fredag 24 mars 2017

Zandersson mars - 17

don_4b_47147406

Först: Jacob Hamilton i favoriterna Hooffoot berättar att andra skivan nu snart är färdig.

Den här gången inspelad i ”Alte Schule” i Slagesnäs i Blekinge, en studio som drivs av den inflyttade tyske producenten Harald Bauch. Det rapporteras att ”grundljudet i stora inspelningsrummet är enormt bra och att omgivningarna är vackra, man kan bo över där bekvämt. Haralds fru, som är kock, fixar käk.”

Och hur låter det? Ja, jag har inte fått höra något än, tyvärr, men Jacob berättar att ”grunder till fyra låtar är lagda (ca 50 min musik). Det är nog hårdare denna gång... Själv hör jag mer Magma och King Crimson. Även Tangerine Dream (eller i alla fall Cluster eller Harmonia) och Pink Floyd kan skymtas i sjutaktssnåren.”

Hooffoot är numera en kvartett (Mikael Ödesjö har lämnat, men å andra sidan kommer det en ny skiva med Agusa till sommaren så det ges fortsatt utmärkta tillfällen att njuta hans gitarrspel) och visst är förväntningarna höga på den nya skivan?

RecordStoreDayLogo (1)

22 april är det Record Store Day, dvs. mestadels Vinyl Record Day i dessa tider. Förutom tramset med att in i det sista hemlighålla vilka ”unika” (sic) släpp som kommer denna dag (och som sedan kommer att samla damm i stora högar på Bengans…), är det vällovligt att lyfta skivaffären, den fysiska, som det ställe där musiken blir till något permanent, något att ta hem i stället för en t-shirt från konserten (hur många konsert-t-shirts behöver vi, egentligen?), att återkomma till, att lätt plocka fram ur hyllan i stället för att fruktlöst söka bland filanarkin och hemmahamnsbristen på datorn.

Record Store Day är också återutgivningar galore, tyvärr väldigt mycket ointressant smörja från Universal och andra (få) storbolag, men undantag finns.

Man kan undra om min egen önskelista över skivor att återutge, på vinyl eller ännu hellre på välljudande cd, någonsin kommer att honoreras? Exempel ur den är

  • Ablutions självbetitlade,
  • Thomas Ahlsén band ”Fåtölj”
  • Atlantic Ocean “Tranquility Bay”
  • Thomas Mera Gartz ”Sånger”
  • Nebulosas självbetitlade
  • Pondus ”Authority”
  • Pyramid ”First Stone”
  • Carsten Regild ”Voice Of The Wolf”
  • Renhjärta ”Glitt Glitt”
  • Splash ”Ut på vischan”
  • Fantasia ”Din cigarett”

– ja, listan kan göras längre, med Solar Plexus och Made In Sweden och…

Nu när det står klart att Sveriges bästa musikfestival, Psykjuntan, ligger på is (och framför mig ser jag en alldeles för tydlig liknelse med någon annan som ligger på is, Walt Disney, och då blir det ack så permanent, ingen tanke på att tina den dag då planeterna står i ett gynnsamt läge eller läkarvetenskapen kommit så långt att vi välkomnar en entreprenör från tider som svunnit hän), avslöjades banden som ska spela på Slottsskogen goes progressive i Göteborg den 19 augusti.

sgp2017top

Intressemässigt är Khadavra överst på min lista, börjar bli dags att det här fantastiska, unga göteborgsbandet når sin publik med sin innovativa, välspelade prog.

Hasse Bruniussons återbesök i Samla Mammas Manna-land var rejält kul att se förra året, särskilt konserten i Simrishamn när de inte verkade ha någon tidsmässig deadline utan bara fortsatte jamma och jamma och jamma.

Norska Pymlico har jag skrivit om här i spalterna och senaste skivan är en rätt ok, väldigt rättrogen symfonirockskiva placerad ungefär mitt i sjuttiotalet.

Notervärt också att Slottsskogsarrangörerna, som vanligt, gillar att ta in norska band över gränsen, men missar alla godbitarna; nu när Norge nog kan anses vara det land i Skandinavien som har flest intressanta progressiva band per capita, känns det som passerar Svinesundsbron på väg till skogen i Göteborg rätt magert i jämförelse med hur det kunde varit.

1949 var det år ”Den gode tecknaren” Carl Barks såg som sitt bästa, det året skapade han ”Vilse i Anderna”, ett av många legendariska serieäventyr, där Kalle Anka och de andra besöker Peru i jakt på de fyrkantiga äggen.

avatars-000194424822-oqzxy1-t500x500Från Peru och Lima kommer också bandet Testa Barbada som debuterat med ”Rastros” (egen utgivning), sex spår som växlar mellan att vara aptitligt småintrikat eller melodiskt pop-/rockinbjudande.

Gitarren befinner sig i högsätet i de mer progressiva delarna, Pablos flöjt ger en mer pastoral känsla, ofta mött av sångaren och basisten Nicolás som är halvraspigt uttrycksfull.

Tredje spåret, ”Sol De Inviero”, är en långt lugnare sak, men även här är det gitarren som får ta mer plats och bidra med fina solon ju längre spåret varar, men trion stycken som avslutar skivan andas stillhet, dagsmeja och en hoppfull gryning.

Ingen dum debut det här, jag var tvungen att kontakta Nicolás i bandet om hur det kan komma sig att ett gäng grabbar från Peru gör en progskiva. Så här skriver han:

Well, we did this album basically because we wanted to. That’s it. Alvaro (drums) and me (Nicolás, bass and voice) have been playing for a long time. We had another band called “NOM” with another guitarist, Sebastián. We had already created a lot of songs, like 7 or 8, and were playing them in various venues. After Sebastián left, Rodrigo took the guitar and Testa Barbada was formed. In the begining we played the old compositions, but soon we moved on with new ones. Pablo (flute) then joined the band and, after some years, almost all Rastros was composed (together with other songs that didn’t survived the elimination process). Why did we record it? I sincerely don’t know. Progressive rock is not a popular genre in Peru. Not even classic rock is a popular genre in Peru. I guess we don’t really have a big music industry here. We do have pretty good bands, but most of them remain unknown, so it was obvious we weren’t going to make a business with this record. We really do it just for passion. It’s art for the sake of art, I guess. We wanted to say something, to express something, so we did it.”

Och influenserna, då (jag som mest hör spår av Pink Floyd och Porcupine Tree – och flöjten pekar mot Anderna)?

About our influences, I think we can talk about classic prog rock bands like King Crimson, Genesis, Pink Floyd, Gentle Giant and all that 70s stuff. We also like a lot of the ‘modern’ prog scene, like Porcupine Tree (and Steven Wilson), Opeth, the Mars Volta, Tool, etc. We listen to other rock sub-genres too, like classic rock, 90s rock, heavy metal, death metal, etc. We also listen to a lot of jazz, any kind of it: bebop, hard bop, latin jazz, fusion, free jazz, etc. And latin music like son, salsa, music from the Andes, ‘Peruvian folk’ (I hate that name). So, well, we have a lot of influences, and somehow we incorporated all of them to a rock format. So why progressive rock? Well, we really never sat down and said ‘we want to play progressive rock’. We just played. And in the end, the result of all our influences was progressive rock. I think that’s it, there’s no mystery. I think this genre let us be free to experiment in the way we want to.”

Vad händer nu? är också en given fråga, särskilt till ett band från Peru:

”This is our first record, but it will not be our last. We are currently working on the second album, that I hope will see the light by the end of the year. And last year we released an EP called ‘Bajo la Luna’. You can hear it on youtube, soundcloud, spotify, etc.

Here the youtube main song of the EP:

a2348523907_10 Soundscapism Inc.:s ”Desolate Angels” (Ethereal Sound Works) kallar Bruno A (en gång i postrockduon Vertigo Steps) från Portugal, nu boende i Berlin, själv för “music for the senses, music to lose yourself into, soundtracks for unmade movies” och den konsumentupplysningen stämmer rätt bra, men tro inte att allt är tillbakalutat, liggandes i skuggan under något träd, här skapas en hel palett stämningar ur gitarr och elektronik.

Det här är den andra skivan och jämfört med den självbetitlade debuten 2015 finns tacksamt nog bitvis stasis, men också en rörelse, med djupare arrangemang, mer mod blandat med ett drömskt perspektiv på tillvaron. Det kunde varit våren förpackad.

Så till en handfull släpp från eminenta Hubro, Norges svar på Havtorn, eller om det är tvärtom.

I vilket fall som är det en ynnest att följa skivbolaget släpp för släpp, det varje cd-indrag i spelaren startar en helt ny, öppen upplevelse.

Det är få skivbolag som skapar en sådan stämning vid precis varje skivstart.

HUBROCD2558-1024x1024Först ut improtrion Nils Økland, Sigbjørn Apeland och Øyvind Skarbø som går under namnet 1982 (firar tioårsjubileum i år) och deras skiva “Chromola” (Hubro) bjuder på musik som mestadels inte alls känns improviserad, snarare minutiöst uttänkt – men så fungerar väl den bästa improvisationsmusiken numera, att drivna, skickliga musiker i rätt omgivning hittar de musikaliska vägarna i gemenskap och i stunden.

Det här är framför allt en väldigt vacker skiva, väldigt beskrivande av/för hudnära upplevelser.

Hardangerfela (och vanlig fiol), orgel och harmonium samt trummor ger en ljudbild som kanske är en del av förklaringen till det upplevt förberedda, inspelat som det är dagen efter en konsert, i Sandvikens kyrka i Bergen.

De blommar ut i en världsmusik i det lilla formatet, psykedelisk, progressiv, minimalistisk, som en OK Star Orchestra som krympt något men ändå växt.

HUBROCD2574-1024x1024Stephan Meidells “Metrics” (Hubro) är hans andra skiva på bolaget och som de skriver, handlar det om “an immersive sonic journey incorporating electronic beats, treated tape and synthesiser with a re-edited live ensemble including Hardanger fiddle, baroque violin, prepared piano, harpsichord and clarinet.”

Kammarmusik av annat slag än välkammade instrumentalister kanske väntat sig, mer ljudcollage som vore de skapade/sammansatta på IRCAM i Paris, men av ett dokumenterande slag, som om det också vore ett världscollage, en ljudlig bild av en rörig planet, med uttryck, västerländska och österländska, ihopknåpade sida vid sida, med på ett plan denna röra, denna smärtsamma röra, och på ett annat plan skapande samma känsla som ett långsamt virvlande drån kan ha på själen.

Verkligen musik för vår tid, i detta nu, i denna stund. Att Meidell är gitarrist hade jag däremot aldrig kunnat gissa.

HUBROCD2575-1024x1024 Meidell återfinns i trion Cakewalk vars tredje skiva, “Ishihara” (Hubro), som släpps inom kort. Likheterna är slående med hans soloskiva, även här är det ett enastående väsen (utan ”o”) där hans kamrater Øystein Skar (syntar) och Ivar Loe Bjørnstad (trummor) får den här tumultartade rangerbangården att bli påtaglig och inte bara ljudligt förvirrande.

Eller bara något kraftfullt. Meidell spelar tung bas här, Skar kanske står för en viss stadga som den utbildade tonsättare han är och Bjørnstad är van vid att få saker att svänga från mina favoriter Hedvig Møllestads trio.

Om Tonbruket abonnerar på svenska grammisar (grattis till den tredje!), är läget annorlunda i Norge där banden och musikerna närmast organiskt går in och ur konstellationerna och i det här fallet blir det också sådant som minner om berlintechnogubbarnas mogna musikstycken från övergivna parkeringsplatser eller skuggrika platser i Ruhrområdet, här med urbana (jaja) rytmer men också fältinspelningar som var vi nära olycksplatsen.

Omtumlande och helt underbart.

Ja, jag vet: Hubros artister gör inte den här skribentens liv lätt; i stället för enkla, få referenspunkter finns det hur många som helst, av skiftande slag, av olika dignitet, de blir mer beröringspunkter än något annat.

Lyssna och lär.

HUBROCD2581-_-1024x1024Dans Les Arbres är också inne på sitt tredje album i form av “Phosphorescence” (Hubro).

En kvartett av bekanta norrmän jag skrivit om tidigare plus en: Ivar Grydeland, Ingar Zach, Christian Wallumrød och fransosen Xavier Charles.

Här handlar det om metalliskt drån och närslutet som musikerna vill använda för att visa var gränsen går mellan ljud och musik, eller kanske, var den inte går.

Vi försätts även på den här skivan i ett tillstånd som blandar musikalisk njutning med ett cerebralt ifrågasättande, här befinner vi oss mer inne i de molekylära trågen på Domnarvet där traverser och människor bara är bleka skuggor i musikens ljudmysterier, där gränsen, den nämnda, är högst personlig och olik.

a0222439933_16 Harri Kuusijärvi Koutus andra skiva,“Music For A Family Picnic” (Eclipse Music), har fortfarande dragspelet hyfsat i centrum, men utan att det blir betungande, ger mer en distinkt känsla i musiken än något annat.

Musiken är tuvhoppande mellan jazz, jazzrock, postrock och åter till – postrocken, stämningsskapande där dragharmonikan med lätthet hade kunnat bytas mot en mellotron och skapa en tidsresa.

Mest är det nog en sorts postrock, gitarr och slagverk är bra på att skapa dynamik och pondus åt den här skivan.

Låttiteln ” I Was Driving 160 Miles Per Hour From Turku In The Midnight When I Felt The Time Was Slowing Down” är inte alls typisk, men säger en del, en lågmäld eld.

(Och, ja, som svar på den outtalade frågan: det är nog inte ”miles” som Harri avser.)

En liten pärla.

a0181289422_16Vi har vant oss vid att Aranis är lika med Joris Vanvinckenroye, det är hans musik som dominerar, men så är inte fallet på nya “Smells Like Aranis” (Home Records), redan titeln antyder vad Vanvinckenroyes mellaneuropeiska minimalistiska konstmusik är uppblandad med: Nirvana.

Jomen. Även en konstnärligt tung ensemble som Aranis finner glädje och kreativitet i grungerockens fäder, men de har också tagit sig an Bowie på den här skivan.

Och Joris Vanvinckenroye. Blandningen fungerar, även om det inte är samma oväntade musik som brukligt när man börjar spela en ny Aranis-cd, men det funkar, på samma sätt som när Zeitkratzer på den senaste skivan tolkar Kraftwerk – igen.

Vanvinckenroye är förvisso den som jag föredrar i sällskapet på skivan, hans musik känns många gånger som den till och med ifrågasätter i vilken ordning man tar på sig kläderna på morgonen. En spänstig och infallsrik tonsättare i en tradition jag gillar.

Till Spanien och pianisten Xan Campos och hans fjärde skiva, “ESD” (Free Code Jazz Records).

Den här gången är det inte bara den sedvanliga trion, utan det är två konstellationer som rumsterar om på skivan. Jazzrock, progressiv rock, nära det e.s.t. gjorde och som övergick framför allt i Tonbruket, men också påminnande om Gösta Berlings saga, så har vi ringat in det något.

Men jazzrock, det är Tonbruket på steroider, ungefär som de kan brisera live under gynnsamma omständigheter. Det här gillar jag skarpt, både det försiktiga tassandet på spastiskt piano till gitarrslingor nära distens land.

Kan inte komma ifrån att det också har en viss samhörighet med den mer energiska sydeuropeiska progrocken från sjuttiotalets slut, av youtubeklippen får jag också för mig att det här fungerar utmärkt live.

En trevlig upplevelse.

Så en klassisk/konstmusikalisk cd (som om inte de andra skivorna är det, egentligen).

Det finns tonsättarnamn som bara svischar förbi, antingen i P2:s kvällstablå eller i saligen avlidna kvartalsskriften Tonsättaren. Har man tur får man tillfälle att höra musiken i fråga, har man exceptionell tur finns den också på en tidskapsel kallad cd.

DBCD173Amerikanskan Molly Kien är ett sådant namn, svisch, född 1979, bosatt i Sverige i snart femton år, elev hos giganten Sven-David Sandström och med en växande verkförteckning roar hon sig också med att ta tillvara sitt stora intresse för amerikansk folkmusik genom att lira med Molly Moses and the Country Cousins.

Nu spelade inte Beethoven banjo, vad jag vet, men tanken är intressant, och även om Ludwigs många biografer nog inte missat alla hans influenser eller sidoäventyr, så finns det säkert tonsättare längre upp i historiens flod som ägnade sig åt annan musik än den som gav rubel, dukater eller bara påsar med guld.

Givetvis befinner vi oss ånyo mellan två orter i Sverige, Erik Nilssons lilla eminenta skivbolag dB Productions på Limhamn och Västerås och därstädes sinfonietta där Molly var huskompositör säsongen 2015–16.

Tre verk får vi oss till livs på cd:n: orkesterverket “Pyramid” som är dissonant och inbjudande rumlande med händelserika infall i hela orkestern, harpkonserten ”Song Of Britomartis” som stadigt står där en harpospelade solist kan stå, där den klassiska tilltagen och en viss förnyelse samsas och så ”Smarginatura”, vars titels syftning på ett gränsupplösande är genomgående i detta tilltalande, berättande verk med instrumenthuvudpersoner som allt mer, ju längre stycket lider, får uttalade roller i något nytt.

Fascinerande, missa inte, skaffa.

ProageOch en värd att nämna, avslutningsvis, är proAges “A Different State Of Reality” (Lynx Music), som tillhör en mer hård progrock men med en del syntslingor som kompenserar så det inte blir allt för lika låt för låt, även om risken finns där.

Sången ligger långt fram i ljudbilden och smickrar inte, men på det hela taget godtagbart om än långt ifrån episkt.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

tisdag 28 februari 2017

Zandersson februari – 17, del 2

En av mina favoritetiketter, Havtorn, fortsätter vaska guld. Här behövs en egen mellanrubrik:

image

imageNu är det Fanny Gunnarsson Quartet och skivan “Mirrors” som rör sig vidare i en egen och fascinerande ljudvärld som inte är jazz för mig utan närmare den där mer oskrivna genren.

Fanny Gunnarsson själv skriver all musik (förutom ett lån från Björk som förvisso låter mer som det ska i den här sättningen, men onödigt när det finns rara ärtor på Fannys egna partitur, skulle jag tro), sitter bakom pianot och sjunger (övriga är Karolina Almgren, sopransax, Kristian Rimshult, kontrabas, och Hannes Olbers, trummor).

Det är en egen struktur som musiken mynnar ut i. Nu finns det ju inte längre något som är helt unikt inom musiken, men här finns en musikalisk struktur som känns annorlunda vid beröring, i örat eller som tonväv i rummet, smidig, lågintensiv, i ett contiunuum mellan Jan Lundgren och Jan Johansson, rentav, bara sången som har en annan dramatik i sin vardagsrealism. Glöm inte heller att det är Fannys distinkta piano som hörs på We Floats smått fantastiska debutdubbel-lp ”Silence”, givetvis den också på Havtorn.

imageMusik med ett eget uttryck är det Perssons sexa bjuder på på ”Vol. II” (Havtorn), men visst måste det vara lånat?

Jazzig frispråkighet, en slurk sextiotalskänsla från någon rökig källare med en super-8-film rullande och så något sprudlande som bara kan framföras under bar himmel, helst om sommaren.

Familjetillhörigheten i de artister, band och vad-fanken-som-helst som uppträder under Havtorn-paraplyet känns där hela tiden, mer eller mindre tydligt, både Brigaden och annat, både i kanten eller dragandes sig inåt ljuset.

Dompterande gitarr, blås från himlen, piano ack så vackert, musikens Brösarps backar, med svindlande, swingande höjder från vilka havet syns, till dalarna där man njuter stillheten, tuggar på ett grässtrå.

Bra så. Jens Perssons sextett (som de kunde hetat) bjuder på sin version av favoritsubgenren ”svensk instrumentalmusik”, men sjungandes, nåja, spelandes rakt in i golvlamporna i jazzrummet och inte direkt nära något folk som är folkmusikaliskt intresserat. Tonbruket-publiken har mer att upptäcka.

I förra spalten hyllade jag Richard Barbieris nya soloskiva, där han i nya vänners lag skapar något oemotståndligt, även med det musikaliska cv han har sedan tidigare. Kommunikation och dialog, att lyssna och tillföra utan att säga emot. Det handlar imageockså om betoning och det är något jag direkt tänker på när jag hör Julia Strzaleks debutdubbel-cd ”Kolibri” (på Havtorn, var annars!?).

Redan skivnamnet (som återkommer i de enskilda skivornas till ”6” och ”13” beroende på besättningens storlek på Julias musikaliska fyrskepp, egentligen två ensembler över tid, med var sin skiva) sätter igång de tankarna, för ett litet ”´” över i:et hade förskjutit meningen, från det vi hör och ser inom oss när vi betonar rätt och när någon försöker förflytta vår tanke utanför boxen.

För Julia har ingen jävla låda där hon förvarar sin musik, här är det så som jag vill ha imagedet, du vet, den plana ytan där influenser och karaktärer möts för att göra något du inte hört tidigare, ett musikaliskt fältslag med goda föresatser, samarbete och kramar i stället för vapenskrammel, samtidigt som det påminner dig om fina saker du hört tidigare, men som nu får annan gestalt.

Den progressiva rocken är sådan, den intressanta samtidsjazzen är sådan, där det varken blir bara ”symfonirock” eller ”skronk”, utan litet delar av varje.

Elias Krantz gjorde sådan musik tidigare, Isildurs Bane gör sådan musik idag, i princip varenda artist på skivbolag som Havtorn och Hubro gör det dagligen och stundligen.

Det här är välgjort, intimt genomtänkt och framfört med energi och lysande begåvning, vandrandes mellan friformjazz, mjuk beröringsmusik och så den där minnesmusiken som både går och inte går att placera. Don Cherry och Bengt Ernryd är lika välkomna, Julias tyska rötter spelar uppenbarligen ingen roll, bara hennes möten, hennes öppna öron och så en musikmaskin till hjärna som släpper ifrån sig något folkmusikaliskt instrumentalt, cirkusmusik eller e.s.t.-ätteläggprogjazz.

72 minuter himmel. Ännu en stark rekommendation, som om nu inte allt i de här spalterna levereras till dig som läsare med minst en guldstjärna i recensionsboken. IB Expo-folket, bjud in Julia till nästa Expo!

imageSå här: Vi är i Norge. Jon Irabagon valsar in i Bergen med sin tenorsax från New York. Här finns redan John Hegre och Nils Are Drønen. John är nojsare och med i Jazzkammer, men finns med i kolofonen på många norska jazzskivor med mer eller mindre stökigt innehåll.

Nils Are är också med i Jazzkammer och har spelat med John i en evighet. Även han återfinns på en rad jazz- och frijazzskivor. Nu har trion mötts och gjort “Axis” (Rune Grammofon), två improstycken som är ljudliga. Ibland är det som att stå utanför brandstationen när utryckningen pågår, annat inte lika dramatiskt, eller ens högljudda ljudspår. Kräver sin man/kvinna, tveklöst. Vissa möter våren med en ångvält.

imageVi stannar hemma hos Rune i Norge och Krokofants tredje skiva, inte helt oväntat döpt till ”III” eftersom den förra hette ”II”. Enklast så. Då kan man ha fokus på musiken och inte tänka så mycket på vad titeln på albumet ska vara.

Då kan man göra låtar som heter ”Tommy Synth” och ”Juice”. Jaja. Gitarristen i trion, Tom Hasslan, står som primär upphovsman för 4/5 av styckena och den här gången är det mycket saxofon i ljudbilden, blir mer avantjazz än jazzprog den här gången i mina öron.

imageHan har hållit på ett tag, räknat från tiden i Slow Six i början av 2000-talet, Christopher Tignor. Bott i kollektiv, studerat, riggat ljud åt Philip Glass och Laurie Anderson, fascinerats av Philip K. Dick, gjort vackra soloskivor med sin fiol i främsta rummet och postrock i duon Wires Under Tension och nu jobbar han på Google som programmerare.

Nya skivan “Along A Vanishing Plane” (Western Vinyl) rör sig i samma universum som Max Richter, Jóhann Jóhannsson, Biosphere och de andra moderna komponisterna av samtida instrumentalmusik parallell med den akademiska (men Tignor har fått sin musik utgiven av ett ”riktigt” skivbolag för konstmusik hemma i USA också, New Albion, för snart tio år sedan, och Richter & co utges numera av stora, tyska skivbolag med klassisk musik på listan), med skillnaden att här är det fiolen som leder in på ack så vackra vägar i övergivna landskap, med klaver och syntar som bubblande underströmmar, en violinens Harold Budd när det gäller det bräckligt intima. Oerhört vackert, smärtsamt vackert.

imageFavoriterna OK Star Orchestra har tagit en paus, men säg den musiker som på riktigt kan ta paus. Tommy Galento Nilsson, huvudsaklig tonsättare och ledare för OK, och Perry Vallgren började lattja och Carl Greder, bas, anslöt och så var det dags för en självbetitlad lp med trion Star Family (Rootsy.nu).

Men det är en bit, ibland en bra bit, från stjärnorkestern, här är det mycket rakare linjer i musiken, mer rock- än världsmusik, och detta trots att trion lånat en hel bunt med musikanter från hela kartan, från Den stora vilan till Nacka forum och däremellan.

Men det går inte att komma från, det svänger, ibland svänger det duktigt, men det är inte samma äventyr ut i det okända den här gången, utan i stället innovativa tag om det vi känner igen, nästan som covers på låtar som inte redan fanns. Undrar hur det här låter i levande livet?

image Linda Oláh har ett band, hon kallar det B E L L E, och den självbetitlade debutskivan (Hoob) (i bandet finns Johan Graden, Lindha Kallerdahl, Johan Jutterström och Martin Öhman så då sluter du dig till att de finns i Göteborg) är en växelverkan mellan lågmälda, melankoliskt anstrukna sånger och lika lågmäld instrumentalmusik som inte låter så värst improviserad, trots att det tydligen ska ha varit en viktig beståndsdel vid inspelningen.

Snarare är det musik som inte är på väg någonstans, en välmående stasis om är svår att uppnå och beundransvärd när den infinner sig, det här är musik i slutna, färdiga rum, ursnitt av något som inte ska upprepas, i alla fall inte på det här sättet. En nattskiva mellan vår och vinter. Ordet som infinner sig som sammanfattning är ”fin”. Du glädjerika, sköna.

  image

För, tror jag, fem år sedan skrev jag om Lusines skiva ”The Waiting Room” i Nya upplagan och fann bl.a. att

”på Jeff McIlwains tredje album som Lusine visar han att han kan göra vad han vill. Antingen intessant abstrakt elektronika eller sockersöt pop med Caitlin Sherman bakom sångmikrofonen. Landskapen varierar, techno och något annat och t.o.m. en cover på Electronics gamla dänga ’Get The Message’ och det finns inte tillstymelse till linje i det här intressanta albumet, varje låt överraskar med riktning och genretillhörighet.”

Nu har jag lyssnat på nya ”Sensorimotor” (Ghostly International), hans fjärde under det namnet.

Själv säger han i det ovanligt användbara pressmaterialet (jag formligen älskar när artisten själv berättar vad han är ute efter i stället för att jag ska tråla i okända vatten och dra slutser som artisten måhända bara rynkar pannan inför)

”I suppose the concept behind ’Sensorimotor’ pulls from a special kind of double meaning of the word. The literal, to me, is the integration of your senses with actions, like with birds and how they move so fluidly in flocks. It’s just fascinating how their brains are able to comprehend such quick actions collectively at once. The symbolic is a bit harder to put into words. I guess it’s just the concept of figuring out how much control you have over your artistic output—what types of restrictions you should place on it versus how much of it just involves instinct and intuitiveness.”

Och det leder mig tillbaka till det jag skrev för flera år sedan, att han fortfarande överraskar med inriktning och genretillhörighet, låt vara att det känns mer fokuserat den här gången, trots en hoper samarbeten – men lika överraskande. Och bra.

imageMer elektroniskt som rör sig mot experimentell elektronik och annat mer eller mindre väldefinierat i referensväg är italienska (Turin) duon FLeUR (Francesco Lurgo och Enrico Dutto) som på fullängdsdebuten ”The Space Between” (Bosco Rec) – det finns en ”riktig” debut också, ep:n ”Supernova, Urgent Star” – har ett smått instängt elektroniskt sound som bara öppnar sig när gäster tar plats vid den annars outnyttjade sångmikrofonen eller när vi är i Nils Frahm-land med akustiskt piano eller annat som nästan får vara obearbetat (även om resten av ljudvärlden är det). Spännande.

imageEtt av de renodlat konstmusikaliska inslagen (eller “klassisk musik”, om du så vill) står den här gången fantastiska lilla dB Productions i Malmö för. Igen.

Det är samtida violinkonserter av Anders Nilsson och Ylva Skog. Det är skivbolagsdirektörens två favoritensembler, vad det verkar, som står för ackompanjemanget av Cecilia Zilliacus’ glödande, känsloladdade violin: Nilssons verk framfört av Västerås’ sinfonietta under Fredrik Burstedt, Skogs av Helsingborgs symfoniorkester ledd av Anna-Maria Helsing.

Skog har skivbolaget redan visat upp på två i det närmaste porträttskivor, Anders Nilsson tillhör mina egna favoriter, sorgligt nog bara sedan tidigare samlad på en porträttskiva med orkestermusik, av Phono Suecia på sin tid, kallad ”Ariel” (1993).

På ett sätt kan man nästan se det här som en uppföljande skiva på den under hösten hyllade och omskrivna dokumentationen av landskronatösen Amanda Maiers musik, sorgligt bortglömd, för även här är det tillgänglighetens lov som sjungs i violinen, det är tillgängligt som vore det sena 1800-talet kvar i våra kollektiva minnen, men det är lätt att dras med, sugas in, kanske inte för det inte helt oklanderliga ensemblespelet så för Zilliacus’ makalösa hantering av fiolen sin.

Våra konsert- och kammarscener blir många gånger till sig i trasorna när någon instrumentalist från fjärran land, t.ex. USA eller England, besöker oss, men vi glömmer så lätt bort dessa horder av meriterade och internationell-klass-hållande vi har här hemma, resultatet av konsekvent satsande på de kommunala musikskolorna fjärran Idol och liknande trams. Till detta kommer givetvis att Nilssons och Skogs musik inte på något sätt bjuder motstånd utan omfamnar lyssnaren utan att ställa sig på tvärs.

imageMer klassiskt av samtida snitt, men nu renodlad minimalistiskt: “The River Beneath Us” (Alaska), Tom Sandeman spelar Anthony Fiumara, Steve Reich, Terry Riley och Philip Glass. Saxofon, tenor på Fiumaras fyrdelade titelstycke (från 2015), sopransax på sextiotalsstyckena.

Och det är en förenande ljudvärld, där Reichs ”Reed Phase”, Rileys ”Dorian Reeds” och Glass’ ”Gradus” möts på samma nivå, i samma spänningsfält, medan the new kid on the block, Fiumara, står och hänger på staketet med sin litet enklare, litet mindre innovativa musik.

”Gradus” skrevs för Jon Gibson 1968 och är litet atypisk i sitt sätt att inte spinna typiskt glasskt utan hakar upp sig, växlar slingor, men aldrig tempi, i Rileys stycke sporras solisten av två bandspelare till något mer transskapande, här en kvart, det kan bli mycket längre.

Även Reich stycke är för solist, definierad som sopransaxofonist, och tvenne bandspelare, 1966, ljudet tvinnar sig runt öronen, med hjälp av bandlooparna.

imageEn skiva som de 55+:are som har abonnemang på konserthuset, troget köper det senaste numret av Opus i foajén, får tips av stockholmarna på P2 på söndagseftermiddagarna och inte riktigt förstår varför någon som Max Richter finns på Deutsche Grammophon borde upptäcka, är Emikas skiva och helaftonsverk ”Melanfonie” (egen utgivning).

Musiken har uppenbara filmiska kvaliteter, men är fast förankrad i en europeisk modern konstmusikalisk tradition, här buren av Prags Metropolitan-orkester under Paul Batson och med Michaela Srumova som sopransolist.

Växelverkan mellan de orkestrala, medsvepande partierna, de rena konstsångstyckena och kammarmusikaliska (trä- och bleckblås) interludier målar upp bilder som de sjungna texterna förstärker, stundtals mer opera än mycket samtida opera från akademin (mer samhörig med bob hunds operaexperiment, som ju inte var opera alls utan bara utmärkta arrangemang – men tankegångarna, känslorna, på ett trubbigt sätt), ett blindtest hade säkert fått respondenten att prata om Mahler mixad med John Williams mixad med Mats Larsson Goethe mixad med Rebecca Clarke mixad med…

Nå, låt vara, men det här var en överraskande skiva och en skiva jag hoppas verkligen når till sin publik, som är vida större än jag tror Emika tror. Eller så delar vi en hemlighet som du nu också får i din vård.

Jag har tidigare skrivit att allt gott kommer från Höör, exempelvis när jag tidigt skrev om världens bäste munspelare, Filip Jers, just bördig från Höör.

Jag har också hyllat det unika konceptet som skapades av Viggo Edén och Tord Nihlén med sommaroperor (firar 20 år i år), operor som blandar barn och ungdomar med vuxna proffs, från början lånade operor från Sven-Eric Johanson (”Bortbytingarna”), Britten (”Den lille sotarpojken”) och Stig Gustav Schönberg (”Prins Hatt under jorden”, till libretto av Tord Nihlén) för att redan 2001 presentera radarparet Edén/Nihléns första gemensamma verk, ”Peer Gynt”.

imageTraditionen hade egentligen skapats redan på Höörs musikskola där Viggo var rektor, liksom konsertlivet kretsade kring Viggo, Tord och de andra ideella krafterna i den lokala musikföreningen som inte sällan lockade stora namn till Höör, inte sällan interpreter av tidig musik, att man inte bara arrangerade utan också spelade tidstroget och skrev nytt – och skaffade ett kulturhus.

Viggo är inte längre med oss, bitterljuvt minns jag hans sista konsert, givetvis Bach, i Klosterkyrkan i Lund, där han av cancern tärd och utmattad tog sig an den ene av husgudarna (den andre var Carl Nielsen), där musikens helande kraft och säkert en i någon vrå i kyrkan övervakande Johann Sebastian gjorde att Viggo med kraft och subtil känsla spelade cembaloverk som om livet fylldes på av musiken, gav energi, övervann hindren; dagen efter avled Viggo och saknaden är stor.

Allt gott kommer från Höör, som sagt, dagens generation barockmusikanter har deltagit i konserter och skivinspelningar nu i flera år, liksom drivit ensemblen och festivalen Höör barock, med konserter antingen i det akustiskt tillgivna kulturhuset Anders eller i kyrkan där en enastående barockorgelkopia finns sedan några år, en sydtysk Gottfried Silbermann, sådana som Bach älskade och marknadsförde.

Barockfestivalen fyllde fem år i juni och redan första året var det lapp på luckan på helgens konserter och den innovativa barockgudtjänsten på söndagen. Det musiksällskapet, musikföreningen, skapat under många, många år har lagt grunden för dagens generation, både genom musikskola och personligt engagemang (och en vacker dag ska jag uppfylla mitt nu mer än lovligt gamla löfte till Föreningen för tidig musiks tidning att skriva den tidiga musikens historia i Höör!).

imageVårt lands främste racerförare genom tiderna, Ronnie Peterson, vann sin första tävling i Höör, i go-cart den 19 augusti 1962, hans blott andra tävling någonsin.

Jag tänker på Ronnie och på Jackie Stewart när jag hör Höör barocks debut-cd med verk av Telemann, Corelli och Bach (Bis), ledda och gästade av eminente blockflöjtisten Dan Laurin och med Anna Paradiso på cembalo.

Mest på Jackie Stewart, för när han berättat om sina framgångar som formel 1-förare har hela tiden ett ord stått i centrum: ”smooth”. Hans mjuka körstil var huvudskälet till att han körde ifrån sina förarkollegor, att han alltid var ”smooth” genom kurvor, över krön, inte tvär och uppställande som exempelvis Ronnie, utan hela tiden mjuk, mjuk.

imageHan hade t.o.m. körutbildningar på sjuttiotalet där man satte en skål apelsiner på motorhuven och sedan skulle man köra utan att apelsinerna ramlade ur – och det går att köra så mjukt, även i höga hastigheter, att bli ett med bilen. Det är så det är med Höör barocks tag om de välkända stycken som upptar 70 minuter cd (ur Corellis julkonsert, en cembalokonsert av Bach, Telemanns uvertyr till ”Wassermusik” (som egentligen är del av ett större verk till Hamburgs hamns ära, om jag inte minns fel) med mera), det här är oerhört mjukt och följsamt på samma vägvinnande sätt som någonsin Jackie Stewart rattade sin Matra, sin Tyrrell, runt sjuttiotalets racerbanor. Det är ett sätt att låta detaljerna glänsa utan ansträngning, att vara nära komponisternas tankar om linjer och stråk och det som ger instrumentalisterna möjlighet att addera eget, i en helt oklanderlig ljudbild (Thore Brinkmann står för den).

imageAndra kritiker har, kanske efter att ha gnuggat ögonen (eller öronen) efter genomlyssningen, jämfört ensemblen med de bästa runt Europa och jag stämmer gärna in i den kören, kanske med större emfas då jag garanterat hört dem alla.

Men inte blir jag överraskad över denna höga, jämna kvalitet (Dan Laurin har hamnat i bättre sällskap än han kanske en gång kunde ana, vad vet jag?), men jag blir överraskad över att debuten inte skett för flera år sedan, av cd-utgivningen att döma är den internationella marknaden för barockmusik väldigt långt ifrån att vara ens i närheten av att vara mättad.

En eloge till Bis som än en gång visat fingertoppskänsla i sin utgivning. Dags för en skiva med mer utmanande repertoar, kanske? Zelenka, någon?

image

Det kan också vara värt att nämna att Austras nya ”Future Politics” (Domino) inte är dum alls, småsmart syntpop i en stillsam ljudbild, även den här gången är texterna och valda tema intressanta, sf-genren inte helt lämnad.

Ännu en värd att nämna är Damien Jurado & Richard Swifts coverskiva “Other People’s Songs: Volume One” (Secretly Canadian) och det inte minst för tolkningen av Kraftwerks “Radioactivity” placerad i Sergio Leone-land.

Emil Brandqvist trios ”Falling Crystals” (Skip) är en delad skiva, där den första halvan är vacker, vacker med fina melodislingor på pianot, fin med Sjöströmska stråkkvartettens ackompanjemang till trion, fint och varierat i en blandning mellan ett piano hos Jan Lundgren eller Riuychi Sakamoto, men andra halvan är mer tomgångsminnande än tongångssinnande.

Tonstartssbandhts nya “Sorcerer”(Mexican Summer) med bröderna Andy och Edwin White på trummor och gitarr (och studioknappande) är helt oförutsägbar, här har man helt testat konceptet jag-har-litet-idéer-och-de-testar-vi-inte-bara-de-utger-vi, där det finns struktur över de tre ”låtarna” men också en härlig frånvaro i ett kreativt, studioskapat töcken.

Drömpopgenren fylls på med britisk-libanesiska skönsjungande Nadine Khouris ”The Salted Air” (One Flash Records) som är en bra bit från 4AD-världen och närmare något smått countryfierat och nästan enkvinnasgospel när det handlar om hur vackert hennes sånger kan ljuda, smäckert och smäktande.

Och vill man ha litet hals-över-huvud-glamrock kan man med fördel välja Foxygens senaste, ”Hang” (Jagjaguwar) …

…och vill man ta del av en punkigare sida av historieskrivningen väljer man Dow Jones And The Industrials samling ”Can’t Stand The Midwest 1979–1981” (Family Vineyard) som dessutom uppmuntrar till fortsatt vinylmissbruk eftersom det finns en låt mindre på cd:n än på dubbel-lp:n!

Och som avslutning och i anslutning till inledningens huvudperson, Sten Broman, skriver jag oftast under på hans, ibland ensidiga, förakt för dragspelet, men det finns undantag.

I easy listening-svängen finns det inte många skivor som inte är musikalisk smörja, men undantagen finns, som när filharmonikerna i München som tar sig an Abba och ersätter Frida och Agneta med oboe och cello, eller när James Last får musiken till ”Hair” att bli oväntat funkig (ungefär som den första svenska uppsättningen från den tiden (då man dessutom hade förstånd att använda modersmålet och alltså kallade musikalen för ”Hår” (sponrad av ett schampoo…))) eller när Jef Mike och hans orkester gör storbandsjazz av barock och Mozart – och så Jean Jacques Franchin et son Ensemble.

Jomen, på ”Pop Accordeon” från 1974 kompletterar han Beatles-covers med Pink Floyd på dragspel, såväl ur ”Echoes” som ur ”Atom Heart Mother” (här lakoniskt omdöpt till ”Atom Mothers”). Söklistan blir aldrig tom.

- Jan-Erik Zandersson

måndag 6 februari 2017

Zandersson februari – 17, del 1

image

Konsertupptagningar tillhör den bästa reklam ett band, en artist, kan få numera, fjärran åldermännens tankar om att dessa bootlegs snor royalties, är det i stället ett utmärkt sätt att hitta rätt bland de 300–400 skivor som släpps varje vecka i västvärlden.

Bandet et/ /al.et/ /al. hittade jag på det sättet, en konsert inspelad från italienska radion, och deras debutskiva ”Gazprøm” var som att åka tillbaka till tiden när Godspeed You! Black Emperor var nya, men med en liten twist, en fantastisk liten cd (och musik jag är tacksam är släppt på cd för dynamikens skull). De håller på att spela in sin andra skiva just nu och jag undrar vilken riktning musiken tar dem den här gången.

Förra gången skrev jag såväl om Fylkingens utgivning av dokumentation av text-ljud-festivalerna i Stockholm för länge sedan som Vladan Radovanovićs ”Phonoverse” (God’s Records), där all hans elektroakustiska musik samlats. Jag blev än en gång påmind om hur betagen jag är av den här sortens elektroniska experiment, de som historiskt sett alltid hade en riktning, aldrig bara var ytliga samtidsreaktioner eller buller.

image I tv-journalisten Bengt-Olof Roslunds bok ”Skam den som ger sig” får en av våra mest bortglömda komponister ett gott utrymme: Sten Broman. Vid ett av Bromans sista besök i Paris, ackompanjerad av tv- och radiomännen Roslund och Bertil Svensson, besöks franska radions hus, där kompositören experimenterat i därstädes elektronmusikstudio.

När vi ville veta hur han gick till väga blev han nästan tvär i sin vägran att berätta om framskapandet av de elektroniska effekterna, som han förberett i partituret redan vid skrivbordet hemma i Lund eller i sommarvåningen i Falsterbohus: - Man sitter och trycker på knappar och experimenterar fram de ljud man vill ha.”

Just så. Så enkelt kan det vara.

imageVi inleder med en både oväntad och väldigt väntad skiva, resultatet av unika möten i ett unikt koncept med unika människor i en unik atmosfär. Richard Barbieris tredje soloskiva ”Planets + Persona” (Kscope) är i mångt och mycket ett samarbete med de musiker han jobbat med på två av Isildurs banes IB Expo i Halmstad: Lisen Rylander Love, Luca Calabrese, Kjell Severinsson, Klas Assarsson, Christian Saggese, Axel Crone och Percy Jones – det är väl bara Mats, Katrine och Samuel ur IB som saknas i den startuppställningen (även om både Mats och Axel suttit vid mixerbordet, vad jag förstår)!

Den där Barbieri var tongivande en gång i tiden i Japan där David Sylvian fann eller vann sina vingar, men där bandet också svårligen klarat sig utan Mick Karns bas och idétillskott eller Steve Jansens sound.

Redan 1982 var Barbieri i Sverige för att producera en av de bättre separationsskivorna i vårt land, Lustans Lakejers ”En plats i solen”, som kretsade kring Johan Kindes inte-längre-relation med Marie Fredriksson, men han förde inte Japans sound in i Lustans Lakejers new romantic-landskap, utan skapade en symbios av det som var avskalat på ”Tin Drum” och som blev mer filmiskt i Stockholm.

Förutom sitt eget skivbolag Medium var Barbieri från början av nittiotalet klaviaturspelare och, skulle jag säga, balanserande motpol till Steven Wilson i Porcupine Tree, jag är övertygad om att det var Richard som fick Stevens ambitioner mot tung hårdrock att inte se dagens ljus mer än som demos när de efter ett par år fick skivkontrakt bland annat i USA.

(Att döma av nya, håglösa Blackfield-skivan behöver Wilson goda vänner för att göra det där litet extra – för mig är han bäst som producent och när han städar och mixar om gamla progplattor så de låter fantastiskt; Wilsons polare Tim Bowness är dock med på Barbieris nya skiva som sångare, Bowness som Barbieri gjorde sin första skiva med efter Japan, ”Flame” (1994) – ringar inom ringar)

Bildresultat för Richard Barbieri Planets + Persona”Nu på den nya, tredje skivan är han i ett parallellt land till det David Sylvian befolkat, där Lisen Rylander Loves mumlade texter och kraftfullt ylande sax (med mera! Lisens input var viktig för Richard, enligt uppgift, hon finns också med på någon av hans kommande konserter i England), Calabreses distinkta trumpet och IB-folkets mångfacetterade tyngd (inte minst på avslutande rökaren ”Solar Storm”) gör detta till ett smått underbart album i väntan på Isildur banes nya (med Steve Hogarth-texter, en Hogarth Barbieri spelade in skivorna ”Not The Weapon But The Hand” och ”Arc Light” tillsammans med för några år sedan – ringar inom ringar – och givetvis finns Steve med som sångare den här gången också) som kommer i mars.

Mycken retrokänsla i de svepande syntarna, inte mycket världsmusikaliskt, men Axel och Percys basspel ger mersmak, Christian Saggeses minutiöst fingerfärdiga gitarr bidrar till att det här blir en jazzprog när det inte är landskapsbyggande musik, men från en del av världen vi inte upptäckt än.

En skiva som bjuder in till flera genomlyssningar för att detaljerna ska poleras i örats vindlingar. På något sätt känns det som om även Richard Barbieri ”kommit hem”, liksom Phil Manzanera gjorde det när han skrev IB Expo-hyllningen ”Halmstad” på sin senaste skiva (och med tanke på vad Phil berättade när vi sågs i Halland häromåret undrar jag om det inte hade varit en logisk fortsättning med en instrumentalskiva skapad av Manzanera/Mackay/Eno sans Ferry för att fånga de sista inspelningdagarna Roxy Music hade med en skrivkrampande Bryan, där det ändå skapades musik, men utan textbidrag från den evigt välklädde). 53 minuter kamratskap (och förutom cd:n finns en dubbel-lp att tillgå, 45-varvare för att krama ut det bästa ljudet).

Bildresultat för Virta HurmosSå till Finland och en skopa full med postrock, trion Virtas första fullängdsskiva, ”Hurmos” (Svart), efter ep-debuten ”Tales From The Deep Waters” 2012, inledande ”Aallot” vars småpsykedeliska vindlande påminner som skivomslagets virvel och blir mer och mer stadd i upplösning. Påföljande ”About To Fly” inleder i mer traditionellt gitarrdriven postrockmundering för att överraska med en svävande trumpet – och den återkommer, sätter stämning på den här utmärkta postrocken och ger den en touch av jazz och något, märkligt nog, sakralt.

En högst angenäm upplevelse, ibland åt Brigaden-hållet, ibland åt något från Hubro, ibland tangerar trumpeten den givna illusionen att Nils Petter Molvaer står i kulissen och manar på.

Men, ändå, den mesta känslan är klurig postrock, inget onödigt experimenterande, allt faller på plats. (Och på deras debut-ep är jag barnsligt förtjust i andra spåret, ”Traffic” på en i övrigt imponerande skiva.)

Bildresultat för Il Rumore Bianco AntropoceneVidare på den europeiska musikresan, till Italien och Il Rumore Bianco och deras debutfullängdare ”Antropocene” (Fading Records), en självutgiven ep från 2013 oräknad.

Ska man finna mening i att bandet döper skivan efter den tid vi nu lever i, fast som geologerna uttrycker det? Det blir en myckenhet av olika intryck vid lyssnandet, ömsom befinner sig foten i ett italienskt progressivt sjuttiotal men med jazzrockövertoner och kanske mer gitarrtyngd, sedan blir det mer renodlad jazzrock, rentav fusion, när det byts fot, mellan piano- och syntslingor, mellotroner och saxofoner.

Taktartsbytena sitter, det finns ett berättande i musiken, en rörelse framåt. Men det är väl så här samtida, antropocensk, progressiv rock ska låta, som ny, fast med lån av det som stakade ut genren en gång i tiden? Intelligent och intressant. Oansvariga estetiska lekar, som Bengt Emil Johnsson skrev. Så ska väl dagens prog vara? En bra början på detta lyssnarår.

Jonas Lundberg & The Other Sides “Pathfinder” (Mode Music) är deras debutskiva (en ep oräknad, även här) och är det jag nu nästan börjar kalla för ”påminnande-prog”.

Se det som ett glatt återseende av något du har hört tidigare, fast inte på det här sättet, genomfört fast förankrat i en tradition men som bärare av den i stället för att ikläda sig uppreparens roll. Jonas Lindberg, basist, skapade bandet 2012 och året efter kom ep:n ”The Other Side”.

Nittiotalsprog eller sådant från tidigt 00-tal från dem som dåförtiden bar påminnandeprogens outvecklade fana, nära neoprog, nu när jag tänker efter, men kanske också där Kaipa hamnade efter comebacken eller något annat band på InsideOut.

Sympatiskt, inte skavande det minsta, snygg produktion, men stigen följs, inga utsvävningar till varken mjuka buskar och snår eller några hårdgjorda ytor.

Kanske ibland mer ”classic rock” med gitarryl än prog, medges, men som traditionsbärare kan man inte låta bli att åtminstone smågilla tilltaget. Som en enklare form av Soniq Circus, ibland farligt nära Airbag-land där allting är slätt och tillrättalagt i sista generationen i Pink Floyds efterföljd. Och så sjunger de bättre än Kaipa, särskilt på den kvinnliga sidan!

Bildresultat för Progress Tulejää40 minuter prog från Estland sjungen på ett språk du inte begriper, kan det vara något? Jomenvisst. Bandet heter ProgressProgress och skivan “Tulejää” (Strangiato). Femmannabandet föddes 2009, släppte debutalbumet “Pillipuhujad” för två år sedan och nu, efter en paus, kommer deras andra album, rätt schysst prog, skulle sammanfattningen vara, influenser från alla håll, från svensk prog av mer kraftfullt slag, av sextiotalspsych, rymdrock, jazzrock, helt enkelt en trevlig variant – och med melodier!

Kommandot tas ibland av gitarr, ibland orgel – och så var vi tillbaka i tanken om ”variation” och det gör skivan extra tilltalande.

Tänker också på en del av de nya, i traditionen djupt förankrade, unga banden som är instrumentalister av guds nåde, liksom sjuttiotalets finska prog. Rekommenderas.

Bildresultat för After Crash “#LOSTMEMORIESAfter Crash är en duo som är inne på sitt tolfte år och nya skivan är instrumentalmusik jag inte skulle tveka att, i alla fall ibland, kalla för postrock, eller i alla fall bara vackert formulerad pop – och som överraskar med vokala inslag när man invaggats i det instrumentala lugnet.

Bra är det, vackert är det. Skivan heter “#LOSTMEMORIES” (Museek/Collettivo HMCF) och ibland är londonduon utökad och jag får väl erkänna att det här är en sympatisk, mixad skiva, där både formaten och sångerna vindlar åt olika håll.

Postrock. Eller något ”cinematiskt”, som det så popuärt heter (häromåret var ordet ”skaver” det som misshandlades allt som oftast).

Och en duo som säger att “After Crash is about love and friendship” kan man bara hysa varma känslor för, och önska att fler band hade den utgångspunkten.

Det finns också en samhörighet med de där skivorna från, främst, Berlin, där gamla technopojkar blivit -farbröder och nu gör mogna skivor för landskap bortom storstaden eller tidpunkter bortom dansgolvet.

En fin-fin skiva, rekommenderas för de här sista svala kvällarna (här i Skåne blev det tydligen aldrig vinter, på riktigt, den här gången) innan det heter ”vår”.

“We do this for the love of progressive rock.” Så säger den engelska kvartetten Encircled (Gareth Evans, gitarr, Scott Evans, bas och klaviatur, Mark Busby Burrows, gitarr och sång, samt Stuart Picken, trummor) och här är vi i ett proglandskap av snällt, nästan tillmötesgående slag på nya “The Monkey Jamboree” (egen utgivning) där taktartsbytena och, faktiskt, melodierna får stå tillbaka för textbaserade låtar minnande om en mörkare variant av Barclay James Harvest eller ett Porcupine Tree utan attack.

Nästan en stillsam ilska med knuten hand i fickan, budskapet är tydligt, formen nästan underordnad.

Man hade godheten att skicka även debutalbumet ”The Gun Has Replaced The Handshake” (egen utgivning) där dynamiken är större än på det nya albumet, mer svepande klaver och melodier, Camel-gitarrer och större harmoni mellan musik och text. Fascinerande.

Börja med debuten, är mitt tips, gillar du budskapet, ta dig an uppföljaren också.

Bildresultat för The Missing Piece Dream RiderHolländska The Missing Pieces debutalbum “Dream Rider” (egen utgivning) rör sig delvis i samma universum som Encircled, i alla fall beträffande intresset att låta texterna stå i centrum, men är mer traditionell prog i den form många provat på, nästan neoprog, med olika brytpunkter i musiken, tema som tas upp och återkommer, den där dynamiken där gitarrerna får utrymme att tugga terrier och syntmattorna ligger stilla i bakgrunden, där gitarren får svepa över mattorna som solodammsugare, inte jazz, inte symfonirock, men hemtamt och lagom uttryckfullt, inga excesser, alla låtar runt fyra–fem minuters längd, inget som får växa i lp-sideslånga stycken. Protoprog, kanske, bekanta ingredienser i bunken?

Mer uppfinningsrik och intressebemängd prog står Arcpelago från Brasilien för på sin debut ”Simbiose” (egen utgivning).

Redan det naivistiska omslaget ingjuter mod i den som vill ha en variant på det kända, här är det prog någonstans emellan italienskt sjuttiotal och en stillsam version av Gösta Berlings saga, smårockigt, småfunkigt, lagom punchigt trumspel, elpiano och orgel och andra inställningar på klaveret som ger jazzkänsla, gitarr som växlar upp, bas som får hålla i melodislingor och inte bara kompa, men också ett obebådande lugn i stilla kontemplativ progressiv anda.

Hemskt trevlig småsnårig prog med en drös goda musikaliska idéer.

Bildresultat för Caravela Escarlate RascunhoRonaldo Rodrigues skriver musiken till Arcpelago, sjunger och spelar klaviatur. Tillsammans med multiinstrumentalisten David Paiva (gitarr, bas, klaviatur, viola, violin etc.) har han duon Caravela Escarlate vars skiva ”Rascunho” (egen utgivning) och minsann om det inte är väldigt snarlikt Arcpelagos musik, fast utan trummor och driv, mer ett pastoralt lugn med akustiskt gitarr och synt i förgrunden, även om duon säger sig vara inspirerad av sydamerikansk populärmusik från 60- och 70-talen låter det mer Canterbury för mig utan någon som helst koppling till något rytmiskt dansant latino – men det är kanske mer jag som tror att det lät så då, det gjorde det tydligen inte alls.

Kvällsmusik vid brasan, eftertänksamhetstillfället när dagen ska sorteras i hjärnan, när man pustar ut, när lugnet lägrar sig, när det bara behövs strängknäppande och några elektroniska klaverstrofer för att jäkten ska blåsa bort och tryggheten återvända.

Bildresultat för IWKC Cargo Cult”IWKC (I Will Kill Chita) har släppt 18 minuter ep i form av “Cargo Cult” (egen utgivning) och den här gången är de fast förankrade vid den pir i den progressiva hamnen som heter ”postrock”, det kommer i alla fall att vara sammanfattningen som står på deras hamnavgiftskvitto – om man hade trott på första låten, ”Survival Instruction”.

Så blir det inte. Latinosaken ”Cho Blya!?”, ep:ns andra spår, som å andra sidan inte låter så allvarligt menad innan chugga-chugga-gitarrer i rent kosacktempo sätter in för att ersättas av nattklubbstempo och champagneglasklaver.

”Patris Et Filii Et Spiritus Sanctus” är jazzfunksväng som blir mer fyrkantigt med tiden och avslutande ”Keine Angst” är mer storvulen, klaverledd instrumentalmusik från piren intill postrocken, den med samma gångdjup. Härliga knäppgökar, undrar om kommande fullängdare, nu när de är skivbolagslösa vad jag förstår, blir lika olika?

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com