söndag 25 oktober 2009

U-N progtours takes you to Kanada

Dags för ännu en tripp med U-N Progtours. Denna gång styr vi kosan till Kanada, som i likhet med Argentina, dit det bar av förra gången, ligger en bra bit utanför progvärldens allmänna landsväg. Men städer som t ex Quebec har länge haft en stark progrock tradition och frambringat en mängd härlig musik. Det talas rentav om en Quebec Prog boom under åren 1974 – 79. Något man kan fördjupa sig i på denna sida.

Harmonium Si On Avait Besoin D'Une Cinquième Saison album cover

Först ut är Harmonium. Detta band från Quebec var i farten 1972 - 1977. Man gjorde fyra plattor, varav en dubbel och en live, vilka rönte ganska stor uppmärksamhet i hemlandet. Deras musik utvecklades från progressive folk på den första, till mer symfonisk progressive på de följande. Musiken innehåller tvärfflöjt, sopransaxofon, sång (på franska), synt och akustiska gitarrslingor över tjocka mellotronridåer. Allt man kan önska sig således. Det är originellt, personligt och framförallt mycket vackert. Bandets andra platta Si On Avait Besoin D'Une Cinquième Saison är snudd på ett mästerverk. Det är ett konceptalbum som behandlar de fyra årstiderna, plus en femte påhittad årstid. Harmonium turnerade som förband till Supertramp på deras Europaturné 1975. Lyssna på Harmonium här. Eller på Spotify - Harmonium – Les Cinq Saisons

Sloche betyder snömodd. Något som inte har någon omedelbar bäring på musiken. Här befinner vi oss snarare på den lite torra jazz-rockmark som en hel drös samtida band vandrade på (Soft Machine, Made in Sweden, Samla Mammas Manna, Secret Oyster m fl). Men det här är mer humoristiskt och skruvat. Ibland dyker det upp en härligt vass hammondorgel. Klaviaturarbetet är över lag det som imponerar mest. Det slår mig är att låtarna är så olika att de förefaller komponerade av bandmedlemmar med divergerande ide´er om i vilken sorts musik bandet skulle spela. Kanske därför dom bara gjorde två plattor, 1975-76. Sloche kom från Quebec. Lyssna här & här.

image

Connivence, från Quebeck, är klarinett, flöjt, saxofon och elpiano i skön förening. Det här musik , vill jag påstå, som omfattar själva essensen av det som är progressive. Udda instrumentering, partier med olika karaktär som mjukt avlöser varandra, taktbyten och överraskande vändningar. En aning Gentle Giant kan anas, och kanske lite mer än en aning PFM. Men för övrigt gör bandet en helt egen musik. Lyssna här.

Maneige: Cirkusmusik är den naturliga associationen när man hör Mainege´s fusion. Men dessa multiinstrumentalister har mer att erbjuda. Bandet har hållit på sedan 1972 och bytt medlemmar ett antal gånger. Sex studio- och fyra live-album finns. Från Quebeck förstås. Så här säger Hugues Chantraine på progarchieves:

I simply cannot recommend more highly a much forgotten band that would deserve a better fate….Please... pretty please (with sugar on it), look out for this band and I think almost no-one will regret it”.

För yngre läsare som betraktar Maniege´s youtube klipp nedan – och kanske blir förvånade när den dansande flickan dyker upp - vill jag bara klargöra: det var så här det var på 70-talet. Varje dag, året runt och överallt. Det spelades progressive i varje gathörn och flickor i trikåer dansade som änglar runt musikerna…

Lyssna här & här. Och titta här:

maniege

Miriodor - är kanske det band som mest av alla renodlat en egen stil. En stil som de konsekvent exekverar. Musiken är komplicerad och intrikat. De beskriver den själva som "rock-oriented post-modern chamber music, with definite humorous overtones." Ambitionsnivån snarare förskräcker än imponerar. Musiken i längden påfrestande eftersom den nästan enbart talar till hjärnan, och endast sällan till hjärtat. Avnjutes lämpligen i små doser. Musiken är inte dansvänlig, för att uttrycka det milt. Bandet startade på 80-talet och de är fortfarande verksamma. Kommer från Quebeck. Lyssna här. Eller på Spotify - Miriodor – Parade + Live At Nearfest

Inga kommentarer: