torsdag 25 april 2019

Zandersson april -19

Det är dags för svedjesånger, men inga sjungna på trångmål. Månadens inköpslista från de förtjusande försäljningsställen där musik i paketerad form kan införskaffas utan risk att försvinna ut i ettorna och nollornas universum av en marknads nycker.

Det blir inget om slyngelprog den här gången, men att man som pur ungdom kan spela matterock och via en sjua och en tolva få en månghövdad publik, visar brittiska Black Midi att undrens tid inte är förbi och att de flesta där ute vill höra på något intrikat och utmanande, fjärran musik som rinner som parfymerad tvål över kroppen utan att lämna spår eller ens en fräsch känsla.

Det är också här jag vill påminna om årets begivenhet i Helsingborg: Dimman Musikfest den 25 maj med bl.a. Solar och Skånska mord på scen.

Nå, i den här spalten är ämnesomsättningen låg, nej, obefintlig, det handlar bara – endast – om musik att ställa i facket ”bra musik”, fjärran besvikelsehorisonten. Låt därmed vara, de komma tre och tre:

Galentos “Big Sea Symphony & Other Locations” (Dreamboat Music) förstör tanken om treenighet i den här spalten, eftersom favoriten Tommy Galento Nilsson ger oss två skivor på en cd, så här 23 år efter debuten. Eller så känns det, åtminstone. Först ännu en i raden av musikaliska upptäcktsresor i ett instrumentalt land där det inte finns gränser för vad Tommy på egen hand kan finna, det är en direkt fortsättning på hans tidigare sparsmakade men ack så njutbara musikaliska orienteringstävling, fjärran en rafflande monotoni.

Det blir, som jag påpekat tidigare, en världsmusik från en värld som inte riktigt liknar vår, utan färister mellan de musikaliska hagarna. Den andra delen av cd:n är kanske mer ett gruppåhäng där gamla kompisar från många och långa år (Hassan Bah, Per Tjernberg m.fl.) gör gemensam sak för en svängig världsmusik från våra egna, mer bekanta men inte helt utforskade kontinenter.

Spotify

Nästa stopp på kartan är Sicilien och Carlo Barbagallos “iAmInTiLt​,​BoB! – Four Studies For Electric Guitar And Live Electronics” (Noja Recordings) där han blandar sin bakgrund, kan jag säga, med experiment, improvisation och, i viss mån, eam, med många gitarrplonkande och -vridande gäster, precis som undertiteln påstår.

Inte så utmanande som man kan tro, hela tiden intressant även om det saknas linjer, spelplanen är obefintlig, inkasten många och målet nås aldrig, i den mån där var något att skjuta mot.

Fria former regerar och kan inte återuppstå utanför skivans ram.

Spotify

Så följer en halvtimmeslång, egenutgiven ep, W. W. Lowmans “This Form”, där chicagobasisten Bill (som han egentligen heter) spelar alla instrument själv, men det mesta blir elektroniska fältinspelningar från källaren, inte skrämmande eller avståndstagande, bara beskrivande och, stundtals, rätt vackra, inte minst ”Back” där han lämnat källaren och närmast satt sig på trappen bakom huset för att titta ut över de fagra vårängarna.

Bildskapande musik? Jajamen! Tonsättarens egen beskrivning stämmer för en gångs skull:

“’This Form’ is a record that is concerned with the intersection of field recordings of ‘the everyday’ and the digital arrangement and manipulation of these sounds”.

Spotify

Tre till: Nis andra album (två ep oräknade) ”Pantophobie” (Dur et Doux) sammanfattar de rädslor som återfinns, stycke för stycke, på skivan, eftersom skivtitelns diagnos är det namn man brukar om man är rädd för allt; låttitlarna handlar om allt från rädslan att bli bortglömd till rädslan för starka ljus.

Skivan påminner också om fjolårets samarbete med PoiL då banden slogs ihop till PinioL. Det här är tung, tät matterock med fötterna i RIO-jorden och huvudet uppe i något så mycket tyngre (två gitarrer, en bas, en trummis), men det finns gott om melodier i den här franska ångvältsmusiken, tveklöst rekommenderbar för att rensa såväl högtalare, öron som grannar.

Spotify

Agnarna från vettet. Stephen Thelens ”Fractal Guitar” (Moonjune Records), bördig från bandet Sonar bland annat, bjuder på en Fripp-lik tripp över fem långa spår, med mycket loopad gitarr och små figurer som upprepas eller solas över.

Namnkunniga kompisar har han också (Markus Reuter, Henry Kaiser, David Torn, för att nämna några; med Reuter och Torn har han skrivit en del av musiken på skivan) och det är labyrintisk musik att gå vilse i, alla de många ljudspåren som kan följas, släppas, hela tiden med en intakt tanke om vad man kan använda en gitarr till.

Det märks också att han uppmärksammas som mer ”traditionell” (sic!) tonsättare, med stråkkvartett åt Kronoskvartetten och musik för slagverk på cv:t.

Bandcamp

Flitig i skivstudion är Dream Theatres klavertrakterare Jordan Rudess, senaste skivan “Wired For Madness” (Music Theories Recordings/Mascot) är en sant schizofren sådan, med å ena sidan en gränslös uppfinningsrikedom à la pling-och-plong-show där idéerna är för många för de kanaler på mixerbordet som använts i de instrumentala partierna och det blir sammelsuriumprog med idéer som vore de sprutade ur ett snabbt snurrande Rolodex-kortregister, men å andra sidan med en utslätad tråkighet i de partier när det ska vara melodi och sång på programmet.

Så å ena sidan en känsla av ”hur-ska-han-någonsin-komma-ihåg-det-här-när-det-ska-spelas-live?” när det är instrumentalt, å andra något besvärslöst och helt förgängligt när han ska låta texten tala och där något melodiskt ska framföras.

Spotify

Och tre till: Deer är ett mexikanskt band, numera med Hong Kong som bas, och “There’s No Future” (egen utgivning) är deras debut, en tung samling samtidskritiska, mörka låtar om politik, ytlighet och att det nog, trots allt, saknas en framtid.

Själva skriver de:

“We created the songs and connected them based on our more intuitive sonic logic. We realized that all the tracks have in common the topic of the human nature in different phases and situations, and all those vignettes were narrated through our particular sonorous perspective. Every track has specific topics and particularities, however each one is the piece of the puzzle. The listener is the one who is going to interpret the final shape of the discourse.”

Sångerskan Adriana Martinez röst står i bjärt kontrast mot mörkret i låtarna, men det här fungerar, som om åttiotalet hade kommit tillbaka för att injaga litet stilla fruktan i oss.

Spotify

Anthony Laguerres “Myotis” (Vand’Oeuvre) handlar om hans trumset och efterklang (och ett munspel, minsann!), improviserar gör han runt och i och på sitt batteri, skapar stämningar eftersom ljuden ibland får vingar och flyter med, vibrerar i luften en stund efteråt. Ett spännande sätt att göra ett stygn i tiden med improvisationens teknik över sju stycken och deras idéer.

Soundcloud

Om connect_icuts kassett “No Darkness?” (Aagoo Records) säger de själva:

“In September 2016, connect_icut began work on No Darkness, which was planned as an emotionally rich, comfortingly warm ambient album with a melancholy edge. It was supposed to be a personal meditation on the increasingly dark geopolitical events of recent times and the ecologically ominous future – a popular approach among today's electronic music producers. And then the overthinking set in. How do we express emotion in music without resorting to cliche? Is emotionalism an appropriate response to calamitous world events? Can making music even be justified as a good use of time, given the growing urgency of our global predicament? Immediately, the project became a lot less like what everyone else was doing and a lot more like connect_icut. The modus operandi became to embrace the doubt, ask all the questions and ruthlessly edit out anything that sounded like a trite, easy answer. No Darkness became No Darkness? – a much thornier proposition altogether. While many moments of straightforward melancholy beauty remain, the album has a distinct sense on unease about it. Keeps things interesting. The end result has all the chiming melodicism and glitchy arrhythmic chaos that those familiar would expect from a connect_icut album. But despite all the critical nit-picking that went into its creation, No Darkness? really does have a particularly apposite sense of warmth and melancholy that is quite new to the world of connect_icut.”

Och vet man inget om dessa förväntningar från artisterna, så låter det som ett vackert ambientalbum, men där, det medges, vissa mörka övertoner gör sig påminda över speltiden.

Deer är långt tydligare i sina ställningstaganden om vår framtidslöshet och att hoppet egentligen borde ha lämnat oss för länge sedan, kanske är connect_icuts musik det egentliga soundtracket till en undergång i John Christophers eller J. G. Ballards spår.

Lyssna på det här och ställ dig frågan: alla hyllar Greta Thunberg, men ingen över sexton verkar lyssna eller bry sig – så ta min hand, så vandrar vi över stupet tillsammans, till vacker ambientmusik.

Spotify

11 AM:s “Twain” (Rundgång Rekords) påminner om att musik inte handlar om vad den är utan vad vi upplever den är. Det här är musik för platser där veden blånat eller där det nedlagda dagisets stängsel påminner om att hålla oss ute, inte hålla någon inne.

Det här är bildbandsmusik, musik som fungerat för korta tillverkningsdokumentärer (”så här gör man en momentsvarv”). Enkla melodifigurer. Låt vara att det blir en svepande beskrivning att detta just är svepande. Stilla storslagenhet, långt från landsortsfunken, syntetisatorerna fungerar väl.

Rundgång levererar än en gång (missa inte Solar, Cement, Klotmystik och de andra).

Spotify

Och bland de skivor som också förtjänar nämnas är en från ofrånkomliga Norge och Oslo, Fervent Minds “Tranquilize” (Dark Essence Records/Karisma Records), där Live Sollid, sångerska och låtskriverska i bandet, bjuder på en tämligen överraskningsbefriad men stilla skiva någonstans mellan art-pop och det som ibland kallas jazz; snällt, vackert och lämnar mest minnesspår av stilla slag, vilket skivtiteln på allvar antyder.

Spotify

För dig som mer gillar mellanmjölkvarianten av prog-genren kan ett dopp i Rhys Marshs nya skiva ”October After All” (Dark Essence Records/Karisma Records) rekommenderas.

Ingen risk att du blir uppjagad, du känner igen det mesta, det här är prog utan armbågar, utan vinklar och vrår, bara ett bekant, stilla flöde, som en bäck om hösten när den slutat svälla men inte heller har för avsikt att avta ytterligare.

Spotify

Måste avsluta med en skiva jag alls icke fått för recension, men som gör mig tvärlycklig. Och jag har upplevt musiken i den här tappningen på scen härom året också. Ensemble Odd Size framför Händels storslagna körverk ”Messias” – som kvartett. Kan det bli mer nerskalat?

Skivan heter ”Messiah For 4” (egen utgivning) och ensemblens intensitet och smarta arrangemang ger en mustig version passande på krogen eller salongen.

Spotify

Fortsättning följer…

- Jan-Erik Zandersson

lördag 9 mars 2019

Tangerine Dream – oförlösta känslor i en melankolisk sagovärld

Lasse Tängmark:

Debutplattor har alltid en speciell status i bands diskografi. Ibland är det plattan där bandet ännu inte riktigt hittat sin form, eller också är det plattan där bandet verkligen var sig själva. På riktigt. For real, innan förväntningarna och stridigheterna slitit isär bandet.

Tangerine Dreams debutalbum Electronic Meditation är inget av det här. När det släpptes så hade Tangerine Dream existerat några år som ett namn som Edgar Froese använde för olika musikaliska aktiviteter som han ägnade sig åt med olika människor. Hur det lät berodde mycket på vem som ingick i bandet för tillfället. Det finns inspelningar då bandet lirar svängig jam-rock av den speciella freak out-typ som var så vanlig runt den här tiden, men på Electronic Meditation blandas improvisationsrocken med rena ljudexperiment, förmodligen eftersom konstkufen Conrad Schnitzler befann sig i bandet just den veckan.

Det är ju förstås inte frågan om några avancerade ljudmanipulationer, utan mer om kul ljud som kunde åstadkommas med saker som fanns till hands, för plattan är inspelad på en tvåkanalsbandspelare i en tagning. Och enligt uppgift så visste inte ens musikerna om att det hela spelades in, ännu mindre att det skulle bli en LP.

Idag förknippar alla Tangerine Dream med synthar, men några synthar hör du inte på Electronic Meditation. Det är ändå ett bra och originellt album, men det hårda och lite karga soundet har förvånansvärt lite att göra med det Tangerine Dream som de flesta av oss är bekanta med.

Det är först på uppföljaren Alpha Centauri som det börjar låta riktigt kosmiskt. Edgar har bytt ut tonårige trummisen Klaus Schulze mot en annan tonårig tummis som heter Chris, och galenpannan Schnitzler har bytts mot lakoniske organisten Steve Schroyder.

Kanske är det just det sistnämnda som gör att Alpha Centauri är så väldigt mycket legato.

Någonstans får man intrycket av att bandet lyssnat på Pink Floyds A Saucerful of Secrets och fastnat med titelspåret på repeat.

Det är maniska kaskader av pukor bakom rökridåer och begravningspsalmer på orgel och gitarr. Tämligen planlösa - och kanske just därför så effektiva - synthskrik passerar som exotiska fiskar genom en djuphavsgrav. I jämförelse med debutplattans torra laboratoriekänsla är Alpha Centauri verkligen målande musik som på något märkligt sätt för tankarna till något Lovecraftskt uråldrigt och hotande snarare än till framtida, fantastiska rymdfärder.

Titelspåret på Aplha Centauri hör till det mer svårsmälta i Tangerine Dreams katalog, kanske beroende på en relativ avsaknad av dynamik, men kanske också beroende på att session-medlemmen Udo Dennenbourg fått väldigt mycket utrymme för sitt flöjtspel.

Det relativa stillaståendet har ändå sin effekt, speciellt eftersom det sidlånga spåret mot slutet sväller till något större och spöklikare, med en kör av röster och en elektroniskt manipulerad röst som reciterar ett poem.

Även om musiken på Aplha Centauri är väldigt effektiv, så går det inte att komma ifrån att modus operandi ibland verkar ha varit att vrida på rattar och hoppas på det bästa.

På uppföljaren Zeit från 1972 har bandet stämt sina oscillatorer mot en lång ton och dessutom plockat in en stråkensemble på öppningsspåret. Resultatet är mindre kaotiskt än Alpha Centauri, och dessutom innehåller kanske Zeit den mest strukturerade musik som bandet åstadkom, fram till Stratosfear fyra år senare.

För många som kommit i kontakt med Tangerine Dream genom rockmusiken, har Zeit upplevts som provocerande med sina fyra sidor entonighet, och dessutom total avsaknad av puls och rytm.

För den som närmar sig bandets musik med konstmusiken i bagaget kan Zeit framstå som en bagatell. Men för de allra flesta av oss är det svårt att inte drabbas av mörkret och storheten när musiken väl fyller rummet.

Man kan fundera på hur mycket av ett tillfälligt experiment det egentligen var, för  när Tangerine Dream året efter spelade in albumet Atem, så lät det mer än något annat som en polerad och raffinerad version av Alpha Centauri .

Även om många fans - inklusive jag själv - håller Atem högt, så är det svårt att komma ifrån att bandet vid den här tidpunkten gick lite på tomgång.

Det slås på pukor med mycket eko, synthar pyser och knastrar, fåglar kvittrar.

Det är väldigt bra, men det är helt klart en mellanskiva. När medlemmarna skriker vilt i avslutande spåret Wahn, kan man fråga sig om det är ett uttryck för att idéerna börjat sina.

Det är ingen överdrift att beskriva Phaedra från 1974 som en game changer. Och det är framför allt titelspåret som gör det. Vad består det av? Jo, en väldigt skakig improvisation för modulsynthsystem, mellotron och processad elgitarr.

Det låter kort och gott, jävligt kymigt. Ingen hittar riktigt tempot, farten eller formen. Något går snett med synthen. Ingen vågar ta ut svängarna, för alla väntar på att något ska börja.

Av någon helt obegriplig anledning så låter alltihop som något som utspelade sig i en egyptisk gravkammare för några tusen år sedan, då egyptiska gudar med hundhuvud av någon jävla anledning faktiskt fanns på riktigt. Det är så svårt att beskriva. Man vill bara höra det om och om igen, känna blodet pumpa genom kroppen, ligga ner på soffan och se molnen flyta förbi utanför. Drömma sig bort.

Mysterious Semblance at the Strand of Nightmares känns som något bisarrt, dimmigt postludium till det där enorma titelspåret. Och samtidigt som det är väldigt målande och stämningsmättat så är det också första gången på en LP som Tangerine Dream spelat ett enkelt stycke musik utan att dölja det under ett moln av eko eller effekter. Det är nästan intimt. Resten av plattan känns som en lågmäld eftertanke och lämnar inget djupare intryck.

Uppföljaren Rubycon går helt i improvisationens tecken. Bandet verkar ha hittat en form för att göra ungefär det som sker på Phaedras första sida, fast under mer strukturerade och ordnade former.

Båda sidorna av skivan följer samma formel; en svepande lång introduktion, följd av en rytmisk del med improvisation runt hypnotiska och väldiga sequencerslingor (det är musik som ska avlyssnas på hög volym!) följt av en lågmäld comedown, präglad av någon sorts svårbeskrivlig olust och rastlöshet.

Jag tyckte länge att Rubycon var svårpenetrerad, men med tiden har det faktiskt blivit mitt favoritalbum med gruppen. Den balans som Chris Franke, Peter Baumann och Edgar Froese hittade här, mellan improvisation och kosmiskt effektsökeri resulterade i något helt unikt, som står sig genom åren.

Och kanske något som inte gick att upprepa särskilt länge, för redan på live-albumet Ricochet som kom strax efteråt har de täta psykedeliska molnen skingrats till förmån till något mer sparsmakat, och mer spacerock-anstruket.

Det är dock väldigt långt ifrån något rockband vi hör, snarare en liten ensemble där Chris ibland lämnar sequencern och sätter sig bakom trummorna. Små musikaliska motiv växer fram i form av orientalisk-klingande riff. Ibland tänker man nästan lite på Agitation Free, bandet som Chris Franke spelade i innan Edgar rekryterade honom fem år tidigare.

Det man tydligt hör på Ricochet är att bandet har svårt att gömma sig bakom effekter, utan nu ger sig på att spela musik på konventionellt sätt. Då måste de nog helt enkelt ta i från tårna med attityd, för att inte framstå som amatörer. Det kunde ha blivit ett kritiskt ögonblick i karriären, men Stratosfear från 1976 visar på hur väl de klarade utmaningen.

Stratosfear är ett fantastiskt album. Omslaget föreställer en bild på ett landskap med segmenterade "plattor" som leder bort i fjärran. Det djupet hörs i den suck som mellotronen drar i plattans öppning, precis innan den första synthslingan drar igång som ett rinnande vatten, och innan den första sockersöta, melankoliska melodin kommer in.

Det är ett helt annat Tangerine Dream vi hör här. Ibland trampar det runt lite med synthprogrammeringarna, men oftast är det supervackra gitarrslingor som sampspelar med flöjtliknande synthmelodier. Och trots det futuriska omslaget och alla de bubblande syntharna - det här är inte futuristiskt. Musiken för tankarna till oförlösta känslor i en melankolisk sagovärld, någonstans långt borta för länge sedan.

Och Stratosfear är förstås inte bara otroligt lyssningsbar, den är också väldigt viktig i Tangerine Dreams diskografi. Bandet hade tagit steget ut ur de psykedeliska dimmorna, och spelade faktiskt riktig, komponerad musik. En helt ny, och betydligt större marknad hade öppnat sig. Det var egentligen bara den tillåtande tidsandan som gjorde att ett band kunde spela för en pop-publik och hamna på topplistor med elektronisk improvisations- och dronemusik. Runt den här perioden fick många av de mer experimentella banden från den första krautrockvågen välja mellan att lägga ner, eller att marknadsanpassa sin musik.

Dubbel-liven Encore är ett fantastiskt dokument över hur bandet lät live runt den här perioden. Två saker slår mig när jag lyssnar på Encore idag (vilket jag mer än gärna gör); det första är hur förbannat bra Tangerine Dream lät rent tekniskt. På hög volym är det extremt njutbart, och Chris Frankes bassynthslingor får med största sannolikhet nackhåren att resa sig även på den mest oinitierade.

Det andra som slår mig är hur tvära kasten är mellan de harmoniska, nästan folkviselika melodier som började utgöra en stor del av repertoaren (och som skulle bli en stor del av de filmsoundtracks som bandet specialiserade sig på under åttiotalet) och de experimentella och atonala jamen. Det måste helt enkelt ha varit en stor överraskning att se Tangerien Dream live det året, oavsett vad du förväntade dig.

Jag är dock fortfarande inte helt på det klara med vad det var som gjorde att Tangerine Dream kände ett behov att byta kurs ytterligare mot slutet av sjuttiotalet, och tyvärr var Encore slutet för bandets mest kreativa period.

Det är uppenbart att Cyclone var ett försök att göra om Tangerine Dream till ett "riktigt" rockband. Albumet är egentligen inte alls dåligt, men musiken på skivans första sida låter som en blandning mellan Eloy och Pink Floyd.

Steve Joliffe har en väldigt säregen sångstil, och uppenbarligen en egen uppfattning om vad texter ska handla om, och jag känner att han kanske borde haft ett eget band.

Bent Cold Sidewalk låter dessvärre som att Chris Franke och Edgar Froese gästar på någon annans platta. Plattans b-sida är bättre, men lämnar inget bestående intryck. Klaus Krieger håller igång ett coolt Neu-groove, men det känns som en intressant jam-session där kanske någon från Tangerine Dream råkat medverka. Ett stort plus förstås för omslaget till Cyclone, som Edgar Froese gjort själv.

Jag vet inte om många fans reagerade på samma sätt som jag, men på Force Majeure från 1979 så finns inte längre Steve Joliffe med i gruppen, och skivan är instrumental. Dock är musiken hyfsat banal. Här hör man en tydligare koppling till hur gruppen lät på Stratosfear, men soundet och arrangemangen är upp-poppade, och det finns en rastlöshet och vilja att underhålla som inte hörts på tidigare skivor.

Froeses gitarrspel får mycket utrymme, och det är uppenbart att han utvecklats och blivit en framstående musiker, tyvärr med ett band som letar efter en riktning.

Tangram inleder åttiotalet, och en ny era för bandet. Man blir åter en keyboardtrio, i och med att klassiskt skolade Johannes Schmoeling går med i bandet.

Skivan är lågmäld, melankolisk och melodisk. Ibland blir det lite såsigt av de syntetiska treklangerna, men det är ändå en frisk fläkt efter de senaste två skivornas bombast.

Tangerine Dreams åttiotal har sina höjdpunkter, men de kan vara svåra att lokalisera eftersom bandet producerade så förbannat mycket musik. Jag har i ärlighetens namn inte hört alla soundtracks, och de jag hört har inte alltid varit så bra att de föranlett ett inköp eller en andra lyssning.

Exit, Le Parc och Underwater Sunlight är album jag tycker är värda att kolla upp. Där finns minnesvärda melodier. Poland tycker jag är ett fantastiskt live-album, och något utöver det vanliga.

Efter att Chris Franke slutade har jag inte hört mycket som intresserar mig alls om jag ska vara ärlig.

Lasse Tängmark, hulterstadsound@live.com

Edgar Froese performing in Paris 2914. Photograph: David Wolff-Patrick/Redferns

måndag 11 februari 2019

Zandersson februari – 19 del II


Peter Pedersen släppte i december den andra skivan i trilogin ”Cleaning The Mirror” med sitt band Pocket Size. Den heter ”Immortality” (egen utgivning) och spelades in, precis som den första delen, live inför publik, ett drag som även jazzarna i Makross så föredömligt lyckats med tidigare på sin senaste dubbel-lp.

Den nya skivan låter precis som den förra, vilket gör trilogin påtagligt sammanhängande – eller egentligen är det här ett enda långt album som borde släppts samtidigt (den tredje delen spelas in den 16 april kl. 19 på Surbrunnsgatan 21 uppe i Stockholm – du är inbjuden som publik!), det handlar om nya tag om man jämför med den långt mer frustande debuten, där det var allvarliga försök att fånga en progressiv sprallighet med tyngd, lust och fägring stor, en snuskigt intensiv skiva som sorgligt många missade (de få recensenternas/de små upplagornas förbannelse).

Här är det, trots liveinspelningen, inte riktigt samma intensitet eller tvärgående över de plöjda fårorna i den progressiva åkern, traktorn brummar på, men mer följsamt, en och annan sten studsar progen, förlåt, plogen på, men det här är mer helgjutet, på gott och ont. Musikermusik?

Rainburns ”Insignify” (egen utgivning): Låt dig inte luras av den avspända progen som inleder och påminner om det indiska bandets debut, sångbaserad med tydlig gitarr, en snäll kombination i progens välplogade mittfåra. Alltså begåvat, genreinitierat och högeligen musikaliskt.

Redan spår fyra visar dock att de är på väg någonstans, där öst och väst blandas, spåret därpå är också ett som pekar ut en annan inriktning, en inte längre så snäll.

En skopa Transatlantic, litet sångharmonier med en blinkning mot Gentle Giant, snygga gitarrsolon och gradvis en vandring in i ett land där Steven Wilson också vandrat (men Rainburn har bättre melodier och långt bättre sång) – kan man bara få trummisen att lämna hårdrockslandets eviga dubbeltrampande på baskaggen också, hade mycket varit vunnit i ljudbilden. Det här är ett band jag gärna hade sett live, men med tanke på att de är i Indien är chansen gissningsvis tämligen begränsad.

Spotify

Malmökvartetten We Float fick en Jazzkatt som bästa band när P2 delade ut priser i fjol. Det säger en hel del om hur fantastiskt vidsynta jazzmänniskorna är, för, inte minst på nya cd:n ”What’s Really Real?” (Havtorn) låter de som en blandning av postrock och sena Bowie-låtar.

Inlånad är mästergitarristen Samuel Hällkvist som ofrånkomligen sätter ofrånkomlig prägel på skivan, men det här är en laginsats av grundkvartetten, utan tvekan: Filip Bensefelts sparsmakade men distinkta trumspel, Linda Bergströms sång och elektronik (och särskilt sången söker sig in under huden, med frasering och tonfall, hur den kan smyga och också växa, omärkligt, till något kraftfullt), Fanny Gunnarssons idérika piano- och rhodesspel som ger rena Van der Graaf Generator-intensitet live) och så, förstås, basisten och komponisten Anne Marte Eggen som bygger de här försåtligt enkla styckena som, när de inte bara blir 4AD-drömska, växer ut till något värdigt Portland.

Det finns fler gäster på skivan förutom Sam, och de deltog alla på den charmanta releasekonserten på Inkonst i Malmö, exempelvis Ellen Petterssons (från bland andra Brigaden och Hey Elbow) flygelhorn kan man inte förbigå. Det här är ett band cowboys som med synbarligen enkla medel kan fånga in en bred lyssnarhjord med smala musiklasson, en konstellation jag ser fram emot att få se live fler gånger.

Spotify

Anne Marte Eggen för en mindre framträdande roll på Eka trios nya, andra skiva ”O” (Pälsrobot Records) där hon bara (nåja) skrivit två av styckena, men hennes basspel finns på plats, om än långt mer återhållet än i We Float.

Det gör också det stillsamma men detaljerade triospelet från deras debutskiva ”Eka”. Inlånad är Göran Abelli och hans trombon på tre spår och de sprallar iväg litet extra, liksom när Karolina Almgrens sax förstärker på ”Oumuamua”.

Snällt, litet försiktigt stående i hörnet, som en trelemmad krukväxt som ger syre och näring åt det som händer i rummet. Så här anspråklös kan instrumentaljazz vara ibland.

Spotify

Aubrey (Allen Saei i prästbetyget) har en lång och diger meritlista sedan genombrottet som femtonåring, men “Gravitational Lensing” (Out-ER) som släpps 22/2 är bara hans tredje fullängdare på alla år, faktiskt det första på arton (18!) år, men visar att gammal är äldst, med dansmusik som spänner över house och mer pumpande techno, men inledande ”Aerglo Visible” visar att Allen, liksom i princip alla andra åldrande dansmusikanter blir ambienta domptörer på gamla da’r – går sedan över i stilla acid jazz på ”Floating To Rigel” – sedan mot budget-world i Eno/Byrnes fotspår, och så håller det på, över technospår mot avslutande ”EXO 0706, 1 + 5913” på fjärde lp-sidan som kunde varit skapad i Elektronmusikstudion i Stockholm eller på Ircam i Paris. Utmärkt skiva, det här.

Bandcamp

Solars “Thing We Found, But Left Behind” (Rundgång Rekords) är motorvägspostrock från Malmö och inte Portland, för flaskhalsarna på E22:an mellan Malmö och Lund i rusningstid.

Stundtals oljudsbeströdd, ibland upprepas tema under de trettiosju minutrarna, men det blir aldrig regressivt, det hade varit som att kalla ”The Lamb Lies Down On Broadway” för ”enahanda”.

Duon hade, deskriptivt, kunnat döpa sig likt andra till Trummor & Elektronik (med inslag av gitarr, ska tilläggas), för uppbyggnaden är malmöpostrock som inte liknar varken Larsen eller Hammock eller ens Mogwai, här bubblar det fram som en musik som passar i vintermörkret, inte minst för att den är lager-på-lager-påklädd, och hade blivit avslöjad av minsta solglimt (en av låtarna är ren, norsk doom innan duon hittar vägen in).

Man kan inte längre tala om Rundgång Rekords som det ”lilla” skivbolaget när katalogen nu är vid och bred, när jag, vid första genomlyssningen av en cdr-version i bilen, så korkat tänker ”det låter internationellt” och jag hade inte kunnat placera den här skivan på Möllevången eller ens i närheten av Arlöv, den påminner om instrumentalmusik jag fått från Polen, från marker som är mer smärtsamt brända av krig, elände och dåligt rostskydd.

Jag får också villig erkänna att jag återkommer till Rundgång-skivor regelbundet, som de av/med Cement och Klotmystik och Bent Spanner, Arty Banner – bland andra!

Spotify

Hen Ogledds “Mogic” (Weird World Record Co.) överraskade i en promohög från Playgroud (där gamle Talk Talk-medlemmen Rustin’ Mans nya skiva gjorde precis det motsatta – men leta gärna upp de två .O.rang*-skivor han gjorde med, även han bördig från Talk Talk, Lee Harris: ”Herd Of Instinct” (1994) och ”Fields And Waves” (1997)) med både årets hittills mest stillrena/knäppa skivomslag och med ett innehåll där det är experimentell pop som stretar och drar åt alla möjliga, men alltid roliga, håll.

Kvartetten Dawn Bothwell, Rhodri Davies, Richard Dawson, och Sally Pinklington kommer inte från San Francisco eller från ett sjuttiotal på Ralph Records eller något som man kunde hitta på andra våningen på Folk å Rock om man letade länge i backarna vid Stortorget i Lund eller ett band som passat som hand i handske när Blaine L. Reininger eller gick på balustraden på Stadt Hamburg i Malmö eller något som platsat på en fin gammal skiva betitlad ”Chewing Hides The Sound” – men de bjuder på just en apart pop som både är skitbra och väcker alla dessa minnen från köpta skivor och besökta konserter från den urtid jag kallar ungdom.

Om det sena sjuttiotalets (och tidiga åttio-) på något sätt tjänat som inspirationskälla spelar ingen roll, här är det popformatet som skruvas och dras i, med klädnypor om idéerna och så några rultiga, kreativa barn förklädda till musiker-som-släpper-sin-tredje-skiva som snurrar och viftar så nyporna tänjs och sträcks, musiken kan inte hålla sig kvar i något format som väntas. Lysande experimentpop som både tilltalar ditt melodiöra och din obändiga lust att få höra något du inte visste fanns. En höjdare, köp.

Spotify

På Mattias Windemo & Raymond Strids ”The Mattön Sessions vol 4” (Mowinde) möts gitarr (Mattias) och slagverk (Raymond) i helt improviserade, mestadels försiktiga stycken, men Strid har även annat artilleri att ta till.

Förklaringar: Mattias’ studio ligger på Mattön i Gysinge, som är ett samhälle i Sandvikens kommun, ”i Österfärnebo socken vid Dalälven intill gränsen mellan Gästrikland och Uppland”.

De hade fyra inspelningstillfällen, av vilka det här är det sista som nu kommer först av, tydligen planeras ytterligare en cd. När jag tittar på kartan över Mattön funderar jag på om inspelningsstället spelar roll, om det finns något i väggarna, något i akustiken eller i mixerbordet, någonstans mellan Sun Studios och Atlantis i Stockholm?

Jag vet inte. Jag tillhör dem som sällan ”hör” platsen just i improviserad musik, att interaktionen mellan musikerna är i förgrunden och vald studio eller ljudmiljö blir egal.

Intressant är skivan i vilket fall som, tuggmotståndet är inte påtagligt och jag har börjat undra över hur de andra tre inspelningstillfällena lät; de är vana att spela tillsammans, så släppte de handbromsen redan första gången? 

I Sohlmans musiklexikon definieras elektronmusik som ”musik som framställts eller bearbetats med hjälp av elektronisk apparatur och som uteslutande komponerats för högtalarmediet.”

Samlings-lp:n ”Svensk elektronisk musik” (1973) blev räddningen för den i tonåren på syntetisk musik svultne undertecknade lyssnaren när det verkade som Tangerine Dream, Klaus Schulze och Ash Ra inte utgett fler lp än de som kunnat köpas från LP-Fyndet.

Att i späd ålder ramla över den här Caprice-utgivna samlingen med sprakande musik av Bengt Emil Johnsson och Jan W. Mortenson bland andra öppnade en helt ny parallellvärld till tyskarnas svävande, skrämmande (och mer kommersiellt utgivna (sic!)) toner, där vita labbrockar och EMS och bandmusik blev nya företräden.

Men dåförtiden var det inte lätt att hitta ens de här akademiska elektroakustiska skivorna, det blev Stockhausens ”Gesang der Jünglinge” (1955–56) och någon tokig rumän och inte förrän den fantastiska cd-eran inträdde fylldes hyllorna med eam från hela världen.

Men det fanns undantag. Ett uppsnappat på P2 och snabbt beställd i skivaffären: Åke Parmeruds ”Yttringar” (1984), en makalöst innovativ och känslospäckad lp jag återkommer till igen och igen.

Det tog lång tid att hitta ”Kosmiskt eko” 1980 som han gjorde med Björn Vickoff och uppföljaren, om benämningen tolereras, till ”Yttringar”, ”Maze”; inga av dessa, sorgligt nog, återutgivna på cd. Men på cd har han varit mer utgiven, inte minst fyra samlingar på skivbolaget Empreintes DIGITALes. Hans verk har sedan dykt upp på diverse eam-samlingar dokumenterande det-och-det-årets prisvinnare i olika tävlingar för seriös elektronmusik, som de årliga Cultures Électroniques-samlingarna.

Och nu har det kommit en ny skiva med geniet Åke Parmerud! Givetvis (sic!) är det norska Lawo som utgett den. Nu är det tiomannaensemblen Cikada (och med frontfigurerna Kenneth Karlsson, piano, och Bjørn Rabben, slagverk i fronten) som i djupt samarbete med tonsättaren släpper ifrån sig tre verk med elektronik tillkopplad.

Inledande ”Zeit aus Zeit (the ’Kontakte’ variations)” (2002) knyter an till det som en gång i tiden var startskottet för Cikada, Cikada Duo som bestod av Karlsson & Rabben, som spelade just Stockhausens ”Kontakte” 1988, och nu återvänder ursprungsduon till Parmeruds variationsstycke över Karlheinz’ legendariska verk. På ”Mirage” (1995) och ”Rituals” (2006) är hela ensemblen på plats och här rör vi oss i ett universum som Kaija Saariaho mestadels befolkat med den här blandningen där de akustiska instrumenten är i första rummet och elektroniken förstärker och förvränger.

 Mer från flitiga Lawo (ett skivbolag som får t.ex. svenska statliga slöfockarna Caprice att skämmas så mycket att det blir pinsamt (man skulle kunna tro att det var (SD) som satte agendan för kulturarbetet där…)) som kan nämnas är “Nøringen” (sax och orgel spelar traderad musik, men även Bach och Satie som vibrerar i kyrkorummet), “Telemann, The Chameleon” (en trio ur Bergen Barokk bjuder på en häxkittel av Telemann-plockgodis som visar den sanslösa bredd G. P. hade i sin adipösa verklista), “Sonata Norwegica” (blockflöjtisten Caroline Eidsten Dahl har tillsammans med trion Ensemble Freithoff dammat av tre norska tonsättare från senbarocken (Johan Henrik Freitholl, Georg von Bertouch och Johann Daniel Berlin) och en svensk (Hinrich Philip Johnsen) och det är fantastiskt rolig lyssning av musik av bortglömda ”minor masters”), “Norwegian Saxophone” (Ola Asdahl Rokkenes tillsammans med S:t Petersburgs norra sinfonia under Fabio Mastrangelo bjuder på tre nyskrivna och av honom själv beställda verk baserade på litterära förlagor) och “Er heißet Wunderbar!” (julmusik från barocken av Fasch, Graupner, Telemann och Bach framförd av Barokkanerna och det må vara bekant materia, men med en sådan orkester är varje jul ny!).

LAWO Classics NO

dB Productions fortsätter gå från klarhet till klarhet (till skillnad från, som nämnts ovan statliga skivbolaget Caprice som borde ha muskler, uppdrag, förstånd och förmåga att förvalta den svenska konstmusiken – vilket de inte har, inte gör… nog gnällt om den tarvliga svenska musikkulturpolitiken) och vårens höjdpunkt (med utgivning 8 mars) är en skiva pepprad med små pianoverk av två av landets idag mest framstående tonsättare: Andrea Tarrodi och Ylva Skog.

Det är utmärkta Ann-Sofi Klingberg som trakterar pianot (i två fyrhändiga av Skog får hon hjälp av namnkunnige Mats Widlund) och jag vill påstå att det här är årets bästa svenska klassiska skiva (Moritz Ernsts nyliga och utmärkta skiva med alla Miklós Maros’ pianoverk (Perfect Noise) får utsäkta).

Det är rent lustigt så en hel värld kan dväljas och döljas i dessa musikaliska mikrokosmos, småstyckena är inga bagateller till innehåll och intention, de antar närmast en svitform när de får träffas så här.

I sammanhanget är det också på sin plats att nämna att förra titeln från dB Productions var en cd där Bengt Forsberg och David Huang tog sig an fyrhändig pianomusik från romantiken och något senare av Röntgen, Chaminade, Jensen, Hägg, Chabrier, Hahn och den medialt uppmärksammade Amanda Maier, välspelad musik som svävar på rosenröda moln allt som oftast, i en ljudbild som är hart när perfekt. Erik Nilssons fabulösa lilla skivbolag levererar igen – som alltid! Och skivans omslagsmålning är väldigt speciell i sin naivitet, skiljer sig starkt från de vi är vana att se från dB, och den har också en särskild roll i skivbolagsdirektörens hjärta.

- Jan-Erik Zandersson

PS

”Cd:n är död” basunerar okunnig media ut och jag kan inte låta bli att garva. Klart skivbolagen vill se det som en sanning, eftersom de tjänar så snuskigt mycket på strömmad musik som låter skräp, till skillnad från de korvören artister och upphovsmän får på desamma. En titt hos en av marknadens dominanter på webbshopsidan, Ginza, visar att de just nu erbjuder 164.460 cd-titlar (och, kvalitetsmässigt skrämmande nog, även 49.369 titlar på vinyl). Jepp, cd:n verkar ju jättedöd, denna fantastiska, kvalitetstyngda, fysiskt begåvade ljudbärare…

DS

söndag 3 februari 2019

Zandersson februari - 19

För mig är musiken det mest absoluta av alla de massförståelsevapen vi kan uppbringa i ett civiliserat samhälle, känsloseismografer som bättre än ord, beröring, en blick, kan ge kaskader av oomkullrunkeliga lösningar på tristessens problem eller välmåendets ångesttangerande.

Ljud, tonfall, frekvenser, utan dem vore vi intet, vi kan uttrycka det abstrakta utan att behöva ta till text, vi kan påminna om det upplevda genom en stares stämma, vi kan nynna på tre takter och vips känner vi samhörighet, delar minnen, ser det abstrakta, gemensamt, framför oss. Musiken blir våra gemensamma upplevelsehologram, där konturernas fasthet varierar, men aldrig budskapsettrigheten.

Ibland handlar det också om att söka det som inte finns, eller jaga något som kanske inte är lika bra, men som blir någon form av ersatz lik förbannat.

Ta alla de konsertinspelningar som delades i Tangerine Tree-projektet för nu många år sedan, där nog jakten fanns efter den generation Tangerine Dream vi längtade efter när de simpla soundtrackens åttio- och, inte minst, nittiotal tog över men fyllde börsen för Froese et cohortes, och hur besviken man blev över att dessa delade inspelningar mestadels var från de tider vi inte riktigt ville bli påminda om, samtidigt som vi påmindes om att på tok för många konsertbesökare vid slik mer stillsam musik borde ha vett att a) dricka mindre, b) hålla käften eller c) båda delarna.

Minnet skrapar också bort resterna av hur det egentligen var och vi inlåter oss i tron att tidig Tangerine Dream var den där repetitiva, suggestiva sekvensmusiken som egentligen mest Klaus Schulze höll på med medan granntyskarna var mer avancerade med bråkig avantgardism, elektroniska konsoler stora som hus och ett stort inslag av Edgars gitarr och alla de makapärer han körde dess ljud genom.

Berlinskolan uppstod nog i verkligheten först efteråt och dess moderna lärljungar är antingen lyssningsvärda eller heter Gert Blokzijl, som på nu femtio skivor senare (och han började utge sig bara för något år sedan, n.b.!) verkar sätta igång sekvensmaskinen, ha programmerat en slinga, tagit en fika och tryckt på ”stopp” på inspelningsutrustningen ungefär en cd-längd senare.

Märkligt är det också att konstatera att Tangerine Dream efter Edgar Froeses tragiska frånfälle låter mer som Tangerine Dream ska låta – hur hade kvartetten då låtit om Edgar fått leva ett par år till, när han, också medvetet, inte minst när Jean Michel Jarre kom på besök, pratade om att han var på väg in i en ny musikalisk tidsålder? Vi får aldrig veta det.

I stället får vi lyssna på utmärkta i samma familj spelande konstellationer som norska (nu var vi där igen) WintherStormer och skivan ”d.e.s.h.” (egen utgivning), som får mig att vilja ha mer, väl medveten om att en tredjedel av trion, Terje Winther, redan finns i skivhyllorna, med både ambient- och berlinmusik, men också som en ur akademin och representerad på en konstmusikalisk och seriös samlings-cd från tider som svunnit hän (2002…) där han delar utrymme med Cecilie Ore, Rolf Wallin och Natasha Barrett bland andra.

Men nya skivtiteln står för ”diatonic elaboration of static harmony” och avslutande, 25 minuter långa ”Nitrogen” är väl ett exempel på just vad det där skulle kunna vara.

Det här är en skiva som rör sig mellan det elektroakustiska och Berlin, med känselspröten ute, så fantastiskt gammaldags och också helt fantastiskt okänt.

Spotify


Wow vs. Nows ”The Buffering Cocoon” (Jazzland) är egentligen den egensinnige keyboardisten Jason Lindner (med på resan Panagiotis Andreou, bas, och Justin Tyson, trummor) som bjuder på en sorts västerländsk megapolisjazz av elektroniskt, processat slag, men där det finns riktiga trummor, där det antyds en gitarr, kanske samplad, där rytmerna är aviga, men där du dras in i en storstadsdjungel som inte riktigt finns än, med skyltfönster som buktar, en trottoar som byter färg, människor som verkar ack så bekanta men oskarpa i konturerna.

Det blir ett märkligt dygn i den där storstaden, kanske för att du känner igen saker – och när det avslöjas att Jason var med och skapade Bowies mäktiga sista skiva, ”Blackstar” (jag vet inte hur många gånger jag spelat ”Lazarus” sedan dödsfallet, både från skivan och från bootlegs med McCaslins band live), vet du att det är New York du har återvänt till. En skiva jag återkommer till och återkommer till, som jag, här på landet, kan loopa, så jag befinner mig i staden men slipper vara där.

Spotify

Håvard Voldens “Space Happy” (Sofa Music) närmast överföll mig i sin musikaliska uppfinningsiver och jag måste låna från annan skribent:

“If you were to mix some of the strings of Sonic Youth with a look back to Pierre Henry, processed it through the nuances of any of the great sci-fi soundtracks of the 70s or 80s”

så får man en liten, kanske för smal, bild av hur Håvards debutskiva låter.

Snart får vi ha en kategori för alla de skivor som kommer idag som det spontant känns att de är svåra att kategorisera, mest för att de, inte minst influensmässigt, rör sig över hela musikkartan, som den här som både ger oss elektroniska retroklanger, minimalistiska viloplan, oväntade ljudexperiment mellan lekskolan och EMS, en ren upptäcktsfärd in i ett musikaliskt rörligt intellekt. Rekommenderas även den utan minsta förbehåll.

Spotify

På samma tema är Building Instruments tredje, ”Mangelen min” (Hubro, vem fan annars?), egentligen, här är det ett mer improviserat möte mellan analoga och inte fullt så analoga instrument, där mixandet, joxandet, skapar en sorts helhet man kan drapera ett helt lyssningsrum med, rytmiskt eller inte, inga motsatsförhållanden äger tillträde.

Spotify

Intressant är också Kim Myhrs ”pressing clouds passing crowds” (Hubro, igen!) där han säger sig vara inspirerad av tonsättaren Robert Ashley och hans med talad text nedlusade verk (inte minst hans egensinniga operor som om sinnesstämningen inte är den absolut rätta kan tära på månget tålamod) och där han till sin hjälp har Caroline Bergvall (och instrumentalister, förstås) som läser sina egna texter. En stilstudie lik den Lars Sandberg gjorde på Alice för många år sedan.

Spotify


Atomics “Pet Variations” (Odin) utmålar skivbolaget som en ”supergrupp” och inom den skandinaviska jazzen är den nog det, på sitt sätt:

Fredrik Ljungkvist, Magnus Broo, Håvard Wiik, Ingebrigt Håker Flaten och Hans Hulbœkmo. Det är också en märklig coverskiva där de mest aparta exempel från konst- och jazzmusik kläs om och får ny stoppning.

Mest, eh, drastisk (även om det är fel ord) är omkomponerandet av delar av Beach Boys’ ”Pet Sounds”, men deras omhändertagande av verk av Carla Bley, Messiaen, Varèse, Garbarek etc. gör det här till stor underhållning.

Spotify


När jag bevistade Kenny Håkanssons releasefest för skivan “Psychedelic Dream” för åtta år sedan i Stockholm, bjöd han på en helkväll, där också publiken blev mer entusiastisk för varje timme som gick, eftersom Kenny slog på stort och bjöd på två band till förutom det cd-debuterande.

Det var nog inte spriten på Debaser som gav oss en trevande inledning på kvällen, utan den nya cd:n fångade kanske inte lyssnarna, för när Kenny övergick till nästa av sina band på scen, Kebnekajse, steg temperaturen för att sedan nå Iggy-Pop-i-början-av-karriären-höjder när trion Baby Grandmothers gjorde ett hejdlöst intensivt avslutande set.

När jag lyssnar på Baby Grandmothers’ comeback-skiva “Merkurius” (Subliminal Sounds) tänker jag på den där kvällen och blir både glad att bandet är vitalt och vill nytt, liksom visar delvis var det där beramade skåpet ska stå, men jag saknar också något, på ungefär samma sätt som man kan bli besviken när folk inte gör som man säger. De kunde gott varit än mer psykedeliska och jammande, jag minns vilket jävla driv som fanns i farbröderna bara för åtta år sedan.

Spotify


Mattias Windemos ”Spheres” (egen utgivning) är hans andra skiva på kort tid, en viss motsats till ”reenactment” som släpptes i somras där han bara hade akustisk gitarr, nu är det Chapman stick, elgitarr, akustisk om varandra i stycken som må delvis vara komponerade men där det fria, improviserade anslaget dominerar i mina öron, i ett ljudbild som vore musiken under lupp, det är så tydligt, så rumsligt inbjudande, en mäktig skiva i all sin stillhet.

Tillsammans med pianisten Mattias Risberg har han också utgett cd:n med den beskrivande titeln ”Guitar And Piano” (egen utgivning) som å sin sida är helt improviserad, ”fjärran staden”, med stillhet och impulser som ger ett snitt i tiden de inte kan återskapa men som vi kan återvända till efter behag. Impro när den är som mest livgivande, tycker jag.

Spotify

Värda att nämna är ännu en skiva med antikapitalistisk gladswing med Cats And Dinosaurs, där titeln travesterar på Wells och andra tänkare, ”The Shape Of Swing To Come” (Pacaya), men innehållet fortfarande är samma misstänkt makabra mix av just politiskt patos och rent storbandssväng.

Spotify

Michael Kleins debut “Snapshot” (Second State Audio) påminner bitvis om den techno som kom efter det som Saunderson och andra gjort i Detroit, litet avig och medryckande dansant techno som nästan kan ses som intelligent. Dock finns det dalar på skivan, blir lurad in i en tro att den ska vara jämnare än så här av den slagkraftiga inledningen.

Det avslutande ambienta stycket pekar på något väldigt intressant Klein borde fortsätta odla.

Spotify


Belgisk-ryska Veronica Maximova avantpopdebutalbum “Computerlove” (Voitax) rör sig i ett land som även Sharon Van Etten begett sig in i på sin senaste (äntligen har hon hittat hem!), men här är det mer experimentellt, det ekar i de tomma salar där Veronica spelar sina syntar och sjunger sina sånger, som en vandring i övergivna bergsrum där ett lands försvarsmakt gett upp och gett sig av, fast utan att packa färdigt.

Spotify


Tusmørkes “Osloborgerlig Tusmørke – Vardøger og utburder vol. 1” (Dark Essence/Karisma) är en samling spår som, enligt bandet, inte fick plats på någon skiva, så de fick en egen. An acquired taste, kanske? Somt går mig spårlöst förbi, somt fastnar åtminstone ett tag. Mest för fansen, skulle jag tro.

Spotify



Roligare den småkantiga popen på “At The Moonshine Park With And Imaginary Orchestra” som sicilianarna Music For Eleven Instruments (Dead Pop Opera) levererar, låtar som får växa i takt med sina instrument.

De skickade också sin debut från 2010, “Business Is A Sentiment” (Red Birds), redan där var trion ute på en skönt hal is med låtar som törhända började litet apart men som snart fångade lyssnaren, smart kammarpop, det här.

Bandcamp


Deena Abdelwaheds debut ”Khonnar” (Infiné) är ett enda långt inlägg mot orättvisorna här i världen, framför allt i arabvärlden, hur vi behandlar varandra, varför vi inte får vara lika, hon framför det lika frenetiskt vare sig det är sångligt eller instrumentalt, men också ett långfinger mot patriarkat, fallocentricitet och ren oginhet, men som man kan, med fördel, dansa till.

Utmärkt debut av en ung kvinna som vågar i en värld där inte kvinnor anses vara lika mycket värda som de som inte är kvinnor.

Spotify


Kammarjazz där budskapet går mig förbi bjuds av Here’s To Us på cd:n ”Animals, Wild And Tame”, där en ”superkvartett” (Josef Kallerdahl, bas, Lisen Rylander Löve, sax, Susana Santos Silva, trumpet, och Nils Berg, basklarinett) spelar salongsmusik, ”en parlör för en ny kontinent av ljud”, över titlar lånade av i Vilhelm Mobergs ut- och invandrarepos beskrivna lärobok i engelska man hade med på överfarten. Hade jag inte vetat, hade jag inte förstått, så enkelt är det ibland.

Spotify


- Jan-Erik Zandersson