söndag

Zandersson september -19


Du har stannat vid en bensinmack någonstans nere i Europa. Det är natt, det är mörkt, mackens kiosk är stängd, men den lysrörsbelysta toalettdelen är öppen. Ljuset är starkt, det vita kaklet glimmar och alla ljud får en sorts eko. 

Men det är inte helt statiskt, det flimrar till, skuggor rör sig, beroende på vilka nattfjärilar som rör sig runt lysrören, skapar ljud- och ljuseffekter där i det kala rummet och du fascineras av slumpmässigheten och glömmer varför du är här. 

Så låter, fast elektroniskt, AKE:s “I Remember The Trees” (TRST Records), en spännande cd (och kassett) där de konstgjorda ljuden låter natt, tomhet och ett ställe som minner om civilisation, men som är övergivet nu när ingen köper bensin längre utan bara laddar teslan på garageuppfarten, när dieselpumpen står övergiven, men toaletterna är kvar som det enda som efterfrågas längs motorvägen. 

Fascinerande. 

Du vill inte släppa musiken, du vill vara kvar i den där elektriska natten. 

Han heter Elia Pellegrino, kommer från Turin och debuterade med ep:n “Sunset” 2013, första fulllängdaren (på kassett) “A New Father” kom 2017, biografin på hans fejja säger bl.a. 


“IDM and glitch soundscapes, broken tunes composed with synths and arpeggiators. From Bach – studied at the conservatory – to Jazz:Re:Found and Club To Club Festival. (…) AKE’s hardware-only live performances have been defined by the well-recognised Italian magazine Sentireascoltare as ‘rich of ethereal melodies influenced by Boards Of Canada, Jon Hopkins and Nathan Fake’”.

Jag skulle nog lägga till saker från µ-Ziqs skivbolag och annan tidig, skuttande electronica plus tidig Warp, för IDM-stämningarna.


Les Comptes de Korsakoffs “Nos Amers” (Label Puzzle) är en skiva jag, tacksamt nog, inte blir klok på, för den här franska oktettten kallar sin musik “en reflektion över visst mänskligt lidande” och det gör de kanske rätt i. 

Det finns inslag av jazzig RIO, ren improvisation, sånger med ett visst tuggmotstånd, ja, de är över stora delar av den musikaliska kartan utan att för den skull öppnat atlasen och kastat pil. Ännu en sorts avantgarde. 

Eventuell humor, som bandet påstår ska finnas, går mig nog förbi eftersom de sjunger, inte helt oväntat, på franska. Men det spelar ingen roll, en rytande elgitarr där, Tom Waits-blås här, träblåskammarmusik på “Antidote”; kort sagt: det här var en trevlig skivupplevelse, ännu en konstellation som jag aldrig hört talas om (debuterade på skiva 2010, då som trio).


Bildresultat för Jordsjø ”Nattviolen
Tillbaka till Norge och Oslo-bandet Jordsjøs andra skiva ”Nattfiolen” (Karisma). 

Det är Håkon Oftung från Tusmørke som tillsammans med bandmedlemmar därifrån och från bandet Black Magic ger sig ut på strövtåg i en enklare värld bestående av blommor och bin och symfonirock med tydliga folkmusikvibbar, som en Ferrari som kör om alla gamla Morgan- och MG-bilar i Canterbury, musik som låter mer som en återgång till ett svenskt nittiotal med mellotronproggenerationen som då växte fram (Änglagård och Landberk t.ex.), men också den folkmusik som redan sipprande in i svensk jazz på sent sextio- och tidigt sjuttiotal. 

Det är kanske bara mina öron som ger den bilden, men här känns det som vår jazz- och progtradition påverkat Oftung, liksom det är en nåd att stilla bedja om att det åter igen finns band som ger sig in på något i progrocken som är mer symfoniskt än något annat, låt vara med en del tomtar & troll som sticker upp sina nunor i ljudbilden. ”Apocalyptic forest prog” skriver bandet själv som en beteckning och visst finns det ett tjärnsvart mörker stundtals i musiken, men det är svärtan som skapar skönheten här.



PLASTIC SUN - The Future In Retrospect
Och inne på det regressiva spåret, vad sägs om litet Telemarksprog? Det är i alla fall vad den erfarna trion Plastic Sun kallar det de gör på debutskivan ”Future In Retrospect” (Giggermusic). 

Erfarna är de, men från andra band, av cv:t att döma, av många andra band, allt från blodtörstig metal till ren blues. De tre är Håkon Kyllingmark (gitarr och sång), Espen Fjelle (orgel, piano, synt) och André Søgnen (trummor och bas), med gästande Guttorm Guttormsen som sätter god prägel med tvärflöjt och tenorsax, liksom körande Margrethe Skogrand och Randi Brettetveit (doa-körer är underskattat inom progen). 

Mycket av detta har tillkommit i studion (alla texter är Håkons, men instrumentalstyckena är inte få av de nio spåren), ”äkta instrument och prestationer” som bandet säger, inspirerad av det de kallar den ”fria rocken” från 70-talet. Och den ena låten är inte den andra lik, här får olika tidsströmmar ta plats. En låt hamnar rakt in i Led Zeppelin-facket för att gitarren låter som den gör, en annan (”The Poet”) känns som neoprog och förelöparna Kansas och Rush, medan titelspåret, det längsta på skivan, är det mest symfonirockande och som spretar mot Genesis-hållet, men med tyngre klaviatur, åter en annan känns mer hårdrockande än progressiv, avslutningen andas (men röker inte) Camel – och så håller det på. 

Det här är en skiva som på ytan kan te sig avstyckad och tydlig i sitt upplägg och inspirationskällorna, som ett skifte med olika tegar, men det dyker upp nya saker vid varje lyssning och det är en betydande del av charmen med genren. 

Varför tre farbröder med så aparta bakgrunder inom musik får för sig att spela in den här skivan är dock en gåta som återstår att få sitt svar; en hälsosam tanke var det, i alla fall!



Bildresultat för Saigon Would Be Seoul Everywhere Else Left Behind
Hur kommer man vidare när man flytt från krig och återvänder som vuxen? Hur tar sig nästa steg i utveckling sig ut, den moderna pianomusiken från Nils Frahm, Max Richter et cohortes, när stillheten och tonerna börjar bli välanvända och igenkännbara? 

Mirza Ramic växte upp i Mostar, flydde under Bosnienkriget och återvände som vuxen med mycket tankar och helande processer att hantera. 

Han är halva electronicaduon Arms And Sleepers och en del av processen är hans första soloskiva (under namnet Saigon Would Be Seoul) ”Everywhere Else Left Behind” ({int}erpret null). 

Här är pianot i centrum, det är i grunden samma ljudvärld som männen ovan rör sig i, som har rötter bakåt till såväl Eno, Satie som romantikerna, men skivan blir mer ett personligt soundtrack till hans tankar (äldsta materialet från 2009) och känslor från både turnérandet med Arms And Sleepers, återkomsten till Mostar och livsfrågorna, illustrerade av såväl fältinspelningar från resorna som texter (Sofia Insua reciterar) som betytt mycket och som kanske har en del av svaren, från fyra böcker av Kundera, Camus och Dubravca Ugresi; Mirza har också valt titlar till sina stycken från filmer, böcker och annat som påverkat honom starkt. En fascinerande skiva, med smärta och svärta.



Bildresultat för sparksss brutal
En skiva som inte har så många andningspauser – eller snarare flämtningspauser – är Camilla Sparksss “BRUTAL’” (On The Camper Records), fem år sedan Barbara Lehnhoff (som det står i folkbokföringen i Schweiz där denna kanadensiska i dag fördriver sina dagar) släppte den förra, “For You The Wild”, ett syntpoppigt, postpunkigt album som om åttiotalet var över oss igen med något från Play It Again, Sam. 




Den här gången har hon dragit ut de linjerna låååååångt mycket längre, likheten är inte slående, här är det en sorts märkliga och högst varierande konstsånger, men det är elektroniskt och postpunkigt så det förslår, men också härligt hög- och lågtravande, hon väser och viskar, skriker och låter, det är som att åka berg-och-dal-bana med henne på cd:n, hela tiden en intressant reskamrat där i den trånga banvagnen och risken finns hela tiden att vi ska fastna där längst uppe, men så rasar vagnen på, hjulen gnisslar och blir harmoniska, farten är uppe igen, du klamrar dig mest fast vid henne än det omvända.




Bildresultat för Lisen Rylander Löve oceans
Lisen Rylander Löve är en av de stående gästerna hos Isildurs bane (kanske ska räkna henne som medlem, rent av?) och på IB Expon varje höst liksom i många andra ensembler på främst jazzscenen. 

Midaircondo ligger väl i malpåse eller är nedlagt, The Splendour och Here’s To Us är banden för dagen, men här finns nu hennes debutskiva i eget namn, tio år efter en välförtjänt debutant-Jazzkatt och en massa musik. 

På ”Oceans” (Hoob Records) har hon gjort precis allt (skrivit, spelat, spelat in, producerat) utom att ha assisterat vid cd- och lp-pressningen i fjärran land (ok, då, brorsan Henrik är med på en låt, det gör ingen skada alls). 

Jag väljer att se den här skivan som ett äventyr, för det var så jag upplevde den vid lyssningen. Bitvis mörkt, experimentellt, bitvis nära en mindre vanartig lounge med exotiska (nåja) instrument vid sidan av hennes paradmusikverktyg, saxofonen. 

Det är just dessa små äventyr till skivor jag formligen längtar efter, när det ena stycket/låten/biten inte är den andra lik, men där det ändå finns någon form av uttrycksmässig eller konstnärligt baserad linje i botten. 

Skulle man lyssna på en av de snällare låtarna solitärt hade kanske den totala spänsten inte känts i trumhinnorna, här ger helheten även de spensligare spåren en given plats, för att inte tala om ”From Above” som kunde varit hämtad från någon av dessa kvalitetstyngda men dåförtiden sorgligt förbisedda new age-skivor som släpptes i skuggan av panflöjtsskräp och didjeridu-brölande på åttiotalet. Som sagt, ett äventyr, men biljetten kostar inte mer än vad dagspriset för en cd är.



Bildresultat för Plays The Music Of Henningsson/Hängsel
Henningsson/Hängsel septets “Plays The Music Of Henningsson/Hängsel” (Havtorn) är så mycket mer än bara ännu en skiva från favoritskivbolaget Havtorn, för det här är en, säkert medveten, tidsmaskin till den ensemblejazz som på sent sextio- och tidigt sjuttiotal Lars Gullin här och Gil Evans över där excellerade i, alltså en större besättning som gör orkestral, noterad jazz och där det improviserade ligger i solona. 

Anders Henningsson är basist, Petter Hängsel trombonist, och de säger att roten till skivan kommer från deras samarbete i Petter Hängsel trio där, som här, Kristoffer Rostedt spelar trummor. 

Lägg till en kompetenta musiker från ett av mina favoritjazzband Makross (Rasmus Nyvall, tenorsax, och Jens Persson, altsax (Rostedt är trummis även här – och snart ny skiva, igen!), trumpetaren Erik Kimestad Pedersten från danska Horse Orchestra och så bastrombonisten Björn Hängsel, så finns det en laguppställning som både imponerar på papperet och på skivan. 

Inga krusiduller, kompetent och klassiskt, med all energi, nästan, i soloinsatserna. En fin tidsmaskin, undrar hur många som kunnat placera in skivan på en tidsskala vid ett blindtest?



Bildresultat för Ultra Sounds: The Sonic Art Of Polish Radio Experimental Studio (Kehrer).

En bok: David Crowley är chef för The School of Visual Culture vid National College of Art and Design i Dublin men också redaktör för den högeligen intressanta boken Ultra Sounds: The Sonic Art Of Polish Radio Experimental Studio (Kehrer). 

Passar bra eftersom han specialiserat sig på öststatsdesign och -kultur ur ett historiskt perspektiv och utgett en rad böcker på temat. 

Det här är alltså en antologi med texter om historien om Studio Eksperymentalne Polskiego Radia i Warszawa från starten 1957, alltså den polska radions motsvarighet till Elektronmusikstudion i Stockholm, Groupe de Recherches Musicales i Paris eller Studio für elektronische Musik i Köln, de legendariska studior där den elektroniska, elektroakustiska och konkreta musiken till stor del hade sin organiserade vagga. 

Det är initierade texter som gör även knappologen glad, samma upptäckarglädje över ljudens möjligheter i den här studion som i de andra, från den tid då den elektroniska musiken till stora delar också var ett hantverk, med tejper som skulle klippas, sammanfogas och eller loopas, med tongeneratorer och andra knapp- och mätarrika konsoler som fyllde väggarna och som får dagens elektroniska komponister med sin lilla bärbara dator att verka science fiction-aktiga, med allvarliga män (för det var mest män) i labbrockar eller bara i en schysst kostym som arbetade med sin musik, igenkännbara på rynkad panna och frånvaro av leenden. 

Just upptäckarglädjen tror jag var i centrum, samtidigt som man hade mer politik att ta hänsyn till i Polen än i de andra länderna med en elektronmusikstudio, där det det i de senare fallen inte sällan mest handlade om finansieringsfrågor. I Polen var det mer som stod på spel (den här artikeln ger en viss bild). 

Boken är inte bara fylld av essäer författade av musikkunniga, utan även historiker, konstvetare och andra; till detta lägg intervjuer med dem som var med på den här tiden, återgivna föredrag och annat. 

Magiskt och grannlaga genomfört. Hur det lät? Enmansskivbolaget Bôłt har utgett en fantastisk svit med 23 cd (så här långt) med musik företrädesvis från studion (totalt har Bôłt utgett mer än 100 cd med ny, polsk musik, vilket är imponerande, även om stat och radio varit bra på att gå in och delfinansiera). 

Michał Mendyk, som “är” Bôłt, träffade jag på Fylkingen av en händelse häromåret, han skickade en trave cd och jag har skrivit om utgivningarna, både här och i Nya upplagan på sin tid, följt upp med att köpa vad som utgetts. 

Michał är påläst, kunnig och fantastiskt hängiven, dessutom är han en av skribenterna i boken. Det här är en spännande och stundtals frustrerande resa att läsa om, det, och den rika mängden foton och illustrationer (ack, dessa grafiska partitur!) gör den här boken till ett givet köp. 

(En intervju med Michał Mendyk och möjlighet att ladda ner prov på musiken från studion finns här)


Bildresultat för Ingen våg – osläppt ny våg från Skåne 1979–1987


Vi ska också rikta blicken mot Kristianstadsgatan 14 i Malmö där skivbutiken Rundgång ligger, ett vinylmekka med vettiga priser, brett sortiment och en trevlig ägare – Dennis Lood – som förutom att vara DJ, kontaktförmedlingscentral etc. etc. också sedan länge driver skivbolaget Rundgång Rekords med en utmärkt utgivning om vilken jag skrivit flera gånger. 

Av nyheterna ska definitivt nämnas kassetten ”III-VI” med Frihet, fyra spår (kassetten med ”I” och ”II” kom på Funeral Fog 2017) med trion Andreas Malm (Fria Konstellationen, Skeppet, Amph m.fl.), Henrik Wallin (Foxy Music, Fria Konstellationen, Klotmystik, Skeppet) och Daniel Kacz (Fria Konstellationen, DGK) och det handlar om välgjord, drånande ambient av skymningsslag (där ”V” är litet mörkare, solen är nästan nere, förklaras av att spåret är inspelat live). Utmärkt. 

Duon Solar albumdebuterade för inte så länge sedan med “Thing We Found, But Left Behind” och jag skrev bl.a att det här:
”är motorvägspostrock från Malmö och inte Portland, för flaskhalsarna på E22:an mellan Malmö och Lund i rusningstid. Stundtals oljudsbeströdd, ibland upprepas tema under de trettiosju minutrarna, men det blir aldrig regressivt, det hade varit som att kalla ’The Lamb Lies Down On Broadway’ för ’enahanda’”. 
Gillade man den skivan, finns det nu en kassett-ep från Dennis etikett också att tillgå och sammanfattningen är enkel: det här är mer av samma, lätt igenkännbara postrock fläckad av doom. 

Bildresultat för Revelations In Loss Part I–II

Kassetten heter förresten ”Revelations In Loss Part I–II”. Dennis är också musikarkeolog när det handlar om den lokala postpunken, synten, svartrocken etc. 

Dels såg han till så att Kabinett Död hamnade på en sexspårsvinyl (en sådan vi kallade för ”mediumplay” förr i världen), ”Spindel Baby”, bandet svartsynta livefavoriter som jag framför allt minns från samlingskassetten ”Eldbegängelse” från 1981 som jag spelade rysligt ofta dåförtiden, det var en kassett späckad med musik från Malmö och Lund (Besökarna, Baxter Pat, Justine, Silverdödsskolan – listan är mycket längre än så (avslutande ”Tågbangården” live med Garbochock bara fortsatte och fortsatte…)) – vilket leder mig in på årets lokala kulturgärning i den svenska musikvärlden: ”Ingen våg – osläppt ny våg från Skåne 1979–1987”, det är precis vad som står på burken, osläppta låtar från en vacker tid i den skånska pop- och rockmusikhistorien, ett projekt Dennis lagt ner mycket tid och möda på, att spåra inspelningar, få dem utgivningsbara. 

Hoppeligen är det här en samlings-lp som man kan göra även om man inte har ett eget skivbolag, men det underlättar säkert att Dennis både är erfaren och välkänd i musik-Skåne. 

Här finns band som Hennes guldkantade byxor (släppte kassett på Slask när de väl i princip var upplösta 1983), Anal-Fabeterna (punkband från Åkarp 1980–86), Påskharen (som släppte en singel 1986 som jag givetvis köpte då), men också mer kända som Stry & Stripparna, Blago Bung och Garbochock. 

För mig en fantastisk tidsresa till tiden då man hängde på andra våningen på Folk å Rock i Lund och köpte Steve Reich- och Philip Glass-skivor, gick på konsert på Stadt Hamburg dit musikföreningen 33/45 lockade Snakefinger, Twice A Man, Tuxedomoon och många andra udda band, och hur man såg sin femte, sin tionde, sin tjugonde konsert med Wilmer X på Fredmans. Nå, Dennis, kan du nu ge ut Garbochocks andra, outgivna singel också, bara…


Bildresultat för Fat White Family “Serfs Up
Och några skivor som är värda att nämna är scenförändringen hos det tidigare inte så jätteintressanta bandet Fat White Family när deras senaste, “Serfs Up” (Domino), fick mig att spetsa öronen. Här blandas musikstilarna, storslagenhet och melodirikedom med stillsamma sånger, som om bandmedlemmarnas rikliga missbruk helt plötsligt kommit till användning nu när de (sägs det) slutat med dumheterna. 


Bildresultat för in amazonia'
En annan skiva som bitvis är hur bra som helst och som lämnar mig kluven är Isildurs Banes senaste där Mats Johansson samarbetar med Peter Hammill i skrivstugan: “In Amazonia” (Ataraxia). 

Som vid förra samarbetsskivan (med Steve Hogarth) kan jag inte låta bli att tycka att Mats klarar sig långt bättre på egen hand som tonsättare; bandet är som vanligt enastående i sin spelskicklighet, men Peter borde stannat hemma. 



Bildresultat för Blues From The Tombs skånska mord
Skånska mord var inte bara en av svensk tv:s bästa serie tematiska filmer (från 1986), med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som Hurvamördaren eller Esarparen (totalt var det fem filmer), det är också ett band, nu på trettonde året (de flesta av de fem medlemmarna har spelat samman längre än så), från Örkelljunga och nu på tredje plattan “Blues From The Tombs” (Transubstans) tycker jag de börjar få fram det tunggung och sväng som karakteriserar deras konserter, men där de två första skivorna saknat en del av den intensiteten – eller vad man nu ska kalla det, eftersom det här är bluesrock som inte rör på sig i väldigt många bpm:s, men som har det där gravitetiska svänget som är en rak linje från såväl sjuttiotalets hårdare rock som de brittiska psych-banden som blev pubrockare.



- Jan-Erik Zandersson

fredag

"Jag är besatt av musik ... "

Lasse Tängmark:

Jag är besatt av musik, och det har jag alltid varit. För mig är musiken en parallell värld till den vi lever i. Jag drabbas hårt av musik, och jag blir aldrig klok på om det jag drabbas av är något som finns i musiken, eller om den bara låter mig komma i kontakt med känslor och tankar inom mig.
Musiken för mig är som alkoholen för en alkoholist. Jag känner att musiken hjälper mig att vara mig själv, men jag drar mig undan med min musik och är ensam. Jag önskar att jag kunde möta andra i musiken, men jag vet inte längre hur man gör. Upplevelsen är för stark och för privat. Jag kan känna en helt ofattbar lycka avskärmad, kilometer från närmaste människa, men den perfekta musiken i lurarna.
Musiken iscensätter det liv jag borde ha levt och de känslor jag skulle kunna ha känt, och trots att jag är helt själv känns det som alla ser och alla vet, och som att inga dörrar någonsin har stängts, och att inga dörrar någonsin kommer att stängas. Döden känns inte längre som en sorg, för musiken kommer att finnas kvar. Det känns som att jag klivit ut på en scen, men jag har ju bara dragit mig undan.
Att göra musik är det allra heligaste, och det allra svåraste. Inte för att det är tekniskt komplicerat eller för att det kräver koncentration, utanför att det är en för helig handling. När jag vet att det börjar låta rätt så vill jag bara sluta så fort som möjligt och göra något annat. Potentialen som finns i att göra musik är så stor att jag blir rädd och orolig.

Det jag känner för musiken är för starkt och personligt, det kan inte delas. Jag kan bara berätta om känslan, men inte beskriva den. Resten av världen går vidare och ägnar sig åt saker som skapar kontakter, samhällen, civilisation. Jag förbränns i skogen med ett par hörlurar, fortfarande ovetande om vad musiken gör med mig. Den håller mig kvar.

Fyller jag mitt rum framåt skymningen med rätt musik så får mörkret en mening. Ledan försvinner och tomheten får en färg, ett mönster, en doft och en smak. Och samtidigt vissheten om att inget är bättre än det här, och den katedral av perfekta spellistor kommer att rasa ihop och försvinna med mig en vacker dag.

måndag

Zandersson augusti 2 -19

Vi är alla underordnade musiken. När stollen Guy Dammann i SvD:s rätt korkade och effektsökande artikelserie ”Omvärderingen” i sommar tycker sig ha hittat något som ”förstör” Philips Glass, vill nog de flesta av oss, som vet bättre, ta oss för pannan och kasta en skämskudde till Guy. Det handlar om den andra satsen i Glass’ första violinkonsert och Dammann skriver:
”För ju försiktigare man lyssnar desto mer begriper man att stycket komponerats av någon som i grunden inte bryr sig om musikens underliggande hantverk. Sekvenserna rullar på utan att man behöver bekymra sig om vart de är på väg. Solistens arpeggion rusar iväg utan hänsyn till fiolen och arbetar emot fingrarna. Mycket av solistens ansträngning går till spillo. Glass erkände delvis detta själv i en intervju i samband med konsertens uruppförande. ’Jag är mer intresserad’, förklarade han, ’av min egen klang än orkesterinstrumentens egna förmågor’. Här har vi en musiker, med andra ord, som inte tar någon hänsyn till det som utgör musikens mänskliga material. (…) I många fall råkar Glass, och hans nonchalans inför musikens hantverk, åstadkomma något av sant konstnärligt värde.”
Okunnigt, slarvigt och oförskämt. Komponisten är herre på täppan, interpreten är just det, den som ska uttolka något, vara bryggan mellan tonsättaren och lyssnaren, både respektfull och drivande. Utan tonsättaren fanns det ju inget att spela. Resultatet återfinns sedan någonstans mellan lyssnarens hjärna och hjärta. Ack ja, kultursidorna, de få kvarvarande som handlar om konst och kultur och inte politik eller kändisspaningar, de blir inte roligare att ta del av över tid, tyvärr.

Därför över till ymnighetshornet som hela tiden flödar med musik i cd- eller lp-format. Vi börjar med en trio på ett skivbolag som tagit namn efter en nordamerikansk delstat, den 49:e med 100 000 färre invånare än Göteborg:

Först ut är Aart Strootmans skiva där han tolkar några av Anthony Fiumaras “Grids” för elgitarr (Alaska Records), närmare bestämt fyra av dem: “Dust” (2010), “For Aart Strootman” (2010), “Bells” (2006) och färska “Feathered River” (2018).
Det är en sorts etyder som holländske Fiumara byggt upp som rutnät som resulterar i en finlemmad, repetitiv minimalism, vacker och i många delar polyfon.

Holland är bra på att ta vara på sina samtida komponister, med god skivutgivning, många festivaler och ett stort intresse för de här uttrycken.

Strootman är en prisbelönt yngling (f. 1987) som också komponerar och utbildar i en rad specialämnen kopplade till musiken vid Fontys School of Arts i Tilburg.

I ett redan rikt cv finns också en rad ensembler han deltar i och de flesta av den internationella samtidsmusikens namn, inom och utanför akademien, har han samarbetat med. En underbar liten pärla till skiva.


Och på nästa skiva kan man höra musik av såväl Aart som Anthony, men också av Nik Bärtsch: “An Index Of Wood: Music For Marimba” där Ramon Lormans håller i klubborna. (Alaska Records).

Det är Lormans debut och här dyker termen “post-minimalism” upp, även om det är repetitivt, det är intimt, det är minimalt.

Marimbans ljudvärld passar utmärkt för den här stundtals transskapande musiken, utan kantigheter och konflikter, som bjuder in och vaggar och tar hand om.
Titelstycket är av Fiumara och handlar om att marimban låter som skogen låter, det finns inte bara likheter, utan det här blir ett skogsporträtt, det han kallar för en “atlas över timmertoner”.

Om Fiumara ovan tonsätter i rutnät, gör Bärtsch det i moduler, repetitiva sådana, och det är den elfte av dessa som finns med här (ursprungligen för piano, transkriberad av Lormans), ett sätt att förena arkitekturtankar med musik, bygga snarlikt.

Strootman visar stor disciplin med “Shattered Canon #1” eftersom han skrev stycket på en flygresa mellan Zürich och Peking – han började stycket på planet före start och vid landningen var det klart, ett beställningsjobb från Lormans för marimbakvartett, på skivan har Ramon tagit hand om alla fyra stolarna i kvartetten. Inte vilken slagverksskiva som helst, med andra ord.

“Whoever You Are, Come Forth” är en porträttskiva av saxofonisten Tom Sanderman (Alaska Records), hans andra, och nu är även han inne i det han också kallar för “post-minimalismen”.

Hans förra skiva, tillika både hans och skivbolaget Alaskas debut, skrev jag om när den kom för två år sedan, där spelade han musik av Fiumara, men också verk av den heliga minimalistiska treenigheten Glass, Riley och Reich från sent 60-tal.

Den här gången återkommer Fiumara, tar med sig Strootman och kompletterar med musik av Kate Moore och Remy Alexander.

Den sistnämnde fick väldigt detaljerade instruktioner av Sanderman inför skrivandet och det resulterade i det långsamma stycket “Sleeping Water”, där Alexander mediterar över tanken hur vattnet kan ta så lätt på de föroreningar det måste ta emot, all den plast som rör sig i det och som fiskar och andra vattenlevande varelser får i sig (här skulle jag nu vilja se ett samarbetsstycke mellan honom och Jana Winderen och hennes akvatiska elektroniska musik).

Moores titelstycke tar avstamp från en text av Walt Whitman, Fiumaras “Redshift” bygger på en stadslevande varelse som han själv och de upplevelser han har av att rent av falla in i universum när han är på landet och får uppleva stjärnhimlen. Strootmans “Floating Points On A Fixed Monorail” är medvetet minimalistisk musik där spänningsfältet i titeln ger det “groove” som du upplever i musiken. En fin trio cd från skivbolaget Alaska Recods.

“Oriental Winds Of The Baroque” (Simax) påminner i delar om det Jordi Savall gjort på många skivor på senare år på sitt eget skivbolag Alia Vox: drar trådar från medelhavets och orientens musik fram till renässans och barock i vårt Europa, talar om inspiration och kopplingar, belägger intryck och uttryck.

Rolf-Erik Nystrøm och André W. Larsen, ledaren för Nordlands festivalvecka i Norge, bollade tankar åt samma håll inför festivalen 2012 och resultatet finns nu på skiva, även om det är ren science fiction. Eller fantasy, beroende på hur långt in man vill placera faktaskåpet i fantasins vardagsrum.

Savall har varit bra på att belägga sina tankar, även om de varit till del slutsatser utan så många konkreta bevis (som om det vore ett krav i det konstnärliga – men han har både haft bevis och nyktra förklaringar), Nystrøm och hans lilla grupp (han spelar själv sax, men det finns även theorb, sopraner, violiner (vanliga och Hardanger-), liksom mer exotiska instrument som dodo) tar utgångspunkt i att barockens musik var ett noterat ramverk inom vilket det skulle improviseras, smyckas, utökas, och att mellanösterns improviserade musik mycket väl kunde inspirerat nordeuropéerna – och gjorde den inte det, hur hade det kunnat låta om det verkligen varit så?

Så bevisningen är papperstunn, men musiken är sprudlande dansant och stundtals långt mer partiturtrogen (som i tolkningarna av Biber) än väntat. Så glöm alla de här efterhandskonstruerade teserna, lyssna och njut av musiken i ett hela tiden oväntat sammanhang, en blandning av igenkänning och förvåning.

Det blir sällan fel när barocken används som grund, du kan t.ex. nu än en gång få tag på Baroque Jazz Trios självbetitlade album från 1970 (tyvärr bara på vinyl) där de går länge än Louissiers Bach-tolkningar och släpper fram frijazzen och barocken i samma ögonblick (fantastisk skiva).

Fanny Gunnarsson Quartets ep “Share Your Past” (egen utgivning) innehåller, för att tolka Fanny, fyra minneskapslar i kvartettform (piano/sång, bas, trummor, sax) från Malmö. Det känns som ett förspel till något som komma skall (hoppeligen en tredje fullängdare).

Det blir också delvis en sorts chimär, eftersom ep:n bara finns digitalt, vilket förvisso inte gör musiken sämre, men musiken förtjänar att vara även en artefakt.

Det här är väldigt välproducerat (producentens namn okänt, tyvärr), med en av mig upplevd Färnlöf-flyktighet i de popanstrukna melodierna som lämnar jazzen bitvis, där Fanny också är både en stilintressant pianist och en popsångerska i knopp. ”Same eyes as you” från 2014, välproducerad av Jan Lundgren, återvänder jag gärna till också.

Lucy In Blues “In Flight” (Karisma Records) är islänningarnas andra album (debut 2013, egen utgivning) och att de inte kommer från England hade jag aldrig kunnat gissa efter min första, traditionella blindlyssning (så gör jag alltid med recensionsskivor: lyssnar på cd:n eller lp:n en eller två gånger utan att ha läst något pressmaterial; ibland är det en bekant artist (man kan ju inte låta bli att läsa bandnamnet innan skivan spelas…) och då går givetvis tankarna åt ett visst håll, vare sig man vill eller inte, men Lucy In Blue-skivan ett utmärkt exempel på motsatsen).

Vi befinner oss i skiftet mellan 60- och 70-talen, Pink Floyd-influenserna är ytterst påtagliga (extra så, påmind om den post-Barrett storhet de hade före månens mörka sida när jag såg Nick Mason et cohortes i Köpenhamn i fjol, men här också med käcka inledande och avslutande citat) men det är det där lantligt psykedeliska à la Canterbury som dominerar, inspirationsmässigt. För kopierar, det gör de inte, även om det är väldigt tydligt vilken musik de gillar, att de tar Waters/Gilmour och Caravan som avstamp för ett nostalgitripp i en VW Kleinbus, fast med turbo och keramiska bromsar, med gps:en inställd på solen, men med en jävligt liten krockkudde i rattens lilla bakelitcentrum.
Våra norska skivbolagsvänner fortsätter att imponera med tanke på vilka utomnorska band de plockar fram och utger. Rekommenderas för en tripp med blommor i håret. Utmärkt skiva.

Vi håller oss i Norge och ett favoritskivbolag. Trond Kallevåg Hansens ”Bedehus & Hawaii” (Hubro) visar bland annat upp en ny undergenre, postrockcountry, i alla fall ger Geir Sundstöls pedalsteel den känslan i den här delikata blandningen av högeligen filmisk, jordnära musik på Tronds Hubro-debut, om än ett lp-kort nöje även på cd.

Det blir en spännande mix av stillsam americana med fältinspelningar och elektroniskt skruvande och ”bedehuset” i titeln som får anses ha en troende linje till såväl gospel som sydstatscountry av den mer gudfruktande sorten.

Det blir en kontinuerlig blandning av halvor som sätts samman, varsamt skruvas ihop till musikaliska helheter (sättningen är gitarr, bas, trummor, violin och så pedalsteel/slidegitarr) som blir smärtsamt vackra och melankoliska, därav postrockcountryn som ligger närmare än någonsin något jazzigt.

Jag kan inte låta bli att vara imponerad över Hubros fingertoppskänsla för fantastiska komponister, fantastiska exekutörer, fantastisk musik som blir fantastiska skivor, en verklig syregivare i dessa tider när den s.k. musikbranschen (sic!) och dess kvartalsekonomi gör att kidsen (och faktiskt även andra) bara lyssnar på låtar utan sammanhang, där den musikaliska upplevelsen får stå tillbaka för funktionaliteten, där drömmande tankar får ge plats för den rätta musiken till ännu ett facebookskrytande pass på gymmet. Tack, Hubro, för motsatsen.


Gustaf Rosenbergs ”Amalia” (Havtorn) fortsätter på den inslagna vägen ovan, men nu är vi i jazzkvartettland och anslaget är tillbakablickande, romantiskt och svårslaget vackert när legobitarna hakar i varandra och blir något starkt, kolorerat och inte särskilt nytt.

Rosenberg, piano, har skrivit all musik och tidsläget på resvägen är någonstans mot sextiotalets slut, där jazzen redan började blicka tillbaka när kvällen blev sen och eftertanken gjorde sig påmind, en reaktion på den överraskningsbemängda rockens psykedelika som lånade drag av jazzen, oavsett om det var improviserandet eller bara bop:en.

Ännu en utmärkt skiva i det långt ifrån skrällande formatet fjärran vernissagebakgrundsmusiken eller reklambyråinvigningen.

Jazz på riktigt, med riktiga musiker som nog kan, med sin erfarenhet från andra konstellationer i Malmö, brisera som små lustbomber när de vill.


Min kärlek till Havtorn Records minskar inte när jag möter mer musik av saxofonisten Malin Wättring. På stort anlagda ”Glöd” (Havtorn) debuterade hon 2015 med både Malin Wättring 4:a och 8:a, ett bra sätt att anpassa sättning efter musik i stället för motsatsen, en lp med vardera uppsättningen.

Kvartetten bjuder på försiktig men ibland litet obändig jazz, snäll och kluven på en gång, där Malins saxar och Naoko Sakatas pianospel tar ut kompassriktningen.
Omväxling och brytpunkter finns, en favorit i kvartettsättningen är spåret ”Vildvittra” med folkmusikkänningar och en rent sakral stämning – och detta återfinns när kvartetten fördubblas och genrenbändandet tar sig intressanta uttryck mellan artpop och film till musik som inte finns än, förutom det jazzen bjuder på.
På efterföljande (och prisbelönta) skivan med kvartetten förstärkt med Bohusläns Big Band, ”Harvest” (Havtorn), kommer Wättring till nästan en helt annan rätt, där storbandets beställningsverk blir ett böljespel med kopplingar till såväl 1900-talsmusik av klassiskt snitt, nyttjande av storbandets traditionella spelstil och de där sångbara styckena, med Lisen Rylander Löve som vackert ljudande gäst, och egentligen blir det här modern orkestermusik med jazzinslag, där storband och kvartett är en enhet.

Nu aktuell är Malin Wättring 4:s ”Live In Hamburg” (Havtorn) och det blir en återgång till det som fanns på debutskivan till del vad kvartetten bekräftar, men med mer luft under vingarna, mer kraft och improvisationsförmåga, svängarna tas ut som de kanske lättare kan göras på scen än i studion, kontrasterna blir ibland stora, inte minst mellan enheterna piano/sax och trummor/bas. Wättring skulle vara ett intressant inslag på en kommande IB Expo, tycker jag.

Helge Ibergs “Songs From The Planet Of Life” (Aurora) är inte ett klassiskt hållet musikverk för dig som funderar på att köpa en ny flertons-suv från BMW eller Volvo (gärna med fet dieselmotor), tycker att det där med att resa med flyg tillhör den personliga friheten och att företagens tillväxt är viktigare än deras tveklösa skuld till den accelererande klimatkrisen.

Iberg försöker genom texter (sjungna eller reciterade på kinesiska eller engelska) och tydliga avstamp i omsorgen om “The Planet Of Life” (Jorden, vad annars?) göra budskapet om vad vi ställt (och ställer) till med outspätt och gör det utan någon patetik, inspirerad av Mahlers stora sångcykel “Das Lied von der Erde” (och det spelar förvisso inte så stor roll, för Gustav ställde mest de stora, avgörande frågorna kring livet och döden, här får vi gräva oss ner i lösningar och förhållningssätt som inte gör att våra barnbarn skäms över oss).

Men det som gör verket till det det egentligen är, är att det först och främst är ett storslaget orkesterverk i norska radioorkesterns händer (Kai Grinde Myrann leder), i modern tonal tradition, därför blir aldrig klimatångesten ett traktat, utan ett självklart fundament, nästan hoppingivande. Lyssna, fundera och gör sedan dina egna val.



Erlend Apneseth Trio med Frode Haltli – ja, vi är fortfarande i Norge – har gett ifrån sig skivan “Salika, Molika” (Hubro), trions tredje, med Erlends hardangerfiol i högsätet, med Haltlis dragspel som smaksättare i detta beställningsverk från scen- och studiostället Bergen Kjøtt, även inspelat där, antingen live på scen eller i studio.

Visst är en del av instrumentariet och inställningen folkmusikalisk, men vi hade inte en Hubro-cd i spelaren om det inte fanns elektroniska inslag och annan kryddning, i det här fallet också, som på förra skivan, talade stycken Erland samplat eller som är live, eller sjungna, kanske för att, likt sin fiddla, förankra stycket i dåtiden när han nu har siktet på framtiden, eller åtminstone något som är musikaliskt relevant i dag och inte bara från något loft på landet.

En märklig tidsskärva till skiva vars själ vibrerar av en sorts åstundan att vara en schizofren tidsmaskin jag tror gamle Wells gillat som utveckling bort från morlockernas hägrande framtid.

En fransman i Berlin. Det låter som en le Carré-spionthriller, men är snarare upphovet till Perilymph som inledningsvis, likt hemmafavoriterna Ved, var ett enmansprojekt (ensamprojekt?) från Fabien de Menou, debutalstret, gemenligen döpt till ”I”, kom på kassett 2017.

Det var då, nu avslöjas ordningen i utgivningen av skivnamnet “Deux” (Six Tonnes de Chair) men också att, likt Ved, bekanta flockades för att kunna framföra musiken live och nu är det ett litet band.

Gitarr, elektronik, motorik, ett rent tyskt stomp stundtals, annars svävande och påträngande, strax över halvtimmen som avslutas av den tredelade miniatyrsviten ”Le Voyage Atomique” där gitarren står i centrum med lätt manschettdarr inledningsvis och sedan med stegrat, jazzaktigt tempo rätt in i atomvintern.

En förträfflig skiva som gärna kunde varit längre. Nu ska jag bege mig till Bandcamp och köpa debutkassetten, som är litet mer högljudd, litet mer rockigt progressiv, men inte längre än skiva två.

Bland de inhemska favoritskivbolagen finns det ett i Gävle: Lamour. Två intressanta titlar till att lägga till den växande hög av vinyl och kassetter Slim Vic begåvar omgivningen med mot högst rimlig ersättning (och hans webbshop har också ett fint sortiment av sådant man vanligen bara hittade i Fylkingens shop, salig i åminnelse).

Först när han själv delar plats med Lehnberg på “Vid Fronten”, ett beställningsjobb till Folkteatern Gävleborgs föreställning ”Som du. Som dom. Som jag” 2016.

Oavsett kontext, vad föreställningen handlade om och de två tonsättarnas kreativa vedermödor (det som återfinns på lp:n är ett axplock av runt 200 stycken skrivna för föreställningen; en del använda, åter andra inte), är det här musik som till stor del påminner om det David Lehnbergs tidigare utgett, t.ex. ep:n ”False Idols”, alltså mycket drånande, djupandande musik med särpräglad rytmik.
Så: kopplingarna, historien bakom and all that jazz spelar ingen egentlig roll, mer än för upphovsmännen och deras historieskrivning, skulle jag säga, det här är utmärkt, inkännande elektronik i vilket fall som.



Skiva nummer två från gävlebolaget är malmöiten Singulars andra, döpt till ”Två” (Lamour) och det du kommer att höra när du köpt lp:n är en mäktigt vacker elektronisk skiva där ett långsamt piano ligger och gömmer sig under den genomprocessade, elektroniska, mångfacetterade (många lager, allt som oftast) ljudbilden.

Artistens egna ord förklarar kanske inte bättre, både namn och tankar, men ändå (vi behåller den engelska översättningen för att klargöra ”singular” på anglosaxiskt och inte svenskt vis):
”‘Två’ is the latest album from Malmö-based artist Singular. Electronica with acoustic piano as a starting point, we find ourselves in a borderland of contrasts; acoustic & electronic; simple & complex; rhythm & melody. The sound world has influences from both electronica, pop, jazz and art music. The goal is to achieve harmony between the shine and the sharp; the light and the heavy. Simple and effective melodies are placed in complex, often slightly skewed and chafing, sound environments. The end result is a singular vision in the form of an imaginative and multi-faceted sound experience.”
Nja, pop eller jazz är kanske inte det första jag tänker på, inte heller Nils Frahmn eller Max Richter, men väl drömsk elektronik lik den vi möter ofta nu hos äldre technoartister som flytt till en stuga i bergen för att göra något fjärran dansgolv och 4/4-pumpande, något som både ger reflextionsmöjligheter bättre än någonsin en spegel och som har ett mer bestående värde än det senaste DJ-setet. Utmärkt sleeper, det här.

Bland dem som också behöver nämnas den här omgången finns två: Paul Gilberts ”Behold Electric Guitar” (Music Theories Recordings/Mascot) som är hans femtonde (!) album, denna gång en provkarta över såväl Yngwie-lika utlopp för masochistiskt strängbändande, “classic rock”-utfyllnad som dunsande boogierock; det finns ingen som helst linje i den här skivan i mina öron, men när han stillar sig fungerar hans teknik och musiken rätt bra ihop; säkert bättre än det mesta i genren och långt ifrån bara en rad gitarrsolon.



Ezra Collectives ”You Can’t Steal My Joy” (The Orchard) är ännu en i den allt längre rad av ungdomlig jazz som uppmärksammas allt mer hemlandet Storbritannien, men, som Giles Peterson påmint om, “bara” är dagens generations tag om genren.

Ibland blir det här väldigt bra, ibland ramlar det på på ett habilt sätt. Det finns många band, företrädesvis i London, att tillgå som tillför jazzen något genom att kunna sina källor i genren och därtill lägga elektronik, hiphop, mellanösterntoner eller shoegaze.

Hoppeligen får vi se några av de här nästa sommar på Ystad Jazz, inte minst för att påminna de välbärgade stammisarna där om att jazzen inte är så statisk som de kanske tror.
- Jan-Erik Zandersson