fredag 13 oktober 2017

Zandersson oktober, - 17

Kan en progkonsertpublik bli till sig i trasorna? King Crimson avslutade med ”Heroes” som sista extranummer i San Francisco 001019 och på publikinspelningen kan man inte undvika att höra den oerhörda glädje som de första tonerna medför bland de garvade frippianerna.

Fortsättningen följer, som utlovat var:a0201175143_16

Vi börjar med ett enastående stycke musik. Eller om det är en skiva. Eller en skiva i flera delar. Eller om det nu är ett enda stycke. Alltså ett enastående stycke. Dubbeltydigt. Musik är det. Ljudlandskap som trycker upp dig mot din egen själ och ställer frågan om varifrån musiken kommer. Den här gången är det lättare att svara döden, schackspelaren eller Bergman, den kommer från Samuel Hällkvist.

Sam och hans vänner. Låter som en tv-serie, men en tv-serie där rollbesättningen utbrister redan under vinjetten, ”mot studion” och sätter av genom ett evigt årstidsskiftande Köpenhamn.

Jag börjar se en linje i Hällkvists ”Variety of det-ena-eller-andra”, att det är en påbörjad svit, nu när en tredje del anlänt, den som sätter igång tankarna ovan,

”Variety Of Rhythm” (Boogiepost), och den tillhör de där skivorna från vilken man reser sig, förändrad, som en bättre människa, med nya kunskaper, nya avverkade punkter av ren njutning.

Musiken är sådan i sina bästa stunder, mycket är faktiskt oförglömligt och en del är helt omöjligt att glömma. Många minns var de var när världen skälvde, när någon avgörande händelse, ett mord, en katastrof, inträffade.


Jag minns också var jag hörde viss musik första gången, när tillvaron bara stannade, tiden blev ingenting, luften blev tät och påtaglig. Samuels nya skiva är en sådan.

Jag vet var jag var. Jag vet vad jag gjorde, men nu kommer jag inte ihåg varför, nu kommer jag bara ihop det känslosvall skivan satte igång, när denna effektfulla musik tog över mitt sinne och släckte min blick för tillvarons trängsel och de andra intrycket.

Jag minns att solen sken. Jag minns att fåglarna börjat sjunga. Jag minns solglittret i ån – men mest minns jag färgkaskader i sinnet, av välbehövligt välbehagliga rysningar av något aldrig tidigare hört, av de där små, små ögonblick av under och sense of wonder, som om man ramlar ner i himlen i stället för att stiga upp i den.

Eller så var det natt. Jag minns inte. Musiken är minnet. Tillnyktrande vill jag lägga till att det under tre kvart finns det mesta som agerar ett känslomässigt knapptryckande numera, materialet på skivan är inspelat mars 2015–januari 2017 på många exotiska platser mellan Halmstad och Tokyo, många har dragit strån till stacken, hela bunten här:

Samuel Hällkvist, gitarr

Dick Lövgren, bas

Qarin Wikström, röst/sång

Knut Finsrud, trummor

Liesbeth Lambrecht, violin

Pete Drungle, klaviatur

David Torn, gitarr

Yasuhiro Yoshigaki, trummor

Kumiko Takara, vibrafon

Paulo Chagas, sax, flöjt

Silvia Corda, “blandat”

Adriano Orru, bas, “objekt”

Katrine Amsler, programmering, redigering

Den här skivan är en resa genom rytmik och stillhet, genom ett excentriskt men begåvat utnyttjande av kända instrument som låter okända, en flodfärd som kunde ackompanjerat Philip José Farmers böcker om Riverworld (där vi alla hamnar när vi dör, som du vet), instrumentalmusik men utan dess like.

Övertygad? Vågar du? Tar jag i? Klart jag gör: jag lyssnade på skivan sent på natten, nedsläckt, genomtrött, på gränsen till sömnen, hundarna sov i godan ro, men i min trötta hjärna snurrade ett bildspel som i mångt och mycket visade bilderna ovan.

Sådan är musiken. Ge den ett lillfinger och den får helt plötsligt kropp. Vi har några få sådana artister. Låt oss vårda dem. Och sätt på en etikett på digipacken, för minnet: ”spela den här skivan högt”.

a0637587424_16

Wobblers ”From Silence To Somewhere” (Karisma) är en av höstens verkliga höjdpunkter i genren, oförblommerad symfonirock från Norges trogna (började redan 1999, men det här är bara det fjärde albumet), fyra inte helt väsensskilda stycken på trekvart där byggstenarna är härligt välbekanta (du vet, taktartsbyten, ljungande gitarrer, mellotron, betydelsemättade texter, stor dynamik).

Själva skriver de att de följer linjen från de tidigare albumen, att förändringstemat från förra skivan fortsätter och att renässansmusik och gammalt italiensk prog tjänat som främsta inspirationskällorna.

Så kan det vara. Det som strömmar ur högtalarna är omåttligt trevligt högtravande prog som fångar mig som lyssnare, binder mig vid lyssnarplatsen, är bildskapande så det närmast blir smärtsamt, en ren nöjesfältsresa i musik som borde varit men som definitivt är nu. Sämre själasörjare kan man tänka sig när skogarna rodnar av höstens överraskande uppdykande.

f52ac95e-cb9e-4688-84e3-6a08b64f764d

Von Hertzen Brothers’ “War Is Over” (Mascot) spelar i arenaprogrockspåret vid sidan av Muse, likheterna är många, redan titelspåret anslår tonen med sångbar, låtbaserad prog men med fina gitarrfigurer och en matta av bas och trummor, med klaviatur tillagd när det är passande.

Den finska trion lyckas också med helt godtagbara texter fjärran det aerie faerie-nonsens som präglar så mycket av progen i Tolkiens och senare Eddings fotspår (det är på tok för få som tolkar E. R. Eddison, tycker jag).

Skivan mattas mot slutet, men antar att det måste finnas intetsägande ballader för den nordamerikanska marknaden. Tills vi når dit på skivan, är det kanske inte lika halsbrytande som på de tidigare albumen, men likväl melodirikedom och ett småavigt anslag. Med litet tur blir de nu inte enbart storsäljande i Finland utan även i hela den vida världen.

a2913975342_16

Bent Knees ”Say So” (Cuneiform) är för dig som gillar litet avig pop som ibland blommar ut i något mer högljutt, om det nu är rätt ord, men mest är stilla, finstämt och, ja, rätt avigt utan att vänta på att det ska räta ut sig.

Det blir en sorts pop’n’rollens hörspiel, smått avantgardistiskt pretentiöst men ändå gulligt, med allvarligt menade vardagstexter om de mörkare delarna av tillvaron, som om Laurie Anderson fått för sig att vara med på mellanstadiet ett tag och spela och sjunga och ingjuta både mod och en del rädsla i ungarna.

Man skulle kunna kalla det för litet artrocksånger, men den beskrivningen tänkte jag spara till bandet nedan. Bent Knee har hållit på sedan 2009, kommer från Boston, de turnerar som vore de Wilmer X på sin tid och det här var deras tredje skiva (från 2016) – deras fjärde har redan hunnit komma, ”Land Animal”, på nytt skivbolag (InsideOut), i år.

Skaffa. Som alltid: skaffa.

a3954898714_16

För mer artsångaktiga är bandet Thinking Plague på skivan ”Hoping Against Hope” (Cuneiform), charmerande skiva med skönt tuggmotstånd, motsträviga tongångar nära Art Bears och Slapp Happy, med Mark Harris’ saxofoner i blickfånget tillsammans med Elaine di Falcos udda sång (och minsann om inte vår egen Simon Steensland spelar bas på ett spår, ”The Great Leap Backwards”).

35 år som det nordamerikanska exemplet på RIO. Mike Johnsons leder allt från sin gitarr som tvinnar sig runt den färskaste bandmedlemmen, Bill Pohls, gitarr, liksom Falcos dragspel som också elegant rör sig in och ur helheten, nära samtida kammarmusik när inte Art Bears-dragen är påfallande märkbara och vidareväxande.

Och det är verkligen en hi-fi-skiva, med en kristallklar ljudbild och stor dynamik (lågt inspelad, medvetet), när jag hör de akustiska instrumenten – som dominerar skivan – upplever jag närmast att det här är varmt och analogt.

När skivan släpptes i november i fjol hade Johnsson mycket att säga i pressmaterialet, att bandet, efter förra skivan, ”Decline And Fall”, kände att de ville göra en mer hoppfull skiva, en skiva om lösningar, men att samtiden gjorde att även denna nya blev mörk: ”There were just too many grim realities that we needed to deal with”.

Det är en mäktig lyssnarupplevelse, mångskiftande och så välgjord, så historiskt relevant men ändå också så vandrande bakåt i ljudspår som kräver sin lyssnare och som blir ett möte mellan då och nu.

Utmärkt skiva, det här, där avslutande kvartslånga ”A Dirge For The Unwitting” på något sätt summerar cd:ns tillstånd. Och världens, så som man känner den i USA. Mindre inbjudande tidevarv genererar god konst, så även nu.

a2516296806_16

”Mu” (Cuneiform) är en skiva som tar till sig zenbuddismens mer astrala tankar, namnet implicerar det, ett intet.

Bakom ligger den tudelade kvartetten Richard Pinhas och Barry Cleveland (som svarar för gitarrer och elektronik) samt Michael Manring och Celso Alberth (som står för generalbasen (bas och trummor i det här fallet)) och mest namnkunnig i mina utslitna öron är tveklöst Pinhas som redan på sjuttiotalet i Heldon gjorde halvt utomjordisk musik via sin gitarr och allehanda elektroniska mojänger.

När det gäller ”Mu” är det, för mig, en återgång till den tiden, men inte den litet bråkigare rymdmusik Pinhas improviserade fram, utan något mer välbekant, trots att även detta mestadels baseras på improvisationer, men idag färgat av alla år som passerat. I pressmaterialet släpper skribenten ifrån sig namn som David Sylvian, Jon Hassell, Molvaer, Eno etc. som jämförelsematerial, men missar att den här skivan är ren och skär sjuttiotals-Tangerine Dream, när Edgar Froese gjorde makalösa experiment via främst sin gitarr och i andra hand klaviaturerna.

Det andra stycket på ”Mu”, nästan 27 minuter långa ”I Wish I Could Talk In Technicolour” (och man ska komma ihåg att de bara tillbringade fyra timmar tillsammans i studion – och just det här stycket är ett av de två av de totalt fyra på skivan som behölls som det var, de andra tillbringade Cleveland månader med att mixa, lägga på nya ljud etc.), är det som mest påminner om dessa svunna dagar och för mig blir det ett märkligt möte över tiden, med tanke på den mer taggiga elektroniska musik Pinhas gjorde dåförtiden och de allt mer svävande, suggestiva stycken Froese skapade från ett råare avantgarde.

Jag tror att allt-i-allon Cleveland är den ekokammare Pinhas behövt för sina idéer, Barrys skivor har varit växlande, med allt från ambient till jazzimprovisationer inkastade, och inte minst rytmexperiement inspirerade från världsdelar fjärran Nordamerika.

Låt oss kalla det här för den Tangerine Dream-skiva vi borde väntat oss idag, men nu under annat namn och med andra besättningsmedlemmar på väg ut i ett oseglat universum, en ”Stratosfear” för 2000-talet.

Och litet kort om klassiskt, inte minst en duoskiva med en idag ovanlig duo som var vanligare en gång i tiden. Typ.

Att ha trumpet och orgel på repertoaren i kyrkan under barocken var inte ovanligt, det finns starka, triumfatoriska stycken, mestadels, som minner om detta och recitalerna på skiva räknas kanske inte i hundratal, men jag har en hel del sådana i hyllorna.

1498466663_LWC1128

Då blir det inte helt oväntat när samtida musik för trombon och orgel dyker upp på en cd, ”Battleground” (Lawo) med norska Omstridt Duo (jo, de heter så), som i ett tjog år omfamnat denna genre och sett till så nya verk skrivits i hemlandet.

Marius Hesby är trombonist i norska flottans band i Horten, Anders Eidsten Dahl är organist i Drammen, på var sitt håll är de också solister i olika sammanhang, som det alltid är för musikanter idag.

Tuggmotståndet i någon av skivorna ovan återkommer här, även om Arne Rodvelt Olsens avslutande mässa från 2003 är vacker i sin flyktighet, så är Stig Nordhagens korta men brutalt väckande ”Macchia nera di polvere” något som ger mittbena på de flesta av oss.

615dfbb3fc3708ccd884d43698d4d185

Från Norge kommer även tre kvart klarinettkonsert av Bjørn Kruse, ”Chronotope” (Lawo), uruppförd i januari i fjol, där svenske Fredrik Fors, nu verksam i Oslo, var solist, van som han är av att spela samtida musik, och nu på skivan också är det tillsammans med Oslos filharmoniker under meriterade Christian Eggen som leder vägen in i detta förhållandevis stora verk, vana som vi är att samtida tonsättare, John Adams et cohortes undantagna, givetvis, håller sig runt tio minuter, kan sträcka sig till en kvart – men tre kvart är länge, framför allt länge för en klarinettkonsert, det kräver sin man att upprätthålla intresset.

Den mannen är Kruse. Tonsättaren tar sin utgångspunkt i tanken om ”chronos” och ”topos”, alltså tid & rum, och han hade redan begreppet Chronotope med i sin utställning av 15 målningar 2009.

Han skriver: ”Musiken skapar sin egen chronotope, ett rymligt ’nu’, färgat av hur sinnena uppfattar dåtid, nutid och framtid.” Det må vara rumsligt främst, det jag hör, där klarinetten är en modernistisk stämma i en orkester som bara brukar ett stillsamt musikaliskt våld.

a2574357631_16

Och avslutningsvis ett tips om en duo från Lissabon, OddFella, och deras senaste skiva ”AM/FM” (Ethereal Sound Works) som är gitarrdriven, instrumental, mörk musik, men mer neoprog än något åt det svartrockiga hållet, methinks. Riffvilja och stillsamma stunder växlar, men fjärran postrock eller något sådant – mörk neoprog, alltså?

- Jan-Erik Zandersson

Inga kommentarer: