onsdag 4 december 2013

Zandersson december

När nyheten att Saga kommer att spela på Sweden Rock i sommar släpptes för ett tag sedan blev jag glad, men den glädjen gick snabbt (väldigt snabbt!) över när jag insåg att det inte var ”rätt” Saga, inte den imagesvenska halvhårda proggruppen, utan MOR-eländet från dagar vi hoppats hade svunnit hän. Suck. Sweden Rock blir allt mer en familjeföres tällning, i takt med att den trogna publiken blir ett år äldre för varje år. Då är det bättre att välja den nya festivalen Progressive Circus i Helsingborg den 26 april med bl.a. A.C.T., Soniq Circus och Vulkan.

Gå också in på Hooffoots fb-sida, där finns utmärkta klipp från deras konsert på Debaser när de var förband till Fläsket Brinner, ännu ett band jag hoppas få se live, om inte annat så borde de vara självskrivna på Psykjuntan eller Slottsskogen goes progressive. Listan börjar bli lång med ”självklara” önskemål: Bremen, Demoner, Postures, Sgt. Sunshine, Saigon, Pegasus, Killers Walk Among Us och så vidare.

Nyss genomnjuten konsert i form av IB Expo i Halmstad tänker jag däremot inte skriva något om. Det går inte att beskriva om man inte varit där, tre och en halv timmes överraskning med fantastiska musiker, en musikalisk resa där man som publik inte har en aning om vart det ska ta vägen, det är bara att luta sig tillbaka och bli hänförd och veta att det här, på det här sättet, har man aldrig hört det och att man inte kommer att göra det igen, på samma sätt. Unikt är ordet. Nästa upplaga av IB Expo förväntar jag mig är nästa höst, som vanligt, så besök och upplev själv.

Klippan är en ort som i musiksammanhang för evigt är förknippad med Svenska Popfabriken och legendariska band som Torsson, Kommissarie Roy, Asalångastockar, Dolkenihåsan och, givetvis, att Wilmer X släppte sin första mp där. En av dem med längst minne från den tiden, Örjan Mjörnheden, skrev en uppdaterande artikel i ett av de sista numren av Nya upplagan för att visa vilket liv som funnits i musik-Klippan i mer modern tid. Att musikundret vid Rönne å började med elektroakustisk musik på gymnasiet där har aldrig varit lika omskrivet, men det hoppas jag ändras om Rundgång Rekords i Malmö får tillfälle att utge den experimentella musik kreativa unga musiker gjorde på skoltid. En än mer förborgad hemlighet är Tors hammare, som ursprungligen spelade en sorts blandning av enklare progressiv rock och Santana-jazzrock/fusion och levde mellan åren 1977 och 1984. Av de musikaliska exempel jag fått tillgång till (inget utgavs någonsin officiellt, tyvärr, men jag har hört såväl demon från 1980 som konsertinspelningar), fanns det en stor upptäckarglädje, spelskicklighet och det går inte, genom bandets inkarnationer, att mer än se en antydan till linje, tacksamt nog, inspirationskällorna var hur många som helst, oavsett om det var John Mayall, Weather Report eller något i reggaesvängen. Ursprungligen var tanken att jag skulle göra en liten feature i ett av höstens nummer av Nya upplagan, men så blev det inte. När jag bad Örjan Mjörnheden, som var en av de ständiga medlemmarna i bandet, att ge mig litet bakgrund skrev han i praktiken bandets historia och du kan läsa hela storyn om Tors hammare på hans blogg.

Är du nyfiken på hur det lät, finns det också några ljudande exempel här.  Vad månde det blivit om de hållit ut? (I höst har det varit sorg i popfabriken i Klippan eftersom både Conny Borg och Sven Tall, två av legendarerna bakom och i Svenska Popfabriken-undret, gått bort. Den 4 januari blir det en hyllningskonsert på hotellet i Klippan, bland banden som spelar är Torsson, The Push och Lasakungen. Vi ses där.)

Härom månaden tipsade jag om Lisa & Kroffe och deras debut-12”:a. Senaste släppet, ”Gärdet Sessions”, är mer Cluster än Tangerine Dream och är första fysiska släppet på Klangfigur. Besök  bandcamp där de tidigare nio släppen på etiketten finns att ladda ner utan kostnad.

imageOctopus Ride är som en version av Ved från helvetet, med inslag av Scanner, trumpet och en hjärtslagsmonitor. Typ. Plockgitarr, drån och ett elektroniskt muller. Och mycket prat, samplade filmmono- och dialoger, fungerar ömsom som det absolut inte gör det, tar över. Faktiskt sång på en låt, överraskade. Sex tema som Dennis på Rundgång beskrev en gång i tiden, på demostadiet, blev ett soundtrack till hans resor mellan Stockamöllan och Malmö med Pågatåget, så jag gjorde bitvis samma resa, men med bil, på småvägarna runt Stehag och i det mer höst- och vinterlika solskenet kommer jag också att förknippa dessa instrumentala tema med trakten, precis som S:t Andreas fick illustrera sydkusten i somras.

Fascinationen över mono- eller dialoger från filmer svämmar dock över ibland, blombladen ryker, ”fungerar”, ”fungerar inte”, men det sista som blir kvar är ”fungerar”. Skivbolag är rev/vega där även förträffliga Flowers Must Die återfinns. Releasefestens framförande av tidlös Octopus Ride med knorrande gitarrer, trummor/bas som inte inkräktar och barbarellatrumpet gav dimension åt skivan, kommer att lyssna på den på ett annat sätt, från Ola Hansson-land sydväst om Stehag.

imageI England återutger lilla skivbolaget Gonzo Multimedia godbitar från genrens sjuttiotal. Ett exempel är den första Brand X-skivan som kom 1976, alltså redan innan de insett att de var Brand X. Det är duon Jack Lancaster och Robin Lumley som på sitt andra album tillsammans, den instrumentala skivan ”Marscape”, hade med sig alla de musiker som skulle bli den första inkarnationen av Brand X, så det här är intressant ur flera perspektiv.

Skivan i sig är en blandning av en sorts dokumentärfilmsmusik som kunde varit hämtad ur något om just Mars, suggestivt, lågmält, men intressanta är även de jazzrockiga, intrikata låtarna som förvisso också har hjälp av dåtidens ljudeffekter, men som också visar vart Brand X skulle ta sig (och Phil Collins var här i sitt esse, att han kunde bli så tråkig som han blev är ett mysterium).

imageEtt exempel på att Gonzo också utger originalalbum (typ; har för mig att det här albumet släpptes på egen hand redan förra året?) är Mark Murdochs ”Cymbalic Encounters” och här är det Brand X igen, Percy Jones och John Goodsall medverkar, liksom en rad andra gäster, från David Sancious till Ryo Okumoto, och det blir fusion och prog från hela kartan. Murdoch är trummis och klaviaturtrakterare, en sorts hang-around sedan Brand X’ begynnelse och dåtida kompis med Phil Collins, idag boende i Tokyo och skivan är en sorts plockepinn, inspelad här och där, då och då, med dessa tongivande gäster och det här låter väldigt mycket som ett dagens Brand X. Tack och lov.

imageTrumpet och elektronik i stället för trummor och orgel? Eugenio Caria är från Sardinien och en ”sound researcher” som på sin tredje skiva, ”Cause And Effect” (Denovali), bildat duo med landsmannen och trumpetaren Mario Massa och det här är liksom new age-musik för en ny tid, både varmt och följsamt som litet småskavande och udda, nästan som en liten sten i de där bekväma promenadskorna. Det är en bit till eggande fjärdevärldssamarbeten som Eivind Aarset/Nils Petter Molvaer eller originalet, Jon Hassell,, men hamnar lätt/rätt i den instrumentala tradition Denovali odlar där det finns plats för Tim Hecker, Max Richter och geniet Murcof. Väldigt intressant, värt att återvända till, sardoniskt på Sardinien.

imageEn av årets starkaste singlar var Alice Bomans oerhört sympatiska debut-ep ”Skisser” (Adrian) där demokvaliteten (hennes röst och piano i enkla arrangemang av hjärtevärmande melodier) bidrog till att jag spelade skivan flera gånger.

Duon Tikkle Me och 7”:an ”Niagara”/”Time To Act” (Gaphals) gjorde mig också glad, förvisso har de hållit på sedan 2006 och släppt minst en fullängdare, men den här singeln är mycket orkesterpostrock med melodier du både kommer ihåg och kommer på dig att nynna.

Men även en av mina favoritprogare i USA, Pontus H. W. Gunve, har kommit med en digital ep med fyra livespår från fyra olika konsertframträdanden i hemstaden New York, ”Pontus Live In New York” är den inspirerade titeln och bortsett från spåret från 2011 som kanske inte når några höjder, är de tre från i år långt bättre, tre variationer på progressiva tema där inledande ”Felix” närmast är folkmusik från våra trakter (jomen, bott i NYC de senaste femton åren har Pontus, men han är född och uppvuxen här i Sverige, vilket detta Kebnekajse- och/eller Gösta Berlings saga-lika spår påminner om), sedan blir det både persiskt och dansant tills det fjärde och mer engelsk landsbygdslika spåret dyker upp, det från 2011, filmiskt som till en lantlig deckare. Drag i gitarren har han, omväxlande är det och påminnande om att han också drar sig fram här i jordelivet som film- och tv-kompositör. Dessutom måste detta vara den första ep jag har i min ägo där man dessutom hinner med ett avslutande trumsolo i en av låtarna… Hur han låter annars? Se här.

imageKning Disk fortsätter bjuda på skivor med kvalitetsmusik. Andreas Söderström och Johan Berthling följer upp tv-seriemusiken från ”30o i februari” med soundtracket till Lisa Langseths film ”Hotell” och det jag gillar när de rör runt i grupper som Ass och Tape tar de ett steg längre här, det är mer kraft, mer filmmusik som ska poängtera saker i en film jag inte sett, men som fungerar på det där rapsodiska sättet som hamnar mellan episkt soundtrack och biblioteksmusik.

imageDen andra skivan från favoritbolaget i Göteborg är i den där knäppa genren ”postrock med sång”, det är Hunts ”Dark Come Sooner” och blundar jag kan jag tro att skivan är utgiven på Tenderversion (en del) eller Kalligrammofon (en del annat). Det blir en avvägd blandning mellan det som för några år sedan regelbundet hyllades men glömdes bort i tidningen Uncut och den popsnöreaktiga independentmusiken som varit delvis DIY både framförandemässigt och idé-. Vackert, gillar basso continuon som ger stadga åt låtarna, ingen tvekan om att detta är en skiva att återvända till.

imageOch så lämnar vi den renodlade progen för ett tips som kommer att få dig att bli förundrad, kanske boogie down eller i alla fall undra varför du inte kommit på det själv. Det handlar om Kokomo Kings med bas i Grimeton i Halland, där de mäktiga radioantennerna följer en med blicken när man kör på motorvägen. Debutsingeln skrev jag om i Nya upplagan och var inte måttligt imponerad och nu har fullängdaren kommit, ”Artificial Natural” (Grime Tone), det här är en kvartett fullärda rockabillymusiker som kör sina instrument genom stärkare drivna med ånga och ren vilja, ett retroljud bortom retron och de får sådant som släpps i Enviken eller på Heptone att låta kontemporärt. Det här är boogie och blues och allt från den tid då bomullen stod oplockad och det fortfarande fanns indianer som sade att de ”took no shit from Custer”, det låter så fantastiskt bra och opolerat, det svänger så kurvorna blir farliga och jag kan inte nog rekommendera denna ypperliga skiva, jag som aldrig öppnat en burk brylkräm. Sångaren och munspelaren Samuel ”Harmonica Sam” Andersson har rört sig i musikkretsar i Malmö ett bra tag och är mer retro än retro när man lyssnar på det han spelat in tidigare, deras danske gitarrist Ronni Busack-Boysen blev nyligen utsedd till årets bluesartist i hemlandet, så det är inga gröngölingar det här, med ett cv lång som ett ösregn som ackompanjatörer till sydstatsbluesens storheter. Överst på önskelistan står nu att få se dem live, för då kan det vara så här.

imageRyan Lott kallar sig Son Lux och skivan ”Lanterns” (Joyful Noise) blir en storts kammarpopblandning som mestadels fungerar som en litet osammanhängande påminnelse om att allt kan kombineras idag, med lyckat resultat om idé och kunnande går hand i hand. Högt och lågt blir det här, steg tas utanför popträsket men också en lågmäld, nästan minimalistisk promenad och man skulle kunna tänka sig att det här vore kommersiellt gångbart, om man där ute i konsumtionslandet kunde tänka sig att höra på saker som låter som något annat, samtidigt som det ställer krav på koncentration fjärran den smarta telefonens krassliga i-örat-lurar. Sjungen postrock för massorna inspirerad av det elektroniska och en droppe jazz?

imagePop från den progressiva arenan är det som gäller när norska The Opium Cartels andra skiva, ”Ardors ” (Termo), ser dagens ljus och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka när Jacob Holm-Lupo från White Willow traskar nerför en retrostig som inte leder längre än till en kombination av indie- och synt från åttiotalet. Poppigt så det förslår, en och annan hake som sitter fast, kärleksfullt och navelskådande, med en uppdykande Tim Bowness som integritetsskapande figur – det här är riktigt kul för oss som sparat det bästa från dåtiden (såväl Peter Gabriels fyra som Lustans Lakejers ”En plats i solen”), ofrånkomligt något uppdaterat, men inte så det stör. Ren, pur nostalgi. Hoppas Jacob gjorde det med avsikt.

imageSkånske Leo Johansson kallar sig Autotes och får med ”Dal” mig att skriva en rad om ett album som bara finns digitalt men bara efter löftet att den ska utges på riktigt, så fort det finns medel. Elektronisk finmotorik, som ljuden som slumrar i vilken elcentral som helst, de outsläppta ljudvågorna från en sovande övervakningskamera eller det vi aldrig hör i det utrymme som finns mellan vänner. För att förenkla: filmiskt. Bilderna pockar på, står i farstun och skrapar med fötterna, vill bli insläppta. 46 minuter som passar vinylformatet utmärkt. En lp nu, tack.

imageTraditionell IDM som både bjuder på upplyftande, rytmiska tankegångar som gör att fötterna rör sig, huvudet börjar gunga. liksom en avvaktande stillhet, ren återhämtning, men just traditionell, hantverksfärdig (inte -mässig) IDM av funktionellt slag, men som väcker nya tankar. Sådan ter sig Echologists (egentligen Brendon Möller) tionde skiva, ”Storming Heaven” (Prologue) redan vid första genomlyssningen, det är en smart skiva, mitt intresse försvinner inte utan jag blir också nyfiken på de två spår som bara finns digitalt och inte på cd:n eller trippelvinylen. Bekvämt ingången IDM som du inte hört förr, kanske kan vara en sammanfattning.

imageMer i samma härad: Covered in Sand, Pacific Blue och Alexander Lewis är några av de artistnamn han som nu kallar sig Shifted gömt sig bakom och inget i pressmaterialet säger vem han egentligen är – mer än att jag gissar att det handlar om ännu en hyfsat meriterad technosnubbe från Storbritannien. Fullängdaren heter ”Under A Single Banner” (Bed of Nails) och det här är rätt skräpig techno, han vrider på rattarna för att hitta rytmiska missljud och närmar sig stundtals en noisigare sorts IDM, men mest handlar det om lugn och ro, stillhet och jämförelsen med Marcel Dettmann, som jag skrev om härommånaden, haltar inte. Dansant på den industriella bakgården, med eftertankens kranka blekhet ekande mellan rören, planken, nätstängslen. Och det förtjänar också att nämnas, att vill man ha sin house-/technomusik precis som den var för sisådär tio år sedan, då står meriterade och i Berlin boende Oleg Poliakov till tjänst, hans nya ”Random Is A Pattern” (Circus Company) är ett levande bevis på att det också finns stillastående öar i den samtida musiken, ett limbo av något bekant.

I ungefär samma veva som jag såg Beth Hart på KB i Malmö, en konsert som stundtals fick mig att flämta efter andan en vanlig måndagskväll (vilket driv, vilken pipa, vilka musiker!), såg jag Joe Bonamassas fyra konserter i London (Provogue, jag såg blu-ray-versionen), utgåvan heter ”Tour De Force”, där han nästan samtidigt spelar på fyra ställen som på något sätt också ska representera hans karriärresa, från lilla klubben (200 pers) The Borderline till Royal Albert Hall via Shepherd’s Bush och Hammersmith.

image

Jag ska villigt erkänna att jag satte mig framför burken med låga förväntningar, men fyra konserter på nästan två timmar/stycket, inte ett gemensamt nummer någon kväll, fantastiska, intensiva framföranden – det går inte att låta bli att bli imponerad. Dessutom är produktionen helt problemfri, med utmärkt ljud, ärligt filmat. Nusse på Mascot, som sköter Bonamassas pr här hemma, skrev, som svar på att jag tyckte det var imponerande, både framförande- och uthållighetsmässigt: ”Haha! Ja, jag käkade middag med honom då han spelade i Sthlm för en månad sedan & han sa att det gör han aldrig om (konserterna alltså, inte middagen med mig)! Men han var förbaskat stolt att ha fixat det (konserterna alltså, inte middagen med mig)!” Nu väntar vi bara på ett annat stordåd i liveväg, att bröderna Mael, dvs. Sparks, ska få tummarna loss och släppa sina 21 dvd:er från den månad de tillbringade i London och troget spelade igenom sina dåförtiden 21 album, ett per kväll.

imageTill Danmark x 2. Först: Ebbe Weile som kallar sig Sam Robas och dennes andra platta, ”mississippialabamageorgiatennessee” (EMSM) och det är där han varit och blivit inspirerad. Förutom egna låtar i en dragig, melankolisk sydstatsökencountry har han gjort om Marie Bergman, potpurriat Hank Williams på sätt och vis genom att göra en låt med texter som enbart och endast är Williams-titlar och dammat av en outgiven Alan Price-låt. Gediget och kärleksfullt, schysst kompband har Ebbe också.

imageSedan: trion Frank Leppard vars självbetitlade album (VME) har just ett leopardmönster på omslaget, men det kan lika gärna representera den, låt oss kalla det för, variation som finns på albumet, från rockstänkare med morbida texter (tänker t.ex. på låtarna ”Dead Girl In Texas” och ”Shoot My Baby Up”) till elektropop och underbar skönsång av gästande Louise Norbye – som för övrigt bara är en av många gäster som kommer och går i detta bergochdalbanealbum som förvånade mig på ett rejält positivt sätt. Mer!

imageEn omgång klassiskt. Först sådant som är från nu. Ibland undrar jag hur roligt det är att vara seriös musiker, ha övat dag ut och dag in, bara för att ibland tvingas spela samtida musik som mer låter som en otäck händelse i en bilverkstad än något man i egentlig mening njuter av. Med tyska legendarer är det däremot något annat. Det sista verk Karlheinz Stockhausen arbetade med när han gick bort 2007 var ”Klang – dygnets 24 timmar” som skulle blivit 24 kammarmusikstycken, men där de tre sista aldrig hann bli komponerade. Pianisten Udo Falkner har spelat in den tredje timmen, ”Natürliche Dauern” (som fyller en dubbel-cd, Telos Music, mer än 133 minuter var den timmen!), 24 långa eller (väldigt) korta stycken, där Stockhausen, som vanligt, rigoröst angett hur de ska framföras, kopplat till de inspirationskällor han hade (tonernas tid att dö ut, japanska tempelinstruments resonans eller föreskrivna tankar om pianistens in- och utandning – innovativt som vanligt, Karlheinz) och konkurrensen till den här nya inspelningen finns bara i Stockhausen Verlags egen utgåva, volym 85.

imageMer från nu är prisbelönte gitarristen Otto Tolonens skiva ”Toccata” (Siba Records) med idel världspremiärer av samtida musik av finländska tonsättare. Ibland är det ståltrådssträngar han spelar på, ibland finstämt, men också med hela gitarren som instrument och ljudskapare. Det hade varit intressant att höra honom i tidig musik, samtidigt som han i den nutida inte rår på vår egen Stefan Östersjö.

imagePhilip Glass’ opera ”The Perfect American” (EuroArts) på dvd. Plutonisk kärlek i Ankeborg. Bakgrunden är Peter Stephan Jungks roman om Walt Disneys sista tid i livet, en version inte alla håller med om, förvisso, men som ger underlag till en av Glass’ definitivt bättre operor på senare år, dessutom snabbt utgiven (upptagningen är från uppsättningen i Madrid tidigare i år). På något sätt visar Glass var det samtida operaskåpet ska stå i jämförelse med operor om tv-showvärdar och yppiga låtsasblondiner, här finns musik med pondus och innehåll, en scendramatik som på sitt sätt också ställer viktiga frågor på ett långt mer subtilt sätt än Disney-koncernen är vana vid/väntade sig. Christopher Purves ger ett anständigt porträtt av Walt, Dennis Russell Davies dirigerar – som vanligt, är man böjd att säga, när det är något Glass är involverad i.

En låda som ger mycken njutning är den där danska Dacapo samlat Mozarts alla symfonier från Adam Fischers sjuåriga projekt att spela in dem. Tolv cd med en rasande personlig Wolfie i Fischers händer, ett möte mellan kunskapen hur de var tänkta att framföras parad med Danska kammarorkesterns moderna instrument som tillhör de snabbare, mer dansanta men ändå detaljrika från senare år, säkerheten i tolkningarna har växt i takt med att projektet kommit närmare sin fullbordan.

image

Och avslutningsvis: hemliga band som Ghost och Goat blir litet löjliga i jämförelse med Daikiaju. Så här beskrivs en konsert i Bordentown, New Jersey:

A masked instrumental band with elements of surf music. Been there, done that, right? So very wrong. I thought I’d seen it all, and then came this assault on the senses. Normally I am an audio tape guy – don’t even know how to dl a dvd. Having said that, for this, you really need the dvd - it was one of the most visually spectacular things ever! OK, it’s kabuki action figures, not luchadores and they did so many things I’ve never seen I hardly know where to start. Also, the music has elements of surf, but in a furious hard rocking context. Both guitarists were great – the one guy had blinding tecnique. Of course it was well into the show before I could even focus on that. They stopped abruptly near the beginning to be, for lack of a better description, nuzzled by adoring females. They spent the entire show in the crowd to the point where they moved the drums from the usual spot to the small dance floor area in front of the front row, then proceeded to move the standing room crowd onto the stage. So the people were watching the band in the audience from the stage. The guy set his cymbals on fire and stoked it with lighter fluid. After quickly scoping the exits I said to my friend, “Great White? Never heard of em!” At the end of the set they laid this girl out on her back on a table and then piled all their gear, including drums, guitars, and cymbal stands on top of her. She was buried! The drummer capped it off by tossing his drum stool on top of the pile. It’s worth taking a look at youtube, but nothing I saw on there compared to this. The above is merely the tip of the iceberg too.”

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

4 kommentarer:

Tobbe sa...

Tjena Zandersson! Ett litet fel har smugit sig in. Det är gruppen som heter The Opium Cartel och nya plattan som heter Ardor. Mattias Olsson ex-Änglagård spelar trummor med den äran!

Universum Noll sa...

Rättat! Tack Tobbe. Underbart med initierade läsare av din kaliber :-)

Z sa...

Lätt hänt, numera är jag helt inkompetens på att korrekturläsa mig själv, jag vet ju vad där står :) Jacob skrev så här när han läst det jag skrivit: "Skiven er min hyllest til mine 80-tallshelter som The Blue Nile, Peter Gabriel, Kate Bush eller The Dream Academy. Til og med ned autentiske periodesynther :-)" och tyckte det var kul att jag "fattat" det trots att han glömt lägga med en förklarande pressrelease! En skiva som är en kul tidsresa är det i alla fall!

Z sa...

Och ovanstående ännu ett bevis för att jag inte kan läsa korr på mig själv... "inkompetens"... herregud... Dagens tips är annars att låna ditt öra till Stormy Six och Zapp4, samtidigt som det hade varit kul att se von Hertzen Brothers i Slottsskogen i augusti, den festivalen förtjänar mer progressiv rock och mindre hårdrock, precis som den tidigare så innehållsrika sajten artrock.se.