Universum Nolls man i Quebec, Markus Enger, rapporterar om ett av de klassiska progrockbanden därifrån, Harmonium. Ett band som saknade trummor.
Som boende i staden Quebec får jag regelbundet uppleva invånarnas patriotism, denna inbegriper de flesta områden i livet, allt från ishockey till finkultur. Då och då har jag hört namnet Harmonium nämnas och detta band tycks vara en källa till viss regional stolthet, i alla fall i musikkretsar - ”Markus, ska du ha en platta med ett riktigt klassiskt band från Quebec så är det en platta med Harmonium. Du borde ha dom på vinyl”.
Det sägs ju att man bör ta del av den lokala kulturen vid vistelser i främmande länder, detta har rättfärdigat ett ganska stort antal skivköp med kanadensisk, och speciellt quebecansk, musik, bland annat av nämnda band. Dock på CD skall sägas, vilket kanske gör någon reaktionär lokalbo besviken.
Serge Fiori mötte 1972 Michel Normandeau i Montreal och bildade en gitarrduo. Året därefter anslöt basisten Louis Valois och gruppen Harmonium bildades. Detta var tiden då en verklig musikbransch föddes i den franskspråkiga provinsen Quebec och trion fick ett kontrakt med Quality Records. Deras första självbetitlade album släpptes 1974 och blev en stor framgång.
Efter en turné i regionen spelade bandet in sin andra platta 1975, Si On Avait Besoin d'une Cinquième Saison (Om man behövde en femte årstid), ett album jag tar en närmare titt på nedan. Till detta album utökades bandets medlemmar till sex stycken.
Den tredje och sista plattan L'Heptade gavs ut året därefter. Medlemmarna i Harmonium beslöt en tid senare att upplösa bandet och deras sista konsert anses ha genomförts 1978. Bandets karriär blev alltså fem år lång och innehöll tre album (plus ett livealbum).
Många anser att de valde att sluta när de stod på topp vilket säkerligen har hjälpt till att bibehålla bandets höga status.
Även om antalet skivor kanske i sig inte är så stort anses Harmonium vara ett av de viktigaste quebecanska banden och deras påverkan på musik- och kulturlivet har varit stort.
Som skivtitlarna antyder sjöng Harmonium på franska. Det franska språket är en oerhört viktig del i identiteten hos folket i Quebec och är det enda officiella språket här, engelskakunskaperna är påfallande bristfälliga trots att vi befinner oss i Kanada.
Jag får relativt ofta frågan av quebecborna vilket språk svenska artister sjunger på. När jag svarar att det ibland är på svenska men ofta engelska, får de något missnöjt i blicken.
En artist som sjunger på ett annat språk än sitt modersmål
anses vara en förrädare. De brukar undra vad jag tycker om dessa svenska förrädare och när jag försiktigt uttrycker viss förståelse (möjlighet till internationell karriär osv.) verkar de missnöjda med mitt svar. Med andra ord är det mer eller mindre en förutsättning för ett band att lyckas i Quebec att de sjunger på franska. Nu finns det i och för sig en del quebecanska band som sjunger på engelska, t.ex. Arcade Fire, och även om de är omtyckta i Quebec så anses de samtidigt förråda sitt språk - glorian hamnar lite på sned och de får ibland stå ut med att kallas något mindre artigt.
Jag bör tillägga att staden Quebec som jag bor i troligen är det franska språkets starkaste fäste, i andra delar i regionen Quebec kan folk vara lite mer ödmjukt inställda till det engelska språket, inte minst i Montreal.
Att det maniska fastklamrandet vid franska språket ofta förhindrar en internationell karriär tycks vara ett pris som de flesta är beredda att betala. Regionen Quebec har cirka 7.5 miljoner invånare, en marknad som många tycker räcker.
Enligt dom jag talat med är inte Frankrike aktuell som marknad för artister från Quebec då fransmännen anser att folket härifrån är lite av de bonniga kusinerna från landet. De skulle aldrig få för sig att lyssna på musik eller läsa litteratur från Quebec. Mina egna fördomar om fransmän säger mig att detta kan stämma.
Quebecborna upplever ett starkt hot från det omgivande engelsktalande Kanada gentemot sitt språk och sin kultur, så att sjunga på franska är mer än bara bekvämlighet - det är att ta ställning för regionen Quebec.
Jag vet inte hur det franska språket påverkat Harmoniums internationella karriär, kanske är de progressiva kretsarna mer öppna för sång på annat språk än engelska, dessutom är en stor del av musiken instrumental. Eller hade de varit Quebecs Genesis om de valt att sjunga på engelska?
Si On Avait Besoin d'une Cinquième Saison (1975)
Som tidigare nämnts togs tre nya medlemmar in i gruppen i och med inspelningen av Les Cinq Saisons, som skivan ofta kallas.
Det var Pierre Daigneault på flöjt, saxofon och klarinett, Serge Locat på piano och synth samt Judy Richards som sjunger på sista låten. Bandet valde att inte ha några trummor.
Skivan består av fem låtar där de fyra första har varsin årstid som tema medan den sista representerar en imaginär femte årstid. Jämfört med första plattan innebär denna ett kliv från folkrocken till ett mer progressivt sound, låtarna är längre och mer komplexa.
Även om bandet plockat in fler instrument dominerar den akustiska gitarren vilket ger en ganska mjuk atmosfär, låtarna är dessutom ganska lugna.
De fyra första spåren som har de vanliga årstiderna som tema påminner ganska mycket om varandra. Den som sticker ut lite är Dixie som är mer fartfylld och ger mig en del Paul McCartney-vibbar.
Låten Depuis L'Automne skiljer också ut sig på så sätt att den är mer än dubbelt så lång som de andra, den klockar in på över tio minuter och är också den enda låten från LP:ns A-sida som är tydligt uppdelad i flera olika passager.
På det hela taget tycker jag att de traditionella årstidernas låtar kan kännas lite slätstrukna, det är för mjukt och stillsamt och lyssnaren utmanas sällan. Låtarna tar aldrig tag i mig och jag kommer ofta på mig att tänka på något helt annat än musiken, även när jag bestämt mig för att fokusera.
Personligen tycker jag inte plattan blir intressant förrän vid den sista, över 17 minuter långa låten Histoires Sans Paroles, som skildrar den femte årstiden.
Låten inleds med vackra lugna tvärflöjter. En mellotron ljuder i bakgrunden och ger en aning om att mörkare tider kanske väntar.
Mycket riktigt får vi lite senare ta del av plattans första, lite mer svårtillgängliga och inte så bomullsmjuka partier.
Mörkret tycks existera även i Harmoniums värld även om det är ganska långt från t.ex. Van Der Graaf Generators episka och i många fall kolsvarta skapelser.
Precis som Depuis L'Automne består denna låt av ett flertal olika partier vilket betyder en mer omväxlande och intressant resa.
Skivan avslutas i en ljus och lättsamt stil och mitt favoritparti är just de sista två Mike Oldfield-liknande minuterna.
Jag kan generellt tycka att soundet på plattan är allt för mjukt och snällt vilket i längden blir enformigt.
Personligen tror jag att det hade varit positivt att slänga in en klösande elgitarr med jämna mellanrum för att göra det lite elakare och ösigare.
Till en början var det också något mer jag saknade men inte kunde sätta fingret på. Det var som om låtarna flöt ut och blev oformliga på något underligt sätt. Så kom jag plötsligt på vad det var – inga trummor!
Jag minns när jag repade med mitt gamla band och vår trummis inte närvarade, hur platt, ofokuserat och utsmetat allt blev.
Trummor behövs ofta för att sätta en ram runt musiken och hålla ihop det som pågår. Jag har därefter lyssnat på plattan ett antal gånger och tänkt in slagverk i låtarna. Denna fantasi gjorde stor skillnad.
Jag vet inte varför bandet valde bort slagverk, men hade jag spelat in denna skiva har jag utan tvekan bjudit in en riktigt duktig trummis.
På det hela taget tycker jag att det är en OK platta men inget måste i skivhyllan. Som boende i Quebec, snart på väg till Sverige igen, känns det dock som en bättre souvenir än den sedvanliga t-shirten.
För att balansera min kanske inte helnöjda recension avslutar jag med ett omdöme från allmusic.com:
”This remains one of the best transitional albums ever recorded and an essential item in Québec's music history.”
Tracklist
- Vert 5:34
- Dixie 3:26
- Depuis L'Automne 10:25
- En Pleine Face 4:51
- Histoires Sans Paroled 17:12
Köp från Amazon.
