måndag

Zandersson augusti 2 -19

Vi är alla underordnade musiken. När stollen Guy Dammann i SvD:s rätt korkade och effektsökande artikelserie ”Omvärderingen” i sommar tycker sig ha hittat något som ”förstör” Philips Glass, vill nog de flesta av oss, som vet bättre, ta oss för pannan och kasta en skämskudde till Guy. Det handlar om den andra satsen i Glass’ första violinkonsert och Dammann skriver:
”För ju försiktigare man lyssnar desto mer begriper man att stycket komponerats av någon som i grunden inte bryr sig om musikens underliggande hantverk. Sekvenserna rullar på utan att man behöver bekymra sig om vart de är på väg. Solistens arpeggion rusar iväg utan hänsyn till fiolen och arbetar emot fingrarna. Mycket av solistens ansträngning går till spillo. Glass erkände delvis detta själv i en intervju i samband med konsertens uruppförande. ’Jag är mer intresserad’, förklarade han, ’av min egen klang än orkesterinstrumentens egna förmågor’. Här har vi en musiker, med andra ord, som inte tar någon hänsyn till det som utgör musikens mänskliga material. (…) I många fall råkar Glass, och hans nonchalans inför musikens hantverk, åstadkomma något av sant konstnärligt värde.”
Okunnigt, slarvigt och oförskämt. Komponisten är herre på täppan, interpreten är just det, den som ska uttolka något, vara bryggan mellan tonsättaren och lyssnaren, både respektfull och drivande. Utan tonsättaren fanns det ju inget att spela. Resultatet återfinns sedan någonstans mellan lyssnarens hjärna och hjärta. Ack ja, kultursidorna, de få kvarvarande som handlar om konst och kultur och inte politik eller kändisspaningar, de blir inte roligare att ta del av över tid, tyvärr.

Därför över till ymnighetshornet som hela tiden flödar med musik i cd- eller lp-format. Vi börjar med en trio på ett skivbolag som tagit namn efter en nordamerikansk delstat, den 49:e med 100 000 färre invånare än Göteborg:

Först ut är Aart Strootmans skiva där han tolkar några av Anthony Fiumaras “Grids” för elgitarr (Alaska Records), närmare bestämt fyra av dem: “Dust” (2010), “For Aart Strootman” (2010), “Bells” (2006) och färska “Feathered River” (2018).
Det är en sorts etyder som holländske Fiumara byggt upp som rutnät som resulterar i en finlemmad, repetitiv minimalism, vacker och i många delar polyfon.

Holland är bra på att ta vara på sina samtida komponister, med god skivutgivning, många festivaler och ett stort intresse för de här uttrycken.

Strootman är en prisbelönt yngling (f. 1987) som också komponerar och utbildar i en rad specialämnen kopplade till musiken vid Fontys School of Arts i Tilburg.

I ett redan rikt cv finns också en rad ensembler han deltar i och de flesta av den internationella samtidsmusikens namn, inom och utanför akademien, har han samarbetat med. En underbar liten pärla till skiva.


Och på nästa skiva kan man höra musik av såväl Aart som Anthony, men också av Nik Bärtsch: “An Index Of Wood: Music For Marimba” där Ramon Lormans håller i klubborna. (Alaska Records).

Det är Lormans debut och här dyker termen “post-minimalism” upp, även om det är repetitivt, det är intimt, det är minimalt.

Marimbans ljudvärld passar utmärkt för den här stundtals transskapande musiken, utan kantigheter och konflikter, som bjuder in och vaggar och tar hand om.
Titelstycket är av Fiumara och handlar om att marimban låter som skogen låter, det finns inte bara likheter, utan det här blir ett skogsporträtt, det han kallar för en “atlas över timmertoner”.

Om Fiumara ovan tonsätter i rutnät, gör Bärtsch det i moduler, repetitiva sådana, och det är den elfte av dessa som finns med här (ursprungligen för piano, transkriberad av Lormans), ett sätt att förena arkitekturtankar med musik, bygga snarlikt.

Strootman visar stor disciplin med “Shattered Canon #1” eftersom han skrev stycket på en flygresa mellan Zürich och Peking – han började stycket på planet före start och vid landningen var det klart, ett beställningsjobb från Lormans för marimbakvartett, på skivan har Ramon tagit hand om alla fyra stolarna i kvartetten. Inte vilken slagverksskiva som helst, med andra ord.

“Whoever You Are, Come Forth” är en porträttskiva av saxofonisten Tom Sanderman (Alaska Records), hans andra, och nu är även han inne i det han också kallar för “post-minimalismen”.

Hans förra skiva, tillika både hans och skivbolaget Alaskas debut, skrev jag om när den kom för två år sedan, där spelade han musik av Fiumara, men också verk av den heliga minimalistiska treenigheten Glass, Riley och Reich från sent 60-tal.

Den här gången återkommer Fiumara, tar med sig Strootman och kompletterar med musik av Kate Moore och Remy Alexander.

Den sistnämnde fick väldigt detaljerade instruktioner av Sanderman inför skrivandet och det resulterade i det långsamma stycket “Sleeping Water”, där Alexander mediterar över tanken hur vattnet kan ta så lätt på de föroreningar det måste ta emot, all den plast som rör sig i det och som fiskar och andra vattenlevande varelser får i sig (här skulle jag nu vilja se ett samarbetsstycke mellan honom och Jana Winderen och hennes akvatiska elektroniska musik).

Moores titelstycke tar avstamp från en text av Walt Whitman, Fiumaras “Redshift” bygger på en stadslevande varelse som han själv och de upplevelser han har av att rent av falla in i universum när han är på landet och får uppleva stjärnhimlen. Strootmans “Floating Points On A Fixed Monorail” är medvetet minimalistisk musik där spänningsfältet i titeln ger det “groove” som du upplever i musiken. En fin trio cd från skivbolaget Alaska Recods.

“Oriental Winds Of The Baroque” (Simax) påminner i delar om det Jordi Savall gjort på många skivor på senare år på sitt eget skivbolag Alia Vox: drar trådar från medelhavets och orientens musik fram till renässans och barock i vårt Europa, talar om inspiration och kopplingar, belägger intryck och uttryck.

Rolf-Erik Nystrøm och André W. Larsen, ledaren för Nordlands festivalvecka i Norge, bollade tankar åt samma håll inför festivalen 2012 och resultatet finns nu på skiva, även om det är ren science fiction. Eller fantasy, beroende på hur långt in man vill placera faktaskåpet i fantasins vardagsrum.

Savall har varit bra på att belägga sina tankar, även om de varit till del slutsatser utan så många konkreta bevis (som om det vore ett krav i det konstnärliga – men han har både haft bevis och nyktra förklaringar), Nystrøm och hans lilla grupp (han spelar själv sax, men det finns även theorb, sopraner, violiner (vanliga och Hardanger-), liksom mer exotiska instrument som dodo) tar utgångspunkt i att barockens musik var ett noterat ramverk inom vilket det skulle improviseras, smyckas, utökas, och att mellanösterns improviserade musik mycket väl kunde inspirerat nordeuropéerna – och gjorde den inte det, hur hade det kunnat låta om det verkligen varit så?

Så bevisningen är papperstunn, men musiken är sprudlande dansant och stundtals långt mer partiturtrogen (som i tolkningarna av Biber) än väntat. Så glöm alla de här efterhandskonstruerade teserna, lyssna och njut av musiken i ett hela tiden oväntat sammanhang, en blandning av igenkänning och förvåning.

Det blir sällan fel när barocken används som grund, du kan t.ex. nu än en gång få tag på Baroque Jazz Trios självbetitlade album från 1970 (tyvärr bara på vinyl) där de går länge än Louissiers Bach-tolkningar och släpper fram frijazzen och barocken i samma ögonblick (fantastisk skiva).

Fanny Gunnarsson Quartets ep “Share Your Past” (egen utgivning) innehåller, för att tolka Fanny, fyra minneskapslar i kvartettform (piano/sång, bas, trummor, sax) från Malmö. Det känns som ett förspel till något som komma skall (hoppeligen en tredje fullängdare).

Det blir också delvis en sorts chimär, eftersom ep:n bara finns digitalt, vilket förvisso inte gör musiken sämre, men musiken förtjänar att vara även en artefakt.

Det här är väldigt välproducerat (producentens namn okänt, tyvärr), med en av mig upplevd Färnlöf-flyktighet i de popanstrukna melodierna som lämnar jazzen bitvis, där Fanny också är både en stilintressant pianist och en popsångerska i knopp. ”Same eyes as you” från 2014, välproducerad av Jan Lundgren, återvänder jag gärna till också.

Lucy In Blues “In Flight” (Karisma Records) är islänningarnas andra album (debut 2013, egen utgivning) och att de inte kommer från England hade jag aldrig kunnat gissa efter min första, traditionella blindlyssning (så gör jag alltid med recensionsskivor: lyssnar på cd:n eller lp:n en eller två gånger utan att ha läst något pressmaterial; ibland är det en bekant artist (man kan ju inte låta bli att läsa bandnamnet innan skivan spelas…) och då går givetvis tankarna åt ett visst håll, vare sig man vill eller inte, men Lucy In Blue-skivan ett utmärkt exempel på motsatsen).

Vi befinner oss i skiftet mellan 60- och 70-talen, Pink Floyd-influenserna är ytterst påtagliga (extra så, påmind om den post-Barrett storhet de hade före månens mörka sida när jag såg Nick Mason et cohortes i Köpenhamn i fjol, men här också med käcka inledande och avslutande citat) men det är det där lantligt psykedeliska à la Canterbury som dominerar, inspirationsmässigt. För kopierar, det gör de inte, även om det är väldigt tydligt vilken musik de gillar, att de tar Waters/Gilmour och Caravan som avstamp för ett nostalgitripp i en VW Kleinbus, fast med turbo och keramiska bromsar, med gps:en inställd på solen, men med en jävligt liten krockkudde i rattens lilla bakelitcentrum.
Våra norska skivbolagsvänner fortsätter att imponera med tanke på vilka utomnorska band de plockar fram och utger. Rekommenderas för en tripp med blommor i håret. Utmärkt skiva.

Vi håller oss i Norge och ett favoritskivbolag. Trond Kallevåg Hansens ”Bedehus & Hawaii” (Hubro) visar bland annat upp en ny undergenre, postrockcountry, i alla fall ger Geir Sundstöls pedalsteel den känslan i den här delikata blandningen av högeligen filmisk, jordnära musik på Tronds Hubro-debut, om än ett lp-kort nöje även på cd.

Det blir en spännande mix av stillsam americana med fältinspelningar och elektroniskt skruvande och ”bedehuset” i titeln som får anses ha en troende linje till såväl gospel som sydstatscountry av den mer gudfruktande sorten.

Det blir en kontinuerlig blandning av halvor som sätts samman, varsamt skruvas ihop till musikaliska helheter (sättningen är gitarr, bas, trummor, violin och så pedalsteel/slidegitarr) som blir smärtsamt vackra och melankoliska, därav postrockcountryn som ligger närmare än någonsin något jazzigt.

Jag kan inte låta bli att vara imponerad över Hubros fingertoppskänsla för fantastiska komponister, fantastiska exekutörer, fantastisk musik som blir fantastiska skivor, en verklig syregivare i dessa tider när den s.k. musikbranschen (sic!) och dess kvartalsekonomi gör att kidsen (och faktiskt även andra) bara lyssnar på låtar utan sammanhang, där den musikaliska upplevelsen får stå tillbaka för funktionaliteten, där drömmande tankar får ge plats för den rätta musiken till ännu ett facebookskrytande pass på gymmet. Tack, Hubro, för motsatsen.


Gustaf Rosenbergs ”Amalia” (Havtorn) fortsätter på den inslagna vägen ovan, men nu är vi i jazzkvartettland och anslaget är tillbakablickande, romantiskt och svårslaget vackert när legobitarna hakar i varandra och blir något starkt, kolorerat och inte särskilt nytt.

Rosenberg, piano, har skrivit all musik och tidsläget på resvägen är någonstans mot sextiotalets slut, där jazzen redan började blicka tillbaka när kvällen blev sen och eftertanken gjorde sig påmind, en reaktion på den överraskningsbemängda rockens psykedelika som lånade drag av jazzen, oavsett om det var improviserandet eller bara bop:en.

Ännu en utmärkt skiva i det långt ifrån skrällande formatet fjärran vernissagebakgrundsmusiken eller reklambyråinvigningen.

Jazz på riktigt, med riktiga musiker som nog kan, med sin erfarenhet från andra konstellationer i Malmö, brisera som små lustbomber när de vill.


Min kärlek till Havtorn Records minskar inte när jag möter mer musik av saxofonisten Malin Wättring. På stort anlagda ”Glöd” (Havtorn) debuterade hon 2015 med både Malin Wättring 4:a och 8:a, ett bra sätt att anpassa sättning efter musik i stället för motsatsen, en lp med vardera uppsättningen.

Kvartetten bjuder på försiktig men ibland litet obändig jazz, snäll och kluven på en gång, där Malins saxar och Naoko Sakatas pianospel tar ut kompassriktningen.
Omväxling och brytpunkter finns, en favorit i kvartettsättningen är spåret ”Vildvittra” med folkmusikkänningar och en rent sakral stämning – och detta återfinns när kvartetten fördubblas och genrenbändandet tar sig intressanta uttryck mellan artpop och film till musik som inte finns än, förutom det jazzen bjuder på.
På efterföljande (och prisbelönta) skivan med kvartetten förstärkt med Bohusläns Big Band, ”Harvest” (Havtorn), kommer Wättring till nästan en helt annan rätt, där storbandets beställningsverk blir ett böljespel med kopplingar till såväl 1900-talsmusik av klassiskt snitt, nyttjande av storbandets traditionella spelstil och de där sångbara styckena, med Lisen Rylander Löve som vackert ljudande gäst, och egentligen blir det här modern orkestermusik med jazzinslag, där storband och kvartett är en enhet.

Nu aktuell är Malin Wättring 4:s ”Live In Hamburg” (Havtorn) och det blir en återgång till det som fanns på debutskivan till del vad kvartetten bekräftar, men med mer luft under vingarna, mer kraft och improvisationsförmåga, svängarna tas ut som de kanske lättare kan göras på scen än i studion, kontrasterna blir ibland stora, inte minst mellan enheterna piano/sax och trummor/bas. Wättring skulle vara ett intressant inslag på en kommande IB Expo, tycker jag.

Helge Ibergs “Songs From The Planet Of Life” (Aurora) är inte ett klassiskt hållet musikverk för dig som funderar på att köpa en ny flertons-suv från BMW eller Volvo (gärna med fet dieselmotor), tycker att det där med att resa med flyg tillhör den personliga friheten och att företagens tillväxt är viktigare än deras tveklösa skuld till den accelererande klimatkrisen.

Iberg försöker genom texter (sjungna eller reciterade på kinesiska eller engelska) och tydliga avstamp i omsorgen om “The Planet Of Life” (Jorden, vad annars?) göra budskapet om vad vi ställt (och ställer) till med outspätt och gör det utan någon patetik, inspirerad av Mahlers stora sångcykel “Das Lied von der Erde” (och det spelar förvisso inte så stor roll, för Gustav ställde mest de stora, avgörande frågorna kring livet och döden, här får vi gräva oss ner i lösningar och förhållningssätt som inte gör att våra barnbarn skäms över oss).

Men det som gör verket till det det egentligen är, är att det först och främst är ett storslaget orkesterverk i norska radioorkesterns händer (Kai Grinde Myrann leder), i modern tonal tradition, därför blir aldrig klimatångesten ett traktat, utan ett självklart fundament, nästan hoppingivande. Lyssna, fundera och gör sedan dina egna val.



Erlend Apneseth Trio med Frode Haltli – ja, vi är fortfarande i Norge – har gett ifrån sig skivan “Salika, Molika” (Hubro), trions tredje, med Erlends hardangerfiol i högsätet, med Haltlis dragspel som smaksättare i detta beställningsverk från scen- och studiostället Bergen Kjøtt, även inspelat där, antingen live på scen eller i studio.

Visst är en del av instrumentariet och inställningen folkmusikalisk, men vi hade inte en Hubro-cd i spelaren om det inte fanns elektroniska inslag och annan kryddning, i det här fallet också, som på förra skivan, talade stycken Erland samplat eller som är live, eller sjungna, kanske för att, likt sin fiddla, förankra stycket i dåtiden när han nu har siktet på framtiden, eller åtminstone något som är musikaliskt relevant i dag och inte bara från något loft på landet.

En märklig tidsskärva till skiva vars själ vibrerar av en sorts åstundan att vara en schizofren tidsmaskin jag tror gamle Wells gillat som utveckling bort från morlockernas hägrande framtid.

En fransman i Berlin. Det låter som en le Carré-spionthriller, men är snarare upphovet till Perilymph som inledningsvis, likt hemmafavoriterna Ved, var ett enmansprojekt (ensamprojekt?) från Fabien de Menou, debutalstret, gemenligen döpt till ”I”, kom på kassett 2017.

Det var då, nu avslöjas ordningen i utgivningen av skivnamnet “Deux” (Six Tonnes de Chair) men också att, likt Ved, bekanta flockades för att kunna framföra musiken live och nu är det ett litet band.

Gitarr, elektronik, motorik, ett rent tyskt stomp stundtals, annars svävande och påträngande, strax över halvtimmen som avslutas av den tredelade miniatyrsviten ”Le Voyage Atomique” där gitarren står i centrum med lätt manschettdarr inledningsvis och sedan med stegrat, jazzaktigt tempo rätt in i atomvintern.

En förträfflig skiva som gärna kunde varit längre. Nu ska jag bege mig till Bandcamp och köpa debutkassetten, som är litet mer högljudd, litet mer rockigt progressiv, men inte längre än skiva två.

Bland de inhemska favoritskivbolagen finns det ett i Gävle: Lamour. Två intressanta titlar till att lägga till den växande hög av vinyl och kassetter Slim Vic begåvar omgivningen med mot högst rimlig ersättning (och hans webbshop har också ett fint sortiment av sådant man vanligen bara hittade i Fylkingens shop, salig i åminnelse).

Först när han själv delar plats med Lehnberg på “Vid Fronten”, ett beställningsjobb till Folkteatern Gävleborgs föreställning ”Som du. Som dom. Som jag” 2016.

Oavsett kontext, vad föreställningen handlade om och de två tonsättarnas kreativa vedermödor (det som återfinns på lp:n är ett axplock av runt 200 stycken skrivna för föreställningen; en del använda, åter andra inte), är det här musik som till stor del påminner om det David Lehnbergs tidigare utgett, t.ex. ep:n ”False Idols”, alltså mycket drånande, djupandande musik med särpräglad rytmik.
Så: kopplingarna, historien bakom and all that jazz spelar ingen egentlig roll, mer än för upphovsmännen och deras historieskrivning, skulle jag säga, det här är utmärkt, inkännande elektronik i vilket fall som.



Skiva nummer två från gävlebolaget är malmöiten Singulars andra, döpt till ”Två” (Lamour) och det du kommer att höra när du köpt lp:n är en mäktigt vacker elektronisk skiva där ett långsamt piano ligger och gömmer sig under den genomprocessade, elektroniska, mångfacetterade (många lager, allt som oftast) ljudbilden.

Artistens egna ord förklarar kanske inte bättre, både namn och tankar, men ändå (vi behåller den engelska översättningen för att klargöra ”singular” på anglosaxiskt och inte svenskt vis):
”‘Två’ is the latest album from Malmö-based artist Singular. Electronica with acoustic piano as a starting point, we find ourselves in a borderland of contrasts; acoustic & electronic; simple & complex; rhythm & melody. The sound world has influences from both electronica, pop, jazz and art music. The goal is to achieve harmony between the shine and the sharp; the light and the heavy. Simple and effective melodies are placed in complex, often slightly skewed and chafing, sound environments. The end result is a singular vision in the form of an imaginative and multi-faceted sound experience.”
Nja, pop eller jazz är kanske inte det första jag tänker på, inte heller Nils Frahmn eller Max Richter, men väl drömsk elektronik lik den vi möter ofta nu hos äldre technoartister som flytt till en stuga i bergen för att göra något fjärran dansgolv och 4/4-pumpande, något som både ger reflextionsmöjligheter bättre än någonsin en spegel och som har ett mer bestående värde än det senaste DJ-setet. Utmärkt sleeper, det här.

Bland dem som också behöver nämnas den här omgången finns två: Paul Gilberts ”Behold Electric Guitar” (Music Theories Recordings/Mascot) som är hans femtonde (!) album, denna gång en provkarta över såväl Yngwie-lika utlopp för masochistiskt strängbändande, “classic rock”-utfyllnad som dunsande boogierock; det finns ingen som helst linje i den här skivan i mina öron, men när han stillar sig fungerar hans teknik och musiken rätt bra ihop; säkert bättre än det mesta i genren och långt ifrån bara en rad gitarrsolon.



Ezra Collectives ”You Can’t Steal My Joy” (The Orchard) är ännu en i den allt längre rad av ungdomlig jazz som uppmärksammas allt mer hemlandet Storbritannien, men, som Giles Peterson påmint om, “bara” är dagens generations tag om genren.

Ibland blir det här väldigt bra, ibland ramlar det på på ett habilt sätt. Det finns många band, företrädesvis i London, att tillgå som tillför jazzen något genom att kunna sina källor i genren och därtill lägga elektronik, hiphop, mellanösterntoner eller shoegaze.

Hoppeligen får vi se några av de här nästa sommar på Ystad Jazz, inte minst för att påminna de välbärgade stammisarna där om att jazzen inte är så statisk som de kanske tror.
- Jan-Erik Zandersson

söndag

Zandersson augusti - 19


Först och främst en skiva jag inte fått för recension, men som är en av årets fullträffar i den progressiva genren: ungdomarna i The Hare & Hoofe och deras självbetitlade debutalbum, en mångfacetterad dubbel-lp på Kent Music Company. Skaffa, du har inget val.
Och Kogumaza var ett fynd i bootlegsvängen, de agerade förband till Michael Rother 2017 och, jepp, deras tre album är utmärkta, med sin tunga mix av prog och postrock.
”Schlageheim” med black midi behöver jag väl inte heller nämna, den har du givetvis köpt, så ser dagens unga prog-generation ut, inga skyddsnät och förtvivlat bra musiksmak.

Nå, vi fortsätter där det brukar sluta, i Norge, först med två återutgivningar:

Ruphus “New Born Day” (Karisma Records/Dark Essence) kom 1973 efter en månads förberedelser, en debut som vid ett blindtest står sig utmärkt jämförd med samtida och i dag välkända/etablerade band i proggenren, oavsett om det är de ofrånkomliga britterna eller tidig Kaipa från vår horisont.

Kraften finns, orgel och överlappande gitarrer pumpar på, sången är inte av det lågmälda slaget (Rune Sundby och den Savage Rose-minnande Gudny Aspaas – hon har ett jävla tryck i pipan), tvärflöjten förföljer oss genom taktartsbytena och jag inser att det inte är konstigt att de slog över till ren jazzrock senare under sina elva år tillsammans (med en del byten av medlemmar, det var “ett helt fotbollslag” som spelade i bandet).

Det är en fin remaster White Willows’ Jacob Holm-Lupo gjort och det är också fint att veta att Karisma kommer att återutge alla bandets sex plattor. Man önskar att mer sådant hände här hemma, men jag har förstått att ointresset inte ligger hos de små skivbolagen, utan hos banden från den här tiden, att det är de som saknar viljan att bli återutgivna.

Brasilianska symfonirocktrion Caravela Escarlates självbetitlade andra album är även det nu återutgivet – av norska Karisma Records/Dark Essence! (Kanske de kan övertala svenska, övergivna band som Atlantic Ocean, Ablution, Midsommar etc. att – ja, du fattar).

Det var inte så hemskt länge sedan jag fick tag på ett ex av originalet – för det var inte så hemskt länge sedan det utkom första gången: 2017. (Och i februari 2017 skrev jag om deras debut – det var därför jag letade upp uppföljaren – när de var en duo och ansåg bl.a.:
”(…) mer ett pastoralt lugn med akustiskt gitarr och synt i förgrunden, även om duon säger sig vara inspirerad av sydamerikansk populärmusik från 60- och 70-talen låter det mer Canterbury för mig utan någon som helst koppling till något rytmiskt dansant latino – men det är kanske mer jag som tror att det lät så då, det gjorde det tydligen inte alls. Kvällsmusik vid brasan, eftertänksamhetstillfället när dagen ska sorteras i hjärnan, när man pustar ut, när lugnet lägrar sig, när det bara behövs strängknäppande och några elektroniska klaverstrofer för att jäkten ska blåsa bort och tryggheten återvända.”
Jag skulle kunna ta om de där sista meningarna även här, för det här är lugn och trygg, ja, stillsam symfonirock där klaver styr och sätter avtrycket, sången är avspänd, dramatiken hålls på avstånd och det blir litet som de klaviaturdrivna sjuttiotalisterna (som ELP – men varför ska vi alltid jämföra så jädra långt bak i tiden, som om inget nytt hänt sedan 1972?


Eller är det bara för det är där vi har vårt gemensamma ursprung, att senare band inte kan vara så nyskapande att de förtjänar agera influensmaskin?

Jag vet inte, men det är lätt att höra Keith Emerson när det är mycket klaviatur, Greg Lake på King Crimsons första när den schizoide mannen passerats (brassarnas bandnamn blir ”Crimson Ship” på engelska…) och så vidare; därför har det varit lustigt, på sitt sätt, att läsa recensionerna av black midis förträffliga lilla förstlingsverk, det är knappt så kommentatorerna ens har hört matterock tidigare, än mindre hör spåren bakom, kopplingarna till den skramligare formen av prog, den som man åtminstone kom ihåg när The Mars Volta slog igenom eller när Tool hyllade Robert Fripp som inspiratör – men vidare:) och sämre influenser kan man ju ha, även om det alltid blir otrevligt likställande när ”influenser” nämns.
Det finns mycket prog att hämta i Sydamerika, en sann truism, och även om detta är väldigt nära i tiden, sök dig gärna bakåt, gärna med via Record Heavens utmärkta sortiment, och du ska hitta både one-album-wonders och annat där latinogenen inte slagit igenom, där du tror att det är Yes som bytt sångare eller att PFM börjat sjunga på spanska. Lycka till. Och lycka till, Karisma, med er esoteriska syn på vad som förtjänar återutges på skiva.

Trekvart postrock bjuder nyazeelänska instrumentalduon (Paul Stewart, gitarr, och Ian Moir, trummor) Into Orbits tredje album “Kinesis” (Ironcald Productions) på.


Kanske ska gå så långt att kalla den för “post-metal” eftersom den äger en viss tyngd, men förkärleken för lätt-trallade melodier (jomen!) gör att jag drar mig för det, den hör mer hemma bland den musik som lätt förbyts mellan Mogwai och något kraftfullare, utan dess ebb-och-flod, svällande och avsvällande, mer melodier, som om Kebnekajse var yngre eller Bo Hansson fortfarande levde, hade långt hår och spelade gitarr.

(Hur man lyckas göra närmast nordisk postrockfolkmusik på Nya Zeeland kan man ju fråga sig, men bitvis låter det så; samtidigt har de en postrocktradition att brås på, med band som Jakob).

Avslutande “Horus” får allt damm att försvinna från högtalarelementen, utan minsta tvekan. Det här är en väldigt trevlig bekantskap och jag faller som en fura för alla dessa melodier som bär skivan.

Om du är nyfiken på hur de två första skivorna låter, finns de att köpa som cd eller vinyl (eller gratis nedladdning) på bandets bandcampsida. Tyvärr nådde deras europaturné i år inte våra breddgrader, som så ofta förr – inte ens till Köpenhamn.
Mattias Risbergs ”Mining: Live In Stripa” (Kullen Reko) spelades in i augusti i fjol, gruvområdet som är aktuellt ligger i mellan-Sverige och uppställningen på scen för att ta sig an denna Westbrook-aktiga konstmusik/jazz/prog var påtagligt namnkunnig (Miriam Valentin, Dan Berglund, David Stackenäs och andra).


I huvudsak noterat, förstår jag, men det som också är notervärt är hur det öppnas en tidsmässig linje till just tidigare musikers oförställda glädje över att låta genrerna mötas, ordnat och i uppmuntrat i stunden, den här musikens enda bekymmer tror jag är det samma som ensamvargens, att hitta sin flock, att få dem som borde lyssna på denna sångcykel att göra vet, ens veta om att skivan finns. Rekommenderas.

Georg Riedel & Mattias Ståhls ”Diokrati” (Diesel Music) är ännu en i den snabbt växande hög skivor vibrafonisten Ståhl lämnar efter sig i sin jakt efter mer musik att bibringa oss (hans trioskiva ”Källtorp Sessions vol. 1” skrev jag om nyligen, t.ex.), här är det Riedel som står för det mesta av skrivandet för duon (och trumpet gästar, n.b.!), med lätt hand som känns igen från de gamla lp-skivor som aldrig får samla damm, där han parades ihop med Hallberg och Wallin och andra och alltid fanns med som basist på alla skivor, alla krogshower, allt man kunde tänka sig på den tiden (60- och 70-talen).

Ståhl har han kamperat med på egna soloskivor, här är det kanske just lekfull lätthet som dominerar tonspråket och jag hemfaller åt ”gammal är äldst” som analysverktyg och inser att det är just så. Bas och vibrafon/marimba, det svänger och allvaret får ta en paus. De verkar dessutom haft roligt i studion.
Vasil Hadzimanov Bands “Lines In Sand” (Moonjune Records) med hans genrebångstyriga klaviaturer som dominanter bland sina serbiska medkombattanter i skivstudion.


Lätt här att peka på skivan och säga “prog”, om man då menar att det finns ett ursprung som behandlas progressivt och tvärar/genar över spåren bland det som känns igen som modernare, äldre, jazzigare eller bara psykedelisk rock’n’pop.
Kanske det jag hör mest är ekon från jazzrock à la Bill Bruford med öststatstoner (Balkan, that is) på den här skivan och blir inte förvånad över att han, förutom det här bandet, också suttit i en mer traditionell pianotrio, förevigad på skiva 2011. Kraft och blandning, inte musik som står still, trevligt regressivt.


Populärt har det blivit att förpacka progband och -mästares verk i små lådor, gärna med ljudet lätt skruvat på av t.ex. Steven Wilson eller Jakko Jakszyk.

Och dyra blir de, både när de är nyutgivna och när internetnasarna lagt sina händer på ursprungsupplagan och jackat upp priset, oavsett om det handlar om UK eller Bill Bruford eller enskilda album med Be-Bop DeLuxe.

De som startade detta förboxande var givetvis herrarna Fripp och Singleton som verkligen visade hur de här 
samlingsboxarna ska göras (och oöverträffade är de, fortfarande, och ingen kan säga att Discipline Global Mobile tar några överpriser för dem på något sätt, tvärtom, med tanke på allt jobb som läggs ner).

Här hemma har det inte gjorts samlingslådor lika flitigt och de som gjorts har kanske varit svåra att lägga märke till – jag tänker t.ex. på lådan med Splashs skivor och outgivet som måste ha slagit rekord i obefintlig marknadsföring och distribution tidigare i år.

Bland de prisvärda finns också Hans Lundins “The Solo Years 1982–1989” (Tempus Fugit, 6 cd) där hans trilogi utmärka skivor “Tales”, “Visions Of Circles Of Sound” och “Houses” återfinns, där bara den senaste funnits på cd sedan tidigare, dessa tre utmärkta exempel på elektronisk lyssningsmusik klart jämförbar med internationella storheter vid den tiden.

Men det var ju bara tre cd, de andra tre, då? Det är rent godis för oss som följt Hans sedan Kaipa-tiden: den fjärde cd:n är outgivna albumet “The Veiled Seven-eyed Dancer” från 1986–87 (och borde alltså varit hans tredje soloskiva), den femte är en samling musik som aldrig fann plats på trilogin soloskivor och den fjärde är outgivet Kaipa-material 1979–1984. Godis, bara godis, en ofrånkomlig box att skaffa (liksom Splash-boxen är, om du hittar den!).

Åter till Norge och ett av de verkliga favoritskivbolagen. Först Øyvind Torvunds “The Exotica Album” (Hubro) där tonsättaren gjort en veritabel kärlekshyllning till just den gamla exotica-genren, en beställning från Bit20-ensemblen och uruppförd på Only Connect-festivalen i Oslo i maj 2017 (på skivan förstärkta av saxofonisten Kjetil Møster och elektronikkramaren Jørgen Træen).

Jag stjäl ingressen ur pressmaterialet rakt av, så förstår du vad som väntar när du snurrar igång cd:n:
“Øyvind Torvund’s super-maximal adventures in far-out Exotica: think John Zorn hanging with Stockhausen in Martin Denny’s kon-tiki-lounge”. Men det räcker inte, för bachelor pad-musiken är närvarande, liksom de grundläggande elektroniska försöken att skapa musik för rymdålderns loungefester, och Torvund erkänner att inspirationen kommer från de tongivande då (Baxter, Esquivel, Denny) likväl som de som i dag använt samma teknik inom avantgardet, då med kärlek och mer tuggmotstånd. Snurre Sprätt och Daffy har klätt sig i bästa smokingen, Snövit och Askungen har utmanat Disneys animatörer att ge dem de raffigaste blåsorna och Musse Pigg står utanför i hissen med tappad haka ner till golvet och kan bara säga “oh boy, oh boy, golly, oh boy”.

Samma skivbolag släpper också fram överalltvarande Ståle Storløkken och hans enmansskiva “The Haze Of Sleeplessness” (Hubro).

Filmisk elektronisk instrumental lyssningsmusik är min sammanfattning, något som också påminner om en del av det han t.ex. gör i Supersilent (och den som vet, vet att han återfinns som gäst i hur många norska ensembler som helst i övrigt också).

Detta är en svit i sju delar som bara är så himla lysande för oss gamla Tangerine Dream-älskare som fortsatt uppskatta genren när nya själar anlänt för att ta oss vidare i en berättande syntetisk förening som både har just detta filmiska i sig och minner om såväl berlinskolor som något som var ännu mer experimenterande, gemenligen kallad “kaffekokarmusik” (citronsyran har inte fått verka, maskinen spottar och fräser och låter).

Precis som i exotica-skivan ovan kan jag inte låta bli att höra kärleksfullhet även här, både till de som gått före liksom de som i dag tar den elektroniska lyssningsmusiken framåt, oavsett om man heter Ulrich Schnauss (som för tillfället slagit ner tältpinnarna i Tangerine Dream och blåst liv i den kolossen) eller [ramp] eller något åt det hållet.

Hubro är ett skivbolag som hela tiden överraskar, som har artister och komponister som hela tiden växlar musikalisk identitet och den här skivan tillhör årets bästa i ELM-genren, ett fantastiskt mästerverk som verkar ha undgått Ron Boots och de andra som har koll på slik musik ute i Europa.

Vi håller oss i Norge och ger oss in på småbrutal elektroakustisk musik på Juhani Silvolas “Post-Biological Wildlife” (Eighth Nerve Audio).

I dessa dagar när musikbranschen insett att man nog inte, egentligen, behöver överösa Max Martin och liknande musikaliska dödgrävare med von Anka-säckar med pluring för att göra hits för kids, alltså ren kommersiell smörja som smörjer det limbiska systemet utan att smaken störs påtagligt. Nej, det räcker att montera ihop en schysst AI, så kan den mecka med toner och skalor på ett för kidsen oefterhärmligt sätt, så de trallar med och vill “konsumera” mer mcdonaldsmusik.

Men om de där AI:na skulle göra musik för sitt eget höga nöjes skull då? Hur skulle det låta då? Sivola ger sig in i de tankebanorna när musiken, som titeln antyder, framställs av något där människa, djur och maskin smält samman till ett.
Givetvis blir musiken inte enfaldig då, utan här finns mångfald, från terriertuggandet på “Machines Of Loving Grace” till långt sprödare (söndagsmorgonsmusik för en android?) “20th Century Meditation”. Vi kommer nog att se fler exempel på detta, framför allt från andra än Silvola, som har ett serienummer i stället för ett namn registerat hos Stim.

Fortfarande i samma land och på samma skivbolag: Sarah-Jane Summers “Kalopsia” (Eighth Nerve Audio), på burken står innehållet som “soloimprovisationer på viola, Hardanger-fela och violin, inspirerade av bland andra Scelsi, Lachenmann och Sciarrino”.

Det är precis vad det låter som, ömsom tonkluster, ömsom taggtrådar dragna över instrumentet, ömsom försiktigt tassande runt inspirationskällan. Varför jag känner mig förflyttad till ett bråkigare sjuttiotal där det faktiskt var långt svårare att bli inspelad än vad fallet är i dag känns rätt självklart.

Hur skulle vår samtida musik sett ut om ingen vågat spela in den improviserade musiken, om noteringsbristen tjänat som ett problem i stället för en tolkningsmässig frihet?
Det här är definitivt humörsmusik, en abstrakt astrakan, en cd som visar nästan allt vad man kan göra med en fiol om man inte är försiktig. Sarah-Jane är inte försiktig.

Tjugoårige danske Boding får sin debut-ep ”Bagefter” (Pattern Abuse) marknadsförd som ambient och jag håller inte riktigt med, för det här är långt mer filmisk elektronik, kanske förklarat av unge tonsättarens egen förklaring att musiken är som att kasta färg på en duk (tredje spåret av dem heter ”Første Film” och ep:n avslutas med ”Jeg Ved Det Ikke Engang Selv”, räcker kanske som bevis?).

En utmärkt debut (får man kalla den ”vuxen”?) som också överraskade mig i de högar av endast digitala utgåvor som PR-bolag, skivbolagsfolk och annat oknytt tynger min e-post med varje dag, som vanligen lämnar väldigt mycket att önska.
Några som är värda att nämna ur promohögen från skivbolaget Domino (där även utmärkta Fat White Family huserar) är The Anterooms ”How To Dress Well” som är mer sparsmakad än någonsin, vilket också kan sägas om Panda Bears sjätte album, ”Buoys”, medan James Yorkstons folkmusik på ”The Route To The Harmonium” har mer att göra med något, stil- och språkmässigt, Hunter S. Thompson-likt, medan Sasamis självbetitlade debut fick en på pricken-presentation av annan recensent, som skrev att det här är shoegaze som stirrar en i ögonen – vackert, lågmält och med strimmor av hopp i vankelmodets mörka hopplöshetsskog. Stephen Malkmus är mer experimentell än på mången god dag på ”Groove Denied” och för den som suktar efter ett anglosaxiskt femtiotal är Clinics välment bakåtskådande ”Wheeltappers And Shunters” att rekommendera.

Bland de som inte fanns i den högen men som också är värda att nämna är två små tidsmaskiner, först in i ett åttiotal vi kanske känner igen, sedan ett nittiotal av mer självständigt slag.

Åttiotalet, först: Linköpingsbandet Crea har passerat tjugoårsstrecket och skivan “Dwarves & Penguins” (Studio Connect) låter nästan som det var för trettio år sedan, när neoprogen var en ny företeelse och en del av de band som blev tongivande där inte så tydligt släppte rötterna som sedan skedde.

Ställer vi sedan tidsmaskinsvredet tio år senare hamnar vi mitt i Autosounds självbetitlade debut (Rundgång Rekords), men det är åldrade, ärrade herrar musiker som samlats i bandets replokal i Musikens hus i Göteborg. 

Med John Essing (synt och gitarr; bob hund), Per Svensson (sång och gitarr; Kingdom of Evol/The New Alchemy), Henrik Rylander (trummor; solokvist i stor omfatting, men även Orchestra of Constant Distress, Saturn and the Sun, Sulky, The Kingdom of Evol, The Skull Defekts, Union Carbide Productions) och Adam Wladis (bas; Union Carbide Productions) i laguppställningen så förstår du att det är lätt igenkännbar postpunk med en twist (inte godiset) som det bjuds på. 

En högst oväntad skiva med ett högst väntat resultat.

Avslutningsvis vill jag dra en lans för progskivor som inte är nya. Det finns mängder att välja mellan. Väldigt många av dem är också våldsamt bra. Ett av de bästa ställena att hitta dem på är, som nämnts ovan, Record Heavens välfyllda webbshop. Gån dit och handla.


- Jan-Erik Zandersson

torsdag

Zandersson april -19

Det är dags för svedjesånger, men inga sjungna på trångmål. Månadens inköpslista från de förtjusande försäljningsställen där musik i paketerad form kan införskaffas utan risk att försvinna ut i ettorna och nollornas universum av en marknads nycker.

Det blir inget om slyngelprog den här gången, men att man som pur ungdom kan spela matterock och via en sjua och en tolva få en månghövdad publik, visar brittiska Black Midi att undrens tid inte är förbi och att de flesta där ute vill höra på något intrikat och utmanande, fjärran musik som rinner som parfymerad tvål över kroppen utan att lämna spår eller ens en fräsch känsla.

Det är också här jag vill påminna om årets begivenhet i Helsingborg: Dimman Musikfest den 25 maj med bl.a. Solar och Skånska mord på scen.

Nå, i den här spalten är ämnesomsättningen låg, nej, obefintlig, det handlar bara – endast – om musik att ställa i facket ”bra musik”, fjärran besvikelsehorisonten. Låt därmed vara, de komma tre och tre:

Galentos “Big Sea Symphony & Other Locations” (Dreamboat Music) förstör tanken om treenighet i den här spalten, eftersom favoriten Tommy Galento Nilsson ger oss två skivor på en cd, så här 23 år efter debuten. Eller så känns det, åtminstone. Först ännu en i raden av musikaliska upptäcktsresor i ett instrumentalt land där det inte finns gränser för vad Tommy på egen hand kan finna, det är en direkt fortsättning på hans tidigare sparsmakade men ack så njutbara musikaliska orienteringstävling, fjärran en rafflande monotoni.

Det blir, som jag påpekat tidigare, en världsmusik från en värld som inte riktigt liknar vår, utan färister mellan de musikaliska hagarna. Den andra delen av cd:n är kanske mer ett gruppåhäng där gamla kompisar från många och långa år (Hassan Bah, Per Tjernberg m.fl.) gör gemensam sak för en svängig världsmusik från våra egna, mer bekanta men inte helt utforskade kontinenter.

Spotify

Nästa stopp på kartan är Sicilien och Carlo Barbagallos “iAmInTiLt​,​BoB! – Four Studies For Electric Guitar And Live Electronics” (Noja Recordings) där han blandar sin bakgrund, kan jag säga, med experiment, improvisation och, i viss mån, eam, med många gitarrplonkande och -vridande gäster, precis som undertiteln påstår.

Inte så utmanande som man kan tro, hela tiden intressant även om det saknas linjer, spelplanen är obefintlig, inkasten många och målet nås aldrig, i den mån där var något att skjuta mot.

Fria former regerar och kan inte återuppstå utanför skivans ram.

Spotify

Så följer en halvtimmeslång, egenutgiven ep, W. W. Lowmans “This Form”, där chicagobasisten Bill (som han egentligen heter) spelar alla instrument själv, men det mesta blir elektroniska fältinspelningar från källaren, inte skrämmande eller avståndstagande, bara beskrivande och, stundtals, rätt vackra, inte minst ”Back” där han lämnat källaren och närmast satt sig på trappen bakom huset för att titta ut över de fagra vårängarna.

Bildskapande musik? Jajamen! Tonsättarens egen beskrivning stämmer för en gångs skull:

“’This Form’ is a record that is concerned with the intersection of field recordings of ‘the everyday’ and the digital arrangement and manipulation of these sounds”.

Spotify

Tre till: Nis andra album (två ep oräknade) ”Pantophobie” (Dur et Doux) sammanfattar de rädslor som återfinns, stycke för stycke, på skivan, eftersom skivtitelns diagnos är det namn man brukar om man är rädd för allt; låttitlarna handlar om allt från rädslan att bli bortglömd till rädslan för starka ljus.

Skivan påminner också om fjolårets samarbete med PoiL då banden slogs ihop till PinioL. Det här är tung, tät matterock med fötterna i RIO-jorden och huvudet uppe i något så mycket tyngre (två gitarrer, en bas, en trummis), men det finns gott om melodier i den här franska ångvältsmusiken, tveklöst rekommenderbar för att rensa såväl högtalare, öron som grannar.

Spotify

Agnarna från vettet. Stephen Thelens ”Fractal Guitar” (Moonjune Records), bördig från bandet Sonar bland annat, bjuder på en Fripp-lik tripp över fem långa spår, med mycket loopad gitarr och små figurer som upprepas eller solas över.

Namnkunniga kompisar har han också (Markus Reuter, Henry Kaiser, David Torn, för att nämna några; med Reuter och Torn har han skrivit en del av musiken på skivan) och det är labyrintisk musik att gå vilse i, alla de många ljudspåren som kan följas, släppas, hela tiden med en intakt tanke om vad man kan använda en gitarr till.

Det märks också att han uppmärksammas som mer ”traditionell” (sic!) tonsättare, med stråkkvartett åt Kronoskvartetten och musik för slagverk på cv:t.

Bandcamp

Flitig i skivstudion är Dream Theatres klavertrakterare Jordan Rudess, senaste skivan “Wired For Madness” (Music Theories Recordings/Mascot) är en sant schizofren sådan, med å ena sidan en gränslös uppfinningsrikedom à la pling-och-plong-show där idéerna är för många för de kanaler på mixerbordet som använts i de instrumentala partierna och det blir sammelsuriumprog med idéer som vore de sprutade ur ett snabbt snurrande Rolodex-kortregister, men å andra sidan med en utslätad tråkighet i de partier när det ska vara melodi och sång på programmet.

Så å ena sidan en känsla av ”hur-ska-han-någonsin-komma-ihåg-det-här-när-det-ska-spelas-live?” när det är instrumentalt, å andra något besvärslöst och helt förgängligt när han ska låta texten tala och där något melodiskt ska framföras.

Spotify

Och tre till: Deer är ett mexikanskt band, numera med Hong Kong som bas, och “There’s No Future” (egen utgivning) är deras debut, en tung samling samtidskritiska, mörka låtar om politik, ytlighet och att det nog, trots allt, saknas en framtid.

Själva skriver de:

“We created the songs and connected them based on our more intuitive sonic logic. We realized that all the tracks have in common the topic of the human nature in different phases and situations, and all those vignettes were narrated through our particular sonorous perspective. Every track has specific topics and particularities, however each one is the piece of the puzzle. The listener is the one who is going to interpret the final shape of the discourse.”

Sångerskan Adriana Martinez röst står i bjärt kontrast mot mörkret i låtarna, men det här fungerar, som om åttiotalet hade kommit tillbaka för att injaga litet stilla fruktan i oss.

Spotify

Anthony Laguerres “Myotis” (Vand’Oeuvre) handlar om hans trumset och efterklang (och ett munspel, minsann!), improviserar gör han runt och i och på sitt batteri, skapar stämningar eftersom ljuden ibland får vingar och flyter med, vibrerar i luften en stund efteråt. Ett spännande sätt att göra ett stygn i tiden med improvisationens teknik över sju stycken och deras idéer.

Soundcloud

Om connect_icuts kassett “No Darkness?” (Aagoo Records) säger de själva:

“In September 2016, connect_icut began work on No Darkness, which was planned as an emotionally rich, comfortingly warm ambient album with a melancholy edge. It was supposed to be a personal meditation on the increasingly dark geopolitical events of recent times and the ecologically ominous future – a popular approach among today's electronic music producers. And then the overthinking set in. How do we express emotion in music without resorting to cliche? Is emotionalism an appropriate response to calamitous world events? Can making music even be justified as a good use of time, given the growing urgency of our global predicament? Immediately, the project became a lot less like what everyone else was doing and a lot more like connect_icut. The modus operandi became to embrace the doubt, ask all the questions and ruthlessly edit out anything that sounded like a trite, easy answer. No Darkness became No Darkness? – a much thornier proposition altogether. While many moments of straightforward melancholy beauty remain, the album has a distinct sense on unease about it. Keeps things interesting. The end result has all the chiming melodicism and glitchy arrhythmic chaos that those familiar would expect from a connect_icut album. But despite all the critical nit-picking that went into its creation, No Darkness? really does have a particularly apposite sense of warmth and melancholy that is quite new to the world of connect_icut.”

Och vet man inget om dessa förväntningar från artisterna, så låter det som ett vackert ambientalbum, men där, det medges, vissa mörka övertoner gör sig påminda över speltiden.

Deer är långt tydligare i sina ställningstaganden om vår framtidslöshet och att hoppet egentligen borde ha lämnat oss för länge sedan, kanske är connect_icuts musik det egentliga soundtracket till en undergång i John Christophers eller J. G. Ballards spår.

Lyssna på det här och ställ dig frågan: alla hyllar Greta Thunberg, men ingen över sexton verkar lyssna eller bry sig – så ta min hand, så vandrar vi över stupet tillsammans, till vacker ambientmusik.

Spotify

11 AM:s “Twain” (Rundgång Rekords) påminner om att musik inte handlar om vad den är utan vad vi upplever den är. Det här är musik för platser där veden blånat eller där det nedlagda dagisets stängsel påminner om att hålla oss ute, inte hålla någon inne.

Det här är bildbandsmusik, musik som fungerat för korta tillverkningsdokumentärer (”så här gör man en momentsvarv”). Enkla melodifigurer. Låt vara att det blir en svepande beskrivning att detta just är svepande. Stilla storslagenhet, långt från landsortsfunken, syntetisatorerna fungerar väl.

Rundgång levererar än en gång (missa inte Solar, Cement, Klotmystik och de andra).

Spotify

Och bland de skivor som också förtjänar nämnas är en från ofrånkomliga Norge och Oslo, Fervent Minds “Tranquilize” (Dark Essence Records/Karisma Records), där Live Sollid, sångerska och låtskriverska i bandet, bjuder på en tämligen överraskningsbefriad men stilla skiva någonstans mellan art-pop och det som ibland kallas jazz; snällt, vackert och lämnar mest minnesspår av stilla slag, vilket skivtiteln på allvar antyder.

Spotify

För dig som mer gillar mellanmjölkvarianten av prog-genren kan ett dopp i Rhys Marshs nya skiva ”October After All” (Dark Essence Records/Karisma Records) rekommenderas.

Ingen risk att du blir uppjagad, du känner igen det mesta, det här är prog utan armbågar, utan vinklar och vrår, bara ett bekant, stilla flöde, som en bäck om hösten när den slutat svälla men inte heller har för avsikt att avta ytterligare.

Spotify

Måste avsluta med en skiva jag alls icke fått för recension, men som gör mig tvärlycklig. Och jag har upplevt musiken i den här tappningen på scen härom året också. Ensemble Odd Size framför Händels storslagna körverk ”Messias” – som kvartett. Kan det bli mer nerskalat?

Skivan heter ”Messiah For 4” (egen utgivning) och ensemblens intensitet och smarta arrangemang ger en mustig version passande på krogen eller salongen.

Spotify

Fortsättning följer…

- Jan-Erik Zandersson