söndag 8 september 2013

Berserk! – Berserk! (2013)

image

Vi får nog lov att spotlighta detta album litegrand, för det är ett av de bättre som sett dagens ljus i år. Inte oväntat är det Italien som bidrar med innovation, ett land vars kreatörer oförtröttligt fortsätter att odla fram färgglada blommor i den dammiga och nedtrampade rockmusikaliska vegetationen.

Fast frågan är förstås om man rakt av kan kalla detta rockmusik. Även om man pillar in det obligatoriska prog framför rock. Eller om man alls kan genrebestämma den. Svaret är: nej, det kan man inte. Det är progressiv metall, jazz, ambient, samplade röster, svävande poesi och fria infall i en kaotisk och skön röra.

imageBerserk! är ett samarbete mellan bassisten Lorenzo Feliciati och vokalisten Lorenzo Esposito Fornasari . Övriga musiker är Eivind Aarset, Gianluca Petrella, Sandro Satta, Fabrizio Puglisi, Jamie Saft, Cristiano Calcagnile, Pat Mastelotto, och Simone Cavina.

Inledande spåret Macabre Dance är en tungt gungande pjäs som rör sig som en yster känguru över sånglinjerna. Ett mindre mästerverk vill jag faktiskt kalla just denna låt, som gått på repeat här den sista tiden. Jag hade gärna sett fler låtar med en sådan idérikedom och strikt struktur. De improviserade bitarna, som tex i följande Fetal Claustrophobia och Blow blir ibland lite väl långa och brötiga. Där känner jag att gruppen kanske kunde ha ansträngt sig lite mer. Personligen blir jag mer fångad av album där man antingen ägnar sig åt improvisation eller mer arrangerade låtar.

I Not Dead är man dock tillbaka på banan och levererar en genomarbetad och fantasifylld helhet.

Det är således ingen gratistripp Berserk! står till tjänst med. Den som vill följa med på resan får lov att hoppa av ekipaget i uppförsbackarna och själv hjälpa till med att skjuta på. Men när det efter en sådan ansträngning bär av nedför igen, och ett spektakulärt och mycket fascinerande ljudlandskap svischar förbi, då får man sin belöning.

Tänker på Laurie Anderson då och då. Och tidiga Roxy Music. Båda associationerna lite långsökta kanske. Och ännu mer långsökt är Captain Beefheart, men parallellerna finns - i den uppkäftiga attityden och tex i sången på Not Dead. Från kaptenen är steget inte långt till Zappa, vars influens man inte kommer ifrån den här gången heller. Inte minst pga den ofta uppdykande trombonen.  

Slutsatsen när plus och minus summerats blir att detta är ett rikt och dynamiskt album, en utmaning, en fröjd.

 

Inga kommentarer: