Kalejdoskop: Sju kantatsvar och ett möte med tidsmästaren

Ett Universun Noll producerat Kalejdoskop i radions P2. Finns för avnjuting i trettio dagar.

Länk till SR.

Trailer:

Programmet:

Oldfields Return to Ommadawn i radions Kalejdoskop

Sam Jacobsson ger oss hela Oldfields Return To Ommadawn i P2,s Kalejdoskop. Programmet ligger ute för lyssning i trettio dagar endast, och kan därför bara avlyssnas i några dagar till. Så passa på.

Ommadawn II börjar tjugo minuter in i programmet.

Info från Kalejdoskops hemsida:

Hur låter musik från i dag som görs som på 1970-talet? Mike Oldfield inspireras av sin egen musik från den tiden.

Den banbrytande skivan Tubular Bells följdes av Hergest Ridge och Ommadawn. Mike Oldfield gjorde sina första skivor med en lång låt vardera på LP:ns båda sidor. Han visade på ett nytt sätt att göra musik. När han sedan började slå igenom på hitlistorna, blev låtarna oftast kortare.

Det var länge tyst från Oldfield på skivfronten, men för något år sedan började det hända saker igen. Nu har han tänkt sig in i hur han gjorde musik på Ommadawn 1975. Sedan har han gjort en ny skiva, Return to Ommadawn, där han komponerar på samma sätt som då. Hör hela albumet i Kalejdoskop med Sam Jakobsson.

Electronic Easter: David Borden and Mother Mallard

Information hittar du här

Zandersson april - 17

Först som sist: ta med dig Brigaden ut i våren, spela skivan ”Om Jesus, Lill, Alberto och våra föräldrar” (Havtorn) på hög volym och möt världen med ett brett leende; börja från början med spåret ”Alberto V” och känn hur du spelar huvudrollen i filmen om ditt eget liv. Tagning!

habelard2 är egentligen Sergio Caleca (syntar och elgitarrer och en uppsjö datoriserade effekter på kors och tvärs) från Italien, till vardags i bandet Ad Maiora, och jag har hans tre soloskivor framför mig. ”Qwerty” (Oltre La Musica) är från 2013 och låter äldre än så, eftersom den digitala vagnparken används brett och djupt men skapar ändå en ljudbild, inte minst rytmboxarna, som andas åttiotal, det blir en sorts jazzfusion som inte är oaptitlig alls, men som borde mixats annorlunda, i alla fall om man får tro mina öron – samtidigt tror jag att Sergio gjorde så här med vett och vilja, musikens innehåll pekar åt det här hållet, vad mina öron än tycker.

”Il Ritorno Del Gallo Cedrone” (Oltre La Musica) kom 2015 men det gjorde den egentligen inte alls – det här utgavs ursprungligen på kassett redan 1990 men i princip allt har Sergio spelat in igen (och några nya spår är tillagda).

Jag vet inte hur kassetten lät en gång i tiden, men här är det en småkraftfull neoprog som fått ta över fusionmanteln, med elgitarr i förgrunden eller klaverdrivna experiment som ”Polluzione”.

Intressant, goda musikaliska idéer släpps lösa, men jag hade önskat att Sergio bjudit in några kompisar för att få till någon gruppdynamik – eller i alla fall någon som gett det här en bredare, mer smickrande ljudbild.

De goda idéerna försvinner i känslan av hemmabygge, tyvärr. Men: med det är vi framme vid ”Maybe” (egen utgivning) och nutid och här har han musikkompisar med sig i studion, hela tretton stycken totalt, även om de är utspridda över skivan, här finns en mer professionell produktion och ”så ska det låta” höll jag på att utbrista när jag lyssnade på de här tre skivorna första gången, i tur och ordning, under samma kväll.

Idéerna, den jazziga progen liksom den canterburystilla, får utlopp och det här är både inbjudande och intressant, bekräftande att ingen människa är en ö, smarta slingor, passande arrangemang, fin dynamik mellan solande elgitarr och snyggt pianospel, inkännande tvärflöjt och viola som ger ett trevligt musikaliskt fotavtryck.

Vidare till Tel Aviv och Solar Winds cd “Mind Glow” (egen utgivning). De är en trio (Matan Gilat, gitarr, Dor Biran, trummor, och Iggy Jackson-Cohen, bas), Gilar står för komponerandet och har också producerat skivan.

Redan i inledande ”Waves” förstår du vad det här handlar om, efter en försiktig start står sedan taktartsbytena som spön i backen, det rasar och far runt, det bjuds på intrikata slingor och det är ack så lätt att dras med på den här kälkturen nerför det snöklädda berget, stundtals tävlande med laviner, stundtals bara snygga kurvtagningar genom tallrik skog, stundtals tillfällen till beskådande av bedårande utsikt.

Fågelskådarlugnet återvänder ofta på skivan, taktartsbytena är mer modesta genomgående, men det är musikaliskt innehållsrikt och synnerligen välspelat, gitarren minner om en fusionspelande Rune Gustafsson eller en uppfinningsrik Schaffer.

Långt ifrån någon omklädningsrumsprog, teknik för teknikens skull.

En till skiva från Havtorn skulle varit med i uppdateringen förra månaden, Slowlands självbetitlade debut-lp som släpptes redan i oktober.

En trio från Göteborg (Robin Skarin, klaviatur (från bl.a. Vak och Piatruba), Erik Wood, bas (från bl.a. People of K och Woodsfolk), och Vegard Lauvdal, trummor (från bl.a. Strändernas svall och Silver Light)) som bjuder på en trio jazzrockstycken skrivna av Skarin (men enligt pressmaterialet gemensamt improviserade över).

Och det är Skarins klaviatur som leder detta läckra fälttåg över jazzens mer progressiva domäner, stundtals rejäl fusion, där Lauvdals trummor är spralliga och aldrig enbart ackompanjerande, medan Woods bas kan både ta plats i baksätet likväl som kräma på som John Wetton under den bästa tiden i King Crimson.

En lp du inte vill missa, men som rört sig bedrövligt lågt under radarn så här långt.

Spanska The Circle Projects “Bestiario” (Madre Mine Record & Tapes) är ett progens storband, femton musiker, som på den här skivan knyter hymens band mellan progen och litteraturen genom att musikaliskt beskriva djur sprungna ur böckernas värld, fiktiva djur, band knyts både som komponister och uttolkare.

Man kan inte med bästa vilja påstå att man här håller något ljus under skäppan, det är de stora känslornas musik, väl tilltagen produktion som närmar sig något storvulet progmässigt, utan att för den skull vara pretentiöst på något sätt.

Ännu ett sätt att använda vår kära genre kommunikationsmässigt, en annan, mer kompetent version av en sorts dungeons & dragons-prog där berättelsen står i centrum parad med de musikaliska tankarna.

Ett väldigt intressant koncept, välspelat och betagande, ett bra fortskaffningsmedel för idéerna.

Det är också en skiva som stärker mig i övertygelsen att begreppet ”progressiv rock” nog med lätthet kan bytas ut mot det mindre tidsbundna ”excentrisk rock” – för det är väl det den är, progen, när den är som bäst?

Shitney är trion Maria Faust, Qarin Wikström och Katrine Amsler och ”Earth Core” (Ilk Music) är deras debutskiva, en lekfull skiva med rätt mycket kaos, spontanitet och jag-vet-inte-vad.

Fausts saxofon låter rimlig ibland, mer burlesk ibland, Wikström och Amsler använder elektroniska trummor och en massa mackapärer som ger ljud ifrån sig eller hanterar analoga ljud till något annat, med en förkärlek för att leka med röster och ge dem något som blir tivolivat och heliumfyllt.

Musiken studsar oförutsägbart som pucken i ett ishockeyspel, det är stundtals ett väldigt ståhej, men mitt i oredan får de för sig att sätta igång rent dansanta rytmer och man känner sig förflyttad, dansande, in i ett annat tillstånd, som ett luciatåg med clownnäsor på dagis, ett Berghain i bollhavet.

Fanns det en genre som hette ”varierande” skulle skivan placeras där. Notera också att den inte bara är utgiven om cd, utan också som en hjärtformad tvål med dels en nedladdningskod, dels med en geting inuti den transparenta tvålen – de tre damerna avslöjar inte om tillverkarna i Estland tagit bort gadden eller ej… Spotify, eat your heart out!

 

Hur mycket kan man egentligen göra med en elbas, hur mycket kan man improvisera om man inte har hur mycket effekter som helst och nog vill att det mestadels ska låta som en elbas?

Olivier Lété sitter inne med ett (av säkert flera) svar på frågan, för hans “Tuning” (Discobole) är just hans elbasimprovisationer, inga effektpedaler, två förstärkare, men också en nedstämd bas och en del saker han använder på strängarna.

Hans biografi rör sig mellan jazz och samtida musik, här blir det, som han antyder i pressmaterialet, en resa i några sviter – ”Tuning evokes the road that passes – the fat, straight lines, the forests on either side of the road, the factories without end that shine in the night” – och jag hade inte läst det när jag lyssnade första gången, men när jag återvänder till styckena blir det en självklar gestaltning, mestadels upplyst av xenonstrålkastare nattetid. Bilderna ramlar på i mitt sinne och Lété finner mitt gillande.

Från Frankrike, närmare bestämt från Lille, kommer, trots namnet, duon Ed Wood, jr som nu släpper sin första fullängdare på några år, “The Home Electrical” (Black Basset Records/Tourne Disque/Araki).

Det här är det som blir när postrocken blir matematisk, ”math rock” är ju vanligen en knappologiskt och ruskigt intrikat ståhejig version av postrocken, med gitarrer som gör välsnidade, rappa slingor, gärna loopade, och så någon trummis som jobbar på ackord samtidigt som han försöker vara inkännande och omfamnande i det han bankar på alla trummorna lika mycket.

Så ock här, men med mer experimenterande i många av de åtta styckena, en större variation än mer traditionell (sic!) matterock, men mestadels med ett rejält röj. Ett roligt röj.

Mer matematik, men matterock som på 42 minuter hinner slå över i något som känns långt mer igenkännbart progressivt, ett fint giftermål på Hypertonus debutskiva ”Tidal Wave” (egen utgivning) inspelad live på två dagar i slutet av februari i fjol.

Trion är bas (Arne Staats), trummor (Hannes Christen) och gitarr (Patrick Büch) och törhända är det variationen och de inte helt lika tema som snurrar runt i musiken som gör att matterockdragen kondenseras till en progressiv dimma där gitarren inte bara är snabb utan oftare mer uttrycksfull än notavverkande.

Det här är ett smakfullt giftermål, mer än godkänt som debut (nå, det har även en ep på verkslistan sedan tidigare, som man varken kan köpa eller ladda ner, men väl lyssna till på deras Bandcamp-sida om man är så hågad), för även om minnet av andra band i samma genre buffar sig ut ur kuddkrigsfortet, ger de anrättningen en egen kryddning man kommer ihåg.

En trio som gör instrumentalmusik som är mer filmisk än jazzig (åtminstone i mina öron) hämtar sina medlemmar från Sverige (gitarrist och komponist Tomas Hörnberg), Norge (basisten Anne Marte Eggen) och Finland (trummisen Pontus Häggblom) är Eka trio som debuterar med ”Eka” (Pälsrobot Records).

Skivan kom från Anne Marte som jag mest känner från We Float där hon skriver allt material, så jag väntade mig något åt det hållet – vilket jag förvisso fick, trots att det är Tomas som skriver i det här fallet.

Vi är inne i min favoritsubgene, den oklassificerbara instrumentalmusiken, minnesmusiken som väcker till liv sådant som hänt, målar bilder av sådant som inte hänt och allmänt skapar stämningar när de använder mitt skallben som resonanslåda för hjärnans mystiska upplevelser baserade på ljud, triggade av omedvetna impulser.

Stillhet och kraft samsas här, men den här musikskolemusiken/musikskolejazzen (som egentligen borde kallas ”friform” om inte begreppet redan var använt för långt mer högljudd musik) har den förnämliga förmågan som de ljudande har när den är som bäst, när musik fungerar som ett finmaskigt nät för att fånga känslor. Vackert så.

Konstpaus. Om du gillar riktigt traditionell Tresor-techno, då rekommenderar jag Daniel Boons ”Boon & Bane” (Neuhain). Berlinbon har gått klubbvägen och har en räcka 12”:or bakom sig, men det här är en fullängdare med rakt-på-techno utan omvägar eller utsvävningar, bara rakt ner i fötterna. Urtechnon personifierad. Lysande. Och svettig.

Låt oss ta en tidsresa till den tid då den elektroniska lyssningsmusiken (ELM) lämnade ghettot och blev IDM, intelligent dansmusik, i stället, på etiketter som Warp och Cleopatra, med samlingar som ”Artificial Intelligence” och ”Air Texture”.

För en elektronkroniker som undertecknad var det en vacker tid, att få Tangerine Dream, Klaus Schulze och de andra herrarna kompletterade med en yngre generation som inte nödvändigtvis höll på med ploppande syntpop eller den långt tråkigare, i mina öron, bodymusiken, utan något som var välproducerat och befann sig en bit från ambienten, på betryggande avstånd från den allt mer utslätade new age:en, med rytmer och musik framkallad av ny, enkel teknologi.

Dessutom gick det nästan att hålla koll på vad som utgavs då, artisterna, de bästa, må ha haft många alter egon, men utgivningen var åtminstone spårbar, det var ett mindre antal skivbolag och etiketter som spelade roll.

Därför blir jag närmast tårögd när det så här många år efteråt dyker upp en femte volym i ”Air Texture”-serien, dessutom är den ena av de två skivorna på dubbeln sammanställd av en av dem som var tongivande på den tiden, Spacetime Continuum, a.k.a. Jonah Sharp (den andra är sammanställd av Juju & Jordash).

Musiken är tacksamt vandrande i de upptrampade spåren där experiment och dans och stillhet möts, gärna om morgonen, och på samma sätt om de fyra första volymerna (och de andra samlingarna) både var informativa och sporrande när de dök upp, finner sig konceptet väl i samtidens konstfärdiga elektroniska musik, låt säga från de kamrater, främst, musikantologiredaktörerna har. Pressreleasen stavar fel, men nog har den här musiken en hel del med ”avant guard” att göra?

Klassiskt? T.ex. den norska radioorkestern som med sin dirigent Miguel Harth-Bedoya beställt verk av samtida norska tonsättare och fått fyra verk på skivan ”Variations Over Variations” (Aurora) som alla bottnar i norsk musik, vare sig det är folkmusik eller något av Grieg.

Sant fascinerande, med inspirationen tagen ur denna ”dialog”, som skivbolaget kallar det för, från Alfred Jansons trumpetkonsert (som också döpt cd:n, med Tine Thing Helseth som solist) som bygger på ett av Griegs variationsverk till Knut Vaages ”Mylder” som pressreleasen så på pricken kallar för ”ett symfoniskt internet”.

Mer av traditionellt – eller otraditionellt – snitt inom den traditionella – eller otraditionella – konstmusiken.

Det handlar om favoriten Kent Olofssons stora “Champs d’Étoiles” (dB Productions, skivbolaget som fick en Grammis för sin porträttskiva på Mats Larsson Gothe som jag skrev om i fjol) skrivet åren 2008–2016.

Och favorit är han, en av våra samtida tonsättaren jag följt genom åren, både genom en och annan konsert men framför allt på skiva, tacksamt nog är han oerhört väl representerad på cd, runt trettiotalet titlar återfinns hans musik på, främst tack vare dB Productions och artister som t.ex. gitarristen och generationskamraten Stefan Östersjö.

Det fanns också en tid då, för tjugofem år sedan, då Kent skickade mig cdr:r med inspelad men outgiven musik, för att stilla en törst efter hans säregna men kvalitetstyngda musik, oavsett om den var akustisk eller elektroakustisk.

(Det ska också sägas att Kent har en bakgrund i den progressiva rocken, i bandet Opus Est där han skrev den mesta musiken, ett band som föddes redan 1977. På senare år har han även spelar i bandet Dame Wiggens som även det är åt det progressiva hållet.)

Nu handlar det om ett verk som redan blivit prisbelönt (med Järnåkerstipendiet i fjol), en svit kammarmusik framförd av Lipparella, en konstellation som är barockspecialister med tidstrogna instrument, men nu rörande sig i en samtida ljudvärld (Kerstin Frödin, blockflöjt, Anna Lindal, violin, Louise Agnani, viola da gamba, Peter Söderberg, teorb, samt Mikael Bellini, countertenor).

Översatt betyder titeln ”Stjärnfält” och Olofsson har använt texter av Hammarskjöld, Rimbaud och Rilke om att vara människa, i uttryck av den tidlösa musiken, lämpligt iscensatt av just den här ensemblen.

De sjutton satserna är en resa i tid och rum på spaning, inte efter den tid som flytt, men väl efter den där meningen som kanhända finns med livet.

Att det är ensemblen Lipparella som spelar är väldigt välvalt, inte bara för att de är utmärkta musiker, i landets och ett europeiskt toppskikt för sina instrument, nej, jag tänker mer på att det här både symboliserar något mer genomtänkt i Kent Olofssons partitur och är barockmusik av idag, skriven idag, med en tidlöshet, eller kanske snarare att möte i tiden mellan tiderna, som avslutas med ren elektroakustisk musik, som en resa bortom ljusåren, som om bildsättningen kom från resan genom monoliten i filmen År 2001 – ett rymdäventyr.

Det här är stor, väsentlig musik och Kent Olofsson intar allt mer en särställning som tonsättare. (Att lyssna på verket samtidigt som jag läste Michael Bishops utmärkta roman No Enemy But Time (1982) gav onekligen en oväntad, intressant dimension vid just den genomlyssningen, adderade fler tids-/rumsliga aspekter på livets gåta.)

Två skivor från norska Lawo Classics vill jag också nämna som en coda till Olofssons nutida barockmusik, eftersom den ena är nutida av långt yngre tonsättare än Olofsson (f. 1962) och den andra sitter rätt mitt i den italienska barocken.

Den första är något så väntat när det gäller Norge som en ung ensemble, Aksiom bildad 2010, nio musiker ledda av Kai Grinde Myrann, som spelar samtida, ung konstmusik, noterad och/eller improviserad. Här är det fyra tonsättare födda på åttiotalet (svenske Johan Svensson, svensk-tyska Lisa Streich samt norrmännen Øyvind Mæland och Martin Rane Bauck, båda medlemmar av ensemblen) som får göra avtryck med verk skrivna 2013–2014 och det gör de, fantasirikt och inkännande, med tryck och avspändhet om vartannat, kanske med Streichs starkt poetiska musik som det mest bestående minnet.

Barockskivan heter ”Recordare Venezia” och det är Barokkanerna från Oslo med blockflöjtsolisten Ingeborg Christophersen som spelar. Jag har skrivit om dem tidigare, jag har uppskattat dem tidigare, så ock denna gång när de fokuserar på flöjtmusik från Venedig, snurrandes kring Vivaldi, men med avstamp redan hos Palestrina via Marini, Castello, Uccellini, Legrenzi och Baldassare Galuppi innan vi, tidsmässigt, når fram till den röde prästen.

En sak är säker: den här musiken och den här ensemblen gör att man aldrig har tråkigt under cd:ns 65 minuter.

Vi stannar avslutningsvis i Norge och ett annat favoritskivbolag, Jansen Plateproduksjon, som har en utgivning som stretar och spretar åt olika håll.

Som Hajk Hajk Hajks självbetitlade debut, som är snällpop av indieslag, inget du blir förnärmad av, bara en trevlig bagatell som i sin enkelhet säkert inte var lätt att hitta fram till.

Hanne Kolstø levererade sin sjunde fullängdare, ”Fest blikket”, i slutet av förra året och det här elektronisk pop och syntpop om vartannat, sjunget på norska, på en för mig ibland svårtolkad dialekt, men det är väldigt snyggt det här, det finns många lager att upptäcka.

Hannes skiva kom i november, Kråkesølvs ”Pangea” kom i slutet av september och det är gitarrdriven indie som är litet mer högljudd och rör vid ren postrock stundtals, litet som en yngre version av danska Carpark North eller om Dungen hade haft större förstärkare och mer stämsång (eller vad jag nu letar efter för svensk motsvarighet – ett mer högljutt Kent!?) – spännande skiva.

Torgeir Waldemars ”No Offending Borders” är som en musikalisk karta över Nordamerika, med americana, country, folkmusik, allt blandat mellan högt och lågt, tillbakadraget och rakt på.

Hans andra skiva, 42 år är han (intressant bara av det skälet att han solodebuterade för tre år sedan (men givetvis harvat i band länge) och det här är något för Folk å rock-gänget att bjuda in till Malmö eller Löderup, det är en intressant provkarta över samtida amerikansk musik – fast gjord i Norge.

Ska sanningen fram, och det ska den ju, är det Torgeir gör i många stycken mer intressant än det vi får höra från over there. Daniel Kvammens “Vektlaus” är hans andra skiva, hans separationsskiva och här finns mycket för Håkan Hellström att låna om han får den här cd:n i handen.

Men nu ska vi gå över till allvaret, det som unge skivbolagsdirektören Jansen gör som är extra intressant för oss progheads, alltså återutgivningar av gammal norsk progressiv musik.

Nu senast The Dreams “Get Dreamy” från 1967, psykedelisk pop på deras enda skiva, där hela kvartetten bidrar med sång och låtarna är så nutteputtigt typiska för den där tiden, med orgel och wah-wah-pedal till gitarren (som Terje Rypdal spelar!), men ibland blir det inte bara pop utan trånande blues eller så får organisten litet oväntat spelrum och utnyttjar det på ett svängigt, huvudstupa vis.

Inspelad i Sverige, i Europafilms studio en gång i tiden, att lyssna på den här lp:n är som att öppna en tidskapsel.

Några avslutande tips: De är från Nashville, de är en kvartett (men de har några gäster med) och det här är deras fjärde skiva: All Them Witches heter de, skivan heter “Sleeping Through The War” (New West Records).

Varudeklarationen kan låta ”psykedelisk blues” som inte är oändligt jammande utan med tydligt avgränsade låtar med smått samhällskritiska texter. En högst traditionell besättning (gitarr, trummor, bas, klaviatur) och en rätt habil skiva.

Inget att yvas över, men hantverket kan man vrida och vända på.

Norska Spidergawd sprallar iväg på sin fjärde skiva, klokt döpt till “IV” (Crispin Glover Records), och det låter som vanligt, om än något nedtonat, med stoneraktig hårdrock med gott om riffmöjligheter.

- Jan-Erik Zandersson

Här är Bob Dylans Nobelföreläsning

Universum Noll har i dag lyckats komma över det nobeltal som Bob Dylan vid sitt Sverigebesök i helgen tänker hålla. Vi har dessutom översatt det från engelska.

Ärade ledamöter i Svenska Akademien

Först av allt skulle jag vilja veta vilken typ av cannabis det är ni regelbundet röker. Det verkar vara riktigt bra grejor. Jag är själv en finsmakare när det gäller röka, ständig på jakt efter kvalitet. Så om ni vill berätta var det ni använder är odlat, och var ni köper det, så är jag tacksam.

Ryktet om att det var jag som för första gången tände på grabbarna i Beatles är sant. Det är inom parentes sagt mitt enda betydelsefulla bidrag till musikhistorien. De låtar John och Paul skrev i början var som vi alla vet rent skräp. Men efter det sinnesutvidgande mötet med mig fredagen den 28 augusti 1964, på hotell Delmonico i New York skapade de det ena mästerverket efter det andra.  

Mina egna texter har faktiskt samtliga tillkommit antingen när jag varit bakfull, eller svårt nedrökt på riktigt bra gräs.

Jag antar att ni som välutbildade och litteraturintresserade individer är bekanta med HC Andersens saga Kejsarens nya kläder. Två bedragare utger sig för att vara skräddare och får i uppdrag att sy kläder till kejsaren. De påstår att de använder ett magiskt tyg som gör att obegåvade personer inte kan se det. I själva verket använder de inget tyg alls, men då ingen vill framstå som dum låtsas alla som att de ser "kläderna", och kejsaren vandrar omkring naken. Till sist ropar ett litet barn: "Han har ju inga kläder på sig!"

Under hela mitt artistliv jag burit med mig den berättelsen. Trots att jag i åratal väntat på att sagan Bob Dylan skulle få samma tänkvärda upplösning som Andersens, så har det slutet vägrat infinna sig. Barnet har inte dykt upp.

Och nu, när jag tilldelats världens mest prestigefyllda litteraturpris, inser jag att det heller inte kommer att hända. Det är bara jag själv som kan göra slut på detta absurda drama. Förklara för världen hur allt egentligen ligger till.

I början av karriären tyckte jag skämtet var kul. Jag öste på med mina pretentiösa draveltexter till de tre gitarrackord som jag med nöd och näppe lyckats lära mig. Jag stämde inte gitarren och struntade i tonarter.

Till min egen förvåning funkade det. Jag fick skivkontrakt, tjänade pengar och nådde både ära och berömmelse. Jag ville se hur långt jag kunde driva skämtet och lät det rulla på.

Efter några år blev jag dock trött på spelet. Jag längtade efter att någon likt barnet i sagan skulle kliva fram och avslöja mig som den bondfångare jag var. Jag ville att någon skulle utbrista: Bob är naken! Och att alla skulle se att det verkligen var så.

När detta inte hände började jag anstränga mig för att göra det omöjligt för någon att fortsätta tro på bluffen. Jag ville provocera fram den slutgiltiga demaskeringen. Sätta punkt för mitt eget nonsensdrama.

Jag bytte den akustiska gitarren mot en elgitarr, lämnade folkmusiken och började spela rock. Jag skaffade ett kompband med elförstärkta instrument, och vräkte på på högsta möjliga volym. Jag hoppades detta skulle skrämma i väg fansen en gång för alla.

Till en början tycktes det fungera. Min trogna publik buade ut mig och vände mig ryggen. Det blev en kort respit, för innan jag visste ordet av dök en annan publikskara upp, som älskade mitt nya sound. Min popularitet växte ytterligare.

Jag gifte mig och gick under jorden en tid. Slutade ge ut plattor, skaffade hund, odlade skägg och tomater. Detta gav myten om mig ytterligare näring. Hemlighetsmakeriet blev som en extra krydda.

Det var då jag bestämde mig för att plocka fram det riktigt tunga artilleriet. Jag skulle göra mig själv helt omöjlig som artist.

När jag stod på scen slarvade jag mig igenom låtarna, jag sluddrade, kraxade som en kråka och spelade medvetet fel. Stod bortvänd från publiken konserterna igenom. Ibland hade jag på mig en tältliknande jacka med en huva neddragen över huvudet. Jag sa inte ett ord mellan låtarna, presenterade inte musikerna och gav inga extranummer.

Det fick inte önskad effekt. Men jag gav inte upp. När jag spelade in låten Lay Lady Lay försökte jag sjunga helt och hållet genom näsan. Trots det blev den en stor hit.

Sedan började jag skriva rena nonsenstexter. Till exempel den här:

Wiggle, wiggle, wiggle like a bowl of soup
Wiggle, wiggle, wiggle like a rolling hoop
Wiggle, wiggle, wiggle like a ton of lead
Wiggle—you can raise the dead

Och den här:

If dogs run free, then what must be
Must be, and that is all
True love can make a blade of grass
Stand up straight and tall
In harmony with the cosmic sea
True love needs no company
It can cure the soul, it can make it whole
If dogs run free

Det tjänade ingenting till. Publiken fortsatte dyrka marken jag gick på. En hel generation växte upp med mig som förebild. Artister byggde hela sina karriärer på att apa efter mig. Tre taskigt spelade ackord, texter med obegripliga budskap och idel nödrim. Jag fattade ingenting. Hur var detta möjligt?

Kallsvettig låg jag vaken på nätterna och grubblade över hur jag skulle kunna ta mig ut fängelset jag själv byggt. Jag jämförde mig med andra artister som verkligen hade något väsentligt att säga värden, både med sina texter och sin musik: Zappa, Hendrix, Hammill, Lennon, Cohen, Bowie.

Till min egen förskräckelse upptäckte jag att kändisskapet och min uppburna position blivit till en vana, en livsstil. Det var som ett missbruk, jag var så att säga medberoende till min egen berömmelse.

Min desperation har hela tiden vuxit. Jag har gradvis tagit till allt grövre metoder, men hittills har inget hjälpt. Det är som att min publik uteslutande består av masochister, ju mer jag fönedrar dem, desto mer njuter de.

Inte ens nu, när jag bara sjunger gamla olyssningsbara så kallade ”örhängen”, som jag anstränger mig för att framföra så smörigt, hallickartat och vulgärt som möjligt, inte ens nu fattar publiken att de är utsatta för ett enda megastort practical joke. Mitt nya trippelalbum med 30 sådana ”evergreens” höjs till skyarna av kritiker och publik.

Att jag kunde lura en generation blåögda revolutionsromantiker på sextiotalet förvånar mig egentligen inte. Men att jag skulle kunna baxa bedrägeriet ända till dessa fina salonger, fram till nobelpriset i litteratur, det hade jag faktiskt inte i min vildaste fantasi kunnat tro.

Jag gör här och nu ett sista försök att sätt punkt.

Plocka fram era gamla HC Andersen böcker, eller gå till närmsta bibliotek och låna ett exemplar. Leta upp berättelsen om Kejsarens nya kläder. Ta fram en filtpenna. Stryk över kejsaren, och skriv i stället namnet Bob Dylan.

Tack för ordet.

Zandersson mars - 17

Först: Jacob Hamilton i favoriterna Hooffoot berättar att andra skivan nu snart är färdig.

Den här gången inspelad i ”Alte Schule” i Slagesnäs i Blekinge, en studio som drivs av den inflyttade tyske producenten Harald Bauch. Det rapporteras att ”grundljudet i stora inspelningsrummet är enormt bra och att omgivningarna är vackra, man kan bo över där bekvämt. Haralds fru, som är kock, fixar käk.”

Och hur låter det? Ja, jag har inte fått höra något än, tyvärr, men Jacob berättar att ”grunder till fyra låtar är lagda (ca 50 min musik). Det är nog hårdare denna gång... Själv hör jag mer Magma och King Crimson. Även Tangerine Dream (eller i alla fall Cluster eller Harmonia) och Pink Floyd kan skymtas i sjutaktssnåren.”

Hooffoot är numera en kvartett (Mikael Ödesjö har lämnat, men å andra sidan kommer det en ny skiva med Agusa till sommaren så det ges fortsatt utmärkta tillfällen att njuta hans gitarrspel) och visst är förväntningarna höga på den nya skivan?

22 april är det Record Store Day, dvs. mestadels Vinyl Record Day i dessa tider. Förutom tramset med att in i det sista hemlighålla vilka ”unika” (sic) släpp som kommer denna dag (och som sedan kommer att samla damm i stora högar på Bengans…), är det vällovligt att lyfta skivaffären, den fysiska, som det ställe där musiken blir till något permanent, något att ta hem i stället för en t-shirt från konserten (hur många konsert-t-shirts behöver vi, egentligen?), att återkomma till, att lätt plocka fram ur hyllan i stället för att fruktlöst söka bland filanarkin och hemmahamnsbristen på datorn.

Record Store Day är också återutgivningar galore, tyvärr väldigt mycket ointressant smörja från Universal och andra (få) storbolag, men undantag finns.

Man kan undra om min egen önskelista över skivor att återutge, på vinyl eller ännu hellre på välljudande cd, någonsin kommer att honoreras? Exempel ur den är

• Ablutions självbetitlade,
• Thomas Ahlsén band ”Fåtölj”
• Atlantic Ocean “Tranquility Bay”
• Thomas Mera Gartz ”Sånger”
• Nebulosas självbetitlade
• Pondus ”Authority”
• Pyramid ”First Stone”
• Carsten Regild ”Voice Of The Wolf”
• Renhjärta ”Glitt Glitt”
• Splash ”Ut på vischan”
• Fantasia ”Din cigarett”

– ja, listan kan göras längre, med Solar Plexus och Made In Sweden och…

Nu när det står klart att Sveriges bästa musikfestival, Psykjuntan, ligger på is (och framför mig ser jag en alldeles för tydlig liknelse med någon annan som ligger på is, Walt Disney, och då blir det ack så permanent, ingen tanke på att tina den dag då planeterna står i ett gynnsamt läge eller läkarvetenskapen kommit så långt att vi välkomnar en entreprenör från tider som svunnit hän), avslöjades banden som ska spela på Slottsskogen goes progressive i Göteborg den 19 augusti.

Intressemässigt är Khadavra överst på min lista, börjar bli dags att det här fantastiska, unga göteborgsbandet når sin publik med sin innovativa, välspelade prog.

Hasse Bruniussons återbesök i Samla Mammas Manna-land var rejält kul att se förra året, särskilt konserten i Simrishamn när de inte verkade ha någon tidsmässig deadline utan bara fortsatte jamma och jamma och jamma.

Norska Pymlico har jag skrivit om här i spalterna och senaste skivan är en rätt ok, väldigt rättrogen symfonirockskiva placerad ungefär mitt i sjuttiotalet.

Notervärt också att Slottsskogsarrangörerna, som vanligt, gillar att ta in norska band över gränsen, men missar alla godbitarna; nu när Norge nog kan anses vara det land i Skandinavien som har flest intressanta progressiva band per capita, känns det som passerar Svinesundsbron på väg till skogen i Göteborg rätt magert i jämförelse med hur det kunde varit.

1949 var det år ”Den gode tecknaren” Carl Barks såg som sitt bästa, det året skapade han ”Vilse i Anderna”, ett av många legendariska serieäventyr, där Kalle Anka och de andra besöker Peru i jakt på de fyrkantiga äggen.

Från Peru och Lima kommer också bandet Testa Barbada som debuterat med ”Rastros” (egen utgivning), sex spår som växlar mellan att vara aptitligt småintrikat eller melodiskt pop-/rockinbjudande.

Gitarren befinner sig i högsätet i de mer progressiva delarna, Pablos flöjt ger en mer pastoral känsla, ofta mött av sångaren och basisten Nicolás som är halvraspigt uttrycksfull.

Tredje spåret, ”Sol De Inviero”, är en långt lugnare sak, men även här är det gitarren som får ta mer plats och bidra med fina solon ju längre spåret varar, men trion stycken som avslutar skivan andas stillhet, dagsmeja och en hoppfull gryning.

Ingen dum debut det här, jag var tvungen att kontakta Nicolás i bandet om hur det kan komma sig att ett gäng grabbar från Peru gör en progskiva. Så här skriver han:

”Well, we did this album basically because we wanted to. That’s it. Alvaro (drums) and me (Nicolás, bass and voice) have been playing for a long time. We had another band called “NOM” with another guitarist, Sebastián. We had already created a lot of songs, like 7 or 8, and were playing them in various venues. After Sebastián left, Rodrigo took the guitar and Testa Barbada was formed. In the begining we played the old compositions, but soon we moved on with new ones. Pablo (flute) then joined the band and, after some years, almost all Rastros was composed (together with other songs that didn’t survived the elimination process). Why did we record it? I sincerely don’t know. Progressive rock is not a popular genre in Peru. Not even classic rock is a popular genre in Peru. I guess we don’t really have a big music industry here. We do have pretty good bands, but most of them remain unknown, so it was obvious we weren’t going to make a business with this record. We really do it just for passion. It’s art for the sake of art, I guess. We wanted to say something, to express something, so we did it.”

Och influenserna, då (jag som mest hör spår av Pink Floyd och Porcupine Tree – och flöjten pekar mot Anderna)?

“About our influences, I think we can talk about classic prog rock bands like King Crimson, Genesis, Pink Floyd, Gentle Giant and all that 70s stuff. We also like a lot of the ‘modern’ prog scene, like Porcupine Tree (and Steven Wilson), Opeth, the Mars Volta, Tool, etc. We listen to other rock sub-genres too, like classic rock, 90s rock, heavy metal, death metal, etc. We also listen to a lot of jazz, any kind of it: bebop, hard bop, latin jazz, fusion, free jazz, etc. And latin music like son, salsa, music from the Andes, ‘Peruvian folk’ (I hate that name). So, well, we have a lot of influences, and somehow we incorporated all of them to a rock format. So why progressive rock? Well, we really never sat down and said ‘we want to play progressive rock’. We just played. And in the end, the result of all our influences was progressive rock. I think that’s it, there’s no mystery. I think this genre let us be free to experiment in the way we want to.”

Vad händer nu? är också en given fråga, särskilt till ett band från Peru:

”This is our first record, but it will not be our last. We are currently working on the second album, that I hope will see the light by the end of the year. And last year we released an EP called ‘Bajo la Luna’. You can hear it on youtube, soundcloud, spotify, etc.

Here the youtube main song of the EP:

 Soundscapism Inc.:s ”Desolate Angels” (Ethereal Sound Works) kallar Bruno A (en gång i postrockduon Vertigo Steps) från Portugal, nu boende i Berlin, själv för “music for the senses, music to lose yourself into, soundtracks for unmade movies” och den konsumentupplysningen stämmer rätt bra, men tro inte att allt är tillbakalutat, liggandes i skuggan under något träd, här skapas en hel palett stämningar ur gitarr och elektronik.

Det här är den andra skivan och jämfört med den självbetitlade debuten 2015 finns tacksamt nog bitvis stasis, men också en rörelse, med djupare arrangemang, mer mod blandat med ett drömskt perspektiv på tillvaron. Det kunde varit våren förpackad.

Så till en handfull släpp från eminenta Hubro, Norges svar på Havtorn, eller om det är tvärtom.

I vilket fall som är det en ynnest att följa skivbolaget släpp för släpp, det varje cd-indrag i spelaren startar en helt ny, öppen upplevelse.

Det är få skivbolag som skapar en sådan stämning vid precis varje skivstart.

Först ut improtrion Nils Økland, Sigbjørn Apeland och Øyvind Skarbø som går under namnet 1982 (firar tioårsjubileum i år) och deras skiva “Chromola” (Hubro) bjuder på musik som mestadels inte alls känns improviserad, snarare minutiöst uttänkt – men så fungerar väl den bästa improvisationsmusiken numera, att drivna, skickliga musiker i rätt omgivning hittar de musikaliska vägarna i gemenskap och i stunden.

Det här är framför allt en väldigt vacker skiva, väldigt beskrivande av/för hudnära upplevelser.

Hardangerfela (och vanlig fiol), orgel och harmonium samt trummor ger en ljudbild som kanske är en del av förklaringen till det upplevt förberedda, inspelat som det är dagen efter en konsert, i Sandvikens kyrka i Bergen.

De blommar ut i en världsmusik i det lilla formatet, psykedelisk, progressiv, minimalistisk, som en OK Star Orchestra som krympt något men ändå växt.

Stephan Meidells “Metrics” (Hubro) är hans andra skiva på bolaget och som de skriver, handlar det om “an immersive sonic journey incorporating electronic beats, treated tape and synthesiser with a re-edited live ensemble including Hardanger fiddle, baroque violin, prepared piano, harpsichord and clarinet.”

Kammarmusik av annat slag än välkammade instrumentalister kanske väntat sig, mer ljudcollage som vore de skapade/sammansatta på IRCAM i Paris, men av ett dokumenterande slag, som om det också vore ett världscollage, en ljudlig bild av en rörig planet, med uttryck, västerländska och österländska, ihopknåpade sida vid sida, med på ett plan denna röra, denna smärtsamma röra, och på ett annat plan skapande samma känsla som ett långsamt virvlande drån kan ha på själen.

Verkligen musik för vår tid, i detta nu, i denna stund. Att Meidell är gitarrist hade jag däremot aldrig kunnat gissa.

Meidell återfinns i trion Cakewalk vars tredje skiva, “Ishihara” (Hubro), som släpps inom kort. Likheterna är slående med hans soloskiva, även här är det ett enastående väsen (utan ”o”) där hans kamrater Øystein Skar (syntar) och Ivar Loe Bjørnstad (trummor) får den här tumultartade rangerbangården att bli påtaglig och inte bara ljudligt förvirrande.

Eller bara något kraftfullt. Meidell spelar tung bas här, Skar kanske står för en viss stadga som den utbildade tonsättare han är och Bjørnstad är van vid att få saker att svänga från mina favoriter Hedvig Møllestads trio.

Om Tonbruket abonnerar på svenska grammisar (grattis till den tredje!), är läget annorlunda i Norge där banden och musikerna närmast organiskt går in och ur konstellationerna och i det här fallet blir det också sådant som minner om berlintechnogubbarnas mogna musikstycken från övergivna parkeringsplatser eller skuggrika platser i Ruhrområdet, här med urbana (jaja) rytmer men också fältinspelningar som var vi nära olycksplatsen.

Omtumlande och helt underbart.

Ja, jag vet: Hubros artister gör inte den här skribentens liv lätt; i stället för enkla, få referenspunkter finns det hur många som helst, av skiftande slag, av olika dignitet, de blir mer beröringspunkter än något annat.

Lyssna och lär.

Dans Les Arbres är också inne på sitt tredje album i form av “Phosphorescence” (Hubro).

En kvartett av bekanta norrmän jag skrivit om tidigare plus en: Ivar Grydeland, Ingar Zach, Christian Wallumrød och fransosen Xavier Charles.

Här handlar det om metalliskt drån och närslutet som musikerna vill använda för att visa var gränsen går mellan ljud och musik, eller kanske, var den inte går.

Vi försätts även på den här skivan i ett tillstånd som blandar musikalisk njutning med ett cerebralt ifrågasättande, här befinner vi oss mer inne i de molekylära trågen på Domnarvet där traverser och människor bara är bleka skuggor i musikens ljudmysterier, där gränsen, den nämnda, är högst personlig och olik.

 Harri Kuusijärvi Koutus andra skiva,“Music For A Family Picnic” (Eclipse Music), har fortfarande dragspelet hyfsat i centrum, men utan att det blir betungande, ger mer en distinkt känsla i musiken än något annat.

Musiken är tuvhoppande mellan jazz, jazzrock, postrock och åter till – postrocken, stämningsskapande där dragharmonikan med lätthet hade kunnat bytas mot en mellotron och skapa en tidsresa.

Mest är det nog en sorts postrock, gitarr och slagverk är bra på att skapa dynamik och pondus åt den här skivan.

Låttiteln ” I Was Driving 160 Miles Per Hour From Turku In The Midnight When I Felt The Time Was Slowing Down” är inte alls typisk, men säger en del, en lågmäld eld.

(Och, ja, som svar på den outtalade frågan: det är nog inte ”miles” som Harri avser.)

En liten pärla.

Vi har vant oss vid att Aranis är lika med Joris Vanvinckenroye, det är hans musik som dominerar, men så är inte fallet på nya “Smells Like Aranis” (Home Records), redan titeln antyder vad Vanvinckenroyes mellaneuropeiska minimalistiska konstmusik är uppblandad med: Nirvana.

Jomen. Även en konstnärligt tung ensemble som Aranis finner glädje och kreativitet i grungerockens fäder, men de har också tagit sig an Bowie på den här skivan.

Och Joris Vanvinckenroye. Blandningen fungerar, även om det inte är samma oväntade musik som brukligt när man börjar spela en ny Aranis-cd, men det funkar, på samma sätt som när Zeitkratzer på den senaste skivan tolkar Kraftwerk – igen.

Vanvinckenroye är förvisso den som jag föredrar i sällskapet på skivan, hans musik känns många gånger som den till och med ifrågasätter i vilken ordning man tar på sig kläderna på morgonen. En spänstig och infallsrik tonsättare i en tradition jag gillar.

Till Spanien och pianisten Xan Campos och hans fjärde skiva, “ESD” (Free Code Jazz Records).

Den här gången är det inte bara den sedvanliga trion, utan det är två konstellationer som rumsterar om på skivan. Jazzrock, progressiv rock, nära det e.s.t. gjorde och som övergick framför allt i Tonbruket, men också påminnande om Gösta Berlings saga, så har vi ringat in det något.

Men jazzrock, det är Tonbruket på steroider, ungefär som de kan brisera live under gynnsamma omständigheter. Det här gillar jag skarpt, både det försiktiga tassandet på spastiskt piano till gitarrslingor nära distens land.

Kan inte komma ifrån att det också har en viss samhörighet med den mer energiska sydeuropeiska progrocken från sjuttiotalets slut, av youtubeklippen får jag också för mig att det här fungerar utmärkt live.

En trevlig upplevelse.

Så en klassisk/konstmusikalisk cd (som om inte de andra skivorna är det, egentligen).

Det finns tonsättarnamn som bara svischar förbi, antingen i P2:s kvällstablå eller i saligen avlidna kvartalsskriften Tonsättaren. Har man tur får man tillfälle att höra musiken i fråga, har man exceptionell tur finns den också på en tidskapsel kallad cd.

Amerikanskan Molly Kien är ett sådant namn, svisch, född 1979, bosatt i Sverige i snart femton år, elev hos giganten Sven-David Sandström och med en växande verkförteckning roar hon sig också med att ta tillvara sitt stora intresse för amerikansk folkmusik genom att lira med Molly Moses and the Country Cousins.

Nu spelade inte Beethoven banjo, vad jag vet, men tanken är intressant, och även om Ludwigs många biografer nog inte missat alla hans influenser eller sidoäventyr, så finns det säkert tonsättare längre upp i historiens flod som ägnade sig åt annan musik än den som gav rubel, dukater eller bara påsar med guld.

Givetvis befinner vi oss ånyo mellan två orter i Sverige, Erik Nilssons lilla eminenta skivbolag dB Productions på Limhamn och Västerås och därstädes sinfonietta där Molly var huskompositör säsongen 2015–16.

Tre verk får vi oss till livs på cd:n: orkesterverket “Pyramid” som är dissonant och inbjudande rumlande med händelserika infall i hela orkestern, harpkonserten ”Song Of Britomartis” som stadigt står där en harpospelade solist kan stå, där den klassiska tilltagen och en viss förnyelse samsas och så ”Smarginatura”, vars titels syftning på ett gränsupplösande är genomgående i detta tilltalande, berättande verk med instrumenthuvudpersoner som allt mer, ju längre stycket lider, får uttalade roller i något nytt.

Fascinerande, missa inte, skaffa.

Och en värd att nämna, avslutningsvis, är proAges “A Different State Of Reality” (Lynx Music), som tillhör en mer hård progrock men med en del syntslingor som kompenserar så det inte blir allt för lika låt för låt, även om risken finns där.

Sången ligger långt fram i ljudbilden och smickrar inte, men på det hela taget godtagbart om än långt ifrån episkt.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com