fredag 12 januari 2018

Finland 100 år, del 11 – de bästa albumen 2017

image

Vad passar bättre som avslutning på Finland hundra år-serien än en spellista med jubileumsårets bästa album?

imageFlera trådar i listan löper bakåt till den musik från 70-talet som Jan-Erik Liljeström presenterat. Den tydligaste är Verneri Pohjolas magnifika album “Pekka”, där han tolkar sin pappas musik. 

Pappan i fråga är Pekka Pohjola, en ytterst kreativ kompositör och basist som gick bort 2008, endast 56 år gammal.

 All about Jazz Roger Farbey kommenterar en av låtarna så här i sin hyllningsrecension (fem stjärnor).

"First Morning" ("Ensimmäinen Aamu") is from Pekka Pohjola's 1974 album Harakka Bialoipokku and is an absolute killer, its memorable and uplifting anthemic theme instantly sending shivers down the spine. A longish track at ten minutes, it's held-together by the natural cohesiveness of this quintet. Pohjola's soaring trumpet soloing here is spectacular.

Listan har satts samman av Music Finland, och deras kommentarer kan man läsa här.

Den som efter detta fortfarande inte fått nog av det grannlandet har att erbjuda musikaliskt kan ta del av ytterligare en fullmatad spellista - 100 Finnish songs you should hear.


torsdag 11 januari 2018

Zandersson januari - 18

Bildresultat för ProgDay

Vissa bootlegs är som en käftsmäll. ProgDay 1997 på Storybook Farm, Chapel Hill, North Carolina, dag 2, band 3: Volaré. Man ska aldrig tro att man hört “allt” för det har man tack och lov inte. Vilket band, vilken pondus i denna mixerbordinspelning. Självfallet rusade jag åstad och beställde deras enda (ett postumt album oräknat) skiva ”The Uncertainty Principle” från samma år som konserten. Har du redan upptäckt dem? Lyckost. Och du, som jag, lever i okunskap? Lyckost.

Skivorna? Vi börjar i Gävle, sedan tar vi två av fjolårets bästa progskivor i hampan.

Llarks’ ”Reflections” (Lamour) – drån, drån, drån. Vackert drån. Mer bredspektra. Mer djup. Inte enformigt. Flerformigt.

Om hans förra, ”Radio Starslide Forever”, skrev jag:

”Det finns drån och det finns drån. Och så finns det drån. Jag tycker att genren, inte minst bland alla drånande skivor man vadar till knäna bland på Bandcamp, är tämligen välfylld och det är svårt att hitta verk som står ut. Llarks’ kassett gör det, eftersom förändringen i musiken, till skillnad från det mesta som drånar över lp- eller kassettsidor, är märkbar och inte enbart subtil. Drån som vill göra dig uppmärksam på något. Jag vet dock inte vad, det räcker kanske med att jag lyssnar mer aktivt än jag brukar när föregiven stasis råder i högtalarna och det bara vid ett tillfälle kan igenkännas ett fysiskt instrument (en elgitarr)? Christopher Llarks (née Jeely) är ingen duvunge, han har gjort musik i tjugo år vid det här laget, från hardcore till band- och ljudexperiment under namnet Accelera Deck till dagens målande och gryniga ambient förklädd till omväxlande drån. Bara det! Nu har du närmare 87 minuter sådan på en kassett att njuta. Gör så.”

Jag kan bara hålla med mig själv när jag hör nya ”Reflections” – mer av samma hoppingjutande drån, drån med mening och riktning, inte bara jämntjocka färgstreck på en målarduk. Det finns mycket att finna under sentimentsedimenten här.

avatars-000333086963-il770e-t500x500

A Thousand Mouths självbetitlade (Lamour) kassett har också kommit, bakom namnet finns Anders Walldén, och där är jag mer kluven, beats och rytmer är högt mixade och dränker de suggestiva samplingarna som ligger som en känslobotten – men på b-sidans ”Untitled” faller allt på plats och de ljudmässiga ytterligheterna, mixmässigt, fungerar bättre (lyssna gärna vid medvetandets rand strax innan du somnar). Jag tror det är ännu bättre live. Under tiden, kan man se fram emot en utgivning av det mer ambienta, IDM-slaget? (En del av detta finns på hans digitala utgåva ”Ambiences I” som är den självbetitlade kassettens stämningsmoder med bara de svävande bakgrunderna (en del av dem) från kassetten sans beats).

Dee Grinskis kassett-ep “Subspace” (Lamour) påminner med sina metalldrån till del om Jean-Claude Eloys elektroakustiska musik, men ”Subspace” är långt mer förlåtande i sitt ljudande material.

Om Llarks’ kassett utspelar sig i gryningen, är den här mer en del av den tidiga eftermiddagen, då middagshöjden är passerad, då värmen får horisonten att dallra litet lätt och det luktar diesel, varm betong och något torrt.

Dee själv, till vardags i industricombon Manunkind, säger att inspirationen var på helt annan höjd:

”My visualization of this was inspired by the view from the airplane window, where in front of me the cold North Sea mixed with the blue sky and the line between earth and air was lost. A dripping sea of blue and gold. As I leaned to the insides of the airplane body, I listened attentively to the roar of the aircraft that sounded like giant monstrous strings.”

Så kan det också vara. Inget fel i att upphov och lyssnare hör olika saker.

Lehnbergs kassett “Morgondröm” (Lamour) bjuder på rätt mycket musik som för oss vanliga dödliga vanligtvis är fördold i strömsladdar och usb-kontakter – det som brusar och far på kassetten är inte, i de flesta fall, ett insugande drån, utan mer ljudet av elektricitet och andra fenomen vid händelsehorisonten.

Långt från hans housiga debut, med andra ord. Inte nytt, inte gammalt, bara återgivning av de inre ljuden i vardagselektroniken. Musik som tillfredsställer elmätare.

Autunna et sa Roses “Entrelacs du rêve” (Atmosphere Records) är en avig skiva och när jag går tillbaka till pressmaterialet efter en första genomlyssning, häpnar jag över den i särklass längsta pressrelease jag fått under alla år.

Jag kan faktiskt inte låta bli, eftersom internet medger hur långa texter som helst, även om du, kära läsare, kanske inte gör det, att återge den i sin helhet, där tonsättaren och författaren Saverio Tesolato redogör för bakgrunden till skivan (och till projektets parhäst, boken Intrecci del sogno, som beskriver de drömmar Saverio berättar om nedan):

“The structure of this work has been deliberately split into two separate sections, respecting the already tested many-sided combination of poetry, graphics and music. Thus, the result is a unitary work, the two parts of which reflect in one another in relation to its subject: in fact, some months before the issue of this CD, a book with a homonymous title has been published, though in Italian (Intrecci del sogno, available at amaazon, also in e-book format).

Intrecci del sogno di [tesolato saverio]As a matter of fact, it was my oneiric activity during summer 2014 that led me to the realisation of this project: in particular, two were the dreams my memory could perfectly preserve soon after the awakening, so that I initially sketched out, as roughly as possible, the most relevant oneiric images, such as my mind was instantly able to reconstruct them.

Surprisingly, the final result was a real narration of these dreams in form of two tales, due to a sort of a detailed backward analysis – sometimes very hard to realize, when not even agonizing – of the images my brain had jealously decided to preserve.

Since then I find it absolutely natural to create several musical counterparts to each oneiric representation, in order to link text and music together: as a matter of fact, even though the first compositional structure to be chosen for both dreams was the cello-piano duo (often constructed as a sort of a ‘match’, a game played by two sides), it was clear that new forms were designed to follow the first one, with the aim of ensuring some varied visions and multi-sided interpretations, emerged more and more strongly during the writing of the two tales.

So from each dream four tracks have been generated, each one having a different form of composition: to be more precise, the two original cello-piano duos have been the basis to build the further three forms, as if they were ‘sons’ of a ‘father’ from whom they carefully retained an unstable leitmotiv; afterwards, two compositions for female lyrical vocals, cello, percussion and electronics were created; then, I could not yield to temptation of the piano improvisation, which fascinated me so much that I decided to boost the improvisational practice – already developed in the recent past – by working with alacrity on string piano techniques (enriched with a personal touch, by using several tools to play with) and electronic sound processing, in order to assemble a pre-recorded track, finally used to play a synchronized live keyboard piano part; lastly, I directed my efforts towards the composition of two duos a cappella (for soprano and mezzosoprano), able to maintain a structural continuity with the previous tracks, and even deepening the conceptualization of the whole work.

Besides, it is the language deliberately given to the title of each piece of music that can make you detect the kind of its composition: as a matter of fact, the instrumental duos have Italian titles, since they are directly related to the images of the dreams and to their narrations (Dromomania 11–16 and Ossescacco, both made by a single word, able to condense the general sense of the entire dream); the vocal-instrumental pieces with percussion and electronic accompaniment have German titles (Marsch des dumpfen Herumwanderers [March of the Gloomy Wanderer] and Tanz der toten Schachfiguren [Dance of the Dead Chess Pieces]: the choice of their language is surely justified by the dark nature of the tracks…); the two (double) improvisations have English titles, Flutter of Asbestos and Quartz Wings and Sharp Glitches and White Noise (on the Screen), referring to two peculiar oneiric images that you can find along the narrations; lastly, the solo vocal duos have French titles, S’engouffrer dans ces noeuds… [Sinking into Those Knots…] and Au-delà… de la borne X [Beyond… the X-Border], hence closing the loop with the title of the work.

As regards the title Entrelacs du rêve, the choice of French is justified not only by references contained in some past compositions, but even by the meaning of the French word entrelacs: in the mathematics vocabulary concerning Knot theory, where the definition of link is in fact a generalization of the one of knot (precisely, it is a collection of knots which do not intersect, but which may be linked together). Besides, since ancient times, many presentations of various links have often been depicted, more recurrently in low reliefs and mosaics, as, for instance, the famous Solomon’s knot (or link), that often occurs in ancient Roman mosaics and in several Early Christian cathedrals: in fact, in a religious connotation, the knot represents immortality and eternity, and the union between the Human being and the dimension of God, but a wider range of symbolic interpretations are also known, especially connected to esotericism.

As a matter of fact, the basic principles of the link theory have been used in order to define the fundamental strategies for the compositional technique of S’engouffrer dans ces noeuds…: here the two voices repeatedly interlace, each one singing at a pitch that must be simultaneously higher or lower than the other voice’s one, but often changing it and their reciprocal interval relationships, in a sort of “musical translation” of what the so-called primary links represent in a visual form. As far as the second vocal duo, Au-delà… de la borne X, is concerned, the score requires that the vocalists move at specified times, in directions crossing each other: this is the reason why this track has been recorded by employing a special microphone positioning system, in order to catch “moving” audio signals coming from the four corners of a quadrangular room.

The inspiration for the composition of this piece came from a canvas by Vinicio Berti, an abstract painter from Tuscany, entitled (of course…) Intrecci. In addition, some images have been created so as to naturally complete the work – on the supposition that it can really have this kind of achievement… – and used to accompany the text of the tales, in order to try to evoke the most significant images in the dreams.

The topic of dream (and of its reality) had been discussed since the beginning of the 20th century thanks to the works of Sigmund Freud on psychoanalysis, which was mainly focused on the elaboration of scientific methods of interpretation of dreams; later, Surrealists have designated dream as a fundamental law of the spirit, i.e. a place where the unconscious discovered by Freud can lead to uncontrolled manifestations, and where you can have a proof of the irresistible truth it embodies and realize that it is the privileged channel of communication between life on Earth and the afterlife.

This is one of the innumerable reasons why I felt obliged to start composing music for (those) dreams: in fact, so many times in the past there has been music inside them, both as background music, and in other forms, for instance, as a result of playing instruments in dreams. After waking up from the dreams I have told about here, no sonic memories have been saved, no kind of sounds: but this does not imply that no music was really in them. As a matter of fact, it is just thanks to the above-mentioned backward analysis that I could write several pieces of music for each dream, whose compositions have been surely influenced by sense and sensitivity. In any case, it has also been an effective (and powerful) means to interpret these visions, to try to understand the past, to give future a deep meaning.”

Fascinerande, inte tu tal om den saken.

Men hur låter det då? Spontant skulle jag säga: mestadels improviserad centraleuropeisk konstmusik.

Det är kantigt och brötigt, tuggmotstånd och mer lättsmälta partier, en skumpig lyssnarresa som både bråkar med mina öron och skapar ett mått av intresse man inte kan bortse från.

Utan ovanstående, detaljerade kontext fick jag helt andra bilder vid första lyssningen än den andra, när jag läst pressmaterialet. Det som återfinns i båda fallen är ett antediluvianskt mörker och fragment av något otydligt.

Bildresultat för Isildurs banes ”Off The Radar

Isildurs banes ”Off The Radar” (Ataraxia Production) är deras fjortonde skiva på fyrtioett år, där de fyra decennierna varit varierat pepprade med skivsläpp; i fjol kom en skiva till förutom denna, men föregående nummer utkom i den grå forntid vi kallar 2005.

Mats Johansson är fortfarande det skrivande och kreativa geniet i denna prog de själva kallar kammarrock när ungdomens symfonirock slipats ner till något eget, nu med stor arrangörshjälp av Axel Croné (vars bidrag till förra, den begåvat namngivna skivan ”Colours Not Found In Nature” med ett anslående omslag (precis som den nya har, fast av helt olika skäl) var avgörande för att den bitvis lyfte bortom Steve Hogarths ballast och gav Mats de vingar han vecklat ut så framgångsrikt genom alla år), ävenledes basist och träblåsare.

IB:s laguppställning i övrigt på skivan är Samuel Hällkvist (gitarr), Katrine Amsler (klaviatur och effekter), Kjell Severinsson (trummor), Klas Assarsson (slagverk) och Luca Calabrese (trumpet). Den gudabenådade klassiska gitarristen Christian Saggese gästar på två livenummer hämtade från gruppens förvinterengångsmirakel IB Expo 2016 och på spåret ”Xenolith” återfinns Pat Mastelotto med sin uppsjö trumljud och -loopar (och på skivan finns även Xerxes Andrén och Liesbeth Lambrecht och Pieter Lenaerts och Adam Sass och Lucas Wikstrom och Leif Jonsson – det är ingen hejd på IB-vännerna!).

Och vad är det som ljuder ur högtalarna? Jo, en av 2017 års i särklass mest intressanta skivor i genren, där det inte förspills ett enda ögonblicks möjlighet att inte göra något spänstigt och utmanande.

Det är en berg-och-dal-bane-ritt, men utan att ens antyda att dalarna är händelselösa eller att bergen är intressespjuten, det är mer den halsbrytande upplevelsen man har mellan högtalarna, högdalarna, att helt utlämnas till denna ritt där somt känns igen, somt säkert är tillkommet i stunden och somt välplanerat. Hällkvist och Amsler ger Johanssons musik rörelse och en bredspektruminjektion, liksom Cronés arrangemang och finurligheter gör att det händer saker i högtalarnas alla fyra hörn, inte minst lyft av en utmärkt mix.

IB Expo-tillfällena har visat musikanternas ambition att bidra utan ego och så upplever jag den här skivan också, att det hela tiden handlar om musikaliska samtal och på det sättet skiljer sig den här cd:n från många andra tongivande i genren över åren, där starka förgrundsgestalter låtit ljuset skina litet väl koncentrerat på vissa moment i musiken; här är det mer en synestesesisk ljusorgel med ett känsloregister vi gärna återkommer till.

Ett stilla hurra för en skiva som skakar hand med klassisk musik, kramar jazzen, flirtar med King Crimson, pussar på Zappa-impro och rent allmänt är en progrockens magiker i hög hatt, t-shirt, slacks och sneakers.

Ibland är jag bara så jävla nöjd efter att ha hört en ny skiva, att jag fått göra det, att jag förunnats ännu en upplevelse jag inte visste jag saknade men som jag vill tillbaka till. 43 minuter som kunde varit fler men som inte behövde vara det.

Bildresultat för Caravela Escarlate

Mot Sydamerika i allmänhet och Brasilien i synnerhet. Under fjolåret lyssnade jag mycket på prog från Latinamerika, många one-lp-wonders finns att upptäcka (tack, Johnny och Record Heaven för ett sanslöst utmärkt sortiment; tack, Greg Walker och Syn-Phonic Music för sammaledes!) och jag har väl hittills bara precis doppat tårna i detta till synes ändlösa hav av nyskapande och återblickande prog därifrån.

Därför är det extra kul att få Caravela Escarlates självbetitlade andra cd (egen utgivning).

De skivdebuterade som duo 2016 med ”Draft”, idag är de en trio – David Paiva (sång, gitarr, bas), Ronaldo Rodrigues (klaviatur), Élcio Cáfaro (trummor) – och den nya skivan är som ett gammaldags musikinspirationsmässigt allergitest: rispa tjugo gånger på ryggen, påför allergen, vilka rispor reagerar?

De låter mycket, den här trion, och de låter också mer, från jazzrock, symfonirock, sf-soundtrack – ja, variationen är stor, genrehistoriekunnandet stort och framförandet rejält utmärkt.

Förankringen må vara som en gammal skonare i hamn, men där den bakre tåten gör att båten ligger still där den ska ligga, medan tåten i fören släpar i vattnet och fartyget stävar mot andra vatten.

54 minuters seglats över vatten där skären heter Yes och PFM, men där kursen som sätts är deras egen, där rodret allt som oftast är klaviaturen och seglatsen domineras av spänst och upptäckarglädje.

Utmärkt var ordet, tillhör 2017 års bästa nummer i genren tillsammans med Isildurs banes skiva ovan och t.ex. Wobblers senaste.

Monoglots ”Wrong Turns And Dead Ends” (Hout Records) är ett smärre giftermål mellan jazzrock, RIO och prog. Stötigt, men redan på andra spåret, ”N192”, tror man att Philip Glass skrivit musiken, de repetetiva saxofonslingorna gifter sig väl med denna slowfoxande matterock, men redan på tredje spåret, ”Swing” är det lågmål med melodiskt kärnfullt minnande om Jonas Kullhammar – och så håller det på.

Jag fick också Monoglots självbetitlade debut-cd (egen utgivning) och redan där växlade de musikspår på sin instrumentala rangerbangård, skillnaden är kanske hörbar men åtminstone läsbar, eftersom Kristinn Smári Kristinsson på den nya inte är ensam tonsättare för Basel-bandet, även om stycken som ”Jón Leifs” gav en antydan om vilka stigar som begicks redan 2014 på väg mot 2017 års andra, även om det är mer jazz än jazzrock än prog på debuten, stundtals snarlik senare års Skandinaviska instrumentala, naturdoftande jazzigheter.

Och avslutningsvis vet jag inte hur jag ska börja när jag ska skriva några rader om en ep baserad på musik ur en film som hade premiär den 25 maj 1977.

I en artikel i Nya upplagan för några år sedan tog jag filmpremiären som intäkt för en genres död, att science fiction-genren upphörde den dagen, vilket visade sig vara delvis fel, för filmen är ju inte science fiction, det är pang-pang i rymden, mer ett fantasyepos med tanke på att ingenting ens är i närheten att följa några naturlagar, men handlar om det okända bortom bergen, som David Kyle beskrev i sin sf-historik 1976:

“The true mother of fantasy is the unknown, the allure of the other side of the mountain, and the true father of science fiction is the search for truth, the spirit which compulsively drives one to that other side of the mountain – using science, believable science, to do it.”

Delvis hade jag fel eftersom det som tagit kål på sf-genren, denna Upplysningens litterära ättelägg, är att det finns tillräckligt många konsumenter för att dålig sf ska vara en mer marknadsmässigt framgångsrik lösning än kvalitetsmedveten dito.

Philip K. Dick kan aldrig tjäna lika mycket pengar åt ett förlag som en trilogi med lättköpt underhållnings-sf; samma sak i Hollywood. Jag kan också frapperas och bitvis imponeras över att den ursprungliga Star Wars-filmen, för det är Star Wars-musik vi pratar om på ep:n, var en b-film som inte ens George Lucas själv trodde på, men som i nästan alla sina delar stått för något ikoniskt bortom allt det onödiga underhållningsvåldet (ett av de märkligaste orden i vår vokabulär), med förvisso en coming of age-berättelse värdig Freud, men med laservapen, rustningar och annat som redan 1977 hade funnit sin form i detta ute-i-rymden-tornérspel, trots att den hade en all American-människosyn, ett gott mått rasism och en genuint arkaisk kvinnosyn.

Bildresultat för John Williams star wars lp hologram coverMen jag kan också erkänna att jag har en bok som har en plastig tillsats där man, genom att slå koder, får fram alla de elektroniska ljud som använts i filmerna och att jag har John Williams musik från alla filmerna, t.o.m. den där lustiga lp:n med ett hologram som ter sig sväva ovanför vinylen.

Föga anade han väl som 22-årig armérekryt att hans filmmusikdebut till den newfoundländska resedokumentären You Are Welcome skulle vara starten på en fullständigt fantastisk soundtrack-karriär (en av mina tidiga favoriter är musiken till The Long Goodbye från 1973).

Vad har då detta med nämnda ep att göra? Jo, Ulla Olsson, denna fantastiska och fantasifulla organist, har tolkat John Williams’ Star Wars-musik på den, i Katarina kyrka uppe i Stockholm.

Och hon är ingen dununge, hon debuterade på skiva 1997 när Bluebell, detta utmärkta lilla skivbolag, gav ut hennes tolkning av Charles Tournemires ”Sept Chorales-Poemes d'Orgue Pour Les Sept Paroles Du Christ” (av Messiaen kallad ”genialisk musik”) och sedan har hon i mer modern tid fortsatt tolka romantikens orgelverk, men även gjort sig mediamässigt känd även för sin extravaganta gothklädsel vid framförandena.

Förra skivan hette ”Twilight Queen – 8-bit Era Meets Nineteenth Century Cathedral Organ” och det var ju det det var, kul och trogna tolkningar av datorspelsmusik, denna underskattade genre. Nu följer hon alltså upp sina konserter från Malmö (fullspikade kyrkor under både Malmöfestivalen och senare framföranden!) med en ep där hon tolkat Williams’ konsertsviter ur Star Wars och det är så passande med en stor, episk, följsam orgel som ger upphovsmannen både Mendelsohn-vibbar och pseudo-Wagner.

Bildresultat för Ulla Olsson, john Williams’ Star Wars-musik på

Finemang, även utan korsett (på ep-omslaget är Ulla utklädd (om uttrycket tillåts) till sin favoritfigur ur fantasyeposet, prinsessan Leia, komplett med kanelbullar och strålpistol). Ep:n heter, rimligt nog, ”May The Force Be With You” (Iguana musik). 10 februari kl. 15 kan du höra henne framföra den här musiken i S:t Johannes kyrka i Malmö.

(Här är det också läge att tipsa om att Don Davis kompletta musik till Star Wars-parodin Hyperspace (i England döpt till Gremloids och i Frankrike och Tyskland till Gremlords) från 1984 utkommer den 2 februari på Dragon’s Domain Records; filmen är en väl genomförd parodi, liksom musiken!)

Bildresultat

Och litet postpunk avrundade en utmärkt skivhandels år i Malmö, tillika ett skivbolag. Skivan heter ”Sounds From The Basement”, kvartetten som spelar heter The OhNos och butiken/bolaget är Rundgång.

Debut i fullängsformatet (tidigare en ep, ”Queens Of The Underworld” 2015) och det är litet som en ruffig version av Blondie, en garagerocksvariant förvisso, men melodierna är där, om än texterna bitvis är litet väl tramsiga. ”Chlamydia For Christmas”, det är väl inget man vill att Tomten har med sig?

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

torsdag 28 december 2017

Finland hundra år, del 10 – spellistan

Jan – Erik Liljeström avslutar här sin serie genom en synnerligen välmatad spellista.

107 låtar, 8 timmar och 47 minuter utsökt finsk progrock. Håll till godo.


lördag 23 december 2017

Finland hundra år, del 9 – Wigwam

image

Jag kan inte lämna Finland åt sitt öde utan att posta något med Wigwam. Det får bli en kort, men naggande god ballad av Jim Pembroke från min favvoplatta ”Fairyport” från 1971.

Wigwam var tillsammans med Tasavallan Presidentti finsk progs stoltaste flaggskepp under 70-talet. Många musikstilar rymdes under Wigwams tak, ofta på samma skiva.

Bandet bildades liksom Tasavallan Presidentti ur askan av Blues Section, ett kortlivat band som fanns 1967-68. Många namnkunniga finska musiker ingick i Blues Section: Jim Pembroke, Eero Koivistoinen, Ronnie Österberg, Hasse Walli och Måns Groundström. När Pembroke övergett bandet ersattes han av den andre sjungande engelsmannen i exil Frank Robson.

Tycker Wigwam var som mest spännande då Jukka Gustavson och Pekka Pohjola ingick i laguppställningen (1970-74), men 3 starka låtskrivare och 2 sångare blev till slut för mycket och bandet splittrades efter att Jukkas magnum opus "Being" släppts då både Jukka och Pekka lämnade skutan.

Pekka Pohjola nobbade Zappa när han erbjöd honom platsen som basist i hans band. Hans motivering var det något diffusa "Too much bullshit". Barbara Streisand ville spela in "Lost Without A Trace" på hennes miljonsäljande album "The Way We Were", men fick nobben av Jim och Love Records för att de tyckte att hon var för kommersiell. Prov på finsk sisu eller dumdristighet? Ja, det är frågan, men uppfriskande idealism visade de i alla fall prov på.

Wigwam fortsatte med Jim Pembroke vid rodret och släppte 1975 sitt bäst säljande album "Nuclear Nightclub". De lyckades dock aldrig nå samma höjder igen och 1978 upplöstes gruppen.

Mellan 1991 och 2006 var Wigwam aktivt med de 2 konstanta medlemmarna Pembroke och Pekka Rechardt på gitarr. Sedan flyttade Jim till USA och Wigwam verkade vara ett minne blott, men under detta decennium har bandet Wigwam Revisited! med Jukka Gustavson och Måns Grundström tagit upp tråden och återuppväckt den gamla Wigwam repertoaren.

Även Wigwam hade sina inslag av missbruk, sjukdom och död. Trummisen Ronnie Österberg tog livet av sig på självständighetsdagen 1980, endast 32 år gammal. Den gudabenådade musikanten Pekka Pohjola dog i november 2008 vid 56 års ålder i sviterna av alkoholism.

Jan-Erik Liljeström

torsdag 21 december 2017

Finland hundra år, del 8 - Charlies

image

Ett riktigt tufft liveklipp med Lahtis egna variant av Cream, Charlies, som faktiskt var nästan jämntida med originalet. Bandet drog igång redan 1966 och släppte sina kultförklarade plattor "Julisteiden liimaajat" och "Buttocks" 1970.

I detta liveklipp från Catacombi disco i Lahti från maj 1971 ser vi Wellu Lehtinen (som snart skule lämna bandet och gå till Haikara) på sång, Eero Ravi på gitarr, "Pitkä" Lehtinen bas, Ari Ahlgren på trummor och Igor Sidorow på sax.

Låten Kinda Hurtin' blev vad jag förstår ej inspelad i studio och Charlies upplöstes samma år.

Jan-Erik Liljeström

onsdag 20 december 2017

Finland hundra år, del 7 - Konsta Jylhä från Kaustby

image

Konsta Jylhä från Kaustby var spelman åtminstone i tredje generationen och han framträdde från mitten av 40-talet tillsammans med ensemblen Kaustisen Purppuripelimannit. Fr.o.m. 1964 började Jylhä även att komponera egen musik vilket gjorde det lättare för andra folkmusiker att tillstå att de framförde egenkomponerat material.

1968 var Konsta en av initiativtagarna till den första folkmusikfestivalen i Kaustby och under större delen av 70-talet var han och Kaustisen Purppuripelimannit festivalens dragplåster. Han blev därigenom en centralgestalt för den finländska folkmusikvågen.

Sjukdom och ett tilltagande allvar gjorde att Konsta alltmer riktade sin uppmärksamhet mot religiösa melodier. En andlig vänskapskrets blev en viktig del i Konstas liv och de hjälpte till att sätta texter till Konstas melodier genom att enligt egen utsago mottaga orden från ovan.

Vad det tilltagande allvaret under senare delen av Konstas liv medförde i övrigt vet jag mycket lite om, men Konsta var redan tidigare känd som spelmannen som grät då han spelade. När han här under en konsert 1971 drämmer till med den egenkomponerade hiten ’Vaiennut Viulu’ (Fiolen som tystnat) var det inte speciellt muntert varken på scenen eller bland den månghövdade publiken. Den översta kommentaren till klippet är ”Konsta itkee ja minäkin itken” (Konsta gråter och det gör även jag) och så kan det förstås vara när molltonerna bottnar rejält i själen.

Konsta Jylhä avled i september 1984, men hans minne lever kvar och så gör också folkmusikfestivalen i Kaustby.

Jan-Erik Liljeström