Det här är ett album som förmodligen räknats som en klassiker i genren om det kommit första halvan av 70-talet. Gran Torino är ett band som ut i fingerspetsarna förvaltar arvet från de klassiska 70-talsgrupperna.
Och de gör det bra. Plattan, som är helt instrumental, är full av 
dynamisk kraft, överraskningar, energi och roliga infall. Den är dessutom välspelad och mättad med ett snyggt sound. De olika klaviaturljuden är särskilt smakfulla. Klaviaturarbetet är över huvud taget förnämligt. Lyssna tex på Arida, fyra och en halv minuters solopiano.
Gränserna är tydliga, här finns inget som inte känns välbekant för en van progrock lyssnare. Jag tror inte ens att prog-poliserna har nåt att anklaga Gran Torino för. Taktbytena är legio, men inte så halsbrytande att de blir störande.
Det hela är ett konceptalbum inspirerat av en berättelse skriven av en vän till gruppen, Paolo Gadioli. Berättelsen handlar om en man som reser över hela det kända universum. Albumet fungerar som soundtrack till denna resa och beskriver hjältens äventyr, hans känslor och farhågor.
Gruppen är italiensk och började som ett coverband med Deep Purple och Led Zeppelin på programmet.
Det märks. Albumet bör avnjutas med volymen rejält uppskruvad.
Låtlista:
1. Child of the Stars
2. Absolute Time
3. The Battle of Velasquez
4. Dead Suns
5. The Fog of Time
6. Empty Soul
7. Arìda
8. The Short Dream
9. End of a Planet
10. Fate of a Thousand Worlds
Musiker
Alessio Pieri: Keyboards
Gian Maria Roveda: Drums
Fabrizio Visentini: Bass
Leonardo Freggi: Guitars
