fredag 20 september 2013

Zandersson september

Jag är ha-galen. Det händer inte ofta, men nu är jag det. Killers Walk Among Us. Deras debut-lp. Den vill jag ha. Jag såg dem på scen på imageInkonst i Malmö nyligen. Först ut var de lokala skrammelstorheterna If They Ask Tell Them We’re Dead och sedan blev jag väldigt överrumplad och glatt överraskad av huvudakten, som var just Killers Walk Among Us, ett relativt nystartat band från Göteborg som Victoria på deras skivbolag, Tenderversions, kallade för ”postrock med sång” men som i verkligheten, för mig, var right smack in the progressive music middle, påminde både om Porcupine Tree och Kaipa i modern tappning, med ”fröken Wakeman” på piano, fantastiskt välstrukturerade låtar, fin balans mellan instrumenten (brötgitarr, sologitarr som sjöng, skicklig pianist som sagt, rocktrummis utan några större jazzutsvävningar) trots det, som alltid, genomusla ljudet på Inkonst – blev väldigt glad över detta fynd. Debut-7”:an “Bonjour Tristesse”/”Denial Is Not Just A River” (båda låtarna ska återfinnas på debut-lp:n) ger inte riktigt samma bild som bandet gav live, men det är inte låtarnas fel per se, utan mer den mjäkiga, 4AD-lika produktionen som inte alls ger musiken den dynamiska bredd den förtjänar, är för jämntjock och otydlig – jag hoppas att den kommande lp:n är mixad mer distinkt, med mer rymd och tydligare avgränsningar mellan instrumenten, där den fruktiga basen kommer till sin rätt, de hårda/mjuka trummorna, den sjungande sologitarren.

Andra skivor att se fram emot de kommande månaderna är exempelvis imageDeath & Vanillas nya dubbel-lp där de sägs ha lämnat de psykedeliska poplåtarna för att i stället ge sig hän över långa, i studion improviserade instrumentalstycken – att döma av det de spelade upp under Malmöfestivalen verkligen något att hålla utkik efter (och saknar man Death & Vanillas somriga pop har skivbolaget Kalligrammofon redan nu utgett en ersättande skiva, Most Valuable Players’ ”Left” som är idel solskenspop utan en sammanhängande tanke i strandkanten). Samma sak med småhemliga gruppen Swim och deras debut-ep, i ett melodiskt mellanrum mellan Röyksopp och The Knife.

image1971 kom Planetariums enda skiva, ”Infinity”. Det var de inte ensamma om, att vara ett progressivt rockband från Italien som bara fick ur sig en endaste en skiva, exemplen på detta är många (E. A. Poe, någon?). En annan typisk kategori handlar om italienska progressiva rockband som fick ur sig mer än en skiva, men ändå hade mest att ge på debuten likt en ung debuterande författare; Calliopes ”La Terra dei Grandi Occhi” är ett sådant exempel, Consorzio Acqua Potabiles ”Nei Gorghi del Tempo” ett annat. PFM, Banco och Barrock tillhörde banden som däremot kunde fylla en hel karriär, litet upp och ner (och ibland, som hos PFM, väldigt mycket ner!), men mestadels upp, i alla fall under de år då man kunde förvänta sig storverk. Detta leder oss in på dagens italienska progressiva musik som de senaste dagarna bjudit på två trevliga bekantskaper (tack vare tips från läsekretsen, skyndar jag mig att tillägga – mer sådant!). Först Il Giardino Onirico, ett band bildat redan 2008 som skivdebuterade året därpå med den begränsat spridda sviten ”Complesso K”. ”Perigeo” kom i fjol och i år släpptes ”Complesso K MMXIII”. Och att lyssna på de här två senaste skivorna är som att imageuppleva att tiden stått still. Och att den samtidigt inte gjort det. Det här är, musikaliskt sett, en återgång till sjuttiotalets mest fantastiska del i den italienska progen, med berättande, tematiska sviter, med en idérikedom och medryckande riffglädje som just gör att det känns som tiden stått stilla, samtidigt är det här mer kraftfullt (nej, inte töntigt hårt som den s.k. progressiva metallen (tala om ett begrepp som faller på sin egen orimlighet!) – utan just kraftfullt, både i anslag och produktion), det förstärker det musikaliska budskapet med samma tyngd som Gentle Giant på sin tid kunde lägga i de mindre finlemmade delarna av musiken – och här är nästan det mest spännande att det känns som man befinner sig på en resa, från a till b, en varierad färd med återhämtningsställen, rekapituleringar, svävande språng och så de där härliga vansinnesritterna sporrade av gitarrer som inte ylar utan klär på musiken en förståndets dräkt. Med inlånade sopraner, idéer från annat än italienskt sjuttiotal (Pink Floyd lyser igenom, liksom Riverside och annat mer samtida) finns båda skivorna i de skivställ där etiketten är ”inte ett dåligt spår”. Rekommenderas villkorslöst till den som både vill minnas hur det var och känna att det fortfarande är relevant att vara där nu.

Progenesi är en annan ung italiensk grupp som rör sig i samma värld som Il Giardino Onirico (Progenesi från Milano, Il Giardino Onirico från imagenorr om Rom…) på sin debutskiva ”Ulisse: L'Alfiere Nero”, ett konceptalbum baserat på berättelsen om den trojanska hästen, även här den italienska smältdegeln som blandar dåtid med nutid, lånar från jazz och akademi, här är det uteslutande instrumentalt och med mycket klaver av olika slag, syntmattor och hammondorgel, intrikata rytmer, utan minsta tvekan en ”progressiv rock, särskild kurs” att genomgå – och det finns inte en lugn stund här, det är inte aktuellt med någon form av passivt lyssnande, utan de blandar och ger av den rika paletten influenser, drar mig i öronen när jag tappar koncentrationen, pockar på uppmärksamheten och är ekvilibristiska så jag blir rent andfådd. Det är skivor som denna som hela tiden påminner mig om att det finns en värld bortom 1972, att det finns de som fortfarande är progressiva när det gäller progressiv musik, inte bara minutiöst kopierande eller bakåtblickande nostalgiker.

Varför blir jag glad av vit vinyl? SHXCXCHCXSH:s debut-lp ”STRGTHS” (Avian) som jag skrev om förra månaden är bara utgiven på vit vinyl. Gör imagedet skivan bättre? Nej, men denna högst anonyma technoskiva (ingen text på omslaget, tvingats lägga en handskriven lapp i skivplasten så jag vet vad det är för skiva) är vacker att titta på och efter ett par genomspelningar har vinylen fått bort den där filmen som inte släpper fram allt ljudet förrän det slitits bort. Vinyl är vackrare än cd, både vinylen i sig som när den inte är svart ger alla möjligheter till färgsättningar och -kaskader; och omslagen, även en så kontemporär sak som filmmusiken till den lysande sf-filmen ”Moon” (Clint Mansell) växer litet ytterligare (som om den behövde det, Mansell är ett filmmusikens fynd) när man tittar på lp:ns typografiskt vackra framsida. Se det här som en konstpaus…

imageEtt litet paket från Inside Out bjöd på mer lyssnarnöje. Först ut The Tangent som idag mestadels utgörs av Andy Tillison, men som på nya ”Le Sacre du Travail” lockat flera namnkunniga deltagare till studion: Fripps polare Jakko Jakszyk och Theo Travis, trummisen Gavin Harrison och ”vår egen” Jonas Reingold och det är skönt att få en skiva som saknar vägledning (Inside Out hade lagt med en pressrelease till ”COMM” – alltså förra skivan, som kom 2011!), men kom först och främst ihåg att bandet, på olika sätt, funnits sedan slutet av 70-talet. För: det märks inte. Det här är tämligen klassisk, storslagen (nåja) symfonirock med gitarr i fokus, får nästa litet Marillion-vibbar här och där, men mestadels är det just den sortens symfonirock som låter sig anpassas till långa sviter och temata med innehåll. Låt oss kalla detta för Tillisons egen version av ”Dark Side Of The Moon” eftersom det handlar om frukten (eller fruktlösheten) av allt vårt lönearbete, våra ambitioner och om lönen mödan är värd (Andys svar är tydligt: nej, det är den inte). Så svarta texter som ”Le Sacre du Travail” innehåller har aldrig någonsin hans gamle kompis Roine Stolt presterat, men det valda formatet, svartsynen och hela temat gör den här The Tangent-skivan till de mer kreativa som kommit från det hållet på många år. (Dessutom: en av de få skivor jag har i min ägo där det står ”Mr Tillison’s hair by Fortuitous Chance Designs inc.” och jag undrar om de är frisörer eller perukmakare…)

imageMen huvudskälet till paketet från Inside Out var Maschines i förväg uppskrivna debut ”Rubidium”. Jag var i kontakt med Luke Machin i somras, det blev ett gäng trevliga e-brev och jag började se fram emot förstlingsverket. Kopplingen till The Tangent är uppenbar: dels är det så att Luke och Maschine-basisten Daniel Mash spelade i det bandet i tre år, dels har Andy Tillison rekommenderat dem till skivbolaget när de efterfrågade något nytt, hett. Debutalbum kan vara ett bekymmer att lyssna på, ta till sig, kommentera. Det är blir som en debutroman, alla känslor, tankar, en ramberättelse, allt som byggts upp inombords exploderar i ett enda nu och ibland är byggstenarna äldre än upphovsmannens hjärna vill erkänna. Luke påstår att den äldsta låten är fem år och det är kanske så, men tonårens lyssningsdiet från den hårdare delen av det progressiva tycker jag har satt sina spår. Luke är en skicklig gitarrist, men här blir det litet väl ofta för hårt, dynamikavsaknaden underminerar låtarna och det blir en sorts Dream Theatre av det hela (den som känner mig, vet att jag inte tycker om utslätad, hård prog likt den DT gjorde en gång i tiden). Så jag blir kluven. Jag får nog lyssna några gånger till, men det är nog litet för mycket metall i den här mixen och en del kluvna toppar kunde kapats. Frågan är vilken väg Luke & co nu tar, när debuten är avklarad, om det blir in i den rena progmetallen eller om metallen smälter till något mer innovativt?

Svensk prog är sällan en dussinvara, även om vi på senare år blivit smått bortskämda med en viss volym i skivutgivningen. Postures är ett band från Göteborg som själv släppte sin just självbetitlade debut i somras och som jag skulle sett live häromhelgen (tillsammans med de beprövade favoriterna Nevärlläjf) om inte en lunginflammation kommit imageemellan. Att lyssna på deras debut-cd påminner mig om varför det här med musik är så energigivande, att hitta något nytt mitt i det invanda, att få uppleva en grupp som tar tag i grejorna på proggenrens verktygshylla och börjar stuva om, men ändå med bekanta platser att hänga tillbaka verktygen på, litet snedare, en bit högre upp, till vänster. Det är inte särdeles experimentellt, taktartsbytena står inte som spön i backen, men det här är välkonstruerad, småpsykad progressiv rock med symfoniska förtecken, mycket instrumentalt men också med Paulina Nyströms uttrycksfulla röst som ledstjärna i vissa ”låtar”, om uttrycket godkänns. Det är en fin känsla i maggropen, jag sugs med i musiken, känslan är inte den att bli imponerad, utan just att det här fungerar så väl musikaliskt, när det finns ett flow som skapats av duktiga musiksnickare och -exekutörer, där det hänger samman. Bara de kan hålla sig ifrån vägens mitt och våga vara ännu mer vågade. Vad månde det bliva av detta? (Och jag förbannar att jag missade konserten.)

Den berlinskolelåtande elektroniska musiken har verkligen fått en renässans. Arp och Oneohtrix Point Never är två exempel som fastnat i något Tangerine Dream och Klaus Schulze drev till perfektion i början av image70-talet. Till och med ”Kosmischer Läufer: Secret Cosmic Music Of The East German Olympic Program 1972–83” (som du kan köpa här, tyvärr bara digitalt) visade att den här sortens elektroniska musik också kan vara till ren praktisk nytta – visst var man framsynta i gamla DDR? Holländska skivbolaget/webbshoppen Groove står för de mer intressanta utgåvorna i det mer renläriga landet fyllt med elektronisk musik. Ägaren, Ron Boots, har förutom ett dubbelt dussin egna skivor på sitt samvete också drivit den elektroniska musikfestivalen E-Live i Eindhoven sedan 1988, vilket bör göra den till den äldsta. En duo som borde ha sitt hem hos Groove bland VoLT, Vanderson, E=motion, Ian Boddy och de andra är Lisa & Kroffe, ett äkta par från Stockholm vars konsert jag såg på Psykjunta och fick ett kort prat med efteråt. De spelar just den där sortens transskapande berlinskoleelektronik som Edgar Froese och compagni brände in i asfalten, då med de telefonväxelstora moogtingestarna och mellotroner tunga som bly och så dessa sequencers som gjorde att det repetetivt hängde ihop. Döm av min förvåning när de båda påstår att det inte hört berlinskolemusik förrän häromåret när allt för många sagt att de minsann låter så. Darwin skulle bli något förvånad, att hitta samma utveckling 35–40 år senare, av sig själv, men jag tror att någon nattradiosändning eller gymnasialt blandband gjort ett långt större avtryck än de minns/vill erkänna. Hur som haver, fyraspårs-ep:n ”Origo” (Mojoscope) landar mitt i ett Berlin i mitten av sjuttiotalet mestadels, något uppdaterat med Mercor med krockkuddar och ett urbant landskap utan mur, det är en ep som snabbt svingar sig upp bland dem som gör berlinskolegrejen bäst nu (se ovan) och man får hoppas att fortsättningen är snarlik.

De fem som kallar sig Saigon kom jag först i kontakt med på en kassett där de delade utrymme med Flourecent Heights. Om den sistnämnde gör grynig, lägre-än-lo-fi-musik för cyberpunkens kopojkar en kväll under stjärnorna vid lägerelden, är Saigon det som händer i den övergivna, nedsläckta rymdstationen som fortfarande kretsar runt klotet i väntan på att entropin ska sköta sitt jobb, det kan vara förvirrande spår av ljud och musik som anas runt korridorens välvda fortsättning, eller så sprakar det till som minnen av något som fanns på en kassett och som nu blivit överspelat med något annat spratt. Långt ifrån ambient alltså, en sorts imagerymdkadettpop utan nödvändig tydlighet, som passar bland all övergiven bråte där i korridoren, musiken blir bråte den också, med melodier som minnen, men inte ofta. Tänd pannlampan, gravitationen är noll och syret tog slog för länge sedan. ”Ready For Romance?” heter lp:n (Saigon Musik). Och vill man röra runt i slik bråte men med och inte utan mer ambienta förväntningar, skulle jag plocka fram These Hidden Hands självbetitlade debut (Hidden Hundred) som inte är den där följsamma, in-och-ur-bakgrunden-musiken, utan den elektroniska tapeten som har revor här och där. Det märks att de är technogamlingar från Berlin som gett sig ut på inspirationsutfärd.

Precis som förra året vid den här tiden, har en av kamraterna i konsertupptagningssvängen laddat upp både fascinerande och spännande framträdanden från festivalen Prog Day i Chapel Hill i North Carolina.imageDet är en lyssnarfröjd för oss som inte var där och ett bekvämt sätt att hitta morgondagens intressanta progartister, varav många är välkända på hemmaplan redan (simakDialog från Indonesien…), listan på öronöppnare blir lång i takt med att inspirationskällorna blir uppenbara vid lyssningen: Corima, Dreadnaught, Hephystus, Mavara, Mörglbl, Out Of The Beardspace, Thank You Scientist – ja, lång kan den bli. Det är också via sådana inspelningar man kan stöta på okända band från hemmaplan spelandes på en festival långt bort i fjärran: Mud Walk, är ett sådant exempel, fem tjejer från Göteborg som spelar Led Zeppelin-inspirerad stonerrock med den äran, de hade jag inte hört talas om tidigare.

Skivbolaget Denovali har jag skrivit om tidigare. Historiskt sett (och inte minst att döma av deras sommarrea) har utgivningen kanske varit väl omfattande, men guldkornen/höjdpunkterna är relativt sett många. Nästa månad tänkte jag göra ett återinträde i den samtida atmosfären/utgivningen från dem, men redan nu vill jag påminna om två utgåvor. Den första är en smärre box, ”2006–2012”, välj mellan tre-cd-box eller en påkostad träbox med fem lp, med återutgivningar av tre av Greg Haines’ soloskivor: debuten ”Slumber Tides” (2006), ”Until The Point Of Hushed Support” (2010) och ”Digressions” (2012), det är stillsamhetens lov i en blandning av ambient och kammarmusik, en familjetillhörighet han delar med Tim Hecker och Nils Frahm (och, för all del, Roger Eno), vackert, finlemmat och musik som inte ställer krav eller är i vägen, det är ofrånkomlig musik, du kan inte låta bli att lyssna, njutningsfyllt. Så är det också med Poppy Ackroyds debutskiva ”Escapement” som kom i vintras, hon återfanns tidigare i Hidden Orchestra, nu bjuder hon på violin, piano och omgivning (fältinspelningar, elektroniska tagningar etc.) i en version av klassisk musik i samma skola om These New Puritans eller Hecker, Richter, Frahm, försiktig, slutförande, avgörande musik där det vackra blir modus långt från balsam. Tydligast märks det nog på lp-versionen (vit, givetvis…), där nålen gräver djupt i den musikaliska skönheten.

Annat som inte passerat öronen för att det varit recenserbart? Valinor’s Trees fyraspårsdemo från 2003 köpte jag troligen från Stefan Dimle eller från Record Heaven på Slottsskogen Goes Progressive häromåret, genant att inte lyssnat på denna förrän nu, nästan (bara nästan) bättre än deras studioalbum, mest för att demon är fläskigare producerad och har låten ”Harvest”, ett progstycke som har hitkänsla och som jag gått och gnolat på, konstigt men sant. Ryska Batisfera är också intressanta okända i mina öron, liksom Uzbekistans stolthet From.UZ, progressiv musik från Tasjkent, en orimlig tanke, egentligen. Annars har det varit mycket mangel, dvs. Mars Volta. ”The Bedlam In Goliath” tillhör definitivt en av 2008 års bästa progskivor, man blir ju rent andfådd.

Och dessa bör nämnas:

- Optic Nests ”Ride On Silver” (Moptaco Discs) gjorde att jag fick begå Rundgång och köpa debuten ”Entertainment”, för Daniel Fagerström, som egentligen är Optic Nest, hade jag tidigare bara hört i den härligt imageenerverande och tungt drånande konstellationen The Skull Defects, här är i vi ett helt annat land, elektronika som till hälften är smygpsykedelisk, till hälften nedsmutsad med tyngre ting från ett fabriksgolv. Den nya är långt mer rytmisk än debuten, men det kretsar fortfarande kring analog syntpop av lo-fi-slag. En skiva svår att låta bli. En upp-och-ner-vänd musikvärld där anything goes återfinns på holländska De Staats tredje (är det väl?) fullängdare ”I_Con” (Cool Green/Mascot), där det kan vara storslagna syntmattor, post-punk, något obestämt medeltida eller bara storslagna vandringar i ett stomprockland vi både känner igen och är undrande inför, en mäktig och överraskande skiva.

- Aggressiv storstadstechno av mörkt slag från USA, ett djävulskt dunka-dunka, ett djävulskt välproducerat dunka-dunka som fastnar i nutiden med de ”fältinspelningar” som inordnas det mörka kaoset (anrop från polisens ledningscentral, tåghjul som sjunger mot rälsen). Som om Kevin Saunderson (ja, bitvis låter det så ”gammalt”) gått och blivit småknäpp. imagePå CLR är Drumcells debut (under detta namn) släppt, ”Sleep Complex”. Techno du inte vill stå i vägen för. Vill du ändå dansa, rekommenderar jag Washermans skiva ”Raw Poet” (Drumpoet Community) där det inte krävs något alls av dig, men än att du gillar en 909:a och bara låta enkla, medryckande rytmer lägga beslag på dig. Inga pretentioner. Låttitlar som ”Sneaker Girlz” och ”Belts Of Orion” har inget med verkligheten på skivan att göra. Mer ”på” och ”av” med lagom intelligent dansmusik varvad med mer ambienta spår är Marcel Dettmanns andra, kallad ”II” (Ostgut Ton), inget som får världen att skälva men det är väldigt välgjort, bitvis sinnrikt. Klart bråkigare är chilenaren Ricardo Tobars debut ”Treillis” (desire) som släpps 28 oktober, här är det mycket elektronisk brötgröt och hårda rytmer, mer ”punk” som han själv uttrycker det och kopplingen till My Bloody Valentine eller Kim Gordons nya skiva är mer självklar än till mer traditionell techno/electronica.

- Åt det mer jazziga hållet finns Gilbert Holmström New Quintets ”Tiden är kort!” (Moserobie) som är bebop, typ, från egen hand men nu med samtida musiker, de bästa i Jonas Kullhammars umgängeskrets, Gilbert själv är tenorist, hans är låtarna till 7/8. Mästerligt, svängigt, history in the imagemaking. Och nu vill jag höra debuten ”Utan misstankar” från 1965, hur det lät egentligen, ursprungligen, när Gilbert började gå. Och bestämt sig för att sluta gå, i alla fall i konstellationen Jonas Kullhammars kvartett, har ledaren sagt, efter en uppsjö skivor (underlättar säkert när man har eget skivbolag) och pastisch på pastisch blir det omslagsmässigt på avslutande ”Låt det vara” (Moserobie) där det blandas okontrollerat skronkande och bebop med eftertänksam skönhet och musikaliska funderingar – och ibland minner det mycket om trumpetkompisen Gorans Arkestra (och Goran är en av gästerna, liksom Jonas’ pappa Jan). Sisådär femton år senare är det alltså nu, med högst varierande skivutgåvor av vilka jag känner att jag inte ens nosat på en bråkdel och jag är inte alls orolig för fortsättningen, hur nu Kullhammars påmönstrade besättning kommer att se ut, inte minst nu när Jonas sitter och knåpar på musiken till filmatiseringen av Klas Östergrens böcker Gentlemen och Gangsters. (Och det kommer en allra sista skiva med kvartetten, på vinyl, i höst också.)

- Två singlar du inte får missa: Alice Bomans 12”-ep ”Skisser” (Adrian) med finstämda sånger, ursprungligen heminspelade skisser, låtidéer – en underskön ep, skivbolagsdirektören har än en gång visat imagefingertoppskänsla. Den andra är Les Big Byrds 7”:a ”They Worshipped Cats”/”Indus Waves” (Höga Nord) och konstellationen sprungen ur bl.a. Teddybears STHLM, Fireside, Ceasars och The Slaves pumpar på med motorisk krautrock värdig Moon Duo eller något annat fjärran Neu! men a-sidan får mig också att tänka på Patrick Cowley, av alla.

- Två rader om min gamla paradgren, klassisk musik: Mozarts kanske egentligen bästa, på alla sätt bästa opera, ”Così Fan Tutte”, har kommit i ännu en ny inspelning, Yannick Nézet-Séguin (DG) leder styrkorna och om man bortser från att tungviktare som Rolando Villazón absolut inte är i form/missuppfattat varför man är där, kan man med stor glädje imagekonstatera att vår tids bästa Fiordiligi utan minsta tvekan är svenska Miah Persson, hon flyger högt, högt över de andra namnkunniga sångarna och, för att tala tonårsspråk, ”äger” rollen; med mer stuns i orkestern och jämnare besättning i det sjungna, hade detta varit en legendarisk inspelning, nu får vi nöja oss med att flina brett av lycka när Miah tar plats på scenen. Om vi spolar framåt i tiden, till ungefär nu, hittar vi en av Norges mer spännande tonsättare, Lars Petter Hagen, och på en skiva från Aurora med Oslofilharmonikerna under Rolf Gupta finns musikstycken som är lika mycket koncept som musik. Se själv: ”Funeral March Over Edvard Grieg” är kanske det men är mer metabegravningsmusik, ”Tveitt-Fragments” ska vara komponerade efter de delvis uppbrunna partitur funna i resterna av tonsättaren Geirr Tveitts gård 1970, ”Norwegian Archives” där han ger norsk folkmusik en helt annan, mer gräll dräkt. Och så håller det på, fascinerande.

- Jan-Erik Zandersson, janz@nyaupplagan.se

1 kommentar:

Mögel sa...

alltid toppen ... jag Älskar din superfint blogg :)