Det finns få absoluta sanningar här i världen, men att musik väcker så många känslor att hela upplevelsespektrat kan lysa upp är farligt nära.
När en nederländsk skribent recenserade Konrad Krafts ”Temporary Audiosculptures And Artefacts”, som är fältspelningar och elektronisk behandling av dessa, skriver han att att han hamnar i ett tillstånd då han glömmer att han lyssnar på musik och i stället sitter och undrar vem som rotar i hans garage.
Ibland glimtar det till lite extra, som när Ras Bolding på danska Gaffa recenserar Sparks’ världsturnéstart i Köpenhamn och bl.a. ger prov på progkunskap när han skriver
”(…) for selvom Sparks også trækker på elementer af punk og new wave, så har de bestemt også afsæt i en progtradition, der ingenlunde lader sig skræmme af livlige musikalske arrangementer og sanglinjer, der det ene øjeblik befinder sig tre skridt fra svulstig musical for så i et omkvæd at dyrke skæv rock eller i en bridge at lege med baroktendenser – og det er lige netop den slags, der ER Sparks og som gør gruppen til noget særegent.”
Tord Litleskare i den norska utgåvan av Gaffa skrev
”Brødreduoen Ron og Russell Mael har med Sparks satt et dypt avtrykk i populærmusikkens historie med sine selvbevisste, intelligente og ofte humoristiske utspill med stor musikalsk variasjon innenfor spekteret av rock, glam, disco og prog.”
Själv tyckte jag konserten i Köpenhamn var utsökt, Sparks är fortfarande, så här många år efter de första stegen 1968, något fullständigt unikt i populärmusiken, en brödraduo som hela tiden förnyar sig och också visar att man (= Ron Mael) lätt kan göra en popdänga, om man (= Ron Mael) bara vill (som ”Missionary Position” från nya skivan ”Hippopotamus” – försök få refrängen ur skallen när du väl hört den!).
Vad svenska Gaffa skrev om efter konserten på Cirkus i Stockholm? Ingenting. Men de hade ett ”roligt klipp” på en snubbe som spelade Guitar Hero tills fingrarna började blöda. Jo, det är dags att någon vuxen börjar jobba på Gaffas svenska redaktion.
Om du undrar vart favoriterna Ved tagit vägen, tror jag det både spelas in ny musik och ett och annat festivalbesök begås. Häromåret var de på resa långt bort och i väntan på dokumentären om den, finns det här att tillgå, på Efterklang-manér:
Det är också värt att notera vad kunnigt branschfolk, som inte är enkelspåriga utan mer affärsmässiga och, till skillnad från t.ex. Spotify, visar svarta siffror i bokföringen, säger när de tittar i kristallkulan. En motvikt till de få, stora multisarna (de är ju bara tre…) är Simba, Swedish Independent Music Business Alternative, som just berättar om vad som händer på den fristående musikscenen.
Nyhetsbreven uppskattar jag och ungefär en gång i månaden gör de också en lång, intressant profil av något oberoende skivbolag.
Nu senast var det frenetiskt producerande Gaphals med alla sina underetiketter som var i blickfånget och det gav intressant läsning om branschens verkliga framtid.
Det tangerar mina egna tankar, men här bygger det på blod, svett och tårar i det led som ska skapa intäkter och mat på bordet; kloka ord från Kaj Sivervik, en av Gaphals’ tre ägare:
”Jag kan uppleva att vi i Sverige stirrar oss blinda på format. Vi som skivbolag har egentligen enbart en huvudsaklig uppgift, vi skall leverera musiken på det formatet som kunden vill lyssna på den i. Det är inte upp till oss som skivbolag att värdesätta formatet. Det är alltid upp till den som skall lyssna på musiken. I Sverige har vi de starkaste inkomsterna från digitalt och vinyl. Internationellt skulle jag snarare säga att cd är den starkaste produkten via distribution, men vinyl via direktförsäljning till slutkund. Jag och Torny på Progress Production brukar prata om att cd:n är på väg tillbaka och jag tror väldigt mycket på cd i framtiden. Cd är merchandise som är billig att leverera, samtidigt som den innehåller fler intryck än den digitala produkten. En fysisk produkt kan även skapa ett starkare band mellan ett fan och en artist. Om man 2017 säger att cd:n är ett dött format så saknar man tyvärr förståelse och kompetens om den framtida musikmarknaden.”
Men skivorna:
Först ut är favoriterna Å och deras andra skiva, ”Ånyo” (egen utgivning), uppföljaren till den självbetitlade från 2012. Om den skrev jag bl.a.
”Vi talar alltså om genremusik här på hemmaplan som gått mig helt förbi, en trio från Uppsala som själva säger att de spelar ‘skogsrock från framtiden/framtidsrock från skogen’ när de i själva verket spelar i den ack så svenska proggenre som karakteriseras av folkmusikinspiration, hårdrockstyngd och inte så litet jazzkänsla. Kebnekajse, Agusa, Merit – ja, du förstår, fast tyngre, skitigare och, höll jag på att skriva, ärligare, men rakt på, utan krusiduller. Tungt allt som oftast, inget pjosk, gott sväng. (…) Det här mäter sig med de vi förväntar oss levererar kvalitet i denna skogsproggenre, dock utförd med en larvfotsförsedd avverkningsmaskin mitt ute i skogsbruket.”
Ja, jag var imponerad och det är jag även nu när den andra, mer genomproducerade lp:n hamnat på skivtallriken, men det är samma berg-och-dal-bana mellan skogsprogen, något mer världsligt och bara ett gitarrpådrivet gung.
Eller ”Uti vår hage” som reggae. Jag var tvungen att be Joel i bandet berätta mer, vad som hänt mellan då och nu och vad som faktiskt händer på skivan, så jag inte bara säger vad jag hör utan att någon som faktiskt var med i studion i Koppom ger en bild av hur det var:
”En stor skillnad är ju att vi spelat in på Silence med andra personer bakom rattarna och mixning osv. Vi har också suttit mer med det själva hos mig och då kunnat lägga på/utveckla idéer på ett mer direkt sätt. Vad gäller musiken så har vi på denna skiva låtit Mille (Milovan) fått ta större plats som gitarrist och samtidigt låtit låtarna ta tid/ta plats. Jag spelar bas på både ’Satan på gatan’, ’Följer du med mig’ och ’Rustem’, vilket är nytt. Hela första skivan spelar Mille bas på och jag gitarr. Nuförtiden byter vi instrument även live. Båda är ju gitarrister från början men attans vad kul det är att lira bas! ’En orm’ är en gammal sololåt jag skrev när jag var yngre som vi tagit upp i bandsättning. Texten har Mille skrivit. (Han skrev även text på ’Soluppgung’ på första skivan t.ex.) ’
Satan på gatan’ är en låt skriven av Mille i stort och det är ju nytt, det har mest varit jag som ’skrivit’ musiken tidigare, på första skivan t.ex. (Många är förstås också uppbyggda/utvecklade av jam.) ’Uti vår hage’ blev en tretaktsreggae då jag har en särskild vurm för både svenska klassiker samt reggae. ’Följer du med mig’ är en svit som bygger på basriff av mig med tre varianter. Ett exempel på en låt där vi låtit alla delar ta sin tid (för att inte tala om Milles solo).
’Rustem’ är den snabbaste låten av Taraf De Haidouks och vi hade pratat om att försöka spela den och det blev en hit som är väldigt bra att avsluta liveset med. Vi var tvungna att sänka tempot på originallåten för att kunna ta ut alla toner och drillar.”
Vad finns att tillägga, mer än att det här tillhör favoritskivorna i genren för min del i år och att du snarast behöver skaffa ditt alldeles eget exemplar.
När jag häromåret anmälde alla dåförtiden och så långt utgivna kassetter på Joakim Granlunds etikett Zeon Light, kom jag aldrig fram till Motormännens debut ”Informationstechno”, men när nu Viktor Zeidners flitiga bolag Lamour återutgett albumet på vinyl, kan jag reparera skadan.
Deras blandning av dansant techno och ljudspår från gamla informationsfilmer eller äldre tv-program är en fin krock, men samtidigt tyvärr mer aktuell idag än 2014 när albumet ursprungligen utkom, idag när det än en gång pratas om återinförande av ”Anslagstavlan” på tv och trycka/skicka broschyrer ”Om kriget kommer” till hushållen.
Lamour fortsätter sin trevliga utgivning, även om de senaste släppen har egoistisk Viktor-koppling:
Slim Vics ”Personliga artiklar” och Slim Vics ”GUF4LIFE – Slim Vic Remixed”. I det första fallet är vi en bra bit från somrig IDM och i stället i ett mörkare hål bland svart ELM (skivan uppbyggd av outgivet mixat med sådant som bara släppts på singel tidigare), suggestivt och välproducerat, i det andra en mixtolva där den tidigare skivan Lamour utgav med Gävleborgs ungdomsfolkband får sig en mixmässig överhalning av Slim Vic himself som både är studsande (a-sidan) och tar plats i det där mörka ELM-hålet (b-sidan). Ingen ska säga att utgåvorna på Lamour på något sätt är förutsägbara.
Eirik Myhr, bördig från Gudbrandsdalen där det hålls en årlig Peer Gynt-festival, och han har nu släppt ifrån sig tvenne cd med musik från dels en dansföreställning, dels från en moderniserad tolkning av Ibsens verk.
Först ut “Peer Gynt: Utfor stupet” (Pling Kong Recordings, tidigare släppt digitalt) som är den timmeslånga musiken från dansföreställningen från 2012 från festivalen, baserad på Ibsens pjäs.
Det är såväl norskt som filmiskt, kan tänka mig att den här blandningen av folkmusik, symfonirock och elektroniska experiment gjorde sig på ort och ställe i den dramatiska miljön/naturen i Gudbrandsdalen.
Frikopplad från dansföreställningen fungerar det som ett eget verk, variationsrikt men hela tiden tematiskt förankrat, att Myhr rör sig i norsk – eller skandinavisk – romantisk tradition passar väl.
Det märks att tonsättaren har god erfarenhet av att tonsätta dramatik, oavsett om det är på tiljorna eller i tv/radio.
“Peer Gynt: Selvets keiser” (Pling Kong Recordings) härrör också från festivalen, togs fram som en uppdaterad version av Ibsens pjäs till festivalens tjugofemårsjubileum, där Peer är en affärsman och före detta rockmusiker som återvänder hem.
Den här skivan är egentligen två, dels en halva med poppiga eller soulfyllda, rena låtar härstammande från pjäsens inledning som utspelar sig i en sensationssökande talkshow, dels en musikaliskt stillsam halva, där Peer vandrar längs minnets irrgångar, som avslutas bedårande vackert med Griegs ”Solveigs sang”.
Eirik Myhr (född 1982) är en angenäm bekantskap och de här två Peer Gynt-skivorna, med sin variationsrikedom trots ensligt och givet tema, lockar till fler möten och vi får hoppas att en annan av de digitala utgåvorna av hans musik får riktig utgivning på skiva: musiken till den norska uppsättningen av Bröderna Lejonhjärta från 2014.
Jag ska göra det politiskt korrekta misstaget att berätta hur jag vill ha det, på samma sätt som ett par mindre smarta snubbar (på TT och SR respektive) nyligen recenserade dokumentären om Ronnie Peterson, ”Superswede” (filmmusiken av Matti Bye är förträfflig – lyssna t.ex. på spåret ”The Funeral” och säg sedan att du inte blev berörd in i själen), genom att berätta hur de ville att en dokumentär skulle vara utförd och därmed, eftersom Henrik Jansson-Schweizer valt att göra filmen linjär och inte utsmyckad med samtidskritik och liknande efterfrågat, var den inte bra.
Intellektuell morän de klafsar omkring i där, de anmälande pojkarna, ett ohederligt tillvägagångssätt när man ska leka recensent.
Men jag ska ändå berätta hur jag vill ha det: jag vill inte ha samlingsskivor. Jag vill inte att någon ska berätta för mig vad som är bra (och därmed mindre bra) i en artists karriär. Jag vill att artistens skivor ska finnas tillgängliga i den form han/hon/de tänkte sig det när den utkom.
Jag vill dock inte ha originalalbumet utgivet med en jävla massa påhängda alternativa versioner eller ha dem brutalt ommixade som vore det ännu en pensionsutbetalning till The Beatles (”Sgt. Pepper…” anno 2017, någon?).
”Om Bach hade haft en Steinway hemma hade han önskat att få sina klaververk framförda på en Steinway.” Ja, men nu hade inte den pianofirman påbörjat sin lukrativa karriär under Bachs levnad (mot slutet dök dock fortepianot upp), men eftersom Bach hörde annat än en Steinway när han skrev sin musik låter den mest bachsk på rätt instrument – att Bach, detta sanna musikgeni, skrev musik som inte låter dålig ens när det spelas på mungiga hör inte hit.
Men, som sagt, jag vill inte ha samlingsskivor, jag vill själv bilda mig en uppfattning om vad mitt huvud tycker om och inte.
Dock, vad jag tycker spelar ingen som helst roll, ska jag ta på mig kritikerns lilla trekantiga hatt och kommentera min upplevelse av Simon Steenslands ”25 Years Of Minimum R&B” (AltrOck Records) får jag strunta i mina albumkonservativa preferenser och säga att detta är ett dubbelalbum där cd ett plockar fram spår från tidigare album och cd två är tidigare outgivet, antingen överblivet, alternativt eller, som han skriver, ”helt nytt”.
Visst vill jag att alla hans album finns tillgängliga till överkomliga priser, men i väntan på det (nej, jag skriver inte ”i brist på” för det går att ordna, så är det inte alltid med brister) kan man hålla till godo med detta dubbelalbum.
Album ett ger inget sammanhållet intryck, på samlingsalbumsmanér, men det gör å andra sidan inte hans andra album heller, så egentligen är det ingen skillnad, hur saker och ting hänger samman spelar ingen roll, det här är en musiksamling som liknar ett tärningskast i ordning och struktur – men det finns säkert en tanke som undflyr mig och, ärligt talat och handen på hjärtat, spelar det ingen som helst roll, de här brottstyckena från andra skivor kan både tjäna som påminnelse eller en introduktion till de arma satar som inte sett ljuset än.
Det har onekligen hänt en del på tjugofem år. Den andra skivan är fantastiskt spretig, i vissa fall hinner knappt intresset jagas upp förrän det är något nytt på gång, inte på något sätt tålamodskrävande, det blir mer en provkarta över sådant som kunde blivit eller faktiskt fortfarande kan bli något.
Undantaget är det kvartslånga, avslutande stycket ”Orkestern” där en blåsarensemble (bland annat, skulle jag tro) gör musik som gav mig mardrömmar, en kombination av den lågmält hotfulla musiken där orkestern också får illustrera, vad jag hör, gnisslande vindflöjlar i ett ödelagt landskap; kombinationen av den musiken och läsningen av Christer Perssons skånska miljödystopi ”Drakdödaren” (miljöförstöringsmotstånd redan 1969, pekandes på en värld 1980 som liknade det vi fick uppleva och skämmas över, med oljeutsläpp, accelererad flygtrafik, mer asfalt, mindre odlingsbar mark; fick litteraturpriser redan då, fantastisk prosa Persson levererar, ett språk som andas och gör vårt samvete tredimensionellt) var inte bra för sängfriden.
Men ett utmärkt dubbelalbum i väntan på samlingsboxen med alla hans skivor. Alla andra gör det ju: UK, Bill Bruford, Steve Hillage, Kayak, så varför inte en låda Steensland?
Ursus X är duon Björn Johansson (gitarr och en massa andra instrument) och Staffan Lückander (klaviatur), deras debutskiva heter ”Orion” (egen utgivning, cdr) och ger en tidsresa med en tremastare genom en inspirationsskärgård i två lp-sideslånga stycken.
Själva skrev de när de skickade skivan:
”Vi har jobbat med plattan under många, långa år och nu i juni blev den äntligen färdig. Musiken är instrumental (bortsett från ett kort körparti) och torde väl vara i Mike Oldfields anda med tydliga blinkningar till Chris Squire (Yes) och Genesis.”
Man får ge dem rätt i att ha självinsikt (plattan tog 20 år att färdigställa!), även om det finns så mycket mer att höra här.
Oldfield uppfattar jag mest för att Björn stundtals lånat hans sjuttiotalsljud (möjligen anas litet ”Hergest Ridge” och ”Ommadawn” i mer än soundet), Squire för en stundtals rytmisk kraftfullhet och Genesis för närmast canterburyaktiga delar – men det är bara en del av sanningen, mycket av Björns samarbete över åren med Pär Lindh tycker jag kommer upp till ytan, det finns en härligt symfonirockande, till övervägande del melodibaserad storslagenhet i det här verket (tänk inte så mycket på de två delarna – de får sin förklaring när det finns pluring till en vinylutgåva, gissar jag) där tiden förvisso går fort men där minnesmärkena är många.
Även här finns spår av den där svenska instrumentalmusiken inspirerad av folkmusiken, men även andra länders ursprungsmusik flirtar duon med i utkanterna av detta fina verk. Utmärkt regressiv prog, med andra ord – och det faktum att de kunnat hålla inspiration och riktning under så himla många år, bygga upp något med denna tidsmässiga långsamhet, är imponerande, bara det. Vad har du själv gjort de senaste tjugo åren?
Progfestivalen Dimman i Helsingborg i mitten av juli var en angenäm upplevelse, med Montgolfière, El Mour Mantra och Twin Pyramid Complex på scen. Tyvärr var uppslutningen av skånska progkonsertbesökare skral, jag hade åtminstone räknat med att de som går på t.ex. Marcus’ Progressive Circus-arrangemang skulle hittat till Kulturhuset Rebus, men jag hoppas man skärper sig till nästa festival – för det är jag övertygad om är något som kommer att hända.
El Mour Mantra är skivlösa men Montgolfière hade festivalen som sin releasefest för andra och nya cd:n ”The Fall” (PRC Music) innan de dagarna efter åkte på turné i Kanada.
Det är inte länge bandet spelat tillsammans och det var inte länge sedan debutskivan kom – och den här nya är den första av tre i ett sammanhängande koncept, har jag förstått.
Och det har tagits litet kliv efter debutskivan, utan att för den skull peka ut den som något katten släpat in; tvärtom, en tiger höll fram den – men den nya, om vår, gissar jag, civilisations nedgång, fall och, hoppeligen, Fågel Fenix-lika återkomst, är mer genomproducerad.
Färgad av basisten Markus Anderssons anekdoter om hur första skivan spelades in är jag, javisst, men den nya är ett riktigt praktexempel på hur den progressiva rockens ursprung, dess högtidsstunder från sjuttiotalet och dess ätteläggar kan gifta sig i en sammanlänkad miljö som inte känns krystad.
Visst, kvinnlig sång och pianospel (Anna Erika Josefine Eckerström) kan ge sken av något skogsvandrande lågmält åt stillsamt psykedeliskt håll, men låtarna är mellan symfonirock och Anekdoten allt som oftast, ren stoner när begåvade och skicklige gitarristen Jesper Eckerström får fritt spelrum i lagom ändlösa solon, allt styrt av Andersons bas och bandledaren bakom trummorna, Linus Hedberg. Det här smakade mumma.
Det andra skivlevererande bandet från Dimman-festivalen var Twin Pyramid Complex. Det är många gånger väldigt tråkigt, kan jag tänka mig, att vara ett senkommet band i vår kära proggenre.
Vi berättar vad vi hör när vi lyssnar, men ofta blir det mindre av lantligt artonhundratalspoesi i beskrivningarna av det hörda, snarare hemfaller vi till att skriva ”Yes”, ”Genesis” eller ”Gentle Giant”. Är det riktigt bra, skrivs ”King Crimson”, oavsett vilken tidsålder av Fripps vändkorsensemble som avses.
Första fullängdaren från Twin Pyramid Complex, ”Jinx Equlibria” (egen utgivning), kändes a) helt fantastisk när jag lyssnade på den i bilen på väg till Dimman Progfest i Helsingborg, b) väldigt mycket annorlunda än det lilla jag hört på nätet tidigare och c) Omar.
Jomen, Omar. Mars Volta så det stänker om det. Det gillar jag. Live blev skivans oktanstinna frenesi mer förklarande och mer eget än det där steget på Mars Volta-stegen som aldrig togs men som TPC fångar på skivan, men det hindrade mig inte från att lyssna på skivan en gång till på hemväg.
Det är musik som har karaktären av att försöka lägga patiens mitt i en jetmotor på fullvarv. Du hinner inte ens uppmärksamma allt första eller andra gången.
Självfallet ska det vara på hög volym. Det här är inte ett knippe pausfågelstycken, det är ett bra och rätt fullt ställ.
Det fick mig även att leta mig bakåt, leta efter pre-Twin Pyramid Complex-bandet In Limbo på Bandcamp, och det utan framgång, inledningsvis, men hittade trevliga franska: inlimbo1.bandcamp.com på resan.
Men nu finns även svenska In Limbo på Twin Pyramid Complex’ bandcampsida. Inte lika randigt som ätteläggsgruppen, men de verkar inte gå ur. TPC vore något att blåsa bort dammet från Slottsskogen Goes Progressive, skulle jag säga.
The Orvalians “The Great Filter” (Azafrán Media) har åtminstone två nyckelord: “Rhun” och “zeuhl”.
Bandmedlemmarna kommer från det förstnämnda (men har på den här skivan litet “roliga pseudonymer”, som de kanske skulle kalla dem för) och subgenretillhörigheten är kanske den sistnämnda.
Det är ett tungt muller allt som oftast, men allt är inte, som andra spårets titel antyder, elefanter som anfaller, tvärtom är det närmast sångbaserat med mycket talande gitarrer och mer i en tyngre proghylla placerad musik – bra drag, som ett vidöppet fönster en blåsig dag, med bullrande asfaltmaskiner, gammel-diesel-lastbilar som accelererar, men hela tiden en dynamik, en skön känsla av riktning och rörelse, ibland nästan jazz, inte minst när låtarna rör sig kring tiominutersstrecket.
Avslutande ”Wrong Way” trycker på alla knappar en proglyssnare kan tänka sig, från den stillsamma inledningen till ett band som allt mer eldar upp sig, VU-mätare på väg mot rött, tyngd, frenesi men med ett hela tiden bibehållet intresse för att försvinna ut i rundgående intet.
Vad sedan skivan och dess titel har med Robin Hansons teori och Fermis paradox varför vi aldrig stöter på utomjordiska civilisationer får jag nog fråga bandet om.
Malus Antlers “Osimandia” (egen utgivning) är deras debutskiva och det här är rätt klassisk prog med tvärflöjt och saxofon som kompletterar ljudbildens gitarr och klaviatur.
Lagom intrikat, med taktartsbyten, som ett storstadsövergångsställe med stop & go, ganska egensinnigt men fast förankrat i traditionen, ledande vidare, spelskickligt och genomtänkt, ”pondus” är ett ord jag förknippar med de här unga italienarna.
Konceptalbum på den egyptiske guden Seth (”bror till Osiris och Isis, son till Geb. Seth stod i motsatsförhållande till sin bror Osiris; Seth förknippades med den sterila öknen och Osiris med den bördiga Nildalen.”) och bandet själv uppger att de nu och vid tiden för inspelningen av skivan smått lämnat influenserna av brittisk och italiensk sjuttiotalsprog och är mer åt neopsychhållet – och det är de kanske, jag hör mer av det förstnämnda och mindre av det sista. Bra är det, tveklöst.
Jag formligen älskar den där sortens akademiskt tung samtidsmusik som har ett idéinnehåll som är cerebralt, genomtänkt och baseras på mångårig erfarenhet av ljuds innebörd och hur man kan färga en upplevelse genom att göra så-eller-så i partituret, även om resultatet låter som en lagårdsdörr som står och slår.
Jag är också anhängare av gamla bandkompositioner, där allvarliga tyska och franska män, företrädesvis män även om Delia och andra också fanns där, tillbringade timmar med att med foga samman magnetbandssnuttar till bandstycken som varade några sekunder och lät ”fluppefluppefjomp” när de spelades upp.
Jag är också anhängare till den tillgängliga samtidsmusiken som har sina rötter i minimalism, repeterande musik som har mycket kopplingar till renässans och barock eller något mer friformigt utanför akademin (ten Holt, Glass, Riley, Nyman, Young – ja, du vet).
Till det kommer överraskningarna. Som Andrea Tarrodis tre stråkkvartetter (dB Productions) med Dahlkvistkvartetten.
Först som sist ska det sägas att Erik Nilssons skivbolag hela tiden, oavbrutet, bjuder på fantastiska skivor, som inte bara är Grammis-föda, utan är bra ”på riktigt”, att de erbjuder musik som både har ett djup och en förträfflighet, samtidigt som den inte hade hittat någon utgivningshamn utan Eriks omsorg och kärlek, eftersom vi i det här landet numera lämnat denna skivutgivartradition, där Daphne och få andra medbrottslingar försöker visa spektra vi inte tidigare sett, men där Caprice och Phono Suecia inte längre tar detta uppenbara, självklara ansvar utan håller mest på med fjanterier under, i de förstnämndas fall, förvaltningen Musikverkets rubrik.
Men åter till Christian Lindbergs dotter. Hon är spikrak. Inte hennes musik, långtifrån, men hennes väg som tonsättare, både när det handlat om utbildning (Jan Sandström och utmärkte Pär Lindgren fastnar i mitt sinne bland dem som skolat henne) och förmåga att få sina verk framförda, allt sedan första tonsättarpriset, i ENM Composition Competition 2009.
I mars 2015 utgav dB Productions en porträttskiva med hennes orkestermusik och jag skrev då bland annat, förutom att den var förväntad för mig (förväntad eftersom jag hört henne tillräckligt ofta på P2 för att inse hennes kvaliteter):
”Det är Västerås sinfonietta som tar sig an hennes högeligen tonala musik (för en tonsättare som ’gillar när man inte riktigt vet vad som händer’ är det förvånansvärt förväntansinbringande) och de flesta styckena, utom den välväxta cellokonserten, håller sig runt de idag för samtida musik närmast obligatoriska tio minuterna. Här kan man också tala om ett tonmålande eftersom Andrea bygger sin musik som små eller stora målningar, men låter också fantasin rymma med henne, som i ’Camelopardalis’ där en dröm om att ha en bästa vän som är giraff var grunden för att leverera beställningsverket till Kapstaden. Friskt, avrundat, inbjudande och väldigt fjärran John Cage.”
I stråkkvartetterna, som också är tioårsfirande Dahlkvistkvartettens skivdebut, de uruppförde tvåan på Mellby atelier på Österlen 2013 (trean uruppförde Brodskykvartetten 2015, ett bevis för dess innehåll om något) finns samma giraffer. Typ.
Om vi går baklänges är trean, döpt till ”Light Scattering”, den, kanske självklart, mest genomlysande, en ensatsig som just ägnar sig åt det där målandet från orkestermusiken, spröda klanger, som ger mig en bild av hur det hade varit att besöka landskapen i J. G. Ballards utmärkta roman ”Kristallvärlden”, med precision, kyla och en begynnande stasis, med en klar samhörighet med de äldre minimalisterna eller med något som rotat sig i ett västerländskt kyrkorum (skriver jag kanske influerad av ettan, vad vet jag?) och är på sitt sätt en utveckling av den första stråkkvartetten, ”Miroirs”, märkligt nog.
Det är åtminstone lätt att uppfatta det så. Tvåan, ”Madárdal”, påminner om att Andrea i någon intervju, likt hennes tonsättarkollega på skivbolaget, Molly Kien, vill jag minnas, pratat om ett intresse för folkmusik och här är det hennes båda länder, Ungern (mamma) och Sverige (pappa) och dess folkmusik som bildar grund, inte fond, ”Emigrantvisa” är genomgående tydlig, tillsammans med en polska från Medelpad, i den andra satsen, och ger en dimension åt den subgenre av moderna folkmusiktolkningar som Jan Johansson och Bengt-Åke Wallin inledde, som tagits upp av mångahanda interpreter, inte minst Christian Lappalainens ”Acid på svenska” eller Jan Lundgrens coverversioner av Johansson tolkningar.
Det är verkligen ett musikaliskt spegelhus vi rör oss i på denna utmärkta cd (med ett audiofilt ljud) som givetvis kommer att knipa en Grammis. Ett flerfaldigt leve för dB Productions och Erik Nilsson, musikvänner! Och vem är det som får en komponisthelg i Konserthuset vid Hötorget uppe i Stockholm till våren om inte Andrea?
På den klassiska sidan vänder vi även hågen mot Norge (ånyo…) och inleder med en skiva som är både himmel och helvete. Violinisten Henning Kraggerud har tillsammans med Arktiska filharmonins kammarorkester tagit sig an Vivaldis fyra årstider (Simax) och det är väl den 140:e tolkningen, typ, i mina hyllor och en av dem som inte behöver skämmas för sig.
Kraggerud når ett fint samspel med kammarorkestern och utnyttjar Vivaldis verk på ett dynamiskt sätt. Inget världsomstörtande, men välspelat och välfungerande.
Dock har han, likt för många andra på senare år, valt att komplettera Vivaldis musik med egen och då är det inte alls lika roligt – men det går ju att programmera cd-spelaren så man slipper sådant. Gör så.
Ett bättre programtrick är att samla musik under gemensam etikett efter rimlig förmåga. Två sådana musikaliska höjdpunkter i slutet respektive i början av ett komponeringsvärv har kommit från norska Lawo.
Den första av de två är Engegårdkvartettens tolkning av Mozarts tre sista stråkkvartetter, 21, 22 och 23, av omgivningen döpta till de preussiska eftersom de kanske härrörde från en beställning från Frederick William II av Preussen.
Det här är finmejslad gemensamhetsmusik där Mozart utnyttjar stråkkvartettens hela bredd och virtuositet, vilket den nordnorska ensemblen klarar med glans.
Mozarts ande svävade över den unge Beethovens inskolning i triogenren, det är stora verk, och den norska (vad annars?) trions framförande påminner om något som kunde varit femtio–sextio år gammalt.
Inte för att det är regressivt på något sätt, tvärtom påminns jag om hur man dåförtiden bara blev dokumenterad på skiva om man var a) bra på det man gjorde, b) var erfaren och c) kunde tillföra något.
Idag är det många gånger för enkelt att bli inspelad och ibland vill man skapa personliga varumärken för att lättare slå igenom i informationsbruset, kanske med något unikt personlighetsdrag eller en innovativ gärning i musikens tjänst.
Den här skivan minner då hellre om hur det var förr i världen, då strama kvinnor och män i aftondress gav sig ut på den tolkningsmässiga styva linan medan inspelningsbanden snurrade.
En stolt cd och en heder för skivbolaget när konkurrenterna i skivbolagspalatsen i Tyskland försöker vara mer hippa (jag säger bara Max Richter… och Det Gula Bolaget har även fått för sig att släppa en pianoskiva av och med Benny Andersson!) än bra.
Jag höll på att skriva att han kom likt en dickenskaraktär från jular som svunnit hän, men den analogin kanske leder fel, men en gång i tiden köpte jag skivor med Ensamma hjärtan (tre studioalbum och ett livedito blev det 1978–1981), påhejad av, tror jag, Stefan Wermelin i Asfalttelegrafen på Sveriges radio (på den tiden då P3 inte var flåshurtigt om bästa sättet att få in eller ur en tampong eller berättade fyllevitsar på ungdomlig mälardalska på bästa sändningstid, utan faktiskt var bra, seriös och inspirerande i melodiradions lakvatten).
Pekka Lunde och Gunnar Danielsson låg bakom bandet och gick sedan vidare som duo, fick den där efterhängsna sommarlåten ”Som sommaren” spelad på tok för ofta (öronklister, japp!) och sedan var det tyst.
Trodde jag. Pekka Lunde, a.k.a. Pekkanini, har fortsatt skriva musik, vad jag förstår nästan uteslutande för teatern och därmed har jag inte sett till något i fonogramform.
Gissa om jag blev häpen då han hörde av sig med skivalster från senare tid, inklusive en helt ny skiva, förvisso på cdr, men ändå!
Därav Dickens. Det visar sig att han har blivit en fena på theremin och använder den på sätt som jag inte hört någon annan aktivt göra det (även om det varit stämningsskapare i såväl skräckfilmer som hos Beach Boys).
Instrumentet har en anrik historia sedan Léon Theremin uppfann det 1919 och Clara Rockmore var nog den mest kände användaren dåförtiden, Dorit Chrysler (som jag såg en fascinerande konsert med i Ask utanför Röstånga häromåret) på senare år, som ren thereminist (om det nu heter så).
Skivorna Pekkanini skickade var: ”Theremin Tunes Played In Odd Bars” (2013) (som var den tredje thereminplattan, föregången av ”Theremin Magic” (2010) och ”Theremins In The Jukebox” (2012)), ”Guitars And Theremins” (2016) tillsammans med The Thereminland Band och färska “Lupec-2” (2017). Förutom ordleken på ”odd bars”, är det en oväntad storstadskänsla i låtarna, där hans elektroniska kompis blir mer melodiös än jag är van vid, med både Hopper-tema och blues, men också skämtsamt på ett sätt som inte går att få i varken Göteborg eller Karlstad – de kvarteren finns helt enkelt inte där.
Uppföljaren är mer exotisk i mina öron eftersom den där aetherophonen har ett traditionellt rockband som komp, då blir det förvisso mer av storstadens kvarter, men också en större variation, men fortfarande med thereminen i förarsätet.
Avslutande låten ”Red Skies On A Blue Day” minner om Ensamma hjärtan-tiden, det här är en märklig skiva som både känns retro, tillgänglig och skum.
På färska ”Lupec-2” gifter sig hans theremin med den nu så populära åttiotalsretrosynten i Carpenters och andras efterföljd, det blir läckert på ett oväntat sätt – här är det långt till sjuttiotalets progg men fortfarande finns efterhängsna melodier, stämningsskapandet från teatermusiken är tydligt, även om just thereminen spelar andrafiol jämfört med andra elektroniska klaverinstrument. Det här var en både oväntad och angenäm återträff, tack för den, Pekkanini.
Ett avslutande tips är malmöitiska Van Almsicks ep “2040” (egen utgivning) med berättande lägereldspop där titelspårets sex minuter inte känns dryga alls, utan pekar på en riktning som lämnar de enklare låtkonstruktionerna och talar om något mer inkännande. Bra texter, bra arrangemang, kan bli något större.
Och i dessa dagar när kringprylar och inte skivor är det som säljer bäst vid konserter, varför ser jag aldrig den efterlängtade t-shirten jag vill köpa från merch-bordet, den med texten ”Varför håller du inte bara käften?” vilket jag allt oftare undrar när jag går på konsert och hör ett jävla ältande från alldeles för många konsertbesökare.
- Jan-Erik Zandersson
