Zandersson september - 18

Eat Ghosts. Det är min devis den här gången. Bandet från Potsdam är ett av sommarens festivalfynd, där det även förtjänas påminnas hur framgångsrika Isildurs Bane var i Loreley och att saknaden efter Psykjunta-festivalen i Tyrolen utanför Alvesta fortfarande varar.

Dock uppvägs sådant av enstaka nedslag, som när Sparks besökte Malmö och visade att gammal fortfarande är äldst (och jag mindes att jag nästan fick till en Sparks-konsert just på KB under de år då bröderna Mael tvingades vara enbart en dynamisk duo vid de få speltillfällen som gavs, att förbandet skulle vara ett ungt, oprövat kort från Småland som skulle få göra debut (eftersom sångaren i intervju sagt att hans favoritband var Sparks), men brödernas promotor placerade dem i Berlin den kvällen i stället, så The Ark fick aldrig debutera som förband till Sparks, vilket givetvis var synd) eller Nick Mason’s Saucerful of Secrets i Köpenhamn, långt roligare än något David eller Roger presterat på scen i modern tid.

Det är skönt att det fortfarande finns sådana stunder – och att jag fortfarande förbannar att jag missade Wolfgang Voigt (a.k.a. Gas) på Inkonst i Malmö.

Nå. Åter till nutiden.

Etiketter schmettiketter. Eller ”lablar”, som de obildade kidsen på de stora skivbolagen skriver i sina pressreleaser. Men hur viktiga är etiketter, egentligen?

Lyssna på Jacob Karlzon 3:s gamla (nåja) skiva ”More” och på det tredje spåret är det inte i närheten av att vara jazz, ren rock med progressiva förtecken på ”Dirty” – på en skiva där Jacob täcker låtar av såväl Nik Kershaw som av KoRn – och det mesta är mer i den progressiva fåran som e.s.t. grävde så förtjänstfullt i än triojazz à la reklambyråinvigning, för att inte nämna grävare som Bobo Svenson eller Anders Jormin också. Leta också upp, för allt i världen, The Trios enda skiva inspelad 1961 i New York. Så ska det låta.

Efterfrågad musik. Det är väl det det handlar om. När staten med sitt exportråd (sic!) delar ut pris handlar det inte om den bästa musiken premieras, bara den som sålt bäst – musikaliska maskinstansade hamburgare – men därmed inte varit mest efterfrågad.

Den mest efterfrågade musiken är säkert den som inte finns på skiva än, den som fortfarande väntar på att väckas till liv i en tonsättarens hjärnvindlingar, den som vi anar när vi går i skogen och hör naturens drängkammarmusik.

För den där tokiga idén, ”marknaden”, den kärvänliga formen av de förtappades begrepp ”marknadsekonomi”, har aldrig varit bra på något annat än kronor och ören, aldrig på känslor, empati, omtanke – eller kultur.

En favoritanekdot är när Vivaldis förläggare blev till sig i trasorna över de fyra årstidernas kommersiella framgång och därför bad Antonio om en femte årstid.

Det finns många poänger i den här artikeln, och efteråt vill man bara köpa mer riktig musik på riktiga skivor som man kan hålla i handen och som inte försvinner för att en strömningstjänst inte längre tycker de tjänar tillräckligt på dem.

Man rusar med datorn till metamkine.com:s eller staalplaat.com:s webbplatser eller springer till de fysiska, fortfarande oberoende butikerna, som Dirty Records i Göteborg eller Rundgång i Malmö. Du kan inte hitta ett bättre isoleringsmaterial för dina väggar än skivor eller böcker.

Kulturrådet är också ett exempel på en verksamhet som inte är särdeles framgångsrik. I en intervju med Footprints Per Sjösten i ett av Simbas nyhetsbrev berättar han:

- Vi får ibland fonogramstöd från Kulturrådet och detta kan tyvärr också vara en avgörande faktor för att man ska kunna genomföra en produktion. Dessvärre har de avsatta medlen som Kulturrådet delar ut legat på en alltför låg nivå under en lång tid. Bland vårens ansökningar fick endast 26 procent bifall och 19 procent av det sökta beloppet delades ut. Detta innebär att väldigt många produktioner från framför allt indiebolag kanske aldrig blir av.

Så är det, så det är lika bra att nämna att höstens utgivningsschema för skivbolaget i fråga är intressant. Jag hade redan i somras förmånen att i förväg få lyssna till en cd med Bachs orgelmusik framförd på Cahmanorgeln i Lövstabruk av en för mig tidigare okänd organist från Uruguay, men som hon spelar på denna klenod!

Återkommer till inspelningen när cd:n är utgiven i höst. Och köp gärna boken om orgeln och byggaren: ”Johan Niclas Cahman och orgeln i Leufsta bruk”, utgiven av Föreningen Leufsta & Cahmanorgelns Vänner; besök deras hemsida för att köpa detta praktverk om en av de verkligt legendariska barockorglarna, som stod färdig 1728.

Och tilläggas kan att föreningens företrädare är de trevligaste och mest omtänksamma du kan tänka dig.

När vi ändå pratar om Bach och hans musik för orgel, har norska Lawo just utgett ännu en dubbel-cd, volym nio och tio av totalt fjorton, där Kåre Nordstoga ger oss ännu ett kapitel i en av de bästa totalutgåvorna av dessa mästerverk, de aktuella volymerna inspelade i Johanneskyrkan i Lüneburg på Bach-Böhm-orgeln där.

Och Lawo levererar mer Bach, den första volymen av två av cellosviterna (sviterna 2, 3 och 5) spelade av en av Rostropovitjs studenter, Bjørg Værnes Lewis, som spelar på en synnerligen välljudande Gagliano från 1748.

Nog för att sviterna är inspelade många gånger och i de allra flesta fall med ett utfall som gör dem till permanenta snöpinnar på vägen mot himmelriket, och även innan jag hört den andra hälften, vill jag nog påstå att vi här rör oss bland de där som konkurrerar om äran på nålens spets eller knivens udd, fräscha och betagande tolkningar som kommer att fortsätta motivera cellister ända in i evigheten.

När det står “NN’s LP “XXX” was a bold, challenging and typically fearless piece of sound art” betyder det antingen att det här är olyssningsbar smörja eller något konstnärligt uttryck som går alla utom komponisten förbi.

Jag undviker slika formuleringar, för här finns inga skivor som går dig förbi. Tipskupongen den här gången, utan garderingar, ser ut som följer. Det är tidstrogen musik, klentrogen musik. Buller. Oljud. Men framför allt buller. Tidvis. Buller är bra. Det kunde varit en musikalisk sjörapport, uppläst fem i heltimmen. Men nu är det:

“Legend has it that Kadhja Bonet was born in 1784, in the back seat of an intergalactic seafoam-green Ford Pinto.”

Det må så vara, men senaste “Childqueen” (Fat Possum) från losangeliten Bonet är förträfflig och pricksäker, om debuten 2016 (”The Visitor”) verkligen var en skiva uppgrävd ur marken och urplockad ur en tidskapsel placerad på platsen mot slutet av 60-talet, är det här en skiva som bara är ännu mer så, fast hennes enkvinnoprojekt (hon gör allt på skivan!), är vackert, romantiskt, medryckande och så innerligt att den gärna få snurra på repeat.

Om vi ger oss in i skivsamlingens mest dunkla men också hängivet älskade vrår, hittas mången skiva av Paul Schütze, vars produktion under nittiotalet var elektronisk musik som satte agenda och stil, allt som utgavs söktes och införskaffades, hängivet, av undertecknad.

Sedan har det varit tyst och tomt till Alessandro Tedeschi gav ut den plågsamt aktuella “The Sky Torn Apart” (Glacial Movements) där Schütze uppdaterar Ragnarök till våra dagar och parallellerna är många och samvetstyngande tydliga i denna den yttersta tiden vi lever i.

Notervärt, oavsett bakgrund, riktning och syfte, att Schütze musik fortfarande är mångfacetterad och ensartad.

Klotmystiks “Drömma oss” (Rundgång Rekords) är Henrik Kihlbergs debut under pseudonymen och här är det en mer basal men inte för den skull mindre intressant elektronisk kostym som påtages och tyget må vara nytt, men fläckarna och lagningarna bär tydliga spår från tidigare ägare, vare sig proto-Tangerine Dream eller Carpenter; intressant i all sin enkelhet och överraskande som tanken på att det måste ha funnits en springaren i Notre Dame som tog Quasimodo dit han skulle när han inte hängde i kyrkan.

I en mer renodlat progressiv fåra och mer klara King Crimson-influenser vid pass ”Discipline” rör sig tyska Neurosenblütes debut ”Displizin Akut” (egen utgivning), en trio som på papperet är trioklassisk (gitarr, trummor, bas) men när basen är Chapman-stick och gitarren en V-gitarr blir det så mycket mer, helt instrumentalt (debut-ep:n sjöngs det på) och här skruvar man litet på influenserna, gör en debut som både svänger och bjuder på rent atmosfäriska störningar.

I sammanhanget vill jag också nämna Krakóws ”minus” (Karisma) som jag blev förvånad över att tralla med i – det här är härligt gapig, fullställig progressiv hårdrock som inte har många vilopunkter, men det finns ett oväntat melodiskt innehåll som måste vara det som vidmakthöll och ökade mitt intresse. Prova själv.

Favoriterna (oj, jag har väldigt många favoriter…) Møster! begår tacksamt en ny skiva, “States Of Minds” (Hubro). Bandet har fått sitt namn från saxofonisten Kjetil Møster (övriga i kvintetten – tidigare kvartetten – är Hans Magnus Ryan, gitarr och elektronik (från Motorpsycho), Nikolai Hængsle, bas och elektronik (från bl.a. Elephant9), Kenneth Kapstad, trummor (från Motorpsycho och Grand Central) och studioräven Jørgen Træen, synt och lap steel – du börjar än en gång förstå hur det här låter, eller hur?)) och tredje skivan, som är en dubbel-cd, fortsätter det andra skivan ”Inner Earth” påbörjade, att de drog sig från den jazz som fläckvis antyddes på livedebuten för att hamna i nyskapande, fantastisk prog som är egensinnig och, faktiskt, unik.

Om förra skivan skrev jag

”så kunnigt, underfundigt spelad, kraftfullt och med spåren från 1972 så tydliga, i ett psykedeliskt, flytande rumsterande, tveklöst en av höstens i särklass bästa progressiva utgivningar”

och här är det bara att fortsätta att stapla superlativen, här tänjer man ytterligare gränserna för genremusiken och eftersom det som är progressivt ska vara just progressivt, vill jag fortfarande hävda att det är där man är.

Ibland blir det upprepningar, ibland kraftfulla musiksärintressen, ibland skapas ren trans med hjälp av bluesens och rockens grundbyggstenar. Årets i särklass bästa progskiva, utan minsta tvekan.

Italienska trotjänarskivbolaget Black Widow levererar, som vanligt, en hög väldigt bra progressiv rock på cd, från både gamla hjältar och nya körsvennar.

Hollowscenes självbetitlade (de hette tidigare Banaau) är symfonirock med dubbla gitarrer och dubbla klaviatur, det är en uppdaterad form av det Genesis en gång i tiden gjorde eller något Steve Hackett borde syssla med idag, inte störande pastoralt (men flöjter och annat ger fin dimension), utan genuint väl ihopkommen just symfonirock, relativt ovanlig idag, tyvärr – och så avslutar man med en Gentle Giant-cover (”The Moon Is Down” från ”Acquiring The Taste” (1971)), bara det!

Una Stagione all’Inferno är ett band som startade 1997 och ”Il Mostro di Firenze” (Black Widow) är en konceptsymfonirockskiva av fullödigt slag, stillsamt makalös på klassiskt italienskt manér där man har en lokalt ”legendarisk” seriemördare som tema.

Varierat, inspirerat och lagom nyskapande, en liten pärla.

Mångåriga bandet Goad presenterar sin nya skiva “Landor” i ett landskap satt under de år då genren inte var så eftertraktad som den varit och nu åter är, mer artrock minnande om egenhändigt utgivna skivor i USA vid den tiden, men sammanhållet, om man nu inte har problem med sångarens röst, vill säga.

Som bonus finns en cd med ett liveframförande från 1995 av deras från året före utgivna hyllning till Edgar Allan Poe, en trevlig överraskning som faktiskt också påminner om att de hållit sin musikaliska inriktning intakt under karriären.

Ancient Veils “Rings Of Earthly… Live” (Lizard Records) är nog att se som en sorts jubileumskonsert, firandes deras första trettio år.

Plattans namn kommer från skivan från 1991 med samma namn, resten av låtarna från 1995 och så sent som i fjol – men täcker alltså de tre album de släppt ifrån sig så här långt.

Trion bjuder mestadels på en sorts finlemmad kammarprog, men visst har de ambitioner till mer storslagen och, som vi känner som typisk, italiensk symfonirock.

Norska jazztrion Moskus fjärde skiva, ”Mirakler” (Hubro), visar än en gång att de inte alls är en jazztrio som du tror de ska vara.

Trummor, bas och piano, javisst, men pianot ersätts av något Anja Lauvdal vill ska minna om Vangelis’ Fairlight, trummisen Hans Hulbaekmo hanterar också blockflöjt bland andra instrument – och det spelar ju inte så fantastiskt stor roll å ena sidan, eftersom det troligen måste vara så om man bara är tre, å andra sidan låter det så progressivt tidlöst och inspirerat just på grund av deras rotlöshet, där de gärna improviserar och far genom musikens moderna tidevarv som om studion var en DeLorean.

Mycket är improviserat och låter tillkommet i stundens ingivelse, kopplas till små, medryckande slingor eller bara åsidosatta ljud som kommer till ytan. Varje skiva med Moskus är ett äventyr, kan de månne bli lika många som Tintins?

Simon Steenslands ”A Farewell To Brains” (Transubstans), nu med tillägget ”2.0” för att visa att Morgan Ågren gjort en remaster, är åter på spelplanen.

Jag har glömt fråga Simon om det hänt något annat med innehållet, annars är jag lika imponerat nöjd när jag lyssnar på den nu som jag gjorde när jag skrev om den ursprungliga utgåvan i fjol – även om jag påstod att jag var ställd inför ett dilemma. Så här skrev jag då (och jag har inte ändrat mig):

”Och så är det dags för ett recensionsmässigt dilemma. Om en skiva är utgiven 2015 och den kommer för recension först nu, ska man skriva om den då? Om nämnda skiva dessutom är utgången, ska man skriva om den då?

Ja, det ska man, om skivan är på väg att tryckas upp igen (det är den, kommer i sommar!) och om den är bra. I det här fallet är det två rätt i rad, Simon Steenslands senaste skiva “A Farewell To Brains” (AltrOck) är frenetiskt bra och intressant, jag räknar med att du kommer att hitta den på någon skivbörs (ja, inte nu, direkt, eftersom den som väl köpt den, inte kommer att göra sig av med den i första taget, så vi får ställa vårt hopp till dödsbon som säljs vidare) i väntan på att nyutgivningen kommer om några veckor.

Återutgåvan hinner nog före dödsboet, slår det mig. Nå. Ok, hur ser då den musikaliska kartan ut? Steensland debuterade runt 1993, lever på att skriva musik främst, vad jag förstår, till teaterpjäser, kommit med en rad egna album med ojämna mellanrum ("The Simon Lonesome Combat Ensemble" (1993), "The Zombie Hunter" (1995), "Under öknar" (med Sten Sandell 1997), "Led Circus" (1999), "The Phantom Of The Theatre" (2001), "Live Gang-gang" (2004) och "Fat Again" (2009) – gån ut och leta!).

Hur låter den här skivan? Tja, som en Lars Hollmer på speed som lånat delar av Magma som kompband och med några äventyrliga radiokörare och -symfoniker som hjälpredor.

Morgan Ågren lirar trummor, Guy Segers från Univers Zero bas på sista spåret och så finns det en hel drös, mer än tjugo, människor som ger luft åt de tre runt kvarten långa sviter som bygger skivan, med allt från sina röster till träblås – det glödande gitarrsolot i den första sviten ”Schrödinger’s Cat” tillskrivs t.ex. Einar Baldursson från Gösta Berlings saga.

I övrigt är det upphovsmannen som spelar det mesta, slår an strängar och tangenter. Mellan sviterna mellanspel på två minuter, där det andra ”Fader vår” är just det, satt som ett mindre, men växande, körstycke till pianoackompanjemang.

Märkligt. Märkligt också hur musiken rör sig i en cirkel runt lyssnaren, hur man blir närmast injicerad av de tre sviterna, vilket jag märkte när jag, på hög volym, spelade skivan första gången i bilen, att de 53 minuterna bara blev längre och längre, bet sig i svansen, likt Samuel R. Delanys bok Dhalgren – ”och landade…”

Det här är en skiva du inte kan leva utan om du menar allvar med att progressiv musik ska vara just progressiv. Mycket nöje. (Och när jag letade gamla skivtitlar med honom på Amazon visades inte alla skivorna: ”Excluding adult items” stod det… Visst blir man extra sugen på hans gamla skivor då?)” Jepp så var det och så är det (förutom att Einar tyvärr inte finns med i Gösta Berlings saga längre (som dessutom släpper ny skiva i dagarna)).

Om El Tubo Elasticos självbetitlade debut skrev jag bl.a. att den ”hamnar i ’psych/prog/postrock’-fållan hos internethandlarna och en enkel sammanfattning av skivan är att den låter som om Barclay James Harvest eller Camel spelade postrock, givetvis är det gitarristerna Daniel González och Vizen Rivas som ger denna vinkel på sådant som hör hemma hos Mogwai, det ger en egen karaktär, gifter nästan postrocken med en stillsam jazzfusion.

Det är alltså mycket gitarrbaserad postrock här, men det märks också att de hållit på att spela ihop sedan slutet av nittiotalet, det är tämligen färdiga låtar som hade varit spännande att få höra live.

De är från Spanien, närmare bestämt Jerez de la Frontera, och bandets medlemmar kan nog gå i varandras skor utan bekymmer, kvartetten har Carlos Cabrera på trummor, men basisten Alfonso Romero och gitarristerna hanterar alla tre syntar likväl som sina långhalsade instrument.

Oerhört trevligt, litet King Crimson- eller Mars Volta-dramatik här och var, en mer berättande postrock, långt från det statiska eller bara svällande.” I somras kom uppföljaren “Impala” (egen utgivning) och det är tack och lov mer av det jag nämnde, sex spår (även om tolvminuterssviten ”El acelerador de picotas” är tudelad (”Pt. I Ignición” / ”Pt. II Colisión”)) som i flertalet stycken fått mer intensitet men också en släng av sleven som kanske är matterock, i så fall en mer rymdinspirerad sådan. Mycket bra, ge oss mer.

När jag lyssnar på Träd, gräs och stenars självbetitlade skiva under nya (sic!), förkortade namnet Träden (Subliminal Sounds) påminns jag av det självklara: Det är min själ inte lätt att hitta på något nytt. För oavsett vem som ingår i bandet, oavsett vad de heter för tillfället, så är det här i princip grenar på just samma träd, bekanta tongångar, något att idissla när andan faller på.

Det finns också saker i den här musiken som gott hade fått hålla på längre, få mer färg och märg, stå på och puttra över en dubbel-cd och inte, som nu, hippt och dumt begränsat till ett knastrigt vinylformat. Som sagt, bekant och trevligt, och en påminnelse om att det kommer mera, även om inte alla spår den här gången är/låter framjammade. Kanske kan den pågående turnén i USA tillsammans med Endless Boogie ge än mer inspiration?

Mitch von Arx lp ”Pyramids” (Project: Mooncircle) tio spår rör sig i det där retro- men inte regressiva landskapet IDM och Mitch är bara ännu en i raden att lämna storstaden (London) för att sänka tempot och skapa någon annanstans (de schweiziska alperna) och det är där han får sin ingivelse, att hans stadsögon ser bergen som pyramider.

 ”Pyramids. Jagged teeth pushing through immaculate skies. The ever-changing light. The expansive sense of freedom. The wide open spaces. The textured landscape seen from above. Mountains. Watchful and immobile for thousands of years, weathering seasons, transcending change.”

Så skriver han själv.

“I wanted to put into sound my cathartic experiences of the mountains. Every track title was chosen before composing. The title would be a catalyst for visual memories, narrative and overall vibes. I continued developing the tracks on occasional trips to Switzerland, but mainly back in the gritty habitat of London’s Hackney Wick. The urban-nature contrast had an impact on the music too.”

Det är så befriande när artisten själv berättar i pressmaterialet i stället för någon pr-människa. Nu när skivan är satt i ett av artisten upplevt sammanhang, spelar det någon roll för mig som lyssnare (lyssnade första gången utan att ha ”läst på”, som vanligt)? Nej. Det är pastischartad IDM som är kompetent genomförd och verkar vara nöjd med det, inget som skakar det där berget/pyramiden, men inget jag hade velat vara utan.

Max Coopers ”One Hundred Billion Sparks” (MESH) är syster och bror med Mitch von Arx’ skiva, men här är alpstugan utbytt mot en ödsligt belägen stuga i Wales.

Om nu inte von Arx stod för något himlastormande, så har åtminstone Coopers månad utan e-post, vänner, telefon etc. resulterat i en riktigt utmärkt ambient techno-skiva där spåren skulle, precis som i Träden-fallet, slår det mig, haft möjlighet att växa och vindla vidare utan de begränsningar som de får på skivan.

Det här påminner om Manchester på nittiotalet, Black Dog liksom mer sentida gossar som Jon Hopkins och det postklassikerna gjorde i sin bleka ungdom.

Givetvis blir det ett intressant spår att en månad fjärran civilisationen i en stuga i bleka Wales kan resultera i musik som så mycket och så tydligt låter som ett stadssoundtrack än något annat, inte alls så introvert som han själv påstår.

Coopers tredje skiva är utmärkt, skaffa, liksom de två första, mer extroverta. (Här ska inskjutas att om man verkligen vill veta hur landsbygdsmusik låter, fjärran från stadens onödiga influenser och annat civilisationsbristanstruket, finns Thomas Ragsdales ”Honley Civic Archives Volume 1” (Soundtracking The Void) som verkligen är skogsambient där allmän väg upphört; dessutom finns musiken att skaffa digitalt – eller på rullband!)

Idaho levererar Trevor Powers och hans ”Mulberry Violence” (Baby Halo) är en skiva att placera in i något mer oplacerbart, där det är elektroniskt brutna låtar med ett uppbåd ljud som fått vilken cowboygangster som helst att fly i panik på sin tid, men det är också höstlövsvackert, där akustiskt piano och Bonnita Lees sånghjälp och, över huvud taget, innovativa arrangemang gör det här väldigt, väldigt intressant, fjärran allfarvägarna och topplistetjaffset. Fräset och väser, skapar minnen du inte visste du skulle få. #skaffaävendenna

Trion (norrmännen Øyvind Blomstrøm, Kim Åge Furuhaug och Chris Holm) Orions Beltes “Mint” (Jansen) visar att gitarrbaserad instrumentalmusik (undantag finns på skivan, n.b., där det sjungs!) idag är väldigt långt från The Shadows, här är det något som försiktigt tassar i ett jazzland som bitvis inte är fjärran nordafrika eller den multikulturella tågmusik Elias Krantz bjudit oss på, om än inte alls lika exotiskt.

Melodiskt, vackert, sprött och rätt betagande. En bitvis upprepande ekotyngd ljudvärld (upplever du den som ensidig?) som också minner om Death And Vanilla om de i sin tur haft gitarren i förgrunden.

Själva skriver de att “they’re playing instrumental music inspired by Nigerian 70’s rock, postcards from the French Riviera, Formula One races at the Monza track in Italy, and when Joe Frazier beat Muhammad Ali in the ‘Fight of the Century’ in 1971” och då undrar jag bara varför den runt-runt-körande billåten heter “Le Mans” och dessutom går i ett tempo minnande mer om ett uppvärmningsvarv?

Några ord om klassiska utgivningar och vi börjar – självklart – med utmärkta dB Productions i Limhamn som på ”Melancholy Dreams” än en gång serverar musik av uteslutande kvinnliga, svenska, samtida tonsättare – och alla verken är premiärer på skiva.

Mårten Falk är skivans epicentrum, om tonsättarna utsäktar, ensam med sin gitarr eller tillsammans med en eller två medmusiker (Åsa Karlberg, flöjt, Per Gross, blockflöjt och sopranen Ingrid Falk (jomen, Mårtens fru)).

Idel dB-bekantingar i form av Ylva Skog, Andrea Tarrodi, Tebogo Monnakgotla och Carin Malmlöf-Forssling.

Skog har samma tankar som på porträttskivan fonogramdirektör Erik Nilsson presenterade häromåret och Tarrodi är den som tveklöst med ”The World of Henri Rousseau” för blockflöjt och gitarr lever längst i minnet, samtidigt som uppsalafödda Monnakgotlas inledande ”Timecraft” (av två stycken av henne på skivan) visar på en intressant riktning.

Grammisnomineringen torde vara klar. Den tredje volymen av musik av Amanda Maier har också kommit från skivbolaget, ännu en lans dragen för denna sparsmakade salongsmusik bördig från Landskrona.

Lady Withs två egenutgivna skivor “The Lodge” och “The Lady With The Monkey” (och i augusti kom det en till, ”Echoes”, bara digitalt utgiven, med oanvända spår från de två förstnämnda) är så förbaskat vackra och inkännande, att jag inte nog kan rekommendera dem, kammarmusik som hittills i år saknar motstycke.

Vanligen (nåja) är hon klavertrakterare i bandet Ghost Rhythms, Camille Petit heter hon och återfinns i Frankrike.

Det här är någonstans i den idag så populära postklassiska musiken men med en anstrykning av postrocken och ekon av The Lost Jockey (ännu en, ännu en…). Sättningen är bleckblås av olika slag, slagverk/trummor, elgitarr, kontrabas, piano, röst och ansluter sig till sådant man kan höra från de mer intrikata banden på Havtorn Records eller något Wim Mertens glömt bort. Skivorna tillhör verkligen sommarens fynd, lysande, inget annat än lysande.

The Revoid Ensembles självbetitlade (Found You Recordings) består av fem modulbaserade kompositioner av Klas Nevrin.

Ensemblen består av åtta musiker, bl.a. bekantingar som Vilhelm Bromander, Anna Lindal och Per Texas Johansson, och i pressmaterialet står det:

”Samarbetet utgör ett intensivt utforskande av improvisation genom en myriad av metoder, ljud och stämningar. Det synergistiska sammanförandet av olikartade eller till och med motsträviga element är inspirerat av Third Stream-rörelsen, och sträcker sig från minimalistisk komplexitet och tät polyrytmik till reduktionistiska texturer och mikrotonal impressionism”.

Låter som vilken EU-ansökan som helst. Ensemblen var också med i ett forskningsprojekt, ”Musik i oordning”, 2016–18: ”Det fokuserar på den kollektiva improvisationens tillvägagångssätt och verkningar, och utforskar hur konstnärliga erfarenheter kan påverka hur vi ser på kvaliteter som oordning och icke-kontroll.

Projektet inkluderar en serie konstnärliga produktioner och seminarier i syfte att skapa nya kontaktytor mellan musiker, forskare, publik och pedagoger, både nationellt och internationellt.

Mer detaljerade redogörelser av musiken på denna cd kommer att presenteras i framtida forskningspresentationer.” No shit, Charlie. Ungefär lika intresseväckande som en artikel i dagens Nutida musik eller en recension av Philip Clark.

Låt oss i stället koncentrera oss på hur det låter. Hur låter det? Det låter bra. Och om jag tvunget ska utveckla det, utan vit labbrock och utan hjälp av en dator stor som ett hus och med kablar som en gammal telefonväxel från LM Ericsson ur en gammal sf-novell från fyrtiotalet (jomen, sådana bilder väckte pressmaterialet den här gången – kom tillbaka, Karlheinz, allt är förlåtet!), är det här musik av tvenne världar.

Dels är det de oväntade ljudens värld som ibland fungerar och ibland mer påminner om tillfälliga ljudhändelser i en musikskola ledd av Lars von Trier, dels ljudande verk som skapar intresse och drar med lyssnaren, inte minst när klangen eller rytmen är avig. Det här är en intressant musikupplevelse som påminner om när improvisation över ett givet material fungerar – och inte gör det.

Tobias Svenssons “Music For Sketches” (Sounds Fragil, ep)

“föddes ur ritningar. Jag ville hitta det perfekta ljudet för att maximera lyssnarens fantasi (…) men också förändra vad du ritar när du lyssnar”

och det är kanske så man ska se de fyra styckena, som ritningar som rör sig, eller kanske bara påbörjade ritningar, med tanke på att de flesta, tidsmässigt, inte leder så långt som de både borde och är värda.

Vi rör oss instrumental minimalism på gränsen till nutids-new age med kompisar i klassrummet som Richter, Jóhannsson, Frahm, Ackroyd och jag kan bara säga/önska: fortsätt så.

(Här är det på sin plats att påminna om att annan musik Tobias var och är invecklad i inte alls låter så här, t.ex. jazzkvartetten Jante Koltrast, det experimentella pop-/rockbandet Fjord och hardcorepunkbanden Motvilja och Stupstock, det sista där skivbolaget Transubstans/webbutiken Record Heavens hela ägar- och medarbetarskara förvånansvärt nog återfinns. Ja, jag säger då det.

Transubstans har förresten just släppt Kometens självbetitlade debutskiva, ett långhårigt progband (Lars Udikas, trummor, Morgan Korsmoe, bas, Ronny Norberg, sång, Aston Farnell, gitarr och Daniel Karlsson, orgel, synt och mellotron) som alltså i mångt och mycket är Mårran som återuppstått och som fortsätter på den inslagna vägen: fartfylld tungrockig prog à la sjuttiotal, utan några större taktartsbyten eller förväntningar på att vara symfoniska.)

Hur ofta hör du samtidsmusik skriven för sättningen orgel, klagverk och stråkorkester?

Om du känt suget eller bara nu är nyfiken, finns tre stycken att välja mellan på cd:n ”Akrostikon” (Aurora): Bjørn Kruses titelstycke för orgel, slagverk och stråkorkester, Kjell Habbestads ”Ave Maria” för orgel och stråkorkester samt Kjell Samkopfs konsert för vibrafon och stråkar.

Inspirationskällorna eller tankarna om hur materialet ska utformas skiljer; Kruse tänker sig att man inte lyssnar på musik ”horisontellt” utan mer som ett rumsligt fenomen, Samkopf är numerolog och baserar sitt stycke på bokstäverna i slagverksolisten Eirik Raudes namn.

Hur låter det? ”Ovant” är väl det första ord som kommer för mig, men med tanke på de ljudmassor som passerar mina öron dagligen är det bara en snabbt förbiilande tanke, sedan fastnar jag i hur tonsättarna utnyttjat de ovanliga kombinationerna och hur solo och stråkar möts i samma musikaliska vävstol, skjuter garnet mellan sig, fram och åter, idémässigt och ibland som vore det en ren ingivelse.

Varför det bara är i Norge den här sortens spännande, nyskapande skivor med samtidsmusik utkommer (ursäkta, Erik Nilsson!) är för mig en gåta.

Ett annat exempel är ”Landskap i måneskinn” (Lawo), mezzon Marianne E. Andersens debutrecital, uteslutande med musik av Morten Gaathaug, i ett uppdaterat romantiskt manér med många kopplingar till den stundtals med stor patetik utrustade norska folkmusiken, en fascinerande skiva, även den.

Värd att nämna: är Israel Nashs ”Lifted” (Loose) där han mer än tidigare försöker kombinera psykedeliska ljudmattor med att vara en yngre version av Neil Young. Smidigt och en form av americana som är dräglig (kommer bl.a. till KB i Malmö i november (den 17:e)).

Danska kvartetten Volas nya ”Applause Of A Distant Crowd” (Mascot) förtjänar också ett omnämnande, en skiva som känns mer sammanhållen och intressant än debuten ”Innamez” för två år sedan, även om låtskrivarens själsliv och inre mående även denna gång är konceptskapande och en smula mer progressiv.

Jag tipsar gärna om belgiske croonern m.m. Benjamin Schoos ”Quand la nuit tombe sur l’orchestre” (Freaksville Music) som låter de rytmiska retrosyntarna gå varma i något som skulle kunna betecknas som ett möte mellan ett grundläggande elektroniskt sjuttiotalssound och Schoos mångåriga musikutövande på gränserna där man utövar god smak men inte för den skull blir rik (och listan av gästande musiker är lång – prova gärna tidigare skivor från hans hand, både de proto-Ferry-skivor som finns och filmmusik).

Dessutom har duon Samuel Hällkvist & Natiho Toyota släppt singeln (endast digitalt, 12” utlovas) ”Suzuran No Wakare”/”Kenja” med Sams patenterade gitarrljud och Toyotas ljudlandskap och rytmer.

Omgångens ”beware”: Miriam Aïda “tolkar” (sic!) David Bowie. Anskrämligt, osnyggt, egotrippat och onödigt. Årets kalkon har anlänt.

- Jan-Erik Zandersson

I talk to the wind – en spellista

I väntan på Godot, på nästa spalt från hr Zandersson eller på att ditt favoritband från sjuttiotalet ska återförenas och släppa nytt material, kan du dyka ned i denna spellista.

Öz ürügülü är från Schweiz, Roz Vitalis från Ryssland, Needlepoint från Norge, Marilyn Mazur ‘is a Danish percussionist, drummer, composer, vocalist, pianist, dancer, and bandleader’ ... und zu weiter.

Here comes the flood – en spellista

I väntan på uppfriskande nederbörd kan vi ju alltid lyssna till den stora mängd låtar med regntema som producerats genom åren.

Zandersson juni – 18, del 2

Stefano Zeni är både utbildad violinist och utbildad jazzare och trakterar sin fiol så han håller sig i toppskiktet av italienska och europeiska slika sistnämnda.

Nya skivan ”Parallel Paths” (Zanetti Records) är mestadels jazzfusion i Pontys efterföljd, där Zeni loopar sig själv men också bryter fusiondelen mot centraleuropeiska konstmusiktankar och rent avantgarde. Gäster i form av sångaren Boris Savoldelli finns, liksom vibrafonisten Mike Manieri och det senare mötet resulterar i musik à la ECM-skolan.

Femtio minuter med Rougge (från Nancy i Frankrike) som på ”Cordes” (egen utgivning) inte bara använder och kompletterar med sin röst bakom pianotangenterna, utan har också bjudit in en stråkkvartett.

Styckena är korta, alla är numrerade ”fragment”, som han döpt dem till. Direkt kommer jämförelsen med Wim Mertens i dagen, med Rougges ljusa tenorröst, ett klart konstmusikaliskt anslag baserat på betagande harmonier, här accentuerade av kvartetten, så som Mertens lät för femton–tjugo år sedan; långt mindre långa linjer, men mer ett möte med samtidsmusik än något annat. Vackert och, faktiskt, hoppingivande i dessa tider av gränslös dumhet. Nu ska jag gå åstad och köpa hans två föregående cd, båda fyllda med samma fragment men utan stråkkvartettunderstödet. Nästa skiva utlovar ännu fler ackompanjerande musiker.

.

Tänk dig att du sitter där på kvällen runt lägerelden. Det har varit en lång dag på prärien, några kor rymde och du som bedagad och inte längre så intresserad cowboy fick uppbåda något som kunde förväxlas med intresse för att fånga in dem. Nu är månen uppe, på trekvart, präriehundarna håller flabben och det hörs inte ens ett skaller från en ormrumpa, bara ett rassel i det snustorra gräset av den milda, varma brisen.

Medan burken med bönor blir varm över den öppna elden tar du fram gitarren och bjuder de misstroende kamraterna på litet skev gitarrmusik i melodifestivalsbidragslånga stycken.

Country & western på gitarr har aldrig saknar så mycket country & western som på  “Mattias Windemos skiva “Reenactment ” (egen utgivning) och vad han återskapar vete tusan, men det är så här det låter, det är de är bilderna som börja rulla på näthinnan när det låter. Övergivna tankar vid en lägereld vid öknens rand efter dagens förspillda möda. Vad jag förstår var han ett gitarrens underbarn och han har både släppt från sig ett gäng skivor sedan tidigare och spelat med jazzens utmanare och utvecklare, vare sig det varit storartade Karin Krogh eller någon sällan hörd improvisatör.

Modus ”MOD03” (egen utgivning) är Prag-bon Jan Jiskras (ja, du har säkert gissat det) tredje utgåva under det här namnet (han kallar sig även Moduretik eller Neden) och är en av de som skapat vacker – och stundtals märklig – elektronisk musik sedan tidernas begynnelse (eller i varje fall sedan 2001). Trots alla dessa år låter det lekfullt trevande fortfarande, men också avantgardkantigt när andan faller på. Senaste albumet, detta, är utgivet som kassett (69 exemplar, så du får skynda dig). Raka motsatsen till Daniel Lopatin, mer av söndagselektronik, välbyggd, inkännande, begåvad, perfekt för en ledig söndag.

Vad begreppet ”retro” egentligen inbegriper har diskuterats av vissa kritiker när man skrivit om norska Ring van Möbius skiva ”Past The Evening Sun” (Apollon).

Jag tänker inte riktigt så, för man kan förenkla utan att problematisera. Helt enkelt: ”så här lät det en gång”.

Den gitarrlösa (!) trion (hammondorgel, trummor, bas) har dykt ner i ett Van der Graaf Generator-land från sjuttiotalet, där orgeln är drivande, där taktarterna byts frekvent och där kraft och melodirikedom inte är en bristvara.

Den som inte vet bättre pekar på ”retro”, att någon skulle vara ”fantasilös” och bara ”kopiera” det som en gång i tiden var. Den som inte lyssnar på skivan må ha den uppfattningen, men vi som njuter av norskarnas verk gör det för att de skruvar en av dåtidens progressiva strömningar ett varv till, skapar något nytt i invanda kläder, och gör det långt roligare än vissa ”utvecklande” progband (jag menar, var neoprogen någonsin något att ha? Den språkliga anomalin ”prog metal”, är det inte bara skräp, egentligen? AOR-prog, är inte det en utveckling vi inte behövde? Blev inte Marillion stentråkig mainstream efter de två första plattorna?).

Det här är inte bara väldigt rolig prog, det är väldigt bra prog, där djupet och bredden i trions skivsamling och deras goda smak inte går att ta miste på, det här är en av månadens höjdpunkter för progkonnässören, hur det fortfarande kan låta utan att skapa regression.

Jämförelsen med dagens unga italienska band på t.ex. skivbolaget Black Widow som dammar av sina PFM-rötter och via musikakademierna trakterar instrumenten bättre än någonsin urfäderna på sjuttiotalet är uppenbar och värd att påminna om.

Ring van Möbius bjuder på tre spår (”Past The Evening Sun” (21:39), ”End Of Greatness” (05:53) och ”Chasing the Horizon” (11:55)) och mer behövs inte för att göra mig glad och tillfreds över att proggenren hela tiden är ett myller av olika nya uttryck likväl som bekanta drag som både påminner och, som sagt, vrider genren ett varv till.

PRO424:s debutalbum hette “Immune” (2014) och nu har en sorts prolog kommit, lp:n ”Before Immunity” (Lamour).

Det här är en liten pärla, elektronisk musik som lånar sig till såväl synthwave som sådant Tangerine Dream gjorde innan de gick ner sig i det välbetalda men kreativt usla (för Froese, åtminstone) filmmusikträsket, modulärsyntar från en gladare förort till den del av Berlin där belinskolan är belägen. Node, ’ramp och, för all del, det Mark Shreeve släppt ifrån sig, både solo och som del av Arc, är också beröringspunkter, säger jag så läsaren förstår att det här är kvalitetsmedveten syntetisk musik, som både passar i vänsterfilen på motorvägen som för en stunds före-sängen-gående kontemplation mot natten.

Maximilan Karlander (för så heter han, egentligen) har gjort en skiva av internationellt snitt och en självskriven del av genredominanten groove.nl:s e-handelsutbud och givetvis, eftersom inte minst synthwave-delen av genren växer liksom berlinskolemusikens attraktivitet ökar, bland allt bredare och musikaliskt kvalitetstörstande lyssnarlager (glöm inte bort att du får musikexportpris för att du säljer mycket, inte för att det du säljer är särskilt bra…). En tveklös rekommendation.

Värda att nämna: Ayreons “Universe” (Music Theories Recordings) såg jag på en dubbel-dvd, det är första gången Arjen Lucassen utger Ayreon-material live, inspelat från fjolårshöstens turné och egentligen är det först nu jag börjar uppskatta hans bombastiska prog när han inte är så metallisk längre (och det här är utgivet på alla de sätt du kan tänka dig: dubbel-cd, bluray, vinyl, nedladdning, ångvissla…).

Två kompisar har också hamnat på skiva igen, det är dels Beth Harts nya, rockbluesiga soloskiva “Front And Center” (Provogue) och Jon Bonamassas n:te liveutgåva, den här gången är titeln självförklarande “British Blues Explosion Live” (Provogue) och jag såg även denna på dubbel-dvd (men den finns i alla andra upptänkliga format också, för den som är hågad).

Holländska trion DeWolffs “Thrust” (Mascot Records) är deras sjätte album och bara ett band som spelar live så ofta det går kan bli så här drivna, överstyrd sydstatsrocksprog från nederländska sydstater och med politiska texter fjärran hjärta, smärta och små gnomer; det låter stabilt, särskilt när de riffar igång det tyngre lokomotivet och inte bara flyttar vagnar på rangerbangården.

Los Angeles-bandet Second Stills ep “Equals” (Weyrd Son Records) spelar det som idag kallas för “coldwave”-musik och som dåförtiden lät som budgetsyntpop från Landskrona och tillbaka till framtiden-tidsmaskinen har inte gjort resan förgäves, underhållande i sin genre, utan tvekan.

Yelena Eckemoff är en flitig skivutgivare – glädjande nog i dessa digitaläckeltider – sedan flytten från Ryssland till USA, från klassisk musik till jazz, och nya “Desert” (L & H Production) är en pianokvartettresa (gubbarna är Arild Andersen, Peter Erskine och Paul McCandless) in i sandens rike, det är en flirt med mellanöstermusiken, men en flirt som törhända inte resulterar i äktenskap, så i alla fall en respektfull relation.

På listan över skivor värda ett omnämnande finns även Lindha och Fabian Kallerdahls “The Thrill Is Gone” (Hoob) där de blandar egensinniga och stundtals smått magiska versioner av standards ur den amerikanska sångboken med improvisationer, ett omtag som på papperet kanske inte känns så lockande men som i cd-formen definitivt är det – och växer.

Lindha sjunger, Fabian trakterar pianot och gästar gör även Josef Kallerdahl, bas, och Emil Strandberg, trumpet.

Och sist i listan över skivor värda att nämna är Marco De Angelis andra soloskiva “Next Station” (egen utgivning; släppt redan i början av december i fjol, men inte anländ förrän nu) där hans gitarr är i centrum för samtidsprog som minner mycket om det Morse, Spock’s Beard och andra gör idag (att han säger sig vara influerad av 60- och 70-talens prog är inget som märks, får jag erkänna, däremot hör jag helt plötsligt spår av Mike & The Mechanics!) av det mer kommersiella slaget.

Melodisk rock med proginfluenser, skulle jag säga, men utan melodier som fastnar, ett vanligt fenomen i genren generellt och inte minst i den här undergenren – när nynnade du på en låt av sentida Kaipa senast?).

Det må vara ett enmansband det här, men han visar god smak genom gäster som t.ex. våra egna Ned Sylvan och Göran Edman, och som musiker, producent och studioägare visar han god hantverksskicklighet och det som är minst ”classic rock”/neoprog är femdelade, kvartslånga ”A Proggy Night In London” som har takter i sig som gärna får fortsätta på album nummer tre, methinks.

I den här delen med värda-att-nämna-skivor måste jag påminna om återutgivningar också, från ett enda band: Isildurs bane. De har satt igång ett arbetet som, hoppas jag åtminstone, ger oss en komplett, uppfräschad utgåva av alla deras skivor inom en snar framtid.

”The Voyage – A Trip To Elsewhere” (Svenska Unikum) kom första gången 1992 och bjuder på en mångfacetterad omgång kammarprog;

”Mind vol 1” (Svenska Unikum) kom 1997 och är mer experimenterande; på ”Mind vol 4: Pass” (Ataraxia) från 2003 ger komponisten Mats Johansson sig själv än mer utrymme, spelades in Gyllene tiders gitarrists, Mats ”MP” Persson, studio och bland gästerna märks både han och Björn J:son Lindh liksom IB Expo-inventarien, den makalöse trumpetaren Luca Calabrese.

Milstolpar i den moderna svenska proghistorien.

- Jan-Erik Zandersson

Zandersson juni - 18

Först och främst: stort tack till Kulturföreningen Rebus för musikfesten Dimman i Helsingborg, en välarrangerad endagsfestival med ett gäng band som höll psykjuntesaknaden på avstånd: Sejd, Häxprocessen, CB3, Kungens män, Red Lama och Ved. Och du som inte var där: hoppas du hittar dit nästa år!

Fick klok kommentar/tillägg till min ingress till förra spalten, om hur svårt det börjar bli att få tillgång till kvalitetsmusik och -litteratur när strömningstjänster och annat elände bestämmer vad du har att välja på: ”Men framför allt: vill du att alla data om din kulturkonsumtion ska ligga i en serverhall som ägs av ett mångmiljardföretag som livnär sig på kunddata?”

Frederick Delius sade att ”musik är själens utbrott”, så först vill jag nämna att, oavsett om jag fått den som promo (det har jag inte) eller ej, är vårens skiva definitivt Erland Coopers ”Solan Goose”, stilla, minimalistisk musik baserad på hans hemtrakt och det lokala fågellivet. Skaffa den medan det går. En lp-lång bevisföring för varför man inte ska bo i en stad.

Pelle Lindsjö beskriver sin musik som ”en emulsion av progressiv rock och zenfunk” och när han för andra gången kallar sig vid sina mellannamn Cassius Lambert och släpper ifrån sig skiva, andra fullängdaren ”Symmetri” (Kaprifol Records), är det lika själsligt härligt som någonsin debuten ”Quote” från 2015.

Vid en konsert i Gärsnäs på Österlen häromåret hörde jag för första gången det som skulle bli spår på den nya skivan och jag vet inte hur man ska gradera skillnader och likheter mellan de två albumen.

Fördjupningar i musiken, ytterligare släppta förtöjningar mellan influensgrynnorna? Klart är att han inte är en ”talang” eller ”har framtiden för sig”, han är redan där, han är en fullkalibrig musiker med ett eget anslag som han tillsammans med dussintalet medmusikanter ger liv, ett brusande, progressivt liv, som trampar på samma ängder som någonsin andra belyssnade innovatörer beträtt med sina framåtsyftande, bevingade musikskor.

Det här är musik som inte kan misslyckas, som det går att återkomma till för nya influenspiruetter, med jordig bomull och strävt åkerlin. Hur kan man vara så musikaliskt begåvad vid så unga år? (Herregud, han är bara 22 år! Å andra sidan var många progressiva pojkar inte äldre när de började skapa sina epokgörande verk. Ah, well.)

Julian Skars “Exhaust/Renew” (Aurora) är egentligen en kvartett stycken från 2016 som, med pianot i centrum med Ingrid Andsnes bakom tangenterna, bygger en för varje stycke större ensemble: solopiano, pianotrio, septett och sedan en orkester med sexton musiker (Ensemble Ernst står för det växande manskapet).

Skar låter datoralgoritmer bygga sin musik och låter musikanterna till del improvisera, men hela tiden är det samma pianoslingor som återkommer i kvartettens delar.

Stilla, utan utsvävningar, nästan musikaliskt statiskt, datoriserad och intelligent samtida muzak för horisontella hissar. (Och får mig, rent parentetiskt, att tänka på att jag för ett tag sedan köpte en bunt av tidningen Nutida musik från 60-talet och kände en tillhörighet med det som där skrevs och beskrevs. När jag nådde slutet på läsningen och årgången 1964/65 var förvisso inte ett redaktionellt generationsbyte utfört, men artikelmaterialet hade blivit mer esoteriskt och avantgardet (Åke Hodell, Bengt Emil Johnsson etc.) tagit mer plats.

I det sista numret jag läste, nr 8 1964/65, fanns dock en intressant artikel där Olof Höjer skrev om den vid 32 års ålder bortgångne, fascinerande och idag helt bortglömde tonsättaren Göte Carlid, som jag, via Discogs, konstaterar att jag åtminstone har ett stycke av dokumenterat på fonogram (hans ”Mässa för stråkar – Ture Rangström in memoriam” (1949) upptar baksidan av en lp som har Gösta Nystroems ”Sinfonia concertante för violoncell och orkester” som huvudnummer).

Korta porträtt av fyra unga tonsättare finns också, men av Johnny Grandert, Gunnar Ahlberg, Pär Ahlbom och Björn Wilho Hallberg är det bara den förstnämnde som finns på skiva och är aktiv, medan Hallberg och Ahlberg är de, av porträtten att döma, som skrev den mest intressanta musiken.

Men det var en tankeväckande läsning (var det Hambraeus som skrev att han inte förstod varför elektrofonisk musik, högtalarmusik, nu spelades i konsertsalarna, när den mycket hellre borde spelas i radio, det ultimata sättet att både höra den och sprida den?).

I det där sista numret åker Arne Mellnäs till Japan och USA och stöter på San Francisco Tape Music Center där han både hör Terry Riley och ett kompani musiker (elva var de väl?) öva ”In C” en våning ovanför inför uruppförandet (Jan Bark och Folke Rabe kom också över från Sverige för att lyssna – och bjöd sedan över Riley till Sverige och Nacka för att han där skulle komponera och spela tillsammans med ungdomar; i Sverige lärde han också känna Bo Anders Persson från Pärson Sound/International Harvester/Harvester/Träd, gräs och stenar – men det är en annan historia) och pratar med Ramon Sender, Morton Subotnik och Pauline Oliveros på en annan våning, medan han under besöket upplever ”tape music”-konserter där det antingen försiggår modern dans (Ann Halprin och hennes dansare) eller filmprojektioner – så Hambraeus hade både rätt och fel: den elektrofoniska musiken upplevs bäst via radion/högtalare i hemmet men kan få dimension i konsertsalen när den bryts mot andra konstarter.

Jag blev inspirerad att ta en prenumeration på tidningen nu efter flera års uppehåll och blev ack så besviken, nu är musiken definitivt i bakvattnet, överkörd av happenings, roliga mojänger och kontext som bara finns i förvirrade utövares huvuden, fjärran lyssnarens mer innerliga eller sinnesvidgande upplevelser; bortsett från historieskrivningen över ”radiokunst” i senaste numret kunde blaskan lika gärna heta ”Nutida muzak för pretentiösa människor”.)

Midas Falls “Evaporate” (Monotreme Records) är duon Elizabeth Heaton och Rowan Burns fjärde album (och Ross Cochran-Brash spelar trummor, n.b.!).

Det här är som att sätta en turbo på en typisk 4AD-skiva, drömpop och/eller shoegaze som tar för sig, sprött och vackert mestadels, men också med pondus och reglagen ställda högre, det mesta piano, elektroniskt och gitarrbaserat. Ibland lämnar den skotska duon skogloendet och lånar litet progressiva takter och tag, då bränner det till litet extra en bra bit från Elizabeth Fraser-land och gör anrättningen ett stycke mer spännande.

Pekkaninis “The Dancin’ Spy” (egen utgivning) är ett smärre utslag, igen, av tillbaka-till-framtiden, så som den, framtiden, alltså, tedde sig 1986 eller däromkring, en alternativ tidslinje likt Simon Stålenhags (och låten ”Smokey’s Business” doftar litet Samla/Hollmer, rent av).

Den här gången har han ett mer skurkaktigt anslag, han ger sig in i något som definitivt är inspirerat av traditionella, fast äldre, thrillersoundtracks.

Hans theremin-trio gör bra ifrån sig här, givetvis är jag färgad av att nu också haft förmånen att se dem i levande livet på en vernissage i Göteborg. Trots att thereminen är ett instrument som kom sent in i den återvände göteborgarens liv, trakterar han det utan rädsla eller choser, tvärtom blir det här inte bara ett spänningsskapande ljudalstrande som någonsin i musiken till någon skräckfilm från förra seklets mitt, utan det får ta plats, äntligen, skulle man kanske säga, eftersom det varit litet småknäppt att just thereminen fortfarande varit en elektronmusikmusealt instrument och inte riktigt ”på riktigt” i ensemblespel.

Thomas Jennefelts ”Nocturnal Singing” (Footprint) där halvtimmeslånga titelstycket är bland det vackraste och mest innerliga som skrivits i det här landet på mycket länge.

Om någon skulle be dig karakterisera begreppet ”smärtsamt vackert”, har du nu ett enkelt svar genom att spela det här verket.

Radiosymfonikerna och dess kör under Andrew Manze (som är en god beskyddare av svensk musik numera, inte minst efter sejouren i Helsingborg), Jessica Bäcklund sopransolist.

På cd:n andra halva (som är kort, bara runt timmen, plats för mer välljud finns det) finns ”Fyra operakörer” med Eric Ericsons kammarkör under Fredrik Malmberg och Marinens musikkår, till lika många ofärdiga operor, t.ex. en om Palmemordet.

Som tidigare, när Jennefelt använt språket på ett obegripligt sätt, som i första stycket, är det kombinationen av rösterna som instrument och en skir, betagande skönhet, igen, som ger en odelad vällustkänsla vid genomlyssningen och en stilla eufori efteråt.

Det kommer mycket spännande svensk konstmusik numera (som inte Nutida musik, se ovan, skriver om), det bådar gott för framtiden och återväxten mellan Tarrodi och Nystroem.

Nästa klassiska är från samma skivbolag och även samlingen ”Urverk” (Footprint) är körmusik (Uppsala vokalensemble leds av Sofia Ågren) som hör vår tid till.

Gamle science fiction-fanen Martin Q. Larsson är ett namn jag känner igen och hans ”Hundra tusen miljarder” låter som uppsnappade frasfragment som kalejdoskopiskt låter bli att i egentlig mening ge mening, rörligt och dansant, pretentionsfri är även Maria Lithell Flygs dikttonsättning ”Andas den ut ur mitt bröst” och Emil Råbergs ”Approximately Four Improvisations” (där vi bjuds på, typ, tre: ”Summer Melody”, ”Winter Sounds” och ”Spring Tune”) är just på ospecifik som vi får för oss att det ska vara när vi läser titeln.

Så här skriver tonsättaren själv på sin hemsida:

”2013 beställde Uppsala vokalensemble ett verk för kör och altsaxofon. Första tanken var ett mindre stycke, men i arbetet tillsammans med saxofonisten Jesper Eriksson och dirigenten Sofia Ågren växte sig projektet allt större. Slutresultatet blev ’Approximately Four Improvisations’, ett verk med ungefär fyra satser som utgår från olika förhållningssätt att improvisera. Melodi, klang, rytm, improvisation inom den egna stämman och inte minst improvisation i mötet mellan saxofon och kör. Kanske kan man se verket som en nyfiken lek i att testa gå utanför komfortzonen. Passar för såväl rutinerade improvisatörer som totala nybörjare eftersom utövarna ges möjlighet att själva styra hur fritt verket ska tolkas.”

Så är det, så verkar det.

Kondens är duon blockflöjtisten My Eklund och organisten Lisa Oscarsson, de har tidig och samtidig musik på sin repertoar. Häromåret fick de ruskigt mycket pengar för att beställa musik som skulle vara variationer på Bachs Goldbergvariationer.

Fem tonsättare och fem variationer blev det, av Jan Sandström, Lisa Ullén, Ida Lundén, Daniel Hjorth och Mattias Petersson. Det hela är dokumenterat på det som snart blir en riktig skiva och inte bara spridda skurar av ettor och nollor i cyberrymden, ”Goldberg 1.5” (Footprint).

Draget är inte nytt, det har använts bl.a. för att ställa nyskrivna verk ”mot” Beethovens symfonier, oftast har det handlat om en tokig idé, att man därigenom skapar konserter som är attraktiva för en bredare publik, både gamla Beethoven-stofiler och unga som gillar ”modern” musik – inget kunde vara mer fel, för konsertbesökarna vill inte ha sådan bredd och det är inte rättvist mot den samtida musiken, att den ska tävla med de etablerade, genuina genierna.

Lika begåvat som alla annan kvotering, med andra ord. Så den här skivan fungerar inte alls om man lyssnar på den rakt igenom. Är man klok, lyssnar man på duons fina och eftertänksamma tolkningar av Bach för sig och de fem samtida kompositionerna för sig, det ger en kvalitetsupplevelse – annars är det som att tvesovla med Kalles kaviar på Västerbottenosten på mackan.

Vill man sedan rensa öronen med något helt oväntat, plockar man fram George Fields’ lp ‎från 1971, ”The Pocket Bach”, där ”fickan” syftar på att han spelar Bach på munspel.

Kan musik, likt en solbelyst vattenyta, skimra? Eller som en tidig gryningshorisont? Kan pop göra det, som en blandning av instrumentval och produktionsmix, att ge det där skimrande solglittret i ljudbilden?

Peter von Poehls “Sympathetic Magic” (BMG) kan vara ett sådant exempel, han som är mer känd i sin franska Parisbas än här hemma, trots mångårig musikgärning, framför allt som soundtrackskapare men också med tre soloskivor som står här i hyllorna, den första kom 2006.

Nya albumets inte-att-förväxla-med-4AD-sound ger hans pop en svårplacerbarhet och denna skimrande skönhet, som på något sätt blir västerländskt universell utan att hitta hemland.

Bildskapandet är legio, oavsett om du lyssnar till texterna eller inte, det är en spännande skiva som vissa kommer att tillskriva kulturella bäringar svåra att motstå medan andra kommer att ta till sig den som de vana vardagskulturkonsumenter de är.

Egentligen är det endimensionell musik rent känslomässigt, men genomförd med ett anslag som inte har sin givna målgrupp, om man talar i hamburgförsäljningstermer. I maj spelade han sin musik på Dramaten uppe i Stockholm; får han tillfälle att medverka i Bingolotto vet vi hur analysen blev.

Och när vi ändå är i Frankrike och håller på med pop som vill litet mer än vara ett fluff I stunden, här är Ravages ep “Renaissance” (Finalistes).

Duon Simon Beaudoux och Martin Chourrout kommer även de från Paris och spelar vanligen i indiebandet Exsonvaldes.

På den här debut-ep:n är sången fransk, gitarrerna borta, kvar bara DX7, Juno-106 och Korg MS-10.

Andra knappar de trycker på med den här cd:n/tiotummaren är att bandnamnet kommer från en sf-roman av den på svenska inte välrepresenterade författaren René Barjavel och att de, enligt pressmaterialet, säger sig influerade både av hans framtidsvisioner och utopisk arkitektur (och modern pop och deras egen vetenskapliga bakgrund (Martin har gått på Paris’ tekniska högskola och Simon har en master i artificiell intelligens)).

En annan knapp är att danske producenten Tobias Wilner är inblandad, från favoriterna Blue Foundation. Bra pop, det här. Skaffa.

The Black Dog (Productions, som de hette på första samlingen av spridda skurar) var de som en gång i tiden tände mitt hopp om att den elektroniska musiken kunde utvecklas vidare och bli både klok och dansbar, samtidigt.

Trion Ken Downie, Ed Handley och Andy Turner skapade 1993 The Back Dog, det som blev IDM och där Manchester blev ett epicentrum för denna musik, där de två samlingarna ”Artificial Intelligence” är legendariska.

Kvaliteten var enastående de där åren, både hos The Black Dog och ätteläggen Plaid, liksom hos kompisarna på Warp och andra, närliggande skivbolag, en musikalisk revolution som gick att följa, skiva för skiva, överskådlig trots vita etiketter och en hop ep.

Det har funnits andra tillfällen i musikhistorien där man kan lyssna närmast dendrologiskt och vara säker på att ha tillgång till varje ring, se hur de hänger samman med varandra. Den uppmärksamme läsaren har vid det här laget förstått att The Black Dog har en särskild plats i min trångbodda musikhimmel. Nu har de kommit med två nya album på en gång, första släppen på tre år, och visar att de kan vara dagens IDM:s dr Jekyll och mr Hyde.

Oavsett vad trion säger om tema (här handlar det om alternativa fakta och dess konsekvenser, hur nära ”mainstream” dessa närmar sig), är “Post – Truth” (Dust Science Recordings) den dansvänliga, ibland närmast smärtsamt så, pumpande energisk, kanske mer än vi vant oss vid, medan “Black Daisy Wheel” (Dust Science Recordings) är skör ambient av mer stilla sort än vi, än en gång, vant oss vid.

Men vi har fått två exceptionella skivor, en att dansa rumpan av oss till, den andra att vila rumpan till. Här befäster de ordstävet att ”gammal är äldst” och lär ungtupparna hur det ska göras. Skönt.

PinioL:s “Bran Coucou” (Dur et Doux) får mig att utbrista i ett “helvete, alltså”. Ett invektiv i rättan tid, för det här är musik att bli golvad av, när en trio och en kvartett slår ihop sina avantprogiga påsar, alltså banden Ni och PoiL.

Trummisar, gitarrister och basister blir det två av, men bara en klavertrakterare. Och bara en av de sju låter bli att sjunga. Och det här blir brutalt bra, allt från stillhet och försiktig skönhet i jazziga ”Mimolle” till progelefanten ”Pilon Bran Coucou” som manglar oss i inledningen genom att slänga in allt (även diskbänken, för att nyttja en anglosaxisk liknelse) och det blir en eklektisk mix av kraftfull, bombarderande prog och friformsjazz utan sans.

Och de andra styckena låter som de låter utan att låta som de andra. Underbar skiva.

Frankrike är landet den här gången, tydligen, och inte Norge, och en skiva som är ett musikaliskt konstverk i sig är Philippe Petit & Friends “On Top…” (Aagoo Records), som både har ren radiokonst i sig, såväl som andra avantgardistiska nedslag på en annorlunda musikkarta.

En sökning på nätet ger en växande lista på tidigare samarbetspartners (Jarboe från Swans, Cindytalk, Faust, Murcof, Audrey Chen, Yannick Barman, PAS, Cosey Fanni Tutti från Throbbing Gristle, Edward Ka-Spel från Legendary Pink Dots, Graham Lewis från Wire, Barry Adamson från Magazine, James Johnston från Faust – och den fortsätter) och här är det en mix mellan den filmmusik han säger sig älska och exotiska platser runt klotet, ofta illustrerade elektroakustiskt, hans forte, kombinerat med välkända instrument.

Den här skivan är även den krävande, men av helt andra skäl än ovanstående (Lydia Lunch låter på ett spår, bara det!). Skaffa och försjunk i Petits värld fjärran hans Marseilles.

Matti Turunen och Michael Diekmann kallar sig för Morphology när de gör IDM/electro som inte hörts på mången god dag, kvalitetsmässigt. Nya, tredje skivan (dubbel-lp (tyvärr splatter så den låter mindre bra) och cd i begränsad upplaga; förutom fullängdarna har den finska duon släppt en uppsjö tolvor) heter ”Traveller” (Firescope Records) och är verkligen ett äventyr på rymdstationerna, det är inte bara omslagsillustrationen inspirerad av ett film-/tv-tidigt-sjuttiotal som ger det intrycket, det här är den musik som spelades i radion i bakgrunden i rymdskytteln på väg till rymdstationen i filmen År 2001 och förutom de finlemmat och mjukt accelererande styckena minnande om någonsin något sprunget ur samma källa som Black Dog ovan en gång i tiden, finns också den musik som ljöd när Bowman sade till HAL 9000 ”I wanna dance” i de delar av Kubrik/Clarke-filmen som aldrig visades.

Det här tillhör dagens i särklass bästa och mest historiskt trogna/informerade IDM du kan tänka dig. Om Klaus Schulze & Andreas Grossers ”Babel” var det ljud som hördes när man öppnade ventilationsfönstret under färd på den första rymdfärjan Columbia den 12 april 1981, är det här det som ackompanjerade läsningen ombord, joggingturerna ombord och, säkert, älskogen ombord på de fiktiva föregångarna.

Alan i en av Eagle-farkosterna i Space:1999 käkade nog sin resskaffning på väg ut till kratrarna på den skenande månen med detta i högtalarna i förarhytten. Vakuum har aldrig låtit bättre.

Ibland blir musik smått schizofren, mest när musikaliskt innehåll möter oväntad interpret eller besättning.

Hagaduon har på sin smått turistnamnsatta nya cd ”Colours Of Sweden” (Haga musikproduktion) bara samtida musik av svenska tonsättare.

De har själva beställt de här sex verken och de själva är Sareidah Hildebrand, flöjt, och Joakim Lundström, gitarr, och det är där det schizofrena kommer in.

Sättningen paras inte riktigt med framgångsrikedomen i musiken alla gånger, inte helt oväntat är det konsekvent kompetente Andrea Tarrodis korta, tredelade ”April Snow” som med sin haikuambition gifter sig väl med de anemiska instrumenten, liksom Anders Nilssons likaledes korta ”Ballade”.

”Mix: Åke Linton. Master: Jonas Kullhammar.” Det noterade jag dessvärre i pressmaterialet innan jag lyssnade på John Holmström Om Tat Sats självbetitlade cd (Pacaya).

Förväntningarna springer liksom före då, lyssningen blir mer på spänn. Förutom John själv finns fyra medmusikanter (Niklas Barnö, trumpet, Susanna Risberg, gitarr, Gustav Nahlin, trummor och Palle Sollinger, bas) och det här är en lyrisk, samtida form av jazz där alla bär fram musiken, kollektivjazz av snyggt slag där det är kontraster mellan de olika styckena, medvetna, hoppas jag, kanske försök att kröka de väntade bågarna, spelskickligheten och erfarenhetens tyngd ger dem den säkerheten.

Kontrasterna gör också att spänningsfälten skiftar. Och det ska vara så. John Holmström skriver själv att det är

”(…) ett försök att samla allt det jag tycker om och göra det samtidigt. (…) Exakt hur det ska gå till är under utformning, men nu inledningsvis gör jag en skiva med några av mina favoritmusiker som innehåller åtta låtar som är min historia så här långt.”

Gott nog.

- Jan-Erik Zandersson