fredag 4 oktober 2013

Zandersson oktober

imageHur vill du ha din prog? Hemmagjord som Il Castello di Atlantes ”Passo Dopo Passo”, tung och välspelad men med en sångare som aldrig borde fått nyckel till studion som på Dramas ”Flying Over The 21st Century”, poppigt enkel som Ilúvatars ”Children”, inte för tillkrånglad men vacker som Maxophones självbetitlade eller bara genomtänkt som Phaesis’ ”Labyrinte”? Det kan vara på så många sätt, väntat och oväntat.

Förra året på Way Out West fick jag några mer utomkroppsliga upplevelser, att musiken jag stod och lyssnade på fick ett eget, större liv och skapade nya imagesynaptiska kopplingar, skapade ren vällust och en sorts välbefinnande som påminde om den tillfredsställelse man får när lösa pusselbitar faller på plats och visar en större bild, när rastret sammanfaller och förklaringen finns där. Det var så med Wilcos konsert. Har lyssnat både till mer americana-aktiga Wilco anno 1996–1997 och det som idag Nels Kline sätter sin gitarrprägel på med Jeff Tweedys vindlande, berättande låtar. Det var just det sistnämnda, när låtarna snurrade kring sig själva, Kline både manglade och lät gitarren vara änglalik, Glenn Kotches trummor drev på och drog ifrån, som skapade känslan jag försöker beskriva. Bon Iver senare samma kväll injagade samma känslor, med detta musikaliska stegrande som blev en progressiv gospel, man stirrade helt uppslukad mot scenen, uppslukad av musikens rörelse och egg, en fantastisk upplevelse.

imageJustin Vernon har lagt Bon Iver i någon form av malpåse efter de suggestiva fullängdarna och satsar nu för andra gången, tillsammans med postrockarna Collections of Colonies of Bees, på Volcano Choir och var debuten under detta namn 2009 en Bon Iver-doftande men ospretig historia, är denna andra fullängdare, ”Repave” (Jagjaguwar), något som kan betecknas som ”perfekt” och framstår som en av de riktigt progressivt progressiva skivorna hittills i år, kanske för att varje låt började som ett instrumentalstycke från CoCoB-medlemmarna som Vernon lade både hand och sång på. Varje låt, varje stycke, innehåller så mycket: väldigt rymliga ljudmattor, rytmmässiga formexperiment, himmelska körsatser, späd pop, bredspektrumattacker – skivan visar, för mig, hur dagens framåtsyftande progressiva musik kan låta, hur djupet i skivsamlingarna, postrockövningarna som ersatz-prog, lett fram till detta. ”Mästerverk” är ett för starkt ord, det är bara historien som kan bedöma, det tidsmässiga avståndet kommer att avgöra vilket storlek den här skivan egentligen har, men nu, idag, är den tveklöst säsongens tydligaste bevis för att den progressiva musiken överlevt 1972.

imageDet första jag såg med koppling till Henie-Onstad Kunstsenter på Høviksodden i Oslo var ett foto, ett vykort, som porträtterar Sonja Henie som antingen den framgångsrika skådespelerskan eller den rika arvtagerskan, sittandes i en slotts-/herrgårdssaktig miljö, klädd i vit muslin och mink, med hur mycket diamanter som helst runt finger, handled, hals och i öra, sitter i en pos så att allt det där ska stå fram, med röda rosor som bakgrund; frisyren avslöjar att vi inte är här och nu utan kanske femtio-, kanske sextiotal (Sonja föddes 1912 och dog redan 1969).

hemsidan beskrivs HOK så här: Henie-Onstad Kunstsenter (HOK) åpnet i 1968 og markerte seg fra første stund som en viktig arena og visningssted for den nye kunsten. Institusjonen ble opprettet etter en donasjon fra kunstsamlerne Sonja Henie og Niels Onstad. Da man imagevalgte å kalle stedet et ”kunstsenter” i stedet for ”museum” var dette et bevisst valg. Målet var å signalisere at dette ikke bare var et sted for bevaring av kunst, men også en eksperimentell arena for produksjon av kunst. Konstsamlingar och skulpturpark i all ära, men HOK är också en arena för gammal och ny musik av utforskande slag. Siden åpningen i 1968 har HOK vist tverrkunstnerisk og tidsbasert kunst side om side med billedkunst. I over 40 år har HOK jobbet med å presentere ledende nasjonale og internasjonale samtidskunstnere og musikere gjennom konserter, installasjoner, festivaler og bestillingsverk i Kunstsenterets Studiosal, auditorium og utescene. Och det är en imponerande lista, några exempel: Laurie Anderson, John Cage, Morton Subotnick, Soft Machine, Merzbow, Cluster, Steve Reich, Jim O’Rourke, Iannis Xenakis, Frank Zappa, John Lennon – och listan fortsätter.

Sedan 2009 driver man också skivbolag, Prisma Records, som leds av HOK:s kuratorer Lars Mørch Finborud och Lasse Marhaug och det är nu det börjar bli spännande, inte minst för den inhemska elektroakustiska musiken och de lustiga frisyrerna. Skivorna (det kan vara cd, lp, dvd eller simpla nedladdningar) har alltid koppling till HOK, antingen inspelade eller framförda där. Vi tar en i högen och börjar sedan gräva:

Här i Sverige har vi Elektronmusikstudion, EMS, som från 1964 gav en hel generation elektronmusikkompositörer en hemmahamn, likt Ircam i Frankrike. Bandkompositioner, konkret musik, framtidens musik från unga män, för det var mest män (även om det blivit bättre ju närmare nutiden vi kommer), som hette Ralph Lundsten, Lars-Gunnar Bodin eller Ákos Rózmann. Mindre känt är nog att det fanns en motsvarighet i Norge, NSEM, som giganten i norskt musikliv, Arne Nordheim, skapade tillsammans med Hal Clark.

Hal-vem-då? Ja, det var min fråga också. På tidigt sjuttiotal flyttade han från San Francisco till Norge för att fortsätta sina musikstudier och 1972 blev han producent/tonmeister på Heine-Onstad Kunstsenter där NSEM skapades, influerat av San Francisco Tape Music Centre där Clark studerat. Studion stod klar 1974 och då hade bland annat Don Buchla skapat sin Serie 500, ett digitalt/analogt elektroniskt hybridinstrument som dåförtiden lär varit ett av de mer avancerade. Hal Clark använde också studion han skapade och på den här korta cd:n, ”Hal Clark: Electro-Acoustic Works 1974–75”, bjuds vi på fyra väldigt elektroakustiska stycken, eftersom mycket av grundmaterialet är ”riktiga” instrument som behandlas via Buchla 500-systemet, det här är den sortens eam jag verkligen uppskattar, med sin ljudmässiga rikedom och konformismvägran. Och sedan då? Hal (som egentligen hette Harold) lämnade Norge efter tio år och bor nu i Vancouver i Kanada och skriver på en bok om det samtida musikkomponerandets ekologi och risken att tonsättaren ska förlora sin relevans i dagens mediastyrda värld.

imageDet var ett exempel. Här är fler: Stian Skagens ”The Inward Rising” (hans ljudsättning till en kritikerrosad installation tillsammans med Monica Winther 2008, men det här är mer komponerad noise, självständig från installationen, känns det som), Kåre Kolbergs ”Nova” (från en multimediainstallation 1972, råare, ett klassiskt bandstycke, även om jag är tveksam till att begreppet ”multimediainstallation” var uppfunnet då, det här är helt enkelt eam till Andreas Kjærs installation ”Sound Environment” som, eftersom vi talar om 1972 här, måste varit fantastiskt tidig i sin genre), Ingar Zach & Andreas Melands ”Music For Tinguely” (två solokonserter till en utställning med verk av Jean Tinguely; Zach slagverk, Meland laptop), Sigurd Berges ”Early Electronic Works” (som är just det, bandstycken, musique concrète och musik på tidiga syntar från sent imagesextio- eller tidigt sjuttiotal, tre rullband man hittade på HOK häromåret, han var likt Hal ovan aktiv i NSEM och det här är grundläggande i den norska eam-historien), Rolf Aamots ”Tonal Image Films 1968–1991” (abstrakta ljudstycken som skapats självständigt eller interagerande med andra ljudkällor, smarrigt) – och så kan det, som sagt, hålla på. För den som är svältfödd på elektroakustisk musik som inte kommer från Frankrike (där är man fortfarande tacknämligt flitig på att dokumentera eam på skiva, men så är ju Frankrike det land i Europa där det fortfarande säljs ojämförlikt flest skivor och där nedladdningar och annat onödigt, ljudmässigt lågtstående alls inte slagit igenom) kan man gå in på Heine Onstad Kunstsenters hemsida, www.hok.no, för fler exempel på elektronisk musik långt från allfarvägarna. Det senaste släppet från Prisma är en dvd med tre tv-filmer av eller med Arne Nordheim, där kanske den avslutande dokumentären om honom, gjord 1974, är mest fascinerande, i alla fall för mig som lyssnat på honom i så många år utan att veta onödigt mycket om honom. Dvd:n är släppt i samband med HOK:s utställning ”Arne Nordheim i kunsten: Ingen -ismer for meg, takk!”.

Ragnaröks Peter Bryngelsson har släppt en ny bok, Tystnader (Gidlunds) och det är en högst personlig odyssé i just det ämnet, med imagemånga utgångspunkter, inte minst i det han kallar ”illusionen om längtan efter tystnad”, och med nedslag i andra personers liv, i stadens tystnad, filmens, andra människors upplevelser av den, kända företrädare för tystnaden, havsdjupens tystnad och, ofrånkomligt, döden och det som kanske är en, låt säga, absolut tystnad. Det här är just betraktelser, med den kunskap livet gett Peter, inte minst inom filmmusiken, men också med en starkt personlig botten i hans eget liv, hans egna relationer till människor och ting – och musik – och det blir lika mycket en odyssé i hans egen känslovärld, hans egen fragmentariska biografi, som i tystnadsbegreppet, både stundtals patetiskt och insiktsfullt. En bok att göra nedslag i och inte läsa från pärm till pärm.

Tyska skivbolaget Denovali upphör aldrig, varken att påminna om att det finns en myckenhet av konstig musik där ute eller att leverera något som ger en stunds eftertanke. Först franska jazzcombon Dale Cooper Quartet & The Dictaphones och skivan ”Quatorze Pièces de Menace” imagesom blandar rökig klubbjazz från femtiotalet med, än en gång, Twin Peaks-influerad musik, vriden till något mörkt hörn, här förtjänstfullt gästade av bl.a. Gaëlle Kerrien som vanligtvis återfinns tillsammans med favoriten Yann Tiersen. Enklast är nog att beskriva musiken som någon man kan läsa Jim Thompson-deckare till, det är en sorts konstnärlig sleeze som både är varmt mörk men med något undertryckt, gömt; stämningsskapande av rang och inte alls kopierande, tro mig (och använde The Black Keys bilder av samma bilmodell på omslaget till skivan ”El Camino” (och det var just det det inte var, det var en Plymouth Voyager/Dodge Caravan!), använder DCQ svartvita bilder av – taklampor).

imageDet andra exemplet är thisquietarmy, Eric Quach från Kanada, som på nya ”Hex Mountains” (hans tjugonde skiva?) inte bara levererar mörkt, dovt gitarrdrån som på tidigare skivor utan har bjudit in nästan normala musiker för att göra en sorts märklig, enerverande drånrock som både är subtil och uppjagande, fläskig bas och ett och annat blodisande tjut som får mig att rycka till. Märkligt. Mörk musik som passar en skånsk, fuktig, döende höst. (Och närslutet kan man se Califones nya ”Stitches” (Dead Oceans) som en sorts cowboysmusik från ett landskap som inte är verklighetens utan filmens, det borde kunna bli en uppgörelse vid OK Corral, men med ett grynigt filter som fastnat i filmestetiken från widescreen-sjuttiotalets mitt – tipin på skivans framsida är inte alls avslöjande (och låten ”Frosted Tips” sitter som den vore limmad i öronen).

Omgångens tacksamhetens tanke till de som fildelar livemusik går till den onämnde som såg till att jag fick höra Nordtyska radions storband tillsammans med gitarristen Nguyên Lê sätta tänderna i en hur-häftig-som-helst-storbandsversion av Pink Floyds ”The Dark Side Of The Moon” – en version långt ifrån löpande-band-stråkkvartettsversioner eller pianotranskriptioner, här blir det en levande best som kränger och svänger. Maria Pia de Vito sjunger och Gary Husband gästar på trummor. Att Lê gett sitt (och Michael Gibbs’) arrangemang en kostym som inte bara är storband, utan också är doppad i Asien, snurrad i afrikanska rytmer, gör det här än mer intressant. Leta upp och ladda ner.

Dessutom, det jag gissat när jag lyssnat på Nguyên Lês jazzskivor, bekräftar han i programmet till den här konserten: han var ett progfan redan som tonåring i Paris! Annars är det ju så att de som kopierar ”riktiga” band står som spön i backen, och när man ser turnéplaner för vissa stora kopiatorer från England och/eller Australien, förstår man att det verkligen är big business också. Därför är det trevligt att kunna tipsa om italienska Acoustic Pink Floyd som gör litet annorlunda versioner (och deras version av ”Atom Heart Mother” som ligger på youtube är rätt fantastisk när man samtidigt läser Ron Geesins bok The Flaming Cow om hur verket kom till och födslovåndorna i modern tid när någon velat sätta upp det). Mina gamla favoriter The Los Angeles Pink Floyd Cover Band har fått konkurrens!

John Lilja. Nu är vi i Norge igen. Robblerobble heter gruppen och ”Robblerobble2” heter skivan (Drollehålå). Johan Lilja skriver musiken och spelar kontrabas (övriga medlemmar: Petter Frost Fadnes, altsax, Dominique Brackeva, trombon, Vidar K. Schanche, elgitarr och Ståle Birkeland, trummor och sån’t) och det här blir jag, tacksamt nog, inte klok på. Det är nog jazz, för elektrisk jazz och smutsig Coltrane och en dutt Miles, ja, men samtidigt spelar de ju progressiv rock här och var, renlärig som de bodde i Italien och var svältfödda på gammal PFM och så blir det ett grävande på stället som vore de värsta stonerrockbandet som svenska Skraekoedlan eller Kungens män, hård rock men med efterhängsna melodier – och så tar det vägen någon annanstans, igen. imageDet vore för enkelt att prata om Zappa eller samtidsjazz i Tonbruket-tappning (för Zappa spelade ju allt någon gång under sin livstid, på sätt och vis), men den här sortens bokstödsmusik som mellan sig rymmer så mycket inspirationskällor och musikalisk snårighet, en dekokt värdig en erfaren musikhäxa i skogen, det är så oupphörligt intressant. Och nu blir jag ha-galen igen: jag vill ha deras första skiva! Jepp. Jag är imponerad, det här är en fantastiskt intressant skiva och jag undrar verkligen hur den första lät, med tanke på att den här skjuter prick åt alla håll, tvåan! Inte en bom så långt ögat ser.

IB Expo närmar sig. Missa inte, för allt vad du gör. Alltid en en-gång-i-livet-upplevelse, fullständigt unikt och fullständigt givande, varje år.

Det är nog en astronomisk term, att passera alldaglighetens gräns, på samma sätt som man kan vara bortom händelsehorisonten. Sagor & Swing i sin uppdaterade form som jag hade nöjet att se på Far i hatten i Malmös folkets park när Psykjunta hade sensommarupptakt, eller vad man ska kalla det för, inför nästa års hett emotsedda festival, de lät ankaret i det folkliga hänga mer fritt en bit från havsbottnen och i stället bunkra upp med sagolikt jazzsväng (ursäkta), precis som ”comebackskivan” (men de var väl aldrig borta, bytte bara trummis?) visade. De som nu fluffar vidare i en mindre intressant stratosfär är däremot Trummor & orgel som på förra skivan var poppigare, men som på femte skivan, ”Departure | Arrival”, inte alls känns fräscha längre, det är lättviktig pop och inlånad gitarr, nu melodiradiovänligt. Synd. Annat är det med Flying Colors nya livegrejor (dubbel-cd, trippel-lp och/eller dvd; Music Theories) där jag nu sett dvd:n, en konsertupptagning från Tilburg i Holland från september förra året, ett halvår efter det att debut-cd:n släppts. Av en ren händelse lyssnade jag på deras självbetitlade cd i bilen häromdagen och blev påmind om att det här är fullt godtagbar MOR-prog, om man nu får säga så, namnkunnigt som bandet är (Steve Morse, Mike Portnoy, Neal Morse, imageDave LaRue and Casey McPherson), innehållsmässigt ojämnt som en skogsväg vid ett kalhygge, men tillräckligt med små glädjeämnen för att hålorna ska accepteras, trots hasplåtsfarliga djup. Bäst är det nog när det låter mycket Transatlantic och Steve Morses gitarr får göra tjänst och det är en känsla som dominerar mitt intryck av den nya live-dvd:n, kryddad med musik som ursprungligen har annat ursprung, alltså inte Flying Colors-låtar. Det blir en del tomgångskörning, skogsmaskiner på väg in i skogen, tomma, och inte på väg ut, fyllda med användbara, fällda träd. Den tre kvart långa dokumentären nästan trevligare än konsertfilmen, för oavsett vad man tycker om det musikaliska resultatet, är det ett gäng trevliga och musikaliskt välbevandrade herrar som funnit varandra.

Låt oss också betänka att det finns mer:

image- Etiketter är svårt, det. Att kalla James Last för ”easy listening” är en ren parodi, för den som tycker att Last är lättlyssnad, lever säkert med en diagnos, känd eller okänd. Renodlad jazz blir det aldrig tal om här när vi beger oss ut i den stockholmska skärgården, ibland har den genren samma tendens när det gäller etiketteringen som en science fiction-kritiker skrev för mer än femtio år sedan, att det han pekade på, det var sf. Pianisten Daniel Karlsson, vars cv dyker upp litet varstans, inte minst i favoriterna Oddjob, har en trio varmed han försökt göra något litet annorlunda på ”Das taxibåt” (Brus & Knaster) – och visst är det pianot som styr båten, men det påminner om sådant som i e.s.t.:s kölvatten (ursäkta!) låter intressant runt världen, oavsett om det är Tingvall trio eller Tigran Mansurian, det blir ett improviserat sväng fjärran den så förhatliga reklambyråjazzen. När jag lyssnar på Peter Tegnérs skiva med egna gitarrkompositioner (som han också spelar själv), ”Music For Dreamers” (Euterpe), påminns jag om amerikanen Roger Lasley. Kanske inte i de minimalistiska styckena som blickar bakåt, utan när det blandas ”fingerpickin’” med spår av Sagor & Swing-folkmusik, där finns en samhörighet, dels i det förklätt enkla, dels, givetvis, i tekniken. Det här imageär kravlös musik dock fjärran muzaken, inte ens nära sådant som fotbollsspelare skulle gilla, utan en gitarrens Ralph Lundsten, så som denne låter idag. David Åhléns andra soloskiva, ”Selah” (Mishkan), är religiös, kristen, men att skriva dig det på näsan kanske leder fel. Inspirationen till låtarna kommer såväl från Psaltaren som den judiska böneboken Sidduren och det här blir meditativt, långt ifrån gospel men nära en sorts minimalistiska psalmer med Åhléns falsettröst i centrum.

image- Factory Floors debut-cd, självbetitlad (DFA) är som en summering av elektronisk dansmusik, då och nu. Den låter både väldigt mycket här och nu, men det vissar förbi acid, techno, ja, alla de där stompande genrerna får ta plats, det är ett kontinuerligt sväng, som en perpetuum mobile-pendel som just svänger och svänger och svänger. Och visst kommer sig svänget också av att man låter riktiga trummor och trummaskiner har ett eget slagfält där allt, precis allt, rör sig, ibland i rent mänsklig otakt. Minst lika bra på dansgolvet och med samma intelligenta kopplingar till instrumentalmusik och ren ambient är Laurel Halos ”Chance Of Rain” (Hyperdub), långt mer flippad och inte lika väl sammanhållen som Factory Floors debut, men det är tunga rytmer, flippade, som sagt, rytmer.

Fler som kastar längtansfyllda blickar bakåt i danshistorien är gamle Luke Slater som nu skaffat sig ett nytt alias, L. B. Dub Corp, och på ”Unknown Origin” (Ostgut Ton) är det en myckenhet av sådant som kunde varit gammal house som hamnar i fokus (det är bara Benjamin Zephaniahs dubpoesi som ger mig smärre utslag), fluffigt, dansant men kanske ack så lättviktigt, månne det inte utgetts om det inte varit Slater som legat bakom? Men/och om det ska vara intelligent pop i höst, får jag föreslå CFCF:s ”Outside” (Dummy) som både kan te sig banal men blir en sorts soundtrack från upphovsmannens bussresor i ett kanadensiskt landskap färgat av att han hade Peter Gabriel i lurarna – och i brist på att Peter Gabriel gör egen, ny musik idag, så ...

imageAvslutningsvis, om man tycker innovativ house och rejält bakåtblickande disco är en sympatisk blandning, kan man med fördel skaffa skivbolaget Y-3:s jubileumssamling där de firar att de hållit på i tio år, det är en trippel-cd med spår alltifrån gamle Larry Heard som en gång i tiden i princip skapade Chicago-housen till Blackjoy från Paris och hans science fiction-disco, en riktigt kvalitetstyngd samling med idel tunga namn som ofta inte bara varit genredefinierande som artister, utan också som skapare av de skivbolag som varit avgörande för utvecklingen, årets snyggaste samling så här långt. (Lyssna och ladda ned den gratis här).

- Och så en handfull klassiska: framför mig har jag en cigarrlåda. Det var i alla fall min första tanke. Violinisten Henning Kraggerud har, detta år då man firar att det är 150 år sedan konstnären Edvard Munch föddes, lockat femton samtida tonsättare till att skriva kortare stycken inspirerade av Munch-målningar som Henning sedan fogat samman till en svit. Vår egen Daniel Nelson bidrar, men mest intressanta är, som väntat, Aaron Jay Kernis, men också Ondřej Kukal och Athanasia Tzanou överraskar där t.ex. Rolf Martinsson låter som Rolf Martinsson. Cigarrlådan? Jo, det är en påkostad utgåva, det här, med tryck av en antal av Munchs målningar bifogade i lådan. Mer från Norge: Jon Øivind Ness har gått mig spårlöst förbi, trots att han redan 1994 blev prisad av Norsk Komponistforening för ”Schatten”, utsett till ”Årets verk”. Nu har jag hört en märklig cd med tre verk från 2005, betitlad efter ett av dem: ”Fierce Kentucky Mothers Of Doom” (Aurora). Jepp, rätt långt från vad jag gissar ett förlag skulle döpt ett samtida musikstycke till. Det här verket är en konsert för två tromboner, de andra är pianokonserten ”Sunburst” och gitarrkonserten ”Bury My Heart At Katnosa” och norska radions orkester har ett göre att hålla ihop denna mullrande impressionism, själv kallar Ness det för ”dark ambient” och det säger en del om den humor han har – för det här är särpräglad musik, från just dissonantskärande skämt till något som kanske är mer allvarligt menat. Pianokonserten kallar han ”romantisk” när den egentligen spelar på alla känsloregister du kan tänka dig, gitarrkonserten handlar om sjön Katnusa norr om Oslo i ett vackert naturreservat, där gitarren är observatören som till sist får hjärtinfarkt och dör. Ja, så säger han, tonsättaren. Avslutande titelverket är inspirerat av Tarantinos extrembrutala film ”From Dusk Till Dawn” och, säger Ness, kanske inte så mycket en konsert för två tromboner som två fraktioner av orkestern som gör upp och där trombonisterna mot slutet ställer sig upp imageoch blir solister. Häftig musik, tro mig. Vill du höra något som är fjärran från a) Norge och b) vår tid och som du c) aldrig hört tidigare, då har Andrea Zanis tolv cellokonserter spelats in med Martin Rummel som solist på en dubbel-cd (Capriccio), konserter som hittades häromåret, skrivna av en tonsättare vi i princip inte vet ett dyft om, men som jag blir nyfiken på, för det här är välgjorda konserter samtida med Vivaldi, varierade, med både intelligens, humor och värme. Avslutningsvis ett tips om en skiva med moderna körverk tolkade av kunniga Lettiska radions kör, Anders Hillborgs ”muo:aa:yiy:oum” och György Ligetis ”Lux Aeterna” har växt till att befinna sig i standardrepertoaren nu; skivan heter ”Mythes Étoilés” (Aurora) och är prickfri.

- imageRachel Brown är en av världens skickligaste flöjtister och efter många år med romantisk och samtida musik, prisbelönta inspelningar och växande publik, fångades hos av den tidiga musiken och hos Händel och C.P.E. Bach kom hennes säregna, sensuella ton till sin rätt, med början i Händels första opus. På eget skivbolag har hon släppt Telemann: Sonater för soloflöjt och Private Passion: flöjtsonater av Quantz (båda: Uppernote). Telemanns tolv flöjtfantasier publicerade han själv 1728–29 och det är en cykel som avverkar alla tonarterna, på sitt sätt ett storverk för ett litet instrument, magnifikt i sitt omfång och rikedom. Rachel Browns tolkning får jag nog hålla som en av de absolut mest förnämliga (Bosgraafs inspelning en konkurrent och det finns flera), men hennes nu så fingeravtryckstydliga flöjtton (Roderick Cameron har gjort flöjten, en kopia av en 1700-talsmodell av Scherer) och hennes musikaliska insikter (och instinkter) gör detta till en cd som det nästan är skam att hon fått utge själv. Och en ren klockarkärlek verkar Rachel ha till Johan Joachim Quantz’ flöjtsonater (med generalbas) och på cd:n ”Private Passion” finns ett axplock av alla de verk han skrev till Fredrik den Store av Preussen (sju av runt 300!). Hon har letat fram, dammat av och släppt in ljus i Quantz’ skaparlyas förnämliga partitur och med en trio musiker bakom sig ger hon de här törhända något enkla styckena en variationsrikedom och glöd som t.ex. Mary Oleskieqicz inte lyckats med på cd tidigare, men där Rachel själv tidigare, med annat ursnitt på en Chandos-cd, visat var skåpet ska stå.

Jan-Erik Zandersson

jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: