lördag

Zandersson februari 2021

 

Det finns en uppsjö fina, pampiga boxar där musiken är uppsamlad, insamlad, uppsnyggad, kommenterad, kärleksfullt omhändertagen, förlöst i den bästa ljudkvalitet som går att uppbringa, fångad från originalband ur de djupa studiovalven. 

Jag tänkte inte lägga in den förväntade passusen om att dessa små sköna ljudlådor oftast görs i upplagor så små att de mest väcker nasarnas lusta och lyssnarna oftast inte får en chans; undantagen finns och det finns även undantag åt andra hållet, boxar ingen levande själ lagt märke till (vem av er köpte exempelvis boxen med Splashs samlade musik?) – nej, jag tänker på de som inte behandlas vördsamt i sammetsklädda cd-boxar eller stenkaketunga vinyllådor, de som inte får den behandling som Bill Evans samlade produktion från ett skivbolag (eller ett annat) fått, eller samtliga konserter från en turné med Coltrane eller något åt det hållet, där både jazzbolagen och, inte minst, de klassiska mastodontbolagen, varit bra på att samla ihop allt tillgängligt på ett och samma ställe, under samma parasoll och på samma tema. 

Det finns försök här i inlandet, och nu tänker jag på jazzen, där det även i de fall man från ett avslutat livs hela produktion kan blicka bakåt inte gör det på något ordnat sätt, vare sig det är Hallberg eller Domnérus, eller varken. 


Själv saknar jag en given fyra-cd-box med Rune Öfwermans trios tre första lp med adderade singlar på den fjärde. Det är inte värdigt att trions första skiva bara finns ute i ett strömmat eländesuniversum av snuskigt komprimerad data i halvfärdiga ettor och nollor, när dessa viktiga skivor förtjänar att lyssnas på i den bästa ljudbild som tänkas kan. 

Var är boxen med Bengt-Arne Wallins musik? När kommer allt tidigt med Georg Riedel att få den behandling hans musik förtjänar (det finns åtminstone äntligen en vettig biografi)? Britta Lindells fantastiska skivor med knepig eller bara knäppig musik remastrade i en fin cd-box för bevarande in i evigheten? Staten borde ta sitt ansvar, förstå att vi kräva dessa fonogram, permanenta relikskrin med musik värdig en resa med en Voyager-sond.

Men till skivorna:

 

Violent Silences ”Twilight Furies” (Open Mind) är Johan Hedmans fjärde album och det fläktar friskt här, med spår som är åt det tyngre hållet, vilket känns lite omotiverat när det blir som mest ”ilskt”, men också sådant som fjäderlätt för sig mot något något som är litet väl enkelt, eller rentav jazz utan -rock. Men när det är bra, är det bra, med en myckenhet av klaviaturer, lager på lager, som skapar ljudbilden och det som är mest attraktivt, som något sjuttiotalets syntfarbröder eller kanske någon ny romantiker i stället för en neoprogare kunnat prestera. 

Nyligen lyssnade jag på Soniq Circus andra album för första gången på flera år och ibland är det så att ett album man tycker är bra när man hör det den första gångerna, växer upp tills man hör det igen, börjar skolan, skaffar moped, förlorar svendomen. 

Så tror jag det kan bli med det här albumet också, att delar jag är positiv till i dag, kommer jag att vara positiv även om tio år, fast av andra skäl (men skivan hade förtjänat fler tagningar av Erik Forsbergs sång). Simon M. Svensson (kanske science fiction-författare in spe, på samma tema som Robert A. Heinlein, Arthur C. Clarke, Sam J. Lundwall…) på bas och Hannes Ljunghall på en del klaviatur medverkar också i detta som lätt kan uppfattas som ett enmansband. 

Martin Küchens ”Det försvunnas namn” (Thanatosis) är tredje och sista delen i den trilogi han spelat in i olika kyrkor i Lund. Nu har han anlänt till Klosterkyrkan, en kyrka som får mina nackhår att resa sig när jag besöker den i dag, eftersom det var där jag såg Viggo Edén spela Bach dagen innan han dog, där cancern tagit sin tribut och kroppen var ett skal från tidens ände i pausen, men när han satt bakom cembalon och lät Bach flöda var det som Johann Sebastian fanns i environgerna och blåste kraft i hans själ, som när Rachel Podger anade att Bach glömde sig i skuggorna på orgelläktaren när hon fick skjuts i en konsert i en holländsk kyrka för många år sedan. 

Men Küchen bjuder på något annat, med sina saxofoner och sin iPhone (!) i släptåg, han mixtrar och mixar ljuden från saxofonerna, inte bara tonerna, utan klaffarna, luften innan den sätter musiken i rörelse, med ljudinslag från sin lille digitale hjälpreda. Det via telefonen lånade materialet kommer från en av mina (förvisso många, jättemånga) favoriter, Chris Watson, och skivan ”Outside The Circle Of Fire” (Touch). Den här sortens privata världsbyggen är alltid intressanta att bli insläppt i, uppleva andras himlar, vetefält och dikningsföretag.

Om man är trummis i bob hund har man gott om tid för annat. Som soloartist har 1900-skivorna gett Christian Gabel uttrycksmöjligheter som en uttolkare av platsbelägen musik från platser som inte finns, fast kanske ändå, i någon Jules Verne-roman. 

Eller så ska man lita på det han skriver i konvoluten. Det kan man inte i hans två senaste utgåvors fall, eftersom de, sorgligt nog, bara finns i etern som ettor och nollor, på hans eget bolag. 

”Mikrofilm” är den mer avancerade av de två, där han tagit gamla kassetter från sin första medvetna musikanttid i den övre, ensiffriga barna-/ungdomsåldern, med synt från Casio och på en portastudio inspelade ljud nu återanvända i ett mer kontemporärt sammanhang, som en dubbeltydig resa mellan då och nu, trots att Gabel hävdar att nostagi inte är hans forte. 

”Koda” är mer av ett samtida inslag, fullkomligt lysande ambientmusik (om man nu kan kalla musik ”lysande” som fungerar bäst när det är släckt), ett återbruk/insamlande av musik han gjort för olika konstinstallationer (konstigt namn, det där), filmer och närslutet. 

Skimrande vackert, genomtänkt på ett annat sätt än annan samtida ambient, den som alltid verkar vara så himla lätt att göra, det finns algoritmer i datorn som hjälper den som vill skapa något rogivande. 

Illusion of Gravitys ”Too Late” (egen utgivning) ger både och. Visst låter det bekant, som en swot-analys av modern prog. 

Möjligheterna handlar om att prog-genren har trogna fans, funnits länge, har en väldigt förlåtande och bred attityd till musik. Hoten där ute, som du har svårt att påverka, är att få lyssnare i konkurrens med de andra 400 skivorna som släpps varje vecka i västvärlden, att någon tycker att det här inte bara låter bekant, utan upplevelsen är att man hört det förut. 

Svagheterna ligger i uthålligheten, att spela musik och se strömningstjänsten som en marknadsförings- och inte en lyssnarkanal, eftersom den varken ger ett ljud värt namnet eller en märkbar intäkt för de flesta. 

Styrkorna ligger i musik i sig, kvaliteten, historiemedvetenheten och framförandet, de genuina musikanterna. Det är rimligen den rutan i swot:en vi ska uppehålla oss i när det gäller Illusion of Gravitys skiva. 

Debuten kom i slutet av förra året, men de har spelade ihop sedan 2013. Övning ger färdighet. Dessutom tycker jag skivan handlar om val, att de skulle kunna, spelskickliga som de bevisligen är, göra så mycket mer av det musikaliska materialet, men har insett att balansen ger ett större avtryck, avvägningarna mellan de instrument som tar plats i de olika styckena tyder på renodling och eftertanke.

Tungt är det mellan varven, men även detta är välvalt och inte störande som i hitte-på-genren ”prog metal” (som tillsammans med musik framförd på säckpipa, Mixed Medias båda lp och öststatsproducerad eurotechno tillhör det värsta jag kan höra), utan medvetna val, avvägningar mellan den vandrande basen, gitarrerna som växlar stämningar mellan fjällbäck och inferno, syntmattorna vars kanter inte behöver trimmas. Givetvis kommer de från Italien och som mycket av det jag hört på senare år därifrån finns det tydliga spår från landets många one-hit-wonder-progskivor från sjuttiotalet in i vår tid, med distinktionen att musikerna i dag som regel är bättre på sina instrument än sina genreförfäder, men utan att för den skull bli några garderobs-Santana. 

Utmärkt, ett utropstecken och jag är förvånad att de italienska progetiketterna inte velat utge denna skiva. 

Brueder Selke x Eric Maltz: ”Zero Crossing” (Flower Myth Records), en flyktig kassett med finstämd musik, som om spöken hade en rituell danstillställning i det övergivna fiskeläget på den lika övergivna höstliga kusten, smärtsamt vacker nattmusik som väcker minnen av ett dödens år vi bara vill lämna bakom oss, kanske en lägesbestämning för platser övergivna efter det att pesten passerat och pestens tid inte vill blekna ur minnet. 

Dagens fäbless för mördare i böcker och på film, dokumentärer om människor vi helst borde glömma, av grafiska skräckskildringar är ointressanta scener när hjärnans egen filmduk spelar upp ett motståndslöst intrigskapande när musiken tar fart och plats. 18 minuter man inte glömmer i brådrasket, där minnena lösgör sig ur nattens dimmor och döda och försvunna än en gång äntrar vårt medvetande. Kör dem på repeat en natt på låg ljudnivå och du vaknar som en annan, mer skräckslagen människa.


Halsters fem-cd-box ”Virtuous Mondays” (Konvoj Records) påminner mig om skiktröntgen. I alla fall om man ser en sådan först och främst som maskinen som konstaterar att man är frisk och inte var det sjuka sitter, är upplevelsen inne i röntgenmaskinens (som inte är en röntgenmaskin) tunnel och de ljuden som omsluter en, att jämföra med att återstifta bekantskapen med Xenakis’ mest tongivande elektroakustiska musik eller något annat jämförbart från ett bättre ljudande sjuttiotal, bandexperiment som loopar. 

Halster är en konstellation i Malmö (med delar av Ved som stadiga komponenter) som träffas varje måndag och spelar, ibland med gäster, ibland utan, improvisation handlar det om, men det går inte komma ifrån att den här magnifika boxen blir något annat än sådan impro som antingen är musiker som spelar mot varandra i ett rum eller sådan där bakgrundsberättelsen tar längre tid att berätta än verket är långt (vilket påminner mig om Terry Riley och LaMonte Youngs konsert när de skulle dekonstruera ett piano, om än inte samma motorsågsmassaker som Welin lyckades med en gång i tiden, men något som lät, under den korta framförandetiden, som något från en slöjdsal för okoncentrerade (och där radiointrot är längre än verket, med knorren att radioprataren inte är säker på när ljuden från den intilliggande konsertsalen bara är förberedelserna inför konserten och när i princip samma ljud utgör själva konserten)). 

Med det vill jag ha sagt att det Halster, vare sig de vill det eller har planerat det eller ens själva hör det, levererar på de här många skivorna är impro med en medveten riktning. 

Du kan inte hålla på och improvisera regelbundet utan att ge en form som åtminstone muskelminnet stöttar; fråga vilken barockmusiker som helst. 

Och det är lätt att bli missförstådd, ta bara den alltid aktuelle Beethoven som pianist, att han var otålig med instrumenten och deras begränsningar, att han inte själv var nöjd med sin egen musik när han spelade den, vilket forskningen säger är en efterkonstruktion baserad på hans frustration från livets slutskede, när inte bara hörseln var det sinne i kroppen som övergav honom. 


Tvärtom var han en mycket medveten musikant (hur biblioteket på musikhögskolan i Malmö fått för sig att gallra Tilman Skowronecks utmärkta avhandling Beethoven The Pianist (2007) är mig en gåta) och det var tre saker han såg som väsentliga vid framförandet (av sin egen musik, säkert av andras): tonlängden (pianot skulle ”sjunga”), tonens karaktär (som skulle vara personlig och inte ”träig”) och tonens styrka (1804 var han intresserad av fransk musik). 

Alla tre utgör hans strävan, alla tre kan vi som lyssnare uppfatta oavsett uttolkare - men hur han ville ha det och hur vi uppfattar det ljudande är fortfarande något där en Styx med varierande bredd befinner sig mellan. Så ock improvisationsmusiken. Men det här är, i mina öron, väldigt intressant musik över fem cd med varierande karaktär. Och det skadar inte heller att boxen är rasande snygg att titta på.


Rituals ep ”Glimpses From The Story Of Mr. Bogd (Tempus Fugit) är det första livstecknet i skivväg på mer än ett dussin år och jag erkänner villigt: jag hade inte känt igen de gamla svenska prog:arna vid ett blindtest eller ens kunnat placera dem tidsmässigt. 

En smula Flower Kings eller Neal Morse, en smula mer energi, aparta gitarrfigurer och inte så stora mått dynamik, men med de ofrånkomliga partierna med sång och akustisk gitarr och det lika ofrånkomliga spåret med en mer mystisk/teatralisk stämning - och det lika ofrånkomliga spåret med österländska influenser. 

Och då är det här bara en ep. 

Var det en lyckad comeback? Jag är kluven, avvaktar tills de två nya (!) fullängdarna är släppta (de här fyra spåren återfinns där (tre på den första och den fjärde på den andra), vilket gör ep:n något överflödig mer än på samlarmarknaden eller för den som är besatt av att höra hur Ritual låter just nu, i detta ögonblick, innan skivpressarna tagit sig an de två fullängdarna). 

Men ljudmässigt är det en väldigt snygg produktion, inte minst med ett basljud som hade gjort Jonas Reingold glad. Bäst avslutande låten ”The Mice” som är en klassisk proglåt med stora perspektiv, en berättelse utan för många enhörningar och en bra mix av instrument och melodier (men visst vill man strypa den som fick för sig att ha med en tamburin - eftersom låten ska spelas live, utsätter de en stackars ljudkille i konsertlokalen för en oerhörd plåga att få tamburinen att inte märkas så jävla mycket som den brukar vilja från scen; tamburiner kan med fördel stanna kvar på förskolan för att lära kidsen hålla takten).

 

Men så är det: ep:n är en försmak på två kommande skivor som båda är delar av samma berättelse, ett konceptalbum i två delar, med andra ord. Jag gissar att de inte ens släpps samtidigt (för varför skulle man få gjort två skivor och inte bara en dubbel-cd?). 

Ep:n gör därmed att jag till tre fjärdedelar bävar, till en fjärdedel är förväntansfull. Kanske inte riktigt så de tänkt det, bandet. (Värt att nämna att skivbolaget sedan tidigare är hejare på att återutge svensk prog, som just Ritual och Kaipa, men även andra favoriter från svunna tider som Anyone’s Daughter.) 

Abu Neins ”Secular Psalms” (Progress ProductionsAbu Neins ”Secular Psalms” (Progress Productions”) är den mörka synttrions debutfullängdare. 

Trion består av Dennis Lood (känd musikmogul i Malmö, med butiken Rundgång, skivbolaget Rundgång, otaliga evenemang och fingrar i alla tänkbara, kvalitetsmedvetna musiksyltburkar, liksom ett förflutet bland annat som basist i en av Ragnaröks bandkonstellationer), Erica Li Lundqvist och Anders Nordensson. 

Det här är musik med många dimensioner, trots att anslaget är likartat över skivan finns det osvikliga små popsnöreslingor, ljudbildsdetaljer som skiljer ut den från annat mörkt som mest är statiskt och erbarmligt tråkigt (säger jag som för många, många år sedan tröttnade på Front 242 och Klinik och liknande (avgörande var inte alls Front 242:s konsert på gamla KB vid Erikslust i Malmö, men den gjorde mig inte gladare)). 

För trots moll och mörker är detta, inser man, syntpop som kanske förklätts i något fjärran Page eller något syntband från Landskrona 1982, men ändå syntpop där gudföräldrarna är Robert Smith och Martin Gore (minimala syntar, 80-talsgitarr, gitarr som nog är en synt eller en synt som är en gitarr, rytmboxar – ja, du fattar). 

Det är dåtid nu och avslöjar vad bandmedlemmarna har i sina svällande skivsamlingar och vad (och hur!) de spelade luftsynt på pojk- och flickrummen en gång i tiden. 

Mörk syntwave utan att vara darkwave? Om man nu måste etikettera för att du ska hitta, förstås. Men strunta i om det är post-punk med gotiska förtecken eller om det bara är något budskapsbärande i cd-form (lp:n kommer senare), det enda jag vill påtala är att trion borde byta namn till Abu Ja, för de utgör själva en lösning på de problem texterna handlar om. 

Livet är svart - hurra! Som ett soundtrack till pestens år 2020, planerat eller ej. Och det är väldigt välproducerat av Dennis Lood själv. Premasteringen gjordes av Carl Nordström )som för många år sedan gjorde en fantastisk skiva minnande om DJ Shadows ”Endtroducing”: han kallade sig Affictionados och skivan heter ”This Is What It Is”) och Joakim Lindberg (från MF/MB/) gjorde slutmastern. Låter fantastiskt. 


En trio klassiska som avslutning: Först ”Unexpected Songs ”(Lawo) som är något så udda som ett album med samtida musik för countertenor. Allt oftare kläs barockverk med detta röstläge för att ersätta dåtidens kastrater och det finns nu en rad goda och mycket goda sångare, huvuddelen som även är utmärkta som tenorer. 

Norrmannen Daniel Sæter bjuder på stycken i varierade instrumentbesättningar av välkända tonsättaren som Arne Nordheim och Egil Hovland, men stycken av nya bekantskaper för mig (Conrad Baden och Kjell Mørk Karlsen) nyttjar countertenorens höjd på intressanta sätt, inte minst Karlsens avslutande, innerliga ”My Soul Thirsts For God”. 

”A Quiet Beauty” med musik av Johan Kvandal (Lawo) är en cd med Lina Johnsons (sopran) och Arfinn Tobiassens (orgel) personliga hyllning till kyrkomusikern Kvandal (som han var Vålerengens kyrka 1959–1974) och musik han, vad jag förstår, skrev under den tiden för sin kyrka, med folklig och gregoriansk inspiration. 

Ett lyckokast, eftersom pressmaterialet talar om ”stor musik för en stor röst och en stor orgel (i ett stort rum!)” har man valt Vår frälsares kyrka i Haugesund och den pampiga 1800-talsorgeln där. 

Innerlig musik som verkligen fyller alla skrymslen i vilken katedral som helst, med Lina och Arfinn som utmärkta inpiskare. 

”Toccatacapriccio” med Mårten Falk på gitarr (dB Productions) är ett pärlband av svenska tonsättare jag uppskattar väldeliga, de som blev lätt tillgängliga via statliga skivbolaget Caprices försorg (och Sveriges Radio och Swedish Society, icke att förglömma), frekventa lp där många av deras viktigaste verk dokumenterades, något som dels ter sig som en utopi i dag när Musikverket i princip inte gör något som helst vettigt i fonogramväg (en och annan box ett och annat år tjänar som undantag); att det blev Bis som blev det skivbolag som utger alla Allan Petterssons symfonier och inte en riksupplaga från Caprice är en skam - men så har Robert von Bahr alltid varit en så mycket bättre musiktillskyndare än någonsin de i dag tydligt navelskådande byråkratstollarna på det där ”verket”. Men jag tappade tråden).

 Mårten Falk är husgitarrist på dB Productions och har inte lämnat efter sig en enda cd som inte varit påfallande och övertygande bra. Så ock den här gången, när det mesta (utom två) av det som erbjuds dyker upp för första gången (och att man så mangrant tonsatte för gitarr under 1900-talet var mig fördolt). 

Och alla de tunga grabbarna är i princip representerade: Erland von Koch, Gunnar de Frumerie, Carl-Olof Anderberg, Bengt Hambræus, Sven-Eric Johanson, Gunnar Bucht och Karl-Birger Blomdahl. 

En underbar skiva, med en uppseendeväckande repertoar. dB Productions utgivningsrouletts nästa snurr inväntar jag med spänning, vad okänt ska Erik Nilsson då göra känt?

- Jan-Erik Zandersson

 

onsdag

Musiken 2020 - redaktionens urval

Det här är Universum Nolls urval av lyssningsvärd musik 2020. Den bygger på vår egen lyssningshistoria under fjolåret samt en genomgång av ett att antal årsbästa-listor från nätet, papperstidningar och tidskrifter.

Tio timmar. 

Håll till godo. 

Och glöm aldrig att: 



torsdag

Zandersson november 2020

                                                                                                  

Uneasy listening. Musik fjärran misofonin (av grekiska μῖσος, "hat", och φωνή , "ljud", betyder bokstavligen "hat mot ljud". Själva tillståndet innebär att negativa känslor, såsom ilska, avsky och aggression orsakas av vissa specifika ljud) - men nära den musikaliska misantropin. 

Musik som är långt mer än marginellt uppskattad. Det är olika sammanfattningar för det du möter på raderna nedan. Men sätt dig först i tidsmaskinen för att hamna i rätt stämning, en favorit i repris, Ved i Hammenhög 2010: 

 


Tänk att inte låta som någon annan, slippa ”när jag hör det här påminns jag om Carla Bley” – tänk att få vara Carla Bley, att inte låta som någon annan. 

Men hur skulle jag då presentera det? Hade du verkligen trott på mig om jag skrivit att ”det här låter inte som någon annan?” Eller är det så att den tiden är förbi, det finns så mycket musik här i världen att även sådant som känns nytt och helt eget lik förbannat påminner om något man redan hört, i olika stor utsträckning? 

Och vad dväljer sig månne i en skiva? Hur smakar riktigt bra prog? Är det tryffel, eller som smörig mjölkchoklad från Marabou? Eller är det bara gudarnas föda, ambrosian som var och en upplever som himmelsk, men på sitt eget sätt? 



Hooffoots andra fullängdare ”The Lights In The Aisle Will Guide You” (Paura Di Niente) har väldigt mycket att säga dig, många smaker, och åtminstone har bandet en väldigt tydlig (och lång) förklaring till varför saker och ting är som de är på skivan. 

Låt oss börja med att citera detta, väl medveten om att dessa perspektiv både kan öka och minska din upplevelse av skivan (nu var det sagt, läs bandets filosoferande på egen risk, beroende på hur naken din lyssning ska vara när du väl köpt skivan), ramverksinplacerandet kan vara mysko, men ibland stärka och ibland rent av förklara, som de flesta fältinspelningar: berättar inte upphovsmannen var det är inspelat, varför det är inspelat, har du inte en aning om var mikrofonen placerades i världen och, inte minst, varför i hela världen den hamnade där. 

(Den första fältinspelningen anses ofta Leo Hurwitz och Charles Pratts ‎”Here At The Water’s Edge (I): A Voyage In Sound” vara, musik till en film som kom på Folkways redan 1962. Den, och Annea Lockwoods cd om Hudsonfloden, från källorna till utloppet, tillhör mina favoriter, kanske för att de inte behöver förklaras så väldeliga.) 

Nåväl, mittåt, åter till Hooffoot, så här skriver de själva: 

”This album is intended to be your guiding light through days of darkness. The second album (CD and LP) by Swedish progressive jazzrockers Hooffoot mixes spontaneity with carefully crafted themes and the music falls into place as natural and prophetic as the album title; “The Lights In The Aisle Will Guide You”. Although not a concept album as such, maybe the four instrumental compositions on this album are all about navigating a world in flux? There is definitely a sense of constant change and movement in the music. Just like a spy novel from 1976–1979 you want to find out where it is all heading.” 

Ja, musiken rör på sig, men eftersom jag läst få spionromaner från angivet tidsspann, kan jag inte relatera det andra – men den prog som är bildsättande i ditt sinne är den bästa progen, den som får din inre film att börja rulla. 

Själv fastnar jag i berättelsen om varför omslagsbilden ser ut som den gör och vilket ögonblick i tiden den kopierar och ska förmedla, den berättelsen har helt dominerat mitt lyssnade varje gång jag spelat skivan. Och är den bra? Tack för att du frågade, svaret är ett odelat ”ja”.


Redan den förste oktober 2006 blev världen en bättre plats, när Television Pickup släppte sin första cd ”Da jag var lille, var alting større”, all musik av genialiska Katrine Amsler. 

Vissa skivor ställer sig bara utanför tidens flöde och är alltid aktuella. (Katrine är fortfarande ett geni, vilket hennes senaste, och tidigare av mig omtalade, ”Laslafaria” som har det udda inslaget för en progskriva att jag kommer på mig att sjunga några av spåren i duschen.) 

Samuel Hällkvists ”Epik, Didaktik, Pastoral” (Boogiepost) tillhör samma familj, både fysiskt och i den musikaliska tanken. Sams musik-dna är lika tydligt här, oavsett vilka kompisar han har med sig i studion eller på scenen. 

Lika mycket Fripp som Gentle Giant som post-bop i trådarna som musiken hänger i. Och skopor av det där helt egna ur dna-spannen. Musik är den sil känslor ska strömma genom, där något ska fångas upp, något väntat, något oväntat. Vilket ska man spara? Det som fastnar i silen eller det som rinner genom den likt vatten över en utsträckt hand? Sådant tänker i alla fall jag på när jag hör, om och om igen, hans skiva och ser fram emot nästa IB Expo och nästa skiva med Isildurs bane (som spelas in just nu, även denna gång med sång, okänt av vem, men jag kan ju alltid hoppas på Meg Baird).


I en långt tidigare spalt skrev jag om The Mighty Handful, något av det mest ambitiösa i progväg som kommit i min närhet på länge dåförtiden (och för all del, den står sig mer än väl även nu): ”The Mighty Handful sprider de tre första delarna av ”Still Sitting In Danny’s Car” på två cd (egen utgivning) och ibland kan man liksom inte låta bli att släppa fram bandets egen sammanfattande tolkning av det man skapat: 

’It takes listeners on a trek through three millenia of history, juxtaposes classic comic book stories with a failing relationship, looks at the events and people who influence us consciously or otherwise, searches for the perfect woman and takes minor detours via 80s hair rock and gin.’ 

Visst blir du sugen på att höra de två första skivorna? Det berättas genom storslagen prog, eftertänksamt lågmäld, elgitarr- eller klaviaturburen, närmast operaaktiga körer, storvulna drag liksom de där stilla och sådant som blir Neal Morse-rock eller något ur Flower Kings’ mer teatraliska ögonblick. 

Ja, det är min själ en resa de drar ut mig på, även om det ska finnas två delar till att se fram emot, behövs en liten återhämtningspaus mellan de två första skivorna (del ett och två på den första, del tre på en andra), egentligen inte en lugn stund, bara mer och mer spänning runt hörnet. 

Den som vill ha sin progressiva rock varierad, inspirerad och tacknämligt bekant men ändå inte, har, liksom jag, mycket att hämta här, alla tipsen i den stora progboken tas nästan till. 

Rekommenderas varmt även dessa, ett verkligt fynd i vårens skivflod. Och det är definitivt de första progskivorna i min ägo som har en Vauxhall Cavalier på omslaget (alltså en Opel Ascona för oss som bor på det europeiska fastlandet).”

 

Ja, det handlar om 

”Still Sitting In Danny’s Car 1: Once Upon A Lifetime”, 

”Still Sitting In Danny’s Car 2: The Beacon”, 

”Still Sitting In Danny’s Car 3: Rubicon” och 

”Still Sitting In Danny’s Car 4: Slow Reveal”. 


Bandet själv skriver så här om skivsviten, nu när alla delarna är utgivna:

 ”When your best friend dies, it’s natural that you reflect on their life, and end up with questions that have no ready answers. But what if you met Death, who makes you an offer you can only vaguely understand? What if you’re given the power to travel through time (in a 1985 Vauxhall Cavalier, obviously)… where would you go? What might you learn? And what might you be tempted to change? An album in five parts, Still Sitting in Danny’s Car recounts a narrative that touches upon issues of friendship, nostalgia, reading comics, loss, lust, lessons we might learn from ancient history, pubs, alcoholism, and the dilemmas that come with great power. It is both a quirky study of grief and a celebration of what it means to be alive.”

 

Det gör, tveklöst, att jämförelsen ovan med t.ex. Flower Kings och Neal Morse haltar något förskräckligt ju längre man lägger tyngd på sina musikaliska erfarenhetsben, för det här är så mycket mer, det här är en progressiv musiksvit om själva livet, om vardagen och om de små frågorna, men också om de stora, livet och döden och inte bara det som finns däremellan – och givetvis den stora, svåra, olösliga frågan: om den där Vauxhall:en dök upp, skulle du sätta dig i den, skulle du ändra något? Och skulle du vara densamme efteråt, om du valde att fara iväg?

 Musikaliskt är det här inte bara helgjutet, utan det här är ett av de få mästerverken i progrockens samtid, fjärran posörer, enhörningslyrik eller tafatt kopiering av något som hände 1972. 

Det här är omvälvande musik, det är en livsförändrande musiksvit, många gånger på samma sätt som när man lyssnar på de där som hade ett förbund med gud, som när man försöker landa i Beethovens nia (ledaren för symfoniorkestern i Kinshasa sade ”you can feel that there is something in this music but you can’t say exactly what”). 

Jag tycker inte det är överord (nej, det är inte Beethovens nia; nej, liknelsen haltar; men jag blir fantastiskt berörd och upprymd av skivorna, med samma känsla i hårbotten som när någon dirigent har den goda smaken att följa tempoanvisningarna i Beethovens partitur och vi bara flyger iväg) och jag är förskräckligt imponerad över att gänget musiker fått ihop alla de här delarna till en helhet som är större än just delarna. Mäktigt och ett måste.

 


Samma, men ändå inte samma, är det på deras uppföljare ”Touchy Subjects”, som inte riktigt fortsätter på den inslagna musikaliska vägen, vi blir påminda om att om den föregående skivsviten på sista raden ingjuter hopp, är personerna som befolkar den nya skivan raka motsatsen. 

Tyvärr är Matthew Howes, sångare och skicklig producent i bandet, för bra på att förklara deras utgångspunkter för att jag ska göra det (han var ju med när de gjorde skivan, det var inte jag): 

”With Still Sitting In Danny’s Car we had a single, if rather expansive, narrative which was populated by largely sympathetic characters through whom we tried to explore issues of friendship, loss, identity, nostalgia and redemption. However, with Touchy Subjects each track is a standalone attempt to get inside the heads of a variety of subjects, some of whom perhaps deserve a modicum of pity and understanding, but almost all of whom warrant reproach on some level. Many of them just aren’t very nice people.” 

Musikaliskt känner du bitvis igen dig från den förra, fabulösa sviten, men här är det avgjort mörkare, berättelserna tar andra vägar och det märks på arrangemangen och det musikaliska slutresultatet, som är hårdare och rakare, inte så genrehoppande som sviten, nästan hårdrock mellan varven, men som också får dig att inte ha samma hopp om mänskligheten efter genomlyssningen. Alls. 

Det här är definitivt ett band som kan ta inträde till sitt lustiga hus – eller spökhus – eller kärlekstunnel. 

Matthew Howes har en vardag i London också, en bit bort från The Mighty Handful, men det som ger bröd på bordet kretsar även det kring musik, som tv- och teaterproduktioner, som The Voie och Strictly Come Dancing. 

Parallellt med TMH har han, som jag gissar alla musiker, samlat på sig eget material som ligger en bit bort från detta månghövdade progdjur, men utan för den skull att vara helt normalt topplistefoder, tvärtom är de inkännande och engagerande texterna kvar även på hans soloskiva ”Love And Other Demons” även om ett genomgående tema nog inte känns av, varken för honom eller dig, förrän hela skivan är genomlyssnad, även om hans nick åt Gabriel Garcia Marquez ter sig rätt självklar i sättet att berätta. Ack, dessa begåvade människor – dessutom skickar han långa, ruskigt trevliga e-brev också… 

Så du kan inte vara en progintresserad människa om du inte tar dig an The Mighty Handful och det bandet är också större än sina delar och större än Matt, mer än lovligt utförlig cv för medlemmar och gäster hittar du här

En av periodens absoluta höjdpunkter i recensionshögarna är tyska (från Rheda Wiedenbrück) duon Taumels ”There Is No Time To Run Away From Here” (egen utgivning). 

Den här lp:n definierar, vare sig duon Jakob Diehl (piano/Fender Rhodes) och Sven Pollkötter (trummor) vill det, de mörka rum, de fuktdrypande källarhålor coronapandemiskräcken rör sig i, nära att väcka dödsångesten, här underskönt framfört förstärkt av Boris Nicolai på gitarr och, i synnerhet, Manuel Viehmann och hans flygelhorn. 

Ta bara andra spåret ”No Time” eller ”Away”; vackrare än så blir det inte i höst. Det är stilla, sprött, melodiskt så man går sönder, som små rekvier med bara ursnitt ur dödsmässorna, som avslutningen av Katrine Amslers ”Funeral March”. Och det kommer mera, det här är bara den första delen av en serie kallad ”T R A U M”, som ”ska utvecklas över flera album”, som duon skriver – med vikten lagd på långsam minimalism i den här instrumentala kvartettformen. Skaffa. Lp:n släpps bara i 100 exemplar.

En annan höjdpunkt under perioden kommer härifrån. Döda havets ”Tid och rum” (Gaphals) bjuder på storartad prog på svenska på sin andra skiva, med utmärkta arrangemang som är långt från något pretentiöst, har bra sång, texter med innehåll och inte det på engelska uttryckta trams som snart är regel från många svenska progband.

Alltså strålande, faktiskt ibland pampig prog när de drar på epiken, sniffande på artrocken, med svenska vardagstexter på relationstema, snygg, enkel poesi, alltså inte något aerie faerie nonsense, och med melodier som sätter sig i örat; oväntat utmärkt, får väl skaffa debuten från 2016 också, det här var en ren nyhet för mig och för en gång skull stämde nästan promobladets beskrivning av band och musik (dessa blad som blir allt flersidigare och många gånger längre än resulterande recension). 

Lp:n är bara en dryg halvtimme, jag vill ha mer, den trollband mig på ett lustigt sätt framför stereon och skivsidorna tog slut för snabbt, när musiken svalt mig. 

Bandet består av Staffan Stensland Vinrot, sång och gitarr, Peter Garde Lindholm, gitarr, Julia Stensland Vinrot, klaviatur, Martin Pettersson, trummor, och Lawrence Mackrory, bas. 

Staffan är den som startade bandet får några år sedan, men med erfarenhet av mycket musicerande sedan tidigare; medmusikanterna är också meriterade, från dödsmetall till saker som inte låter så konfrontatoriskt. I en intervju berättas att 

”det mesta kommer dock ur rock och metall. Staffan själv har spelat många olika stilar, bland annat reggae och i bandet Lastkaj 14. Grunge och melankolisk rock har alltid lurat i utkanten med lite influenser för honom” 

och det sistnämnda känns litet förklarande, för om det mestadels upplevs som progrock för mig, finns det andra saker i låtarna som är litet skitigare, närmare två-g-proggen, med bibehållna melodier och samhällssvärta bland relationstankarna. Utmärkt är bara förnamnet. Nästa år, när det är Slottsskogen goes progressive, då hoppas jag de står på scen där.


Nu är Mattias Risberg och hans meriterade grupp Minings igång igen, ”Zauberberg” (Kullen reko) är den andra delen i den planerade trilogin som var tänkt att slutföras live i år, men en viss pandemi stängde den dörren. 

Meriterad, ja, med bland andra Stackenäs, Berglund, Fredrik Ljungkvist, men den här gången är det Jennie Abrahamson som sjunger, viss skillnad, ja, jämfört med Miriam Wallentin som bestod oss sången i den första delen. 

Och man blir lika hänförd av den här berg-och-dal-banan i lantlig idyll (fast inspelad i studio i Tjockhult den här gången) som denna företrädesvis progrykande skiva är, ännu en möte mellan modern jazz och progressiv rock som ger den senare vinsten på ren ärekränkning och energi. 

Det här är absolut inget i närheten av Flower Kings eller det genrepolerade, här är det King Crimson-frenesi och något Morgan Ågren mycket väl hade kunnat banka skiten ur (Jon Fält kan vara frenetisk bakom batteriet, men inte på samma sätt, nej), men ännu ett sporrsträck genom ett kompositoriskt, mångfärgat landskap som är lika mycket Risbergs som hans ensembles. Utmärkt.


Tung tvåmannaprog från Italien, lockar det? Trummor och gitarr (och litet elektronik kopplad till sistnämnda) ger de två namnlösa italienarna Raìses debutskiva ”CREPA!” (egen utgivning) kraft och tyngd så det sprakar om högtalarna, men den här hårda men melodiösa progen är ack så lockande, särskilt som något att lyssna på när man absolut inte vill varva ner, utan tvärtom behöver göra det motsatta, musikaliskt uppåttjack när det är en onödig utmaning som står för dörren. 

Även det här är oväntat och innovativt, där de två avslutande tiominuterslåtarna aldrig tänjer på tålamodet. Riff, tyngd och något som håller dig vaken om nätterna räcker gott. Spela och spela igen. Som om Mars Volta var bakfulla och fick för sig att ge sig ut på en picknick en högsommardag, men ändå skulle visa solen vem fan som bestämmer. Ungefär så.

Och det är nästan vackert att konstatera att ungdomen ser till så prog-genren kommer att leva vidare. Black MIDI är ett givet exempel, liksom alla musikstudenter i Italien eller delar av gänget på Havtorn i Malmö. 


Och så skivdebuterande Rainbow Face med ”Stars’ Blood”, en femtio minuter lång förträfflighet som bara finns digitalt än så länge, skriven till största delen av Jake Rose i trion från Portland, Oregon i USA. 

Bandet bildades 2015 och består av Jake Rose, gitarr och sång, Dominique Reveneau, bas, och Salvador Altamirano-Farrell, klaviatur och ljuddesign, plus en bunt musikaliska vänner (som olika trummisar, men även blås och stråk) – och jag kan inte låta bli att gilla bandfotot på deras bandcampsida, där de står och är coola, det sistnämnda får de hjälp med av var sin glasstrut. 

Och bli inte lurad av den nästan canterburyaktiga inledningen, det tar fort fart med slingor som växer till sig och börjar värma upp högtalarkonerna, med mellotron och en myckenhet gitarr på första låten ”Pirates”, över ”Purgatory” där gitarrfigurerna börjar bli skeva och intensiteten skruvas upp och så lugnar det ner sig i ”Lord, Give Me Strength” för att klä på sig hela prog-genrens utrustning i det påföljande tolvminuterseposet ”Waves” där gitarren står i centrum, bygger upp en stämning med starka melodier, dämpar, ökar och lämnar lyssnaren smått andlös (det här är en välproducerad skiva). 

”That Old Gang” börjar olycksbådande, men försiktigt, även här blir det en mäktig stegring där jag börjar förstå vad Jake skriver, att bandet tillbringat de tre senaste åren med att bygga ”a wall of sound” – men så blir det rena Howard DeVoto-popen som avbrott mitt i låten, innan väggen reser sig igen. 

”The Fighter Pilot” blir helt avgjort ”postpunken goes prog” och näst sista spåret, ”Back In The Bottle” är en perfekt konsertavslutare, med en bedövande vacker melodi och rent episka gitarrer och syntar, ”Message By Bullets” avslutar skivan och det överträffar resten av skivan i melankoli, Jake låter som om han och stråkar och piano stod i en gammal radiostudio och musiken ljuder som vore den från en 78-varvare genom i en burkig högtalare när vi är på väg ut från konsertlokalen. 

Jag måste erkänna, inte minst om man ska lita på det första intrycket, att det var väldigt, väldigt länge sedan jag hörde en så stark debut i vår kära genre, det här lät så mycket mognare, spelskickligare och mer genomtänkt än ett första albumsläpp. Den är värd mer än $8 på Bandcamp. Gå’n åstad och skaffa den. Jag skickar med en garantisedel där det står ”du ångrar dig inte”.


Så dags för OJKOS feat. Andreas Rotevatns ”alea iacta est” (Odin). Låt oss få alla beskrivningar ur världen. Rotevatn är kompositören, men alla i det sexton man/kvinns starka bandet komponerar. 

Titeln är givetvis det gamla citatet ”tärningen är kastad” som jag tycker passar illa här, den här skivan känns inte oåterkallelig, att den är utskjutsad i världen på en norsk flakmoppe på vinst och förlust, även om jag förstår Andreas tanke att det kändes så första gången han och ensemblen stod på scen med den nyskrivna musiken (och den nya ensemblen). 

Och bandnamnet är en förkortning av ”orkesteret for jazzkomponistar i Oslo”. Till det ska läggas att Rotevatn bär sina inspirationskällor utanpå, och de hörs, känns igen, vare sig det handlar om afrikansk musik blandad med Steve Reich, att han pratar om jazzrock och Camel, Stravinskij eller Gil Evans. 

Det gör inget, för ensemblens spel (mycket bleckblås!) ger det här karaktär och en sorts nyfunnen själ. Vem kan i dessa tider inte höra något annat, något äldre, när man hör musik? 

När hörde du musik du uppfattade som geniunt ny senast? Nej, just det, men jag ser källorna mer som en vägvisare, som säger att ”du, det här är nog något för dig, eller hur?”.

Åtta låtar på 26 minuter. Stonerrock från Göteborg från killar som säkert har långt hår och Wrangler-jeans. Spelar ingen roll. Spacehunters självbetitlade självutgivna och fortfarande inte på skiva finnandes (bara digitalt, tyvärr) är finfin stoner med riffglädje, ett jävla sväng och en tyngd som känns kärleksfylld, kanske också för att de letar och finner melodier och närmar sig både något envetet motoriskt ibland liksom folklig prog. Förtjänar att hamna på skiva gör den i vilket fall som. Riktigt bra.   


Urtidsdjurs självbetitlade debut-lp gör att två-g:ig progg luskat sig in här. 

Det låter som en gammal Volvo PV rullat upp utanför Silence-studion i Koppom med bandet, spel- och inspelningssugna, men så är det inte alls. Men, det är sådana vibbar jag får, även om kvartetten från Uppsala knappt var födda (eller ens var det) när det stora röda huset renoverades, kylan kröp längs de dragiga golven och skivorna producerades, en efter en, med Bo Hansson som (ständig) gäst eller inte. 

Det fina är att den luriga Turid-försiktigheten försvinner både här och där på skivan, redan andra halvan av andra låten börjar man blåsa bort spindelväven och trampa på olika knappar i boxar kopplade till elgitarrerna, för att redan i påföljande spår vara i Agusa-land, med elektrifierad folkmusik som aldrig varit det, påminnande om Veds låt ”Sture External” i riff, basgång och trumtakt. 

Snyggt producerat är det också, med en fin, bred och djup ljudbild. Man kan inte låta bli att gilla den här lp:n, även om Neil Young nog stämmer dem för inspirationen både här och där, trots att önskad cover inte kom med (Nisse tillät inte det).


Seb Bruns ”Ar Ker” (Carton Records) är 34 minuter musik ”för trummor, metall och elektronik”. Seb är trummisen och han spelar allt själv, marinerad som han är i såväl electronica som friformsjazz, men han sjunger också inledningsvis när skivan börjar treva sig fram i cd-spelarens innandöme, innan det blir allt mer kraftfullt men aldrig dissonant, bara distat och uppkrämat och lyssnaren upplever en båge, för allt faller tillbaka vartefter vi närmar oss de sista minuterna och det vita bruset ökar. Intressant och speciellt.


Det gäller att ha tålamod ibland. Norska (vad annars?) Taskaha (sångaren Rick André Holmen påstår att bandnamnet/skivtiteln är en variant på ”takk skal du ha” och, ja, säger man det tillräckligt snabbt, så…) bildades 2014 och först nu utger de (själva) sin självbetitlade debut, gitarrbaserad prog med en anstrykning av neo liksom rejält tyngre tag och med mental ohälsa som genomgående tema, så onödigt lämpligt i dessa tider när både fler drabbas av det och fler tar det på allvar. 

Bandmedlemmarna har lirat i andra konstellationer sedan nittiotalet och en variant av debutskivan var klar redan för ett par år sedan. Det gäller som sagt att ha tålamod. Här finns bra melodikänsla, gitarr och sång får utrymme, och de ansluter sig till dagens sätt att kombinera melodiös hårdrock med ett inte alls inställsamt berättande. Intressant, ännu ett utslag av något som behövs, och, som sagt, med betydelseladdade texter, som omväxling, samt med en knappt kvartslång avslutande, genretypisk svit att lägga på minnet.

Pymlico, norrmannen Arild Brøters bebis, har jag tidigare kallat ”rättrogen symfonirock” och när nu deras sjätte skiva ligger i cd-spelarens mystiska innanmäte, ”On This Day” (Apollon Records), nickar jag inte alls igenkännande till det jag redan skrivit om dem. 

Visst, det finns ett rejält symfonirockande (och lagom långt) stycke, men det finns också musik som får dig att känna rytmen rycka i ben och svanskota och musik som är fusionjazz. 

Den här gången blir det alltså ett mer variationsrikt album. På ett sätt undrar jag varför, kände han (de?) efter fem album att formen begränsade dem, att de villa göra annan musik mer lik den sjuttiotalets mindre strömlinjeformade genreband gjorde, som en blandning av Focus, Camel och Kayak, eller rent av tidig Gösta Berlings saga innan de började göra korta låtar? 

Eller är det det faktum att de fläskar på med en massa blås som får mig att höra mer soul, mer funk (”Partners In Crime” kan anses vara mycket, men fan inte prog, mer Stax och jazz)? 

I vilket fall är det här en underhållande – men snäll – skiva. Och tänker man på det, är det en omvänd resa jämfört med de flesta jag stöter på – alltså där jazzare lämnar just jazzens domäner för att bli mer fantasirik fjärran post-bopen och finner sig, som Tonbruket eller andra i samman kategori, varandes i ett mer progressivt landskap där precis allt kan hända; här är det precis tvärtom, här reser symfonirockarna till jazzrock à la Weather Report eller något sådant, med en gnutta dansant musik som krydda. Intressant som utvecklingsfenomen, tycker jag.


Norske saxofonisten Bendik Hofseths ”Trunks” (C+C Records) vandrar i ett stilla men undertryckt intensivt ECM-doftande landskap fyllt av träd (om jag förstår det rätt är detta den första av flera skivor på samma tema) i den berättande instrumentaljazzens liga, med nedslag som är åt fusionhållet. ECM-tanken kommer givetvis av att laguppställningen (Eivind Aarset, gitarr, Mats Eilertsen, bas, Helge Iberg, piano, Per Oddvar Johansen, trummor, och Mike Mainieri, vibrafon) är i särklass i jazzsammanhang (man kan förvisso peka på vilken norsk jazzare som helst och säga: ”världsklass”, men ändå (och även utanför genren, förstås)). Lysande långsamt och något att vila under granarna tillsammans med.

Vad får man om man är musiklärare på en skolan i trettio år (och inte minst levererat en eller annan musikal för eleverna att sjunga – eller tio!) och vill göra en konsert med sin egen musik som ett retrospektiv? 

Jo, man använder skolans aula, bjuder in en publik och hinner precis genomföra konserten innan coronapandemin slår till. Och om nu Pymlico slutat spela symfonisk prog, har inte vår musiklärare med fru (och band) gjort det, en mer neoprog:ig version, men låt vara. 

Musikläraren heter Hans-Jürgen Fuchs (och frun Ines), är Genesis-fan (älskar Tony Banks och hans sätt att skapa ackord, säger han) och skolan är Robert Koch Realschule i Stuttgart, där han också hittat sina medmusiker. 

Den förste februari i år arrangerades konserten med stycken från de senaste tio årens skivor med ”Fuchs” (som han kallar duon (med sin fru), därav titeln ”One Lively Decade” (Tempus Fugit/SPV), och med ett nytt, kvartslångt stycke. 

Tyvärr var skivbolaget snåla, annars hade hela konserten kommit med, nu är det bara hälften på en enkel-cd, men det ger ett fint intryck av traditionell prog med lagom många taktartsbyten, temposkiftningar och ett stort mått dynamik, allt medvetna, favoriserade grepp, liksom berättande texter, om hans släkthistoria eller om vad det är för något som gör att du kan vara nöjd med dig själv när du lägger dig på kvällen. 

Hans-Jürgen är en muliinstrumentalist, men här står han mest bakom syntarna (liksom hans fru, som har en förkärlek för det som ska låta som en mellotron). Musik för nya traditionalister och gamla neoprog:are.

Vi har också lyssnat till: Jens Carelius ”Opsi” (Jansen) som är en trevlig, litet småskavande, popskiva, med ovanligt berättande texter (= bra texter) och intressanta arrangemang, många gånger storslaget anlagda. Högeligen intressant och stannar kvar i minnet. 


/// Undergrünnens ”Ein revnande likegyldighet” (Jansen) bjöd på sjuttiotals-Fela-sväng med sextiotalsstuk. 35 minuter under vilka det inte går att sitta still. Febril, svettigt febril, musik. 

/// Aiming For Enrikes ”Music For Working Out” (Jansen) bjöd på instrumentalmusik på just rubricerat tema, någonstans mitt emellan Exorcist GBG och Solar, om det nu är till någon vägledning. För det är svårt att ge en sådan. En sorts inlandssurfmusik. 

/// ”Galento Sound Service vol 1” (Dreamboat Music), en tolva i bara 100 ex (det är onda tider) med tre låtar: ”What’s Happening?”, ”Sydney Saturday 73” och ”Bye Bye Bo”. Det är en bra bit från Tommy Galeto Nilssons fina filmmusik, men svänger på bra, instrumentalt, groovigt/funkigt minnande om äldre tiders nattklubbars disko för folk i bruna tredelade kostymer med såväl utsvängda brallor som utsvängda danspartners. 

/// Bästa cd-singeln på sistone var en promo-ep: Rhys Fulbers elektroniska, nattliga framtidsambient/IDM på ”Resolve” (DistroKid) hade varit bättre som musik till Blade Runner 2049 än det som blev. Han är medlem i Front Line Assembly och i Delerium, började inte släppa något i eget namn förrän 2017, två fullängdare 2018 och 2019, några ep däremellan.


En liten påminnelse om klassisk musik, som: ”Svenska violinskatter” (eller som dB Productions föredrar att kalla den, ”Swedish Violin Treasures”) är nog mer att kalla för fynd än skatter, men det är oavbrutet engagerande musik som grävts fram, det mesta sedan tidigare odokumenterat på skiva (Fryklövs violinsonat påtalas vara ett undantag, dessutom inspelad vid två tillfällen). 

Tonsättarna är Helena Munktell, Harald Fryklöf, Ika Peyron och Algot Haquinius (två av mig olyssnade sedan tidigare) och den i den här inspelningen oslagbara duon interpreter är Bengt Forsberg, piano, och Cecilia Zilliacus, violin. Grammis-material, utan minsta tvekan, och ännu en öronöppnade cd från dB med musik gömd i arkiven. 

En annan utgåva på samma tema från samma jämrans kvalitetsmedvetna skivbolag på Limhamn är ”Rendezvous: Leipzig” (dB Productions) och är ett nytt kapitel i Erik Nilssons enträgna avdammande av Amanda Maier från Landskrona, här i form av var sin ungdomlig stråkkvartett av henne (i alla fall det mesta, eftersom inte allt fanns att tillgå och yttersatserna rekonstruerades av B. Tommy Andersson) och en likaledes, fast komplett, vad jag förstår, av brittiska, fem år äldre, Ethel Smyth, de träffades när de båda studerade i just Leipzig. 

Spelar gör musiker ur Kungliga filharmonikerna uppe i Stockholm och gruppen tar sig an den här stundtals fjädrande om inte fjäderlätta musiken med kärlek och spänst. De kallar sig Maierkvartetten och är Johannes Lörstad och Patrik Swedrup, violin, Arne Stenlund, viola, och Klas Gagge, cello. Erik Nilsson gör en kulturgärning genom sitt oupphörligen nyfikna skivbolag. Vilken bortglömd tonsätttare ska han månne hitta nästa gång?

                                                                                            - Jan-Erik Zandersson