nämnts ovan statliga skivbolaget Caprice som borde ha muskler, uppdrag, förstånd och förmåga att förvalta den svenska konstmusiken – vilket de inte har, inte gör… nog gnällt om den tarvliga svenska musikkulturpolitiken) och vårens höjdpunkt (med utgivning 8 mars) är en skiva pepprad med små pianoverk av två av landets idag mest framstående tonsättare: Andrea Tarrodi och Ylva Skog.

Det är utmärkta Ann-Sofi Klingberg som trakterar pianot (i två fyrhändiga av Skog får hon hjälp av namnkunnige Mats Widlund) och jag vill påstå att det här är årets bästa svenska klassiska skiva (Moritz Ernsts nyliga och utmärkta skiva med alla Miklós Maros’ pianoverk (Perfect Noise) får utsäkta).

Det är rent lustigt så en hel värld kan dväljas och döljas i dessa musikaliska mikrokosmos, småstyckena är inga bagateller till innehåll och intention, de antar närmast en svitform när de får träffas så här.

I sammanhanget är det också på sin plats att nämna att förra titeln från dB Productions var en cd där Bengt Forsberg och David Huang tog sig an fyrhändig pianomusik från romantiken och något senare av Röntgen, Chaminade, Jensen, Hägg, Chabrier, Hahn och den medialt uppmärksammade Amanda Maier, välspelad musik som svävar på rosenröda moln allt som oftast, i en ljudbild som är hart när perfekt. Erik Nilssons fabulösa lilla skivbolag levererar igen – som alltid! Och skivans omslagsmålning är väldigt speciell i sin naivitet, skiljer sig starkt från de vi är vana att se från dB, och den har också en särskild roll i skivbolagsdirektörens hjärta.

- Jan-Erik Zandersson

PS

”Cd:n är död” basunerar okunnig media ut och jag kan inte låta bli att garva. Klart skivbolagen vill se det som en sanning, eftersom de tjänar så snuskigt mycket på strömmad musik som låter skräp, till skillnad från de korvören artister och upphovsmän får på desamma. En titt hos en av marknadens dominanter på webbshopsidan, Ginza, visar att de just nu erbjuder 164.460 cd-titlar (och, kvalitetsmässigt skrämmande nog, även 49.369 titlar på vinyl). Jepp, cd:n verkar ju jättedöd, denna fantastiska, kvalitetstyngda, fysiskt begåvade ljudbärare…

DS

söndag 3 februari 2019

Zandersson februari - 19

För mig är musiken det mest absoluta av alla de massförståelsevapen vi kan uppbringa i ett civiliserat samhälle, känsloseismografer som bättre än ord, beröring, en blick, kan ge kaskader av oomkullrunkeliga lösningar på tristessens problem eller välmåendets ångesttangerande.

Ljud, tonfall, frekvenser, utan dem vore vi intet, vi kan uttrycka det abstrakta utan att behöva ta till text, vi kan påminna om det upplevda genom en stares stämma, vi kan nynna på tre takter och vips känner vi samhörighet, delar minnen, ser det abstrakta, gemensamt, framför oss. Musiken blir våra gemensamma upplevelsehologram, där konturernas fasthet varierar, men aldrig budskapsettrigheten.

Ibland handlar det också om att söka det som inte finns, eller jaga något som kanske inte är lika bra, men som blir någon form av ersatz lik förbannat.

Ta alla de konsertinspelningar som delades i Tangerine Tree-projektet för nu många år sedan, där nog jakten fanns efter den generation Tangerine Dream vi längtade efter när de simpla soundtrackens åttio- och, inte minst, nittiotal tog över men fyllde börsen för Froese et cohortes, och hur besviken man blev över att dessa delade inspelningar mestadels var från de tider vi inte riktigt ville bli påminda om, samtidigt som vi påmindes om att på tok för många konsertbesökare vid slik mer stillsam musik borde ha vett att a) dricka mindre, b) hålla käften eller c) båda delarna.

Minnet skrapar också bort resterna av hur det egentligen var och vi inlåter oss i tron att tidig Tangerine Dream var den där repetitiva, suggestiva sekvensmusiken som egentligen mest Klaus Schulze höll på med medan granntyskarna var mer avancerade med bråkig avantgardism, elektroniska konsoler stora som hus och ett stort inslag av Edgars gitarr och alla de makapärer han körde dess ljud genom.

Berlinskolan uppstod nog i verkligheten först efteråt och dess moderna lärljungar är antingen lyssningsvärda eller heter Gert Blokzijl, som på nu femtio skivor senare (och han började utge sig bara för något år sedan, n.b.!) verkar sätta igång sekvensmaskinen, ha programmerat en slinga, tagit en fika och tryckt på ”stopp” på inspelningsutrustningen ungefär en cd-längd senare.

Märkligt är det också att konstatera att Tangerine Dream efter Edgar Froeses tragiska frånfälle låter mer som Tangerine Dream ska låta – hur hade kvartetten då låtit om Edgar fått leva ett par år till, när han, också medvetet, inte minst när Jean Michel Jarre kom på besök, pratade om att han var på väg in i en ny musikalisk tidsålder? Vi får aldrig veta det.

I stället får vi lyssna på utmärkta i samma familj spelande konstellationer som norska (nu var vi där igen) WintherStormer och skivan ”d.e.s.h.” (egen utgivning), som får mig att vilja ha mer, väl medveten om att en tredjedel av trion, Terje Winther, redan finns i skivhyllorna, med både ambient- och berlinmusik, men också som en ur akademin och representerad på en konstmusikalisk och seriös samlings-cd från tider som svunnit hän (2002…) där han delar utrymme med Cecilie Ore, Rolf Wallin och Natasha Barrett bland andra.

Men nya skivtiteln står för ”diatonic elaboration of static harmony” och avslutande, 25 minuter långa ”Nitrogen” är väl ett exempel på just vad det där skulle kunna vara.

Det här är en skiva som rör sig mellan det elektroakustiska och Berlin, med känselspröten ute, så fantastiskt gammaldags och också helt fantastiskt okänt.

Spotify


Wow vs. Nows ”The Buffering Cocoon” (Jazzland) är egentligen den egensinnige keyboardisten Jason Lindner (med på resan Panagiotis Andreou, bas, och Justin Tyson, trummor) som bjuder på en sorts västerländsk megapolisjazz av elektroniskt, processat slag, men där det finns riktiga trummor, där det antyds en gitarr, kanske samplad, där rytmerna är aviga, men där du dras in i en storstadsdjungel som inte riktigt finns än, med skyltfönster som buktar, en trottoar som byter färg, människor som verkar ack så bekanta men oskarpa i konturerna.

Det blir ett märkligt dygn i den där storstaden, kanske för att du känner igen saker – och när det avslöjas att Jason var med och skapade Bowies mäktiga sista skiva, ”Blackstar” (jag vet inte hur många gånger jag spelat ”Lazarus” sedan dödsfallet, både från skivan och från bootlegs med McCaslins band live), vet du att det är New York du har återvänt till. En skiva jag återkommer till och återkommer till, som jag, här på landet, kan loopa, så jag befinner mig i staden men slipper vara där.

Spotify

Håvard Voldens “Space Happy” (Sofa Music) närmast överföll mig i sin musikaliska uppfinningsiver och jag måste låna från annan skribent:

“If you were to mix some of the strings of Sonic Youth with a look back to Pierre Henry, processed it through the nuances of any of the great sci-fi soundtracks of the 70s or 80s”

så får man en liten, kanske för smal, bild av hur Håvards debutskiva låter.

Snart får vi ha en kategori för alla de skivor som kommer idag som det spontant känns att de är svåra att kategorisera, mest för att de, inte minst influensmässigt, rör sig över hela musikkartan, som den här som både ger oss elektroniska retroklanger, minimalistiska viloplan, oväntade ljudexperiment mellan lekskolan och EMS, en ren upptäcktsfärd in i ett musikaliskt rörligt intellekt. Rekommenderas även den utan minsta förbehåll.

Spotify

På samma tema är Building Instruments tredje, ”Mangelen min” (Hubro, vem fan annars?), egentligen, här är det ett mer improviserat möte mellan analoga och inte fullt så analoga instrument, där mixandet, joxandet, skapar en sorts helhet man kan drapera ett helt lyssningsrum med, rytmiskt eller inte, inga motsatsförhållanden äger tillträde.

Spotify

Intressant är också Kim Myhrs ”pressing clouds passing crowds” (Hubro, igen!) där han säger sig vara inspirerad av tonsättaren Robert Ashley och hans med talad text nedlusade verk (inte minst hans egensinniga operor som om sinnesstämningen inte är den absolut rätta kan tära på månget tålamod) och där han till sin hjälp har Caroline Bergvall (och instrumentalister, förstås) som läser sina egna texter. En stilstudie lik den Lars Sandberg gjorde på Alice för många år sedan.

Spotify


Atomics “Pet Variations” (Odin) utmålar skivbolaget som en ”supergrupp” och inom den skandinaviska jazzen är den nog det, på sitt sätt:

Fredrik Ljungkvist, Magnus Broo, Håvard Wiik, Ingebrigt Håker Flaten och Hans Hulbœkmo. Det är också en märklig coverskiva där de mest aparta exempel från konst- och jazzmusik kläs om och får ny stoppning.

Mest, eh, drastisk (även om det är fel ord) är omkomponerandet av delar av Beach Boys’ ”Pet Sounds”, men deras omhändertagande av verk av Carla Bley, Messiaen, Varèse, Garbarek etc. gör det här till stor underhållning.

Spotify


När jag bevistade Kenny Håkanssons releasefest för skivan “Psychedelic Dream” för åtta år sedan i Stockholm, bjöd han på en helkväll, där också publiken blev mer entusiastisk för varje timme som gick, eftersom Kenny slog på stort och bjöd på två band till förutom det cd-debuterande.

Det var nog inte spriten på Debaser som gav oss en trevande inledning på kvällen, utan den nya cd:n fångade kanske inte lyssnarna, för när Kenny övergick till nästa av sina band på scen, Kebnekajse, steg temperaturen för att sedan nå Iggy-Pop-i-början-av-karriären-höjder när trion Baby Grandmothers gjorde ett hejdlöst intensivt avslutande set.

När jag lyssnar på Baby Grandmothers’ comeback-skiva “Merkurius” (Subliminal Sounds) tänker jag på den där kvällen och blir både glad att bandet är vitalt och vill nytt, liksom visar delvis var det där beramade skåpet ska stå, men jag saknar också något, på ungefär samma sätt som man kan bli besviken när folk inte gör som man säger. De kunde gott varit än mer psykedeliska och jammande, jag minns vilket jävla driv som fanns i farbröderna bara för åtta år sedan.

Spotify


Mattias Windemos ”Spheres” (egen utgivning) är hans andra skiva på kort tid, en viss motsats till ”reenactment” som släpptes i somras där han bara hade akustisk gitarr, nu är det Chapman stick, elgitarr, akustisk om varandra i stycken som må delvis vara komponerade men där det fria, improviserade anslaget dominerar i mina öron, i ett ljudbild som vore musiken under lupp, det är så tydligt, så rumsligt inbjudande, en mäktig skiva i all sin stillhet.

Tillsammans med pianisten Mattias Risberg har han också utgett cd:n med den beskrivande titeln ”Guitar And Piano” (egen utgivning) som å sin sida är helt improviserad, ”fjärran staden”, med stillhet och impulser som ger ett snitt i tiden de inte kan återskapa men som vi kan återvända till efter behag. Impro när den är som mest livgivande, tycker jag.

Spotify

Värda att nämna är ännu en skiva med antikapitalistisk gladswing med Cats And Dinosaurs, där titeln travesterar på Wells och andra tänkare, ”The Shape Of Swing To Come” (Pacaya), men innehållet fortfarande är samma misstänkt makabra mix av just politiskt patos och rent storbandssväng.

Spotify

Michael Kleins debut “Snapshot” (Second State Audio) påminner bitvis om den techno som kom efter det som Saunderson och andra gjort i Detroit, litet avig och medryckande dansant techno som nästan kan ses som intelligent. Dock finns det dalar på skivan, blir lurad in i en tro att den ska vara jämnare än så här av den slagkraftiga inledningen.

Det avslutande ambienta stycket pekar på något väldigt intressant Klein borde fortsätta odla.

Spotify


Belgisk-ryska Veronica Maximova avantpopdebutalbum “Computerlove” (Voitax) rör sig i ett land som även Sharon Van Etten begett sig in i på sin senaste (äntligen har hon hittat hem!), men här är det mer experimentellt, det ekar i de tomma salar där Veronica spelar sina syntar och sjunger sina sånger, som en vandring i övergivna bergsrum där ett lands försvarsmakt gett upp och gett sig av, fast utan att packa färdigt.

Spotify


Tusmørkes “Osloborgerlig Tusmørke – Vardøger og utburder vol. 1” (Dark Essence/Karisma) är en samling spår som, enligt bandet, inte fick plats på någon skiva, så de fick en egen. An acquired taste, kanske? Somt går mig spårlöst förbi, somt fastnar åtminstone ett tag. Mest för fansen, skulle jag tro.

Spotify



Roligare den småkantiga popen på “At The Moonshine Park With And Imaginary Orchestra” som sicilianarna Music For Eleven Instruments (Dead Pop Opera) levererar, låtar som får växa i takt med sina instrument.

De skickade också sin debut från 2010, “Business Is A Sentiment” (Red Birds), redan där var trion ute på en skönt hal is med låtar som törhända började litet apart men som snart fångade lyssnaren, smart kammarpop, det här.

Bandcamp


Deena Abdelwaheds debut ”Khonnar” (Infiné) är ett enda långt inlägg mot orättvisorna här i världen, framför allt i arabvärlden, hur vi behandlar varandra, varför vi inte får vara lika, hon framför det lika frenetiskt vare sig det är sångligt eller instrumentalt, men också ett långfinger mot patriarkat, fallocentricitet och ren oginhet, men som man kan, med fördel, dansa till.

Utmärkt debut av en ung kvinna som vågar i en värld där inte kvinnor anses vara lika mycket värda som de som inte är kvinnor.

Spotify


Kammarjazz där budskapet går mig förbi bjuds av Here’s To Us på cd:n ”Animals, Wild And Tame”, där en ”superkvartett” (Josef Kallerdahl, bas, Lisen Rylander Löve, sax, Susana Santos Silva, trumpet, och Nils Berg, basklarinett) spelar salongsmusik, ”en parlör för en ny kontinent av ljud”, över titlar lånade av i Vilhelm Mobergs ut- och invandrarepos beskrivna lärobok i engelska man hade med på överfarten. Hade jag inte vetat, hade jag inte förstått, så enkelt är det ibland.

Spotify


- Jan-Erik Zandersson

lördag 26 januari 2019

Zandersson januari - 19

Till androm varnagel vill jag påminna om att det sällan finns något regressivt i den progressiva musiken. När jag skriver att den-och-den skivan är influerad av den-och-den proggruppen ur minnets annaler, är det just det, en influens, inte ett kopierande. Ett vägmärke som säger var längs den progressiva musikens autostrada vi befinner oss, vad som kommit före.

Men, nog så väl påpekat, det som gör dagens prog intressant och livskraftig är just detta arv, denna medvetenhet som gör delarna, influenserna, till en helhet som är större, som pekar ut något nytt, något annat, där de grälla färgerna i bandens standar känns igen men formen, statsskicket, genomförandet, är annat.

Autostradan fortsätter, tack och lov vet vi faktiskt inte vart, för en gång skull är målet ointressant, resan dit det enda att uppehålla sig vid, mest rastplatser, omkörningar, tveklösa vägval och dikeskörningar.

Låt oss därför ta oss an den här periodens vägmärken, denna vägkarta över bestående cd och snap, crackle & pop-lp som tidigare var ohörda men nu i vissa fall är oerhörda. Vi vandrar litet raskt vägen fram:


På den första vägskylten står det, inte helt oväntat, “Oslo” och det är där vi finner Oaks ”False Memory Archive” (Karisma), bandets andra, en rätt trevlig, välkomponerad progskiva där det märks att de ursprungligen kommer från folkrocken. Utmärkta klaverpassager och inbjudande stämsång gör sitt för att ge den här varierade låtsamlingen en del krokar i mitt sinne, i mitt minne, inte minst produktionen med ett effektfyllt, närmst tredimensionellt ljud som rör sig i utrymmet mellan högtalarna.

Spotify


Om vi fortsätter hålla oss i Norge (det blir så det här gången, i mångt och mycket) bjuds vi på två utmärkta skivor från ett bolag som borde ha ”trademark of quality” som slogan: Hubro. Först ut gitarristen Geir Sundstøls ”Brødløs”, döpt efter ett område i hemstaden Halden som fick det ”smeknamnet” under de svåra tiderna under andra världskriget och den här instrumentalmusiken är medvetet sorglig, stundtals slår Morricone-influenserna över tillsammans med Geirs slide, mitt i skivan en sorts förlösning när han och medmusikanterna gör en sammansmält dubbel-cover på David Bowies och Brian Enos ”Warszaw” och John Coltranes ”Alabama”.

Det här är sorgens världsmusik på allvar och Geirs kompisar går inte av för hackor: t.ex. Erland Dahlen, Nils Petter Molvær, Jo Berger Myhre – ja, så kan jag hålla på. Makalös liten skiva det här, när sorgen blir som mest bildberättande.

Spotify

Den andra är kvartetten Moon Relays ”IMI” som på denna sin tredje skiva inte längre är så postpunkiga utan mer krautprogiga, med mycket experimentlusta i sin instrumentala låtar (och då inte bara i titlarna som kan heta så kloka saker som ”_____§” eller ”--#/#^”) där de blandar rockbandsestetiken med elektronik, hiphop och rent jävla malande. Ingenting hänger ihop på den här skivan och det låter fantastiskt.

Spotify


Mer Norge men med svensk trumpetare inlånad: Hanna Paulsberg Concept + Magnus Broo ger oss “Daughter Of The Sun” (Odin), saxofonistens fjärde med sin kvartett. Här är det mer jazz än jag är van vid på nyare skivor, mycket av inspirationen kommer från västra Afrika på det här halvdussinet spår, men variationer mellan stämningsskapare och high-life, men ”Hermulen Tar Ferie” landar distinkt och definitivt i den skandinaviska folkmusiken (ingen hardangerfela i sikte).

Intressant cd som visar hur uppdaterad jazz minnande om det tidiga sjuttiotalets afrikafärgade kan låta idag, med känsla och skärpa.

Spotify

Bland de klassiska vill jag tipsa om en rad, efter att ha lämnat det glädjande beskedet att försäljningsstatistik från Storbritannien ger hopp, kanske kan man även hoppas på ett trendbrott: försäljningen av klassisk musik på cd där ökade med 6,9 % 2018 jämfört med året före.

Vi börjar i Norge, detta land som förstår att utveckla den klassiska musiken, såväl de inhemska tonsättarna som interpreterna, till skillnad från situationen i allmänhet i vårt eget.

Som ett urval (närmare bestämt 15) av Domenico Scarlattis 555 klaversonater spelade av Christian Ihle Hadland på piano (Simax), valen känns omsorgsfulla nog att ge dimension åt de känslolägen Domenico utnyttjade men som kanske drunknar om man lyssnar till för många ur de kompletta utgåvorna mer kronologiskt (Kirkpatricks är en av dem jag rekommenderar, men det finns fler, trots uppdragets omfattning).

Spotify

En cd betitlad ”Ballade Tragica” innehåller senromantiska, tidigare oinspelade (i alla fall nästan alla) kammarverk av Halfdan Cleve (Simax) som började sin karriär som barn som ersättare då och då för sin pappa organisten, sedan arrangerade han egna konserter innan han fortsatte sina i Norge påbörjade studier i Tyskland.

Kvintetten Fragaria Vesca med violonisten Tor Johan Bøen står för återupptäckandet och jag tänker en del på Maier som dB Productions så förtjänstfullt varit PR-byrå för på sistone, en enkelhet som kan vara något att bortse från eller bara låta behaga.


Mer klassiskt: Ørjan Matres “Konsert för orkester” (2014) (Lawo) är just det och det är min själ inte varje dag man får uppleva det, en nyskriven konsert (2014) från en samtida tonsättare (född 1979) som inte bara är 12–13 minuter lång.

Det här konserten är mer än en timme lång, uppbyggd med igenkännbara delar, motiven från uvertyren tas upp i de följande satserna, motiven får byggas och orkesterljudet blir närmast symfoniskt mellan varven.

Det här är en utmärkt inspelning med Oslos filharmoniker under ledning av Peter Szilvay och med Peter Herresthal som violinsolist. Högeligen intressant.

Spotify

”Ricercare: Bach In Lövstabruk” (Footprint) skrev jag om redan förra gången, när jag fått en cdr med slutmixen i förväg. Montevideoanska Cristina García Banegas sitter bakom den legendariska orgeln i Lövstabruk (än en gång vill jag påminna om den trevliga förening som håller intresset för den mer än lovligt vid liv!) och får Bach verkligen att klinga i en form som inte bara är lämplig utan också hade varit bekant om Johann Sebastian suttit med på orgelloftet, kanske hade Cristinas val av orgelstycken fått honom att både skratta till, grubbla eller bara höja på ögonbrynen – här talar vi om audiofil orgelkonst, såväl uttolkandet som inspelandet, väl medveten om svårigheterna att fånga ett äldre monster på gott humör.

Spotify

Från samma skivbolag ska också nämnas cd:n ”Exclusive” där Svanholm Singers presenterar en rad körverk särskilt skrivna för dem (dock inte alla), ett utmärkt visitkort för en av landets ledande körer.

Spotify

Footprint har också på ett närmast smärtsamt vackert och avslöjande sätt tagit sig an basisten Anders Jormins körmusik på ”Ama”. Det är polska Camerata Silesia ledda av Anna Szostak som gör detta porträtt av en sida av jazzaren Jormin jag inte stött på tidigare, men som rimmar väl med hans allt mer konstmusikaliska kompositioner.

Spotify


Mer Footprint: andra cd:n för bas/flöjt/orgel-konstellationen Anders Jormin, Karin Nelson och Jonas Simonson heter ”Tantum” och här blandas det gregorianik, Bach, improviserat, folkmusik och jag vet inte vad till något som blir en timmes musikalisk helhet av alla dessa stundtals divergerande delar, även här finns ordet ”vackert” att ta till som förenande sammanfattning.

Spotify

- Jan-Erik Zandersson

fredag 25 januari 2019

The Savage Rose 2019


Hur många i Sverige känner till danska The Savage Rose? De har varit och är fortfarande musikaliskt banbrytande och ärliga i sin konst som grundar sig på kärleken till livet, jorden och allt levande. Den som inte hört The Savage Rose och bandets sångerska och pelare, Annisette, har missat något av det mest känslosamma och berörande som står att finna i dagens musikvärld.

Sångerskan Annisette är idag bandets primus motor. Klaviaturspelarna, bröderna Anders och Thomas Koppel, bildade tillsammans med henne och jazztrummisen Alex Riel gruppen The Savage Rose i Köpenhamn 1967. När Anders efter albumet Wild Child (1973), med undantag för några inhopp under åren, lämnade bandet för egna projekt, bland annat i instrumentalgruppen Bazaar, drev Thomas och Annisette Savage Rose vidare som ett akustiskt band med Thomas dragspel som ryggrad.

Annisette började nu också ta större del i musikskapandet, framförallt med starkt laddade sångtexter på klingande danska. Paret hade då också fått sin första dotter Billie, som kom att växa upp mitt i The Savage Rose. Thomas har berättat hur hon som barn under sena konserter, sov bakom hans piano på scenen och ibland vaknade för att be att få sjunga något och sedan hon gjort det, kröp ner igen för att sova vidare. Billie sjöng senare med Annisette i gruppen och har idag sitt eget band, Catbird. Parets andra dotter Naja Rosa växte också upp med bandet och har varit med som fast vokalist sedan 1999. Naja har också ett eget band tillsammans med jazztrummisen och kompositören Anders Holm.

Många musiker har vandrat genom The Savage Rose under de år som komma skulle efter 1973, både före detta medlemmar och nya. Hela tiden förändrades gruppen därefter. Under några år flyttade Thomas och Annisette till Kalifornien för att leva i den multikulturella arean i Los Angeles där ett antal USA -producerade plattor skapades.

Efter att Thomas plötsligt dött vid sitt piano i februari 2006, förde Annisette, otroligt nog The Savage Rose vidare, först genom att uppträda tillsammans med några av ursprungsmedlemmarna i bandet vid den minneskonsert som hölls för Thomas i Graa Hallen i Christiania den 27 april 2006. Nackhåren reste sig på oss som var där den kvällen, när vid midnatt, plötsligt och oannonserat, denna lilla till synes späda varelse, Annisette, långsamt reste sig från golvet där hon suttit ihopkrupen i mörkret och började sjunga ut sin sorg till några av musikerna i ursprungliga Savage Rose´s känsliga och följsamma uppbackning. Annisette gick den kvällen från djupaste sorg i en helt improviserad lamenterande ”Help me God” till hopp och fortsatt kamp för en bättre värld i ”The Messenger” - en sång från albumet ”Babylon” (1972) som för talan för dem som själva inte äger den möjligheten. Hon avslutade med att som extranummer ensam sjunga en dansk folkvisa, tillägnad Christiania.




Jag tror att det var det enorma gensvar och den starka empati hon mötte den kvällen, från den månghövdade publiken och alla de många medverkande musiker ur alla generationer och genrer, som hjälpte henne att gå vidare – för det har hon verkligen gjort! En ny platta ”Universal Daughter” såg ett knappt år senare, i början av 2007, dagens ljus. Den innehåller till största delen material som Annisette skrivit tillsammans med yngsta dottern Naja. Bandet som Annisette samlat kring sig sedan 2006 består av musiker som är i Naja Rosa Koppels generation.

Bandet har i skrivande stund just avslutat en tre veckors intensiv Danmarksturné - en formidabel succé med tolv konserter, för utsålda hus, från Gamla Operahuset i Köpenhamn till Musikkens Hus i Aalborg. Det var det 51:a året som Annisette frontar bandet som hela tiden kommer med nytt låtmaterial från Annisettes, Najas och Anders Holms skaparverkstad, samtidigt som de levererar nya och banbrytande versioner av låtar från begynnelsen 1967 till dags dato.

Annisette exponerar hela sitt vokala och emotionella register, från en skygg väsande viskning till rytande vrål och livsbejakande tjut som hon hämtar barfota ur moder jord. Vid de intensivaste tonerna kröker sig hennes tår om golvet och mikrofonen blir helt överflödig. Hennes röst fyller helt enkelt en konsertsal utan hjälpmedel. Det unga bandet spelar och sjunger med hunger och lyhörd fantasi, dynamiskt, aldrig för starkt eller överröstande – och känslotrycket finns där, i varje skälvande ton.
The Savage Rose hösten 2018 består av

  • Annisette Koppel, sång
  • Las Nissen, gitarr
  • Jacob Haubjerg, bas
  •  Anders Holm, trummorFrank Hasselström, trombon och klaviaturer
  •  Nikolaj Hess, piano, celesta, dragspel och Hammondorgel
  • Naja Rosa Koppel, kör
  • Amina Carsce Nissen, kör

Annisette pratar alltid intimt med sin publik och uppmanar den att till exempel ”kyssas lite mer – det behövs mycket kyssande i världen – och det är ju en sådan vacker höst-/vår- kväll…”

Titeln på en av bandets senaste plattor är passande LOVE AND FREEDOM!
Närmaste tillfälle att uppleva THE SAVAGE ROSE ”LIVE” är den 15:e och 16:e februari 
2019 i Danmarks Radios Konserthus i Köpenhamn.

Se facebook.com/bulletbooking och/eller www.bulletbooking.dk!
Bernt Malmros


fredag 28 september 2018

Zandersson september - 18

Eat Ghosts. Det är min devis den här gången. Bandet från Potsdam är ett av sommarens festivalfynd, där det även förtjänas påminnas hur framgångsrika Isildurs Bane var i Loreley och att saknaden efter Psykjunta-festivalen i Tyrolen utanför Alvesta fortfarande varar.

Dock uppvägs sådant av enstaka nedslag, som när Sparks besökte Malmö och visade att gammal fortfarande är äldst (och jag mindes att jag nästan fick till en Sparks-konsert just på KB under de år då bröderna Mael tvingades vara enbart en dynamisk duo vid de få speltillfällen som gavs, att förbandet skulle vara ett ungt, oprövat kort från Småland som skulle få göra debut (eftersom sångaren i intervju sagt att hans favoritband var Sparks), men brödernas promotor placerade dem i Berlin den kvällen i stället, så The Ark fick aldrig debutera som förband till Sparks, vilket givetvis var synd) eller Nick Mason’s Saucerful of Secrets i Köpenhamn, långt roligare än något David eller Roger presterat på scen i modern tid.

Det är skönt att det fortfarande finns sådana stunder – och att jag fortfarande förbannar att jag missade Wolfgang Voigt (a.k.a. Gas) på Inkonst i Malmö.

Nå. Åter till nutiden.

Etiketter schmettiketter. Eller ”lablar”, som de obildade kidsen på de stora skivbolagen skriver i sina pressreleaser. Men hur viktiga är etiketter, egentligen?

Lyssna på Jacob Karlzon 3:s gamla (nåja) skiva ”More” och på det tredje spåret är det inte i närheten av att vara jazz, ren rock med progressiva förtecken på ”Dirty” – på en skiva där Jacob täcker låtar av såväl Nik Kershaw som av KoRn – och det mesta är mer i den progressiva fåran som e.s.t. grävde så förtjänstfullt i än triojazz à la reklambyråinvigning, för att inte nämna grävare som Bobo Svenson eller Anders Jormin också. Leta också upp, för allt i världen, The Trios enda skiva inspelad 1961 i New York. Så ska det låta.


Efterfrågad musik. Det är väl det det handlar om. När staten med sitt exportråd (sic!) delar ut pris handlar det inte om den bästa musiken premieras, bara den som sålt bäst – musikaliska maskinstansade hamburgare – men därmed inte varit mest efterfrågad.

Den mest efterfrågade musiken är säkert den som inte finns på skiva än, den som fortfarande väntar på att väckas till liv i en tonsättarens hjärnvindlingar, den som vi anar när vi går i skogen och hör naturens drängkammarmusik.

För den där tokiga idén, ”marknaden”, den kärvänliga formen av de förtappades begrepp ”marknadsekonomi”, har aldrig varit bra på något annat än kronor och ören, aldrig på känslor, empati, omtanke – eller kultur.

En favoritanekdot är när Vivaldis förläggare blev till sig i trasorna över de fyra årstidernas kommersiella framgång och därför bad Antonio om en femte årstid.

Det finns många poänger i den här artikeln, och efteråt vill man bara köpa mer riktig musik på riktiga skivor som man kan hålla i handen och som inte försvinner för att en strömningstjänst inte längre tycker de tjänar tillräckligt på dem.

Man rusar med datorn till metamkine.com:s eller staalplaat.com:s webbplatser eller springer till de fysiska, fortfarande oberoende butikerna, som Dirty Records i Göteborg eller Rundgång i Malmö. Du kan inte hitta ett bättre isoleringsmaterial för dina väggar än skivor eller böcker.

Kulturrådet är också ett exempel på en verksamhet som inte är särdeles framgångsrik. I en intervju med Footprints Per Sjösten i ett av Simbas nyhetsbrev berättar han:

- Vi får ibland fonogramstöd från Kulturrådet och detta kan tyvärr också vara en avgörande faktor för att man ska kunna genomföra en produktion. Dessvärre har de avsatta medlen som Kulturrådet delar ut legat på en alltför låg nivå under en lång tid. Bland vårens ansökningar fick endast 26 procent bifall och 19 procent av det sökta beloppet delades ut. Detta innebär att väldigt många produktioner från framför allt indiebolag kanske aldrig blir av.

Så är det, så det är lika bra att nämna att höstens utgivningsschema för skivbolaget i fråga är intressant. Jag hade redan i somras förmånen att i förväg få lyssna till en cd med Bachs orgelmusik framförd på Cahmanorgeln i Lövstabruk av en för mig tidigare okänd organist från Uruguay, men som hon spelar på denna klenod!

Bildresultat för Johan Niclas Cahman och orgeln i Leufsta brukÅterkommer till inspelningen när cd:n är utgiven i höst. Och köp gärna boken om orgeln och byggaren: ”Johan Niclas Cahman och orgeln i Leufsta bruk”, utgiven av Föreningen Leufsta & Cahmanorgelns Vänner; besök deras hemsida för att köpa detta praktverk om en av de verkligt legendariska barockorglarna, som stod färdig 1728.

Och tilläggas kan att föreningens företrädare är de trevligaste och mest omtänksamma du kan tänka dig.

När vi ändå pratar om Bach och hans musik för orgel, har norska Lawo just utgett ännu en dubbel-cd, volym nio och tio av totalt fjorton, där Kåre Nordstoga ger oss ännu ett kapitel i en av de bästa totalutgåvorna av dessa mästerverk, de aktuella volymerna inspelade i Johanneskyrkan i Lüneburg på Bach-Böhm-orgeln där.

cats


Och Lawo levererar mer Bach, den första volymen av två av cellosviterna (sviterna 2, 3 och 5) spelade av en av Rostropovitjs studenter, Bjørg Værnes Lewis, som spelar på en synnerligen välljudande Gagliano från 1748.

Nog för att sviterna är inspelade många gånger och i de allra flesta fall med ett utfall som gör dem till permanenta snöpinnar på vägen mot himmelriket, och även innan jag hört den andra hälften, vill jag nog påstå att vi här rör oss bland de där som konkurrerar om äran på nålens spets eller knivens udd, fräscha och betagande tolkningar som kommer att fortsätta motivera cellister ända in i evigheten.

När det står “NN’s LP “XXX” was a bold, challenging and typically fearless piece of sound art” betyder det antingen att det här är olyssningsbar smörja eller något konstnärligt uttryck som går alla utom komponisten förbi.

Jag undviker slika formuleringar, för här finns inga skivor som går dig förbi. Tipskupongen den här gången, utan garderingar, ser ut som följer. Det är tidstrogen musik, klentrogen musik. Buller. Oljud. Men framför allt buller. Tidvis. Buller är bra. Det kunde varit en musikalisk sjörapport, uppläst fem i heltimmen. Men nu är det:

Bildresultat för Childqueen” Bonet

“Legend has it that Kadhja Bonet was born in 1784, in the back seat of an intergalactic seafoam-green Ford Pinto.”

Det må så vara, men senaste “Childqueen” (Fat Possum) från losangeliten Bonet är förträfflig och pricksäker, om debuten 2016 (”The Visitor”) verkligen var en skiva uppgrävd ur marken och urplockad ur en tidskapsel placerad på platsen mot slutet av 60-talet, är det här en skiva som bara är ännu mer så, fast hennes enkvinnoprojekt (hon gör allt på skivan!), är vackert, romantiskt, medryckande och så innerligt att den gärna få snurra på repeat.

Bildresultat för The Sky Torn Apart

Om vi ger oss in i skivsamlingens mest dunkla men också hängivet älskade vrår, hittas mången skiva av Paul Schütze, vars produktion under nittiotalet var elektronisk musik som satte agenda och stil, allt som utgavs söktes och införskaffades, hängivet, av undertecknad.

Sedan har det varit tyst och tomt till Alessandro Tedeschi gav ut den plågsamt aktuella “The Sky Torn Apart” (Glacial Movements) där Schütze uppdaterar Ragnarök till våra dagar och parallellerna är många och samvetstyngande tydliga i denna den yttersta tiden vi lever i.

Notervärt, oavsett bakgrund, riktning och syfte, att Schütze musik fortfarande är mångfacetterad och ensartad.

Bildresultat för Klotmystik Drömma oss

Klotmystiks “Drömma oss” (Rundgång Rekords) är Henrik Kihlbergs debut under pseudonymen och här är det en mer basal men inte för den skull mindre intressant elektronisk kostym som påtages och tyget må vara nytt, men fläckarna och lagningarna bär tydliga spår från tidigare ägare, vare sig proto-Tangerine Dream eller Carpenter; intressant i all sin enkelhet och överraskande som tanken på att det måste ha funnits en springaren i Notre Dame som tog Quasimodo dit han skulle när han inte hängde i kyrkan.

Bildresultat för Neurosenblütes Displizin Akut

I en mer renodlat progressiv fåra och mer klara King Crimson-influenser vid pass ”Discipline” rör sig tyska Neurosenblütes debut ”Displizin Akut” (egen utgivning), en trio som på papperet är trioklassisk (gitarr, trummor, bas) men när basen är Chapman-stick och gitarren en V-gitarr blir det så mycket mer, helt instrumentalt (debut-ep:n sjöngs det på) och här skruvar man litet på influenserna, gör en debut som både svänger och bjuder på rent atmosfäriska störningar.

I sammanhanget vill jag också nämna Krakóws ”minus” (Karisma) som jag blev förvånad över att tralla med i – det här är härligt gapig, fullställig progressiv hårdrock som inte har många vilopunkter, men det finns ett oväntat melodiskt innehåll som måste vara det som vidmakthöll och ökade mitt intresse. Prova själv.

Bildresultat för Møster! States Of Minds

Favoriterna (oj, jag har väldigt många favoriter…) Møster! begår tacksamt en ny skiva, “States Of Minds” (Hubro). Bandet har fått sitt namn från saxofonisten Kjetil Møster (övriga i kvintetten – tidigare kvartetten – är Hans Magnus Ryan, gitarr och elektronik (från Motorpsycho), Nikolai Hængsle, bas och elektronik (från bl.a. Elephant9), Kenneth Kapstad, trummor (från Motorpsycho och Grand Central) och studioräven Jørgen Træen, synt och lap steel – du börjar än en gång förstå hur det här låter, eller hur?)) och tredje skivan, som är en dubbel-cd, fortsätter det andra skivan ”Inner Earth” påbörjade, att de drog sig från den jazz som fläckvis antyddes på livedebuten för att hamna i nyskapande, fantastisk prog som är egensinnig och, faktiskt, unik.

Om förra skivan skrev jag

”så kunnigt, underfundigt spelad, kraftfullt och med spåren från 1972 så tydliga, i ett psykedeliskt, flytande rumsterande, tveklöst en av höstens i särklass bästa progressiva utgivningar”

och här är det bara att fortsätta att stapla superlativen, här tänjer man ytterligare gränserna för genremusiken och eftersom det som är progressivt ska vara just progressivt, vill jag fortfarande hävda att det är där man är.

Ibland blir det upprepningar, ibland kraftfulla musiksärintressen, ibland skapas ren trans med hjälp av bluesens och rockens grundbyggstenar. Årets i särklass bästa progskiva, utan minsta tvekan.

Bildresultat för Hollowscene black widow

Italienska trotjänarskivbolaget Black Widow levererar, som vanligt, en hög väldigt bra progressiv rock på cd, från både gamla hjältar och nya körsvennar.

Hollowscenes självbetitlade (de hette tidigare Banaau) är symfonirock med dubbla gitarrer och dubbla klaviatur, det är en uppdaterad form av det Genesis en gång i tiden gjorde eller något Steve Hackett borde syssla med idag, inte störande pastoralt (men flöjter och annat ger fin dimension), utan genuint väl ihopkommen just symfonirock, relativt ovanlig idag, tyvärr – och så avslutar man med en Gentle Giant-cover (”The Moon Is Down” från ”Acquiring The Taste” (1971)), bara det!

Bildresultat för Una Stagione all’Inferno ”Il Mostro di Firenze”

Una Stagione all’Inferno är ett band som startade 1997 och ”Il Mostro di Firenze” (Black Widow) är en konceptsymfonirockskiva av fullödigt slag, stillsamt makalös på klassiskt italienskt manér där man har en lokalt ”legendarisk” seriemördare som tema.

Varierat, inspirerat och lagom nyskapande, en liten pärla.

Bildresultat för Goad Landor”

Mångåriga bandet Goad presenterar sin nya skiva “Landor” i ett landskap satt under de år då genren inte var så eftertraktad som den varit och nu åter är, mer artrock minnande om egenhändigt utgivna skivor i USA vid den tiden, men sammanhållet, om man nu inte har problem med sångarens röst, vill säga.

Som bonus finns en cd med ett liveframförande från 1995 av deras från året före utgivna hyllning till Edgar Allan Poe, en trevlig överraskning som faktiskt också påminner om att de hållit sin musikaliska inriktning intakt under karriären.

Bildresultat för Goad Rings Of Earthly… Live”

Ancient Veils “Rings Of Earthly… Live” (Lizard Records) är nog att se som en sorts jubileumskonsert, firandes deras första trettio år.

Plattans namn kommer från skivan från 1991 med samma namn, resten av låtarna från 1995 och så sent som i fjol – men täcker alltså de tre album de släppt ifrån sig så här långt.

Trion bjuder mestadels på en sorts finlemmad kammarprog, men visst har de ambitioner till mer storslagen och, som vi känner som typisk, italiensk symfonirock.

Bildresultat för Moskus Mirakler

Norska jazztrion Moskus fjärde skiva, ”Mirakler” (Hubro), visar än en gång att de inte alls är en jazztrio som du tror de ska vara.

Trummor, bas och piano, javisst, men pianot ersätts av något Anja Lauvdal vill ska minna om Vangelis’ Fairlight, trummisen Hans Hulbaekmo hanterar också blockflöjt bland andra instrument – och det spelar ju inte så fantastiskt stor roll å ena sidan, eftersom det troligen måste vara så om man bara är tre, å andra sidan låter det så progressivt tidlöst och inspirerat just på grund av deras rotlöshet, där de gärna improviserar och far genom musikens moderna tidevarv som om studion var en DeLorean.

Mycket är improviserat och låter tillkommet i stundens ingivelse, kopplas till små, medryckande slingor eller bara åsidosatta ljud som kommer till ytan. Varje skiva med Moskus är ett äventyr, kan de månne bli lika många som Tintins?

Bildresultat för A Farewell To Brains” ”2.0”

Simon Steenslands ”A Farewell To Brains” (Transubstans), nu med tillägget ”2.0” för att visa att Morgan Ågren gjort en remaster, är åter på spelplanen.

Jag har glömt fråga Simon om det hänt något annat med innehållet, annars är jag lika imponerat nöjd när jag lyssnar på den nu som jag gjorde när jag skrev om den ursprungliga utgåvan i fjol – även om jag påstod att jag var ställd inför ett dilemma. Så här skrev jag då (och jag har inte ändrat mig):

”Och så är det dags för ett recensionsmässigt dilemma. Om en skiva är utgiven 2015 och den kommer för recension först nu, ska man skriva om den då? Om nämnda skiva dessutom är utgången, ska man skriva om den då?

Ja, det ska man, om skivan är på väg att tryckas upp igen (det är den, kommer i sommar!) och om den är bra. I det här fallet är det två rätt i rad, Simon Steenslands senaste skiva “A Farewell To Brains” (AltrOck) är frenetiskt bra och intressant, jag räknar med att du kommer att hitta den på någon skivbörs (ja, inte nu, direkt, eftersom den som väl köpt den, inte kommer att göra sig av med den i första taget, så vi får ställa vårt hopp till dödsbon som säljs vidare) i väntan på att nyutgivningen kommer om några veckor.

Återutgåvan hinner nog före dödsboet, slår det mig. Nå. Ok, hur ser då den musikaliska kartan ut? Steensland debuterade runt 1993, lever på att skriva musik främst, vad jag förstår, till teaterpjäser, kommit med en rad egna album med ojämna mellanrum ("The Simon Lonesome Combat Ensemble" (1993), "The Zombie Hunter" (1995), "Under öknar" (med Sten Sandell 1997), "Led Circus" (1999), "The Phantom Of The Theatre" (2001), "Live Gang-gang" (2004) och "Fat Again" (2009) – gån ut och leta!).

Hur låter den här skivan? Tja, som en Lars Hollmer på speed som lånat delar av Magma som kompband och med några äventyrliga radiokörare och -symfoniker som hjälpredor.

Morgan Ågren lirar trummor, Guy Segers från Univers Zero bas på sista spåret och så finns det en hel drös, mer än tjugo, människor som ger luft åt de tre runt kvarten långa sviter som bygger skivan, med allt från sina röster till träblås – det glödande gitarrsolot i den första sviten ”Schrödinger’s Cat” tillskrivs t.ex. Einar Baldursson från Gösta Berlings saga.

I övrigt är det upphovsmannen som spelar det mesta, slår an strängar och tangenter. Mellan sviterna mellanspel på två minuter, där det andra ”Fader vår” är just det, satt som ett mindre, men växande, körstycke till pianoackompanjemang.

Märkligt. Märkligt också hur musiken rör sig i en cirkel runt lyssnaren, hur man blir närmast injicerad av de tre sviterna, vilket jag märkte när jag, på hög volym, spelade skivan första gången i bilen, att de 53 minuterna bara blev längre och längre, bet sig i svansen, likt Samuel R. Delanys bok Dhalgren – ”och landade…”

Det här är en skiva du inte kan leva utan om du menar allvar med att progressiv musik ska vara just progressiv. Mycket nöje. (Och när jag letade gamla skivtitlar med honom på Amazon visades inte alla skivorna: ”Excluding adult items” stod det… Visst blir man extra sugen på hans gamla skivor då?)” Jepp så var det och så är det (förutom att Einar tyvärr inte finns med i Gösta Berlings saga längre (som dessutom släpper ny skiva i dagarna)).

Om El Tubo Elasticos självbetitlade debut skrev jag bl.a. att den ”hamnar i ’psych/prog/postrock’-fållan hos internethandlarna och en enkel sammanfattning av skivan är att den låter som om Barclay James Harvest eller Camel spelade postrock, givetvis är det gitarristerna Daniel González och Vizen Rivas som ger denna vinkel på sådant som hör hemma hos Mogwai, det ger en egen karaktär, gifter nästan postrocken med en stillsam jazzfusion.

Det är alltså mycket gitarrbaserad postrock här, men det märks också att de hållit på att spela ihop sedan slutet av nittiotalet, det är tämligen färdiga låtar som hade varit spännande att få höra live.

De är från Spanien, närmare bestämt Jerez de la Frontera, och bandets medlemmar kan nog gå i varandras skor utan bekymmer, kvartetten har Carlos Cabrera på trummor, men basisten Alfonso Romero och gitarristerna hanterar alla tre syntar likväl som sina långhalsade instrument.

Oerhört trevligt, litet King Crimson- eller Mars Volta-dramatik här och var, en mer berättande postrock, långt från det statiska eller bara svällande.” I somras kom uppföljaren “Impala” (egen utgivning) och det är tack och lov mer av det jag nämnde, sex spår (även om tolvminuterssviten ”El acelerador de picotas” är tudelad (”Pt. I Ignición” / ”Pt. II Colisión”)) som i flertalet stycken fått mer intensitet men också en släng av sleven som kanske är matterock, i så fall en mer rymdinspirerad sådan. Mycket bra, ge oss mer.

traden_800

När jag lyssnar på Träd, gräs och stenars självbetitlade skiva under nya (sic!), förkortade namnet Träden (Subliminal Sounds) påminns jag av det självklara: Det är min själ inte lätt att hitta på något nytt. För oavsett vem som ingår i bandet, oavsett vad de heter för tillfället, så är det här i princip grenar på just samma träd, bekanta tongångar, något att idissla när andan faller på.

Det finns också saker i den här musiken som gott hade fått hålla på längre, få mer färg och märg, stå på och puttra över en dubbel-cd och inte, som nu, hippt och dumt begränsat till ett knastrigt vinylformat. Som sagt, bekant och trevligt, och en påminnelse om att det kommer mera, även om inte alla spår den här gången är/låter framjammade. Kanske kan den pågående turnén i USA tillsammans med Endless Boogie ge än mer inspiration?

Bildresultat för Mitch von Arx lp ”Pyramids

Mitch von Arx lp ”Pyramids” (Project: Mooncircle) tio spår rör sig i det där retro- men inte regressiva landskapet IDM och Mitch är bara ännu en i raden att lämna storstaden (London) för att sänka tempot och skapa någon annanstans (de schweiziska alperna) och det är där han får sin ingivelse, att hans stadsögon ser bergen som pyramider.

 ”Pyramids. Jagged teeth pushing through immaculate skies. The ever-changing light. The expansive sense of freedom. The wide open spaces. The textured landscape seen from above. Mountains. Watchful and immobile for thousands of years, weathering seasons, transcending change.”

Så skriver han själv.

“I wanted to put into sound my cathartic experiences of the mountains. Every track title was chosen before composing. The title would be a catalyst for visual memories, narrative and overall vibes. I continued developing the tracks on occasional trips to Switzerland, but mainly back in the gritty habitat of London’s Hackney Wick. The urban-nature contrast had an impact on the music too.”

Det är så befriande när artisten själv berättar i pressmaterialet i stället för någon pr-människa. Nu när skivan är satt i ett av artisten upplevt sammanhang, spelar det någon roll för mig som lyssnare (lyssnade första gången utan att ha ”läst på”, som vanligt)? Nej. Det är pastischartad IDM som är kompetent genomförd och verkar vara nöjd med det, inget som skakar det där berget/pyramiden, men inget jag hade velat vara utan.

Bildresultat för One Hundred Billion Sparks

Max Coopers ”One Hundred Billion Sparks” (MESH) är syster och bror med Mitch von Arx’ skiva, men här är alpstugan utbytt mot en ödsligt belägen stuga i Wales.

Om nu inte von Arx stod för något himlastormande, så har åtminstone Coopers månad utan e-post, vänner, telefon etc. resulterat i en riktigt utmärkt ambient techno-skiva där spåren skulle, precis som i Träden-fallet, slår det mig, haft möjlighet att växa och vindla vidare utan de begränsningar som de får på skivan.

Det här påminner om Manchester på nittiotalet, Black Dog liksom mer sentida gossar som Jon Hopkins och det postklassikerna gjorde i sin bleka ungdom.

Givetvis blir det ett intressant spår att en månad fjärran civilisationen i en stuga i bleka Wales kan resultera i musik som så mycket och så tydligt låter som ett stadssoundtrack än något annat, inte alls så introvert som han själv påstår.

Coopers tredje skiva är utmärkt, skaffa, liksom de två första, mer extroverta. (Här ska inskjutas att om man verkligen vill veta hur landsbygdsmusik låter, fjärran från stadens onödiga influenser och annat civilisationsbristanstruket, finns Thomas Ragsdales ”Honley Civic Archives Volume 1” (Soundtracking The Void) som verkligen är skogsambient där allmän väg upphört; dessutom finns musiken att skaffa digitalt – eller på rullband!)

Bildresultat för Trevor Powers ”Mulberry Violence

Idaho levererar Trevor Powers och hans ”Mulberry Violence” (Baby Halo) är en skiva att placera in i något mer oplacerbart, där det är elektroniskt brutna låtar med ett uppbåd ljud som fått vilken cowboygangster som helst att fly i panik på sin tid, men det är också höstlövsvackert, där akustiskt piano och Bonnita Lees sånghjälp och, över huvud taget, innovativa arrangemang gör det här väldigt, väldigt intressant, fjärran allfarvägarna och topplistetjaffset. Fräset och väser, skapar minnen du inte visste du skulle få. #skaffaävendenna

Bildresultat för Orions Belte “Mint”

Trion (norrmännen Øyvind Blomstrøm, Kim Åge Furuhaug och Chris Holm) Orions Beltes “Mint” (Jansen) visar att gitarrbaserad instrumentalmusik (undantag finns på skivan, n.b., där det sjungs!) idag är väldigt långt från The Shadows, här är det något som försiktigt tassar i ett jazzland som bitvis inte är fjärran nordafrika eller den multikulturella tågmusik Elias Krantz bjudit oss på, om än inte alls lika exotiskt.

Melodiskt, vackert, sprött och rätt betagande. En bitvis upprepande ekotyngd ljudvärld (upplever du den som ensidig?) som också minner om Death And Vanilla om de i sin tur haft gitarren i förgrunden.

Själva skriver de att “they’re playing instrumental music inspired by Nigerian 70’s rock, postcards from the French Riviera, Formula One races at the Monza track in Italy, and when Joe Frazier beat Muhammad Ali in the ‘Fight of the Century’ in 1971” och då undrar jag bara varför den runt-runt-körande billåten heter “Le Mans” och dessutom går i ett tempo minnande mer om ett uppvärmningsvarv?

Bildresultat för Melancholy Dreams dB Productions

Några ord om klassiska utgivningar och vi börjar – självklart – med utmärkta dB Productions i Limhamn som på ”Melancholy Dreams” än en gång serverar musik av uteslutande kvinnliga, svenska, samtida tonsättare – och alla verken är premiärer på skiva.

Mårten Falk är skivans epicentrum, om tonsättarna utsäktar, ensam med sin gitarr eller tillsammans med en eller två medmusiker (Åsa Karlberg, flöjt, Per Gross, blockflöjt och sopranen Ingrid Falk (jomen, Mårtens fru)).

Idel dB-bekantingar i form av Ylva Skog, Andrea Tarrodi, Tebogo Monnakgotla och Carin Malmlöf-Forssling.

Skog har samma tankar som på porträttskivan fonogramdirektör Erik Nilsson presenterade häromåret och Tarrodi är den som tveklöst med ”The World of Henri Rousseau” för blockflöjt och gitarr lever längst i minnet, samtidigt som uppsalafödda Monnakgotlas inledande ”Timecraft” (av två stycken av henne på skivan) visar på en intressant riktning.

Grammisnomineringen torde vara klar. Den tredje volymen av musik av Amanda Maier har också kommit från skivbolaget, ännu en lans dragen för denna sparsmakade salongsmusik bördig från Landskrona.

Bildresultat för The Lady With The Monkey

Lady Withs två egenutgivna skivor “The Lodge” och “The Lady With The Monkey” (och i augusti kom det en till, ”Echoes”, bara digitalt utgiven, med oanvända spår från de två förstnämnda) är så förbaskat vackra och inkännande, att jag inte nog kan rekommendera dem, kammarmusik som hittills i år saknar motstycke.

Vanligen (nåja) är hon klavertrakterare i bandet Ghost Rhythms, Camille Petit heter hon och återfinns i Frankrike.

Det här är någonstans i den idag så populära postklassiska musiken men med en anstrykning av postrocken och ekon av The Lost Jockey (ännu en, ännu en…). Sättningen är bleckblås av olika slag, slagverk/trummor, elgitarr, kontrabas, piano, röst och ansluter sig till sådant man kan höra från de mer intrikata banden på Havtorn Records eller något Wim Mertens glömt bort. Skivorna tillhör verkligen sommarens fynd, lysande, inget annat än lysande.

Bildresultat för The Revoid Ensemble

The Revoid Ensembles självbetitlade (Found You Recordings) består av fem modulbaserade kompositioner av Klas Nevrin.

Ensemblen består av åtta musiker, bl.a. bekantingar som Vilhelm Bromander, Anna Lindal och Per Texas Johansson, och i pressmaterialet står det:

”Samarbetet utgör ett intensivt utforskande av improvisation genom en myriad av metoder, ljud och stämningar. Det synergistiska sammanförandet av olikartade eller till och med motsträviga element är inspirerat av Third Stream-rörelsen, och sträcker sig från minimalistisk komplexitet och tät polyrytmik till reduktionistiska texturer och mikrotonal impressionism”.

Låter som vilken EU-ansökan som helst. Ensemblen var också med i ett forskningsprojekt, ”Musik i oordning”, 2016–18: ”Det fokuserar på den kollektiva improvisationens tillvägagångssätt och verkningar, och utforskar hur konstnärliga erfarenheter kan påverka hur vi ser på kvaliteter som oordning och icke-kontroll.

Projektet inkluderar en serie konstnärliga produktioner och seminarier i syfte att skapa nya kontaktytor mellan musiker, forskare, publik och pedagoger, både nationellt och internationellt.

Mer detaljerade redogörelser av musiken på denna cd kommer att presenteras i framtida forskningspresentationer.” No shit, Charlie. Ungefär lika intresseväckande som en artikel i dagens Nutida musik eller en recension av Philip Clark.

Låt oss i stället koncentrera oss på hur det låter. Hur låter det? Det låter bra. Och om jag tvunget ska utveckla det, utan vit labbrock och utan hjälp av en dator stor som ett hus och med kablar som en gammal telefonväxel från LM Ericsson ur en gammal sf-novell från fyrtiotalet (jomen, sådana bilder väckte pressmaterialet den här gången – kom tillbaka, Karlheinz, allt är förlåtet!), är det här musik av tvenne världar.

Dels är det de oväntade ljudens värld som ibland fungerar och ibland mer påminner om tillfälliga ljudhändelser i en musikskola ledd av Lars von Trier, dels ljudande verk som skapar intresse och drar med lyssnaren, inte minst när klangen eller rytmen är avig. Det här är en intressant musikupplevelse som påminner om när improvisation över ett givet material fungerar – och inte gör det.

Bildresultat för Tobias Svenssons “Music For Sketches

Tobias Svenssons “Music For Sketches” (Sounds Fragil, ep)

“föddes ur ritningar. Jag ville hitta det perfekta ljudet för att maximera lyssnarens fantasi (…) men också förändra vad du ritar när du lyssnar”

och det är kanske så man ska se de fyra styckena, som ritningar som rör sig, eller kanske bara påbörjade ritningar, med tanke på att de flesta, tidsmässigt, inte leder så långt som de både borde och är värda.

Vi rör oss instrumental minimalism på gränsen till nutids-new age med kompisar i klassrummet som Richter, Jóhannsson, Frahm, Ackroyd och jag kan bara säga/önska: fortsätt så.

(Här är det på sin plats att påminna om att annan musik Tobias var och är invecklad i inte alls låter så här, t.ex. jazzkvartetten Jante Koltrast, det experimentella pop-/rockbandet Fjord och hardcorepunkbanden Motvilja och Stupstock, det sista där skivbolaget Transubstans/webbutiken Record Heavens hela ägar- och medarbetarskara förvånansvärt nog återfinns. Ja, jag säger då det.

Bildresultat för Transubstans records kometenTransubstans har förresten just släppt Kometens självbetitlade debutskiva, ett långhårigt progband (Lars Udikas, trummor, Morgan Korsmoe, bas, Ronny Norberg, sång, Aston Farnell, gitarr och Daniel Karlsson, orgel, synt och mellotron) som alltså i mångt och mycket är Mårran som återuppstått och som fortsätter på den inslagna vägen: fartfylld tungrockig prog à la sjuttiotal, utan några större taktartsbyten eller förväntningar på att vara symfoniska.)


Hur ofta hör du samtidsmusik skriven för sättningen orgel, klagverk och stråkorkester?

Bildresultat för Akrostikon auroraOm du känt suget eller bara nu är nyfiken, finns tre stycken att välja mellan på cd:n ”Akrostikon” (Aurora): Bjørn Kruses titelstycke för orgel, slagverk och stråkorkester, Kjell Habbestads ”Ave Maria” för orgel och stråkorkester samt Kjell Samkopfs konsert för vibrafon och stråkar.

Inspirationskällorna eller tankarna om hur materialet ska utformas skiljer; Kruse tänker sig att man inte lyssnar på musik ”horisontellt” utan mer som ett rumsligt fenomen, Samkopf är numerolog och baserar sitt stycke på bokstäverna i slagverksolisten Eirik Raudes namn.

Hur låter det? ”Ovant” är väl det första ord som kommer för mig, men med tanke på de ljudmassor som passerar mina öron dagligen är det bara en snabbt förbiilande tanke, sedan fastnar jag i hur tonsättarna utnyttjat de ovanliga kombinationerna och hur solo och stråkar möts i samma musikaliska vävstol, skjuter garnet mellan sig, fram och åter, idémässigt och ibland som vore det en ren ingivelse.

Varför det bara är i Norge den här sortens spännande, nyskapande skivor med samtidsmusik utkommer (ursäkta, Erik Nilsson!) är för mig en gåta.

Bildresultat för Landskap i måneskinn


Ett annat exempel är ”Landskap i måneskinn” (Lawo), mezzon Marianne E. Andersens debutrecital, uteslutande med musik av Morten Gaathaug, i ett uppdaterat romantiskt manér med många kopplingar till den stundtals med stor patetik utrustade norska folkmusiken, en fascinerande skiva, även den.

Bildresultat för Israel Nashs ”LiftedVärd att nämna: är Israel Nashs ”Lifted” (Loose) där han mer än tidigare försöker kombinera psykedeliska ljudmattor med att vara en yngre version av Neil Young. Smidigt och en form av americana som är dräglig (kommer bl.a. till KB i Malmö i november (den 17:e)).

Danska kvartetten Volas nya ”Applause Of A Distant Crowd” (Mascot) förtjänar också ett omnämnande, en Bildresultat för ”Applause Of A Distant Crowdskiva som känns mer sammanhållen och intressant än debuten ”Innamez” för två år sedan, även om låtskrivarens själsliv och inre mående även denna gång är konceptskapande och en smula mer progressiv.

Jag tipsar gärna om belgiske croonern m.m. Benjamin Schoos ”Quand la nuit tombe sur l’orchestre” (Freaksville Music) som låter de rytmiska retrosyntarna gå varma i Bildresultat för Quand la nuit tombe sur l’orchestrenågot som skulle kunna betecknas som ett möte mellan ett grundläggande elektroniskt sjuttiotalssound och Schoos mångåriga musikutövande på gränserna där man utövar god smak men inte för den skull blir rik (och listan av gästande musiker är lång – prova gärna tidigare skivor från hans hand, både de proto-Ferry-skivor som finns och filmmusik).

Bildresultat för Suzuran No Wakare”/”Kenja

Dessutom har duon Samuel Hällkvist & Natiho Toyota släppt singeln (endast digitalt, 12” utlovas) ”Suzuran No Wakare”/”Kenja” med Sams patenterade gitarrljud och Toyotas ljudlandskap och rytmer.


Omgångens ”beware”: Miriam Aïda “tolkar” (sic!) David Bowie. Anskrämligt, osnyggt, egotrippat och onödigt. Årets kalkon har anlänt.

- Jan-Erik Zandersson