Lasse Tängmark:
Debutplattor har alltid en speciell status i bands diskografi. Ibland är det plattan där bandet ännu inte riktigt hittat sin form, eller också är det plattan där bandet verkligen var sig själva. På riktigt. For real, innan förväntningarna och stridigheterna slitit isär bandet.
Det är ju förstås inte frågan om några avancerade ljudmanipulationer, utan mer om kul ljud som kunde åstadkommas med saker som fanns till hands, för plattan är inspelad på en tvåkanalsbandspelare i en tagning. Och enligt uppgift så visste inte ens musikerna om att det hela spelades in, ännu mindre att det skulle bli en LP.
Idag förknippar alla Tangerine Dream med synthar, men några synthar hör du inte på Electronic Meditation. Det är ändå ett bra och originellt album, men det hårda och lite karga soundet har förvånansvärt lite att göra med det Tangerine Dream som de flesta av oss är bekanta med.
Kanske är det just det sistnämnda som gör att Alpha Centauri är så väldigt mycket legato.
Någonstans får man intrycket av att bandet lyssnat på Pink Floyds A Saucerful of Secrets och fastnat med titelspåret på repeat.
Det är maniska kaskader av pukor bakom rökridåer och begravningspsalmer på orgel och gitarr. Tämligen planlösa - och kanske just därför så effektiva - synthskrik passerar som exotiska fiskar genom en djuphavsgrav. I jämförelse med debutplattans torra laboratoriekänsla är Alpha Centauri verkligen målande musik som på något märkligt sätt för tankarna till något Lovecraftskt uråldrigt och hotande snarare än till framtida, fantastiska rymdfärder.
Titelspåret på Aplha Centauri hör till det mer svårsmälta i Tangerine Dreams katalog, kanske beroende på en relativ avsaknad av dynamik, men kanske också beroende på att session-medlemmen Udo Dennenbourg fått väldigt mycket utrymme för sitt flöjtspel.
Det relativa stillaståendet har ändå sin effekt, speciellt eftersom det sidlånga spåret mot slutet sväller till något större och spöklikare, med en kör av röster och en elektroniskt manipulerad röst som reciterar ett poem.
Även om musiken på Aplha Centauri är väldigt effektiv, så går det inte att komma ifrån att modus operandi ibland verkar ha varit att vrida på rattar och hoppas på det bästa.
För många som kommit i kontakt med Tangerine Dream genom rockmusiken, har Zeit upplevts som provocerande med sina fyra sidor entonighet, och dessutom total avsaknad av puls och rytm.
För den som närmar sig bandets musik med konstmusiken i bagaget kan Zeit framstå som en bagatell. Men för de allra flesta av oss är det svårt att inte drabbas av mörkret och storheten när musiken väl fyller rummet.
Även om många fans - inklusive jag själv - håller Atem högt, så är det svårt att komma ifrån att bandet vid den här tidpunkten gick lite på tomgång.
Det slås på pukor med mycket eko, synthar pyser och knastrar, fåglar kvittrar.
Det är väldigt bra, men det är helt klart en mellanskiva. När medlemmarna skriker vilt i avslutande spåret Wahn, kan man fråga sig om det är ett uttryck för att idéerna börjat sina.
Det låter kort och gott, jävligt kymigt. Ingen hittar riktigt tempot, farten eller formen. Något går snett med synthen. Ingen vågar ta ut svängarna, för alla väntar på att något ska börja.
Av någon helt obegriplig anledning så låter alltihop som något som utspelade sig i en egyptisk gravkammare för några tusen år sedan, då egyptiska gudar med hundhuvud av någon jävla anledning faktiskt fanns på riktigt. Det är så svårt att beskriva. Man vill bara höra det om och om igen, känna blodet pumpa genom kroppen, ligga ner på soffan och se molnen flyta förbi utanför. Drömma sig bort.
Mysterious Semblance at the Strand of Nightmares känns som något bisarrt, dimmigt postludium till det där enorma titelspåret. Och samtidigt som det är väldigt målande och stämningsmättat så är det också första gången på en LP som Tangerine Dream spelat ett enkelt stycke musik utan att dölja det under ett moln av eko eller effekter. Det är nästan intimt. Resten av plattan känns som en lågmäld eftertanke och lämnar inget djupare intryck.
Båda sidorna av skivan följer samma formel; en svepande lång introduktion, följd av en rytmisk del med improvisation runt hypnotiska och väldiga sequencerslingor (det är musik som ska avlyssnas på hög volym!) följt av en lågmäld comedown, präglad av någon sorts svårbeskrivlig olust och rastlöshet.
Jag tyckte länge att Rubycon var svårpenetrerad, men med tiden har det faktiskt blivit mitt favoritalbum med gruppen. Den balans som Chris Franke, Peter Baumann och Edgar Froese hittade här, mellan improvisation och kosmiskt effektsökeri resulterade i något helt unikt, som står sig genom åren.
Det är dock väldigt långt ifrån något rockband vi hör, snarare en liten ensemble där Chris ibland lämnar sequencern och sätter sig bakom trummorna. Små musikaliska motiv växer fram i form av orientalisk-klingande riff. Ibland tänker man nästan lite på Agitation Free, bandet som Chris Franke spelade i innan Edgar rekryterade honom fem år tidigare.
Det man tydligt hör på Ricochet är att bandet har svårt att gömma sig bakom effekter, utan nu ger sig på att spela musik på konventionellt sätt. Då måste de nog helt enkelt ta i från tårna med attityd, för att inte framstå som amatörer. Det kunde ha blivit ett kritiskt ögonblick i karriären, men Stratosfear från 1976 visar på hur väl de klarade utmaningen.
Stratosfear är ett fantastiskt album. Omslaget föreställer en bild på ett landskap med segmenterade "plattor" som leder bort i fjärran. Det djupet hörs i den suck som mellotronen drar i plattans öppning, precis innan den första synthslingan drar igång som ett rinnande vatten, och innan den första sockersöta, melankoliska melodin kommer in.
Det är ett helt annat Tangerine Dream vi hör här. Ibland trampar det runt lite med synthprogrammeringarna, men oftast är det supervackra gitarrslingor som sampspelar med flöjtliknande synthmelodier. Och trots det futuriska omslaget och alla de bubblande syntharna - det här är inte futuristiskt. Musiken för tankarna till oförlösta känslor i en melankolisk sagovärld, någonstans långt borta för länge sedan.
Och Stratosfear är förstås inte bara otroligt lyssningsbar, den är också väldigt viktig i Tangerine Dreams diskografi. Bandet hade tagit steget ut ur de psykedeliska dimmorna, och spelade faktiskt riktig, komponerad musik. En helt ny, och betydligt större marknad hade öppnat sig. Det var egentligen bara den tillåtande tidsandan som gjorde att ett band kunde spela för en pop-publik och hamna på topplistor med elektronisk improvisations- och dronemusik. Runt den här perioden fick många av de mer experimentella banden från den första krautrockvågen välja mellan att lägga ner, eller att marknadsanpassa sin musik.
Det andra som slår mig är hur tvära kasten är mellan de harmoniska, nästan folkviselika melodier som började utgöra en stor del av repertoaren (och som skulle bli en stor del av de filmsoundtracks som bandet specialiserade sig på under åttiotalet) och de experimentella och atonala jamen. Det måste helt enkelt ha varit en stor överraskning att se Tangerien Dream live det året, oavsett vad du förväntade dig.
Jag är dock fortfarande inte helt på det klara med vad det var som gjorde att Tangerine Dream kände ett behov att byta kurs ytterligare mot slutet av sjuttiotalet, och tyvärr var Encore slutet för bandets mest kreativa period.
Steve Joliffe har en väldigt säregen sångstil, och uppenbarligen en egen uppfattning om vad texter ska handla om, och jag känner att han kanske borde haft ett eget band.
Bent Cold Sidewalk låter dessvärre som att Chris Franke och Edgar Froese gästar på någon annans platta. Plattans b-sida är bättre, men lämnar inget bestående intryck. Klaus Krieger håller igång ett coolt Neu-groove, men det känns som en intressant jam-session där kanske någon från Tangerine Dream råkat medverka. Ett stort plus förstås för omslaget till Cyclone, som Edgar Froese gjort själv.
Froeses gitarrspel får mycket utrymme, och det är uppenbart att han utvecklats och blivit en framstående musiker, tyvärr med ett band som letar efter en riktning.
Skivan är lågmäld, melankolisk och melodisk. Ibland blir det lite såsigt av de syntetiska treklangerna, men det är ändå en frisk fläkt efter de senaste två skivornas bombast.
Tangerine Dreams åttiotal har sina höjdpunkter, men de kan vara svåra att lokalisera eftersom bandet producerade så förbannat mycket musik. Jag har i ärlighetens namn inte hört alla soundtracks, och de jag hört har inte alltid varit så bra att de föranlett ett inköp eller en andra lyssning.
Exit, Le Parc och Underwater Sunlight är album jag tycker är värda att kolla upp. Där finns minnesvärda melodier. Poland tycker jag är ett fantastiskt live-album, och något utöver det vanliga.
Efter att Chris Franke slutade har jag inte hört mycket som intresserar mig alls om jag ska vara ärlig.
Lasse Tängmark, hulterstadsound@live.com
Edgar Froese performing in Paris 2914. Photograph: David Wolff-Patrick/Redferns
