Själv fastnar jag i berättelsen om varför
omslagsbilden ser ut som den gör och vilket ögonblick i tiden den
kopierar och ska förmedla, den berättelsen har helt dominerat mitt
lyssnade varje gång jag spelat skivan. Och är den bra? Tack för
att du frågade, svaret är ett odelat ”ja”.
Redan
den förste oktober 2006 blev världen en bättre plats, när
Television Pickup släppte sin första cd ”Da jag var lille, var
alting større”, all musik av genialiska Katrine Amsler.
Vissa
skivor ställer sig bara utanför tidens flöde och är alltid
aktuella. (Katrine är fortfarande ett geni, vilket hennes senaste,
och tidigare av mig omtalade, ”Laslafaria” som har det udda
inslaget för en progskriva att jag kommer på mig att sjunga några
av spåren i duschen.)
Samuel Hällkvists ”Epik, Didaktik,
Pastoral” (Boogiepost) tillhör samma familj, både fysiskt och i
den musikaliska tanken. Sams musik-dna är lika tydligt här, oavsett
vilka kompisar han har med sig i studion eller på scenen.
Lika
mycket Fripp som Gentle Giant som post-bop i trådarna som musiken
hänger i. Och skopor av det där helt egna ur dna-spannen. Musik är
den sil känslor ska strömma genom, där något ska fångas upp,
något väntat, något oväntat. Vilket ska man spara? Det som
fastnar i silen eller det som rinner genom den likt vatten över en
utsträckt hand? Sådant tänker i alla fall jag på när jag hör,
om och om igen, hans skiva och ser fram emot nästa IB Expo och nästa
skiva med Isildurs bane (som spelas in just nu, även denna gång med
sång, okänt av vem, men jag kan ju alltid hoppas på Meg Baird).

I
en långt tidigare spalt skrev jag om The Mighty Handful, något av
det mest ambitiösa i progväg som kommit i min närhet på länge
dåförtiden (och för all del, den står sig mer än väl även nu):
”The Mighty Handful sprider de tre första delarna av ”Still
Sitting In Danny’s Car” på två cd (egen utgivning) och ibland
kan man liksom inte låta bli att släppa fram bandets egen
sammanfattande tolkning av det man skapat:
’It takes listeners on a
trek through three millenia of history, juxtaposes classic comic book
stories with a failing relationship, looks at the events and people
who influence us consciously or otherwise, searches for the perfect
woman and takes minor detours via 80s hair rock and gin.’
Visst
blir du sugen på att höra de två första skivorna? Det berättas
genom storslagen prog, eftertänksamt lågmäld, elgitarr- eller
klaviaturburen, närmast operaaktiga körer, storvulna drag liksom de
där stilla och sådant som blir Neal Morse-rock eller något ur
Flower Kings’ mer teatraliska ögonblick.
Ja, det är min själ en
resa de drar ut mig på, även om det ska finnas två delar till att
se fram emot, behövs en liten återhämtningspaus mellan de två
första skivorna (del ett och två på den första, del tre på en
andra), egentligen inte en lugn stund, bara mer och mer spänning
runt hörnet.
Den som vill ha sin progressiva rock varierad,
inspirerad och tacknämligt bekant men ändå inte, har, liksom jag,
mycket att hämta här, alla tipsen i den stora progboken tas nästan
till.
Rekommenderas varmt även dessa, ett verkligt fynd i vårens
skivflod. Och det är definitivt de första progskivorna i min ägo
som har en Vauxhall Cavalier på omslaget (alltså en Opel Ascona för
oss som bor på det europeiska fastlandet).”
Ja,
det handlar om
”Still Sitting In Danny’s Car 1: Once Upon A
Lifetime”,
”Still Sitting In Danny’s Car 2: The Beacon”,
”Still Sitting In Danny’s Car 3: Rubicon” och
”Still Sitting
In Danny’s Car 4: Slow Reveal”.
Bandet själv skriver så här om
skivsviten, nu när alla delarna är utgivna:
”When your best
friend dies, it’s natural that you reflect on their life, and end
up with questions that have no ready answers. But what if you met
Death, who makes you an offer you can only vaguely understand? What
if you’re given the power to travel through time (in a 1985
Vauxhall Cavalier, obviously)… where would you go? What might you
learn? And what might you be tempted to change? An album in five
parts, Still Sitting in Danny’s Car recounts a narrative that
touches upon issues of friendship, nostalgia, reading comics, loss,
lust, lessons we might learn from ancient history, pubs, alcoholism,
and the dilemmas that come with great power. It is both a quirky
study of grief and a celebration of what it means to be alive.”
Det
gör, tveklöst, att jämförelsen ovan med t.ex. Flower Kings och
Neal Morse haltar något förskräckligt ju längre man lägger tyngd
på sina musikaliska erfarenhetsben, för det här är så mycket
mer, det här är en progressiv musiksvit om själva livet, om
vardagen och om de små frågorna, men också om de stora, livet och
döden och inte bara det som finns däremellan – och givetvis den
stora, svåra, olösliga frågan: om den där Vauxhall:en dök upp,
skulle du sätta dig i den, skulle du ändra något? Och skulle du
vara densamme efteråt, om du valde att fara iväg?
Musikaliskt
är det här inte bara helgjutet, utan det här är ett av de få
mästerverken i progrockens samtid, fjärran posörer,
enhörningslyrik eller tafatt kopiering av något som hände 1972.
Det här är omvälvande musik, det är en livsförändrande
musiksvit, många gånger på samma sätt som när man lyssnar på de
där som hade ett förbund med gud, som när man försöker landa i
Beethovens nia (ledaren för symfoniorkestern i Kinshasa sade ”you
can feel that there is something in this music but you can’t say
exactly what”).
Jag tycker inte det är överord (nej, det är inte
Beethovens nia; nej, liknelsen haltar; men jag blir fantastiskt
berörd och upprymd av skivorna, med samma känsla i hårbotten som
när någon dirigent har den goda smaken att följa
tempoanvisningarna i Beethovens partitur och vi bara flyger iväg)
och jag är förskräckligt imponerad över att gänget musiker fått
ihop alla de här delarna till en helhet som är större än just
delarna. Mäktigt och ett måste.
Samma,
men ändå inte samma, är det på deras uppföljare ”Touchy
Subjects”, som inte riktigt fortsätter på den inslagna
musikaliska vägen, vi blir påminda om att om den föregående
skivsviten på sista raden ingjuter hopp, är personerna som befolkar
den nya skivan raka motsatsen.
Tyvärr är Matthew Howes, sångare
och skicklig producent i bandet, för bra på att förklara deras
utgångspunkter för att jag ska göra det (han var ju med när de
gjorde skivan, det var inte jag):
”With Still Sitting In Danny’s
Car we had a single, if rather expansive, narrative which was
populated by largely sympathetic characters through whom we tried to
explore issues of friendship, loss, identity, nostalgia and
redemption. However, with Touchy Subjects each track is a standalone
attempt to get inside the heads of a variety of subjects, some of
whom perhaps deserve a modicum of pity and understanding, but almost
all of whom warrant reproach on some level. Many of them just aren’t
very nice people.”
Musikaliskt känner du bitvis igen dig från den
förra, fabulösa sviten, men här är det avgjort mörkare,
berättelserna tar andra vägar och det märks på arrangemangen och
det musikaliska slutresultatet, som är hårdare och rakare, inte så
genrehoppande som sviten, nästan hårdrock mellan varven, men som
också får dig att inte ha samma hopp om mänskligheten efter
genomlyssningen. Alls.
Det
här är definitivt ett band som kan ta inträde till sitt lustiga
hus – eller spökhus – eller kärlekstunnel.
Matthew
Howes har en vardag i London också, en bit bort från The Mighty
Handful, men det som ger bröd på bordet kretsar även det kring
musik, som tv- och teaterproduktioner, som The Voie och Strictly Come
Dancing.
Parallellt med TMH har han, som jag gissar alla musiker,
samlat på sig eget material som ligger en bit bort från detta
månghövdade progdjur, men utan för den skull att vara helt normalt
topplistefoder, tvärtom är de inkännande och engagerande texterna
kvar även på hans soloskiva ”Love And Other Demons” även om
ett genomgående tema nog inte känns av, varken för honom eller
dig, förrän hela skivan är genomlyssnad, även om hans nick åt
Gabriel Garcia Marquez ter sig rätt självklar i sättet att
berätta. Ack, dessa begåvade människor – dessutom skickar han
långa, ruskigt trevliga e-brev också…
Så
du kan inte vara en progintresserad människa om du inte tar dig an
The Mighty Handful och det bandet är också större än sina delar
och större än Matt, mer än lovligt utförlig cv för medlemmar och
gäster hittar du här.
En
av periodens absoluta höjdpunkter i recensionshögarna är tyska
(från Rheda Wiedenbrück) duon Taumels ”There Is No Time To Run
Away From Here” (egen utgivning).
Den här lp:n definierar, vare
sig duon Jakob Diehl (piano/Fender Rhodes) och Sven Pollkötter
(trummor) vill det, de mörka rum, de fuktdrypande källarhålor
coronapandemiskräcken rör sig i, nära att väcka dödsångesten,
här underskönt framfört förstärkt av Boris Nicolai på gitarr
och, i synnerhet, Manuel Viehmann och hans flygelhorn.
Ta bara andra
spåret ”No Time” eller ”Away”; vackrare än så blir det
inte i höst. Det är stilla, sprött, melodiskt så man går sönder,
som små rekvier med bara ursnitt ur dödsmässorna, som avslutningen
av Katrine Amslers ”Funeral March”. Och det kommer mera, det här
är bara den första delen av en serie kallad ”T R A U M”, som
”ska utvecklas över flera album”, som duon skriver – med
vikten lagd på långsam minimalism i den här instrumentala
kvartettformen. Skaffa. Lp:n släpps bara i 100 exemplar.
En
annan höjdpunkt under perioden kommer härifrån. Döda havets ”Tid
och rum” (Gaphals) bjuder på storartad prog på svenska på sin
andra skiva, med utmärkta arrangemang som är långt från något
pretentiöst, har bra sång, texter med innehåll och inte det på
engelska uttryckta trams som snart är regel från många svenska
progband.
Alltså strålande, faktiskt ibland pampig prog när de
drar på epiken, sniffande på artrocken, med svenska vardagstexter
på relationstema, snygg, enkel poesi, alltså inte något aerie
faerie nonsense, och med melodier som sätter sig i örat; oväntat
utmärkt, får väl skaffa debuten från 2016 också, det här var en
ren nyhet för mig och för en gång skull stämde nästan
promobladets beskrivning av band och musik (dessa blad som blir allt
flersidigare och många gånger längre än resulterande recension).
Lp:n är bara en dryg halvtimme, jag vill ha mer, den trollband mig
på ett lustigt sätt framför stereon och skivsidorna tog slut för
snabbt, när musiken svalt mig.
Bandet består av Staffan Stensland
Vinrot, sång och gitarr, Peter Garde Lindholm, gitarr, Julia
Stensland Vinrot, klaviatur, Martin Pettersson, trummor, och Lawrence
Mackrory, bas.
Staffan är den som startade bandet får några år
sedan, men med erfarenhet av mycket musicerande sedan tidigare;
medmusikanterna är också meriterade, från dödsmetall till saker
som inte låter så konfrontatoriskt. I en intervju berättas att
”det mesta kommer dock ur rock och metall. Staffan själv har
spelat många olika stilar, bland annat reggae och i bandet Lastkaj
14. Grunge och melankolisk rock har alltid lurat i utkanten med lite
influenser för honom”
och det sistnämnda känns litet
förklarande, för om det mestadels upplevs som progrock för mig,
finns det andra saker i låtarna som är litet skitigare, närmare
två-g-proggen, med bibehållna melodier och samhällssvärta bland
relationstankarna. Utmärkt är bara förnamnet. Nästa år, när det
är Slottsskogen goes progressive, då hoppas jag de står på scen
där.
Nu
är Mattias Risberg och hans meriterade grupp Minings igång igen,
”Zauberberg” (Kullen reko) är den andra delen i den planerade
trilogin som var tänkt att slutföras live i år, men en viss
pandemi stängde den dörren.
Meriterad, ja, med bland andra
Stackenäs, Berglund, Fredrik Ljungkvist, men den här gången är
det Jennie Abrahamson som sjunger, viss skillnad, ja, jämfört med
Miriam Wallentin som bestod oss sången i den första delen.
Och man
blir lika hänförd av den här berg-och-dal-banan i lantlig idyll
(fast inspelad i studio i Tjockhult den här gången) som denna
företrädesvis progrykande skiva är, ännu en möte mellan modern
jazz och progressiv rock som ger den senare vinsten på ren
ärekränkning och energi.
Det här är absolut inget i närheten av
Flower Kings eller det genrepolerade, här är det King
Crimson-frenesi och något Morgan Ågren mycket väl hade kunnat
banka skiten ur (Jon Fält kan vara frenetisk bakom batteriet, men
inte på samma sätt, nej), men ännu ett sporrsträck genom ett
kompositoriskt, mångfärgat landskap som är lika mycket Risbergs
som hans ensembles. Utmärkt.
Tung
tvåmannaprog från Italien, lockar det? Trummor och gitarr (och
litet elektronik kopplad till sistnämnda) ger de två namnlösa
italienarna Raìses debutskiva ”CREPA!” (egen utgivning) kraft
och tyngd så det sprakar om högtalarna, men den här hårda men
melodiösa progen är ack så lockande, särskilt som något att
lyssna på när man absolut inte vill varva ner, utan tvärtom
behöver göra det motsatta, musikaliskt uppåttjack när det är en
onödig utmaning som står för dörren.
Även det här är oväntat
och innovativt, där de två avslutande tiominuterslåtarna aldrig
tänjer på tålamodet. Riff, tyngd och något som håller dig vaken
om nätterna räcker gott. Spela och spela igen. Som om Mars Volta
var bakfulla och fick för sig att ge sig ut på en picknick en
högsommardag, men ändå skulle visa solen vem fan som bestämmer.
Ungefär så.
Och
det är nästan vackert att konstatera att ungdomen ser till så
prog-genren kommer att leva vidare. Black MIDI är ett givet exempel,
liksom alla musikstudenter i Italien eller delar av gänget på
Havtorn i Malmö.
Och så skivdebuterande Rainbow Face med ”Stars’
Blood”, en femtio minuter lång förträfflighet som bara finns
digitalt än så länge, skriven till största delen av Jake Rose i
trion från Portland, Oregon i USA.
Bandet bildades 2015 och består
av Jake Rose, gitarr och sång, Dominique Reveneau, bas, och Salvador
Altamirano-Farrell, klaviatur och ljuddesign, plus en bunt
musikaliska vänner (som olika trummisar, men även blås och stråk)
– och jag kan inte låta bli att gilla bandfotot på deras
bandcampsida, där de står och är coola, det sistnämnda får de
hjälp med av var sin glasstrut.
Och bli inte lurad av den nästan
canterburyaktiga inledningen, det tar fort fart med slingor som växer
till sig och börjar värma upp högtalarkonerna, med mellotron och
en myckenhet gitarr på första låten ”Pirates”, över
”Purgatory” där gitarrfigurerna börjar bli skeva och
intensiteten skruvas upp och så lugnar det ner sig i ”Lord, Give
Me Strength” för att klä på sig hela prog-genrens utrustning i
det påföljande tolvminuterseposet ”Waves” där gitarren står i
centrum, bygger upp en stämning med starka melodier, dämpar, ökar
och lämnar lyssnaren smått andlös (det här är en välproducerad
skiva).
”That Old Gang” börjar olycksbådande, men försiktigt,
även här blir det en mäktig stegring där jag börjar förstå vad
Jake skriver, att bandet tillbringat de tre senaste åren med att
bygga ”a wall of sound” – men så blir det rena Howard
DeVoto-popen som avbrott mitt i låten, innan väggen reser sig igen.
”The Fighter Pilot” blir helt avgjort ”postpunken goes prog”
och näst sista spåret, ”Back In The Bottle” är en perfekt
konsertavslutare, med en bedövande vacker melodi och rent episka
gitarrer och syntar, ”Message By Bullets” avslutar skivan och det
överträffar resten av skivan i melankoli, Jake låter som om han
och stråkar och piano stod i en gammal radiostudio och musiken
ljuder som vore den från en 78-varvare genom i en burkig högtalare
när vi är på väg ut från konsertlokalen.
Jag måste erkänna,
inte minst om man ska lita på det första intrycket, att det var
väldigt, väldigt länge sedan jag hörde en så stark debut i vår
kära genre, det här lät så mycket mognare, spelskickligare och
mer genomtänkt än ett första albumsläpp. Den är värd mer än $8
på Bandcamp. Gå’n åstad och skaffa den. Jag skickar med en
garantisedel där det står ”du ångrar dig inte”.
Så
dags för OJKOS feat. Andreas Rotevatns ”alea iacta est” (Odin).
Låt oss få alla beskrivningar ur världen. Rotevatn är
kompositören, men alla i det sexton man/kvinns starka bandet
komponerar.
Titeln är givetvis det gamla citatet ”tärningen är
kastad” som jag tycker passar illa här, den här skivan känns
inte oåterkallelig, att den är utskjutsad i världen på en norsk
flakmoppe på vinst och förlust, även om jag förstår Andreas tanke att det kändes så första gången han och ensemblen stod på
scen med den nyskrivna musiken (och den nya ensemblen).
Och
bandnamnet är en förkortning av ”orkesteret for jazzkomponistar i
Oslo”. Till det ska läggas att Rotevatn bär sina
inspirationskällor utanpå, och de hörs, känns igen, vare sig det
handlar om afrikansk musik blandad med Steve Reich, att han pratar om
jazzrock och Camel, Stravinskij eller Gil Evans.
Det gör inget, för
ensemblens spel (mycket bleckblås!) ger det här karaktär och en
sorts nyfunnen själ. Vem kan i dessa tider inte höra något annat,
något äldre, när man hör musik?
När hörde du musik du
uppfattade som geniunt ny senast? Nej, just det, men jag ser källorna
mer som en vägvisare, som säger att ”du, det här är nog något
för dig, eller hur?”.
Åtta
låtar på 26 minuter. Stonerrock från Göteborg från killar som
säkert har långt hår och Wrangler-jeans. Spelar ingen roll.
Spacehunters självbetitlade självutgivna och fortfarande inte på
skiva finnandes (bara digitalt, tyvärr) är finfin stoner med
riffglädje, ett jävla sväng och en tyngd som känns kärleksfylld,
kanske också för att de letar och finner melodier och närmar sig
både något envetet motoriskt ibland liksom folklig prog. Förtjänar
att hamna på skiva gör den i vilket fall som. Riktigt bra.
Urtidsdjurs
självbetitlade debut-lp gör att två-g:ig progg luskat sig in här.
Det låter som en gammal Volvo PV rullat upp utanför Silence-studion
i Koppom med bandet, spel- och inspelningssugna, men så är det inte
alls. Men, det är sådana vibbar jag får, även om kvartetten från
Uppsala knappt var födda (eller ens var det) när det stora röda
huset renoverades, kylan kröp längs de dragiga golven och skivorna
producerades, en efter en, med Bo Hansson som (ständig) gäst eller
inte.
Det fina är att den luriga Turid-försiktigheten försvinner
både här och där på skivan, redan andra halvan av andra låten
börjar man blåsa bort spindelväven och trampa på olika knappar i
boxar kopplade till elgitarrerna, för att redan i påföljande spår
vara i Agusa-land, med elektrifierad folkmusik som aldrig varit det,
påminnande om Veds låt ”Sture External” i riff, basgång och
trumtakt.
Snyggt producerat är det också, med en fin, bred och djup
ljudbild. Man kan inte låta bli att gilla den här lp:n, även om
Neil Young nog stämmer dem för inspirationen både här och där,
trots att önskad cover inte kom med (Nisse tillät inte det).
Seb
Bruns ”Ar Ker” (Carton Records) är 34 minuter musik ”för
trummor, metall och elektronik”. Seb är trummisen och han spelar
allt själv, marinerad som han är i såväl electronica som
friformsjazz, men han sjunger också inledningsvis när skivan börjar
treva sig fram i cd-spelarens innandöme, innan det blir allt mer
kraftfullt men aldrig dissonant, bara distat och uppkrämat och
lyssnaren upplever en båge, för allt faller tillbaka vartefter vi
närmar oss de sista minuterna och det vita bruset ökar. Intressant
och speciellt.

Det
gäller att ha tålamod ibland. Norska (vad annars?) Taskaha
(sångaren Rick André Holmen påstår att bandnamnet/skivtiteln är
en variant på ”takk skal du ha” och, ja, säger man det
tillräckligt snabbt, så…) bildades 2014 och först nu utger de
(själva) sin självbetitlade debut, gitarrbaserad prog med en
anstrykning av neo liksom rejält tyngre tag och med mental ohälsa
som genomgående tema, så onödigt lämpligt i dessa tider när både
fler drabbas av det och fler tar det på allvar.
Bandmedlemmarna har
lirat i andra konstellationer sedan nittiotalet och en variant av
debutskivan var klar redan för ett par år sedan. Det gäller som
sagt att ha tålamod. Här finns bra melodikänsla, gitarr och sång
får utrymme, och de ansluter sig till dagens sätt att kombinera
melodiös hårdrock med ett inte alls inställsamt berättande.
Intressant, ännu ett utslag av något som behövs, och, som sagt,
med betydelseladdade texter, som omväxling, samt med en knappt
kvartslång avslutande, genretypisk svit att lägga på minnet.
Pymlico,
norrmannen Arild Brøters bebis, har jag tidigare kallat ”rättrogen
symfonirock” och när nu deras sjätte skiva ligger i cd-spelarens
mystiska innanmäte, ”On This Day” (Apollon Records), nickar jag
inte alls igenkännande till det jag redan skrivit om dem.
Visst, det
finns ett rejält symfonirockande (och lagom långt) stycke, men det
finns också musik som får dig att känna rytmen rycka i ben och
svanskota och musik som är fusionjazz.
Den här gången blir det
alltså ett mer variationsrikt album. På ett sätt undrar jag
varför, kände han (de?) efter fem album att formen begränsade dem,
att de villa göra annan musik mer lik den sjuttiotalets mindre
strömlinjeformade genreband gjorde, som en blandning av Focus, Camel
och Kayak, eller rent av tidig Gösta Berlings saga innan de började
göra korta låtar?
Eller är det det faktum att de fläskar på med
en massa blås som får mig att höra mer soul, mer funk (”Partners
In Crime” kan anses vara mycket, men fan inte prog, mer Stax och
jazz)?
I vilket fall är det här en underhållande – men snäll –
skiva. Och tänker man på det, är det en omvänd resa jämfört med
de flesta jag stöter på – alltså där jazzare lämnar just
jazzens domäner för att bli mer fantasirik fjärran post-bopen och
finner sig, som Tonbruket eller andra i samman kategori, varandes i
ett mer progressivt landskap där precis allt kan hända; här är
det precis tvärtom, här reser symfonirockarna till jazzrock à la
Weather Report eller något sådant, med en gnutta dansant musik som
krydda. Intressant som utvecklingsfenomen, tycker jag.

Norske
saxofonisten Bendik Hofseths ”Trunks” (C+C Records) vandrar i ett
stilla men undertryckt intensivt ECM-doftande landskap fyllt av träd
(om jag förstår det rätt är detta den första av flera skivor på
samma tema) i den berättande instrumentaljazzens liga, med nedslag
som är åt fusionhållet. ECM-tanken kommer givetvis av att
laguppställningen (Eivind Aarset, gitarr, Mats Eilertsen, bas, Helge
Iberg, piano, Per Oddvar Johansen, trummor, och Mike Mainieri,
vibrafon) är i särklass i jazzsammanhang (man kan förvisso peka på
vilken norsk jazzare som helst och säga: ”världsklass”, men
ändå (och även utanför genren, förstås)). Lysande långsamt och
något att vila under granarna tillsammans med.
Vad
får man om man är musiklärare på en skolan i trettio år (och
inte minst levererat en eller annan musikal för eleverna att sjunga
– eller tio!) och vill göra en konsert med sin egen musik som ett
retrospektiv?
Jo, man använder skolans aula, bjuder in en publik och
hinner precis genomföra konserten innan coronapandemin slår till.
Och om nu Pymlico slutat spela symfonisk prog, har inte vår
musiklärare med fru (och band) gjort det, en mer neoprog:ig version,
men låt vara.
Musikläraren heter Hans-Jürgen Fuchs (och frun
Ines), är Genesis-fan (älskar Tony Banks och hans sätt att skapa
ackord, säger han) och skolan är Robert Koch Realschule i
Stuttgart, där han också hittat sina medmusiker.
Den förste
februari i år arrangerades konserten med stycken från de senaste
tio årens skivor med ”Fuchs” (som han kallar duon (med sin fru),
därav titeln ”One Lively Decade” (Tempus Fugit/SPV), och med ett
nytt, kvartslångt stycke.
Tyvärr var skivbolaget snåla, annars
hade hela konserten kommit med, nu är det bara hälften på en
enkel-cd, men det ger ett fint intryck av traditionell prog med lagom
många taktartsbyten, temposkiftningar och ett stort mått dynamik,
allt medvetna, favoriserade grepp, liksom berättande texter, om hans
släkthistoria eller om vad det är för något som gör att du kan
vara nöjd med dig själv när du lägger dig på kvällen.
Hans-Jürgen är en muliinstrumentalist, men här står han mest
bakom syntarna (liksom hans fru, som har en förkärlek för det som
ska låta som en mellotron). Musik för nya traditionalister och
gamla neoprog:are.
Vi
har också lyssnat till: Jens Carelius ”Opsi” (Jansen) som är
en trevlig, litet småskavande, popskiva, med ovanligt berättande
texter (= bra texter) och intressanta arrangemang, många gånger
storslaget anlagda. Högeligen intressant och stannar kvar i minnet.
/// Undergrünnens ”Ein revnande likegyldighet” (Jansen) bjöd på
sjuttiotals-Fela-sväng med sextiotalsstuk. 35 minuter under vilka
det inte går att sitta still. Febril, svettigt febril, musik.
/// Aiming For Enrikes ”Music For Working Out” (Jansen) bjöd på
instrumentalmusik på just rubricerat tema, någonstans mitt emellan
Exorcist GBG och Solar, om det nu är till någon vägledning. För
det är svårt att ge en sådan. En sorts inlandssurfmusik.
///
”Galento Sound Service vol 1” (Dreamboat Music), en tolva i bara
100 ex (det är onda tider) med tre låtar: ”What’s Happening?”,
”Sydney Saturday 73” och ”Bye Bye Bo”. Det är en bra bit
från Tommy Galeto Nilssons fina filmmusik, men svänger på bra,
instrumentalt, groovigt/funkigt minnande om äldre tiders
nattklubbars disko för folk i bruna tredelade kostymer med såväl
utsvängda brallor som utsvängda danspartners.
/// Bästa cd-singeln
på sistone var en promo-ep: Rhys Fulbers elektroniska, nattliga
framtidsambient/IDM på ”Resolve” (DistroKid) hade varit bättre
som musik till Blade Runner 2049 än det som blev. Han är medlem i
Front Line Assembly och i Delerium, började inte släppa något i
eget namn förrän 2017, två fullängdare 2018 och 2019, några ep
däremellan.
En
liten påminnelse om klassisk musik, som: ”Svenska violinskatter”
(eller som dB Productions föredrar att kalla den, ”Swedish Violin
Treasures”) är nog mer att kalla för fynd än skatter, men det är
oavbrutet engagerande musik som grävts fram, det mesta sedan
tidigare odokumenterat på skiva (Fryklövs violinsonat påtalas vara
ett undantag, dessutom inspelad vid två tillfällen).
Tonsättarna
är Helena Munktell, Harald Fryklöf, Ika Peyron och Algot Haquinius
(två av mig olyssnade sedan tidigare) och den i den här
inspelningen oslagbara duon interpreter är Bengt Forsberg, piano,
och Cecilia Zilliacus, violin. Grammis-material, utan minsta tvekan,
och ännu en öronöppnade cd från dB med musik gömd i arkiven.
En
annan utgåva på samma tema från samma jämrans kvalitetsmedvetna
skivbolag på Limhamn är ”Rendezvous: Leipzig” (dB Productions)
och är ett nytt kapitel i Erik Nilssons enträgna avdammande av
Amanda Maier från Landskrona, här i form av var sin ungdomlig
stråkkvartett av henne (i alla fall det mesta, eftersom inte allt
fanns att tillgå och yttersatserna rekonstruerades av B. Tommy
Andersson) och en likaledes, fast komplett, vad jag förstår, av
brittiska, fem år äldre, Ethel Smyth, de träffades när de båda
studerade i just Leipzig.
Spelar gör musiker ur Kungliga
filharmonikerna uppe i Stockholm och gruppen tar sig an den här
stundtals fjädrande om inte fjäderlätta musiken med kärlek och
spänst. De kallar sig Maierkvartetten och är Johannes Lörstad och
Patrik Swedrup, violin, Arne Stenlund, viola, och Klas Gagge, cello.
Erik Nilsson gör en kulturgärning genom sitt oupphörligen nyfikna
skivbolag. Vilken bortglömd tonsätttare ska han månne hitta nästa
gång?
- Jan-Erik Zandersson